Det finns en klar risk att rubriken får medhåll. När jag läser en del svavelosande kommentarer till mina båda bloggar anar jag det. Dessa tyckare sätter sällan ut sina namn och är så självsäkra att de glömmer att argumentera och i stället bara fläskar på. Civilkurage är en bristvara, särskilt på nätet, som blivit anonyma fegisars klotterplank.
Min idioti visar sig i att jag fortsätter att jobba frivilligt, låt vara i den gamla stolta men alltmer bortglömda folkrörelsetraditionen. Detta börjar likna stenåldern, nu när kommersialismens hjärntvätt firar allt större triumfer. Herregud, så kilovis med reklampapper som dräller ner i brevinkastet varje vecka. För att inte tala om TV-kanalernas många fåniga reklamavbrott.
Med rätta beskylls jag för att vara otålig och resultatfixerad. Det kan vara en följd av det frivilliga arbetet, för löneavierna var i alla fall ett slags bevis på att man gjorde en insats. Men hur resultatvärderar man till exempel Radio Tuff, som nu sänds 1178:e veckan i oavbruten följd sedan 1985? Tacka vet jag jobbet med att varje kväll handdiska! Efter en kvart kan jag glädja mig åt resultatet: att glasen skiner i prydliga rader på diskstället.
För 15-20 år sedan påstods (läs: gissades) det, att Radio Tuff hade bidragit till att Tyresö Ulands- och Fredsförening hade 600 betalande medlemmar. Det händer ännu att en och annan blir medlem tack vare radion. Kanske bidrar Radio Tuff också till att det fortfarande görs beundransvärda insatser av skolor och privatpersoner för att stödja Tuffs många utmärkta projekt i Indien och att allt flera mangogram köps av smarta och solidariska människor. Men jag är inte alls säker.
Den andra radion jag gör, högtidligen kallad ”Succékanalen 91,4 –Tyresöradion” med sina 200 program per år, minskar förhoppningsvis den djupa medieskugga Tyresö befinner sig i. I optimistiska stunder vill jag gärna tro att den gör en insats för närdemokratin genom att ha givit röst åt flera tusen olika slags människor. Men jag är inte säker på det heller.
I nästa liv borde jag kanske gå i mina fäders fotspår och bli företagare. Allt flera närradiostationer privatiseras, ibland på ett mer fiffigt än hederligt sätt, vilket radioveteranen Christer Hederström berättar på Tyresöradion från den 30 mars. Det ger status –och pengar-- att vara företagare. Tyresö närradioförening satsade under 2007 tjugo gånger mer pengar på teknik än på huvuduppgiften, programverksamheten.
Jo, jag känner en viss tillfredsställelse, när jag varje söndag eftermiddag har varit i studion och lagt in fem nya halvtimmesprogram och lika många mellansnack. Men resultatet av detta har jag bara vaga begrepp om. Fast nu ska jag sticka in till köket och börja diska. Så om en kvart förvandlas jag från osäker radiot till lycklig idiot, som stolt kan betrakta det glänsande resultatet där på diskstället.
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1178) 2008-03-30
lördag, mars 29
Marianne Stalbohm-Stieger: Monster, nederländsk film, politiska klavertramp
Kära lyssnare!
Här i Skåne är vi riktigt storvulna. Inte nog med att vi byggt Öresundsbron och Turning Torso, nej, vi ser också till att den nya tunneln under Malmö blir färdig fortare än beräknat. Ni minns säkert de båda underjordiska monstren Anna och Katrin som äter sig fram under Malmö? Nåväl, den ena av dem, Anna, stack i tisdags, den 25 mars kl. 15.09 fram sina klor ur tunneln, strax nedanför Västra station. Och det hela två månader tidigare än beräknat. Så snart, kära Tyresöbor, kan ni åka raka vägen till Köpenhamn från Stockholm.
Huka er dock, för i Köpenhamn är karikatyrmålaren Westergaard på krigsstigen och tänker vidta rättsliga åtgärder mot den nederländska högerpolitikern Geert Wilders. Varför? Jo, Wilders har i dagarna offentliggjort sin 15-minutersfilm ”Fitna”, vilket betyder så mycket som ”tvedräkt”, och i vilken de omdiskuterade Mohammed-bilderna visas. Och tvedräkt har Wilders sått med sin film om islam. I Nederländerna har regeringschefen Balkenende klart uttalat regeringens avståndstagande från filmen, sedan talibanerna hotat med angrepp på de i Afghanistan stationerade nederländska soldaterna. ”Vi beklagar att herr Wilders har offentliggjort filmen”, sade Balkenende inför pressen.
Även i Tyskland, med sin stora islamska minoritet, har filmen förorsakat förstämning och oro. Inte nog med att en i Tyskland bosatt turk var den som förmodas ha snickrat ihop bomben som häromdagen tog livet av två engelska soldater och två irakier i södra Irak, utan i torsdags blev två svårt sårade tyska soldater hemflugna från Afghanistan. Detta ger naturligt nog motståndarna till islam vind i seglen. Och nu visas också denna film, med vilken Wilders vill stoppa islamiseringen av Västeuropa och kämpa mot islamistiskt kvinnoförtryck. Filmen ses av islamister som ett nytt angrepp på islam. Den tysk-turkiske ”gröna” EU-politikern Cem Özdimir är mycket kritisk mot filmen och menar att filmen ”kopplar ihop våld med islam.”
Själv retade jag mig på en annan hopkoppling, nämligen rubriken över en artikel av journalisten Kjell Albin Abrahamson i Sydsvenskan den 23 mars. ”Tyskar och bögar står i vägen för EU-ratifikationen.” Man får intrycket att det är Tyskland och dess bögar som står i vägen för ratifikationen av EU-fördraget, när just Tysklands kansler Angela Merkel är den som hårdast kämpat för att Eu-fördraget skall ratificeras. Rubriksättaren är tydligen någon som sett för många filmer där tyska SS-officerare framställs som bögar.
Den som egentligen är föremål för kritiken i artikeln är Polens president Lech Kaczynski. Nu är ju den mannen inte precis min idol, men nog blir även jag överraskad av presidentens kovändning, i fråga om detta Eu-fördrag, som han själv var med om att förhandla fram. I ett tv-tal i veckan målade Kaczynski upp ett skräckscenario, där tyskar och bögar utgör det största hotet mot Polen om fördraget går igenom. I tv-programmet visades det upp en karta över det gamla Tyskland med stora landområden som idag tillhör Polen. En bild på Erika Steinbach, ordföranden i ”De fördrivnas förbund”, skakande hand med en leende Angela Merkel skulle frammana intrycket att Tyskland återkräver dessa landområden om fördraget går igenom.
Ytterligare ett politiskt klavertramp är presidentens propagandafilm i vilken det visas ett homosexuellt utländskt bröllop. I det djupt katolska Polen är detta ett solklart budskap: ”EU-fördraget tvingar Polen att godkänna bögvigslar” Polska diplomater ryser av obehag inför det faktum att de behöver försvara presidentens fadäs och säger: ”Det känns som om vi är tvungna att svälja en groda som någon lurat på oss.” Grodan är homofobin, och att ”någon” är presidenten, förmodar jag att även ni, kära lyssnare, redan har gissat.
Må så gott och njut av alla tussilagor som nu skjuter upp utmed Tyresövägen hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Här i Skåne är vi riktigt storvulna. Inte nog med att vi byggt Öresundsbron och Turning Torso, nej, vi ser också till att den nya tunneln under Malmö blir färdig fortare än beräknat. Ni minns säkert de båda underjordiska monstren Anna och Katrin som äter sig fram under Malmö? Nåväl, den ena av dem, Anna, stack i tisdags, den 25 mars kl. 15.09 fram sina klor ur tunneln, strax nedanför Västra station. Och det hela två månader tidigare än beräknat. Så snart, kära Tyresöbor, kan ni åka raka vägen till Köpenhamn från Stockholm.
Huka er dock, för i Köpenhamn är karikatyrmålaren Westergaard på krigsstigen och tänker vidta rättsliga åtgärder mot den nederländska högerpolitikern Geert Wilders. Varför? Jo, Wilders har i dagarna offentliggjort sin 15-minutersfilm ”Fitna”, vilket betyder så mycket som ”tvedräkt”, och i vilken de omdiskuterade Mohammed-bilderna visas. Och tvedräkt har Wilders sått med sin film om islam. I Nederländerna har regeringschefen Balkenende klart uttalat regeringens avståndstagande från filmen, sedan talibanerna hotat med angrepp på de i Afghanistan stationerade nederländska soldaterna. ”Vi beklagar att herr Wilders har offentliggjort filmen”, sade Balkenende inför pressen.
Även i Tyskland, med sin stora islamska minoritet, har filmen förorsakat förstämning och oro. Inte nog med att en i Tyskland bosatt turk var den som förmodas ha snickrat ihop bomben som häromdagen tog livet av två engelska soldater och två irakier i södra Irak, utan i torsdags blev två svårt sårade tyska soldater hemflugna från Afghanistan. Detta ger naturligt nog motståndarna till islam vind i seglen. Och nu visas också denna film, med vilken Wilders vill stoppa islamiseringen av Västeuropa och kämpa mot islamistiskt kvinnoförtryck. Filmen ses av islamister som ett nytt angrepp på islam. Den tysk-turkiske ”gröna” EU-politikern Cem Özdimir är mycket kritisk mot filmen och menar att filmen ”kopplar ihop våld med islam.”
Själv retade jag mig på en annan hopkoppling, nämligen rubriken över en artikel av journalisten Kjell Albin Abrahamson i Sydsvenskan den 23 mars. ”Tyskar och bögar står i vägen för EU-ratifikationen.” Man får intrycket att det är Tyskland och dess bögar som står i vägen för ratifikationen av EU-fördraget, när just Tysklands kansler Angela Merkel är den som hårdast kämpat för att Eu-fördraget skall ratificeras. Rubriksättaren är tydligen någon som sett för många filmer där tyska SS-officerare framställs som bögar.
Den som egentligen är föremål för kritiken i artikeln är Polens president Lech Kaczynski. Nu är ju den mannen inte precis min idol, men nog blir även jag överraskad av presidentens kovändning, i fråga om detta Eu-fördrag, som han själv var med om att förhandla fram. I ett tv-tal i veckan målade Kaczynski upp ett skräckscenario, där tyskar och bögar utgör det största hotet mot Polen om fördraget går igenom. I tv-programmet visades det upp en karta över det gamla Tyskland med stora landområden som idag tillhör Polen. En bild på Erika Steinbach, ordföranden i ”De fördrivnas förbund”, skakande hand med en leende Angela Merkel skulle frammana intrycket att Tyskland återkräver dessa landområden om fördraget går igenom.
Ytterligare ett politiskt klavertramp är presidentens propagandafilm i vilken det visas ett homosexuellt utländskt bröllop. I det djupt katolska Polen är detta ett solklart budskap: ”EU-fördraget tvingar Polen att godkänna bögvigslar” Polska diplomater ryser av obehag inför det faktum att de behöver försvara presidentens fadäs och säger: ”Det känns som om vi är tvungna att svälja en groda som någon lurat på oss.” Grodan är homofobin, och att ”någon” är presidenten, förmodar jag att även ni, kära lyssnare, redan har gissat.
Må så gott och njut av alla tussilagor som nu skjuter upp utmed Tyresövägen hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1178) 08-03-30 till....
....till diskussionscaféet Filosofika med Göran Flodman som vidsynt samtalsledare äralltid väldigt mysigt och trots meningsmotsättningar är det högt i tak. Ämnet för nästa träff är ”Om människovärde” och det är redan på tisdag den 1 april kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsv 80. Alla är hjärtligt välkomna Och kaffe/te blir det också
....till förra Tyresöbon Hildegard Trinkies, vars insändare i lokalpressen har rubriken ”Varför lär sig mänskligheten ingenting?” Där skriver hon bland annat: ”Många miljarder satsas på att uppfinna och framställa nya vapen av alla de slag som kan krossa mänskligheten flera gånger om. Dessa miljarder skulle rätt använda kunna mätta och skydda miljoner fattiga människor på flykt och ge dem trygghet”
....till journalisten Juan Flores, som i två artiklar i DN (22/3) skriver om närradion under rubrikerna ”FÖRETAG VILL ÅT DEN BILLIGA NÄRRADION” och ”DET ÄR BARA I SVERIGE VI SVÄLTER UT NÄRRADION”. Det senare är ett citat från Christer Hederström, som utrett närradion och som från den 30 mars också hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4.
....till de i Sverige föga uppmärksammade demonstrationerna mot Irakkriget som ägde rum i USA för ett par veckor sedan. Särskilt två grupper är värda att nämna. Den ena består av krigsveteraner som vittnar om mord på irakiska civila och tortyr av irakiska fångar. Den andra kallar sig ”Grannies Against the War”, alltså far- och mormödrar som demonstrerar mot att deras barnbarn måste deltaga i mördandet i Irak och Afghanistan
....till experten på internationell lag Benjamin Ferencz, som var med som åklagare redan under rättegångarna i Nürnberg, där många tyska ledare hängdes som krigsförbrytare. I samband med protesterna i USA mot krigen i dag påminner Ferenz om att i Nürnberg fastslogs det, att anfallskrig var den främsta krigsförbrytelsen. Så här förklarar han varför: ”Varje krig leder till att civila drabbas. Brott mot mänskligheten, förstörelse bortom militär nödvändighet, våldtäkter, plundring –sädant händer alltid i krig”
....till frilansskribenten Bodil Zalesky som på en hel kultursida i DN (26/3) skriver om två europeiska städer som sedan andra världskriget bytt namn, bebyggelse och kultur. Det handlar om italienska Zara, i dag det kroatiska Zadar, och tyska Königsberg, i dag det ryska Kaliningrad. Zara var fram till 1945 en stad, vars majoritet var italienare, de flesta sedan tvingade på flykt. Ännu sämre gick det för Königsbergs tyskar. De som inte hann fly dog av svält, tvångsarbete eller våldtäkter och de överlevande blev sedan etniskt rensade. Zalesky ger inte mycket för uppfattningen att dessa människors tragedi bara var ett rättmätigt straff för att de varit undersåtar i Mussolinis och Hitlers länder. Hon skriver: ”Kollektiva straff har mycket lite med verklig rättvisa att göra”. Hon kunde ha tillagt att kollektivskulden alltid varit rasismens främsta hörnpelare. Men hon skriver: ”Skuld är individuell och historiens gång har aldrig varit ett instrument för högre rättvisa”
....till dem som gjorde Tuffs 41:a årsmöte så gemytligt den 29 mars: Lena Sandin och Ingrid Hellgren, som hade fixat tilltugg, Göran Flodman, som var mötesordförande och Sylvia Ljungdahl, som tack och lov åtog sig att vara ordförande ytterligare ett år. För att inte tala om Bitte Isacsson som har städat Tuff-lokalen
....till förra Tyresöbon Hildegard Trinkies, vars insändare i lokalpressen har rubriken ”Varför lär sig mänskligheten ingenting?” Där skriver hon bland annat: ”Många miljarder satsas på att uppfinna och framställa nya vapen av alla de slag som kan krossa mänskligheten flera gånger om. Dessa miljarder skulle rätt använda kunna mätta och skydda miljoner fattiga människor på flykt och ge dem trygghet”
....till journalisten Juan Flores, som i två artiklar i DN (22/3) skriver om närradion under rubrikerna ”FÖRETAG VILL ÅT DEN BILLIGA NÄRRADION” och ”DET ÄR BARA I SVERIGE VI SVÄLTER UT NÄRRADION”. Det senare är ett citat från Christer Hederström, som utrett närradion och som från den 30 mars också hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4.
....till de i Sverige föga uppmärksammade demonstrationerna mot Irakkriget som ägde rum i USA för ett par veckor sedan. Särskilt två grupper är värda att nämna. Den ena består av krigsveteraner som vittnar om mord på irakiska civila och tortyr av irakiska fångar. Den andra kallar sig ”Grannies Against the War”, alltså far- och mormödrar som demonstrerar mot att deras barnbarn måste deltaga i mördandet i Irak och Afghanistan
....till experten på internationell lag Benjamin Ferencz, som var med som åklagare redan under rättegångarna i Nürnberg, där många tyska ledare hängdes som krigsförbrytare. I samband med protesterna i USA mot krigen i dag påminner Ferenz om att i Nürnberg fastslogs det, att anfallskrig var den främsta krigsförbrytelsen. Så här förklarar han varför: ”Varje krig leder till att civila drabbas. Brott mot mänskligheten, förstörelse bortom militär nödvändighet, våldtäkter, plundring –sädant händer alltid i krig”
....till frilansskribenten Bodil Zalesky som på en hel kultursida i DN (26/3) skriver om två europeiska städer som sedan andra världskriget bytt namn, bebyggelse och kultur. Det handlar om italienska Zara, i dag det kroatiska Zadar, och tyska Königsberg, i dag det ryska Kaliningrad. Zara var fram till 1945 en stad, vars majoritet var italienare, de flesta sedan tvingade på flykt. Ännu sämre gick det för Königsbergs tyskar. De som inte hann fly dog av svält, tvångsarbete eller våldtäkter och de överlevande blev sedan etniskt rensade. Zalesky ger inte mycket för uppfattningen att dessa människors tragedi bara var ett rättmätigt straff för att de varit undersåtar i Mussolinis och Hitlers länder. Hon skriver: ”Kollektiva straff har mycket lite med verklig rättvisa att göra”. Hon kunde ha tillagt att kollektivskulden alltid varit rasismens främsta hörnpelare. Men hon skriver: ”Skuld är individuell och historiens gång har aldrig varit ett instrument för högre rättvisa”
....till dem som gjorde Tuffs 41:a årsmöte så gemytligt den 29 mars: Lena Sandin och Ingrid Hellgren, som hade fixat tilltugg, Göran Flodman, som var mötesordförande och Sylvia Ljungdahl, som tack och lov åtog sig att vara ordförande ytterligare ett år. För att inte tala om Bitte Isacsson som har städat Tuff-lokalen
fredag, mars 21
ROBERT FISK OM SJÄLVMORDSBOMBARE
För fem år sedan var jag på Cypern. Natten till den 20 mars 2003 stördes sömnen gång på gång av flygplansbuller. Det var nog landets forna kolonialherrar, britterna, som från sin enklav på ön --en militärbas förstås!-- hade någon nattlig övning, trodde vi. Men morgonen därpå fick vi reda på att amerikaner och britter hade anfallit Irak.
Härom veckan beklagade vi här i Radio Tuff, att vi liksom miljoner andra hade haft så rätt, när vi vintern 2003 protesterade mot planerna på att anfalla Irak. Ändå visste vi inte då med säkerhet att den allierade propagandans tal om irakiska massförstörelsevapen och Saddams kontakter med al Qaida var ren och skär lögn. Sanningen brukar vara krigens första offer –dessutom också deras sista. Så synd att vi inte hade fel den gången och att alltså Irak i dag hade varit en blomstrande och trygg demokrati!
På fem år har många hundra tusen irakier dödats, flera miljoner är på flykt. Landet är i kaos. El, vatten och annan infrastruktur fungerar uselt. Cirka 4000 ditlurade unga amerikaner har också dödats. De var för all del ockupanter – men också människor.
Läser i den brittiska tidningen The Independent (14/3) en lång artikel av Robert Fisk, som bor i Libanon och anses vara den kanske bästa kännaren av Mellanöstern bland västliga korrespondenter. Rubriken är ”The Cult of the Suicide Bombers”. Det handlar alltså om självmordsbombare. Fisk har i Libanon träffat Khaled, vars bror Hassan sprängde sig själv till döds i en attack mot en amerikansk militärkonvoj i Irak. Hela Hassans familj hyllar nu honom som ”martyr”. Och 18-årige Khaled är beredd att följa sin bror i martyrspåren, det spelar ingen roll, vilka förnuftsskäl Fisk kommer med.
Robert Fisk uppger, att det otroliga antalet av 1 121 muslimska självmordsbombare i Irak har sprängt ihjäl sig själva och en massa medmänniskor, minst 13 000 barn, kvinnor och män och skadat ännu flera. Och metoden har spridit sig, till Afghanistan och även till Pakistan, där oppositionsledaren Benazir Bhutto som bekant blev ett av offren.
Självmordsattackerna har mera riktats mot irakiska poliser, militärer och rekryteringscentra än mot de främmande trupperna. Förbluffande ofta har ”martyrerna” med sina massmord drabbat moskéer, pilgrimer, begravningar och andra religiösa mål. Mest utsatta har shiiterna varit. Flera gånger har självmordsbombare orsakat blodbad på marknadsplatser i shiastadsdelar.
