Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har på frivilligbasis sänts varenda vecka sedan 1985. Stöd Tuff genom gåvor på pg 16 01 37 - 6 eller bli medlem. Årsavgift: 200 kr och för familjemedlem 80 kr.
-----------------------------------------------------------------
Första gången Radio Tuff nr 1203 hörs den här veckan är söndag den 21 september. I almanackan för den dagen står det att Matteus har namnsdag. Det var väl han som förmedlade Jesu Bergspredikan, full av uppmaningar om medmänsklighet, solidaritet icke-våld och fred.
I almanackan finns inte den minsta notis om att 21 september faktiskt råkar vara den Internationella fredsdagen. Det var självaste Förenta Nationerna som introducerade denna dag och föreslog att då skulle 24 timmars eldupphör iakttas. Dessutom skulle man över hela världen hålla en tyst minut till minne av de otaliga miljoner människor som mördats i krig.
Med Kristna Fredsrörelsen som ett av få undantag är det ingen som bryr sig om fredsdagen trots det sanslösa biljonslöseriet på vapen i en värld, där insatser är på många mänskliga områden är så skriande nödvändiga. Fredsinsatser lockar inte våra medier, för som vanligt tiger hälsan alltför still. Ett enda mord är häftigare att skildra än tio fredsprojekt.
Medier ger regelbundet stort utrymme åt ekonomi, mat, mode, heminredning, ny teknik, trädgårdsskötsel, sport och andra trevliga ämnen. Men när lade vi märke till fredsavdelningar i press och etermedier?
Från stat och kommun satsas också minimalt på fredsarbete. Per Anders Fogelström var under 13 år Svenska Freds’ helt oavlönade ordförande och gjorde också frivilligt enormt viktiga insatser på andra fredsområden. I sin bok ”Kampen för fred” (1983) påpekade han att Svenska Freds sammanlagt på hundra år hade fått mindre anslag än vad enbart Lottakåren fått på ett enda år. Och i Tuff och Radio Tuff jobbar vi utan ett öre från skattebetalarna. Utgifter täcks av medlemmar och andra. Det är kanske gammalmodigt men nog är det väl i den bästa av de demokratiska folkrörelsernas tradition.
En grundläggande orsak till att freds- och nedrustningsansträngningar kommer i skymundan är nog att det inte finns pengar att göra på fredsarbete. På rustningar och krig är det tvärtom. När kommunistregimerna avvecklades i Östeuropa hoppades alla vettiga på militär nedrustning och att frigjorda resurser skulle satsas på att bekämpa fattigdom och nöd. För några redan mycket rika blev kalla krigets slut ett trauma. Hur skulle nu smarta knösar i det militärindustriella komplexet kunna kamma hem ytterligare miljarder i vinster?
Räddningen kom den 11 september 2001. För amerikanerna blev det en chock, eftersom USA:s fastland aldrig hade angripits sedan 1812 – och då av brittiska flottan, som ju ”ruled the waves of the sea”. För några få stenrika blev 11 september däremot en glädjechock. Äntligen en fiende, så man kunde berika sig på nytt genom militär upprustning och anfall på Afghanistan och Irak. Det är krig som har kostat många hundratusen människor livet och skapat väldiga underskott i den amerikanska ekonomin, som nu är i djup kris. Men det är inte finansvalparna eller storföretagens bonusstinna direktörer som drabbas utan miljoner knegande amerikaner, som får lämna sina bostäder och bli arbetslösa.
Kanske kan Georgiens anfall på det pyttelilla Sydossetien (med drygt 70 000 invånare) bli en ny räddningsplanka för västliga miljardärer. Ryssarna verkar ha överreagerat, men deras försvar av de anfallna har skildrats så ensidigt i väst, att man undrar om en ny aggressivt militaristisk agenda håller på att utformas.
Till och med i Sverige har hökarna gråtit krokodiltårar över Georgien och i traditionell russofobi krävt svensk militär upprustning. Några har rentav svamlat om Gotlands ”utsatta läge”. Men Gotland har aldrig varit ryskt. Däremot var denna förtjusande ö i tre sekler dansk. Herregud, så paranoida blir väl i alla fall inte våra militärindustriella, att de börjar hetsa också mot våra mysiga grannar i sydväst?
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1203) 2008-09-21
fredag, september 19
RÓSOR från RADIO TUFF (nr 1203) 98-89-21 till....
....till Svenska Dagbladet som på sin debattsida Brännpunkt (14/9) publicerade en mycket läsvärd artikel av Tyresöbon Bror Perjus. Den har rubriken ”MOBILISERA GLOBALT MOT MAKTELITEN”. Han påpekar bland annat: ”Världen styrs idag av en elit på cirka 6 000 personer; politiska ledare, internationella tjänstemän, höga militärer och terroristledare (!) inom exempelvis al-Qaida och Hizbollah. Men ledarna på affärs- och finansområdena, särskilt de som äger vapenindustrin, utgör en elit inom eliten.” Perjus påminner om att Carl Bildt förklarat att ingen vinner på krig. Det är inte sant menar Perjus: ”Vinnare är diktatorer, auktoritära politiska ledare och höga militärer i öst och väst, i nord och syd. Deras makt ökar när människor blir rädda och hatiska. Men krigens allra största vinnare är ägarna till den industri som förser militären med stridsvagnar, skjutvapen, kulsprutor, bomber, granater, missiler och landminor, satelliter, datorer, olja, bilar, båtar och flyg – alltså den globaliserade ekonomiska eliten som får nya skattefinansierade beställningar, mera makt och ännu större vinster.” (Bror Perjus hörs under en halvtimme på http://www.tyresoradion.se/ 4 ggr per dygn till den 28 sept)
...till Lars-Gunnar Ekegärd i Uppsala som e-postar till Radio Tuff: ”Sätt gul pestflagga på svenska militärindustriella komplexet
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret har en stort uppslagen artikel om Eva Onegård med anledning av hennes utställning av hantverk i tovad ull i Trollbäckens bibliotek. Där berättas också om vilket helvete Eva som 15-åring hade det i Hinterpommern, när beundrade segrare härjade som svin. För flera år sen berättade Eva på Tyresöradion om sina hemska upplevelser, en halvtimme som är en av de mest minnesvärda av de tusentals som sänts.
....till Kristna Fredsrörelsen som tillsammans med flera andra kristna grupper högtidlighöll den Internationella Fredsdagen den 21 september genom att i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm arrangera samtal om vapenexporten följd av en mässa.
....till fredsaktivsten Martin Smedjeback, som påpekar att Sverige genom sin vapenexport spelar en destruktiv roll i världen. Han berättar om en ny kampanj med namnet ”Avrusta!”. Och han uppmanar: ”Tillsammans avrustar vi Sverige” (Se http://www.avrusta.nu/ )
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett pressmeddelande (13/9) tycker att regeringen sänder dubbla budskap i försvarsfrågan. Hon menar att Försvarsberedningen kom med välgrundade förslag och slutsatser, som inte borde slarvas bort av regeringen. Anna Ek påpekar: ”Det är bra att man genomför besparingar på materielsidan, men 2,3 miljarder är alldeles för lite. Försvarsmakten är i dag kraftigt överdimensionerad och besparingar till förmån för civila konfliktförebyggande insatser borde ha varit möjliga”
....till Agneta Norberg, som i e-post berättar om kampanjen ”LÄMNA HIMLEN I FRED”. Amerikanen Bruce Gagnon har tagit initiativ till ett nätverk mot militariseringen av rymden. Han föreläser tisdag den 23 september kl 19 i ABF-huset, Sveavägen 40 i Stockholm. (Se också http://www.space4peace.org/ )
....till Tuffs styrelse, som sammanträdde torsdag den 18 september som vanligt under mysiga former och med konstruktiva förslag på kommande verksamhet. Nästa arrangemang är en träff i diskussionscaféet Filosofika tisdag den 30 september kl 19. Ämne: ”Varför är sporten så dominerande?” Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. (Två från styrelsen, Sylvia Ljungdahl och Erika Husberg, hörs senare i detta Radio Tuff)
....till de många solidariska som betalat medlemsavgiften till Tuff, 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem och till dem som skickar gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ditt stöd är oerhört uppmuntrande.
...till Lars-Gunnar Ekegärd i Uppsala som e-postar till Radio Tuff: ”Sätt gul pestflagga på svenska militärindustriella komplexet
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret har en stort uppslagen artikel om Eva Onegård med anledning av hennes utställning av hantverk i tovad ull i Trollbäckens bibliotek. Där berättas också om vilket helvete Eva som 15-åring hade det i Hinterpommern, när beundrade segrare härjade som svin. För flera år sen berättade Eva på Tyresöradion om sina hemska upplevelser, en halvtimme som är en av de mest minnesvärda av de tusentals som sänts.
....till Kristna Fredsrörelsen som tillsammans med flera andra kristna grupper högtidlighöll den Internationella Fredsdagen den 21 september genom att i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm arrangera samtal om vapenexporten följd av en mässa.
....till fredsaktivsten Martin Smedjeback, som påpekar att Sverige genom sin vapenexport spelar en destruktiv roll i världen. Han berättar om en ny kampanj med namnet ”Avrusta!”. Och han uppmanar: ”Tillsammans avrustar vi Sverige” (Se http://www.avrusta.nu/ )
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett pressmeddelande (13/9) tycker att regeringen sänder dubbla budskap i försvarsfrågan. Hon menar att Försvarsberedningen kom med välgrundade förslag och slutsatser, som inte borde slarvas bort av regeringen. Anna Ek påpekar: ”Det är bra att man genomför besparingar på materielsidan, men 2,3 miljarder är alldeles för lite. Försvarsmakten är i dag kraftigt överdimensionerad och besparingar till förmån för civila konfliktförebyggande insatser borde ha varit möjliga”
....till Agneta Norberg, som i e-post berättar om kampanjen ”LÄMNA HIMLEN I FRED”. Amerikanen Bruce Gagnon har tagit initiativ till ett nätverk mot militariseringen av rymden. Han föreläser tisdag den 23 september kl 19 i ABF-huset, Sveavägen 40 i Stockholm. (Se också http://www.space4peace.org/ )
....till Tuffs styrelse, som sammanträdde torsdag den 18 september som vanligt under mysiga former och med konstruktiva förslag på kommande verksamhet. Nästa arrangemang är en träff i diskussionscaféet Filosofika tisdag den 30 september kl 19. Ämne: ”Varför är sporten så dominerande?” Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. (Två från styrelsen, Sylvia Ljungdahl och Erika Husberg, hörs senare i detta Radio Tuff)
....till de många solidariska som betalat medlemsavgiften till Tuff, 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem och till dem som skickar gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ditt stöd är oerhört uppmuntrande.
HAMPUS ECKERMAN PÅ BETTET
I tidningarna kan jag läsa att Sverige nu kommer att tvingas rusta upp försvaret. Det är slutsatserna av det senaste kriget i Georgien. Nå, jag kan inte annat än hålla med.Om Sverige exempelvis i ett försök att ta över Åland skulle gå till anfall mot den ryska flottan skulle det inte alls räcka med dagens försvar. Georgien-krisen har utan tvekan lärt oss att man inte ska anfalla Ryssland utan att ha ordentlig beväpning. Det kunde förvisso redan Karl den XII och Gustav III ha lärt oss, men nog är det roligt att försvarsministern hellre lär sig från utlandet.
Om vi däremot inte ska anfalla Ryssland har jag svårare att se vad vi har att lära oss av Georgien-krisen och då saknas också en anledning att rusta upp.I Georgien har annars fransmännen klantat till det rejält. I alla tidningar har vi kunnat läsa om attGeorgien anklagat Ryssland för att ha brutit mot fredsavtalet genom att ha trupper i Georgien, samtidigt som Ryssland menat sig följa det till punkt och pricka. Båda har rätt, hur kan nu det komma sig?Jo, fredsavtalet undertecknades på franska med separata översättningar till ryska och engelska som getts till Ryssland resp. och Georgien. I det ryska avtalet står det att buffertzoner får utformas gällande säkerhet *för* Sydossetien och Abchazien. I det engelska avtalet att de får utformas *i* Sydossetien och Georgien. Där den ryska översättningen ger tillåtelse till trupper på georgisk mark gör inte den engelska det. Inte undra på att folk sliter i sitt hår.
Bland andra krigiska människor har vi socialdemokraterna. I två delrapporter om Sveriges säkerhet menar de att man då säkerhetsrådet är blockerat ska kunna strunta i att få FN-mandat för att göra "fredsbevarande insatser", en vanlig formulering för krig mot fattiga länder. Detta ska göras för att stärka FN.Ett stärkt FN är alltså ett ignorerat FN ur socialdemokratisk synvinkel. Den socialdemokratiska logiken utövas med glädje på krigen i Irak, Tjetjenien och Vietnam. Alla tillfällen då säkerhetsrådet mycket riktigt var blockerat. Fast det är klart, om svenska vapen får användas mot andra länder ger det i alla fall en inkomst till svensk krigsindustri. Sånt glädjer säkert socialdemokraterna när de vill stärka FN genom att ogiltigförklara organisationen.
USA-valet kan bli ett riktigt spektakel i juridik och rättshaveri, som får frågan om presidenters oralsex att blekna, om John McCain blir vald till president. Det är nämligen osäkert om han ens får bli vald.John McCain är nämligen inte född i USA, utan i Panama eller mer tydligt, i den kanalzon som USA förvaltade enligt ett olagligt avtal som de mutat sig till från Panamas dåtida Washington-ambassadör. Och här kommer problemet: I den amerikanska konstitutionen står det att endast en "naturligt född medborgare" får bli vald till president. Ingen vet vad naturligt född innebär? Son till två amerikanska föräldrar? Född inne i USA? Tolkningarna är otaliga och blir McCain vald finns det risk att alltihopa dras upp i domstol.
Eller risk och risk - med tanke på att McCain vill bomba Iran till förintelse och hans vice-presidentkandidat tror att Gud är på USA:s sida i mordet på över en miljon irakier, så är det nog trevligt om så mycket grus som möjligt kan kastas i McCains kampanjmaskineri
------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredFörenings Radio Tuff (nr 1202).
Om vi däremot inte ska anfalla Ryssland har jag svårare att se vad vi har att lära oss av Georgien-krisen och då saknas också en anledning att rusta upp.I Georgien har annars fransmännen klantat till det rejält. I alla tidningar har vi kunnat läsa om attGeorgien anklagat Ryssland för att ha brutit mot fredsavtalet genom att ha trupper i Georgien, samtidigt som Ryssland menat sig följa det till punkt och pricka. Båda har rätt, hur kan nu det komma sig?Jo, fredsavtalet undertecknades på franska med separata översättningar till ryska och engelska som getts till Ryssland resp. och Georgien. I det ryska avtalet står det att buffertzoner får utformas gällande säkerhet *för* Sydossetien och Abchazien. I det engelska avtalet att de får utformas *i* Sydossetien och Georgien. Där den ryska översättningen ger tillåtelse till trupper på georgisk mark gör inte den engelska det. Inte undra på att folk sliter i sitt hår.
Bland andra krigiska människor har vi socialdemokraterna. I två delrapporter om Sveriges säkerhet menar de att man då säkerhetsrådet är blockerat ska kunna strunta i att få FN-mandat för att göra "fredsbevarande insatser", en vanlig formulering för krig mot fattiga länder. Detta ska göras för att stärka FN.Ett stärkt FN är alltså ett ignorerat FN ur socialdemokratisk synvinkel. Den socialdemokratiska logiken utövas med glädje på krigen i Irak, Tjetjenien och Vietnam. Alla tillfällen då säkerhetsrådet mycket riktigt var blockerat. Fast det är klart, om svenska vapen får användas mot andra länder ger det i alla fall en inkomst till svensk krigsindustri. Sånt glädjer säkert socialdemokraterna när de vill stärka FN genom att ogiltigförklara organisationen.
USA-valet kan bli ett riktigt spektakel i juridik och rättshaveri, som får frågan om presidenters oralsex att blekna, om John McCain blir vald till president. Det är nämligen osäkert om han ens får bli vald.John McCain är nämligen inte född i USA, utan i Panama eller mer tydligt, i den kanalzon som USA förvaltade enligt ett olagligt avtal som de mutat sig till från Panamas dåtida Washington-ambassadör. Och här kommer problemet: I den amerikanska konstitutionen står det att endast en "naturligt född medborgare" får bli vald till president. Ingen vet vad naturligt född innebär? Son till två amerikanska föräldrar? Född inne i USA? Tolkningarna är otaliga och blir McCain vald finns det risk att alltihopa dras upp i domstol.
Eller risk och risk - med tanke på att McCain vill bomba Iran till förintelse och hans vice-presidentkandidat tror att Gud är på USA:s sida i mordet på över en miljon irakier, så är det nog trevligt om så mycket grus som möjligt kan kastas i McCains kampanjmaskineri
------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredFörenings Radio Tuff (nr 1202).
fredag, september 12
DÖDEN BEHÖVER INTE VÅR HJÄLP
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har på frivilligbasis sänts varenda vecka sedan 1985. Stöd Tuff genom gåvor på pg 16 01 37 - 6 eller bli medlem. Årsavgift: 200 kr och för familjemedlem 80 kr.
---------------------------------------------------
Människan tillhör en tapper art. Vi är väl de enda varelser som vet att vi kommer att dö. I min ålder är det en aktuell insikt. När jag numera håller tal är det alltför ofta vid kära vänners kistor.
Vi pojkar i olika vuxna åldrar är ju uppfostrade att bita ihop, att inte omanligt gråta. Första gången jag som vuxen inte höll måttet var för minst 45 år sedan när min briljant begåvade unge kusin Stefan begick självmord. Då fanns i sorgen självförebråelser över att jag i min unga självupptagenhet inte hade förstått hur denne lovande civilingenjör egentligen hade det. Senast jag grät var för några år sedan, när Edmundo Arróspide alldeles för tidigt gick till sina peruanska fäder. Han var en nära vän, som i många år som tekniker gjorde ovärderliga insatser för Radio Tuff och Tyresöradion.
Det finns en dikt av Johannes Edfelt –vem minns i dag honom?-- som heter ”Se människan” En av stroferna lyder:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men sedan kommer ändå Edfelts hyllning till medmänskligheten:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand.
När jag i mina tusentals radiointervjuer frågar folk vad de uppskattar mest i sin hemkommun blir svaret nästan alltid ”naturen”. Då brukar jag protestera genom att påpeka att naturen har sin charm överallt, men att människorna här i trakten är härliga. Ibland klämmer jag också till med Bertolt Brecht i dikten ”Till kommande generationer”, han som skrev på det näst ryska största europeiska språket:
Liebe pflegte ich achtlos,
und die Natur sah ich ohne Geduld.
Eller i Erwin Leisers översättning:
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod
Människor är beundransvärda, ja kärleksfulla . Ändå tillåter vi att astronomiska biljoner av våra skatter i militärutgifter satsas på att förbereda massmord på medmänniskor. För nationens, religionens eller den snöda vinningens skull. Vi gör också i den egoistiska konsumismens tid alldeles för lite för att förhindra att över 20 000 barn dör i vår värld varje dag.
Tyvärr, döden behöver inte vår hjälp. Men vi behöver hjälpas åt att förhindra att så många dödas eller dör i onödan. Det är det Tuff och Radio Tuff försöker göra genom att jobba frivilligt och lokalt för något globalt. Slutraderna i den redan citerade dikten av Brecht är en vädjan till våra efterkommande:
Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
---------------------------------------------------
Människan tillhör en tapper art. Vi är väl de enda varelser som vet att vi kommer att dö. I min ålder är det en aktuell insikt. När jag numera håller tal är det alltför ofta vid kära vänners kistor.
Vi pojkar i olika vuxna åldrar är ju uppfostrade att bita ihop, att inte omanligt gråta. Första gången jag som vuxen inte höll måttet var för minst 45 år sedan när min briljant begåvade unge kusin Stefan begick självmord. Då fanns i sorgen självförebråelser över att jag i min unga självupptagenhet inte hade förstått hur denne lovande civilingenjör egentligen hade det. Senast jag grät var för några år sedan, när Edmundo Arróspide alldeles för tidigt gick till sina peruanska fäder. Han var en nära vän, som i många år som tekniker gjorde ovärderliga insatser för Radio Tuff och Tyresöradion.
Det finns en dikt av Johannes Edfelt –vem minns i dag honom?-- som heter ”Se människan” En av stroferna lyder:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men sedan kommer ändå Edfelts hyllning till medmänskligheten:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand.
När jag i mina tusentals radiointervjuer frågar folk vad de uppskattar mest i sin hemkommun blir svaret nästan alltid ”naturen”. Då brukar jag protestera genom att påpeka att naturen har sin charm överallt, men att människorna här i trakten är härliga. Ibland klämmer jag också till med Bertolt Brecht i dikten ”Till kommande generationer”, han som skrev på det näst ryska största europeiska språket:
Liebe pflegte ich achtlos,
und die Natur sah ich ohne Geduld.
Eller i Erwin Leisers översättning:
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod
Människor är beundransvärda, ja kärleksfulla . Ändå tillåter vi att astronomiska biljoner av våra skatter i militärutgifter satsas på att förbereda massmord på medmänniskor. För nationens, religionens eller den snöda vinningens skull. Vi gör också i den egoistiska konsumismens tid alldeles för lite för att förhindra att över 20 000 barn dör i vår värld varje dag.
Tyvärr, döden behöver inte vår hjälp. Men vi behöver hjälpas åt att förhindra att så många dödas eller dör i onödan. Det är det Tuff och Radio Tuff försöker göra genom att jobba frivilligt och lokalt för något globalt. Slutraderna i den redan citerade dikten av Brecht är en vädjan till våra efterkommande:
Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
FLYKTEN FRÅN ÖSTTYSKLAND (2)
Kära lyssnare!
För fjorton dagar sedan tog jag er med på den första delen av min och min familjs flykt 1948 från Warnemünde i Östtyskland till Sverige. Nu följer fortsättningen.
”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon!” Så löd ordern som kom per telefon efter en veckas väntan. Det hade stormat över Östersjön, men till natten hade det utlovats lugnt väder. Fiskarna som skulle ta oss över till Sverige hoppades därför att klara färden över det fortfarande upprörda havet utan att bli upptäckta av de sovjetiska spaningsfartygen. Vem skulle frivilligt vilja ge sig ut på ett så våldsamt rullande hav?