Inte bara för oss religiöst obegåvade torde massmord i Guds namn vara obegripligt. Men Robert Fisk nämner nästan uppgivet att när Gud kommer på tal, så upphör rationalitet och humanism, fast han tillägger: “Om en västlig president kunde inleda ett de ‘godas’ krig mot de ‘onda’, så kan hans motståndare göra detsamma”
Den värsta men ganska bortglömda massakern drabbade 2007 yaziderna, en religiös minoritet i norra Irak. Enligt Fisk dödades 516 av dem i självmordsattacker, sedan de hade straffat en av sina unga kvinnor för umgänge med en sunnimuslim.
Fisk gör ofta historiska jämförelser. Han påminner om de över 4000 japanska kamikazeflygarna som i andra världskriget styrde sina bomblastade plan mot amerikanska krigsfartyg. Om Mellanöstern menar han det enda väst någonsin lärt sig är att vi ingenting lärt oss. Och han är inte nådig i sina omdömen:
“Det är vår närvaro, vår makt, vår arrogans, vår vägran att lära av historien och vår terror mot islam som leder oss i avgrunden. Tills vi lär oss att lämna dessa muslimska folk i fred kommer vår katastrof i Mellanöstern att bli värre. Det är inget samband mellan islam och ‘terror’. Men det finns ett samband mellan vår ockupation av muslimska länder och ‘terror’ ”
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1177) 2008-03-23
Härom veckan beklagade vi här i Radio Tuff, att vi liksom miljoner andra hade haft så rätt, när vi vintern 2003 protesterade mot planerna på att anfalla Irak. Ändå visste vi inte då med säkerhet att den allierade propagandans tal om irakiska massförstörelsevapen och Saddams kontakter med al Qaida var ren och skär lögn. Sanningen brukar vara krigens första offer –dessutom också deras sista. Så synd att vi inte hade fel den gången och att alltså Irak i dag hade varit en blomstrande och trygg demokrati!
På fem år har många hundra tusen irakier dödats, flera miljoner är på flykt. Landet är i kaos. El, vatten och annan infrastruktur fungerar uselt. Cirka 4000 ditlurade unga amerikaner har också dödats. De var för all del ockupanter – men också människor.
Läser i den brittiska tidningen The Independent (14/3) en lång artikel av Robert Fisk, som bor i Libanon och anses vara den kanske bästa kännaren av Mellanöstern bland västliga korrespondenter. Rubriken är ”The Cult of the Suicide Bombers”. Det handlar alltså om självmordsbombare. Fisk har i Libanon träffat Khaled, vars bror Hassan sprängde sig själv till döds i en attack mot en amerikansk militärkonvoj i Irak. Hela Hassans familj hyllar nu honom som ”martyr”. Och 18-årige Khaled är beredd att följa sin bror i martyrspåren, det spelar ingen roll, vilka förnuftsskäl Fisk kommer med.
Robert Fisk uppger, att det otroliga antalet av 1 121 muslimska självmordsbombare i Irak har sprängt ihjäl sig själva och en massa medmänniskor, minst 13 000 barn, kvinnor och män och skadat ännu flera. Och metoden har spridit sig, till Afghanistan och även till Pakistan, där oppositionsledaren Benazir Bhutto som bekant blev ett av offren.
Självmordsattackerna har mera riktats mot irakiska poliser, militärer och rekryteringscentra än mot de främmande trupperna. Förbluffande ofta har ”martyrerna” med sina massmord drabbat moskéer, pilgrimer, begravningar och andra religiösa mål. Mest utsatta har shiiterna varit. Flera gånger har självmordsbombare orsakat blodbad på marknadsplatser i shiastadsdelar.
Inte bara för oss religiöst obegåvade torde massmord i Guds namn vara obegripligt. Men Robert Fisk nämner nästan uppgivet att när Gud kommer på tal, så upphör rationalitet och humanism, fast han tillägger: “Om en västlig president kunde inleda ett de ‘godas’ krig mot de ‘onda’, så kan hans motståndare göra detsamma”
Den värsta men ganska bortglömda massakern drabbade 2007 yaziderna, en religiös minoritet i norra Irak. Enligt Fisk dödades 516 av dem i självmordsattacker, sedan de hade straffat en av sina unga kvinnor för umgänge med en sunnimuslim.
Fisk gör ofta historiska jämförelser. Han påminner om de över 4000 japanska kamikazeflygarna som i andra världskriget styrde sina bomblastade plan mot amerikanska krigsfartyg. Om Mellanöstern menar han det enda väst någonsin lärt sig är att vi ingenting lärt oss. Och han är inte nådig i sina omdömen:
“Det är vår närvaro, vår makt, vår arrogans, vår vägran att lära av historien och vår terror mot islam som leder oss i avgrunden. Tills vi lär oss att lämna dessa muslimska folk i fred kommer vår katastrof i Mellanöstern att bli värre. Det är inget samband mellan islam och ‘terror’. Men det finns ett samband mellan vår ockupation av muslimska länder och ‘terror’ ”
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1177) 2008-03-23
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1177) 08-03-23 till....
....till en ny fredsrörelse som bildades den 16 mars. Den heter ”Svenska muslimer för fred och rättvisa”. Målet är en bestående rättvis fred inom och mellan länder. En av grundarna, Fazeela, hörs senare i denna veckas Radio Tuff.
....till 125-åriga Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som påpekar att Sverige under 2007 exporterade så kallade lätta vapen för 1200 miljoner kr. Ordföranden Anna Ek kräver att regeringen skärper reglerna för vapenexporten och hävdar: ”All svensk politik ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och ta hänsyn till fattiga människors behov. Sverige fick mycket beröm internationellt för sin ansats. Men när vi, svenska folkrörelser som arbetar med utvecklingsfrågor, nu granskat Sveriges förda politik saknar vi helt dessa perspektiv.”
....till lilla Ayat Suliman, vars fyra bröder dödades av en klusterbomb i Irak. Själv skadades hon svårt och har genomgått 52 operationer och hennes ansikte är vanställt av ärr. Hon säger: ”Finns det krig så finns det klusterbomber. Vi måste ta bort krigen.”
....till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som har haft ett drygt jobb med att sammanställa föreningens omfattande verksamhetsberättelse för 2007. Det blir många sidor som årsmötet nu på lördag den 29 mars skall gå igenom och godkänna. Alla medlemmar är då välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9.30
...till Ulla Luin, Eva Ehrstedt och Kim Larsen som gjort bokslutet. Under 2007 skickade Tuff 310 000 kr till indiska partners, 31 330 kr till Guatemala, 11 250 kr till Afghanistan och 5 000 kr till Belgrad. Inte dåligt av en lokalförening utan ett öre i offentliga bidrag och som skickar varenda krona oavkortat till ändamålet, eftersom alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat.
....till smarta och solidariska människor som köper Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 200 kr blir det 40 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
....till människor som vill stödja Tuffs mångsidiga och frivilliga arbete genom att bli medlemmar. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för övrig på samma adress (familjemedlem). Så utnyttja Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till 125-åriga Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som påpekar att Sverige under 2007 exporterade så kallade lätta vapen för 1200 miljoner kr. Ordföranden Anna Ek kräver att regeringen skärper reglerna för vapenexporten och hävdar: ”All svensk politik ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och ta hänsyn till fattiga människors behov. Sverige fick mycket beröm internationellt för sin ansats. Men när vi, svenska folkrörelser som arbetar med utvecklingsfrågor, nu granskat Sveriges förda politik saknar vi helt dessa perspektiv.”
....till lilla Ayat Suliman, vars fyra bröder dödades av en klusterbomb i Irak. Själv skadades hon svårt och har genomgått 52 operationer och hennes ansikte är vanställt av ärr. Hon säger: ”Finns det krig så finns det klusterbomber. Vi måste ta bort krigen.”
....till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som har haft ett drygt jobb med att sammanställa föreningens omfattande verksamhetsberättelse för 2007. Det blir många sidor som årsmötet nu på lördag den 29 mars skall gå igenom och godkänna. Alla medlemmar är då välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9.30
...till Ulla Luin, Eva Ehrstedt och Kim Larsen som gjort bokslutet. Under 2007 skickade Tuff 310 000 kr till indiska partners, 31 330 kr till Guatemala, 11 250 kr till Afghanistan och 5 000 kr till Belgrad. Inte dåligt av en lokalförening utan ett öre i offentliga bidrag och som skickar varenda krona oavkortat till ändamålet, eftersom alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat.
....till smarta och solidariska människor som köper Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 200 kr blir det 40 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
....till människor som vill stödja Tuffs mångsidiga och frivilliga arbete genom att bli medlemmar. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för övrig på samma adress (familjemedlem). Så utnyttja Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
fredag, mars 14
Bengt Svensson i San Francisco: MAD OCH STJÄRNORNAS KRIG
Hej alla lyssnare!
För cirka 25 år sedan i början av Reagans presidentperiod återupptog USA den militära upprustning, som fått sig en törn efter vietnamkriget. Bland annat började man utveckla ett försvar mot interkontinentala ballistiska kärnvapenmissiler, så kallade ICBM. Det kom snart att bli kallat Stjärnornas krig efter en populär TV-serie.
Ett försvar mot kärnvapenmissiler kan ju te sig defensivt och oskyldigt, men så tolkade inte USA:s kallakrigsmotståndare saken, varken då eller nu. Frånvaron av direkt krig mellan USA och Sovjet ansågs bero på en terrorbalans, MAD på amerikanska, eller Mutual Assured Destruction.
Jag ska inte gå in på det strategiska tänkandet bakom MAD, eftersom jag tycker det ligger alltför nära teologin, men ett fungerande missilförsvar skulle i praktiken sätta terrorbalansen ur spel. Därför håller nu det så kallade missilförsvaret på att sätta igång en ny kärnvapenkapprustning. Det är framför allt EU:s oförmåga att stoppa USA:s nya missilbaser i Östeuropa som lett dit.
Men det finns ett stort men: Stjärnornas krig funkar inte. Sedan Reagans dagar har 120 miljarder dollar lagts på denna vapenutveckling. Nu är man uppe i 10 miljarder dollar om året, och nästa år vill Pentagon ha 12,3 miljarder dollar till fortsatt missilförsvarsutveckling. Detta är ungefär lika mycket som amerikanska UD får till sin årliga verksamhet, bland annat alla amerikanska diplomater runtom i världen.
Testerna, trots att de varit tillrättalagda, har gett blandade resultat, minst sagt. Nu hävdas det därför att man vill ha det bara för att kunna försvara dig mot Iran, Nordkorea eller någon terroristorganisation.
I dagarna har det varit förhör i representanthuset om vad man fått för nytta av dessa 120 miljarder dollar. Det visar sig att inte ens militären är imponerad. De påpekar det osannolika i ett sådant anfall. Snarare kan man förvänta sig att missilerna levereras i en container på en båt mot vilket man knappast har något försvar.
Vilka är det då som gläder sig åt Stjärnornas krig? Rätt gissat. Militärindustrin.
-------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1176) 2008-03-16
För cirka 25 år sedan i början av Reagans presidentperiod återupptog USA den militära upprustning, som fått sig en törn efter vietnamkriget. Bland annat började man utveckla ett försvar mot interkontinentala ballistiska kärnvapenmissiler, så kallade ICBM. Det kom snart att bli kallat Stjärnornas krig efter en populär TV-serie.
Ett försvar mot kärnvapenmissiler kan ju te sig defensivt och oskyldigt, men så tolkade inte USA:s kallakrigsmotståndare saken, varken då eller nu. Frånvaron av direkt krig mellan USA och Sovjet ansågs bero på en terrorbalans, MAD på amerikanska, eller Mutual Assured Destruction.
Jag ska inte gå in på det strategiska tänkandet bakom MAD, eftersom jag tycker det ligger alltför nära teologin, men ett fungerande missilförsvar skulle i praktiken sätta terrorbalansen ur spel. Därför håller nu det så kallade missilförsvaret på att sätta igång en ny kärnvapenkapprustning. Det är framför allt EU:s oförmåga att stoppa USA:s nya missilbaser i Östeuropa som lett dit.
Men det finns ett stort men: Stjärnornas krig funkar inte. Sedan Reagans dagar har 120 miljarder dollar lagts på denna vapenutveckling. Nu är man uppe i 10 miljarder dollar om året, och nästa år vill Pentagon ha 12,3 miljarder dollar till fortsatt missilförsvarsutveckling. Detta är ungefär lika mycket som amerikanska UD får till sin årliga verksamhet, bland annat alla amerikanska diplomater runtom i världen.
Testerna, trots att de varit tillrättalagda, har gett blandade resultat, minst sagt. Nu hävdas det därför att man vill ha det bara för att kunna försvara dig mot Iran, Nordkorea eller någon terroristorganisation.
I dagarna har det varit förhör i representanthuset om vad man fått för nytta av dessa 120 miljarder dollar. Det visar sig att inte ens militären är imponerad. De påpekar det osannolika i ett sådant anfall. Snarare kan man förvänta sig att missilerna levereras i en container på en båt mot vilket man knappast har något försvar.
Vilka är det då som gläder sig åt Stjärnornas krig? Rätt gissat. Militärindustrin.
-------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1176) 2008-03-16
GRYMHETERNA MOT FÖRLORARNA TYSTAS NER
I Sverige finns faktiskt en statlig myndighet, som ska upplysa oss gräsrötter om vad som är viktigt att veta i historiens enorma uppsjö av händelser. Den heter Forum för levande historia och har under fem år mest berättat om nazismens brott, det vill säga tyskarnas ogärningar –som om vi inte hade hört talas om dem tidigare. Nu ska den börja med att också skildra kommunismens brott, de gräsligheter ryssar, kineser, kambodjaner med flera begick. När --eller om?-- den ska ta fram västliga imperialisters många lik ur garderoberna är inte känt.
Egentligen skulle dessa med skattepengar välbetalda forskare (?) berätta om krigen, som självklart är den särklassigt värsta förbrytelsen mot mänskligheten. Från och med andra världskriget har majoriteten av de dödade i krig varit civila. Men här tycks vi anamma den märkliga uppdelningen i ”goda” och ”onda” massmördare. Kanske är vi alltför påverkade av både religionerna och Hollywood.
Vi har i decennier fått lära oss att under andra världskriget var förlorarna de ”ondaste” av de ”onda”. Alltså tvivlar jag starkt på att många miljoner tyska civilas lidanden kommer att nämnas av den trendiga statliga historieinstitutionen. Det brukar inte heller våra medier göra, men i måndags (08-03-10) förekom ett undantag, låt vara bara i fem minuter på Sveriges Radios Obs.
Där berättade Per Runesson om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet etniskt rensades från områden, där deras förfäder hade bott i sekler. Två miljoner dog/dödades. Men i segrarnas retorik skulle det ske humant och ordnat. Runesson påpekar, att det blev en ytterst brutal etnisk rensning, att massor av tyska civila blev mördade eller våldtagna och ivägkörda under de mest fasansfulla förhållanden:
”Dessa flyktingar misshandlades, rånades, de hungrade och i vissa fall frös ihjäl i de boskapsvagnar som förde dem västerut, de som inte gick till fots. En brittisk parlamentsledamot skrev att detta att miljoner människor skickades tvärsöver Europa var som ’ett krypande Belsen’. Somliga tyskar hamnade i särskilda förhörscentra, där man ville komma åt dem som begått krigsförbrytelse, hur nu det skulle kunna gå till i denna röra av miljontals människor på drift. Allt blev kaos och oordning och vid dessa ’förhörscentra’ kom metoder till pass som alltför mycket liknade nazisternas egna, och alla kom inte levande från dessa utfrågningar. En kommission undersökte 139 fall och fann att i samtliga fall utom två hade den förhörde fått sina testiklar söndersparkade av de amerikanska förhörsledarna. Britterna var tyvärr inte bättre. Där valde myndigheten att hitta på anklagelser om offren för misshandeln och dömde dessa till långa fängelsestraff för att inte fakta om de här hemskheterna skulle sippra ut till media och allmänhet”
Så långt Runesson. Men han tar också upp de tyska krigsfångar, som tvärtemot Genèvekonventionen kvarhölls åratal efter kriget, i många år i Sovjetunionen och flera år i franska, amerikanska och brittiska läger. Britterna förde efter kriget över 100 000 tyska krigsfångar till England och använde dem som tvångsarbetare i jordbruket. Runesson tillägger:
”Överallt rådde övervåld och meningslöst förtryck, även ekonomiskt sådant. För vad var meningen, undrade förstås många tyskar, med förstörelse av maskiner, som skulle kunna användas vid landets återuppbyggnad? Men kanske ville inte de allierade att Tyskland skulle byggas upp på nytt. Kanske ville man göra sig av med all deras industri och låta tyskarna gå bakom plogen i stället? Det var en tanke som hade lanserats 1944 av den amerikanske ministern Henry Morgenthau, och misstanken om sådana planer orsakade upplopp i Ruhr.”
Per Runesson stöder sig på britten Giles MacDonogs bok ”After the Reich”. Vill man ha en bättre och mera fackhistorisk skildring av övergreppen mot förlorarna kan man läsa den amerikanske historie- och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas’ böcker, till exempel ”The German Expellees. Victims in War and Peace” och ”Die Anglo-Amerikaner und die Vertreibung der Deutschen”. Men det är en historiker, som svenska medier undviker och det är uteslutet att vår selektivt historieindoktrinerande myndighet, Forum för levande historia, skulle bry sig om hans obekväma sanningar.
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1176) 2008-03-16
Egentligen skulle dessa med skattepengar välbetalda forskare (?) berätta om krigen, som självklart är den särklassigt värsta förbrytelsen mot mänskligheten. Från och med andra världskriget har majoriteten av de dödade i krig varit civila. Men här tycks vi anamma den märkliga uppdelningen i ”goda” och ”onda” massmördare. Kanske är vi alltför påverkade av både religionerna och Hollywood.
Vi har i decennier fått lära oss att under andra världskriget var förlorarna de ”ondaste” av de ”onda”. Alltså tvivlar jag starkt på att många miljoner tyska civilas lidanden kommer att nämnas av den trendiga statliga historieinstitutionen. Det brukar inte heller våra medier göra, men i måndags (08-03-10) förekom ett undantag, låt vara bara i fem minuter på Sveriges Radios Obs.
Där berättade Per Runesson om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet etniskt rensades från områden, där deras förfäder hade bott i sekler. Två miljoner dog/dödades. Men i segrarnas retorik skulle det ske humant och ordnat. Runesson påpekar, att det blev en ytterst brutal etnisk rensning, att massor av tyska civila blev mördade eller våldtagna och ivägkörda under de mest fasansfulla förhållanden:
”Dessa flyktingar misshandlades, rånades, de hungrade och i vissa fall frös ihjäl i de boskapsvagnar som förde dem västerut, de som inte gick till fots. En brittisk parlamentsledamot skrev att detta att miljoner människor skickades tvärsöver Europa var som ’ett krypande Belsen’. Somliga tyskar hamnade i särskilda förhörscentra, där man ville komma åt dem som begått krigsförbrytelse, hur nu det skulle kunna gå till i denna röra av miljontals människor på drift. Allt blev kaos och oordning och vid dessa ’förhörscentra’ kom metoder till pass som alltför mycket liknade nazisternas egna, och alla kom inte levande från dessa utfrågningar. En kommission undersökte 139 fall och fann att i samtliga fall utom två hade den förhörde fått sina testiklar söndersparkade av de amerikanska förhörsledarna. Britterna var tyvärr inte bättre. Där valde myndigheten att hitta på anklagelser om offren för misshandeln och dömde dessa till långa fängelsestraff för att inte fakta om de här hemskheterna skulle sippra ut till media och allmänhet”
Så långt Runesson. Men han tar också upp de tyska krigsfångar, som tvärtemot Genèvekonventionen kvarhölls åratal efter kriget, i många år i Sovjetunionen och flera år i franska, amerikanska och brittiska läger. Britterna förde efter kriget över 100 000 tyska krigsfångar till England och använde dem som tvångsarbetare i jordbruket. Runesson tillägger:
”Överallt rådde övervåld och meningslöst förtryck, även ekonomiskt sådant. För vad var meningen, undrade förstås många tyskar, med förstörelse av maskiner, som skulle kunna användas vid landets återuppbyggnad? Men kanske ville inte de allierade att Tyskland skulle byggas upp på nytt. Kanske ville man göra sig av med all deras industri och låta tyskarna gå bakom plogen i stället? Det var en tanke som hade lanserats 1944 av den amerikanske ministern Henry Morgenthau, och misstanken om sådana planer orsakade upplopp i Ruhr.”
Per Runesson stöder sig på britten Giles MacDonogs bok ”After the Reich”. Vill man ha en bättre och mera fackhistorisk skildring av övergreppen mot förlorarna kan man läsa den amerikanske historie- och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas’ böcker, till exempel ”The German Expellees. Victims in War and Peace” och ”Die Anglo-Amerikaner und die Vertreibung der Deutschen”. Men det är en historiker, som svenska medier undviker och det är uteslutet att vår selektivt historieindoktrinerande myndighet, Forum för levande historia, skulle bry sig om hans obekväma sanningar.
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1176) 2008-03-16
Marianne Stalbohm-Stieger: SVINDLANDE AFFÄRER, SKÅNE SJÄLVSTÄNDIGT
Kära lyssnare!
Det har varit kallt och ruggigt här i Skåne, men det hindrade inte en liten sånglärka från att drilla i skyn i förra veckan. Hejdlös och hialös jublade den lilla krabaten fram sina vårkänslor.
Lika hejdlösa som sånglärkan visade sig de svindlande affärer vara som uppdagades i veckan. På en gymnasieskola härnere hade pojkarna i fordonsklasserna reparerat den ena skrotbilen efter den andra och fått dem att lysa i ny glans. Nu borde man ju ha sålt dessa dyrgripar till marknadsmässiga priser och kanske låtit de inflytande pengarna komma eleverna och deras utbildning till godo. Men nej, här köptes det fina bilar till vrakpriser. En lärare hade på kort tid köpt sju bilar till långt under marknadspriser. Rektorn omplaceras tills vidare, hette det i ett uttalande. Nog förväntade jag mig att pedagogisk personal skulle föregå med gott exempel. Eller är det detta som är den marknadsekonomi eleverna skall utbildas i?
I ett par kommuner, bland annat i Helsingborg, var girigheten också större än klokheten. Där tog kommunernas ekonomer pengar ur kassakistan, lånade stora summor därtill och investerade i aktier i USA. I den pågående bankkrisen tvingades man sälja rubbet och förlorade nästan allt på kuppen. När de lånade pengarna var återbetalda återstod av de investerade miljonerna knappt tio procent. Där gick miljonbelopp till spillo. Med all rätt räknas girigheten till de sju dödssynderna. Tack och lov höll Malmös politiker fingrarna från syltburken.
Lika storvulen som hialös var en insändarskribent som släppte loss en försöksballong med baktanken: Går det så går det! Under rubriken ”Är tiden kommen också för Skåne?” pläderar skribenten, som är medlem i Skånes författarförbund, för att Skåne liksom Kosovo skall frigöra sig från Moder Svea tillsammans med Halland, Blekinge och Småland. ”Venderna i södra Sverige och norra och nordöstra Tyskland har länge underkuvats och fråntagits alla mänskliga rättigheter”, sägs det i artikeln. Tja, inte känner jag mig särskilt underkuvad härnere. Vidare menar skribenten att den ”skånska självständigheten baseras på att skåningarna har andra ståndpunkter än svenskarna.” Freden i Roskilde ligger visserligen hela 350 år bakåt i tiden, men vissa tankar biter sig envist kvar.
Jag brukar inte konfrontera er, kära lyssnare, med dödsrunor, men den här veckan måste jag göra ett undantag, eftersom man verkligen hör historien vingslag susa i dessa livsöden. I Frankrike dog i veckan Lazare Ponticelli. Han blev 110 år gammal och var den siste veteranen från första världskriget. Ponticelli kom som tioåring från Italien och ljög om sin ålder, när han som sextonåring tog värvning i främlingslegionen. Le grand nation ville hedra honom med statsbegravning, men redan tidigare hade Ponticelli undanbett sig en sådan. I stället önskade han sig en ceremoni som hedrar minnet av hans döda krigskamrater. President Sarkozy utlovade en nationell sorgedag för Frankrikes döda krigshjältar. Bättre vore om han utlovade att det aldrig behövde bli några nya krigshjältar.
I Tyskland har också en historisk gestalt lämnat jordelivet i veckan som gått, nämligen skådespelaren Erwin Geschonneck. Han var jämförelsevis en yngling med sina endast 101 år. Geschonneck var en av de mest hyllade och ärade skådespelarna i efterkrigstidens Tyskland. Fram till murens fall var han verksam i DDR. Det som gör hans liv historiskt intressant är det faktum att han överlevde tre av Nazi-tidens koncentrationsläger, Dachau, Sachsenhausen och Neuengamme. Från Neuengamme räddades han och fördes ombord på fartyget ”Cap Arcona” som låg på redden i Neustadt-bukten utanför Lübeck, när engelsmännen den 3 maj 1945, alltså när kriget praktiskt taget redan var slut, anföll och bombade dessa med röda-kors-flaggor markerade fartyg. Sju tusen nyligen räddade fångar dödades av bomberna eller drunknade i det kalla vattnet. Erwin Geschonneck var en av de få överlevande. Ibland tror jag på skyddsänglar.
Måtte även ni, kära lyssnare, ha var sin skyddsängel hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 2008-03-16
Det har varit kallt och ruggigt här i Skåne, men det hindrade inte en liten sånglärka från att drilla i skyn i förra veckan. Hejdlös och hialös jublade den lilla krabaten fram sina vårkänslor.
Lika hejdlösa som sånglärkan visade sig de svindlande affärer vara som uppdagades i veckan. På en gymnasieskola härnere hade pojkarna i fordonsklasserna reparerat den ena skrotbilen efter den andra och fått dem att lysa i ny glans. Nu borde man ju ha sålt dessa dyrgripar till marknadsmässiga priser och kanske låtit de inflytande pengarna komma eleverna och deras utbildning till godo. Men nej, här köptes det fina bilar till vrakpriser. En lärare hade på kort tid köpt sju bilar till långt under marknadspriser. Rektorn omplaceras tills vidare, hette det i ett uttalande. Nog förväntade jag mig att pedagogisk personal skulle föregå med gott exempel. Eller är det detta som är den marknadsekonomi eleverna skall utbildas i?
I ett par kommuner, bland annat i Helsingborg, var girigheten också större än klokheten. Där tog kommunernas ekonomer pengar ur kassakistan, lånade stora summor därtill och investerade i aktier i USA. I den pågående bankkrisen tvingades man sälja rubbet och förlorade nästan allt på kuppen. När de lånade pengarna var återbetalda återstod av de investerade miljonerna knappt tio procent. Där gick miljonbelopp till spillo. Med all rätt räknas girigheten till de sju dödssynderna. Tack och lov höll Malmös politiker fingrarna från syltburken.
Lika storvulen som hialös var en insändarskribent som släppte loss en försöksballong med baktanken: Går det så går det! Under rubriken ”Är tiden kommen också för Skåne?” pläderar skribenten, som är medlem i Skånes författarförbund, för att Skåne liksom Kosovo skall frigöra sig från Moder Svea tillsammans med Halland, Blekinge och Småland. ”Venderna i södra Sverige och norra och nordöstra Tyskland har länge underkuvats och fråntagits alla mänskliga rättigheter”, sägs det i artikeln. Tja, inte känner jag mig särskilt underkuvad härnere. Vidare menar skribenten att den ”skånska självständigheten baseras på att skåningarna har andra ståndpunkter än svenskarna.” Freden i Roskilde ligger visserligen hela 350 år bakåt i tiden, men vissa tankar biter sig envist kvar.
Jag brukar inte konfrontera er, kära lyssnare, med dödsrunor, men den här veckan måste jag göra ett undantag, eftersom man verkligen hör historien vingslag susa i dessa livsöden. I Frankrike dog i veckan Lazare Ponticelli. Han blev 110 år gammal och var den siste veteranen från första världskriget. Ponticelli kom som tioåring från Italien och ljög om sin ålder, när han som sextonåring tog värvning i främlingslegionen. Le grand nation ville hedra honom med statsbegravning, men redan tidigare hade Ponticelli undanbett sig en sådan. I stället önskade han sig en ceremoni som hedrar minnet av hans döda krigskamrater. President Sarkozy utlovade en nationell sorgedag för Frankrikes döda krigshjältar. Bättre vore om han utlovade att det aldrig behövde bli några nya krigshjältar.
I Tyskland har också en historisk gestalt lämnat jordelivet i veckan som gått, nämligen skådespelaren Erwin Geschonneck. Han var jämförelsevis en yngling med sina endast 101 år. Geschonneck var en av de mest hyllade och ärade skådespelarna i efterkrigstidens Tyskland. Fram till murens fall var han verksam i DDR. Det som gör hans liv historiskt intressant är det faktum att han överlevde tre av Nazi-tidens koncentrationsläger, Dachau, Sachsenhausen och Neuengamme. Från Neuengamme räddades han och fördes ombord på fartyget ”Cap Arcona” som låg på redden i Neustadt-bukten utanför Lübeck, när engelsmännen den 3 maj 1945, alltså när kriget praktiskt taget redan var slut, anföll och bombade dessa med röda-kors-flaggor markerade fartyg. Sju tusen nyligen räddade fångar dödades av bomberna eller drunknade i det kalla vattnet. Erwin Geschonneck var en av de få överlevande. Ibland tror jag på skyddsänglar.
Måtte även ni, kära lyssnare, ha var sin skyddsängel hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 2008-03-16
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1176) 08-03-16 till....
....till 30 solidariska och generösa människor, som när de betalade medlemsavgiften till Tuff också skänkte föreningen gåvor, sammanlagt 8 800 kr. Det behövs, även om alla i Tuff och Radio Tuff är oavlönade. Till exempel är hyran för Tuff-lokalen en stor utgift och även papper, porto, telefon med mera kostar pengar.
....till chefen för undervattensforskning vid Totalförsvarets forskningsanstalt Matts Gustavsson, som i Sydsvenskan (9/3) om de misstänkta ubåtsljuden vid Horsfjärden 1982 påpekar att de kan härröra från en helikopter. På försvarets hemsida tillägger han: "För närvarande kan inget definitivt sägas, men en del nya rön tyder på att helikopterhypotesen stärkts”
....till Aftonbladets Olle Svenning, som (10/3) recenserar Nick Davies’ mediekritiska bok ”Flat Earth News”. Han tycker det är gåtfullt, hur två tidningar vintern 2003 vid uppladdningen inför anfallet på Irak betedde sig: ”Observer, som jag i decennier läst som en oberoende radikal veckotidning, skrev i givakt ledare och nyhetstexter som prisade paret Bush/Blair. Daily Mirror, den något opålitliga tabloiden, hyrde in John Pilger för att elda på den redan gigantiska antikrigsopinionen. Den känslige chefredaktören Piers Morgan sniffade upplageökning.” Mirrors kampanj ledde till förlust av bortåt en miljon läsare. Många engelsmän är tydligen urbota krigspatrioter.
....till Dagens Nyheters Peter Löfgren som (12/3) skriver om Israel/Palestina:
”Extremisterna har under 1990-talet lärt sig att terror är det effektivaste medlet mot fredsprocessen”. Han påpekar –liksom Hampus Eckerman i förra veckans Radio Tuff-- att terrorattacken härom veckan mot en judisk skola i Jerusalem följde extremisternas logik, eftersom den var den militanta bosättarrörelsens elitskola. Han tillägger: ”Extremismen frodas i Hamas isolering och Gazas misär, som enligt FN är den djupaste på 40 år”.
....till debattören och filmaren Maj Wechselmann, som (28/2) skriver, att enligt Iraks planerings- och utvecklingsministerium är i dag 900 000 barn under 12 år föräldralösa, 1,6 miljoner är hemlösa, 900 barn sitter i fängelse, därav 100 i amerikanska läger. (Källa: Den officiella irakiska nyhetsbyrån, Aswat al-Iraq.
....till Dagens Nyheters Johan Croneman, som (8/3) recenserar Maj Wechselmanns film om stjärnreportern och pacifisten Barbro Alving (Bang). Man lägger sig platt, skriver han och påpekar, att Wechselmann tagit fasta på Bangs humor, blick för språket, små poänger. Det gör både filmen och Bang mer levande. Och han tillägger: ”Man dras med av Maj Wechselmanns uppriktiga beundran, den är som sagt smittande, och hon får ihop det privata och offentliga i Barbro Alvings liv på ett ovanligt effektivt sätt.”
....till dem som börjat bidra med pengar, imponerade av Tuff-projekten i Indien. Det har blivit ringar på vattnet. Förra veckan rapporterade vi i Radio Tuff att fredsveteranen Ingemar Haraldsson i Växjö hade skänkt 10 000 kr till Tuffs Indienkonto. Vi kunde också berätta att välbeställda indier i Mumbai (Bombay) nu deltar i projekten, inte bara finansiellt. Nu senast kom det till Tuffs Indienkonto 5000 kr från en donator på Tyresö Strand. Nu kan vi också berätta att Örjan och Greta Wiberg i Vänersborg, som tidigare skänkt pengar till Tuffs Indienkonto, nu till våra indiska partners skickat hela 124 000 kr. Heders! Örjan hörs senare i veckans sändning.
....till alla smarta och solidariska människor, som utnyttjar Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon bortgångens minne. Dessa mangogram har bidragit till att det nu finns 75 000 mangoträd i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar.
....till chefen för undervattensforskning vid Totalförsvarets forskningsanstalt Matts Gustavsson, som i Sydsvenskan (9/3) om de misstänkta ubåtsljuden vid Horsfjärden 1982 påpekar att de kan härröra från en helikopter. På försvarets hemsida tillägger han: "För närvarande kan inget definitivt sägas, men en del nya rön tyder på att helikopterhypotesen stärkts”
....till Aftonbladets Olle Svenning, som (10/3) recenserar Nick Davies’ mediekritiska bok ”Flat Earth News”. Han tycker det är gåtfullt, hur två tidningar vintern 2003 vid uppladdningen inför anfallet på Irak betedde sig: ”Observer, som jag i decennier läst som en oberoende radikal veckotidning, skrev i givakt ledare och nyhetstexter som prisade paret Bush/Blair. Daily Mirror, den något opålitliga tabloiden, hyrde in John Pilger för att elda på den redan gigantiska antikrigsopinionen. Den känslige chefredaktören Piers Morgan sniffade upplageökning.” Mirrors kampanj ledde till förlust av bortåt en miljon läsare. Många engelsmän är tydligen urbota krigspatrioter.
....till Dagens Nyheters Peter Löfgren som (12/3) skriver om Israel/Palestina:
”Extremisterna har under 1990-talet lärt sig att terror är det effektivaste medlet mot fredsprocessen”. Han påpekar –liksom Hampus Eckerman i förra veckans Radio Tuff-- att terrorattacken härom veckan mot en judisk skola i Jerusalem följde extremisternas logik, eftersom den var den militanta bosättarrörelsens elitskola. Han tillägger: ”Extremismen frodas i Hamas isolering och Gazas misär, som enligt FN är den djupaste på 40 år”.
....till debattören och filmaren Maj Wechselmann, som (28/2) skriver, att enligt Iraks planerings- och utvecklingsministerium är i dag 900 000 barn under 12 år föräldralösa, 1,6 miljoner är hemlösa, 900 barn sitter i fängelse, därav 100 i amerikanska läger. (Källa: Den officiella irakiska nyhetsbyrån, Aswat al-Iraq.
....till Dagens Nyheters Johan Croneman, som (8/3) recenserar Maj Wechselmanns film om stjärnreportern och pacifisten Barbro Alving (Bang). Man lägger sig platt, skriver han och påpekar, att Wechselmann tagit fasta på Bangs humor, blick för språket, små poänger. Det gör både filmen och Bang mer levande. Och han tillägger: ”Man dras med av Maj Wechselmanns uppriktiga beundran, den är som sagt smittande, och hon får ihop det privata och offentliga i Barbro Alvings liv på ett ovanligt effektivt sätt.”
....till dem som börjat bidra med pengar, imponerade av Tuff-projekten i Indien. Det har blivit ringar på vattnet. Förra veckan rapporterade vi i Radio Tuff att fredsveteranen Ingemar Haraldsson i Växjö hade skänkt 10 000 kr till Tuffs Indienkonto. Vi kunde också berätta att välbeställda indier i Mumbai (Bombay) nu deltar i projekten, inte bara finansiellt. Nu senast kom det till Tuffs Indienkonto 5000 kr från en donator på Tyresö Strand. Nu kan vi också berätta att Örjan och Greta Wiberg i Vänersborg, som tidigare skänkt pengar till Tuffs Indienkonto, nu till våra indiska partners skickat hela 124 000 kr. Heders! Örjan hörs senare i veckans sändning.
....till alla smarta och solidariska människor, som utnyttjar Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon bortgångens minne. Dessa mangogram har bidragit till att det nu finns 75 000 mangoträd i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar.
lördag, mars 8
BEUNDRADE BEDRAGARE UTNYTTJADE TRENDEN
Radio Tuff görs oavlönat på 23:e året och är därmed mera oberoende än de medier som skryter med att vara det. Därför gör sändningen ofta skäl för sitt tuffa namn. När vargarna ylar i korus försöker vi undersöka sakligheten bakom upprördheten. Så gjorde vi när medierna tävlade om att skrämma oss med de ryska ubåtar som varje sommarvecka under många år påstods vimla i våra vatten. Inte heller tillhörde vi den stora skaran beundrare av Natos ”humanitära intervention” 1999 med 78 dygns bombningar av Jugoslavien. Den linjen har vi sedan dess följt upp genom att nyansera det ensidiga fördömandet av serberna och bland annat påmint om det nedtystade faktum, att det är just serberna som etniskt rensats mest. Ja, hösten 2002 tvivlade vi rentav på att den frivilligt valjobbande Tyresömoderat som blev uthängd av SvT:s ”Uppdrag granskning” verkligen hade svarat på den fråga vi TV-tittare trodde att han fått. Inte undra på att jag också fått åta mig att vara ansvarig utgivare för Succékanalen 91 –Tyresöradion, nu när Radio Tuff också förekommer där.
Den här krönikan ska handla om två succéböcker. Båda är skrivna av människor, som berättar om hur de som judiska barn genomled andra världskriget. Den ena heter på engelska ”Fragments”, på tyska "Bruchstücke". Den utkom i Schweiz 1995 och fick genast ampla lovord. Den översattes till flera språk och blev en internationell bestseller. Den överhopades med priser, såsom det amerikanska National Jewish Book Award, det franska Prix Memoire de la Shoah, det brittiska Jewish Quaterly Literary Prize med flera utmärkelser. Författaren for på en bejublad föreläsningsturné i USA, organiserad av US Holocaust Museum.
Författaren heter Binjamin Wilkomirski och hans bok är en självbiografi. Den handlar om en liten judisk pojke, som berättar om fasorna i koncentrationslägret Majdanek. I Auschwitz är han också, och där ser han sin pappa bli misshandlad till döds av hemska tyskar. Ja, han utsätts till och med för otäcka medicinska experiment av den beryktade nazistläkaren Josef Mengele.
Den andra boken kom ut 1997 med den engelska titeln ”Mischa, a Memoir of the Holocaust Years”, skriven av Mischa Defonseca, som bor i USA. Vid sju års ålder lämnade den lilla judeflickan Mischa Belgien för att ensam med hjälp av en liten kompass söka efter sina av tyskarna bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. Hon såg hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.
Lilla Mischa undgick att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna. I sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.
Boken översattes till 18 språk och fick beröm av bland andra nobelpristagaren Elie Wiesel. Disney planerade att göra en film på boken eftersom en av dess taleskvinnor framhöll att den baserades på en ”ovanligt sann historia”. Den var ju en blandning av Shoa och Djungelboken, så den skulle kunna bli en ännu större kassasuccé än Schindlers list. Disneys film blev aldrig av men i fjol blev det en film på boken i Frankrike.
Men så började för några år sedan en ung australiensisk revisionist, Michael Mills, att kritiskt granska Benjamin Wilkomirskis bok om sina hemska barnaöden. Det följdes upp av den schweiziske författaren Daniel Ganzfried, vars far var en äkta överlevande från Auschwitz. Han kunde bevisa att Wilkomirski inte var född 1939, som han uppger i sin föregivna självbiografi, utan 1941. Han var inte jude utan föddes av en ensam protestantisk mor. Han hade som adopterad tryggt tillbringat sin barndom i Schweiz och hette egentligen Bruno Dössekker. Hela hans bok var ett skickligt påhitt, ett bedrägeri, men en så klockren spark i tidsandan att den betecknades som ett genialt historiskt dokument.
Konstigt nog tog det ännu längre tid, innan ”Mischa Defonsecas” (i verkligheten: den icke-judiska Monique Dewael) fantastiska historia avslöjades som samma typ av trendriktigt bedrägeri. Härom veckan kunde man i många internationella medier läsa att hon erkänt att också hon hade hittat på sin dramatiska historia. Redan för elva år sedan skrev jag om mina mycket starka tvivel på hennes berättelse, men lät texten ligga kvar i min dator. Hade jag vågat offentliggöra mina kätterier då om att en ”judisk flicka” hade bluffat om sina otäcka öden hade jag sannolikt av mediernas inkvisitorer anklagats för att ”förneka Förintelsen”. Detta lika luddiga som frekventa uttryck används i flera länder i yttrandefrihetens och de mänskliga rättigheternas Europa för att sätta tvivlare i fängelse
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
Den här krönikan ska handla om två succéböcker. Båda är skrivna av människor, som berättar om hur de som judiska barn genomled andra världskriget. Den ena heter på engelska ”Fragments”, på tyska "Bruchstücke". Den utkom i Schweiz 1995 och fick genast ampla lovord. Den översattes till flera språk och blev en internationell bestseller. Den överhopades med priser, såsom det amerikanska National Jewish Book Award, det franska Prix Memoire de la Shoah, det brittiska Jewish Quaterly Literary Prize med flera utmärkelser. Författaren for på en bejublad föreläsningsturné i USA, organiserad av US Holocaust Museum.