Efteråt har min mor ofta sagt att hon var på väg att ångra sig, när hon såg de två små fiskebåtarna som låg uppdragna på stranden. Det var en stilla kväll, månen sken och kastade skuggor över sanddynerna, bakom vilka vi alla höll oss gömda tills fiskarna gav tecken att vi kunde komma ner till stranden.
Tidigare på kvällen hade vi anlänt med tåg och vidare per hästskjuts till fiskarbyn Arenshoop på halvön Darss nordost om Rostock. Två familjer från Rostock och vi två familjer från Warnemünde hade alla på olika sätt och vid olika tidpunkter, för att inte väcka uppmärksamhet, anlänt till den lilla byn. Där hade vi samlats i den ena fiskarens stuga och inväntat skymningen.
Efter veckor av smalkost hade ransoneringskorten kommit dagarna före flykten, och min mor hade inhandlat så mycket mat hon kunde utan att väcka misstankar. Nu satt vi i stugans vardagsrum och smorde kråset. Ingen hade en tanke på vad alltför mycket mat i våra smala, uthungrade kroppar kunde få för verkan ute på det upprörda havet. Men det fick vi snart erfara.
Så småningom gav värden tecken att vi tyst och stilla skulle smita ut ur stugan och ta oss fram till sanddynerna, för att där invänta ytterligare tecken på att kusten var klar. Tysta gled vi i mörkret över gatan och ut bland dynerna. Stämningen var laddad. Skulle småbarnen klara av att hålla tyst? Hade någon i byn sett oss smita ut ur fiskarstugan? Om ja, skulle denne någon kalla på polisen?
Så kom då signalen från ficklampan, och ett och ett skickades vi lite större barn ner till
stranden, där vi snabbt lyftes ombord på de uppdragna båtarna. Därefter smög sig kvinnorna ombord med småbarnen, och till sist kom männen som snabbt hjälpte fiskarna att skjuta ut båtarna i vattnet. Vi två familjer från Warnemünde tog plats i den ena båten, de båda Rostock-familjerna, som endast hade två barn med sig,
i den andra, något mindre.
Allt skedde under yttersta tystnad, och med försiktiga årtag rodde fiskarna ut från stranden. Kvar på stranden stod min farbrors äldsta dotter, den trettonåriga Ingeborg. Föräldrarna hade bestämt att hon skulle bli kvar Warnemünde hos sin gamla och sjuka farmor, men hon hade velat följa med till fiskarbyn och vara nära familjen så länge hon kunde. Många, många år senare berättade hon för mig att hon, när hon väl hade sett båtarna försvinna i mörkret, ensam tog sig tillbaka till fiskarhustrun, som tidigare på kvällen hade månat om oss. Vad tänkte väl den ensamma lilla flickan på stranden, när hon såg de små båtarna försvinna i mörkret ute på det upprörda havet? Förstod hon att det skulle dröja länge, innan hon fick se sina föräldrar igen? Räknade hon med att någonsin återse sina föräldrar och syskon? I krig och kaos förväntas barn snabbt bli stora och ta hand om sig själva.
Fortsättningen och slutet på flyktäventyret, kära lyssnare, får ni höra om fjorton dagar. Till dess tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
För fjorton dagar sedan tog jag er med på den första delen av min och min familjs flykt 1948 från Warnemünde i Östtyskland till Sverige. Nu följer fortsättningen.
”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon!” Så löd ordern som kom per telefon efter en veckas väntan. Det hade stormat över Östersjön, men till natten hade det utlovats lugnt väder. Fiskarna som skulle ta oss över till Sverige hoppades därför att klara färden över det fortfarande upprörda havet utan att bli upptäckta av de sovjetiska spaningsfartygen. Vem skulle frivilligt vilja ge sig ut på ett så våldsamt rullande hav?
Efteråt har min mor ofta sagt att hon var på väg att ångra sig, när hon såg de två små fiskebåtarna som låg uppdragna på stranden. Det var en stilla kväll, månen sken och kastade skuggor över sanddynerna, bakom vilka vi alla höll oss gömda tills fiskarna gav tecken att vi kunde komma ner till stranden.
Tidigare på kvällen hade vi anlänt med tåg och vidare per hästskjuts till fiskarbyn Arenshoop på halvön Darss nordost om Rostock. Två familjer från Rostock och vi två familjer från Warnemünde hade alla på olika sätt och vid olika tidpunkter, för att inte väcka uppmärksamhet, anlänt till den lilla byn. Där hade vi samlats i den ena fiskarens stuga och inväntat skymningen.
Efter veckor av smalkost hade ransoneringskorten kommit dagarna före flykten, och min mor hade inhandlat så mycket mat hon kunde utan att väcka misstankar. Nu satt vi i stugans vardagsrum och smorde kråset. Ingen hade en tanke på vad alltför mycket mat i våra smala, uthungrade kroppar kunde få för verkan ute på det upprörda havet. Men det fick vi snart erfara.
Så småningom gav värden tecken att vi tyst och stilla skulle smita ut ur stugan och ta oss fram till sanddynerna, för att där invänta ytterligare tecken på att kusten var klar. Tysta gled vi i mörkret över gatan och ut bland dynerna. Stämningen var laddad. Skulle småbarnen klara av att hålla tyst? Hade någon i byn sett oss smita ut ur fiskarstugan? Om ja, skulle denne någon kalla på polisen?
Så kom då signalen från ficklampan, och ett och ett skickades vi lite större barn ner till
stranden, där vi snabbt lyftes ombord på de uppdragna båtarna. Därefter smög sig kvinnorna ombord med småbarnen, och till sist kom männen som snabbt hjälpte fiskarna att skjuta ut båtarna i vattnet. Vi två familjer från Warnemünde tog plats i den ena båten, de båda Rostock-familjerna, som endast hade två barn med sig,
i den andra, något mindre.
Allt skedde under yttersta tystnad, och med försiktiga årtag rodde fiskarna ut från stranden. Kvar på stranden stod min farbrors äldsta dotter, den trettonåriga Ingeborg. Föräldrarna hade bestämt att hon skulle bli kvar Warnemünde hos sin gamla och sjuka farmor, men hon hade velat följa med till fiskarbyn och vara nära familjen så länge hon kunde. Många, många år senare berättade hon för mig att hon, när hon väl hade sett båtarna försvinna i mörkret, ensam tog sig tillbaka till fiskarhustrun, som tidigare på kvällen hade månat om oss. Vad tänkte väl den ensamma lilla flickan på stranden, när hon såg de små båtarna försvinna i mörkret ute på det upprörda havet? Förstod hon att det skulle dröja länge, innan hon fick se sina föräldrar igen? Räknade hon med att någonsin återse sina föräldrar och syskon? I krig och kaos förväntas barn snabbt bli stora och ta hand om sig själva.
Fortsättningen och slutet på flyktäventyret, kära lyssnare, får ni höra om fjorton dagar. Till dess tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1202) 08-09-14 till....
....till de allt flera kloka och solidariska människor som köper Tuffs mangogram. De finns ”För att gratulera” eller ”Till minne av....” för att visa medkänsla med någon som sörjer en bortgången anhörig eller annan vän. De kan beställas av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se Mangogrammen har bidragit till att 90 000 mangoträd nu finns planterade i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar.
....till den sjuårige Joar Pettersson Thorén i Fårdala, som under en cykeltur
med sin mamma Helena kollade trafikmärken Plötsligt säger Joar: ”Jag vet en ny trafikregel”. ”Vilken då?” undrar mamman. ”Pansarvagnar får inte köra på gatorna!”
....till Sveriges Radios program ”Medierna” som (6/9) tog upp den i Expressen och i hetsiga bloggar häftiga kurdsvenska kritiken av Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan. Landet som icke är”. Men där fick också kurdsvensken Mustafa Can tillfälle att försvara boken. Ett annat inslag handlade om hur ensidigt fokuserade på USA våra medier är. Söndag den 31 augusti dominerades SvT:s Aktuellt av orkanen Gustav som blåste in över USA utan att döda någon enda. Samtidigt drabbades Kina av jordskalv som dödade över 30 människor och gjorde drygt 100 000 hemlösa. Och i indiska Bihar omkom hundratals människor när monsunregnen satte 1000 byar under vatten, varvid en miljon indier fick sina hem dränkta. På Aktuellt ägnade man sex gånger så mycket tid åt vindarna i USA än åt katastrofen i Kina, och åtta gånger så lång uppmärksamhet åt den relativt oskyldiga orkanen Gustav än åt eländet i Indien. Fokuseringen på USA är så stor, att även en och annan fredsaktivist och gandhian i sin hatkärlek till Amerika verkar trendriktigt fixerad vid supermakten och tycks nästan glömma att kineser och indier faktiskt också är medmänniskor.
....till Skånes ledande tidning, Sydsvenskan. Medan andra medier i sin USA-fixering frossat om 11 september 2001, har den tidningen också haft utförliga artiklar om den 11 september 2003, då Anna Lindh dog, och den 11 september 1973, då den CIA-stödda kuppen störtade och mördade den folkvalde presidenten i Allende i Chile, varvid många andra chilenare dödades ofta efter tortyr. Inte något medium har nämnt det värsta av alla 11 september. Det utspelades 1944 i den tyska staden Darmstadt, då ca 11 000 civila dödades av allierade bomber. Över 2000 av de söndersprängda eller ihjälbrända var barn. Men de små barnen var kanske alltför ”nazistblonda”, ett uttryck myntat i helt trendriktig rasism av Täppas Fogelberg i Sveriges Radio. Har han inte lagt märke till att Hitlers lilla löjliga mustasch var svart?
....till Sveriges Radios P4 som (10/9) hade ett inslag med Johan Romin om hans nya bok ”Desertören och Vietnamkriget . Blod , skuld och politik”, som handlar om en av de många amerikanska desertörerna, som fick husrum hos olika Tuff-medlemmar. Han hette Terry Whitmore. Romin växte upp i Tyresö och har flera gånger intervjuats på 91,4, senast under en halvtimme kring årsskiftet 2007-2008. Så här svarade han på Anders Hildemar Ohlssons fråga i P 4, varför inspelningen görs på Sikvägen i Tyresö:
”Jag är uppvuxen i det här området. Det var inte så välskött då, 1972. Men där inne där Röda korset håller till nu, där började mitt intresse för Vietnamkriget, för vi lekte Vietnamkriget och kastade klossar på varandra. Det var inte så trevligt då för jag fick en kloss rakt i pannan och ett stort sår som blödde ymnigt. Men från den dagen har jag varit intresserad av Vietnamkriget. Varför uppstod det och varför fick det prägla min barndom så starkt? Och det är det som har utmynnat i den här boken jag ger ut nu.”
På reporterns fråga varför Terry Whitmore deserterade och kom till Tyresö svarar Johan Romin:
”Han flyr under ganska dramatiska former genom Sovjetunionen. Han har varit med i Vietnamkriget i ett halvår och stridit på några av de mest avgörande platserna, blivit sårad, kommit till Japan och hamnat på ett sjukhus där men då fått kontakt med fredsgruppen Beheiren, som fanns i Tokyo. Och det var via Beheiren, som han fick kontakt med Sverige. Han hade fått besked om att han skulle skickas tillbaka till striderna i Vietnam men det ville han inte. Det här var samtidigt som Martin Luther Kingmördades och Terry var ju själv en svart amerikan. Han blev så upprörd över den här händelsen att han bestämde sig för att desertera och så togs han genom hemliga gångar, kan man säga, genom Sovjetunionen och kom så till Sverige mitt i konflikten i Sverige mellan olika Vietnamgrupper.”
Reportern frågade om det var den väldigt livaktiga fredsföreningen i Tyresö som var anledningen till att så många amerikanska krigsvägrare fanns här och Johan svarade:
”Det var ju Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF, som var väldigt aktiv och fortfarande är aktiv här ute med Åke Sandin och på den tiden säkert Sveriges mest kända fredsgrupp och det var tack vare deras arbete som de här desertörerna kom till Sverige. Dom fick familjer att bo hos, Terry Whitmore bodde hos olika personer här i Tyresö, vilka jag har intervjuat i boken och som berättar om hans första tid här.”
På frågan om hur Terry Whitmore hade det här svarade Johan Romin:
”Det är både och, Dels led han ju av sina krigsminnenväldigt mycket, så det berättar många av vännerna och även han själv i de intervjuer jag gjort med honom under flera års tid. Han hade väldigt svåra drömmar. Han gick igenom och ältade de här sakerna han hadevarit med om, fruktansvärda massakrer i Vietnam, där de skulle jämna byar med marken och så vidare. Samtidigt blev han ju mottagen här som en hjälte, en person som hade stått upp för ’det rätta’ så att säga, så vänstern i Sverige ville bjuda in Terry Whitmore till sina möten och ha honom som en symbol , en trofé nästan, men det ville han inte vara med om. Han såg sig inte riktigt som en politisk person. Och att bränna flaggor, det blev han riktigt upprörd över. Han såg inte flaggan som en symbol för kriget utan som en symbol för sitt hemland”.
....till Dagens Nyheters Lars Linder, som (11/9) skriver om Erik Erikssons nya Vietnambok ”Jag såg kärleken och döden”. Efter att ha påpekat att miljoner civila vietnameser dödades bland annat av amerikanska bomber slutar Linder recensionen genom att hänvisa till en dvd som medföljer boken: ”I en av filmerna skymtar en amerikansk krigsfånge: den unge John McCain, några år tidigare nedskjuten under ett bombuppdrag över just Nordvietnam. Då delaktig i vad som med tiden alltmer kommit att framstå som en skriande krigsförbrytelse, nu firad hjälte och republikansk presidentkandidat”
....till försvarsminister Sten Tolgfors, som i Sveriges Radio Studio Ett (9/9) sade: ”Det finns inget ökat militärt hot mot Sverige på grund av konflikten i Kaukasus”. Det är så klokt sagt att våra militaristiska hökar nu kräver hans avgång
....till minnet av den 17 september, ingen bra dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika. För 60 år sedan, den 17 september 1948, mördades FN:s fredsmedlare Folke Bernadotte av israeliska nationalister. I samma terrordåd dödades också den franske FN-observatören, överste André Sérot. Detta skildrades utförligt här på radion 7 november 2007. Texten finns under rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com (Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html )
....till det svenska Utrikesdepartementet, som i ett pressmeddelande (11/9) säger, att vid Riksmötets högtidliga öppnande visas den enda kvarvarande körbara vita bussen i Stockholm. Bussen ska påminna om Folke Bernadottes insats att våren 1945 rädda mer än 15 000 människor, därav många judar, från tyska koncentrationsläger och därmed också aktualisera hans idéer om dialog, samarbete, medling och fredliga lösningar även där svårigheterna framstår som oöverstigliga. Det är mer än diplomatiskt att UD i sitt pressmeddelande inte nämner vilka som var Bernadottes mördare.
....till iranskamerikanen Arash Kamangeer, som på AntiWar.com (6/9) berättar, att han kom till USA för att slippa leva i en hårt religiös teokrati. Han mindes hur mödrar i iransk TV högtidligt berättat att de "skänkt ett barn till detta heliga krig", och att de var beredda att skänka sitt andra barn. Detta till kören från en beundrarskara som instämde i rop som prisade Gud. Men så läste han i tidningen att Sarah Palin, republikanernas kandidat som vicepresident hade sagt att Irak-kriget var "ett uppdrag från Gud". Då fick han en déjà-vu-upplevelse. (En ros också till Jan Viklund, som tipsat oss om artikeln)
....till den sjuårige Joar Pettersson Thorén i Fårdala, som under en cykeltur
med sin mamma Helena kollade trafikmärken Plötsligt säger Joar: ”Jag vet en ny trafikregel”. ”Vilken då?” undrar mamman. ”Pansarvagnar får inte köra på gatorna!”
....till Sveriges Radios program ”Medierna” som (6/9) tog upp den i Expressen och i hetsiga bloggar häftiga kurdsvenska kritiken av Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan. Landet som icke är”. Men där fick också kurdsvensken Mustafa Can tillfälle att försvara boken. Ett annat inslag handlade om hur ensidigt fokuserade på USA våra medier är. Söndag den 31 augusti dominerades SvT:s Aktuellt av orkanen Gustav som blåste in över USA utan att döda någon enda. Samtidigt drabbades Kina av jordskalv som dödade över 30 människor och gjorde drygt 100 000 hemlösa. Och i indiska Bihar omkom hundratals människor när monsunregnen satte 1000 byar under vatten, varvid en miljon indier fick sina hem dränkta. På Aktuellt ägnade man sex gånger så mycket tid åt vindarna i USA än åt katastrofen i Kina, och åtta gånger så lång uppmärksamhet åt den relativt oskyldiga orkanen Gustav än åt eländet i Indien. Fokuseringen på USA är så stor, att även en och annan fredsaktivist och gandhian i sin hatkärlek till Amerika verkar trendriktigt fixerad vid supermakten och tycks nästan glömma att kineser och indier faktiskt också är medmänniskor.
....till Skånes ledande tidning, Sydsvenskan. Medan andra medier i sin USA-fixering frossat om 11 september 2001, har den tidningen också haft utförliga artiklar om den 11 september 2003, då Anna Lindh dog, och den 11 september 1973, då den CIA-stödda kuppen störtade och mördade den folkvalde presidenten i Allende i Chile, varvid många andra chilenare dödades ofta efter tortyr. Inte något medium har nämnt det värsta av alla 11 september. Det utspelades 1944 i den tyska staden Darmstadt, då ca 11 000 civila dödades av allierade bomber. Över 2000 av de söndersprängda eller ihjälbrända var barn. Men de små barnen var kanske alltför ”nazistblonda”, ett uttryck myntat i helt trendriktig rasism av Täppas Fogelberg i Sveriges Radio. Har han inte lagt märke till att Hitlers lilla löjliga mustasch var svart?
....till Sveriges Radios P4 som (10/9) hade ett inslag med Johan Romin om hans nya bok ”Desertören och Vietnamkriget . Blod , skuld och politik”, som handlar om en av de många amerikanska desertörerna, som fick husrum hos olika Tuff-medlemmar. Han hette Terry Whitmore. Romin växte upp i Tyresö och har flera gånger intervjuats på 91,4, senast under en halvtimme kring årsskiftet 2007-2008. Så här svarade han på Anders Hildemar Ohlssons fråga i P 4, varför inspelningen görs på Sikvägen i Tyresö:
”Jag är uppvuxen i det här området. Det var inte så välskött då, 1972. Men där inne där Röda korset håller till nu, där började mitt intresse för Vietnamkriget, för vi lekte Vietnamkriget och kastade klossar på varandra. Det var inte så trevligt då för jag fick en kloss rakt i pannan och ett stort sår som blödde ymnigt. Men från den dagen har jag varit intresserad av Vietnamkriget. Varför uppstod det och varför fick det prägla min barndom så starkt? Och det är det som har utmynnat i den här boken jag ger ut nu.”
På reporterns fråga varför Terry Whitmore deserterade och kom till Tyresö svarar Johan Romin:
”Han flyr under ganska dramatiska former genom Sovjetunionen. Han har varit med i Vietnamkriget i ett halvår och stridit på några av de mest avgörande platserna, blivit sårad, kommit till Japan och hamnat på ett sjukhus där men då fått kontakt med fredsgruppen Beheiren, som fanns i Tokyo. Och det var via Beheiren, som han fick kontakt med Sverige. Han hade fått besked om att han skulle skickas tillbaka till striderna i Vietnam men det ville han inte. Det här var samtidigt som Martin Luther Kingmördades och Terry var ju själv en svart amerikan. Han blev så upprörd över den här händelsen att han bestämde sig för att desertera och så togs han genom hemliga gångar, kan man säga, genom Sovjetunionen och kom så till Sverige mitt i konflikten i Sverige mellan olika Vietnamgrupper.”
Reportern frågade om det var den väldigt livaktiga fredsföreningen i Tyresö som var anledningen till att så många amerikanska krigsvägrare fanns här och Johan svarade:
”Det var ju Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF, som var väldigt aktiv och fortfarande är aktiv här ute med Åke Sandin och på den tiden säkert Sveriges mest kända fredsgrupp och det var tack vare deras arbete som de här desertörerna kom till Sverige. Dom fick familjer att bo hos, Terry Whitmore bodde hos olika personer här i Tyresö, vilka jag har intervjuat i boken och som berättar om hans första tid här.”
På frågan om hur Terry Whitmore hade det här svarade Johan Romin:
”Det är både och, Dels led han ju av sina krigsminnenväldigt mycket, så det berättar många av vännerna och även han själv i de intervjuer jag gjort med honom under flera års tid. Han hade väldigt svåra drömmar. Han gick igenom och ältade de här sakerna han hadevarit med om, fruktansvärda massakrer i Vietnam, där de skulle jämna byar med marken och så vidare. Samtidigt blev han ju mottagen här som en hjälte, en person som hade stått upp för ’det rätta’ så att säga, så vänstern i Sverige ville bjuda in Terry Whitmore till sina möten och ha honom som en symbol , en trofé nästan, men det ville han inte vara med om. Han såg sig inte riktigt som en politisk person. Och att bränna flaggor, det blev han riktigt upprörd över. Han såg inte flaggan som en symbol för kriget utan som en symbol för sitt hemland”.
....till Dagens Nyheters Lars Linder, som (11/9) skriver om Erik Erikssons nya Vietnambok ”Jag såg kärleken och döden”. Efter att ha påpekat att miljoner civila vietnameser dödades bland annat av amerikanska bomber slutar Linder recensionen genom att hänvisa till en dvd som medföljer boken: ”I en av filmerna skymtar en amerikansk krigsfånge: den unge John McCain, några år tidigare nedskjuten under ett bombuppdrag över just Nordvietnam. Då delaktig i vad som med tiden alltmer kommit att framstå som en skriande krigsförbrytelse, nu firad hjälte och republikansk presidentkandidat”
....till försvarsminister Sten Tolgfors, som i Sveriges Radio Studio Ett (9/9) sade: ”Det finns inget ökat militärt hot mot Sverige på grund av konflikten i Kaukasus”. Det är så klokt sagt att våra militaristiska hökar nu kräver hans avgång
....till minnet av den 17 september, ingen bra dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika. För 60 år sedan, den 17 september 1948, mördades FN:s fredsmedlare Folke Bernadotte av israeliska nationalister. I samma terrordåd dödades också den franske FN-observatören, överste André Sérot. Detta skildrades utförligt här på radion 7 november 2007. Texten finns under rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com (Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html )
....till det svenska Utrikesdepartementet, som i ett pressmeddelande (11/9) säger, att vid Riksmötets högtidliga öppnande visas den enda kvarvarande körbara vita bussen i Stockholm. Bussen ska påminna om Folke Bernadottes insats att våren 1945 rädda mer än 15 000 människor, därav många judar, från tyska koncentrationsläger och därmed också aktualisera hans idéer om dialog, samarbete, medling och fredliga lösningar även där svårigheterna framstår som oöverstigliga. Det är mer än diplomatiskt att UD i sitt pressmeddelande inte nämner vilka som var Bernadottes mördare.