Författaren heter Binjamin Wilkomirski och hans bok är en självbiografi. Den handlar om en liten judisk pojke, som berättar om fasorna i koncentrationslägret Majdanek. I Auschwitz är han också, och där ser han sin pappa bli misshandlad till döds av hemska tyskar. Ja, han utsätts till och med för otäcka medicinska experiment av den beryktade nazistläkaren Josef Mengele.
Den andra boken kom ut 1997 med den engelska titeln ”Mischa, a Memoir of the Holocaust Years”, skriven av Mischa Defonseca, som bor i USA. Vid sju års ålder lämnade den lilla judeflickan Mischa Belgien för att ensam med hjälp av en liten kompass söka efter sina av tyskarna bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. Hon såg hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.
Lilla Mischa undgick att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna. I sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.
Boken översattes till 18 språk och fick beröm av bland andra nobelpristagaren Elie Wiesel. Disney planerade att göra en film på boken eftersom en av dess taleskvinnor framhöll att den baserades på en ”ovanligt sann historia”. Den var ju en blandning av Shoa och Djungelboken, så den skulle kunna bli en ännu större kassasuccé än Schindlers list. Disneys film blev aldrig av men i fjol blev det en film på boken i Frankrike.
Men så började för några år sedan en ung australiensisk revisionist, Michael Mills, att kritiskt granska Benjamin Wilkomirskis bok om sina hemska barnaöden. Det följdes upp av den schweiziske författaren Daniel Ganzfried, vars far var en äkta överlevande från Auschwitz. Han kunde bevisa att Wilkomirski inte var född 1939, som han uppger i sin föregivna självbiografi, utan 1941. Han var inte jude utan föddes av en ensam protestantisk mor. Han hade som adopterad tryggt tillbringat sin barndom i Schweiz och hette egentligen Bruno Dössekker. Hela hans bok var ett skickligt påhitt, ett bedrägeri, men en så klockren spark i tidsandan att den betecknades som ett genialt historiskt dokument.
Konstigt nog tog det ännu längre tid, innan ”Mischa Defonsecas” (i verkligheten: den icke-judiska Monique Dewael) fantastiska historia avslöjades som samma typ av trendriktigt bedrägeri. Härom veckan kunde man i många internationella medier läsa att hon erkänt att också hon hade hittat på sin dramatiska historia. Redan för elva år sedan skrev jag om mina mycket starka tvivel på hennes berättelse, men lät texten ligga kvar i min dator. Hade jag vågat offentliggöra mina kätterier då om att en ”judisk flicka” hade bluffat om sina otäcka öden hade jag sannolikt av mediernas inkvisitorer anklagats för att ”förneka Förintelsen”. Detta lika luddiga som frekventa uttryck används i flera länder i yttrandefrihetens och de mänskliga rättigheternas Europa för att sätta tvivlare i fängelse
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
Bengt Svensson i San Francisco: LÄRAREN SOM AVSKEDADES. OBAMAS FÖRNAMN
Hej alla lyssnare!
USA är nog edernas förlovade land.
Så till exempel måste alla offentliganställda i KaLifornien skriva under följande: "I, ..NN..., do solemnly swear (or affirm) that I will support and defend the constitution of the US and the constitution of the state of California against all enemies foreign and domestic; that I will bear true faith and allegiance ...." etc. Det betyder: "Jag ..NN..., svär (eller försäkrar) högtidligen att jag kommer att stödja och försvara grundlagen.. mot alla fiender, utländska så väl som inhemska; att jag kommer att upprätthålla en sann tro och lydnad ... " osv.
Matteläraren Marianne Kearney-Brown hade just blivit anställd på California State University i East Bay utanför San Fransisco. Hon ombads som alla andra nyanställda att underteckna eden. Eftersom hon är kväkare och pacifist, gjorde hon det lilla tillägget "non-violently" (ickevåldsligt) och vägrade ta bort det. Efter ett par veckors diskussion, bland annat med advokater, beslöt universitet att avskeda henne. Marianne Kearney-Brown är i 50-årsåldern och har varit mattelärare i decennier. Hon hade tidigare skrivit under eder och gjort samma tillägg utan att någon protesterat.
Men tiderna har förändrats. Det är ju en rätt abstrakt ide att en medelålders kvinnlig mattelärare skulle behöva ta till vapen för att "försvara" grundlagen. Alltsammans äralltså ett absurt paragrafrytteri som kostade henne jobbet. Det visar också den allmänna ängslighet och intolerans som drabbat USA i skuggan av krig och terroristlagar.
Vad gör en vanlig mattelärare på ett universitet, undrar ni kanske. Jo, hon skulle undervisa "remedial math", dvs grundskolematte för studenter, som vill ta en akademisk examen, men som inte uppfyller kraven därför att de inte lyckades få godkänt i matte på gymnasiet.
Visste ni att Barack Obama har Hussein som mellannamn? Han försäkrar att han är en god kristen, men miljoner amerikaner har redan bestämt sig för att innerst inne är det Allah som gäller. Det går rykten om att demokraterna kommer att ändra sin partisymbol från åsna till kamel, om Obama vinner presidentvalet. Givetvis kommer det också att stå en böneutropare på Vita Husets tak.
--------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
USA är nog edernas förlovade land.
Så till exempel måste alla offentliganställda i KaLifornien skriva under följande: "I, ..NN..., do solemnly swear (or affirm) that I will support and defend the constitution of the US and the constitution of the state of California against all enemies foreign and domestic; that I will bear true faith and allegiance ...." etc. Det betyder: "Jag ..NN..., svär (eller försäkrar) högtidligen att jag kommer att stödja och försvara grundlagen.. mot alla fiender, utländska så väl som inhemska; att jag kommer att upprätthålla en sann tro och lydnad ... " osv.
Matteläraren Marianne Kearney-Brown hade just blivit anställd på California State University i East Bay utanför San Fransisco. Hon ombads som alla andra nyanställda att underteckna eden. Eftersom hon är kväkare och pacifist, gjorde hon det lilla tillägget "non-violently" (ickevåldsligt) och vägrade ta bort det. Efter ett par veckors diskussion, bland annat med advokater, beslöt universitet att avskeda henne. Marianne Kearney-Brown är i 50-årsåldern och har varit mattelärare i decennier. Hon hade tidigare skrivit under eder och gjort samma tillägg utan att någon protesterat.
Men tiderna har förändrats. Det är ju en rätt abstrakt ide att en medelålders kvinnlig mattelärare skulle behöva ta till vapen för att "försvara" grundlagen. Alltsammans äralltså ett absurt paragrafrytteri som kostade henne jobbet. Det visar också den allmänna ängslighet och intolerans som drabbat USA i skuggan av krig och terroristlagar.
Vad gör en vanlig mattelärare på ett universitet, undrar ni kanske. Jo, hon skulle undervisa "remedial math", dvs grundskolematte för studenter, som vill ta en akademisk examen, men som inte uppfyller kraven därför att de inte lyckades få godkänt i matte på gymnasiet.
Visste ni att Barack Obama har Hussein som mellannamn? Han försäkrar att han är en god kristen, men miljoner amerikaner har redan bestämt sig för att innerst inne är det Allah som gäller. Det går rykten om att demokraterna kommer att ändra sin partisymbol från åsna till kamel, om Obama vinner presidentvalet. Givetvis kommer det också att stå en böneutropare på Vita Husets tak.
--------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1175) 08-03-09 till....
....till Kyrkornas Världsråds centralkommitté, som möttes 13 – 20 februari, enades om ett fördömande av klustervapen. Inte mindre än 98% av offren för klustervapen är civila, framhåller man, och ger ett par exempel. Det handlar om nunnan i Serbien som i okunskap tog hem rester av klustervapen till sitt kloster, en mamma i Laos som sprängdes till döds i sin egen trädgård av rester från ett för länge sedan avslutat krig, och om den libanesiske mannen som försökte skydda sitt barn från klustervapnen på marken genom att sätta honom i ett träd – varpå barnet dödades av klustervapendelar som låg fastkilade i trädet.
....till veteranen bland korrespondenter i Mellanöstern, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (1/3) skriver under rubriken ”The Gardens of The Devil, Still Sowing Death”. Dessa djävulens trädgårdar , där det sås död är dels beströdda med klusterbomber, dels med personminor. Fisk uppger att de små minibomberna från klustervapnen är som gjorda att hålla i handen, så det är inte konstigt att många barn dödas av dem. Han påstår också att israeliskt flyg vräkte över en miljon minibomber över södra Libanon 2006, till och med efter det att vapenstilleståndet hade kungjorts. 40 libaneser har dödats av klustervapen sedan kriget. De 20 åren efter andra världskriget dödades ännu flera av minor i Libyen, där 800 fattiga på landet sprängdes ihjäl. Där hade italienare, tyskar och britter planterat mängder av dessa lömska tingestar. Och under sanden på den egyptiska kustremsan finns trots minrjöjningsförsök ännu 17,6 miljoner kvar. Där finns en av Djävulens största trädgårdar
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skickat en omfattande rapport om Tuff-projekten. Texten finns i sin helhet på Tuffs hemsida. Se fliken http://www.abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm Senare i denna veckas Radio Tuff kommer en sammanfattning.
....till en generös och solidarisk Växjöbo, fredsaktivisten Ingemar Haraldsson, som nu skänkt 10 000 kr till Indienprojekten. För pengarna skall nu ytterligare ett klassrum i Tuff-skolan Vaghvals högstadium uppföras
....till Farstabon och Indienkännaren Samuel Strandberg som rapporterar att för de 10 000 kr från Tuff han i höstas överlämnade till den översvämningsdrabbade indiska skolan Sarvodaya Ashram nu har resulterat i att alla elevhem fått hyllor på tillräckligt höjd för att undgå vattnet vid en eventuellt kommande översvämning. Fjolårets översvämning var en upprepning av den som drabbade skolan i mitten av 80-talet. Då förstördes bland annat skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker. Genom pengar från TUFF återställdes sedan biblioteket som också försågs med nya böcker.
....till Jugoslavienkommitténs Christer Lundgren, som talade vid en manifestation i Stockholm den 1 mars och bland annat påminde om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 med 78 dygns bombningar. Han tillade: ”Dessa övergrepp doldes och döljs än idag bakom en tsunamivåg av propaganda, som förvandlar svart till vitt och utmålar den angripna parten – det dåvarande Jugoslavien, idag Serbien, och hela det serbiska folket – som boven i dramat.”
....till organisatörerna av Irakdemonstrationen nu på lördag den 15 mars. Det är då fem år sedan miljoner människor demonstrerade världen över mot det annalkande anfallet på Irak. Sedan dess har hundratusentals människor dödats i Irak och miljoner tvingats på flykt. Så synd att vi som då motsatte oss kriget hade så rätt, för hade vi haft fel hade Irak i dag varit en blomstrande demokrati, där människor levde i trygghet!
Samling på Norra Bantorget kl. 12.00. Avmarsch kl. 13.00
....till veteranen bland korrespondenter i Mellanöstern, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (1/3) skriver under rubriken ”The Gardens of The Devil, Still Sowing Death”. Dessa djävulens trädgårdar , där det sås död är dels beströdda med klusterbomber, dels med personminor. Fisk uppger att de små minibomberna från klustervapnen är som gjorda att hålla i handen, så det är inte konstigt att många barn dödas av dem. Han påstår också att israeliskt flyg vräkte över en miljon minibomber över södra Libanon 2006, till och med efter det att vapenstilleståndet hade kungjorts. 40 libaneser har dödats av klustervapen sedan kriget. De 20 åren efter andra världskriget dödades ännu flera av minor i Libyen, där 800 fattiga på landet sprängdes ihjäl. Där hade italienare, tyskar och britter planterat mängder av dessa lömska tingestar. Och under sanden på den egyptiska kustremsan finns trots minrjöjningsförsök ännu 17,6 miljoner kvar. Där finns en av Djävulens största trädgårdar
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skickat en omfattande rapport om Tuff-projekten. Texten finns i sin helhet på Tuffs hemsida. Se fliken http://www.abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm Senare i denna veckas Radio Tuff kommer en sammanfattning.
....till en generös och solidarisk Växjöbo, fredsaktivisten Ingemar Haraldsson, som nu skänkt 10 000 kr till Indienprojekten. För pengarna skall nu ytterligare ett klassrum i Tuff-skolan Vaghvals högstadium uppföras
....till Farstabon och Indienkännaren Samuel Strandberg som rapporterar att för de 10 000 kr från Tuff han i höstas överlämnade till den översvämningsdrabbade indiska skolan Sarvodaya Ashram nu har resulterat i att alla elevhem fått hyllor på tillräckligt höjd för att undgå vattnet vid en eventuellt kommande översvämning. Fjolårets översvämning var en upprepning av den som drabbade skolan i mitten av 80-talet. Då förstördes bland annat skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker. Genom pengar från TUFF återställdes sedan biblioteket som också försågs med nya böcker.
....till Jugoslavienkommitténs Christer Lundgren, som talade vid en manifestation i Stockholm den 1 mars och bland annat påminde om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 med 78 dygns bombningar. Han tillade: ”Dessa övergrepp doldes och döljs än idag bakom en tsunamivåg av propaganda, som förvandlar svart till vitt och utmålar den angripna parten – det dåvarande Jugoslavien, idag Serbien, och hela det serbiska folket – som boven i dramat.”
....till organisatörerna av Irakdemonstrationen nu på lördag den 15 mars. Det är då fem år sedan miljoner människor demonstrerade världen över mot det annalkande anfallet på Irak. Sedan dess har hundratusentals människor dödats i Irak och miljoner tvingats på flykt. Så synd att vi som då motsatte oss kriget hade så rätt, för hade vi haft fel hade Irak i dag varit en blomstrande demokrati, där människor levde i trygghet!
Samling på Norra Bantorget kl. 12.00. Avmarsch kl. 13.00
lördag, mars 1
UPPMUNTRAN FÅR OSS ATT JOBBA PÅ
UPPMUNTRAN FÅR OSS ATT JOBBA PÅ
Jag har åtminstone åldern inne för att platsa i den brittiska TV-serien ”Griniga gamla gubbar”. När vänliga människor frågar mig hur jag mår, är mitt svar alltid: ”Bättre än jag förtjänar”. Tack och lov frågar de aldrig, hur jag förtjänar att må, så jag slipper att avslöja att jag inte är något hälsofascistiskt föredöme.
Varje Radio Tuff de senaste åren har inletts med att vi delar ut ”veckans rosor”, låt vara att de ibland är försedda med taggar, som ju rosor faktiskt är. Den av Martin Luther King och andra myntade parollen att det är bättre att tända ljus än att bara förbanna mörkret har varit en ledstjärna. Det är redan för många som gnäller mycket mera än de bekvämar sig till att berömma.
På e-posten får jag meddelanden, som ibland börjar med fördömanden av avsändarens medmänsklighet i allmänhet och svenska medier i synnerhet. Vi andra stämplas som en samling hycklare, rasister, egoister, ja rentav nazister. Det blir då svårt att läsa vidare, men ibland finns sedan i texterna så mycket läsvärt, att även den här e-postaren då och då får en ros i radion. Det får aldrig de anonyma tyckarna, som tycks dominera på nätet. Att de inte vågar stå för vad de anser får mig att ömka dem för deras bristande civilkurage.
Jag läste pedagogik på universitet en gång, men det var så länge sen att läroanstalten ännu hette Stockholms högskola. I inlärningspsykologi framhölls ”positiv förstärkning” som något viktigt. Tror mig minnas att det betydde, att man skulle uppmuntra någon som gjorde något bra, för då fortsatte hon/han att göra bra eller till och med bättre ifrån sig. Rentav som befälselev i lumpen fick jag lära mig att om man skulle kritisera bassarna skulle man börja med något positivt, annars tog de inte åt sig av kritiken.
Under en lycklig tid på 70-talet var jag chaufför och sparringpartner i tennis till fyra flickor i åldern 11 till 14. De tränade varje vecka i tälten på Trollbäckens IP. Alla fyra blev mycket duktiga. En av dem tog hem det första av Trollbäckens Tennisklubbs många Junior-SM. En annan gick långt i den prestigefyllda Kalle Anka Cup. En tredje flicka stack iväg till Norge, där hon blev norsk mästarinna minsann. Och den fjärde dominerade nordisk damtennis för ungefär 25 år sen med massor av SM, NM och internationella segrar, bland annat juniortiteln i Franska öppna.
Deras framgångar var knappast en följd av mina insatser utan berodde främst på deras bollbegåvning och att de hade andra tränare, till exempel Rolf Westman, som kunde tennis mycket bättre än jag. Bidrog jag med något var det väl att jag hojtade beröm för varje bra slag de levererade. Förhoppningsvis positiv förstärkning .
I Tuffs mångåriga och omfattande informationsarbete om Indien har vi inte fokuserat på så kallad ”nödporr”, inte så mycket skildrat fattiga och utmärglade människor utan i stället berättat om hur glädjande mycket bra det blivit för de pengar vi skickat. Det har säkert positivt förstärkt människors och skolors vilja att bidra.
Efter 23 år som frivillig radiomakare får jag ibland bita ihop de tänder jag ännu har kvar. Det som håller mig i gång är hemsidan www.tyresoradion.se/tabla.html . Där har på tio månader mer än två hundra lyssnaromdömen om radion lagts in. Än är jag tillräckligt ung för att känna mig uppmuntrad av detta. Därför fortsätter jag ett tag till med den här oavlönade radioverksamheten, som de senaste 13 åren praktiskt taget blivit ett heltidsjobb. Hör av er, kära lyssnare, för ni har blivit min livlina!
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Jag har åtminstone åldern inne för att platsa i den brittiska TV-serien ”Griniga gamla gubbar”. När vänliga människor frågar mig hur jag mår, är mitt svar alltid: ”Bättre än jag förtjänar”. Tack och lov frågar de aldrig, hur jag förtjänar att må, så jag slipper att avslöja att jag inte är något hälsofascistiskt föredöme.
Varje Radio Tuff de senaste åren har inletts med att vi delar ut ”veckans rosor”, låt vara att de ibland är försedda med taggar, som ju rosor faktiskt är. Den av Martin Luther King och andra myntade parollen att det är bättre att tända ljus än att bara förbanna mörkret har varit en ledstjärna. Det är redan för många som gnäller mycket mera än de bekvämar sig till att berömma.
På e-posten får jag meddelanden, som ibland börjar med fördömanden av avsändarens medmänsklighet i allmänhet och svenska medier i synnerhet. Vi andra stämplas som en samling hycklare, rasister, egoister, ja rentav nazister. Det blir då svårt att läsa vidare, men ibland finns sedan i texterna så mycket läsvärt, att även den här e-postaren då och då får en ros i radion. Det får aldrig de anonyma tyckarna, som tycks dominera på nätet. Att de inte vågar stå för vad de anser får mig att ömka dem för deras bristande civilkurage.
Jag läste pedagogik på universitet en gång, men det var så länge sen att läroanstalten ännu hette Stockholms högskola. I inlärningspsykologi framhölls ”positiv förstärkning” som något viktigt. Tror mig minnas att det betydde, att man skulle uppmuntra någon som gjorde något bra, för då fortsatte hon/han att göra bra eller till och med bättre ifrån sig. Rentav som befälselev i lumpen fick jag lära mig att om man skulle kritisera bassarna skulle man börja med något positivt, annars tog de inte åt sig av kritiken.
Under en lycklig tid på 70-talet var jag chaufför och sparringpartner i tennis till fyra flickor i åldern 11 till 14. De tränade varje vecka i tälten på Trollbäckens IP. Alla fyra blev mycket duktiga. En av dem tog hem det första av Trollbäckens Tennisklubbs många Junior-SM. En annan gick långt i den prestigefyllda Kalle Anka Cup. En tredje flicka stack iväg till Norge, där hon blev norsk mästarinna minsann. Och den fjärde dominerade nordisk damtennis för ungefär 25 år sen med massor av SM, NM och internationella segrar, bland annat juniortiteln i Franska öppna.
Deras framgångar var knappast en följd av mina insatser utan berodde främst på deras bollbegåvning och att de hade andra tränare, till exempel Rolf Westman, som kunde tennis mycket bättre än jag. Bidrog jag med något var det väl att jag hojtade beröm för varje bra slag de levererade. Förhoppningsvis positiv förstärkning .
I Tuffs mångåriga och omfattande informationsarbete om Indien har vi inte fokuserat på så kallad ”nödporr”, inte så mycket skildrat fattiga och utmärglade människor utan i stället berättat om hur glädjande mycket bra det blivit för de pengar vi skickat. Det har säkert positivt förstärkt människors och skolors vilja att bidra.
Efter 23 år som frivillig radiomakare får jag ibland bita ihop de tänder jag ännu har kvar. Det som håller mig i gång är hemsidan www.tyresoradion.se/tabla.html . Där har på tio månader mer än två hundra lyssnaromdömen om radion lagts in. Än är jag tillräckligt ung för att känna mig uppmuntrad av detta. Därför fortsätter jag ett tag till med den här oavlönade radioverksamheten, som de senaste 13 åren praktiskt taget blivit ett heltidsjobb. Hör av er, kära lyssnare, för ni har blivit min livlina!
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Marianne Stalbohm-Stieger: REPUBLIKER , KRIGISKA KUNGARIKEN, FOTBOLLSKUNGAR....
Kära lyssnare,
Vi har blivit republikaner här i Limhamn – åtminstone för tillfället. Vår kung har blivit detroniserad. En eftermiddag i förra veckan, när skymningen redan hade fallit och risken för eventuella demonstrationer var minimal, revs Limhamnskungen, Rudolf Fredrik Berg, grundaren av Skånska Cement, ner från sin sockel invid Strandgatan. När jag från mitt köksfönster såg vad som pågick, rusade jag ner och bildade en enmansdemonstration mot detta helgerån. Jag lugnades dock av jobbarna med argumentet att kungen bara skulle magasineras i väntan på en ny sockel, visserligen av lägre och mera folkligt slag, men med en bättre och synligare placering. Fan tro´t! Det är nog fråga om en smygrepublikanisering av Limhamn.
En republik, där det går vilt till är Tyskland. Där har det varit val i två delstater med valresultat som försätter politikerna i full panik. I ingen av delstaterna Hessen och Hamburg har något parti fått egen majoritet. Före valet talades det vitt och brett om att man inte ville regera ihop med den ”Nya vänstern”, vars ledare Gysi och Lafontaine inte anses rumsrena. Men se – nu när man inte lyckas bilda nya regeringar börjar man flirta med detta parti. Ramaskri bland väljarna! Valsvek!
Minns ni branden i Ludwigshafen med nio döda? Där blev det också ramaskrin. Rasistiskt dåd! Invandrarfientlighet! Ministerpresidenten Erdogan kom rusande från Turkiet och krävde turkiska borgmästare i kommuner med stor turkisk minoritet. Angela Merkel, Tysklands kansler, surade över detta krav och tyckte Erdogan bedrev valpropaganda i Tyskland, medan tyskarna duckade inför tanken på att branden var ett nytt invandrarfientligt dåd. Nu visar det sig dock efter noggranna analyser att man med nästan 100%ig säkerhet kan fastslå att branden började som en långsamt pyrande eld under ett trappsteg. Men inget tyder på attentat. Inga spår av kemikalier som kan skynda på en brand kunde hittas.
En annan eld anlade ledaren för Tysklands Biskopskonferens. Eld? Nej, detta verkar bli en präriebrand. Biskop Robert Zollitsch, den nye ledaren för konferensen, sade att ingenting i Bibeln kräver att katolska präster ska leva i celibat. Detta sade han med tanke på att den katolska kyrkan i Tyskland lider av en katastrofal brist på präster. Många katolska präster har tvingats nedlägga sina ämbeten, eftersom de öppet visar att de lever i ett förhållande.De vill inte hyckla och utge sin kvinna som hushållerska. Celibatsfrågan är en brännande fråga inom den katolska kyrkan.
En tredje eld anlades den 27 februari 1933, nämligen den i Berlins riksdagshus. Den nazistiska ledningen arresterade omedelbart en ung arbetslös holländare, Marinus van der Lubbe. Van der Lubbes bror har hela tiden hävdat att Marinus oskyldigt avrättades 1934. Branden var inte ett verk av en ensam förvirrad man. Nu har brodern äntligen fått gehör. Efter 75 år förklarade Tysklands statsåklagarämbete van der Lubbe oskyldig till branden. Vissa saker mognar långsamt.
Den 27 februari för 350 år sedan blev Skåne svenskt. Händelsen högtidlighölls överallt den 26 februari, men här i Radio Tuff kan vi avslöja hur det verkligen förhåller sig. Herrarna som i Taastrups prästgård invid Roskilde domkyrka förhandlade fram fredsvillkoren efter det för danskarna så snöpligt förlorade kriget, kom nämligen inte till skott i tid. Sverige dikterade fredsvillkoren, vilka var förödande för Danmark som förlorade mer än en tredjedel av sina områden. Det tog lång tid att formulera dessa villkor, och när herrarna väl var klara var de så svettiga att de var tvungna att först fräscha upp sig inför undertecknandet i domkyrkan. Då hade det blivit tidig morgon den 27 februari 1658. Men freden högtidlighölls alltså den 26. Minerna hos kronprins Fredrik och Sveriges ambassadör utanför Roskilde domkyrka häromdagen var allvarliga, för att inte säga frostiga. Inget tillfälle för glada miner här inte!
Mitt i allt elände får vi glädja oss åt våra fotbollskungar här i Skåne. Zlatan I av Malmö har köpt en lägenhet i New York för 16 miljoner kronor, medan Henke I av Helsingborg nöjer sig med en futtig liten villa för endast 6,2 miljoner. Ingen av våra kungar behöver alltså svälta, även om de inte gör några landvinningar utan endast fotbollsvinster. Vilket kanske i längden är bättre.
Tag väl hand om er i väntan på våren säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Vi har blivit republikaner här i Limhamn – åtminstone för tillfället. Vår kung har blivit detroniserad. En eftermiddag i förra veckan, när skymningen redan hade fallit och risken för eventuella demonstrationer var minimal, revs Limhamnskungen, Rudolf Fredrik Berg, grundaren av Skånska Cement, ner från sin sockel invid Strandgatan. När jag från mitt köksfönster såg vad som pågick, rusade jag ner och bildade en enmansdemonstration mot detta helgerån. Jag lugnades dock av jobbarna med argumentet att kungen bara skulle magasineras i väntan på en ny sockel, visserligen av lägre och mera folkligt slag, men med en bättre och synligare placering. Fan tro´t! Det är nog fråga om en smygrepublikanisering av Limhamn.
En republik, där det går vilt till är Tyskland. Där har det varit val i två delstater med valresultat som försätter politikerna i full panik. I ingen av delstaterna Hessen och Hamburg har något parti fått egen majoritet. Före valet talades det vitt och brett om att man inte ville regera ihop med den ”Nya vänstern”, vars ledare Gysi och Lafontaine inte anses rumsrena. Men se – nu när man inte lyckas bilda nya regeringar börjar man flirta med detta parti. Ramaskri bland väljarna! Valsvek!
Minns ni branden i Ludwigshafen med nio döda? Där blev det också ramaskrin. Rasistiskt dåd! Invandrarfientlighet! Ministerpresidenten Erdogan kom rusande från Turkiet och krävde turkiska borgmästare i kommuner med stor turkisk minoritet. Angela Merkel, Tysklands kansler, surade över detta krav och tyckte Erdogan bedrev valpropaganda i Tyskland, medan tyskarna duckade inför tanken på att branden var ett nytt invandrarfientligt dåd. Nu visar det sig dock efter noggranna analyser att man med nästan 100%ig säkerhet kan fastslå att branden började som en långsamt pyrande eld under ett trappsteg. Men inget tyder på attentat. Inga spår av kemikalier som kan skynda på en brand kunde hittas.
En annan eld anlade ledaren för Tysklands Biskopskonferens. Eld? Nej, detta verkar bli en präriebrand. Biskop Robert Zollitsch, den nye ledaren för konferensen, sade att ingenting i Bibeln kräver att katolska präster ska leva i celibat. Detta sade han med tanke på att den katolska kyrkan i Tyskland lider av en katastrofal brist på präster. Många katolska präster har tvingats nedlägga sina ämbeten, eftersom de öppet visar att de lever i ett förhållande.De vill inte hyckla och utge sin kvinna som hushållerska. Celibatsfrågan är en brännande fråga inom den katolska kyrkan.
En tredje eld anlades den 27 februari 1933, nämligen den i Berlins riksdagshus. Den nazistiska ledningen arresterade omedelbart en ung arbetslös holländare, Marinus van der Lubbe. Van der Lubbes bror har hela tiden hävdat att Marinus oskyldigt avrättades 1934. Branden var inte ett verk av en ensam förvirrad man. Nu har brodern äntligen fått gehör. Efter 75 år förklarade Tysklands statsåklagarämbete van der Lubbe oskyldig till branden. Vissa saker mognar långsamt.
Den 27 februari för 350 år sedan blev Skåne svenskt. Händelsen högtidlighölls överallt den 26 februari, men här i Radio Tuff kan vi avslöja hur det verkligen förhåller sig. Herrarna som i Taastrups prästgård invid Roskilde domkyrka förhandlade fram fredsvillkoren efter det för danskarna så snöpligt förlorade kriget, kom nämligen inte till skott i tid. Sverige dikterade fredsvillkoren, vilka var förödande för Danmark som förlorade mer än en tredjedel av sina områden. Det tog lång tid att formulera dessa villkor, och när herrarna väl var klara var de så svettiga att de var tvungna att först fräscha upp sig inför undertecknandet i domkyrkan. Då hade det blivit tidig morgon den 27 februari 1658. Men freden högtidlighölls alltså den 26. Minerna hos kronprins Fredrik och Sveriges ambassadör utanför Roskilde domkyrka häromdagen var allvarliga, för att inte säga frostiga. Inget tillfälle för glada miner här inte!
Mitt i allt elände får vi glädja oss åt våra fotbollskungar här i Skåne. Zlatan I av Malmö har köpt en lägenhet i New York för 16 miljoner kronor, medan Henke I av Helsingborg nöjer sig med en futtig liten villa för endast 6,2 miljoner. Ingen av våra kungar behöver alltså svälta, även om de inte gör några landvinningar utan endast fotbollsvinster. Vilket kanske i längden är bättre.
Tag väl hand om er i väntan på våren säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Leif Bratt, som ÄR UTE OCH CYKLAR I WIEN
Idag , lördagen den 23 februari är det vår i luften här i Wien. Plus 14 grader och en nästan målfri himmel. Så därför kom cyklarna fram från sin vinterförvaring. Lite pumpande av däcken och sen iväg på väl avskiljda cykelbanor längs Donau kanal.
Själv sitter jag på en hederlig gammal svensk cykel av märket Pilen. Modellen är från anno dazumal men cykeln nytillverkad. Att cykeltillverkare äntligen har förstått att ta tillvara gammal "design" skänker stor glädje. Modellen gör att jag kan sitta rak i ryggen med styrets handtag på bekvämt avstånd och höjd. Vidare så är sadeln av den äldre sorten dvs bred. Detta gör att kroppens tyngd tas upp av rumpan och inte av genitalierna, vilket var fallet med min tidigare, lite mer moderna cykel. Med allt fler år bakom sig, blir små glädjeämnen allt viktigare i den mindre roliga åldersresan.
Vi är inte ensamma härute, för att möta våren. Vårvärme och sol tycks vara ett allmänmänskligt behov. Det som dock avviker från det man är van vid när våren kommer är de raska entreprenörerna som med sina uteserveringar kan erbjuda någon lättare förtäring under åkturen eller promenaden. Då slog det mig att kanske detta är en konsekvens av klimatförändringar. Företagarna har av tradition öppnat runt 1:a april. Dom har naturligtvis inte lagt in stigande växthuseffekt i sin planering. Dom har inte förstått att stigande temperaturer gör att våren kommer att komma allt tidigare. Vi får hoppas att de lär sig, för allas välfärds skull.
Ett annat glädjeämne med lustfyllda cykelturer är att små funderingar får fritt spelrum. Man sitter där på sin cykel och mår bra och så dyker småknepiga tankar upp. Som detta med att lära sig språk. Speciellt som man bosätter sig ett annat land. Vi fick tipset att titta på TV för att tränga in i vårt nya språk. Det är säkert klokt. Men så tänkte jag på hur det var när jag som 20-åring började som reseledare i Rumänien. Där fanns ingen TV att tillgå. Då tänkte jag på att frekvens eller hur ofta ord sades var det som underlättade inlärningen.
Som exempel vill jag ta upp det rumänska ordet no ieste (uttalas med ett klart hörbart i). Det sades alltid när man skulle beställa mat på restaurang (Jag hade inte tillgång till kök utan åt tre mål mat om dagen på restaurang). Det betyder, kanske lite överraskande, ”finns inte”. I Ceausescus Rumänien saknades det mesta. Trots att menyer omfattande kanske 50-100 olika rätter var bara 2-3 stycken tillgängliga. Så chansen att de skulle säga no ieste eller finns inte, var ganska stor. Ur lingvistisk synvinkel var det dock ganska bra. Man lärde sig snabbt ett nytt ord.
Vad har då detta med vårt nya språk att göra. Jo på TV i Österrike är det vanligaste eller mest frekventa ordet just nu Entscheidung (kan förekomma i lite olika böjda/grammatiska former) som betyder ungefär avgörande eller komma till beslut. Så det fastnade ganska snabbt. Varför just detta ord frågar man sig kanske. Jo vi har här samma utbud av TV-program som i Sverige. Bonde söker fru, Let's Dance, Idol osv. Publik skall avgöra, Jury skall avgöra, deltagare skall avgöra eller fatta beslut.
Stackars den som drabbas av beslutsångest. Vart vill jag då komma med detta. Jo genom en frekvensanalys av ord i ett samhälle kanske man kan få en bra mätare på tillståndet i nationen. Om det var knapert med kostlig spis i Rumänien under Ceausescu så gäller detta i högsta grad andlig spis i Österrike 2008. I alla fall om man vill träna språk via TV-------------------------------------------------------------------------
Leif Bratt i Wien för Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Själv sitter jag på en hederlig gammal svensk cykel av märket Pilen. Modellen är från anno dazumal men cykeln nytillverkad. Att cykeltillverkare äntligen har förstått att ta tillvara gammal "design" skänker stor glädje. Modellen gör att jag kan sitta rak i ryggen med styrets handtag på bekvämt avstånd och höjd. Vidare så är sadeln av den äldre sorten dvs bred. Detta gör att kroppens tyngd tas upp av rumpan och inte av genitalierna, vilket var fallet med min tidigare, lite mer moderna cykel. Med allt fler år bakom sig, blir små glädjeämnen allt viktigare i den mindre roliga åldersresan.
Vi är inte ensamma härute, för att möta våren. Vårvärme och sol tycks vara ett allmänmänskligt behov. Det som dock avviker från det man är van vid när våren kommer är de raska entreprenörerna som med sina uteserveringar kan erbjuda någon lättare förtäring under åkturen eller promenaden. Då slog det mig att kanske detta är en konsekvens av klimatförändringar. Företagarna har av tradition öppnat runt 1:a april. Dom har naturligtvis inte lagt in stigande växthuseffekt i sin planering. Dom har inte förstått att stigande temperaturer gör att våren kommer att komma allt tidigare. Vi får hoppas att de lär sig, för allas välfärds skull.
Ett annat glädjeämne med lustfyllda cykelturer är att små funderingar får fritt spelrum. Man sitter där på sin cykel och mår bra och så dyker småknepiga tankar upp. Som detta med att lära sig språk. Speciellt som man bosätter sig ett annat land. Vi fick tipset att titta på TV för att tränga in i vårt nya språk. Det är säkert klokt. Men så tänkte jag på hur det var när jag som 20-åring började som reseledare i Rumänien. Där fanns ingen TV att tillgå. Då tänkte jag på att frekvens eller hur ofta ord sades var det som underlättade inlärningen.
Som exempel vill jag ta upp det rumänska ordet no ieste (uttalas med ett klart hörbart i). Det sades alltid när man skulle beställa mat på restaurang (Jag hade inte tillgång till kök utan åt tre mål mat om dagen på restaurang). Det betyder, kanske lite överraskande, ”finns inte”. I Ceausescus Rumänien saknades det mesta. Trots att menyer omfattande kanske 50-100 olika rätter var bara 2-3 stycken tillgängliga. Så chansen att de skulle säga no ieste eller finns inte, var ganska stor. Ur lingvistisk synvinkel var det dock ganska bra. Man lärde sig snabbt ett nytt ord.
Vad har då detta med vårt nya språk att göra. Jo på TV i Österrike är det vanligaste eller mest frekventa ordet just nu Entscheidung (kan förekomma i lite olika böjda/grammatiska former) som betyder ungefär avgörande eller komma till beslut. Så det fastnade ganska snabbt. Varför just detta ord frågar man sig kanske. Jo vi har här samma utbud av TV-program som i Sverige. Bonde söker fru, Let's Dance, Idol osv. Publik skall avgöra, Jury skall avgöra, deltagare skall avgöra eller fatta beslut.
Stackars den som drabbas av beslutsångest. Vart vill jag då komma med detta. Jo genom en frekvensanalys av ord i ett samhälle kanske man kan få en bra mätare på tillståndet i nationen. Om det var knapert med kostlig spis i Rumänien under Ceausescu så gäller detta i högsta grad andlig spis i Österrike 2008. I alla fall om man vill träna språk via TV-------------------------------------------------------------------------
Leif Bratt i Wien för Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1174) 08-03-02 till....
....till minnet av Tage Danielsson som bland skrev
Om allting är för jävligt,
måste man ändå vara glad
för det är ens skyldighet
att inte öka världens sorg.
och en ros till Jan Viklund som tack för påminnelsen om denna vers.
....till nyhetsbrevet Public Access (nr 3/2008), där det uppges att var sjätte närradiostation nu har privatiserats, så att 22 av dem nu är kommersialiserade. Hur det gått till framgår av ledaren, som har rubriken ”Att ta död på svensk närradio”. Där sägs bland annat: ”Radio- och TV-verket ger tillstånd till så kallade ’ideella föreningar’ som är målvakter för intressen som satsar på kommersiell radio med miljonvinster i sikte”. Det påpekas, att den här stegvisa privatiseringen av svensk närradio inte sker utomlands utan är en exklusivt svensk företeelse.
....till den israeliska tidningen Jersusalem Post (22/2), där Caroline Glick bland annat skriver: ”Kosovos vänner hävdar att som offer för ”folkmord” förtjänar Kosovos muslimer sin självständighet. Men om de har varit måltavla för förintelse från serbernas sida, hur kommer det sig då att de har ökat från 48 procent av befolkningen 1948 till 92 procent i dag. Faktum är att muslimerna utgjorde bara 78 procent 1991, året innan Jugoslavien splittrades. Särskilt under de senaste åren är det Kosovos kristna serber, inte dess muslimska albaner, som utsatts för etnisk rensning. Sedan 1999 [Natoanfallet] har två tredjedelar av serberna –omkring 250 000 människor—flytt från området”
....till Dagens Nyheters Ingrid Elam, som (26/2) skriver om ännu en bok om tyskarna som hemska ogärningsmän, Jonathan Littels roman ”De välvilliga”, som blivit en bästsäljare i Frankrike. Hon rapporterar att den radikala tidningen Die Zeit på tre helsidor sågar boken ”tills inte ett uns av sanning finns kvar”. Den betecknas som ”vedervärdig kitsch”. Att den blivit en sådan jätteframgång i Frankrike förklaras med att den ”stryker alla gamla franska fördomar om tysken som bildat odjur medhårs”.
....till filmen BANG & VÄRLDSHISTORIEN av Maj Wechselmann, som har premiär på biografen Zita fredag den 7 mars. En ros också till Sveriges Radios Studio Ett som (25/2) hade ett inslag om krigskorrespondenten och pacifisten Barbro Alving (1909-1987), som skildrades av dottern Ruffa,
....till Sydsvenska Dagbladet som (26/2) tog in en artikel med rubriken ”Regeringen försvarar klustervapen”, skriven av FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic och Svenska Freds’ ordförande Anna Ek. De påpekar, att Österrike, Belgien och Ungern redan har förbjudit klustervapen i nationell lagstiftning, medan den svenska regeringen vill att det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 skall undantas från ett internationellt förbud.
....till diskussionscaféet Filosofika med Göran Flodman som ypperlig samtalsledare. Nästa träff är redan tisdag den 4 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: VAD MENAS MED ATT VARA LIBERAL?
Om allting är för jävligt,
måste man ändå vara glad
för det är ens skyldighet
att inte öka världens sorg.
och en ros till Jan Viklund som tack för påminnelsen om denna vers.
....till nyhetsbrevet Public Access (nr 3/2008), där det uppges att var sjätte närradiostation nu har privatiserats, så att 22 av dem nu är kommersialiserade. Hur det gått till framgår av ledaren, som har rubriken ”Att ta död på svensk närradio”. Där sägs bland annat: ”Radio- och TV-verket ger tillstånd till så kallade ’ideella föreningar’ som är målvakter för intressen som satsar på kommersiell radio med miljonvinster i sikte”. Det påpekas, att den här stegvisa privatiseringen av svensk närradio inte sker utomlands utan är en exklusivt svensk företeelse.