....till iranskamerikanen Arash Kamangeer, som på AntiWar.com (6/9) berättar, att han kom till USA för att slippa leva i en hårt religiös teokrati. Han mindes hur mödrar i iransk TV högtidligt berättat att de "skänkt ett barn till detta heliga krig", och att de var beredda att skänka sitt andra barn. Detta till kören från en beundrarskara som instämde i rop som prisade Gud. Men så läste han i tidningen att Sarah Palin, republikanernas kandidat som vicepresident hade sagt att Irak-kriget var "ett uppdrag från Gud". Då fick han en déjà-vu-upplevelse. (En ros också till Jan Viklund, som tipsat oss om artikeln)
lördag, september 6
RYSSLAND VÄSTVÄRLDENS SYNDABOCK
Vi har lätt att minnas ryssarnas förbrytelser: Övergreppen mot civila i slutet av andra världskriget, krossandet av ungrarnas revolt 1956, invasionen av Tjeckoslovakien 1968, det mångåriga kriget i Afghanistan på 1980-talet, härjningarna i Tjetjenien. kärnvapenupprustningen och så vidare.
Om vi vill är det dock ännu lättare att hitta exempel på västmakternas härjningar. Listan blir då väldigt lång. Inte bara Korea och Vietnam utan också ett stort antal militära interventioner i Latinamerika. Under senaste decenniet anfallskrig mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003, militärbaser över hela världen och massor av kärnvapen.
Men det är misstänksamheten mot Ryssland som lever kvar sedan kalla krigets frostiga dagar, här i Sverige med minnen från ubåtshysterins många somrar, trots att dessa förmenta kränkningar alltmer har avslöjats som alarmistisk propaganda, nu i dagarna också av den förre finländske presidenten Mauno Koivisto.
Hur väst har behandlat det postsovjetiska Ryssland beskrivs (28/8) av fredsforskaren Jan Öberg. Han gör det genom att påminna om Michail Gorbatjovs politik:
”Gorbatjov drog tillbaka sovjetiska militärer från Afghanistan och släpper Sacharov fri. Ingen reaktion i väst. Hela hans ändringsfilosofi berövar väst en älskad fiende. Gorbatjov föreslår en helt ny säkerhetsstruktur, ett ”europeiskt hus” med OSSE och FN som grundpelare. Det triumferande väst struntar i det. Gorbatjov ber om ekonomiskt stöd från väst för perestroika och glasnost för att skapa vad som skulle ha blivit ett socialdemokratiskt inspirerat samhälle. G8-gruppen beslutar att ignorera det och satsar på Jeltsin, en populist utan någon liknande vision eller karisma. Väst vill begripligt nog återförena Tyskland, något som av historiska skäl uppfattas som ett stort hot i ryssarnas ögon. Ryssland blir lovat att Nato inte skall utvidgas. Warszavapakten upplöses. Nato finns kvar, utvidgas snabbt och vidhåller sin rätt att vara de första att använda kärnvapen. Clintonadministrationen börjar 1992 en omfattande militär expansion, bygger baser, skickar ut rådgivare och infiltrerar regeringar med ”rådgivare” och folk från legoknektkompanier i Östeuropa, inklusive Jugoslavien och runt om Ryssland. Rysslands protester om sitt närområde ignoreras.”
Jan Öberg kommer också in på att “Natos bombningar av Serbien och Kosovo kränkte all internaionell lag och ägde rum utan något FN-mandat och lämnade efter sig ett grundligt förstört land. Ryska förslag om en förhandlingslösning ignorerades”
Också de missiler USA vill placera i Polen och Tjeckien kommenteras av Öberg. Han menar att de inte är defensiva. De behövs om någon stat, angripen av USA med kärnvapen, vill återgälda med samma mynt. Han tycker att missilplaceringen är en lika dålig idé, som om ryssarna skulle vilja placera ut missiler i Mexico.
Detta påminner lite om vad som sades i Radio Tuff för tre veckor sedan:
”Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?”
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1201) 2008-09-07
Om vi vill är det dock ännu lättare att hitta exempel på västmakternas härjningar. Listan blir då väldigt lång. Inte bara Korea och Vietnam utan också ett stort antal militära interventioner i Latinamerika. Under senaste decenniet anfallskrig mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003, militärbaser över hela världen och massor av kärnvapen.
Men det är misstänksamheten mot Ryssland som lever kvar sedan kalla krigets frostiga dagar, här i Sverige med minnen från ubåtshysterins många somrar, trots att dessa förmenta kränkningar alltmer har avslöjats som alarmistisk propaganda, nu i dagarna också av den förre finländske presidenten Mauno Koivisto.
Hur väst har behandlat det postsovjetiska Ryssland beskrivs (28/8) av fredsforskaren Jan Öberg. Han gör det genom att påminna om Michail Gorbatjovs politik:
”Gorbatjov drog tillbaka sovjetiska militärer från Afghanistan och släpper Sacharov fri. Ingen reaktion i väst. Hela hans ändringsfilosofi berövar väst en älskad fiende. Gorbatjov föreslår en helt ny säkerhetsstruktur, ett ”europeiskt hus” med OSSE och FN som grundpelare. Det triumferande väst struntar i det. Gorbatjov ber om ekonomiskt stöd från väst för perestroika och glasnost för att skapa vad som skulle ha blivit ett socialdemokratiskt inspirerat samhälle. G8-gruppen beslutar att ignorera det och satsar på Jeltsin, en populist utan någon liknande vision eller karisma. Väst vill begripligt nog återförena Tyskland, något som av historiska skäl uppfattas som ett stort hot i ryssarnas ögon. Ryssland blir lovat att Nato inte skall utvidgas. Warszavapakten upplöses. Nato finns kvar, utvidgas snabbt och vidhåller sin rätt att vara de första att använda kärnvapen. Clintonadministrationen börjar 1992 en omfattande militär expansion, bygger baser, skickar ut rådgivare och infiltrerar regeringar med ”rådgivare” och folk från legoknektkompanier i Östeuropa, inklusive Jugoslavien och runt om Ryssland. Rysslands protester om sitt närområde ignoreras.”
Jan Öberg kommer också in på att “Natos bombningar av Serbien och Kosovo kränkte all internaionell lag och ägde rum utan något FN-mandat och lämnade efter sig ett grundligt förstört land. Ryska förslag om en förhandlingslösning ignorerades”
Också de missiler USA vill placera i Polen och Tjeckien kommenteras av Öberg. Han menar att de inte är defensiva. De behövs om någon stat, angripen av USA med kärnvapen, vill återgälda med samma mynt. Han tycker att missilplaceringen är en lika dålig idé, som om ryssarna skulle vilja placera ut missiler i Mexico.
Detta påminner lite om vad som sades i Radio Tuff för tre veckor sedan:
”Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?”
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1201) 2008-09-07
BENGT SVENSSON FÖR RADIO TUFF I SAN FRANCISCO:
BENGT SVENSSON FÖR RADIO TUFF I SAN FRANCISCO:
Hej alla lyssnare!
Första måndagen i september betyder Labor Day och ledigt för många. Dagen efter Labor Day börjar traditionellt höstterminen i amerikanska skolor. Men nu har man kommit på att lärarna och deras elever latar sig för mycket om somrarna, så så nu brukar skolan börja den sista måndagen i augusti i stället eller ännu tidigare.
I Golden Gateparken var det en "slow-food-festival" idag. Alltså motsatsen till snabbmat, "fast food". Själv var jag dock för slow eller slö för att ta mig dit. Det cyklas som aldrig förr i San Francisco, och jag tror mig märka att det är lättare att hitta parkering.
Under ett halvt sekel efter andra världskriget flyttade de välbeställda ut ur innerstäderna till villor i förstäderna, som byggdes allt längre bort och bredde ut sig över allt större områden. Det kallas "sprawl" och förutsatte allt större motorvägar och evigt billig bensin. Innerstäderna förslummades av fattigdom och kriminalitet och allt mindre skatteinkomster. Men trenden tycks ha vänt. Nu planeras för kollektivtrafik och tät bebyggelse. En modern järnväg ska byggas mellan San Francisco och Los Angeles. Nu trafikeras den 60 mil långa sträckan med ett passagerartåg om dagen. Det heter Pacific Starlight och glider majestätiskt fram med en snitthastighet på 50 km i timmen.
Annars är det fru Palin, som väckt uppseende de senaste dagarna. McCains vicepresidentkandidat, alltså. Hon jagar älg, rapporteras det, hennes make har åkt dit för rattfylleri, och den 17-åriga dottern är gravid trots mammas sexförbud utanför äktenskapet.
Precis som i Harvaremåla, alltså: Farsan tar sig ett järn, och morsan är ute på älgjakt, medan dottern går på bygden och blir på tjocken. Fru Palin verkar vara ett rekorderligt fruntimmer, och det skulle inte förvåna mig om hennes förfäder härstammar från just Harvaremåla.
Frågan är nu vem jag ska rösta på.
McCain verkar vilja bomba Iran, medan Obama tycks luta åt att det vore bättre att bomba Pakistan. Vem fru Palin vill bomba har hon ännu inte avslöjat, men det kommer väl. Joe Biden, Obamas vice, talade hänfört om hur bra allt skulle bli, om man bombade Irak, men det var 2002 och 2003. Nu tycker han det var en dålig ide och verkar satsa på att bomba Afghanistan och kanske Ryssland i stället, men på ett mycket smartare sätt än president Bush bombade Irak.
Så ni förstår att det blir svårt för mig att välja i det här rika utbudet av åsikter, men fru Palin är den enda, som väcker nostalgiska minnen från min lyckliga uppväxt i Harvaremåla.
-----------------------------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1201) i San Francisco.
Hej alla lyssnare!
Första måndagen i september betyder Labor Day och ledigt för många. Dagen efter Labor Day börjar traditionellt höstterminen i amerikanska skolor. Men nu har man kommit på att lärarna och deras elever latar sig för mycket om somrarna, så så nu brukar skolan börja den sista måndagen i augusti i stället eller ännu tidigare.
I Golden Gateparken var det en "slow-food-festival" idag. Alltså motsatsen till snabbmat, "fast food". Själv var jag dock för slow eller slö för att ta mig dit. Det cyklas som aldrig förr i San Francisco, och jag tror mig märka att det är lättare att hitta parkering.
Under ett halvt sekel efter andra världskriget flyttade de välbeställda ut ur innerstäderna till villor i förstäderna, som byggdes allt längre bort och bredde ut sig över allt större områden. Det kallas "sprawl" och förutsatte allt större motorvägar och evigt billig bensin. Innerstäderna förslummades av fattigdom och kriminalitet och allt mindre skatteinkomster. Men trenden tycks ha vänt. Nu planeras för kollektivtrafik och tät bebyggelse. En modern järnväg ska byggas mellan San Francisco och Los Angeles. Nu trafikeras den 60 mil långa sträckan med ett passagerartåg om dagen. Det heter Pacific Starlight och glider majestätiskt fram med en snitthastighet på 50 km i timmen.
Annars är det fru Palin, som väckt uppseende de senaste dagarna. McCains vicepresidentkandidat, alltså. Hon jagar älg, rapporteras det, hennes make har åkt dit för rattfylleri, och den 17-åriga dottern är gravid trots mammas sexförbud utanför äktenskapet.
Precis som i Harvaremåla, alltså: Farsan tar sig ett järn, och morsan är ute på älgjakt, medan dottern går på bygden och blir på tjocken. Fru Palin verkar vara ett rekorderligt fruntimmer, och det skulle inte förvåna mig om hennes förfäder härstammar från just Harvaremåla.
Frågan är nu vem jag ska rösta på.
McCain verkar vilja bomba Iran, medan Obama tycks luta åt att det vore bättre att bomba Pakistan. Vem fru Palin vill bomba har hon ännu inte avslöjat, men det kommer väl. Joe Biden, Obamas vice, talade hänfört om hur bra allt skulle bli, om man bombade Irak, men det var 2002 och 2003. Nu tycker han det var en dålig ide och verkar satsa på att bomba Afghanistan och kanske Ryssland i stället, men på ett mycket smartare sätt än president Bush bombade Irak.
Så ni förstår att det blir svårt för mig att välja i det här rika utbudet av åsikter, men fru Palin är den enda, som väcker nostalgiska minnen från min lyckliga uppväxt i Harvaremåla.
-----------------------------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1201) i San Francisco.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1201) 08-09-07 till ....
....till Mustafa Can, själv kurd-svensk, som i DN (30/8) försvarar Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan. Landet som icke är” mot ilskna kurd-svenska kritiker. Han ger inte mycket för ledarna i irakiska Kurdistan. Dessa USA-stödda män kännetecknas av nepotism och korruption, menar han, och därför vinner islamistiska partier terräng. Han varnar för att exiltillvaron ofta genererar nationalism: ”Människor avskurna från sina länder, uppryckta ur sina sammanhang, riskerar att minnas och glömma selektivt (....) Identitetssökande barn som behöver sitt folks utsatthet som den trygga referensen i en svekfull omvärld för att känna sig palestinska, kurdiska, judiska, assyriska, kosovoalbanska, kroatiska, bosniska....” Mustafa Can citerar också den turkiske författaren Orhan Pamuk, som 2005 åtalades för att ha ”kränkt den turkiska nationen” och året efter fick Nobelpriset: ”När man bryter mot samhällets regler...när man likt ett nyfiket barn....utforskar förträngda sidor av världen, är det oundvikligt att man åsamkar sin familj, sina vänner, sina kollegor och landsmän en del obehag”
....till fredsforskaren Jan Öberg som (28/8) bland annat skriver: ”Ryssland, som alltmer ses som det stora nya hotet, mot vilket Nato måste samla sig, har militärutgifter som utgör 5 % av Natos, 7 % av USA:s och 13 % av EU:s” Öberg citeras utförligt i krönikan om en stund.
....till Svenska Dagbladet som (3/9) ger den förre finländske statsministern och presidenten Mauno Koivisto en helsida där ordet ”ubåtshysteri” finns redan i rubriken. Han skriver bland annat: ”Vi fördömde inte de sovjetiska kränkningarna, och sett ur dagens perspektiv förefaller det, som om vi hade gjort rätt”. Och vidare: ”När man i oktober 1982 inledde en tidigare aldrig skådad ubåtsjakt började svenskarna se främmande fartyg lite varstans” Senare i Radio Tuff hörs Seppo Isotalo kommentera Koivistos synpunkter.
....till Gustav Wibom i Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som nu glatt e-postar: ”I och med galeasen Amalias nu bevisade närvaro vid Mählsten har alla våra motståndares argument fallit till stoft. Till och med Emil Svensson och Carl Bildt håller tyst. Hela etablissemanget var övertygat om Sovjets skuld och satte Sverige på krigsfot. Hela den normala oppositionen i politik och media svek . Man betraktade de få tvivlarna som fosterlandsförrädare. Ett oerhört angrepp på vår demokrati. Hut har dock gått hem.”
....till Svenska Dagbladet som (31/8) har rubriken: ”Höjden av hyckleri av utrikesministern”. Det är professor Robert Nilsson som kritiserar Carl Bildts skarpa uttalanden om Rysslands operationer i Kaukasus. Nilsson skriver bland annat: ”I ett anfall av selektiv minnesförlust förtränger Bildt och Reinfeldt det faktum att det var Mikheil Saakasjvilii som initierade en öppen militär aggression genom en brutal förintelse av Tschinvali, Sydossetiens huvudstad med mer än 30000 invånare (,,,) Vissa tyckare har jämfört de ryska militära operationerna med invasionen av Tjeckoslovakien 1968, en fullständigt barock parallell, som till och med Tjeckiens president, Vaclav Klaus, tagit avstånd ifrån.”
....till folkrättsprofessorn Göran Lysén som i SvD (31/8) skriver under rubriken ”Ryssland bröt inte mot folkrätten” Han skriver bland annat: ”Politiskt var det ganska givet att Ryssland inte skulle låta sin bakgård förbli obevakad för västligt inflytande. USA har aldrig lämnat sin obevakad.”
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Sydsvenskan (1/9) skriver under rubriken ”Indien kapprustar”. Det handlar om att Indien, som valt att ställa sig utanför ickespridningsavtalet om kärnvapen NPT, nu begär långtgående undantag från de regler, som normalt tillämpas. De skriver bland annat: ”Skulle avtalet mellan USA och Indien bli verklighet innebär det att Indien får tillgång till civil kärnteknologi utan att behöva ansluta sig till ickespridningsavtalet. Det råder knappast någon tvekan om att avtalet skulle öka Indiens möjligheter att producera långt fler kärnladdingar varje år jämfört med idag. Men avtalet har inte bara effekter på det indiska kärnvapenprogrammet. Om avtalet godkänns innebär det sannolikt leda till en kraftigt ökad kapprustning i Sydasien”.
....till Aftonbladet som (1/9) skriver om Erik Erikssons nyutkomna bok om Vietnamkriget. Artikelrubriken säger allt: ”Meningslöst jävla lidande är vad krig är”
....till den brittiska tidningen The Guardians Peter Wilby, som (18/8) skriver under rubriken ”Georgien vann PR-kriget” Han citerar tidningen The Independents Mary Dejevsky, som säger: “Det är svårt att hävda att det finns en lag för att hjälpa albaner i Kosovo men en helt annan för ryssar och osseter i Georgien”
....till alla tappra Tuff-aktivister som i lördags (6/9) stod utanför Tyresö Centrum och krängde loppmarknadsprylar. Eftersom jag själv bara deltog som stadsbud och bar grejer till och från Tuff-lokalen och inte är särskilt intresserad av att köpa prylar får jag väl sätta in ett belopp på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 med förhoppning att andra gör likadant.
....till fredsforskaren Jan Öberg som (28/8) bland annat skriver: ”Ryssland, som alltmer ses som det stora nya hotet, mot vilket Nato måste samla sig, har militärutgifter som utgör 5 % av Natos, 7 % av USA:s och 13 % av EU:s” Öberg citeras utförligt i krönikan om en stund.
....till Svenska Dagbladet som (3/9) ger den förre finländske statsministern och presidenten Mauno Koivisto en helsida där ordet ”ubåtshysteri” finns redan i rubriken. Han skriver bland annat: ”Vi fördömde inte de sovjetiska kränkningarna, och sett ur dagens perspektiv förefaller det, som om vi hade gjort rätt”. Och vidare: ”När man i oktober 1982 inledde en tidigare aldrig skådad ubåtsjakt började svenskarna se främmande fartyg lite varstans” Senare i Radio Tuff hörs Seppo Isotalo kommentera Koivistos synpunkter.
....till Gustav Wibom i Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som nu glatt e-postar: ”I och med galeasen Amalias nu bevisade närvaro vid Mählsten har alla våra motståndares argument fallit till stoft. Till och med Emil Svensson och Carl Bildt håller tyst. Hela etablissemanget var övertygat om Sovjets skuld och satte Sverige på krigsfot. Hela den normala oppositionen i politik och media svek . Man betraktade de få tvivlarna som fosterlandsförrädare. Ett oerhört angrepp på vår demokrati. Hut har dock gått hem.”
....till Svenska Dagbladet som (31/8) har rubriken: ”Höjden av hyckleri av utrikesministern”. Det är professor Robert Nilsson som kritiserar Carl Bildts skarpa uttalanden om Rysslands operationer i Kaukasus. Nilsson skriver bland annat: ”I ett anfall av selektiv minnesförlust förtränger Bildt och Reinfeldt det faktum att det var Mikheil Saakasjvilii som initierade en öppen militär aggression genom en brutal förintelse av Tschinvali, Sydossetiens huvudstad med mer än 30000 invånare (,,,) Vissa tyckare har jämfört de ryska militära operationerna med invasionen av Tjeckoslovakien 1968, en fullständigt barock parallell, som till och med Tjeckiens president, Vaclav Klaus, tagit avstånd ifrån.”
....till folkrättsprofessorn Göran Lysén som i SvD (31/8) skriver under rubriken ”Ryssland bröt inte mot folkrätten” Han skriver bland annat: ”Politiskt var det ganska givet att Ryssland inte skulle låta sin bakgård förbli obevakad för västligt inflytande. USA har aldrig lämnat sin obevakad.”
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Sydsvenskan (1/9) skriver under rubriken ”Indien kapprustar”. Det handlar om att Indien, som valt att ställa sig utanför ickespridningsavtalet om kärnvapen NPT, nu begär långtgående undantag från de regler, som normalt tillämpas. De skriver bland annat: ”Skulle avtalet mellan USA och Indien bli verklighet innebär det att Indien får tillgång till civil kärnteknologi utan att behöva ansluta sig till ickespridningsavtalet. Det råder knappast någon tvekan om att avtalet skulle öka Indiens möjligheter att producera långt fler kärnladdingar varje år jämfört med idag. Men avtalet har inte bara effekter på det indiska kärnvapenprogrammet. Om avtalet godkänns innebär det sannolikt leda till en kraftigt ökad kapprustning i Sydasien”.
....till Aftonbladet som (1/9) skriver om Erik Erikssons nyutkomna bok om Vietnamkriget. Artikelrubriken säger allt: ”Meningslöst jävla lidande är vad krig är”
....till den brittiska tidningen The Guardians Peter Wilby, som (18/8) skriver under rubriken ”Georgien vann PR-kriget” Han citerar tidningen The Independents Mary Dejevsky, som säger: “Det är svårt att hävda att det finns en lag för att hjälpa albaner i Kosovo men en helt annan för ryssar och osseter i Georgien”
....till alla tappra Tuff-aktivister som i lördags (6/9) stod utanför Tyresö Centrum och krängde loppmarknadsprylar. Eftersom jag själv bara deltog som stadsbud och bar grejer till och från Tuff-lokalen och inte är särskilt intresserad av att köpa prylar får jag väl sätta in ett belopp på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 med förhoppning att andra gör likadant.
lördag, augusti 30
SÅ BLEV DET DAGS FÖR RADIO TUFF NR 1200
Under Tyresö Ulands- och FredsFörenings första två decennier ansåg vi oss vara svenska mästare i att dela ut flygblad. Men på 80-talet började våra blygsamma blad försvinna i de allt tjockare reklambuntarna. Då blev radion räddningen, ”eterns stencileringsmaskin”.