....till den israeliska tidningen Jersusalem Post (22/2), där Caroline Glick bland annat skriver: ”Kosovos vänner hävdar att som offer för ”folkmord” förtjänar Kosovos muslimer sin självständighet. Men om de har varit måltavla för förintelse från serbernas sida, hur kommer det sig då att de har ökat från 48 procent av befolkningen 1948 till 92 procent i dag. Faktum är att muslimerna utgjorde bara 78 procent 1991, året innan Jugoslavien splittrades. Särskilt under de senaste åren är det Kosovos kristna serber, inte dess muslimska albaner, som utsatts för etnisk rensning. Sedan 1999 [Natoanfallet] har två tredjedelar av serberna –omkring 250 000 människor—flytt från området”
....till Dagens Nyheters Ingrid Elam, som (26/2) skriver om ännu en bok om tyskarna som hemska ogärningsmän, Jonathan Littels roman ”De välvilliga”, som blivit en bästsäljare i Frankrike. Hon rapporterar att den radikala tidningen Die Zeit på tre helsidor sågar boken ”tills inte ett uns av sanning finns kvar”. Den betecknas som ”vedervärdig kitsch”. Att den blivit en sådan jätteframgång i Frankrike förklaras med att den ”stryker alla gamla franska fördomar om tysken som bildat odjur medhårs”.
....till filmen BANG & VÄRLDSHISTORIEN av Maj Wechselmann, som har premiär på biografen Zita fredag den 7 mars. En ros också till Sveriges Radios Studio Ett som (25/2) hade ett inslag om krigskorrespondenten och pacifisten Barbro Alving (1909-1987), som skildrades av dottern Ruffa,
....till Sydsvenska Dagbladet som (26/2) tog in en artikel med rubriken ”Regeringen försvarar klustervapen”, skriven av FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic och Svenska Freds’ ordförande Anna Ek. De påpekar, att Österrike, Belgien och Ungern redan har förbjudit klustervapen i nationell lagstiftning, medan den svenska regeringen vill att det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 skall undantas från ett internationellt förbud.
....till diskussionscaféet Filosofika med Göran Flodman som ypperlig samtalsledare. Nästa träff är redan tisdag den 4 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: VAD MENAS MED ATT VARA LIBERAL?
lördag, februari 23
"EN GNUTTA PRAKTISKT HANDLANDE ÄR MER VÄRT ÄN ...."
I torsdags var fyra från TUFF i Tyresö skola och informerade, bland annat med bilder, om de många tuff-projekten i Indien. Skolan gjorde i fjol ett dagsverke, vars pengar delvis finansierade en buss som åker ut till skolorna i det tidigare så gudsförgätna Dharampur och förser skolorna där med planscher, kartor och böcker.
Jag undrar, vilken gång i ordningen vi under 37 år har varit i svenska skolor och gratis berättat om Indien och visat bilder på projekten där. Inte bara alla Tyresöskolor har informerats många gånger utan också en massa skolor i Stockholmsområdet samt dessutom skolor från Kiruna, Jokkmokk och Örnsköldsvik i norr till Malmö i söder. Gissningsvis har vi uppåt tusen gånger ägnat oss åt detta upplysningsarbete.
Vi har alltså gjort detta frivilligt och oavlönat men belöningen har ändå varit stor. Under åren har cirka 35 skolor gjort dagsverken och andra insatser, som har finansierat en mängd utomordentliga projekt i Indien. Där har för pengarna från svenska systerskolor blivit många skolbyggnader, elevhem, skolmatsalar, skollaboratorier och bibliotek. Dessutom hundratals brunnar, 75 000 mangoträd, många dammar och massor av vallar för att hindra de häftiga monsunregnen att spola bort värdefull jord. Ja, TUFF har rentav delfinansierat en medicinfabrik, som har namnet Locost, eftersom den producerar billiga mediciner för de många fattigas behov.
Några av dessa projekt har fått namn efter finansiärerna. I Indien finns skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall, gästhuset Tuff Friendship House, Tyresö Kommune Teachers’ House, skolbyggnaderna Kumla och Nyboda Wing (namngivna efter Kumla och Nyboda skolor i Tyresö), gymnasiebyggnaden Stenhammar Higher Secondary School (efter Stenhammarskolan i Flen), elevhemmet Kvicken House (efter Kvickentorpsskolan i Farsta), plus många andra projekt med svenska namn –för att inte tala om alla brunnar som fått namn efter svenska donatorer.
Två lite annorlunda insamlingsmetoder är värda att nämna. När vänner fyller jämt samlar vi in pengar till något visst projekt för att hedra dem. När Göran Flodman fyllde jämt blev det i indiska Dharampur ett ”Flodman Water System”, en dieselpump vid en brunn och en 600 meter lång vattenledning till en av Tuff-skolorna. När Gunnar och Margaretha Petersen nyligen fyllde jämt blev det ett ”Petersen Reading Room” vid en annan skola. Och när Robert Stieger gick bort hedrade hans vänner honom med ”Robert Library”, ett skolbibliotek i Indien.
Ett annat sätt att få in pengar är genom Tuffs mangogram, som är den perfekta presenten när man vill gratulera någon eller minnas någon bortgången. De bidrar varje år till ytterligare flera tusen mangoträd i många fattiga indiska byar.
Positivt är också att alla i Tuff och Radio Tuff jobbar gratis, så varje insamlad krona går oavkortat till ändamålet. Inte heller belastas skattebetalarna, eftersom Tuff inte får ett öre av stat eller kommun. Och i Indien används våra pengar oerhört väl tack vare vårt samarbete med hängivna gandhianer. Det var Gandhi som påpekade: "EN GNUTTA PRAKTISKT HANDLANDE ÄR MER VÄRT ÄN TONVIS MED TEORIER."
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1173) 2008-02-24
Jag undrar, vilken gång i ordningen vi under 37 år har varit i svenska skolor och gratis berättat om Indien och visat bilder på projekten där. Inte bara alla Tyresöskolor har informerats många gånger utan också en massa skolor i Stockholmsområdet samt dessutom skolor från Kiruna, Jokkmokk och Örnsköldsvik i norr till Malmö i söder. Gissningsvis har vi uppåt tusen gånger ägnat oss åt detta upplysningsarbete.
Vi har alltså gjort detta frivilligt och oavlönat men belöningen har ändå varit stor. Under åren har cirka 35 skolor gjort dagsverken och andra insatser, som har finansierat en mängd utomordentliga projekt i Indien. Där har för pengarna från svenska systerskolor blivit många skolbyggnader, elevhem, skolmatsalar, skollaboratorier och bibliotek. Dessutom hundratals brunnar, 75 000 mangoträd, många dammar och massor av vallar för att hindra de häftiga monsunregnen att spola bort värdefull jord. Ja, TUFF har rentav delfinansierat en medicinfabrik, som har namnet Locost, eftersom den producerar billiga mediciner för de många fattigas behov.
Några av dessa projekt har fått namn efter finansiärerna. I Indien finns skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall, gästhuset Tuff Friendship House, Tyresö Kommune Teachers’ House, skolbyggnaderna Kumla och Nyboda Wing (namngivna efter Kumla och Nyboda skolor i Tyresö), gymnasiebyggnaden Stenhammar Higher Secondary School (efter Stenhammarskolan i Flen), elevhemmet Kvicken House (efter Kvickentorpsskolan i Farsta), plus många andra projekt med svenska namn –för att inte tala om alla brunnar som fått namn efter svenska donatorer.
Två lite annorlunda insamlingsmetoder är värda att nämna. När vänner fyller jämt samlar vi in pengar till något visst projekt för att hedra dem. När Göran Flodman fyllde jämt blev det i indiska Dharampur ett ”Flodman Water System”, en dieselpump vid en brunn och en 600 meter lång vattenledning till en av Tuff-skolorna. När Gunnar och Margaretha Petersen nyligen fyllde jämt blev det ett ”Petersen Reading Room” vid en annan skola. Och när Robert Stieger gick bort hedrade hans vänner honom med ”Robert Library”, ett skolbibliotek i Indien.
Ett annat sätt att få in pengar är genom Tuffs mangogram, som är den perfekta presenten när man vill gratulera någon eller minnas någon bortgången. De bidrar varje år till ytterligare flera tusen mangoträd i många fattiga indiska byar.
Positivt är också att alla i Tuff och Radio Tuff jobbar gratis, så varje insamlad krona går oavkortat till ändamålet. Inte heller belastas skattebetalarna, eftersom Tuff inte får ett öre av stat eller kommun. Och i Indien används våra pengar oerhört väl tack vare vårt samarbete med hängivna gandhianer. Det var Gandhi som påpekade: "EN GNUTTA PRAKTISKT HANDLANDE ÄR MER VÄRT ÄN TONVIS MED TEORIER."
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1173) 2008-02-24
TILL MINNE AV PACIFISTEN ROBERT STIEGER
Robert Stieger (1926-2004) bodde i flera decennier i Tyresö. Han var en duktig typograf på DN men också en begåvad konstnär. På hedersplatsen i mitt vardagsrum finns en liten tavla med vackra röda blommor mot en vit och grön bakgrund. Och på tavlan har Robert textat:
En liten gnutta fred,
a little piece of peace,
uno paco paz,
ein bisschen Frieden,
Shalom! Shalom!
Robert växte upp i en vänsterfamilj i München, tvingades som sjuttonåring ut i kriget, tillbringade efter kriget två år i amerikansk fångenskap, vilket inte var någon sinekur. Året före sin död utkom han med boken DREI GESTOHLENE JAHRE [Tre stulna år], där han skildrar sina krigs- och fångerfarenheter. Dessa gjorde honom till fredsaktivist och orädd sanningssägare. Han förenade radikalism med värme och klokhet.
Marianne Stalbohm-Stieger har just kommit ut med en diktbok om sin saknad efter sin Robert. Den har titeln JAG SJUNGER FÖR DIG HAIKU OM SORG OCH SAKNAD. I Radio Tuff (nr 1173) 24 februari-2 mars läser hon följande dikter ur sin bok:
Tag fast i smärtan
skriv av dig sorg och saknad
sätt ord på fasan
Ordet död tränger
in till min innersta punkt
pilen i hjärtat
Världen rasade
och spillrorna av mitt liv
ligger i en hög
x x x
Olidlig smärta
spjut som skär genom min kropp
vanmakten tar mig
Stäng inte locket
jag vill se dig en gång till
för sista gången
En sista smekning
långsamt över kallnad kind
ett smärtsamt farväl
x x x
Tofflorna står kvar
i hallen och väntar på
att du kommer strax
Den tomma sängen
när jag sträcker ut handen
är din kudde kall
Tom är din vilstol
tom pannån på staffliet
saknaden skriker
x x x
Koltrasten drillar
i blånande skymningsstund
ljuder högt för dig
Falnande våreld
ur askan fågeln Fenix
nyvaknad livslust
Långsamt vågar jag
beträda nya stigar
ett steg i taget
Dessa dikter av Marianne Stalbohm-Stieger var alltså tillägnade hennes 2004 bortgångne make Robert. En bild på honom plus det tal som Åke Sandin höll vid hans begravning finns på http://www.abcitron.net/tuffnet/tuff/lost_friends.htm
En liten gnutta fred,
a little piece of peace,
uno paco paz,
ein bisschen Frieden,
Shalom! Shalom!
Robert växte upp i en vänsterfamilj i München, tvingades som sjuttonåring ut i kriget, tillbringade efter kriget två år i amerikansk fångenskap, vilket inte var någon sinekur. Året före sin död utkom han med boken DREI GESTOHLENE JAHRE [Tre stulna år], där han skildrar sina krigs- och fångerfarenheter. Dessa gjorde honom till fredsaktivist och orädd sanningssägare. Han förenade radikalism med värme och klokhet.
Marianne Stalbohm-Stieger har just kommit ut med en diktbok om sin saknad efter sin Robert. Den har titeln JAG SJUNGER FÖR DIG HAIKU OM SORG OCH SAKNAD. I Radio Tuff (nr 1173) 24 februari-2 mars läser hon följande dikter ur sin bok:
Tag fast i smärtan
skriv av dig sorg och saknad
sätt ord på fasan
Ordet död tränger
in till min innersta punkt
pilen i hjärtat
Världen rasade
och spillrorna av mitt liv
ligger i en hög
x x x
Olidlig smärta
spjut som skär genom min kropp
vanmakten tar mig
Stäng inte locket
jag vill se dig en gång till
för sista gången
En sista smekning
långsamt över kallnad kind
ett smärtsamt farväl
x x x
Tofflorna står kvar
i hallen och väntar på
att du kommer strax
Den tomma sängen
när jag sträcker ut handen
är din kudde kall
Tom är din vilstol
tom pannån på staffliet
saknaden skriker
x x x
Koltrasten drillar
i blånande skymningsstund
ljuder högt för dig
Falnande våreld
ur askan fågeln Fenix
nyvaknad livslust
Långsamt vågar jag
beträda nya stigar
ett steg i taget
Dessa dikter av Marianne Stalbohm-Stieger var alltså tillägnade hennes 2004 bortgångne make Robert. En bild på honom plus det tal som Åke Sandin höll vid hans begravning finns på http://www.abcitron.net/tuffnet/tuff/lost_friends.htm
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1173) 08-02-24 till....
....till en lokaltidning igen. Förra veckan rosade vi ”Vi i Tyresö” och den här veckan Tyresö Nyheter som har en hel sida med två foton om Tyresöradion. Rubriken är GYMNASIET, TUFF OCH TENNIS PÅ 91,4 MHz
....till filosofie doktorn vid Centrum för multietnisk forskning i Uppsala, Kjell Magnusson, som (AB 19/2) bland annat skriver: ”Det upprepas ständigt att Nato ingrep militärt 1999 för att förhindra en humanitär katastrof, kanske folkmord. Ett falskt påstående. Nato började sitt krig eftersom Jugoslavien vägrade att skriva på Rambouilletavtalet. Den humanitära katastrofen var ett resultat av kriget, inte tvärtom. Konflikten i Kosovo visar däremot att en nationell rörelse som medvetet använder sig av våld för att uppnå sina mål snabbt kan nå framgång om man är allierad med supermakten USA. I det fallet är Kosovo unikt.”
....till filosofie doktorn vid Uppsala universitet Tomas Dulic, som (SvD 19/2) anser att ett erkännande av Kosovo undergräver FN:s auktoritet och frågar: ”Hur skall man förklara för kurder, osseter, basker och andra att de inte har rätt till egna nationalstater, när albanerna får ha två?”
....till insändarskribenten Ursula Falkringe i Mariefred, som (DN 19/2) skriver under rubriken FÖRBUD MÅSTE INFÖRAS MOT KLUSTERBOMBER. Hon skriver bland annat: ”Det är oacceptabelt att Sverige anser att det terrorvapen som klusterbomber utgör ska få användas i krig och att det svenska försvaret fortfarande har klustervapen”
....till Dagens Nyheters Maciej Zaremba, som skrivit tre långa artiklar under rubriken FÖRST KRÄNKT VINNER. Det som frapperar är skadestånden, som kan göra det riktigt lockande att känna sig kränkt.
....till ”missionären som blev indier”, engelsmannen Charlie Andrews, som blev en av Gandhis närmaste vänner och som bland annat sa: "Jag framhåller att brittisk imperialism är ett av de största hoten mot världsfreden. Det som skrämmer mig mest är dagens hårdnande attityd om den 'vita rasens' överlägsenhet. Vi måste befria oss själva från den, eller gå under.”
....till Tyresö skola, som i torsdags inbjöd fyra Tuff-aktivister att berätta för två klasser om projekten i Indien. Förra året bidrog skolan genom ett dagsverke med 28 436 kr som till en tredjedel finansierade en bokbuss som förser sju skolor i Dharampurs många små fattiga byar med undervisningsmateriel. Tuffs indiska partner Bhikhu Vyas skriver: ”Bussen som var ett experiment har blivit en succé som överträffade våra förväntningar”
....till Radio Tuffs medarbetare Marianne Stalbohm-Stieger, som just kommit ut med diktboken ”Jag sjunger för dig haiku om sorg och saknad”. Det är en fin och stämningsfull bok. Senare i veckans Radio Tuff hör vi Marianne läsa några av dikterna.
....till journalisten Johan Romin, som på tal om förra veckas krönika i Radio Tuff invänder: ”Sherman Adams var ingen desertör utan en amerikansk person bosatt i Sverige.”
....till två tuff-arrangemang i veckan. Våra Indienresenärer Bitte Isacsson, Margareta Svahn och Barbro Nordlöf berättar om sina intryck, främst av de många tuff-projekten i Indien. Det sker torsdag den 28 februari kl 19 i Tuff-lokalen, dit alla är hjärtligt välkomna. Nu på lördag den 1 mars är tuff-aktivister i Tyresö Centrum och då finns det möjligheter att köpa mangogram, bli medlem eller fynda genom att köpa indiska silversmycken,
....till filosofie doktorn vid Centrum för multietnisk forskning i Uppsala, Kjell Magnusson, som (AB 19/2) bland annat skriver: ”Det upprepas ständigt att Nato ingrep militärt 1999 för att förhindra en humanitär katastrof, kanske folkmord. Ett falskt påstående. Nato började sitt krig eftersom Jugoslavien vägrade att skriva på Rambouilletavtalet. Den humanitära katastrofen var ett resultat av kriget, inte tvärtom. Konflikten i Kosovo visar däremot att en nationell rörelse som medvetet använder sig av våld för att uppnå sina mål snabbt kan nå framgång om man är allierad med supermakten USA. I det fallet är Kosovo unikt.”
....till filosofie doktorn vid Uppsala universitet Tomas Dulic, som (SvD 19/2) anser att ett erkännande av Kosovo undergräver FN:s auktoritet och frågar: ”Hur skall man förklara för kurder, osseter, basker och andra att de inte har rätt till egna nationalstater, när albanerna får ha två?”
....till insändarskribenten Ursula Falkringe i Mariefred, som (DN 19/2) skriver under rubriken FÖRBUD MÅSTE INFÖRAS MOT KLUSTERBOMBER. Hon skriver bland annat: ”Det är oacceptabelt att Sverige anser att det terrorvapen som klusterbomber utgör ska få användas i krig och att det svenska försvaret fortfarande har klustervapen”
....till Dagens Nyheters Maciej Zaremba, som skrivit tre långa artiklar under rubriken FÖRST KRÄNKT VINNER. Det som frapperar är skadestånden, som kan göra det riktigt lockande att känna sig kränkt.
....till ”missionären som blev indier”, engelsmannen Charlie Andrews, som blev en av Gandhis närmaste vänner och som bland annat sa: "Jag framhåller att brittisk imperialism är ett av de största hoten mot världsfreden. Det som skrämmer mig mest är dagens hårdnande attityd om den 'vita rasens' överlägsenhet. Vi måste befria oss själva från den, eller gå under.”
....till Tyresö skola, som i torsdags inbjöd fyra Tuff-aktivister att berätta för två klasser om projekten i Indien. Förra året bidrog skolan genom ett dagsverke med 28 436 kr som till en tredjedel finansierade en bokbuss som förser sju skolor i Dharampurs många små fattiga byar med undervisningsmateriel. Tuffs indiska partner Bhikhu Vyas skriver: ”Bussen som var ett experiment har blivit en succé som överträffade våra förväntningar”
....till Radio Tuffs medarbetare Marianne Stalbohm-Stieger, som just kommit ut med diktboken ”Jag sjunger för dig haiku om sorg och saknad”. Det är en fin och stämningsfull bok. Senare i veckans Radio Tuff hör vi Marianne läsa några av dikterna.
....till journalisten Johan Romin, som på tal om förra veckas krönika i Radio Tuff invänder: ”Sherman Adams var ingen desertör utan en amerikansk person bosatt i Sverige.”
....till två tuff-arrangemang i veckan. Våra Indienresenärer Bitte Isacsson, Margareta Svahn och Barbro Nordlöf berättar om sina intryck, främst av de många tuff-projekten i Indien. Det sker torsdag den 28 februari kl 19 i Tuff-lokalen, dit alla är hjärtligt välkomna. Nu på lördag den 1 mars är tuff-aktivister i Tyresö Centrum och då finns det möjligheter att köpa mangogram, bli medlem eller fynda genom att köpa indiska silversmycken,
lördag, februari 16
Bengt Svensson, San Francisco: CLINTON OCH McCAIN CHANSLÖSA
Hej alla lyssnare!
Det är precis elva månader och en vecka till USA:s näste president tillträder sitt ämbete, men redan nu kan jag berätta att han heter Barack Obama. Vad han tänker genomföra för politik vet jag däremot inte.
Utrikespolitiken kommer att fortsätta ungefär som nu, fast i ny förpackning, ny presentation och kanske nya attityder. Men att Obama skulle avbryta USA:s militära framryckningar i Östeuropa eller Centralasien eller överge de nya fina militärbaserna i Kosovo, Irak, Afghanistan, Tjeckien och fd Sovjetrepubliker? Nej, det kan ni glömma.
Till skillnad från dagens president behärskar han dessutom det engelska språket. EU:s ledare kommer att känna sig lättade. Nu blir det mycket lättare för dem att strunta i folkopinionen och dra med sina länder i fortsatta amerikanska krigsäventyr.Det där var kanske cyniskt i överkant. Men liksom med Abba, så är det stilen och framförandet som drar jublande folkmassor; inte låtarnas faktainnehåll. Obama utstrålar elegans och intelligens, precis motsatsen till George Bush:s arrogans och inskränkthet.
Fru Clinton, då? Tro mig, hon är redan historia, en dyr historia, men historialikförbannat. Den korporativa eliten skänker redan mer pengar till Obama än till någon annan kandidat.
Och McCain, då, krigshjälten, som hjältemodigt släppte så många ton bomber över vietnamesiska byar? Jag misstänker att till och med amerikanerna har börjat tröttna på krigshjältar, både äkta och fejkade. I vart fall kan jag inte se hur denne ilskne gamle krigsgubbe skulle kunna dra fler röster än Obama. Frånsett oförutsedda katastrofala mediala eller reella situationer,som kan inträffa före valet.
-----------------------------------------------
Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, 2008-02-17
Det är precis elva månader och en vecka till USA:s näste president tillträder sitt ämbete, men redan nu kan jag berätta att han heter Barack Obama. Vad han tänker genomföra för politik vet jag däremot inte.
Utrikespolitiken kommer att fortsätta ungefär som nu, fast i ny förpackning, ny presentation och kanske nya attityder. Men att Obama skulle avbryta USA:s militära framryckningar i Östeuropa eller Centralasien eller överge de nya fina militärbaserna i Kosovo, Irak, Afghanistan, Tjeckien och fd Sovjetrepubliker? Nej, det kan ni glömma.
Till skillnad från dagens president behärskar han dessutom det engelska språket. EU:s ledare kommer att känna sig lättade. Nu blir det mycket lättare för dem att strunta i folkopinionen och dra med sina länder i fortsatta amerikanska krigsäventyr.Det där var kanske cyniskt i överkant. Men liksom med Abba, så är det stilen och framförandet som drar jublande folkmassor; inte låtarnas faktainnehåll. Obama utstrålar elegans och intelligens, precis motsatsen till George Bush:s arrogans och inskränkthet.
Fru Clinton, då? Tro mig, hon är redan historia, en dyr historia, men historialikförbannat. Den korporativa eliten skänker redan mer pengar till Obama än till någon annan kandidat.
Och McCain, då, krigshjälten, som hjältemodigt släppte så många ton bomber över vietnamesiska byar? Jag misstänker att till och med amerikanerna har börjat tröttna på krigshjältar, både äkta och fejkade. I vart fall kan jag inte se hur denne ilskne gamle krigsgubbe skulle kunna dra fler röster än Obama. Frånsett oförutsedda katastrofala mediala eller reella situationer,som kan inträffa före valet.
-----------------------------------------------
Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, 2008-02-17
NONSENS OM ”FASCISM” OCH ”RASISM”
I början av 1950-talet rasade Koreakriget, liksom i alla krig med svåra förbrytelser från båda sidor. I USA grep kommunistskräcken omkring sig. Den utnyttjades av senator Joseph McCarthy, som på lösa grunder anklagade många för oamerikansk verksamhet. Det talades om häxjakt och det räckte att ha haft minsta samröre med vänstern för att råka illa ut. Uttrycket ”guilt by association” (skuld genom samröre) myntades.
Sedan dess har de flesta talat med förakt om mccarthyismen. Ingen i dag skulle vilja kopplas ihop med den. Ändå förekommer den också bland dem som brukar fördöma den. Nyligen kallades Gandhi i en rubrik i tidningen Arbetaren för ”fascistvän”. Redaktören Rikard Warlenius har beklagat att han spetsade till rubriken för att väcka intresse för en artikel, som inte innehöll denna beskyllning, bara att Gandhi före andra världskriget besökte också Mussolini. Artikeln är skriven av Farooq Sulehria, en pakistanare som tycker illa om Gandhi -- och om Indien för att landet ingrep på Bangla Desh’ sida vid detta lands frigörelse från Pakistan.
Att skuldbelägga människor för att de besökte Mussolini, innan fascismens och nazismens brott hade begåtts i någon större omfattning och i varje fall var tämligen okända är den efterklokes ohistoriska knep. Faktum är ju att Gandhi ville befria Indien från den tidens verkliga supermakt, Storbritannien, som härskade över en fjärdedel av världens befolkning och en fjärdedel av dess landyta. Då kunde till och med axelmakterna till att börja med vara en möjlig samtalspartner.
En annan indisk ”frihetshjälte” var Subhash Chandra Bose, från början med i samma Kongressparti som Gandhi, vars ickevåldsmetoder han dock förkastade. Under andra världskriget stack Bose iväg till Tyskland. I dag kan detta vara svårt att förstå för de allra flesta, eftersom de inte känner till att 1943 dog flera indier i de brittiska kolonialherrarnas Bengalen --av svält, en långsam och mycket plågsam död!-- än alla dem som dog det året på europeiska slagfält och i vidriga läger. Bose var alltså inte nazist utan han hade samma fiende som tyskarna, England. Sedan organiserade han den indiska armé, som på japanernas sida slogs mot England i andra världskriget. Ändå lär Gandhi ha kallat honom för sin son.
En annan som på 30-talet besökte det fascistiska Italien var Avraham Stern, inte för att han var fascist utan sionist. Han lär ha inspirerats av Mussolinis metoder, som han sedan tillämpade i kampen mot britterna i deras mandatområde Palestina. Sternligan begick ett antal mord på britter både under och efter andra världskriget. Den mördade också FN-medlaren Folke Bernadotte i september 1948.
Alltför ofta och slarvigt används politiska glåpord som rasist, antisemit, stalinist, nazist och fascist. Jag vet, eftersom jag ofta avvikit från tryggheten kring mittfårans lockande köttgrytor. Dristar jag mig till att avslöja propagandalögner om nazismens Tyskland eller kommunismens Sovjet är det många som struntar i sanningen och börjar yra om ”nazism” och ”kommunism”. Kritiserar man Israels politik blir man ofta stämplad som ”antisemit” och när man tycker illa om extrema muslimers fanatism kallas man islamofob. När Täppas Fogelberg i Sveriges Radio med förakt pratar om ”nazistblonda”, ja, då är det okej, men skulle jag här på radion bland alla våra diskriminerande blondinhistorier berätta lika elakt om mörkhåriga hade jag väl fått skriva det här från Kumlabunkern.
I Expressen fanns den 26 januari i år en artikel av Johan Romin, som gjort flera sevärda historiska TV-program på Utbildningsradion. Det är en kille, som jag intervjuat ett par gånger, för han håller på med en bok om Vietnamkriget och den amerikanske Vietnamdesertören Terry Whitmore, som bodde hos tuff-medlemmar här i Tyresö. Men i Expressen går han till storms mot den svenska vänsterns ”rasism”, både under Vietnamkriget och i dag. Han påstår att svenska Vietnamdemonstranter hånade den afroamerikanske ambassadören Jerome Holland genom att kalla honom ”house nigger”.
I Radio Tuff för ett par veckor sedan kommenterades detta kritiskt av Stefan Lindgren, som var aktiv i FNL-rörelsen. Han påstår, att den ende som kallade ambassadören för husneger var den amerikanske Vietnamdesertören Sherman Adams, själv svart. Invektivet var inte rasistiskt, menade Stefan, utan en förebråelse för att ambassadören tjänade den supermakt som spred död och förintelse i Vietnam.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1172) 2008-02-17
Sedan dess har de flesta talat med förakt om mccarthyismen. Ingen i dag skulle vilja kopplas ihop med den. Ändå förekommer den också bland dem som brukar fördöma den. Nyligen kallades Gandhi i en rubrik i tidningen Arbetaren för ”fascistvän”. Redaktören Rikard Warlenius har beklagat att han spetsade till rubriken för att väcka intresse för en artikel, som inte innehöll denna beskyllning, bara att Gandhi före andra världskriget besökte också Mussolini. Artikeln är skriven av Farooq Sulehria, en pakistanare som tycker illa om Gandhi -- och om Indien för att landet ingrep på Bangla Desh’ sida vid detta lands frigörelse från Pakistan.
Att skuldbelägga människor för att de besökte Mussolini, innan fascismens och nazismens brott hade begåtts i någon större omfattning och i varje fall var tämligen okända är den efterklokes ohistoriska knep. Faktum är ju att Gandhi ville befria Indien från den tidens verkliga supermakt, Storbritannien, som härskade över en fjärdedel av världens befolkning och en fjärdedel av dess landyta. Då kunde till och med axelmakterna till att börja med vara en möjlig samtalspartner.
En annan indisk ”frihetshjälte” var Subhash Chandra Bose, från början med i samma Kongressparti som Gandhi, vars ickevåldsmetoder han dock förkastade. Under andra världskriget stack Bose iväg till Tyskland. I dag kan detta vara svårt att förstå för de allra flesta, eftersom de inte känner till att 1943 dog flera indier i de brittiska kolonialherrarnas Bengalen --av svält, en långsam och mycket plågsam död!-- än alla dem som dog det året på europeiska slagfält och i vidriga läger. Bose var alltså inte nazist utan han hade samma fiende som tyskarna, England. Sedan organiserade han den indiska armé, som på japanernas sida slogs mot England i andra världskriget. Ändå lär Gandhi ha kallat honom för sin son.
En annan som på 30-talet besökte det fascistiska Italien var Avraham Stern, inte för att han var fascist utan sionist. Han lär ha inspirerats av Mussolinis metoder, som han sedan tillämpade i kampen mot britterna i deras mandatområde Palestina. Sternligan begick ett antal mord på britter både under och efter andra världskriget. Den mördade också FN-medlaren Folke Bernadotte i september 1948.
Alltför ofta och slarvigt används politiska glåpord som rasist, antisemit, stalinist, nazist och fascist. Jag vet, eftersom jag ofta avvikit från tryggheten kring mittfårans lockande köttgrytor. Dristar jag mig till att avslöja propagandalögner om nazismens Tyskland eller kommunismens Sovjet är det många som struntar i sanningen och börjar yra om ”nazism” och ”kommunism”. Kritiserar man Israels politik blir man ofta stämplad som ”antisemit” och när man tycker illa om extrema muslimers fanatism kallas man islamofob. När Täppas Fogelberg i Sveriges Radio med förakt pratar om ”nazistblonda”, ja, då är det okej, men skulle jag här på radion bland alla våra diskriminerande blondinhistorier berätta lika elakt om mörkhåriga hade jag väl fått skriva det här från Kumlabunkern.
I Expressen fanns den 26 januari i år en artikel av Johan Romin, som gjort flera sevärda historiska TV-program på Utbildningsradion. Det är en kille, som jag intervjuat ett par gånger, för han håller på med en bok om Vietnamkriget och den amerikanske Vietnamdesertören Terry Whitmore, som bodde hos tuff-medlemmar här i Tyresö. Men i Expressen går han till storms mot den svenska vänsterns ”rasism”, både under Vietnamkriget och i dag. Han påstår att svenska Vietnamdemonstranter hånade den afroamerikanske ambassadören Jerome Holland genom att kalla honom ”house nigger”.
I Radio Tuff för ett par veckor sedan kommenterades detta kritiskt av Stefan Lindgren, som var aktiv i FNL-rörelsen. Han påstår, att den ende som kallade ambassadören för husneger var den amerikanske Vietnamdesertören Sherman Adams, själv svart. Invektivet var inte rasistiskt, menade Stefan, utan en förebråelse för att ambassadören tjänade den supermakt som spred död och förintelse i Vietnam.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1172) 2008-02-17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1172) 08-02-17 till....
....till kulturskribenten Lars Linder, som i DN (13/2) på tal om islamisters hot mot en dansk tecknare skriver: ”Om den sortens hot om våld och attentat i religionens namn finns som vanligt bara självklarheter att säga: Varken Allah, eller de kristnas Gud, eller Buddha, eller någon rättsinnad troende i denna världen, kan tycka annat än att det är fullständigt åt helvete. Det är sådant, om något, som verkligen kränker alla de människor som kallar sig religiösa (vilket de kanske också lite oftare och tydligare kunde ge offentligt uttryck åt)” Linder tycker också att Muhammedkarikatyrerna var ett ”korkat tilltag”
....till denav klustervapen svårt skadade 12-åriga irakiska flickan Ayat Suliman. När hon var åtta hittade hennes bror en konstig sak på marken. Den var från en amerikansk klusterbomb och när den exploderade dödade den hennes fyra syskon. I onsdags (13/2) överlämnade Ayat drygt 12 000 namnunderskrifter mot klustervapen till Sveriges regering. I uppropet framförs krav om att Sverige skrotar det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 (BK 90) och ställer sig bakom ett internationellt totalförbud av klustervapen
....till Samma dag fanns en debattartikel i Aftonbladet, undertecknad av ordföranden för nio humanitära organisationer, bland andra Bengt Westerberg från Röda korset och Anna Ek från Svenska Freds. De skriver: ”Enligt en världsomfattande genomgång av klustervapnens användning gjord av Handicap International är nästan alla av de människor som skadas eller dödas av klustervapen civila och omkring 40 procent är barn.Klustervapen fungerar yttäckande, vilket innebär att de över ett stort område sprider stora mängder sprängladdningar, som omöjligen kan skilja mellan militärer och civila. Stora mängder blindgångare ligger dessutom ofta kvar på marken och skadar och dödar civilbefolkningen långt efter att ett krig tagit slut.” Och de uppmanar utrikesminister Carl Bildt ”att i den utrikespolitiska debatten idag stå upp för en stolt svensk tradition av engagemang för nedrustning och humanitär rätt. Sverige har en chans att bli en aktiv part i det viktiga arbetet för att förbjuda klustervapen och bör föregå med gott exempel. Detta skulle vara ett avgörande steg för att förhindra framtida mänskligt lidande.”
....till förre ärkebiskopen K G Hammar, som i Aftonbladet (9/2) skriver under rubriken FÖRBJUD SVENSK VAPENEXPORT Han påpekar, att den svenska vapenexporten har mångdubblats på några år, att vapen produceras som aldrig förr i vår värld och nya vapenteknologier prioriteras framför all annan mänsklig sysselsättning. Han skriver: ”Varje krona till utvecklingsbistånd motsvaras av tjugo kronor till vapenproduktion.... Det är tid att tänka om, ompröva, omrusta! ... Sår vi våld blir skörden våld. Vill vi skörda fred, är det nu vi måste välja en fredlig sådd. 2008 blir ett vägvalets år.”
....till till minnet av Martin Luther King, som sa: "I en värld av missiler och kärnvapen står valet i dag inte längre mellan våld eller icke-våld.Det står mellan icke-våld, eller icke-existens."
....till Succékanalen 91,4 – Tyresöradion, som från och med den 17 februari under tre veckor flera gånger per dygn sänder en halvtimme med Indienfararna Bitte Isacsson, Margareta Svahn och Barbro Nordlöf, som bland annat berättar om de många Tuff-projekten i Indien. Dessa tre framträder också torsdagen den 28 februari kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, dit alla är hjärtligt välkomna!
....till lokaltidningen Vi i Tyresö, som i sitt senaste nummer hade nästan en helsida om Tyresöradion med rubriken KULTUR, INDIEN, KINA, EGYPTEN PÅ 91,4. Där påpekas bland annat de många positiva lyssnaromdömena på hemsidan www.tyresoradion.se/tabla.html Välkommen du också med dina synpunkter!
....till denav klustervapen svårt skadade 12-åriga irakiska flickan Ayat Suliman. När hon var åtta hittade hennes bror en konstig sak på marken. Den var från en amerikansk klusterbomb och när den exploderade dödade den hennes fyra syskon. I onsdags (13/2) överlämnade Ayat drygt 12 000 namnunderskrifter mot klustervapen till Sveriges regering. I uppropet framförs krav om att Sverige skrotar det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 (BK 90) och ställer sig bakom ett internationellt totalförbud av klustervapen
....till Samma dag fanns en debattartikel i Aftonbladet, undertecknad av ordföranden för nio humanitära organisationer, bland andra Bengt Westerberg från Röda korset och Anna Ek från Svenska Freds. De skriver: ”Enligt en världsomfattande genomgång av klustervapnens användning gjord av Handicap International är nästan alla av de människor som skadas eller dödas av klustervapen civila och omkring 40 procent är barn.Klustervapen fungerar yttäckande, vilket innebär att de över ett stort område sprider stora mängder sprängladdningar, som omöjligen kan skilja mellan militärer och civila. Stora mängder blindgångare ligger dessutom ofta kvar på marken och skadar och dödar civilbefolkningen långt efter att ett krig tagit slut.” Och de uppmanar utrikesminister Carl Bildt ”att i den utrikespolitiska debatten idag stå upp för en stolt svensk tradition av engagemang för nedrustning och humanitär rätt. Sverige har en chans att bli en aktiv part i det viktiga arbetet för att förbjuda klustervapen och bör föregå med gott exempel. Detta skulle vara ett avgörande steg för att förhindra framtida mänskligt lidande.”
....till förre ärkebiskopen K G Hammar, som i Aftonbladet (9/2) skriver under rubriken FÖRBJUD SVENSK VAPENEXPORT Han påpekar, att den svenska vapenexporten har mångdubblats på några år, att vapen produceras som aldrig förr i vår värld och nya vapenteknologier prioriteras framför all annan mänsklig sysselsättning. Han skriver: ”Varje krona till utvecklingsbistånd motsvaras av tjugo kronor till vapenproduktion.... Det är tid att tänka om, ompröva, omrusta! ... Sår vi våld blir skörden våld. Vill vi skörda fred, är det nu vi måste välja en fredlig sådd. 2008 blir ett vägvalets år.”
....till till minnet av Martin Luther King, som sa: "I en värld av missiler och kärnvapen står valet i dag inte längre mellan våld eller icke-våld.Det står mellan icke-våld, eller icke-existens."
....till Succékanalen 91,4 – Tyresöradion, som från och med den 17 februari under tre veckor flera gånger per dygn sänder en halvtimme med Indienfararna Bitte Isacsson, Margareta Svahn och Barbro Nordlöf, som bland annat berättar om de många Tuff-projekten i Indien. Dessa tre framträder också torsdagen den 28 februari kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, dit alla är hjärtligt välkomna!
....till lokaltidningen Vi i Tyresö, som i sitt senaste nummer hade nästan en helsida om Tyresöradion med rubriken KULTUR, INDIEN, KINA, EGYPTEN PÅ 91,4. Där påpekas bland annat de många positiva lyssnaromdömena på hemsidan www.tyresoradion.se/tabla.html Välkommen du också med dina synpunkter!
fredag, februari 8
TAGE DANIELSSON OM VAPENVÄGRAN OCH FRED
För några dagar sedan (5/2) skulle Tage Danielsson ha fyllt 80. Tyvärr dog han redan 1985. En gång på 1970-talet ringde han mig och frågade om Anders Nystedt, min vän och kollega i Nyboda skola (Tyresö), som var med i Tuffs styrelse och sedermera vice ordförande i Svenska Freds. Anders hade värnpliktsvägrat skriftligt, vilket inte godtogs, så han hämtades rentav av polis vid skolan och fördes med flyg och poliseskort till sitt regemente i Karlskrona för att begå det ”brott” han redan skriftligen hade erkänt. Sedan ställdes han inför Handens tingsrätt.
Tage Danielsson vädjade då till justitieminister Lennart Geijer med bland annat följande två strofer:
Lennart Geijer nu har du din chans till bevis
att du endast i nödfall vill vara polis,
nu när lagkloka män sagt att snart ska vi haffa
Anders Nystedt igen. Ja, för vård. Inte straffa.
..................
Skämt åsido, nu väntar vi spänt på din dom.
Se syrenerna står i sin vackraste blom!
Lennart, våren är här! Det är därför det skämtas.
Det blir allvar den dagen när Anders ska hämtas
Det hjälpte inte. I tingsrätten dömdes Anders till två månaders fängelse. Han var ”återfallsförbrytare”, för han hade redan suttit en månad för samma ”brott”. Cirka tusen svenska killar dömdes årligen under 1970-talet till fängelse för att de vägrat att utbilda sig till att mörda andra människor. Tyska Amnestygrupper hade svenska vapenvägrare som sina samvetsfångar.
Visst är det märkligt att de många fängelsedomarna mot svenska vapenvägrare inte i dag nämns av våra medier, där våra trendriktiga i mittfåran dagligen närmast tungomålstalar om mänskliga rättigheter och efterklokt förfasar sig över misstag i det förflutna.