Birger Norman filosoferade om tidens obönhörliga gång i en av sina dikter på ångermanländska. För att begripa strofen måste man veta att ”rabbe” betyder ”bromsa.
Tin e en sparkar
på blåhalka
i utförsbacke
Löne int å rabbe
Det var 23 år sedan Tyresöradion startade på 91,4 MHz. Ett nytt Radio Tuff har kommit varenda vecka sedan dess. På 1980-talet var det många föreningar som oavlönat orkade sända radio. Numera är Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff praktiskt taget ensam i etern. Det är trist men beror väl främst på marknadsekonomins segertåg.
Jo, Succékanalen 91,4 finns ju också sedan drygt 13 år med ständigt tolv halvtimmesprogram på. Med all respekt för de flera tusen härliga människor jag haft förmånen att få intervjua där, är det dock Radio Tuff som ligger mitt hjärta närmast. Ingenting kan väl vara viktigare än att agitera mot krig och de enormt penningslukande militära rustningarna i de tiotusentals kärnvapnens tid. Eller att arbeta för att avskaffa hunger, okunnighet och vidskepelse i en värld där över 20 000 barn dör varje dag.
Utan medarbetare som Hampus Eckerman, Marianne Stalbohm-Stieger, Monica Schelin, Bengt Svensson, Seppo Isotalo och andra hade aldrig Radio Tuff kommit upp till denna veckas nr 1200.
Radion är i dag förlegad, säger en del, för nu finns ju Internet. Men riktigt imponerad blir man inte, när man surfar på nätet. Delvis har det blivit en lekstuga för anonyma fegisar, som saknar civilkurage att sticka fram och visa sig från sin trygga hemvist under mossa och stenar där de gapigt krälar omkring.
Dessutom hörs Radio Tuff numera på webben www.tyresoradion.se , och på www.tuff.fred.se läggs texter från radion in liksom på www.tuffsandin.blogspot.com
Hur länge jag ska hålla på? Ja, så länge en massa lyssnare hör av sig och ”så länge skutan kan gå”.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1200) 2008-08-31
Birger Norman filosoferade om tidens obönhörliga gång i en av sina dikter på ångermanländska. För att begripa strofen måste man veta att ”rabbe” betyder ”bromsa.
Tin e en sparkar
på blåhalka
i utförsbacke
Löne int å rabbe
Det var 23 år sedan Tyresöradion startade på 91,4 MHz. Ett nytt Radio Tuff har kommit varenda vecka sedan dess. På 1980-talet var det många föreningar som oavlönat orkade sända radio. Numera är Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff praktiskt taget ensam i etern. Det är trist men beror väl främst på marknadsekonomins segertåg.
Jo, Succékanalen 91,4 finns ju också sedan drygt 13 år med ständigt tolv halvtimmesprogram på. Med all respekt för de flera tusen härliga människor jag haft förmånen att få intervjua där, är det dock Radio Tuff som ligger mitt hjärta närmast. Ingenting kan väl vara viktigare än att agitera mot krig och de enormt penningslukande militära rustningarna i de tiotusentals kärnvapnens tid. Eller att arbeta för att avskaffa hunger, okunnighet och vidskepelse i en värld där över 20 000 barn dör varje dag.
Utan medarbetare som Hampus Eckerman, Marianne Stalbohm-Stieger, Monica Schelin, Bengt Svensson, Seppo Isotalo och andra hade aldrig Radio Tuff kommit upp till denna veckas nr 1200.
Radion är i dag förlegad, säger en del, för nu finns ju Internet. Men riktigt imponerad blir man inte, när man surfar på nätet. Delvis har det blivit en lekstuga för anonyma fegisar, som saknar civilkurage att sticka fram och visa sig från sin trygga hemvist under mossa och stenar där de gapigt krälar omkring.
Dessutom hörs Radio Tuff numera på webben www.tyresoradion.se , och på www.tuff.fred.se läggs texter från radion in liksom på www.tuffsandin.blogspot.com
Hur länge jag ska hålla på? Ja, så länge en massa lyssnare hör av sig och ”så länge skutan kan gå”.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1200) 2008-08-31
onsdag, augusti 27
Marianne Stalbohm-Stieger: JUBILEER OCH FLYKT
Kära lyssnare!
Radio TUFF jubilerar. Låt oss höja en bägare och hurra för de 1200 gånger som programmet har hörts! Vår oförtröttlige programledare Åke Sandin har hörts flest gånger i radion, men lite mallig är jag över de gånger jag har anförtrotts uppgiften att leda programmet när Åke har varit på resa.
Men även jag har jubilerat i veckan. Den 28 augusti för exakt 60 år sedan landsteg jag, eller rättare sagt, bars jag i land på Smygehuk. Den lilla fiskebåten kunde inte komma ända fram till stranden, och därför bar fiskaren iland kvinnor och barn från vår båt. En syssling, som var med i samma fiskebåt den gången och nu är bosatt i Hölllviken strax söder om Malmö, gjorde mig sällskap ut till ängarna vid Sveriges sydligaste udde i torsdags för att minnas söndagen den 28 augusti 1948. Dagen därpå åkte han och jag till Citadellet, den gamla borgen från 1549, i Landskrona, dit vi kom till flyktingförläggningen dagen därpå, när vi väl hade registrerats hos polisen i det lilla fiskeläget Östra Torp och tillbringat natten i arresten på polisstationen. Nu är vi gråhåriga, då var vi elva och tolv år gamla.
Andra världskriget hade tagit slut 3,5 år tidigare. Freden hade för länge sedan blivit en självklarhet här i Sverige. Men i östra Tyskland, i den sovjetiska ockupationszonen, härskade ännu på många plan ett krigsliknande tillstånd. Bostadssituationen var kaotisk. De många miljoner flyktingarna från öst bodde i de mest erbarmliga bostäder, trångt, fattigt, eländigt. I vår femrummare bodde min mor och vi fyra barn i två av rummen; i de övriga tre bodde tre olika familjer. Familjerna hade växlats ut hela tiden, eftersom de etniskt rensade tyskarna från öst gjorde allt för att komma vidare till den västliga delen av Tyskland, och nya fördrivna kom hela tiden, ända fram till sommaren 1947. Den sovjetiska arméns närvaro utgjorde ett ständigt hot och en påminnelse om ett förlorat liv för dessa människor som hade blivit bortjagade från de tidigare tyska, numera polska och ryska områdena. Till råga på allt utvisade Danmark alla de tyskar som hade flytt dit i krigets slutskede. Även dessa måste få tak över huvudet.
Valutareformen hade ägt rum den 23 juni 1948 och familjens ekonomiska tillgångar skrumpnade till en tiondel. Det mesta hade konfiskerats redan 1945. Tillgången på de mest nödvändiga livsmedlen var fortfarande skral, den olovliga svarta-börs-marknaden frodades och cigarettvalutan var ännu den mest gångbara. Varje dag var en kamp för överlevnaden. Att skaffa fram mat klarade min mor på ett otroligt sätt, även om middagen ibland bestod av enbart kokt potatis och lite salt. Hon lyckades till och med avverka flera kubikmeter virke i skogen tvärs över floden Warnow, så att familjen och alla inneboende flyktingar hade ved att elda i vedspisen med, när de eviga el-avbrotten pågick. Att skaffa fram kläder för fyra växande barn var ett konststycke, men även det klarade hon.
Det hon inte klarade var de återkommande nattliga razziorna som ännu, tre år efter kriget, ägde rum. Sovjetsoldaterna letade efter min far som sommaren 1948, mot Geneve-konventionens villkor, fortfarande satt i amerikanskt fångläger, men som den sovjetiska ockupationsmakten trodde gömde sig i lägenheten. I det skedet fick hon kontakt med en farbror, en kusin till min far, som förberedde sin och familjens flykt till Sverige. Min mor hade de nödvändiga bytesvaror som behövdes för att betala en av de två utombordsmotorer, som min farbror hade lyckats få tag i. Dessa var villkoret för att två fiskare i sina bräckliga farkoster skulle föra oss och två familjer från Rostock över Östersjön.
I en vecka hade det stormat ordentligt, men den 27 augusti mojnade det. Telefonsamtalet min mor hade väntat på kom. ”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon,” löd ordern. Snabbt packades det sista och vi stegade iväg till stationen. Alla bekanta avfärdades med orden: ”Vi skall hälsa på min syster i Rostock.” Inte ens mina småsyskon visste vart färden gick. Risken var överhängande att de kunde förråda oss.
Hur det gick sedan, kära lyssnare, får ni veta om 14 dagar. Till dess önskar jag er en skön tid med svampplockning i de vackra Tyresö-skogarna.
Ha det bra, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1200
Radio TUFF jubilerar. Låt oss höja en bägare och hurra för de 1200 gånger som programmet har hörts! Vår oförtröttlige programledare Åke Sandin har hörts flest gånger i radion, men lite mallig är jag över de gånger jag har anförtrotts uppgiften att leda programmet när Åke har varit på resa.
Men även jag har jubilerat i veckan. Den 28 augusti för exakt 60 år sedan landsteg jag, eller rättare sagt, bars jag i land på Smygehuk. Den lilla fiskebåten kunde inte komma ända fram till stranden, och därför bar fiskaren iland kvinnor och barn från vår båt. En syssling, som var med i samma fiskebåt den gången och nu är bosatt i Hölllviken strax söder om Malmö, gjorde mig sällskap ut till ängarna vid Sveriges sydligaste udde i torsdags för att minnas söndagen den 28 augusti 1948. Dagen därpå åkte han och jag till Citadellet, den gamla borgen från 1549, i Landskrona, dit vi kom till flyktingförläggningen dagen därpå, när vi väl hade registrerats hos polisen i det lilla fiskeläget Östra Torp och tillbringat natten i arresten på polisstationen. Nu är vi gråhåriga, då var vi elva och tolv år gamla.
Andra världskriget hade tagit slut 3,5 år tidigare. Freden hade för länge sedan blivit en självklarhet här i Sverige. Men i östra Tyskland, i den sovjetiska ockupationszonen, härskade ännu på många plan ett krigsliknande tillstånd. Bostadssituationen var kaotisk. De många miljoner flyktingarna från öst bodde i de mest erbarmliga bostäder, trångt, fattigt, eländigt. I vår femrummare bodde min mor och vi fyra barn i två av rummen; i de övriga tre bodde tre olika familjer. Familjerna hade växlats ut hela tiden, eftersom de etniskt rensade tyskarna från öst gjorde allt för att komma vidare till den västliga delen av Tyskland, och nya fördrivna kom hela tiden, ända fram till sommaren 1947. Den sovjetiska arméns närvaro utgjorde ett ständigt hot och en påminnelse om ett förlorat liv för dessa människor som hade blivit bortjagade från de tidigare tyska, numera polska och ryska områdena. Till råga på allt utvisade Danmark alla de tyskar som hade flytt dit i krigets slutskede. Även dessa måste få tak över huvudet.
Valutareformen hade ägt rum den 23 juni 1948 och familjens ekonomiska tillgångar skrumpnade till en tiondel. Det mesta hade konfiskerats redan 1945. Tillgången på de mest nödvändiga livsmedlen var fortfarande skral, den olovliga svarta-börs-marknaden frodades och cigarettvalutan var ännu den mest gångbara. Varje dag var en kamp för överlevnaden. Att skaffa fram mat klarade min mor på ett otroligt sätt, även om middagen ibland bestod av enbart kokt potatis och lite salt. Hon lyckades till och med avverka flera kubikmeter virke i skogen tvärs över floden Warnow, så att familjen och alla inneboende flyktingar hade ved att elda i vedspisen med, när de eviga el-avbrotten pågick. Att skaffa fram kläder för fyra växande barn var ett konststycke, men även det klarade hon.
Det hon inte klarade var de återkommande nattliga razziorna som ännu, tre år efter kriget, ägde rum. Sovjetsoldaterna letade efter min far som sommaren 1948, mot Geneve-konventionens villkor, fortfarande satt i amerikanskt fångläger, men som den sovjetiska ockupationsmakten trodde gömde sig i lägenheten. I det skedet fick hon kontakt med en farbror, en kusin till min far, som förberedde sin och familjens flykt till Sverige. Min mor hade de nödvändiga bytesvaror som behövdes för att betala en av de två utombordsmotorer, som min farbror hade lyckats få tag i. Dessa var villkoret för att två fiskare i sina bräckliga farkoster skulle föra oss och två familjer från Rostock över Östersjön.
I en vecka hade det stormat ordentligt, men den 27 augusti mojnade det. Telefonsamtalet min mor hade väntat på kom. ”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon,” löd ordern. Snabbt packades det sista och vi stegade iväg till stationen. Alla bekanta avfärdades med orden: ”Vi skall hälsa på min syster i Rostock.” Inte ens mina småsyskon visste vart färden gick. Risken var överhängande att de kunde förråda oss.
Hur det gick sedan, kära lyssnare, får ni veta om 14 dagar. Till dess önskar jag er en skön tid med svampplockning i de vackra Tyresö-skogarna.
Ha det bra, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1200
BHIKHU VYAS GRATULERAR RADIO TUFF
(Bhikhu Vyas har sedan 1979 varit Tuffs främsta partner i Indien, där många utmärkta projekt förverkligats med Tuff-pengar)
Gänget bakom Radio Tuff förtjänar många gratulationer vid det historiska tillfälle den 31 augusti, när Radio Tuff nr 1200 sänds. I alla avseenden är det berömvärt att det har genomförts oavlönat och ändå så många gånger av professionella frivilliga. Denna radio har varit frispråkig och oförskräckt i sina ställningstaganden.
Framför allt beundrar jag den intelligenta roll Radio Tuff har spelat som en röst för fred och för utveckling av utvecklingsländer med utmärkta resultat. Vi har erfarit detta dels här i Valod i Indien, tusentals kilometer från Sverige, dels och ännu mera i Dharampur, ett isolerat och försummat område, där bara fattiga från stambefolkningen bor.
Både vi i vår organisation och ni i Tuff har samma strävan, eftersom skolor är främst i våra hjärtan. Ungefär 25 indiska skolor har fått hjälp från svenska systerskolor , först runt Valod och sedan under två decennier i otillgängliga Dharampur med sin svåra logistik. Och också våra andra utvecklingsprojekt i Dharampur har fått en hjälpande och effektiv röst i Radio Tuff
Jag är stolt över att ha haft förmånen att tala i Radio Tuff nästan från starten och sedan skicka rapporter om arbetet i Dharampur. Dessa projekt har uppmärksammats påtagligt i radion och bidragit till de svenska systerskolornas utmärkta prestationer, när de har organiserat dagsverken, liksom radion har inspirerat individuella insatser. Alla som har deltagit som programledare och medverkat i programmen förtjänar all beundran. Genom att ha propagerat för universell vänskap har Radio Tuff spelat en underbar roll. Verkligen ett betydande bidrag!
Jag är full av beundran för Åke, drivkraften bakom Radio Tuff. Jag vet att inte ens hans senaste allvarliga sjukdom kunde hindra honom att på sedvanliga tider sända nya Radio Tuff. Kanske sjukdomen var så välplanerad, att hans radioprogram på söndagarna inte drabbades.
Jag känner mig privilegierad och stolt över min långa förbindelse med Radio Tuff – nästan från första veckan. Jag minns de spännande tillfällen när jag talade flera gånger i den lilla studion, som sköttes så fint av Åke och hans team. På vår trusts och Dharampurs vägnar önskar jag Radio Tuff all fortsatt framgång.
--------------------------------------------------------------------
BHIKHU VYAS. TUFFS PARTNER I INDIEN
(Uppläst i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff9
Gänget bakom Radio Tuff förtjänar många gratulationer vid det historiska tillfälle den 31 augusti, när Radio Tuff nr 1200 sänds. I alla avseenden är det berömvärt att det har genomförts oavlönat och ändå så många gånger av professionella frivilliga. Denna radio har varit frispråkig och oförskräckt i sina ställningstaganden.
Framför allt beundrar jag den intelligenta roll Radio Tuff har spelat som en röst för fred och för utveckling av utvecklingsländer med utmärkta resultat. Vi har erfarit detta dels här i Valod i Indien, tusentals kilometer från Sverige, dels och ännu mera i Dharampur, ett isolerat och försummat område, där bara fattiga från stambefolkningen bor.
Både vi i vår organisation och ni i Tuff har samma strävan, eftersom skolor är främst i våra hjärtan. Ungefär 25 indiska skolor har fått hjälp från svenska systerskolor , först runt Valod och sedan under två decennier i otillgängliga Dharampur med sin svåra logistik. Och också våra andra utvecklingsprojekt i Dharampur har fått en hjälpande och effektiv röst i Radio Tuff
Jag är stolt över att ha haft förmånen att tala i Radio Tuff nästan från starten och sedan skicka rapporter om arbetet i Dharampur. Dessa projekt har uppmärksammats påtagligt i radion och bidragit till de svenska systerskolornas utmärkta prestationer, när de har organiserat dagsverken, liksom radion har inspirerat individuella insatser. Alla som har deltagit som programledare och medverkat i programmen förtjänar all beundran. Genom att ha propagerat för universell vänskap har Radio Tuff spelat en underbar roll. Verkligen ett betydande bidrag!
Jag är full av beundran för Åke, drivkraften bakom Radio Tuff. Jag vet att inte ens hans senaste allvarliga sjukdom kunde hindra honom att på sedvanliga tider sända nya Radio Tuff. Kanske sjukdomen var så välplanerad, att hans radioprogram på söndagarna inte drabbades.
Jag känner mig privilegierad och stolt över min långa förbindelse med Radio Tuff – nästan från första veckan. Jag minns de spännande tillfällen när jag talade flera gånger i den lilla studion, som sköttes så fint av Åke och hans team. På vår trusts och Dharampurs vägnar önskar jag Radio Tuff all fortsatt framgång.
--------------------------------------------------------------------
BHIKHU VYAS. TUFFS PARTNER I INDIEN
(Uppläst i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff9
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1200) 08-08-31 till....
....till Sundsvallstidningen Dagbladets politiska redaktör Svante Säwén, som (23/8) under rubriken ”De civila förlorar alltid” bland annat skriver hur han 1999 blev starkt kritiserad av SSU, när han motsatte sig Natos bombkrig mot Serbien. Därför gläds han åt att SSU:s ordförande Jytte Guteland nu i ett uttalande om kriget i Georgien tycker det är uppseendeväckande att ”flera debattörer skuldbelägger endast en part, Ryssland”, när det handlar om ett krig utan hjältar. Hon kritiserar båda sidor men konstaterar att kriget startades av Georgien. Säwén påpekar också: ”Erkänndet av Kosovo blev, vad Carl Bildt än försöker hävda, en utlösande faktor för det georgiska kriget”.
....till den tyska tidningen Der Spiegels engelskspråkiga nätsida, där Uwe Klussman skriver under rubriken ”Georgiska tanks mot ossetiska tonåringar”. Han berättar hur den georgiska presidenten Saakashvili den 7 augusti talade i TV om att ge fred och dialog en chans samtidigt som hans stridsvagnar och flygplan startade kriget genom att börja skjuta sönder stora delar av Sydossetiens huvudstad Tschinvali , där man talar om ”georgiskt folkmord”
....till Aftonbladets Helle Klein, som (25/8) under rubriken ”Osynlighet föder hat och fördomar” skriver om filmen Citronlunden: ”Två vackra och starka kvinnor utgör filmens huvudpersoner: palestiniern Salma och israelen Mira. En dag möts deras blickar. Salma som är utestängd från sin citronlund och Mira, försvarsministerns fru, som är instängd i sitt välbevakade hem. Salma står på ena sidan taggtrådsstängslet. På den andra står Mira. Ett ordlöst samförstånd växer fram, och Miras sympatier hamnar alltmer på Salmas sida.Den palestinska kvinnan och den israeliska ser på varandra. Deras blickar vill se bortom konfliktens demonisering av Den Andre. Inför varandras ansikten uppstår förståelse och empati.”
....till Den brittiska tidningen The Independents Johann Hari, som (14/8) skriver under rubriken ”Vi måste sluta att vara sådana fegisar om Islam”. Det handlar om Sherry Jones’ bok The Jewel of Medina. Den köptes av det kända förlaget Random House, som efter varningar för muslimska reaktioner beslöt att inte publicera den. Rädslan att förarga muslimska fundamentalister får inte hindra oss att lära av historien, menar Hari och erinrar om kritik av andra religioner: ”Låt oss se bakåt i historien. Hur förlorade kristendomen sin förmåga att terrorisera människor med fantasier om synd och helvete? Hur slutade den med att skambelägga naturliga drifter som föräktenskapligt sex, onani eller homosexualitet? Därför att kritiker kollade religionens historier och fann gapande logiska eller moraliska hål i den. De ställde frågor. Hur kan en ande befrukta en jungfru? Varför befaller Gamla testamentets gud sina anhängare att begå folkmord? Hur kan en man överleva i en val?"
....till David Bracken och Tore Lilja som i tisdags (26/8) inledde i ämnet ”Människan lever icke av bröd allena” vid diskussionscaféet Filosofika i en fullsatt Tuff-lokal
....till Mona Ekedahl, som i veckan skänkte 1000 kr till Tuffs fond för att främja lokalt freds- och solidaritetsarbete. Det är väldigt uppmuntrande när solidariska människor utnyttjar Tuff plusgiro 16 01 37 -6 eller köper Tuffs mangogram, den perfekta presenten
....till Eva Ehrstedt i Skogås, som på bloggen www.tuffsandin.blogspot.com bra besvarar de tjatiga kommentarerna med samma innehåll som i en aldrig sinande ström lagts av en anonym stackare, som verkar helt fixerad vid 11 september och ”det fjärde världskriget”.
....till den tyska tidningen Der Spiegels engelskspråkiga nätsida, där Uwe Klussman skriver under rubriken ”Georgiska tanks mot ossetiska tonåringar”. Han berättar hur den georgiska presidenten Saakashvili den 7 augusti talade i TV om att ge fred och dialog en chans samtidigt som hans stridsvagnar och flygplan startade kriget genom att börja skjuta sönder stora delar av Sydossetiens huvudstad Tschinvali , där man talar om ”georgiskt folkmord”
....till Aftonbladets Helle Klein, som (25/8) under rubriken ”Osynlighet föder hat och fördomar” skriver om filmen Citronlunden: ”Två vackra och starka kvinnor utgör filmens huvudpersoner: palestiniern Salma och israelen Mira. En dag möts deras blickar. Salma som är utestängd från sin citronlund och Mira, försvarsministerns fru, som är instängd i sitt välbevakade hem. Salma står på ena sidan taggtrådsstängslet. På den andra står Mira. Ett ordlöst samförstånd växer fram, och Miras sympatier hamnar alltmer på Salmas sida.Den palestinska kvinnan och den israeliska ser på varandra. Deras blickar vill se bortom konfliktens demonisering av Den Andre. Inför varandras ansikten uppstår förståelse och empati.”
....till Den brittiska tidningen The Independents Johann Hari, som (14/8) skriver under rubriken ”Vi måste sluta att vara sådana fegisar om Islam”. Det handlar om Sherry Jones’ bok The Jewel of Medina. Den köptes av det kända förlaget Random House, som efter varningar för muslimska reaktioner beslöt att inte publicera den. Rädslan att förarga muslimska fundamentalister får inte hindra oss att lära av historien, menar Hari och erinrar om kritik av andra religioner: ”Låt oss se bakåt i historien. Hur förlorade kristendomen sin förmåga att terrorisera människor med fantasier om synd och helvete? Hur slutade den med att skambelägga naturliga drifter som föräktenskapligt sex, onani eller homosexualitet? Därför att kritiker kollade religionens historier och fann gapande logiska eller moraliska hål i den. De ställde frågor. Hur kan en ande befrukta en jungfru? Varför befaller Gamla testamentets gud sina anhängare att begå folkmord? Hur kan en man överleva i en val?"
....till David Bracken och Tore Lilja som i tisdags (26/8) inledde i ämnet ”Människan lever icke av bröd allena” vid diskussionscaféet Filosofika i en fullsatt Tuff-lokal
....till Mona Ekedahl, som i veckan skänkte 1000 kr till Tuffs fond för att främja lokalt freds- och solidaritetsarbete. Det är väldigt uppmuntrande när solidariska människor utnyttjar Tuff plusgiro 16 01 37 -6 eller köper Tuffs mangogram, den perfekta presenten
....till Eva Ehrstedt i Skogås, som på bloggen www.tuffsandin.blogspot.com bra besvarar de tjatiga kommentarerna med samma innehåll som i en aldrig sinande ström lagts av en anonym stackare, som verkar helt fixerad vid 11 september och ”det fjärde världskriget”.
tisdag, augusti 26
ANONYM FEGIS KRÄLAR TJATANDE PÅ BLOGGEN
Jag har två bloggar och den ena läser du nu. Över 540 texter finns här, alla från Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff. Det här är det enda som inte hörs på radion http://www.tyresoradion.se/ fyra gånger per vecka. Ämnet är inte särskilt viktigt.
Vad jag än skriver om kommer ”Anonym” med samma kommentarer, ofta många till varje krönika Det har han gjort under lång tid. Nu senast, när jag skrev om Forum för levande historia kom det sex kommentarer. De var av samma sort.
”Anonym” tycks vara besatt av 11 september, inte detta datum för blodbadet på civila i Darmstadt 1944 eller mordet på Allende 1973 eller Anna Linds död 2003 utan USA 2001. Den här anonyme fegisen frågar som vanligt uppfordrande:
”Varför tiger Åke Sandin om detta? Varför döljer han detta? Vems intressen går han? Eller är han bara okunnig? Vill inte veta? Åke Sandin är som strutsen - vill inte se - stoppar huvudet i sanden. (....) Men Åke Sandin vill inte veta. Förhoppningsvis finns det ANDRA som vill veta! 11 september 2001 var en bluff - genomförd av Israel - USA och Storbritannien. Det var starten på det fjärde världskriget - ett nytt folkmord. LÄS SJÄLV! SÖK SJÄLV! AVGÖR SJÄLV! SKAPA DIN EGEN BILD! FÖRSTÅ ATT MEDIA TIGER!”
Han försöker aldrig förklara varför ”11 september var en bluff”, hänvisar bara till amerikanska texter. I sina tre andra kommentarer till samma krönika fortsätter han att tjata: ”Men varför försöker han [jag] inte ge ett svar? Det finns de som kan svara!” Och han klagar: ”Inte ett svar! Vem har tystat er? Varför är ni så okunniga? Är ni lurade? Varför kan ni inte svara?”
Varför skulle jag svara en anonym fegis som spammat min blogg i många månader utan att förklara vad han egentligen menar och lika fegt bara lämnat länkar till andras texter, som jag inte ids öppna. Ja, massor av gånger hänvisar han till amerikanen Christopher Bollyn, som tycks vara hans mentor eller gud. Jag tror mig minnas att Bollyn till och med svamlat om att israeler minsann var inblandade i Estoniakatastrofen och i mordet på Anna Lind. Det förstärker inte tilltron till hans konspirationsteorier om 11 september.
I sin sjätte (!) kommentar till samma krönika spyr ”Anonym” ut föjande: Är ni bara positiva?””Är ni bara sketna positivister? Förstår ni inte att positivismen har lurat er! (....) Saknar ni mål i mun"?
När ”Anonym” uppger sitt namn är jag villig att träffa honom och göra ett inslag på radion. Men det finns risker att jag då inte kommer att vara lika förstående som jag brukar vara vid mina intervjuer.
Nu drabbas jag väl av än ett ännu värre stim av förebråelser från ”Anonym”, som i brist på civilkurage sannolikt fortsätter att dväljas i skumrasket.
Åke Sandin
EVA, SOM VÅGAR FRAMTRÄDA ÖPPET:
Hördu mr anonym,
strutsar talar man om när den pippifågeln ifråga ej själv mäktar med att visa sig i annat än ett dimmigt töcken av just anonymitet.
När samma stackars fågel, den kan ej flyga, ej heller själv redogöra för det den klagar över, utan i en istället ofärdig närmast genant klantig formuleringsförmåga likaledes tankeförmåga, ej svarar på sina egna frågor eller utvecklar ämnet, visar den sin omgivning endast sin egen brist.
Försök istället visa dina medmänniskor hur "lite struts du är" genom att presentera dig, och själv utveckla ditt ämne. Det ska du väl kunna klara av? När du nu har lyckats komma så långt att du länkar till andras texter samt i så pinsamt många inlägg säger samma sak. Tänk istället konstruktivt och handla ansvarsfullt. Lycka till!
(nej, jag kommer inte att svara, det räcker så gott med vad jag har skrivit här)
EVA EHRSTEDT
Vad jag än skriver om kommer ”Anonym” med samma kommentarer, ofta många till varje krönika Det har han gjort under lång tid. Nu senast, när jag skrev om Forum för levande historia kom det sex kommentarer. De var av samma sort.
”Anonym” tycks vara besatt av 11 september, inte detta datum för blodbadet på civila i Darmstadt 1944 eller mordet på Allende 1973 eller Anna Linds död 2003 utan USA 2001. Den här anonyme fegisen frågar som vanligt uppfordrande:
”Varför tiger Åke Sandin om detta? Varför döljer han detta? Vems intressen går han? Eller är han bara okunnig? Vill inte veta? Åke Sandin är som strutsen - vill inte se - stoppar huvudet i sanden. (....) Men Åke Sandin vill inte veta. Förhoppningsvis finns det ANDRA som vill veta! 11 september 2001 var en bluff - genomförd av Israel - USA och Storbritannien. Det var starten på det fjärde världskriget - ett nytt folkmord. LÄS SJÄLV! SÖK SJÄLV! AVGÖR SJÄLV! SKAPA DIN EGEN BILD! FÖRSTÅ ATT MEDIA TIGER!”
Han försöker aldrig förklara varför ”11 september var en bluff”, hänvisar bara till amerikanska texter. I sina tre andra kommentarer till samma krönika fortsätter han att tjata: ”Men varför försöker han [jag] inte ge ett svar? Det finns de som kan svara!” Och han klagar: ”Inte ett svar! Vem har tystat er? Varför är ni så okunniga? Är ni lurade? Varför kan ni inte svara?”
Varför skulle jag svara en anonym fegis som spammat min blogg i många månader utan att förklara vad han egentligen menar och lika fegt bara lämnat länkar till andras texter, som jag inte ids öppna. Ja, massor av gånger hänvisar han till amerikanen Christopher Bollyn, som tycks vara hans mentor eller gud. Jag tror mig minnas att Bollyn till och med svamlat om att israeler minsann var inblandade i Estoniakatastrofen och i mordet på Anna Lind. Det förstärker inte tilltron till hans konspirationsteorier om 11 september.
I sin sjätte (!) kommentar till samma krönika spyr ”Anonym” ut föjande: Är ni bara positiva?””Är ni bara sketna positivister? Förstår ni inte att positivismen har lurat er! (....) Saknar ni mål i mun"?
När ”Anonym” uppger sitt namn är jag villig att träffa honom och göra ett inslag på radion. Men det finns risker att jag då inte kommer att vara lika förstående som jag brukar vara vid mina intervjuer.
Nu drabbas jag väl av än ett ännu värre stim av förebråelser från ”Anonym”, som i brist på civilkurage sannolikt fortsätter att dväljas i skumrasket.
Åke Sandin
EVA, SOM VÅGAR FRAMTRÄDA ÖPPET:
Hördu mr anonym,
strutsar talar man om när den pippifågeln ifråga ej själv mäktar med att visa sig i annat än ett dimmigt töcken av just anonymitet.
När samma stackars fågel, den kan ej flyga, ej heller själv redogöra för det den klagar över, utan i en istället ofärdig närmast genant klantig formuleringsförmåga likaledes tankeförmåga, ej svarar på sina egna frågor eller utvecklar ämnet, visar den sin omgivning endast sin egen brist.
Försök istället visa dina medmänniskor hur "lite struts du är" genom att presentera dig, och själv utveckla ditt ämne. Det ska du väl kunna klara av? När du nu har lyckats komma så långt att du länkar till andras texter samt i så pinsamt många inlägg säger samma sak. Tänk istället konstruktivt och handla ansvarsfullt. Lycka till!
(nej, jag kommer inte att svara, det räcker så gott med vad jag har skrivit här)
EVA EHRSTEDT
lördag, augusti 23
ENSIDIG OCH MÄRKLIG ENKÄT OM FÖRINTELSER
Vi hörde just Totte Wallin sjunga om ”våren dör aldrig i Prag, se blommorna på Jan Palachs grav”. Det är en grav som ständigt smyckas med blommor av tacksamma tjecker, för unge Palachs självmord har förblivit en symbol för tjeckiska frihetsdrömmar.
Man kan förstås fråga om självmord är en vettig metod i den politiska kampen, även om några vietnamesiska munkar också brände sig till döds i protest mot det amerikanska kriget. Men Palach och munkarna passade i alla fall inte på att samtidigt mörda en massa oskyldiga, nu varje vecka en tyvärr vanlig metod.
Undrar förresten hur många som i dag vet vem Palach var. Många yngre skulle kanske gissa att han var ett ishockeysproffs, andra lite äldre skulle måhända chansa på att det rörde sig om en tonsättare.
Det är omöjligt att känna till och minnas så värst mycket av den enorma uppsjö av fakta och händelser ens från det senaste seklets historia. I likhet med diktaturer har vi i Sverige en statlig historiemyndighet, Forum för levande historia. Den har nu frågat ca 5000 lärare om deras detaljkunskaper om judarnas grymma öde under andra världskriget. Radio Tuffs Hampus Eckerman har på sin blogg www.motbilder.se granskat frågorna, av vilka han finner flera befängt formulerade. Inte undra på då att lärarna påstås ha visat stor okunnighet. Och frågorna riktades inte bara till historielärare utan till många andra lärare.
Förbluffande är det förstås att så många i enkäten inte kände till Katyn och Gulag. Bara 15 procent visste att Katyn inte var ett läger ”för att huvudsakligen mörda judar”, 54 procent visste att Gulag inte var det. Ingen har dock högt vågat fundera på vad detta kan bero på. Kan det ha samband med att just judarnas lidanden skildrats intensivt och länge av alla medier i en aldrig sinande ström av inslag, medan andra folk --förhoppningsvis med lika stort människovärde?-- som också led förfärligt under andra världskrigets massmördande inte tillnärmelsevis har fått samma empati? (I Katyn och på två andra ställen i Sovjetunionen dödades ca 14 000 tillfångatagna polska officerare 1940. Gulag var som bekant (?) den lägerarkipelag, där många miljoner sovjetiska fångar dvaldes. Om Katyn har det på www.tyresoradion.se och 91,4 MHz ett par gånger förekommit halvtimmar. Se texten på bloggen: http://vedebesegrade.blogspot.com/2006/03/katyn-en-lnge-omstridd-polsk-tragedi.html )
Föga överraskande är att många lärare i enkäten tror att Belsen och Dachau var läger där fångar massmördades. Detta har ju i decennier påståtts om Dachau och andra läger i läroböcker både på universitetsnivå och i skolornas historieböcker, skrivna eller åtminstone granskade av historieprofessorer. Jag har själv tillhört den stora skara lärare, som i åratal spridit dessa och andra politiskt korrekta historieförfalskningar.
Forum för levande historia tillkom bland annat som en följd av en enkät bland elever 1997. Dess resultat vantolkades grovt och alarmistiskt -- men trendriktigt. Intressant vore om forumet också frågade om andra hemska förintelser: Hur många och på grund av vilka dog enligt Mike Davis’ bok Late Victorian Holocaust? Massdöden i det av britterna koloniserade Bengalen 1943, var den större än i de tyska lägren det året? Hur många vietnameser och hur många amerikaner dödades under Vietnamkriget? Hur många tyskar rensades etniskt vid andra världskrigets slut och hur många av dem dog eller dödades? Vilka sexsiffriga tal behövs för att ange hur många japanska och tyska barn som dödades av allierade bomber under kriget? Många liknande frågor kan ställas.
I Radio Tuff tystar vi inte ner eller –för att använda ett kvasireligiöst ord-- ”förnekar” några förintelser. Att till och med historiker stavar en förintelse med stor bokstav och i bestämd form lurar oss inte att tro att det är den enda som inträffat.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1199) 2008-08-24
Man kan förstås fråga om självmord är en vettig metod i den politiska kampen, även om några vietnamesiska munkar också brände sig till döds i protest mot det amerikanska kriget. Men Palach och munkarna passade i alla fall inte på att samtidigt mörda en massa oskyldiga, nu varje vecka en tyvärr vanlig metod.
Undrar förresten hur många som i dag vet vem Palach var. Många yngre skulle kanske gissa att han var ett ishockeysproffs, andra lite äldre skulle måhända chansa på att det rörde sig om en tonsättare.
Det är omöjligt att känna till och minnas så värst mycket av den enorma uppsjö av fakta och händelser ens från det senaste seklets historia. I likhet med diktaturer har vi i Sverige en statlig historiemyndighet, Forum för levande historia. Den har nu frågat ca 5000 lärare om deras detaljkunskaper om judarnas grymma öde under andra världskriget. Radio Tuffs Hampus Eckerman har på sin blogg www.motbilder.se granskat frågorna, av vilka han finner flera befängt formulerade. Inte undra på då att lärarna påstås ha visat stor okunnighet. Och frågorna riktades inte bara till historielärare utan till många andra lärare.
Förbluffande är det förstås att så många i enkäten inte kände till Katyn och Gulag. Bara 15 procent visste att Katyn inte var ett läger ”för att huvudsakligen mörda judar”, 54 procent visste att Gulag inte var det. Ingen har dock högt vågat fundera på vad detta kan bero på. Kan det ha samband med att just judarnas lidanden skildrats intensivt och länge av alla medier i en aldrig sinande ström av inslag, medan andra folk --förhoppningsvis med lika stort människovärde?-- som också led förfärligt under andra världskrigets massmördande inte tillnärmelsevis har fått samma empati? (I Katyn och på två andra ställen i Sovjetunionen dödades ca 14 000 tillfångatagna polska officerare 1940. Gulag var som bekant (?) den lägerarkipelag, där många miljoner sovjetiska fångar dvaldes. Om Katyn har det på www.tyresoradion.se och 91,4 MHz ett par gånger förekommit halvtimmar. Se texten på bloggen: http://vedebesegrade.blogspot.com/2006/03/katyn-en-lnge-omstridd-polsk-tragedi.html )
Föga överraskande är att många lärare i enkäten tror att Belsen och Dachau var läger där fångar massmördades. Detta har ju i decennier påståtts om Dachau och andra läger i läroböcker både på universitetsnivå och i skolornas historieböcker, skrivna eller åtminstone granskade av historieprofessorer. Jag har själv tillhört den stora skara lärare, som i åratal spridit dessa och andra politiskt korrekta historieförfalskningar.
Forum för levande historia tillkom bland annat som en följd av en enkät bland elever 1997. Dess resultat vantolkades grovt och alarmistiskt -- men trendriktigt. Intressant vore om forumet också frågade om andra hemska förintelser: Hur många och på grund av vilka dog enligt Mike Davis’ bok Late Victorian Holocaust? Massdöden i det av britterna koloniserade Bengalen 1943, var den större än i de tyska lägren det året? Hur många vietnameser och hur många amerikaner dödades under Vietnamkriget? Hur många tyskar rensades etniskt vid andra världskrigets slut och hur många av dem dog eller dödades? Vilka sexsiffriga tal behövs för att ange hur många japanska och tyska barn som dödades av allierade bomber under kriget? Många liknande frågor kan ställas.
I Radio Tuff tystar vi inte ner eller –för att använda ett kvasireligiöst ord-- ”förnekar” några förintelser. Att till och med historiker stavar en förintelse med stor bokstav och i bestämd form lurar oss inte att tro att det är den enda som inträffat.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1199) 2008-08-24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1199) 08-08-24 till....
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som entusiastiskt kommenterar att över 260 000 kr hittills i år har kommit in till Tuff-projekten i Indien, inte minst tack vare solidariska insatser från fem skolor. Han skriver: ”Fina resultat och underbara prestationer av våra systerskolor. De är följden av beundransvärda ansträngningar från lärare och elever och den fina samordningen från Tuff. Pengarna räcker till att driva flera skolor i Dharampur och till vårt ambitiösa program att plantera ännu flera mangoträd i de hundratals fattiga byarna. Var snäll att i Radio Tuff gratulera skolorna och framför våra hjärtliga välgångsönskningar.” Bhikhu har skickat en längre text med anledning av att Radio Tuff nästa vecka har sin sändning nr 1200 söndag den 31 augusti och sedan ska vi kl 18 gå till restaurangen Lucky House i Tyresö Centrum för att fira radiojubileet litegrann. Alla är välkomna men hör av dig i förväg du som kommer!
....till Svenska Dagbladet, som (20/8) publicerar en artikel med rubriken ”Rädsla driver Ryssland i Georgien”. Den är skriven av Ebba Sävborg, tidigare Moskvakorrespondent och analytiker vid UD. Det ser mörkt ut för relationerna mellan Ryssland och omvärlden, anser hon och fortsätter: ”Man behöver inte hålla med Ryssland om dess argument men man måste åtminstone försöka begripa vad de bottnar i. Hittills verkar bedömningarna av de olika parternas agerande i Georgienkrisen snarast ha hämtats från det fornfranska eposet Rolandssången: ’De kristna har rätt och hedningarna har fel’ ”
....till republikanen Pat Buchanan, 1992 och 1996 nominerad till amerikansk president, som nu skriver: "Amerikanska folket ska vara evigt tacksamma till det ’gamla Europa’ för att ha grusat Bush/McCains planer att få med Georgien i Nato. Om Georgien tillhört Nato när Micheil Saakasjvili nvaderade Sydossetien, skulle vi befinna oss öga mot öga med Ryssland just nu - mitt i ett krig i Kaukasus, där Rysslands överlägsenhet är lika stor som USA:s i Karibien under Kubakrisen. Om rysk-georgiska kriget bevisar något, så är det vansinnet i att ge oberäkneliga hetsporrar i ombytliga nationer möjligheten att dra in USA i krig." En ros också till Jan Viklund som tipsat oss om detta uttalande
....till Göteborgs-Postens Håkan Boström, vars krönika (18/8) har rubriken ”Rysskräcken är kontraproduktiv”. Det finns anledning att fördöma ryskt övervåld, anser han och tillägger: ”Men kritik bör vara nykter och konsekvent för att vara trovärdig. Den georgiske presidenten, Micheil Saakasjvilis, beslut att med våld återta utbrytarrepubliken Sydossetien och beordra raketanfall mot dess huvudstad Tschinvali, har mötts med en förvånansvärt överslätande attityd. Enligt vad som hittills framkommit var det trots allt denna inledande offensiv som skördade de flesta civila dödsoffren.” Han skriver också ”Samma röster som ivrigast försvarade Natos ingripande mot Serbien i syfte att beskydda kosovoalbanerna, fördömer nu ensidigt Rysslands ingripande mot Georgien (....) Att oförblommerat måla ut ryssarna som ’onda’ gagnar vare sig freden eller de demokratiska krafterna i Ryssland.”
....till Hampus Eckerman, sedan många år ovärderlig medarbetare i Radio Tuff. Nu analyserar han skärpt den lärarenkät som Forum för levande historia offentliggjorde i veckan. Hampus’ läsvärda kritik finns på hans blogg http://motbilder.se/
....till huvudledaren i Dagens Nyheter (21/8), som har rubriken ”Ful fint för en god sak”. Där sägs bland annat: ”Forum för levande historia begår en synd som många andra begått tidigare. Exemplen är otaliga på myndigheter, partier, företag och organisationer som ställer ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen. Det som gör saken allvarligare den här gången är att ämnet är så viktigt. Det är ovärdigt att förvandla miljontals människors död och lidande till spetsfundigheter som ska få myndigheten själv att framstå som betydelsefull. För naturligtvis är det detta som är ärendet”
....till två professorer, Ulf Bjereld och Sverker Oredsson. Bjereld säger nu på tal om den omdiskuterade lärarenkäten: ”Frågorna mäter inte någon djupare förståelse (.....) Det viktiga är att det ohyggliga inte ska hända igen. Vi vill förstå varför det hände men det är inte lika viktigt att veta vilka läger som dödade på vilket sätt” Oredsson påpekar: ”Ska man mäta kunskapsnivån måste man fråga om flera händelser under 1900-talet”.
....till till minnet av den unge tjeckiske studenten Jan Palach, som i protest mot Warszawapaktens ockupation 1968 brände sig till döds i Prag. I torsdags den 21 augusti var det 40 år sedan Dubceks försök att införa ”socialism med mänskligt ansikte” krossades. Vi ska därför höra Totte Wallin. när han i en gammal inspelning hyllar Prag och Palach.
....till Svenska Dagbladet, som (20/8) publicerar en artikel med rubriken ”Rädsla driver Ryssland i Georgien”. Den är skriven av Ebba Sävborg, tidigare Moskvakorrespondent och analytiker vid UD. Det ser mörkt ut för relationerna mellan Ryssland och omvärlden, anser hon och fortsätter: ”Man behöver inte hålla med Ryssland om dess argument men man måste åtminstone försöka begripa vad de bottnar i. Hittills verkar bedömningarna av de olika parternas agerande i Georgienkrisen snarast ha hämtats från det fornfranska eposet Rolandssången: ’De kristna har rätt och hedningarna har fel’ ”
....till republikanen Pat Buchanan, 1992 och 1996 nominerad till amerikansk president, som nu skriver: "Amerikanska folket ska vara evigt tacksamma till det ’gamla Europa’ för att ha grusat Bush/McCains planer att få med Georgien i Nato. Om Georgien tillhört Nato när Micheil Saakasjvili nvaderade Sydossetien, skulle vi befinna oss öga mot öga med Ryssland just nu - mitt i ett krig i Kaukasus, där Rysslands överlägsenhet är lika stor som USA:s i Karibien under Kubakrisen. Om rysk-georgiska kriget bevisar något, så är det vansinnet i att ge oberäkneliga hetsporrar i ombytliga nationer möjligheten att dra in USA i krig." En ros också till Jan Viklund som tipsat oss om detta uttalande
....till Göteborgs-Postens Håkan Boström, vars krönika (18/8) har rubriken ”Rysskräcken är kontraproduktiv”. Det finns anledning att fördöma ryskt övervåld, anser han och tillägger: ”Men kritik bör vara nykter och konsekvent för att vara trovärdig. Den georgiske presidenten, Micheil Saakasjvilis, beslut att med våld återta utbrytarrepubliken Sydossetien och beordra raketanfall mot dess huvudstad Tschinvali, har mötts med en förvånansvärt överslätande attityd. Enligt vad som hittills framkommit var det trots allt denna inledande offensiv som skördade de flesta civila dödsoffren.” Han skriver också ”Samma röster som ivrigast försvarade Natos ingripande mot Serbien i syfte att beskydda kosovoalbanerna, fördömer nu ensidigt Rysslands ingripande mot Georgien (....) Att oförblommerat måla ut ryssarna som ’onda’ gagnar vare sig freden eller de demokratiska krafterna i Ryssland.”
....till Hampus Eckerman, sedan många år ovärderlig medarbetare i Radio Tuff. Nu analyserar han skärpt den lärarenkät som Forum för levande historia offentliggjorde i veckan. Hampus’ läsvärda kritik finns på hans blogg http://motbilder.se/
....till huvudledaren i Dagens Nyheter (21/8), som har rubriken ”Ful fint för en god sak”. Där sägs bland annat: ”Forum för levande historia begår en synd som många andra begått tidigare. Exemplen är otaliga på myndigheter, partier, företag och organisationer som ställer ledande eller vilseledande enkätfrågor för att främja egna särintressen. Det som gör saken allvarligare den här gången är att ämnet är så viktigt. Det är ovärdigt att förvandla miljontals människors död och lidande till spetsfundigheter som ska få myndigheten själv att framstå som betydelsefull. För naturligtvis är det detta som är ärendet”
....till två professorer, Ulf Bjereld och Sverker Oredsson. Bjereld säger nu på tal om den omdiskuterade lärarenkäten: ”Frågorna mäter inte någon djupare förståelse (.....) Det viktiga är att det ohyggliga inte ska hända igen. Vi vill förstå varför det hände men det är inte lika viktigt att veta vilka läger som dödade på vilket sätt” Oredsson påpekar: ”Ska man mäta kunskapsnivån måste man fråga om flera händelser under 1900-talet”.
....till till minnet av den unge tjeckiske studenten Jan Palach, som i protest mot Warszawapaktens ockupation 1968 brände sig till döds i Prag. I torsdags den 21 augusti var det 40 år sedan Dubceks försök att införa ”socialism med mänskligt ansikte” krossades. Vi ska därför höra Totte Wallin. när han i en gammal inspelning hyllar Prag och Palach.
fredag, augusti 15
RYSSLAND>GEORGIEN, USA>SERBIEN
Jag är nog inte ensam om att ha känt mig okunnig om Kaukasus, som senaste veckan varit i fokus i våra medier. Om Georgien visste vi väl inte mycket mera än att Josef Stalin växte upp där. Nu har vi lärt oss, att Georgien var ett av de områden som generöst nog blev egen stat vid Sovjetunions sönderfall. I början av 1990-talet bröt sig Sydossetien och Abchazien ut ur Georgien.
Lite förvånande är det att upptäcka, att Sydossetien bara har ca 70 000 invånare, färre än till exempel i Haninge faktiskt. Hälften av dem bor i ”huvudstaden” Tschinvali, som nu påstås ligga i ruiner efter den georgiska attacken. I Abchazien vid Svarta havet bor i alla fall 170 000 människor.
Ganska okänt är också att Georgien är en av de stater i världen som de senaste åren satsat störst andel av sin budget på militära rustningar, därtill hjälpt av amerikanska militära rådgivare på plats. Nu har det framkommit att 2000 georgiska soldater deltar i ockupationen av Irak –om de inte redan kallats hem efter senaste tidens krig där hemma.
En som vet mycket om den här delen av Kaukasus är statsvetaren Hedvig Lohm, som i Sydsvenskan (12/8) sammanfattar förra veckans strider:
”Det som gjorde att det tog hus i helvete var torsdagens georgiska artillerield över den lilla sömniga staden Tschinvali i Sydossetien. Resultatet blev en humanitär katastrof där osseter, georgier samt ett antal ryska fredsbevarande soldater strök med. Det blev startskottet för den ryska motoffensiven för att, som de säger, ’bevara freden’ och skydda sina ryska medborgare – det vill säga osseterna och abchaserna med ryska pass. Propagandakanalerna pumpar från båda sidor. Inget vet man säkert.”
Litegrann påminner den senaste tragiska utvecklingen om en gammal ramsa. fast i omvänd ordning, för det var råttan som anföll repet och sen katten råttan.
I väst är vi snabba att utse syndabockar. Den gamla rysskräcken har blommat upp och att ryssarna –för all del med onödig brutalitet -- försvarat ett par små utbrytarområden alldeles vid sin sydgräns har fått svenska militarister att vädra morgonluft. Man kräver mera pengar till svensk militär. En annars sansad militär, överste Bo Pellnäs, yrar i SvT:s Rapport och SvD till och med om Gotlands utsatta läge. Och Göran Persson har plötsligt gjort ett inhopp i debatten. Som statsminister kritiserades han ibland för att vara högersosse. Nu låter han nästan som en riktig högergubbe.
Andra ljud i skällan var det 1999, när 19 Natoländer folkrättsvidrigt anföll Serbien – Balkans Georgien?-- med över 70 dygns flygbombningar. Då var våra medier helt på utbrytarprovinsen Kosovos sida. Det var inte de som genom sitt anfallskrig bröt mot folkrätten som anklagades, utan den som då snabbt utpekades som krigsförbrytare var Milosevic, president i det land som anfölls och bombades. Han fördes sedermera till Haag där han dog i sin cell.
En av de händelser som fick motivera Natoanfallet var serbiska polisstyrkors dödande av ett 30-tal kosovoalbaner i byn Racak vintern 1999. Det georgiska anfallet härom veckan på den sydossetiska staden Tschinvali påstås ha dödat 1600 sydosseter. Det är sannolikt starkt överdrivet, men i alla fall var det betydligt högre antal dödsoffer än ii Racak.
Stormaktsspelet är inte utan ironiska paradoxer. De flesta Natoländer har erkänt Kosovos självständighet men det har inte Ryssland. Och när Georgien förra veckan anföll sin utbrytarprovins Sydossetien var upprördheten i väst stor, dock inte över angriparen Georgien utan att Ryssland ilade till och nu plötsligt framstår som utbrytarprovinsers skyddsmakt.
Fast Sydossetien ligger som sagt alldeles vid den ryska gränsen, medan det är en bra bit från USA till Kosovo. Att tänka sig ombytta roller kan ge en tankeställare. Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?
----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1198) 2008-08-17
Lite förvånande är det att upptäcka, att Sydossetien bara har ca 70 000 invånare, färre än till exempel i Haninge faktiskt. Hälften av dem bor i ”huvudstaden” Tschinvali, som nu påstås ligga i ruiner efter den georgiska attacken. I Abchazien vid Svarta havet bor i alla fall 170 000 människor.
Ganska okänt är också att Georgien är en av de stater i världen som de senaste åren satsat störst andel av sin budget på militära rustningar, därtill hjälpt av amerikanska militära rådgivare på plats. Nu har det framkommit att 2000 georgiska soldater deltar i ockupationen av Irak –om de inte redan kallats hem efter senaste tidens krig där hemma.
En som vet mycket om den här delen av Kaukasus är statsvetaren Hedvig Lohm, som i Sydsvenskan (12/8) sammanfattar förra veckans strider:
”Det som gjorde att det tog hus i helvete var torsdagens georgiska artillerield över den lilla sömniga staden Tschinvali i Sydossetien. Resultatet blev en humanitär katastrof där osseter, georgier samt ett antal ryska fredsbevarande soldater strök med. Det blev startskottet för den ryska motoffensiven för att, som de säger, ’bevara freden’ och skydda sina ryska medborgare – det vill säga osseterna och abchaserna med ryska pass. Propagandakanalerna pumpar från båda sidor. Inget vet man säkert.”
Litegrann påminner den senaste tragiska utvecklingen om en gammal ramsa. fast i omvänd ordning, för det var råttan som anföll repet och sen katten råttan.
I väst är vi snabba att utse syndabockar. Den gamla rysskräcken har blommat upp och att ryssarna –för all del med onödig brutalitet -- försvarat ett par små utbrytarområden alldeles vid sin sydgräns har fått svenska militarister att vädra morgonluft. Man kräver mera pengar till svensk militär. En annars sansad militär, överste Bo Pellnäs, yrar i SvT:s Rapport och SvD till och med om Gotlands utsatta läge. Och Göran Persson har plötsligt gjort ett inhopp i debatten. Som statsminister kritiserades han ibland för att vara högersosse. Nu låter han nästan som en riktig högergubbe.
Andra ljud i skällan var det 1999, när 19 Natoländer folkrättsvidrigt anföll Serbien – Balkans Georgien?-- med över 70 dygns flygbombningar. Då var våra medier helt på utbrytarprovinsen Kosovos sida. Det var inte de som genom sitt anfallskrig bröt mot folkrätten som anklagades, utan den som då snabbt utpekades som krigsförbrytare var Milosevic, president i det land som anfölls och bombades. Han fördes sedermera till Haag där han dog i sin cell.
En av de händelser som fick motivera Natoanfallet var serbiska polisstyrkors dödande av ett 30-tal kosovoalbaner i byn Racak vintern 1999. Det georgiska anfallet härom veckan på den sydossetiska staden Tschinvali påstås ha dödat 1600 sydosseter. Det är sannolikt starkt överdrivet, men i alla fall var det betydligt högre antal dödsoffer än ii Racak.
Stormaktsspelet är inte utan ironiska paradoxer. De flesta Natoländer har erkänt Kosovos självständighet men det har inte Ryssland. Och när Georgien förra veckan anföll sin utbrytarprovins Sydossetien var upprördheten i väst stor, dock inte över angriparen Georgien utan att Ryssland ilade till och nu plötsligt framstår som utbrytarprovinsers skyddsmakt.
Fast Sydossetien ligger som sagt alldeles vid den ryska gränsen, medan det är en bra bit från USA till Kosovo. Att tänka sig ombytta roller kan ge en tankeställare. Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?
----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1198) 2008-08-17
Marianne Stalbohm-Stieger:BOMBER OCH MARDRÖMMAR
Kära lyssnare!
Plötsligt är de här igen – mardrömmarna från min barndoms Tyskland under slutet av Andra världskriget. Det mullrande ljudet från högt flygande, tungt lastade bombplan, det svischande ljudet från fallande bomber, ljuskrevaderna, eldslågorna som slickar väggarna och dånet från sammanfallande hus. Rädslan, lukten av svett och urin i det trånga källarutrymmet, det stilla jämrandet från de gamla kvinnorna, de unga mödrarnas tröstande röster och småbarnens gälla gråt när törsten sätter in, vattnet är slut och ingen får lämna skyddsrummet. Pansarfordonens mullrande på gatorna när ockupationen väl är ett faktum, eller befrielsen som det heter i historieböckerna, främmande soldaters spridande av skräck, våldtagna kvinnors förfärade skrik.
Länge trodde jag att dessa mardrömmar tillhörde en förgången tid. Lugnet, det bedrägliga lugnet hade redan varat så länge, i så många år, att glömskans slöja hade lagt sig förrädiskt lurande över minnena och nattsömnen. Och plötsligt i förra veckan så fanns allting där igen. Jag behövde bara slå på tv-apparaten en kväll för att höra nyheterna – och där kom då meddelandet att bomber åter hade fallit över oskyldiga människor. Nu brinner det i Kaukasus. Anklagelser och beskyllningar haglar från två håll. David kastar trotsigt sina bomber och hoppas på omvärldens förståelse och deltagande. Goliat låter i kraft av sin styrka sina pansarfordon sprida skräck och förödelse. Goliat talar om att beskydda ryska minoritetsgrupper, att rädda dem undan folkmord, David, den mindre, men därför inte mindre skyldig, påstår sig rädda sin frihet, sitt oberoende.
Vi känner igen vokabulären från striderna på Balkan. Men måtte det stanna därvid. David, det vill säga Georgien, eller rättare sagt Georgiens president Saakasjvili tog till storsläggan i förlitan på att han hade USA med president Bush i ryggen och helst hela NATO och EU. Men där gick han på en mina. Så fort han insåg att hjälpen skulle utebli, skrev han på ett vapenstilleståndsavtal och hoppades på att Goliat, det vill säga Ryssland med hela sin övermakt, skulle dra sig tillbaka. Men ännu tio dagar senare finns de ryska fordonen kvar på gator och vägar i Georgien.
Siffrorna på antalet döda på båda sidor varierar. Det gör siffror alltid. Propagandan arbetar effektivt i krigslägen. Vad vi dock vet är att tusentals människor återigen har blivit hemlösa, ännu fler tusentals rafsar ihop sina ägodelar och ger sig på flykt i vild panik. En ny generation barn växer upp med fruktansvärda bilder på sina näthinnor och drömmer mardrömmar som aldrig kommer att lämna dem någon ro.
Kära lyssnare, låt oss alla be en stilla bön om att aktörerna på denna nya krigsskådeplats måtte komma till ro och besinning, att omvärlden ställer upp med politiker som tar sitt ansvar och skapar förutsättningar för en snabb fred. Låt oss slippa bevittna ännu ett utdraget Balkankrig. Låt oss slippa ett ensidigt anklagande av den ena sidan i ett krig, där två parters oresonliga nationalism har lett till detta vansinne. Och låt oss slippa tusentals flyktingars oändliga lidande i outhärdliga flyktingläger.
Att starta ett krig går på ett ögonblick. Därom vittnar historien. Att avsluta ett krig kan ta årtionden. Även därom vittnar historien. Att bli av med minnena av ett krig tar ett helt liv.
Till er alla i Tyresö trots allt en ny skön vecka önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1198)
Plötsligt är de här igen – mardrömmarna från min barndoms Tyskland under slutet av Andra världskriget. Det mullrande ljudet från högt flygande, tungt lastade bombplan, det svischande ljudet från fallande bomber, ljuskrevaderna, eldslågorna som slickar väggarna och dånet från sammanfallande hus. Rädslan, lukten av svett och urin i det trånga källarutrymmet, det stilla jämrandet från de gamla kvinnorna, de unga mödrarnas tröstande röster och småbarnens gälla gråt när törsten sätter in, vattnet är slut och ingen får lämna skyddsrummet. Pansarfordonens mullrande på gatorna när ockupationen väl är ett faktum, eller befrielsen som det heter i historieböckerna, främmande soldaters spridande av skräck, våldtagna kvinnors förfärade skrik.
Länge trodde jag att dessa mardrömmar tillhörde en förgången tid. Lugnet, det bedrägliga lugnet hade redan varat så länge, i så många år, att glömskans slöja hade lagt sig förrädiskt lurande över minnena och nattsömnen. Och plötsligt i förra veckan så fanns allting där igen. Jag behövde bara slå på tv-apparaten en kväll för att höra nyheterna – och där kom då meddelandet att bomber åter hade fallit över oskyldiga människor. Nu brinner det i Kaukasus. Anklagelser och beskyllningar haglar från två håll. David kastar trotsigt sina bomber och hoppas på omvärldens förståelse och deltagande. Goliat låter i kraft av sin styrka sina pansarfordon sprida skräck och förödelse. Goliat talar om att beskydda ryska minoritetsgrupper, att rädda dem undan folkmord, David, den mindre, men därför inte mindre skyldig, påstår sig rädda sin frihet, sitt oberoende.
Vi känner igen vokabulären från striderna på Balkan. Men måtte det stanna därvid. David, det vill säga Georgien, eller rättare sagt Georgiens president Saakasjvili tog till storsläggan i förlitan på att han hade USA med president Bush i ryggen och helst hela NATO och EU. Men där gick han på en mina. Så fort han insåg att hjälpen skulle utebli, skrev han på ett vapenstilleståndsavtal och hoppades på att Goliat, det vill säga Ryssland med hela sin övermakt, skulle dra sig tillbaka. Men ännu tio dagar senare finns de ryska fordonen kvar på gator och vägar i Georgien.
Siffrorna på antalet döda på båda sidor varierar. Det gör siffror alltid. Propagandan arbetar effektivt i krigslägen. Vad vi dock vet är att tusentals människor återigen har blivit hemlösa, ännu fler tusentals rafsar ihop sina ägodelar och ger sig på flykt i vild panik. En ny generation barn växer upp med fruktansvärda bilder på sina näthinnor och drömmer mardrömmar som aldrig kommer att lämna dem någon ro.
Kära lyssnare, låt oss alla be en stilla bön om att aktörerna på denna nya krigsskådeplats måtte komma till ro och besinning, att omvärlden ställer upp med politiker som tar sitt ansvar och skapar förutsättningar för en snabb fred. Låt oss slippa bevittna ännu ett utdraget Balkankrig. Låt oss slippa ett ensidigt anklagande av den ena sidan i ett krig, där två parters oresonliga nationalism har lett till detta vansinne. Och låt oss slippa tusentals flyktingars oändliga lidande i outhärdliga flyktingläger.
Att starta ett krig går på ett ögonblick. Därom vittnar historien. Att avsluta ett krig kan ta årtionden. Även därom vittnar historien. Att bli av med minnena av ett krig tar ett helt liv.
Till er alla i Tyresö trots allt en ny skön vecka önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1198)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1198) 08-08-17 till....
....till dem som ännu verkar i den gamla stolta demokratiska folkrörelsetraditionen. Här tänker vi på Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) som lördag den 16 augusti hade sitt styrelsemöte för planering av kommande verksamhet. Nästa arrangemang –förutom Radio Tuff förstås-- blir det populära samtalscaféet Filosofika, som tisdag den 26 augusti diskuterar ämnet ”Människan lever icke av bröd allena”
....till Radio Tuff, som den 31 augusti har sin sändning nr 1200. Det innebär att denna radio har hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för frivilligt gjord radio. Det planeras ett blygsamt firande genom en träff på restaurangen Lucky House i Tyresö Centrum från kl 18 söndagen den 31 augusti. De som vill vara med bör meddela sig till Monica Schelin, tel 712 2581 eller på e-post till ake.sandin@tyresoradion.se Kommentarer mottages också tacksamt. På http://www.tyresoradion.se/ finns redan i fliken ”Sagt om 91,4” flera hundra lyssnaromdömen om radion, bl a om Radio Tuff.
....till Kyrkans Tidning (12/8), där Lars Hillås skriver att fem kristna fredsaktivister (”ickevåldsverkare”) nu ställts inför rätta. De åtalas för att olovligt ha tagit sig in på Saab Microwaves område och där planterat fikonträd och vinstockar. Senare sabbade de också en kupol till en radar. De förklarar: ”Det handlar bland annat om eldledningssystemet Arthur, som Saab Microwaves sålt till Storbritannien som sedan använt det i Irakkriget. Därmed menar vi att Saab Microwaves är delaktigt i folkrättsbrott”.
....till två som skriver sakligt om kriget i Sydossetien och Georgien, dels statsvetaren Hedvig Lohm i Sydsvenskan (12/8), dels Uppsalaforskaren Tomislav Dulic i Aftonbladet (13/8) . Lohm citeras i denna veckas krönika om en stund.
....till Sveriges Radios sommarprogram som (8/8) släppte fram förre sovjetiske spionöversten Boris Grigorjev. Han var med i Karlskrona under kalabaliken efter den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Gåsefjärden 1981. Han gillar Sverige men på tal om den alarmistiska ensidigheten den gången påpekar han brister i till och med den svenska yttrandefriheten. De som tvivlade på den gängse bilden stämplades närmast som landsförrädare, minns han. Ändå är det dessa som alltmer har fått rätt.
....till Tuff-bladet (aug-sept) som tillsammans med Tuff-kalendariet skickas ut till alla medlemmar den här veckan. Det innehåller tretton informativa notiser. Tuff-bladet i sin helhet kommer snart in på http://www.tuff.fred.se/ bland tidigare blad av samma slag.
....till Radio Tuff, som den 31 augusti har sin sändning nr 1200. Det innebär att denna radio har hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för frivilligt gjord radio. Det planeras ett blygsamt firande genom en träff på restaurangen Lucky House i Tyresö Centrum från kl 18 söndagen den 31 augusti. De som vill vara med bör meddela sig till Monica Schelin, tel 712 2581 eller på e-post till ake.sandin@tyresoradion.se Kommentarer mottages också tacksamt. På http://www.tyresoradion.se/ finns redan i fliken ”Sagt om 91,4” flera hundra lyssnaromdömen om radion, bl a om Radio Tuff.
....till Kyrkans Tidning (12/8), där Lars Hillås skriver att fem kristna fredsaktivister (”ickevåldsverkare”) nu ställts inför rätta. De åtalas för att olovligt ha tagit sig in på Saab Microwaves område och där planterat fikonträd och vinstockar. Senare sabbade de också en kupol till en radar. De förklarar: ”Det handlar bland annat om eldledningssystemet Arthur, som Saab Microwaves sålt till Storbritannien som sedan använt det i Irakkriget. Därmed menar vi att Saab Microwaves är delaktigt i folkrättsbrott”.
....till två som skriver sakligt om kriget i Sydossetien och Georgien, dels statsvetaren Hedvig Lohm i Sydsvenskan (12/8), dels Uppsalaforskaren Tomislav Dulic i Aftonbladet (13/8) . Lohm citeras i denna veckas krönika om en stund.
....till Sveriges Radios sommarprogram som (8/8) släppte fram förre sovjetiske spionöversten Boris Grigorjev. Han var med i Karlskrona under kalabaliken efter den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Gåsefjärden 1981. Han gillar Sverige men på tal om den alarmistiska ensidigheten den gången påpekar han brister i till och med den svenska yttrandefriheten. De som tvivlade på den gängse bilden stämplades närmast som landsförrädare, minns han. Ändå är det dessa som alltmer har fått rätt.
....till Tuff-bladet (aug-sept) som tillsammans med Tuff-kalendariet skickas ut till alla medlemmar den här veckan. Det innehåller tretton informativa notiser. Tuff-bladet i sin helhet kommer snart in på http://www.tuff.fred.se/ bland tidigare blad av samma slag.
fredag, augusti 8
EN HIROSHIMAFLICKAS BÖN
(På Hiroshimadagen den 6 augusti fick vi i Tuff följande text från våra gandhianska partners i Indien):
Min pappas faster dog för två år sedan. Konstigt nog var det mera lättnad än sorg i min familj vid hennes död. Hon var inte som vi. Hon hade något fel med sin kropp. Hon kunde inte prata riktigt och hon var fysiskt och mentalt handikappad, så hon kunde inte gå i skolan.
Hon hade alltid ett underbart leende i sitt ansikte, Jag älskar henne mycket och vi tyckte om att leka med varandra.
När jag växte upp frågade jag mina föräldrar, varför Gud hade behandlat henne så illa att hon blivit som hon var, och mina föräldrar berättade då att det inte var Guds verk. Det var resultatet av människans girighet och vilja att behärska världen.
Jag förstod det inte, så de förklarade för mig vad som hade hänt. Min pappas farmor var havande, när atombomben fälldes över Hiroshima. Hon var inte i närheten av nedslagsplatsen men blev utsatt för den radioaktiva strålningen. Några tyckte att hon haft tur precis som barnet i hennes sköte. Men när min pappas faster föddes var hon deformerad av strålningen från atombomben. Familjen bestämde sig för att ge extra omvårdnad och kärlek åt barnet.
Många länder vill tillverka fler och fler kärnvapen för att få makt och behärska världen. Men jag förstår inte vem som kommer att överleva efter ett kärnvapenkrig och vilka som kan bli vinnare.
Det krävs inget mod för att fälla bomber. Man måste vara hjärtlös och kallblodig för att göra det. Det fordras mod att stå upp fredligt och ickevåldsligt som Mahatma Gandhi gjorde.
Om bara tio procent av militärbudgeten eller vapenproduktionen i världen används till undervisning och hälsovård skulle alla världens barn kunna leva ett bättre liv.
Jag förstår inte varför vuxna i alla länder pratar om fred, broderskap, jämlikhet, mänskliga rättigheter, icke-våld och om internationella organ för fred, till exempel FN. I verkligheten gör de precis tvärtom. Varför? Varför tänker de inte på framtiden för sina barn, som de säger sig älska?
Oh, Gud! Ge visdom åt de vuxna, så att de för sina barns skull inte förintar vår vackra värld!
------------------------------------------
Översättning: Åke Sandin, som kommenterar:
Inget är svårare än att förklara för barn hur vuxna, som kan vara så kärleksfulla och verka så kloka, kan föra krig, vilka inte minst dödar barn och andra oskyldiga civila. Det finns en risk att våra barnbarn –om de överlever-- kommer att spotta på våra gravar för att vi inte gör mera för att avskaffa massförstörelsevapen, till exempel kärnvapen
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1197) 2008-08-10
Min pappas faster dog för två år sedan. Konstigt nog var det mera lättnad än sorg i min familj vid hennes död. Hon var inte som vi. Hon hade något fel med sin kropp. Hon kunde inte prata riktigt och hon var fysiskt och mentalt handikappad, så hon kunde inte gå i skolan.
Hon hade alltid ett underbart leende i sitt ansikte, Jag älskar henne mycket och vi tyckte om att leka med varandra.
När jag växte upp frågade jag mina föräldrar, varför Gud hade behandlat henne så illa att hon blivit som hon var, och mina föräldrar berättade då att det inte var Guds verk. Det var resultatet av människans girighet och vilja att behärska världen.
Jag förstod det inte, så de förklarade för mig vad som hade hänt. Min pappas farmor var havande, när atombomben fälldes över Hiroshima. Hon var inte i närheten av nedslagsplatsen men blev utsatt för den radioaktiva strålningen. Några tyckte att hon haft tur precis som barnet i hennes sköte. Men när min pappas faster föddes var hon deformerad av strålningen från atombomben. Familjen bestämde sig för att ge extra omvårdnad och kärlek åt barnet.
Många länder vill tillverka fler och fler kärnvapen för att få makt och behärska världen. Men jag förstår inte vem som kommer att överleva efter ett kärnvapenkrig och vilka som kan bli vinnare.
Det krävs inget mod för att fälla bomber. Man måste vara hjärtlös och kallblodig för att göra det. Det fordras mod att stå upp fredligt och ickevåldsligt som Mahatma Gandhi gjorde.
Om bara tio procent av militärbudgeten eller vapenproduktionen i världen används till undervisning och hälsovård skulle alla världens barn kunna leva ett bättre liv.
Jag förstår inte varför vuxna i alla länder pratar om fred, broderskap, jämlikhet, mänskliga rättigheter, icke-våld och om internationella organ för fred, till exempel FN. I verkligheten gör de precis tvärtom. Varför? Varför tänker de inte på framtiden för sina barn, som de säger sig älska?
Oh, Gud! Ge visdom åt de vuxna, så att de för sina barns skull inte förintar vår vackra värld!
------------------------------------------
Översättning: Åke Sandin, som kommenterar:
Inget är svårare än att förklara för barn hur vuxna, som kan vara så kärleksfulla och verka så kloka, kan föra krig, vilka inte minst dödar barn och andra oskyldiga civila. Det finns en risk att våra barnbarn –om de överlever-- kommer att spotta på våra gravar för att vi inte gör mera för att avskaffa massförstörelsevapen, till exempel kärnvapen
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1197) 2008-08-10
BHIKHU OM TERRORMORDEN I INDIEN
Bhikhu Vyas är sedan nästan 30 år tillsammans med sin fru Kokila Tuffs främsta partner i Indien. Samarbetet har resulterat i hundratals Tuff-finansierade projekt för de fattigaste av de fattiga. De finns i delstaten Gujarat, vars största stad är Ahmedabad med över fem miljoner invånare. Bhikhu berättar:
”Den 26 juli i år förekom det arton bombexplosioner i en utvald del av Ahmedabad. Av en slump hade jag själv bara en kvart tidigare med buss anlänt till och lämnat den busstation som var fokus för illdåden. Bombterrorn var noggrant planerad. Den fortsatte under 70 minuter. 55 oskyldiga människor dödades, däribland två lovande unga läkare. 150 människor skadades. Flera av offren var frivilliga som hade samlats utanför två sjukhus, där de dödades. Det visar dessa gärningsmäns avgrundsdjupa hänsynslöshet, för till och med i krig brukar Röda korset skonas.
När man på TV kunde se hjärtskärande scener hur sjukvårdspersonal, patienter och besökare, flera av dem barn, blev offer för dessa attacker borde dessa fanatiker förlora den minsta bit av sympati som någon skulle kunna känna för deras sak.”
Bhikhu påpekar att det verkar vara hämnd för vad som inträffade i Gujarat 2002. Då mördades tusentals människor, de flesta muslimer, i upplopp mellan hinduer och muslimer. Det började med att ett 50-tal hinduiska pilgrimer blev ihjälbrända i ett par järnvägsvagnar. Det har också tidigare förekommit blodiga uppgörelser, trots att Gujarat faktiskt råkade vara icke-våldskämpen Gandhis hemstat. Bhikhu menar att det alltid är de många fattiga som drabbas värst och om avsikten med de senaste illdåden skriver han:
”Målet måste ha varit att hetsa de olika folkgrupperna att på nytt starta en ond cirkel av upplopp som skulle leda till massmord och kaos. Händelsernas silverkant var att detta inte hände den här gången. Det visar att folk har mognat och att båda grupperna är trött på upplopp och deras psykologiska och ekonomiska följder, som leder till otrygghet för alla och envar. Både hinduer och muslimer vill leva i fred.”
En annan mångmiljonstad i Gujarat är Surat vid kusten, bara några mil från de många Tuff-projekten. Bhikhu igen:
”Myndigheterna är desperat beroende av hjälp från allmänheten för att kunna förebygga terrordåd. Surat visade vägen, då härom veckan 18 bomber på olika ställen i staden upptäcktes av vanligt folk och därför kunde desarmeras i tid. Den här gången, i motsats till händelserna 2002, uppträdde delstatsregeringen ansvarsfullt, också det ett hoppfullt tecken.”
Bhikhu Vyas slutar med att citera en intellektuell indisk muslim:
”Onödigt att säga, när så många liv går till spillo, barn förlorar sina föräldrar och kvinnor sina män, känns pressen på indiska muslimer. Hur kan de undgå att känna skam? Signalen är tydlig: Det var ett verk av terrorister som är muslimer och som för ett ’heligt krig’ (Jihad) för en sak som inte är värd att nämna. Inget ändamål, hur rättfärdigt det än kan vara är betjänt av att oskyldiga människor mördas. Muslimska ledare har snabbt fördömt dåden. Det hoppfulla är att indiska muslimer allt mera tar avstånd från terrorister som hävdar att de för ett ’heligt krig’ i islams namn. De säger: ’Dom där är inte muslimer, för islam predikar inte våld’ ”
Det kan tilläggas att under mordorgierna 2002 höll hinduer och muslimer trots påtryckningar fred i Valod, huvudort för Tuff-projekten. Bhikhu och Kokila Vyas är hinduer, låt vara att Bhikhu är religiöst indifferent. Deras främste medarbetare är muslimen Quddus Shaikh.
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1197) 2008-08-10
”Den 26 juli i år förekom det arton bombexplosioner i en utvald del av Ahmedabad. Av en slump hade jag själv bara en kvart tidigare med buss anlänt till och lämnat den busstation som var fokus för illdåden. Bombterrorn var noggrant planerad. Den fortsatte under 70 minuter. 55 oskyldiga människor dödades, däribland två lovande unga läkare. 150 människor skadades. Flera av offren var frivilliga som hade samlats utanför två sjukhus, där de dödades. Det visar dessa gärningsmäns avgrundsdjupa hänsynslöshet, för till och med i krig brukar Röda korset skonas.
När man på TV kunde se hjärtskärande scener hur sjukvårdspersonal, patienter och besökare, flera av dem barn, blev offer för dessa attacker borde dessa fanatiker förlora den minsta bit av sympati som någon skulle kunna känna för deras sak.”
Bhikhu påpekar att det verkar vara hämnd för vad som inträffade i Gujarat 2002. Då mördades tusentals människor, de flesta muslimer, i upplopp mellan hinduer och muslimer. Det började med att ett 50-tal hinduiska pilgrimer blev ihjälbrända i ett par järnvägsvagnar. Det har också tidigare förekommit blodiga uppgörelser, trots att Gujarat faktiskt råkade vara icke-våldskämpen Gandhis hemstat. Bhikhu menar att det alltid är de många fattiga som drabbas värst och om avsikten med de senaste illdåden skriver han:
”Målet måste ha varit att hetsa de olika folkgrupperna att på nytt starta en ond cirkel av upplopp som skulle leda till massmord och kaos. Händelsernas silverkant var att detta inte hände den här gången. Det visar att folk har mognat och att båda grupperna är trött på upplopp och deras psykologiska och ekonomiska följder, som leder till otrygghet för alla och envar. Både hinduer och muslimer vill leva i fred.”
En annan mångmiljonstad i Gujarat är Surat vid kusten, bara några mil från de många Tuff-projekten. Bhikhu igen:
”Myndigheterna är desperat beroende av hjälp från allmänheten för att kunna förebygga terrordåd. Surat visade vägen, då härom veckan 18 bomber på olika ställen i staden upptäcktes av vanligt folk och därför kunde desarmeras i tid. Den här gången, i motsats till händelserna 2002, uppträdde delstatsregeringen ansvarsfullt, också det ett hoppfullt tecken.”
Bhikhu Vyas slutar med att citera en intellektuell indisk muslim:
”Onödigt att säga, när så många liv går till spillo, barn förlorar sina föräldrar och kvinnor sina män, känns pressen på indiska muslimer. Hur kan de undgå att känna skam? Signalen är tydlig: Det var ett verk av terrorister som är muslimer och som för ett ’heligt krig’ (Jihad) för en sak som inte är värd att nämna. Inget ändamål, hur rättfärdigt det än kan vara är betjänt av att oskyldiga människor mördas. Muslimska ledare har snabbt fördömt dåden. Det hoppfulla är att indiska muslimer allt mera tar avstånd från terrorister som hävdar att de för ett ’heligt krig’ i islams namn. De säger: ’Dom där är inte muslimer, för islam predikar inte våld’ ”
Det kan tilläggas att under mordorgierna 2002 höll hinduer och muslimer trots påtryckningar fred i Valod, huvudort för Tuff-projekten. Bhikhu och Kokila Vyas är hinduer, låt vara att Bhikhu är religiöst indifferent. Deras främste medarbetare är muslimen Quddus Shaikh.
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1197) 2008-08-10
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1197) 08-08-10 till....
....till professorerna Henning Rohde och Gunnar Westberg, som på en helsida (DN 6/8) på Hiroshimadagen varnar för kärnvapnen. De påminner om det faktum att både Pakistan och Indien har kärnvapen och anser att även ett regionalt kärnvapenkrig kan få ödesdigra konsekvenser för hela vår värld. De skriver: ”De framtida relationerna mellan Indien och Pakistan är svårbedömda, bland annat på grund av den instabila situationen i Pakistan. Risken för ett kärnvapenkrig i detta område är större än någon annanstans i världen”. De kritiserar utrikesminister Carl Bildt för att inte ha tagit några initiativ till den livsnödvändiga kärnvapennedrustningen.
....till dem som kallar sig MiracleUF och som skickat 4 020 kr till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 – 2., uppenbarligen för en brunn i indiska Dharampur. UF står antagligen för Ung Företagsamhet vid något gymnasium men vi vill gärna komma i kontakt med gruppen.
....till den norske fredsforskaren Jörgen Johansen som i Sydsvenska Dagbladet (24/7) skriver under rubriken ”Olika inför lagen. Segrarnas dubbelmoral hindrar verklig rättvisa från att skipas” Han utgår från gripandet av Radovan Karadzic och gör en historisk jämförelse med Nürnbergrättegångarna, vilkas statuter under tecknades av segermakterna den 8 augusti 1945. Johansen skriver: ”Mellan bombningarna av Nagasaki och Hiroshima skrev man alltså under dokumentet som skulle användas för att döma tyskarna för brott mot mänskligheten, krigsbrott och brott mot freden. I paragraf 1 stod det att enbart representanter för axelmakterna kunde ställas inför rätta. De medvetna och massiva bombningarna av civila tyskar och atombombernas massmord i Japan skulle således inte kunna åtalas. Nyheterna från Belgrad visar att samma principer gäller nu som vid slutet av andra världskriget. Västvärlden står över lagen. När Nato bombade Serbien 1999 var det ett klart brott, inte bara mot Natos stadgar utan även mot FN-stadgan. Den specialdomstol som upprättades för att hantera brott begångna i forna Jugoslavien, vägrade det året att behandla anmälan som gjordes av en grupp advokater och folkrättsexperter. Nato låg utanför domstolens jurisdiktion, var förklaringen.”
....till chefredaktören för tidskriften Minaret, Mohamed Omar, som (4/8 i SvD??) skriver under rubriken ”Psykologisk krigföring mot Iran” Han menar att den nuvarande propagandan mot Iran har kusliga likheter med upptakten till invasionen av Irak. Hökarna i Washington ljög om massförstörelsevapen och vilseledde världsopinionen. Iran har sin fulla rätt att utveckla kärnenergi och det finns inga bevis för att landet tillverkar kärnvapen, menar han och skriver: ”Hökarna i Washington menade att Saddam hade massförstörelsevapen och planerade att skaffa fler. Nu vet vi att alltihop var lögn. George Bush, Collin Powell och Dick Cheney bedrog medvetet världssamfundet. Idag försöker samma neokonservativa klick övertyga den amerikanska opinionen om att Iran planerar att bygga kärnvapen. Trots att det enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) inte finns några som helst bevis för att så är fallet. (....) Det citat som brukar tillskrivas presidenten Ahmedinejad om att ’utplåna Israel från kartan’ var en felaktig översättning.”
....till den brittiska tidningen the Guardian som Hiroshimadagen (6/8) publicerar en artikel av John Pilger under rubriken ”Lögnerna om Hiroshima lever vidare”. Han menar att den mest seglivade lögnen är att atombomben fälldes för att få slut på kriget och rädda liv. Pilger påpekar att regeringarna i Washington och London har förklarat att de är beredda att göra ”förebyggande attacker mot kärnvapenlösa stater”. Pilger varnar: ”För varje minut fram till midnatt mot ett nukleärt Harmageddon blir de rättfärdigande lögnerna allt mer hårresande. Iran framställs nu som hotet”
....till de tuff-aktivister, som lördag den 9 augusti (Nagasakidagen) fanns vid bokbord i Tyresö centrum och bland annat delade ut informationsblad om kärnvapenhotet. På lördag den 16 augusti kl 9.30 samlas styrelsen för att planera höstens verksamhet
....till dem som kallar sig MiracleUF och som skickat 4 020 kr till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 – 2., uppenbarligen för en brunn i indiska Dharampur. UF står antagligen för Ung Företagsamhet vid något gymnasium men vi vill gärna komma i kontakt med gruppen.
....till den norske fredsforskaren Jörgen Johansen som i Sydsvenska Dagbladet (24/7) skriver under rubriken ”Olika inför lagen. Segrarnas dubbelmoral hindrar verklig rättvisa från att skipas” Han utgår från gripandet av Radovan Karadzic och gör en historisk jämförelse med Nürnbergrättegångarna, vilkas statuter under tecknades av segermakterna den 8 augusti 1945. Johansen skriver: ”Mellan bombningarna av Nagasaki och Hiroshima skrev man alltså under dokumentet som skulle användas för att döma tyskarna för brott mot mänskligheten, krigsbrott och brott mot freden. I paragraf 1 stod det att enbart representanter för axelmakterna kunde ställas inför rätta. De medvetna och massiva bombningarna av civila tyskar och atombombernas massmord i Japan skulle således inte kunna åtalas. Nyheterna från Belgrad visar att samma principer gäller nu som vid slutet av andra världskriget. Västvärlden står över lagen. När Nato bombade Serbien 1999 var det ett klart brott, inte bara mot Natos stadgar utan även mot FN-stadgan. Den specialdomstol som upprättades för att hantera brott begångna i forna Jugoslavien, vägrade det året att behandla anmälan som gjordes av en grupp advokater och folkrättsexperter. Nato låg utanför domstolens jurisdiktion, var förklaringen.”
....till chefredaktören för tidskriften Minaret, Mohamed Omar, som (4/8 i SvD??) skriver under rubriken ”Psykologisk krigföring mot Iran” Han menar att den nuvarande propagandan mot Iran har kusliga likheter med upptakten till invasionen av Irak. Hökarna i Washington ljög om massförstörelsevapen och vilseledde världsopinionen. Iran har sin fulla rätt att utveckla kärnenergi och det finns inga bevis för att landet tillverkar kärnvapen, menar han och skriver: ”Hökarna i Washington menade att Saddam hade massförstörelsevapen och planerade att skaffa fler. Nu vet vi att alltihop var lögn. George Bush, Collin Powell och Dick Cheney bedrog medvetet världssamfundet. Idag försöker samma neokonservativa klick övertyga den amerikanska opinionen om att Iran planerar att bygga kärnvapen. Trots att det enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) inte finns några som helst bevis för att så är fallet. (....) Det citat som brukar tillskrivas presidenten Ahmedinejad om att ’utplåna Israel från kartan’ var en felaktig översättning.”
....till den brittiska tidningen the Guardian som Hiroshimadagen (6/8) publicerar en artikel av John Pilger under rubriken ”Lögnerna om Hiroshima lever vidare”. Han menar att den mest seglivade lögnen är att atombomben fälldes för att få slut på kriget och rädda liv. Pilger påpekar att regeringarna i Washington och London har förklarat att de är beredda att göra ”förebyggande attacker mot kärnvapenlösa stater”. Pilger varnar: ”För varje minut fram till midnatt mot ett nukleärt Harmageddon blir de rättfärdigande lögnerna allt mer hårresande. Iran framställs nu som hotet”
....till de tuff-aktivister, som lördag den 9 augusti (Nagasakidagen) fanns vid bokbord i Tyresö centrum och bland annat delade ut informationsblad om kärnvapenhotet. På lördag den 16 augusti kl 9.30 samlas styrelsen för att planera höstens verksamhet
lördag, augusti 2
TVÅ ONÖDIGA MASSMORD PÅ CIVILA JAPANER
På onsdag den 6 augusti är det Hiroshimadagen, på lördag den 9 augusti är det 63 år sedan också Nagasaki förintades av amerikanska atombomber. Alltså finns Tuff-aktivister på lördag i Tyresö Centrum, delar ut flygblad om kärnvapnen och papperstranor som i Hiroshima blivit symbolen för att minnas de hundratusentals civila offren. Vi samlas för att tillsammans kunna manifestera vår avsky för vapen som kan vålla den i särklass värsta förintelsen i världshistorien.
Självklart förstår vi att detta inte är trendigt. Så här års är det våra sexuella egenheter som står i fokus. Privatisering vinner framgång på de mest skilda områden. Får fredsrörelsen under veckan ens en hundradel av den medieuppmärksamhet som Pridefestivalen fått vore det en överraskande framgång.
Ja, det privata lockar. I maj hade Radio Tuffs krönika för en gångs skull ett delvis privat ämne. Den hette ”Skitjobbigt men skitbra” och handlade bland annat om mina dagar på Södersjukhuset. Plötsligt kom det massor av reaktioner på en krönika. Jag är förstås tacksam, ja nästan rörd, över denna medkänsla från snälla människor. Men en Bollmoragubbes hälsa –eller sexuella erfarenheter- är långt ifrån så viktig som solidaritet med världens fattiga och den civila kampen mot krigiskt våld i allmänhet och massförstörelsevapen i synnerhet.
USA:s framgångsrika tolkning av historien har dominerat också i Europa. Många tror ännu på att de exempellösa massmorden på japanska civila förkortade kriget, ja rentav räddade människoliv. Historikerna håller inte med. Redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Även allierade ledare som Winston Churchill, Dwight D Eisenhower och den amerikanske presidentens stabschef, amiralen W.D. Leahy, avfärdade pratet om att atombomberna över Japan förkortade kriget. Och höga amerikanska militärer fann det tursamt att USA vann kriget. Hade de förlorat, hade de i likhet med många japaner och tyskar blivit hängda som krigsförbrytare, menade de. Redan i mars 1945 dödades 83 000 civila Tokyobor i ett av många amerikanska terrorangrepp.
Ja, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Men de önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna snabbt med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det var så.
Sovjetunionen var inte overksamt i fjärran östern. Just den 8 augusti 1945 lät Stalin angripa Japan. Det var två dagar efter Hiroshimas förintelse och dagen före Nagasakis. Samma dag enades segermakterna i London om Nürnbergstatuterna, alltså på vilka grunder man skulle låta hänga tyska ledare. Anfallskrig, ”brott mot freden”, ansågs där som den värsta förbrytelsen och självfallet hörde också massmord på civila till de värsta förbrytelserna. Men det gällde bara förlorarna, så 8 augusti framstår –i hård konkurrens!- som den kanske främsta av krigets hycklardagar.
Dagens kärnvapensituation sammanfattas av Eva Moberg med pricksäker ironi:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt."
Välkomna till Tyresö Centrum den 9 augusti hälsar
Åke Sandin i Tyresö FredsFörenings Radio Tuff (nr 1196) 2008-08-03
Självklart förstår vi att detta inte är trendigt. Så här års är det våra sexuella egenheter som står i fokus. Privatisering vinner framgång på de mest skilda områden. Får fredsrörelsen under veckan ens en hundradel av den medieuppmärksamhet som Pridefestivalen fått vore det en överraskande framgång.
Ja, det privata lockar. I maj hade Radio Tuffs krönika för en gångs skull ett delvis privat ämne. Den hette ”Skitjobbigt men skitbra” och handlade bland annat om mina dagar på Södersjukhuset. Plötsligt kom det massor av reaktioner på en krönika. Jag är förstås tacksam, ja nästan rörd, över denna medkänsla från snälla människor. Men en Bollmoragubbes hälsa –eller sexuella erfarenheter- är långt ifrån så viktig som solidaritet med världens fattiga och den civila kampen mot krigiskt våld i allmänhet och massförstörelsevapen i synnerhet.
USA:s framgångsrika tolkning av historien har dominerat också i Europa. Många tror ännu på att de exempellösa massmorden på japanska civila förkortade kriget, ja rentav räddade människoliv. Historikerna håller inte med. Redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Även allierade ledare som Winston Churchill, Dwight D Eisenhower och den amerikanske presidentens stabschef, amiralen W.D. Leahy, avfärdade pratet om att atombomberna över Japan förkortade kriget. Och höga amerikanska militärer fann det tursamt att USA vann kriget. Hade de förlorat, hade de i likhet med många japaner och tyskar blivit hängda som krigsförbrytare, menade de. Redan i mars 1945 dödades 83 000 civila Tokyobor i ett av många amerikanska terrorangrepp.
Ja, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Men de önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna snabbt med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det var så.
Sovjetunionen var inte overksamt i fjärran östern. Just den 8 augusti 1945 lät Stalin angripa Japan. Det var två dagar efter Hiroshimas förintelse och dagen före Nagasakis. Samma dag enades segermakterna i London om Nürnbergstatuterna, alltså på vilka grunder man skulle låta hänga tyska ledare. Anfallskrig, ”brott mot freden”, ansågs där som den värsta förbrytelsen och självfallet hörde också massmord på civila till de värsta förbrytelserna. Men det gällde bara förlorarna, så 8 augusti framstår –i hård konkurrens!- som den kanske främsta av krigets hycklardagar.
Dagens kärnvapensituation sammanfattas av Eva Moberg med pricksäker ironi:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt."
Välkomna till Tyresö Centrum den 9 augusti hälsar
Åke Sandin i Tyresö FredsFörenings Radio Tuff (nr 1196) 2008-08-03
MARIANNE STALBOHM-STIEGER: TYSKA FILMARE ÄLSKAR SVERIGE
Kära lyssnare!
Mariefredsborna lever farligt – åtminstone om man skall tro på skildringen i en tysk såpopera som till och från går på söndagskvällar i den tyska tv-kanalen ZDF.
Tyskarna hyser en egendomlig kärlek till Sverige som tar sig uttryck i en mycket romantiserad bild av den svenska småstadsidyllen. Wallander-filmerna, som utspelar sig i Ystad, är otroligt populära i Tyskland, och den serie som nu spelas in här nere i Skåne är hett efterlängtad av den tyska tv-publiken. Under tiden får publiken nöja sig med att titta på de ”Inga Lindström”-filmer som visas. Vem nu denna Inga Lindström är? Ja det står skrivet i stjärnorna. Inga, med uttalet In-ga är nästan synonymt med svenskan som sådan. Kan det bero på filmen ”Jag, en oskuld ” från 1968 med den pilska Inga i huvudrollen, som nu får en efterföljare med ”Jag, en oskuld 2”, till vilken ABBA-killarna Benny och Björn håller på att skriva musiken?
Den senaste tv-filmen med titeln ”Auf den Spuren der Liebe”, ”I kärlekens spår” utspelar sig i och omkring Mariefred. Den unge, naturligtvis mycket vackre skogvaktaren har introducerat ett björnprojekt i skogarna i Sörmland. En skogvaktare har i Tyskland titeln ”Förster” och Förster-filmerna var legio i Tyskland under 50-talet. Ni anar inte hur många jag har snyftat mig igenom. Skogvaktaren framför alla andra var skådespelaren Rudolf Prack som jag var ohyggligt förälskad i.
Nåväl, den unge skogvakteren får nu besök av en likaledes ung, naturligtvis också mycket vacker dam från Stockholm. Hon är utskickad från Turistrådet för att undersöka hur pass farligt det kan vara med björnar i skogarna kring Mariefred. Detta forskningsarbete utför hon genom några knapptryckningar på datorns tangentbord. Borgmästaren i staden, som oroar sig för att turisterna försvinner om projektet genomförs, bor naturligtvis i en slottsliknande herrgård och ställer sin ”lilla” sjöstuga till den unga damens förfogande.
Nu förstår ni, kära lyssnare, utan att ha studerat dramaturgi, vad som händer. Jovisst, de unga faller till slut i varandras armar, men innan dess har den störste björnmotståndaren anfallits och skadats av vad man först trodde var björnar. Men skogvaktaren förstår omedelbart att dessa ljuva, lurviga djur inte utgör någon fara för människorna. Det måste vara andra farliga varelser i spelet. Men innan han lyckats bevisa detta, har motståndet mot honom blivit så stort att kvinnan i hans liv försvunnit in till storstaden. Med båt naturligtvis. Den fiktiva Inga Lindström har säkert läst Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an”, i vilken huvudfiguren gör en resa med båt från Mariefred till Stockholm, men hon har missat att båten lägger till vid Norr Mälarstrand, strax intill Stadshuset, och inte nedanför slottet. Det är klart: turistiskt sett gör det sig bättre att lägga till vid slottet, men är resenärerna beredda på en omväg om Stockholms skärgård? Förlåt ett litet cyniskt leende.
Hur det gick i slutändan? Jo, de anfallande djuren visade sig vara förvildade schäfrar, björnarna var otroligt mysiga och kramiga och fick bli kvar i skogarna, det unga paret fick varandra och förmodligen också stugan vid sjön, och borgmästaren blev så förtjust i björnprojektet att han gav sitt samtycke därtill utan att ens fråga kommunalnämnden. Och någon jakt på de bruna pälsdjuren blev det aldrig fråga om.
Med önskan om en fortsatt trevlig sommar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Mariefredsborna lever farligt – åtminstone om man skall tro på skildringen i en tysk såpopera som till och från går på söndagskvällar i den tyska tv-kanalen ZDF.
Tyskarna hyser en egendomlig kärlek till Sverige som tar sig uttryck i en mycket romantiserad bild av den svenska småstadsidyllen. Wallander-filmerna, som utspelar sig i Ystad, är otroligt populära i Tyskland, och den serie som nu spelas in här nere i Skåne är hett efterlängtad av den tyska tv-publiken. Under tiden får publiken nöja sig med att titta på de ”Inga Lindström”-filmer som visas. Vem nu denna Inga Lindström är? Ja det står skrivet i stjärnorna. Inga, med uttalet In-ga är nästan synonymt med svenskan som sådan. Kan det bero på filmen ”Jag, en oskuld ” från 1968 med den pilska Inga i huvudrollen, som nu får en efterföljare med ”Jag, en oskuld 2”, till vilken ABBA-killarna Benny och Björn håller på att skriva musiken?
Den senaste tv-filmen med titeln ”Auf den Spuren der Liebe”, ”I kärlekens spår” utspelar sig i och omkring Mariefred. Den unge, naturligtvis mycket vackre skogvaktaren har introducerat ett björnprojekt i skogarna i Sörmland. En skogvaktare har i Tyskland titeln ”Förster” och Förster-filmerna var legio i Tyskland under 50-talet. Ni anar inte hur många jag har snyftat mig igenom. Skogvaktaren framför alla andra var skådespelaren Rudolf Prack som jag var ohyggligt förälskad i.
Nåväl, den unge skogvakteren får nu besök av en likaledes ung, naturligtvis också mycket vacker dam från Stockholm. Hon är utskickad från Turistrådet för att undersöka hur pass farligt det kan vara med björnar i skogarna kring Mariefred. Detta forskningsarbete utför hon genom några knapptryckningar på datorns tangentbord. Borgmästaren i staden, som oroar sig för att turisterna försvinner om projektet genomförs, bor naturligtvis i en slottsliknande herrgård och ställer sin ”lilla” sjöstuga till den unga damens förfogande.
Nu förstår ni, kära lyssnare, utan att ha studerat dramaturgi, vad som händer. Jovisst, de unga faller till slut i varandras armar, men innan dess har den störste björnmotståndaren anfallits och skadats av vad man först trodde var björnar. Men skogvaktaren förstår omedelbart att dessa ljuva, lurviga djur inte utgör någon fara för människorna. Det måste vara andra farliga varelser i spelet. Men innan han lyckats bevisa detta, har motståndet mot honom blivit så stort att kvinnan i hans liv försvunnit in till storstaden. Med båt naturligtvis. Den fiktiva Inga Lindström har säkert läst Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an”, i vilken huvudfiguren gör en resa med båt från Mariefred till Stockholm, men hon har missat att båten lägger till vid Norr Mälarstrand, strax intill Stadshuset, och inte nedanför slottet. Det är klart: turistiskt sett gör det sig bättre att lägga till vid slottet, men är resenärerna beredda på en omväg om Stockholms skärgård? Förlåt ett litet cyniskt leende.
Hur det gick i slutändan? Jo, de anfallande djuren visade sig vara förvildade schäfrar, björnarna var otroligt mysiga och kramiga och fick bli kvar i skogarna, det unga paret fick varandra och förmodligen också stugan vid sjön, och borgmästaren blev så förtjust i björnprojektet att han gav sitt samtycke därtill utan att ens fråga kommunalnämnden. Och någon jakt på de bruna pälsdjuren blev det aldrig fråga om.
Med önskan om en fortsatt trevlig sommar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1196) 08-08-03 till....
....till Göran Greider, som (DN 26/7) skriver under rubriken ”I ondskans namn. Vi förfasas allt mer men förstår allt mindre” Han påpekar att hela vårt samhälle är genomsyrat av ”ondskans terminologi”. Han skriver: ”Det ondskeparadigm som lagts över såväl storpolitik som samhälle under de senaste decennierna är till själva sitt ursprung politiskt konservativt. Just därför klarar sig president Bush, eller för den delen Tony Blair –som aktivt bidragit till att hundratusentals civila dött i de anfallskrig de var med och startade—från att förknippas med ondska för ingen skulle ju drömma om att uttala deras namn med samma demoniserande energi som när namnet på en sexualbrottsling uttalas. Trots att Guantanamos eller Abu Ghraibs ’ondska’ knappast står efter Anders Eklunds. Redan på 80-talet talade Ronald Reagan om Sovjetunionen som Ondskans imperium med det skulle dröja till 90-talet innan denna religiösa terminologi på allvar slog igenom i politik och medier”
....till utrikesminister Carl Bildt, som (SvD 26/7) på tal om Bosnien 1995 och Daytonavtalet bland annat skriver: ”Det tillhör den moderna tidens myter att det var amerikanska bombningar som levererade genombrottet, men till och med CIA:s senare publicerade analyser visar att det i grunden var ett politiskt arbete som ledde till ett politiskt genombrott redan innan de första bomberna föll”. Trevligt med en moderat toppolitiker som vågar framhålla att diplomatiska ansträngningar är bättre än till och med amerikanska bomber
....till Johan Croneman i DN (25/7), på tal om den för barnamorden i Arboga misstänkta kvinnan: ”Det där nedlåtande ’tyskan’ har vi vant oss vid så till den milda grad att det nästan känns helt självklart; det får liksom representera allas vårt tyskhat. Det finns definitivt en värdering i att välja ’tyskan’ i stället för den ’tyska kvinnan’ ” Fyra dagar senare (29/7) funderar Croneman så här: ”För övrigt är det varje sommar en kanonnyhet att algblomningen hotar världen. Det har väl inget att göra med att 90 procent av Stockholms medieelit bor just där – i Stockholms skärgård och på Gotland?”
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som skildrar ryska mediers kommentarer till gripandet av bosnienserben Radovan Karadzic. De nämner att i slutet av juni släppte domstolen i Haag (ICTY) Nasir Oric, bosnienmuslimernas befälhavare i Srebrenica, vars styrkor använt FN:s beskydd till att utföra nattliga räder mot omgivande serbiska byar, och som begått många grymheter mot civila. I april frikändes den tidigare premiärministern i Kosovo och före detta UCK-ledaren Ramush Haradinaj, trots att tribunalen i sin dom noterade att flera av åklagarens vittnen mystiskt omkommit innan de kunde komma till Haag för att avge sina vittnesmål.
....till Mona Stenberg i Skärholmen som till Tuffs Indienkonto, pg 79 36 36 -2 skickat 1200 kr från en loppis i Riddarhyttan
....till tuffaktivisten Erika Husberg, som viker papperstranor för utdelning nu på lördag 9 augusti vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum. Den dagen är det 63 år sedan en atombomb förintade den japanska staden Nagasaki med uppåt hundra tusen dödade civila. Papperstranor är den japanska symbolen för de överlevande från Hiroshima och Nagasaki. Det finns en rörande historia om lilla Sadako som vek papperstranor i hopp om att överleva den leukemi hon fick från atombombens radioaktiva strålning.
....till en annan tuffaktivist, Ingrid Hellgren, som i fredags fyllde väldigt jämt. Hon gör jättefina insatser för fred och solidaritet och liksom den bortgångne Roland Schütt kan hon med rätta hävda att hon mentalt har förblivit en skärpt tonåring.
....till utrikesminister Carl Bildt, som (SvD 26/7) på tal om Bosnien 1995 och Daytonavtalet bland annat skriver: ”Det tillhör den moderna tidens myter att det var amerikanska bombningar som levererade genombrottet, men till och med CIA:s senare publicerade analyser visar att det i grunden var ett politiskt arbete som ledde till ett politiskt genombrott redan innan de första bomberna föll”. Trevligt med en moderat toppolitiker som vågar framhålla att diplomatiska ansträngningar är bättre än till och med amerikanska bomber
....till Johan Croneman i DN (25/7), på tal om den för barnamorden i Arboga misstänkta kvinnan: ”Det där nedlåtande ’tyskan’ har vi vant oss vid så till den milda grad att det nästan känns helt självklart; det får liksom representera allas vårt tyskhat. Det finns definitivt en värdering i att välja ’tyskan’ i stället för den ’tyska kvinnan’ ” Fyra dagar senare (29/7) funderar Croneman så här: ”För övrigt är det varje sommar en kanonnyhet att algblomningen hotar världen. Det har väl inget att göra med att 90 procent av Stockholms medieelit bor just där – i Stockholms skärgård och på Gotland?”
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som skildrar ryska mediers kommentarer till gripandet av bosnienserben Radovan Karadzic. De nämner att i slutet av juni släppte domstolen i Haag (ICTY) Nasir Oric, bosnienmuslimernas befälhavare i Srebrenica, vars styrkor använt FN:s beskydd till att utföra nattliga räder mot omgivande serbiska byar, och som begått många grymheter mot civila. I april frikändes den tidigare premiärministern i Kosovo och före detta UCK-ledaren Ramush Haradinaj, trots att tribunalen i sin dom noterade att flera av åklagarens vittnen mystiskt omkommit innan de kunde komma till Haag för att avge sina vittnesmål.
....till Mona Stenberg i Skärholmen som till Tuffs Indienkonto, pg 79 36 36 -2 skickat 1200 kr från en loppis i Riddarhyttan
....till tuffaktivisten Erika Husberg, som viker papperstranor för utdelning nu på lördag 9 augusti vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum. Den dagen är det 63 år sedan en atombomb förintade den japanska staden Nagasaki med uppåt hundra tusen dödade civila. Papperstranor är den japanska symbolen för de överlevande från Hiroshima och Nagasaki. Det finns en rörande historia om lilla Sadako som vek papperstranor i hopp om att överleva den leukemi hon fick från atombombens radioaktiva strålning.
....till en annan tuffaktivist, Ingrid Hellgren, som i fredags fyllde väldigt jämt. Hon gör jättefina insatser för fred och solidaritet och liksom den bortgångne Roland Schütt kan hon med rätta hävda att hon mentalt har förblivit en skärpt tonåring.
BJÖRN AFZELIUS 1988
I Radio Tuff nr 1196 berättade Hampus Eckerman om det israeliska angreppet 1967 på det amerikanska spaningsfartyget US Liberty, varvid 34 amerikanska sjömän dödades. Han berättade också om hur Björn Afzelius och andra 1988 från Cypern med 200 palestinier försökte segla till Haifa men hindrades av attentat och sabotage. Afzelius skrev en låt om det med texten:
Vi var i höjd med Saloniki när molnen drev isär
och vi såg Egiska Havet klart och tydligt.
Det var en skönhet utan like, nästan som i en sagovarld,
när vi flög över dom Nordliga Sporaderna.
Vi rundade Pirèus och landa' i Aten. Staden låg där, vit och lockande, i solen.
Men jag stanna' vid en TV-skärm som stod i ankomsthallen.
Jag ville se dom sista nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Jag skulle segla över havet, ner till Haifa från Athen,
med några hundra deporterade palestiner.
Men det var svårt att finna ett fartyg som var till salu för nåt sånt
på grund av pressen på den greska regeringen.
Men jag försökte kultivera mej, i väntan på besked,
så jag drev omkring en del i kvarteren runt Omonia.
Jag såg bouzoukidans i Plaka, jag såg det slitna Parthenon.
Och varje afton såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern
Och vi talade om vår resa halva natten.
Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern stod och upphöjde oss till mördare i TV. Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet
att dom som chartrat båten mördats samma natt.
Man hade sprängt dom i atomer vid en räd mot deras bilar.
Så nu satt vi framför nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Vi söp oss fulla på hotellet bland tysta palestinier och bland agenter från Mossad
som köpte vykort. Men alla ville ändå resa, det fanns ju, trots allt, en båt,
och ingen orkade längre räkna dom som stupat. Så, i gryningen, kom beskedet,
vi alla visste skulle komma, om att fartyget hade sprängts i Larnaca.
Så jag reste från Athen med dödens trötthet i mitt hjärta.
Och på kvällen såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Vi var i höjd med Saloniki när molnen drev isär
och vi såg Egiska Havet klart och tydligt.
Det var en skönhet utan like, nästan som i en sagovarld,
när vi flög över dom Nordliga Sporaderna.
Vi rundade Pirèus och landa' i Aten. Staden låg där, vit och lockande, i solen.
Men jag stanna' vid en TV-skärm som stod i ankomsthallen.
Jag ville se dom sista nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Jag skulle segla över havet, ner till Haifa från Athen,
med några hundra deporterade palestiner.
Men det var svårt att finna ett fartyg som var till salu för nåt sånt
på grund av pressen på den greska regeringen.
Men jag försökte kultivera mej, i väntan på besked,
så jag drev omkring en del i kvarteren runt Omonia.
Jag såg bouzoukidans i Plaka, jag såg det slitna Parthenon.
Och varje afton såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern
Och vi talade om vår resa halva natten.
Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern stod och upphöjde oss till mördare i TV. Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet
att dom som chartrat båten mördats samma natt.
Man hade sprängt dom i atomer vid en räd mot deras bilar.
Så nu satt vi framför nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Vi söp oss fulla på hotellet bland tysta palestinier och bland agenter från Mossad
som köpte vykort. Men alla ville ändå resa, det fanns ju, trots allt, en båt,
och ingen orkade längre räkna dom som stupat. Så, i gryningen, kom beskedet,
vi alla visste skulle komma, om att fartyget hade sprängts i Larnaca.
Så jag reste från Athen med dödens trötthet i mitt hjärta.
Och på kvällen såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)