Om förföljelsen av pacifister kunde Tage Danielsson bli riktigt ironisk:
Lås era dörrar! Friden är slut!
Vapenvägrarn har sluppit ut!
Upptrappa kampen mot ickevåldsverkare!
Skaffa poliserna muskelförstärkare!
Tänk om han kommer där kristen och galen,
och vägrar att anfalla folk på Centralen!
Tage Danielsson skrev också:
Innan du blir kapitalist,
kommunist, monetarist,
anarkist, marxist, fascist,
terrorist, imperialist,
socialist, syndikalist,
eller rentav folkpartist
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla –ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.
Egentligen är det en uppmaning till alla goda människor –och de är många—att gå med i Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1171) 2008-02-10
Tage Danielsson vädjade då till justitieminister Lennart Geijer med bland annat följande två strofer:
Lennart Geijer nu har du din chans till bevis
att du endast i nödfall vill vara polis,
nu när lagkloka män sagt att snart ska vi haffa
Anders Nystedt igen. Ja, för vård. Inte straffa.
..................
Skämt åsido, nu väntar vi spänt på din dom.
Se syrenerna står i sin vackraste blom!
Lennart, våren är här! Det är därför det skämtas.
Det blir allvar den dagen när Anders ska hämtas
Det hjälpte inte. I tingsrätten dömdes Anders till två månaders fängelse. Han var ”återfallsförbrytare”, för han hade redan suttit en månad för samma ”brott”. Cirka tusen svenska killar dömdes årligen under 1970-talet till fängelse för att de vägrat att utbilda sig till att mörda andra människor. Tyska Amnestygrupper hade svenska vapenvägrare som sina samvetsfångar.
Visst är det märkligt att de många fängelsedomarna mot svenska vapenvägrare inte i dag nämns av våra medier, där våra trendriktiga i mittfåran dagligen närmast tungomålstalar om mänskliga rättigheter och efterklokt förfasar sig över misstag i det förflutna.
Om förföljelsen av pacifister kunde Tage Danielsson bli riktigt ironisk:
Lås era dörrar! Friden är slut!
Vapenvägrarn har sluppit ut!
Upptrappa kampen mot ickevåldsverkare!
Skaffa poliserna muskelförstärkare!
Tänk om han kommer där kristen och galen,
och vägrar att anfalla folk på Centralen!
Tage Danielsson skrev också:
Innan du blir kapitalist,
kommunist, monetarist,
anarkist, marxist, fascist,
terrorist, imperialist,
socialist, syndikalist,
eller rentav folkpartist
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla –ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.
Egentligen är det en uppmaning till alla goda människor –och de är många—att gå med i Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1171) 2008-02-10
Marianne Stieger, Malmö: VILDSVIN, BROREKORD, TYSKA SOLDATER & BRANDOFFER
Kära lyssnare!
Jag förstår om en och annan lyssnare undrar om jag vågade. Jo, jag gjorde det - jag vinterbadade på Sibbarp. Första doppet i Öresunds tregradiga böljor var ett vågspel, andra doppet en upplevelse och det tredje en njutning. Att vinterbada påstår mina grannar är beroendeframkallande. Jag tror dem.
Vintern härnere har varit mild, den mildaste på många år. Detta har gett vildsvinen en god chans att övervintra och föröka sig. Stammen har vuxit till sig och blivit ett problem för bönderna, något jag inte förstår. Visserligen bökar de sönder åkrarna, men se dessa djur som ett tillskott till nationalhushållningen! Utöka jakten på vildsvin! Hellre äter jag en rejäl vildsvinsstek, det vill säga en stek av ett djur som fått leva fritt, än halvrutten köttfärs, producerad av massuppfödda djur i trånga bås.
Även i underjorden bökas det. Den 17 kilometer långa tunneln under Malmö växer med rasande fart. För några veckor sedan kunde man ta sig en titt på den blivande tågstationen i Hyllie, den framväxande stadsdelen söder om Malmö, där även Malmös nya evenemangsarena långsamt reser sig ur leran. Visserligen är inte tågstationen klar än, men det hinner den bli i god tid innan tunneln skall invigas 2011. Redan nu slår dock Öresundsbron alla rekord. Biltrafiken ökade med 17% jämfört med 2006 och antalet tågresenärer med 24%. Banden mellan Sverige och Danmark blir allt tätare.
Banden mellan Tyskland och NATO hotar dock att brista. Förra veckan reste president Bush krav på att Tyskland skall sända trupper till södra Afghanistan. Detta är ett mycket brännbart tema i Tyskland, och diskussionen ströps i sin linda. ”Inga stridande förband till Afghanistan,” löd försvarsministerns ord. Att sända trupper till Hindukush i norra Afghanistan, för att där utbilda poliser och hålla allmän ordning är en sak, men att skicka unga män till kampinsatser i södra delen av landet, där det dagligen pågår stridshandlingar är något helt annat. Engelsmännen som drar hem sina trupper i vår är mäkta upprörda över den tyska hållningen. En engelsk tidning publicerade en bild häromdagen på vilken man ser tyska soldater spela bordsfotboll. Texten under bilden lyder: ”Tyska soldater leker, medan våra pojkar dör.” Redan har 26 tyska soldater fått betala sitt lands insats med döden. Att med berått mod skicka flera i döden går inte hem i detta land, vars farfars- och morfarsgeneration dödades och lemlästades i många miljoner i det infernaliska andra världskriget.
Ett brännbart tema är också relationerna mellan tyskarna och de mer än två miljoner invandrade turkarna. När ett glammande karnevalståg i Ludwigshafen i Rhenlandet passerade ett hus i vilket många turkar hade samlats för att bevittna processionen, utbröt plötsligt en brand i huset, vars gamla trapphus av trä flammande upp som fnöske och hindrade människorna i huset att fly. Nio kvinnor och barn omkom och 20 personer fördes svårt skadade till sjukhuset. Karnevalen kom av sig när katastrofen blev känd. Rykten om ett rasistiskt dåd spreds med eldens hastighet.
Redan samma kväll trädde de tyska socialdemokraternas ledare, Kurt Beck, fram och dementerade dessa. Men rykten har en farlig tendens att spridas fortare än en brand. Stadens turkar samlades vid ruinen, och i den hätska stämningen slog ett turkiskt pojkgäng en brandman, som de ansåg inte hade kommit fort nog, sönder och samman. Två småflickor som hade räddats ur huset berättade att de hade sett två män anlägga en brand i trapphuset. Häxjakten började, ivrigt underblåst av pressen. En skylt med texten ”Igår var det judarna, idag är det turkarna” visades om och om igen på tv. Krav på turkiskt deltagande i undersökningen restes från invandrargruppens talesmän. Den turkiske premiärministern Erdogan anlände till staden i torsdags, besökte brandplatsen och kysste småflickor inför kamerorna. Efteråt var alla politiker eniga om att det inte kunde ligga rasistiska motiv bakom händelsen. Undersökningen är dock inte klar än. Men vad som än kommer fram, så är skadan redan skedd. Misstroendet mellan tyskar och invandrare har åter lett till en klyfta mellan ”vi” och ”dom”. Vad var det Strindberg sade? ”Det är synd om människorna.”
Jag önskar Er alla däruppe i Tyresö en skön vecka utan en massa hemska upplevelser.
Tag väl hand om Er hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2008-02-10
Jag förstår om en och annan lyssnare undrar om jag vågade. Jo, jag gjorde det - jag vinterbadade på Sibbarp. Första doppet i Öresunds tregradiga böljor var ett vågspel, andra doppet en upplevelse och det tredje en njutning. Att vinterbada påstår mina grannar är beroendeframkallande. Jag tror dem.
Vintern härnere har varit mild, den mildaste på många år. Detta har gett vildsvinen en god chans att övervintra och föröka sig. Stammen har vuxit till sig och blivit ett problem för bönderna, något jag inte förstår. Visserligen bökar de sönder åkrarna, men se dessa djur som ett tillskott till nationalhushållningen! Utöka jakten på vildsvin! Hellre äter jag en rejäl vildsvinsstek, det vill säga en stek av ett djur som fått leva fritt, än halvrutten köttfärs, producerad av massuppfödda djur i trånga bås.
Även i underjorden bökas det. Den 17 kilometer långa tunneln under Malmö växer med rasande fart. För några veckor sedan kunde man ta sig en titt på den blivande tågstationen i Hyllie, den framväxande stadsdelen söder om Malmö, där även Malmös nya evenemangsarena långsamt reser sig ur leran. Visserligen är inte tågstationen klar än, men det hinner den bli i god tid innan tunneln skall invigas 2011. Redan nu slår dock Öresundsbron alla rekord. Biltrafiken ökade med 17% jämfört med 2006 och antalet tågresenärer med 24%. Banden mellan Sverige och Danmark blir allt tätare.
Banden mellan Tyskland och NATO hotar dock att brista. Förra veckan reste president Bush krav på att Tyskland skall sända trupper till södra Afghanistan. Detta är ett mycket brännbart tema i Tyskland, och diskussionen ströps i sin linda. ”Inga stridande förband till Afghanistan,” löd försvarsministerns ord. Att sända trupper till Hindukush i norra Afghanistan, för att där utbilda poliser och hålla allmän ordning är en sak, men att skicka unga män till kampinsatser i södra delen av landet, där det dagligen pågår stridshandlingar är något helt annat. Engelsmännen som drar hem sina trupper i vår är mäkta upprörda över den tyska hållningen. En engelsk tidning publicerade en bild häromdagen på vilken man ser tyska soldater spela bordsfotboll. Texten under bilden lyder: ”Tyska soldater leker, medan våra pojkar dör.” Redan har 26 tyska soldater fått betala sitt lands insats med döden. Att med berått mod skicka flera i döden går inte hem i detta land, vars farfars- och morfarsgeneration dödades och lemlästades i många miljoner i det infernaliska andra världskriget.
Ett brännbart tema är också relationerna mellan tyskarna och de mer än två miljoner invandrade turkarna. När ett glammande karnevalståg i Ludwigshafen i Rhenlandet passerade ett hus i vilket många turkar hade samlats för att bevittna processionen, utbröt plötsligt en brand i huset, vars gamla trapphus av trä flammande upp som fnöske och hindrade människorna i huset att fly. Nio kvinnor och barn omkom och 20 personer fördes svårt skadade till sjukhuset. Karnevalen kom av sig när katastrofen blev känd. Rykten om ett rasistiskt dåd spreds med eldens hastighet.
Redan samma kväll trädde de tyska socialdemokraternas ledare, Kurt Beck, fram och dementerade dessa. Men rykten har en farlig tendens att spridas fortare än en brand. Stadens turkar samlades vid ruinen, och i den hätska stämningen slog ett turkiskt pojkgäng en brandman, som de ansåg inte hade kommit fort nog, sönder och samman. Två småflickor som hade räddats ur huset berättade att de hade sett två män anlägga en brand i trapphuset. Häxjakten började, ivrigt underblåst av pressen. En skylt med texten ”Igår var det judarna, idag är det turkarna” visades om och om igen på tv. Krav på turkiskt deltagande i undersökningen restes från invandrargruppens talesmän. Den turkiske premiärministern Erdogan anlände till staden i torsdags, besökte brandplatsen och kysste småflickor inför kamerorna. Efteråt var alla politiker eniga om att det inte kunde ligga rasistiska motiv bakom händelsen. Undersökningen är dock inte klar än. Men vad som än kommer fram, så är skadan redan skedd. Misstroendet mellan tyskar och invandrare har åter lett till en klyfta mellan ”vi” och ”dom”. Vad var det Strindberg sade? ”Det är synd om människorna.”
Jag önskar Er alla däruppe i Tyresö en skön vecka utan en massa hemska upplevelser.
Tag väl hand om Er hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 2008-02-10
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1171) 08-02-10 till....
....till tre i dubbel bemärkelse tuffa kvinnor, Margareta Svahn, Bitte Isacsson och Barbro Nordlöf, som i onsdags kom hem från tre veckor i Indien, där de blev mäkta imponerade av de många Tuff-projekten. De hörs på Succékanalen 91,4 –Tyresöradion från den 17 februari
....till Jugoslavienkommitténs Christer Lundgren, som är kritisk till SvT:s program (3/2) om rättegången mot Milosevic. Han kallar programmet för ”skamlöst ensidigt”, anser att det var en ”skenrättegång” anordnad av angriparen Nato och anser att Natos krig mot Jugoslavien var ett experiment för de följande angreppskrigen mot Afghanistan och Irak.
....till USA:s förre FN-ambassadör John Bolton, som ifrågasätter USA:s och EU:s hållning i Kosovofrågan. Han varnar för att ett självständigt Kosovo kan destabilisera Balkan, där också Makedonien och Montenegro har albanska minoriteter. Och han efterlyser mera rysk inblandning i förhandlingarna. (Källa: Russiatoday)
....till Ira Malik, som i Aftonbladet (6/2) anser att TV4:s program ”Fredsstyrkan” om svenska soldater i Afghanistan är ”patriotisk låtsasjournalistik när den är som sämst”. Hon skriver bland annat: ”I Fredsstyrkan får vi se prov på den sortens patriotiska och hjälteglorifierande journalistik som vi brukar håna andra länder för. Till toner av rockikoner som Iggy Pop åker fina svenska pojkar, och ett par fina tjejer, på livsfarligt uppdrag i främmande land.”
....till CIA-chefen Michael Heyden, som nu medgivit att amerikanska underrättelsetjänsten använt så kallad skendränkning (waterboarding) vid förhör av misstänkta terrorister. det har i och för sig länge varit känt och uppges vara en ytterst plågsam behandling, som människorättsorganisationer betecknar som tortyr. (Källa: DN 7/2). Ironiskt nog tycks det så kallade kriget mot terrorismen innehålla mycket just av terror.
....till Sveriges Radios ofta hörvärda Studio Ett (8/2), där Mauricio Vigil berättade om hur han i Uruguay hade blivit utsatt för vattentortyr eller skendränkning. Han betecknade den som helt djävulsk för den knäckte den torterade utan att efterlämna några yttre spår. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg välkomnade det amerikanska erkännandet men var orolig för att det skulle underminera folkrättens förbud mot tortyr.
....till den kända norska journalisten Åsne Seierstad, som kommit med ny bok, Den har titeln ”De kränkede” och handlar om Tjetjenien. Med empati skildrar hon de många tjetjenernas lidanden men också de ryska soldatveteranernas prekära situation. (Källa Inga-Lina Lindqvist, AB 4/2)
....till de tappra tuff-aktivister som i tisdags (5/2) fixade ett utskick till de ca 400 Tuff-medlemmarna. Det innehöll Tuff-kalendarium och Tuff-bladet och inbetalningskort med Tuffs plusgiro på: 16 01 37 -6. Nya medlemmar är hjärtligt välkomna och medlem blir man för 200 kr och 80 kr för annan på samma adress.
....till De allt flera smarta människor som använder Tuffs mangogram för att gratulera, tacka eller uttrycka deltagande vid dödsfall och därigenom bidrar till ytterligare många tusen mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar
....till Jugoslavienkommitténs Christer Lundgren, som är kritisk till SvT:s program (3/2) om rättegången mot Milosevic. Han kallar programmet för ”skamlöst ensidigt”, anser att det var en ”skenrättegång” anordnad av angriparen Nato och anser att Natos krig mot Jugoslavien var ett experiment för de följande angreppskrigen mot Afghanistan och Irak.
....till USA:s förre FN-ambassadör John Bolton, som ifrågasätter USA:s och EU:s hållning i Kosovofrågan. Han varnar för att ett självständigt Kosovo kan destabilisera Balkan, där också Makedonien och Montenegro har albanska minoriteter. Och han efterlyser mera rysk inblandning i förhandlingarna. (Källa: Russiatoday)
....till Ira Malik, som i Aftonbladet (6/2) anser att TV4:s program ”Fredsstyrkan” om svenska soldater i Afghanistan är ”patriotisk låtsasjournalistik när den är som sämst”. Hon skriver bland annat: ”I Fredsstyrkan får vi se prov på den sortens patriotiska och hjälteglorifierande journalistik som vi brukar håna andra länder för. Till toner av rockikoner som Iggy Pop åker fina svenska pojkar, och ett par fina tjejer, på livsfarligt uppdrag i främmande land.”
....till CIA-chefen Michael Heyden, som nu medgivit att amerikanska underrättelsetjänsten använt så kallad skendränkning (waterboarding) vid förhör av misstänkta terrorister. det har i och för sig länge varit känt och uppges vara en ytterst plågsam behandling, som människorättsorganisationer betecknar som tortyr. (Källa: DN 7/2). Ironiskt nog tycks det så kallade kriget mot terrorismen innehålla mycket just av terror.
....till Sveriges Radios ofta hörvärda Studio Ett (8/2), där Mauricio Vigil berättade om hur han i Uruguay hade blivit utsatt för vattentortyr eller skendränkning. Han betecknade den som helt djävulsk för den knäckte den torterade utan att efterlämna några yttre spår. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg välkomnade det amerikanska erkännandet men var orolig för att det skulle underminera folkrättens förbud mot tortyr.
....till den kända norska journalisten Åsne Seierstad, som kommit med ny bok, Den har titeln ”De kränkede” och handlar om Tjetjenien. Med empati skildrar hon de många tjetjenernas lidanden men också de ryska soldatveteranernas prekära situation. (Källa Inga-Lina Lindqvist, AB 4/2)
....till de tappra tuff-aktivister som i tisdags (5/2) fixade ett utskick till de ca 400 Tuff-medlemmarna. Det innehöll Tuff-kalendarium och Tuff-bladet och inbetalningskort med Tuffs plusgiro på: 16 01 37 -6. Nya medlemmar är hjärtligt välkomna och medlem blir man för 200 kr och 80 kr för annan på samma adress.
....till De allt flera smarta människor som använder Tuffs mangogram för att gratulera, tacka eller uttrycka deltagande vid dödsfall och därigenom bidrar till ytterligare många tusen mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar
fredag, februari 1
FRÅN TUFF-BLADET FEB-MARS 2008
Förutom ett kalendarium medföljer alltid Tuff-bladet vid de regelbundna utskicken till medlemmarna. Dessutom ingår tidningen PAX i medlemsavgiften, som är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 -6
------------------------------------------------------------------------------------------------- Stort Tuff-bistånd 2007
Tuff har ingen avlönad, så varje insamlat öre går oavkortat till ändamålet. Inte heller har vi några offentliga bidrag, så skattebetalarna belastas inte. Ändå betalade vi 2007 till:
Indiska partners (skolor, brunnar, mangoträd m m) 310 000 kr, till en by i Guatemala 31 300 kr, krigsdrabbade afghaner 11 250 kr och till fattiga gamla i Belgrad julklappar för 5 000 kr
”Petersen Reading Room”
I många år har Gunnar & Margaretha Petersen gjort jättefina insatser i Tuff. I december fyllde de 75 resp. 70. Som vanligt vid födelsedagar ordnade vi en insamling för att hedra dem. 35 av deras vänner satte in sammanlagt 8 400 kr på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. För denna summa blev det ett ”Petersen Reading Room” i en av Tuff-skolorna bland Dharampurs många små fattiga byar i Indien.
Massor av mangoträd
Ett 50-tal kloka människor köpte under 2007 Tuffs mangogram för att gratulera eller visa sitt deltagande med någon sörjande. Det blev sammanlagt 13 220 kr och alltså flera tusen nya plantor i Indien, där Tuff nu har finansierat 75 000 träd, som ger skugga, glädje, hälsa och genom frukternas myckna A-vitamin motverkar den nattblindhet som tidigare drabbat fattiga i
indiska Dharampur. Mangogram kan beställas av Åke Sandin, tel 712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se el. tuffmail@spray.se
Tre sorters mangogram finns:1) Till minne av, 2) I stället för blommor, 3) För att gratulera
Brev från Lina Vuskovic
Lina Vuskovic är sedan länge Tuffs partner i Belgrad. Under inbördeskrigen på 90-talet var hon en av ”kvinnorna i svart” som modigt protesterade mot kriget. För 5000 kr från Tuff har hon nu givit julklappar till fattiga gamla, som under sina liv gång på gång drabbats av krig och elände. Lina skriver:
”Tack vare Tuffs stöd kunde våra äldre fröjdas även denna jul. Med små resurser kan man skapa stor glädje och med lite omtanke kan vi skapa mycken värme. Tack alla ni som valt att skänka lite livsljus i vinterns mörker!”
Lina besökte för några år sen Tyresö och bodde hos Tuffordföranden Sylvia Ljungdahl, som sedan själv besökte Lina i Belgrad och som vet mycket om Tuffs samarbete med Lina.
”Jättefina projekt i Indien”
Nyss hemkomna efter 3 veckor i Indien är Bitte Isacsson, Margareta Svahn, Barbro Nordlöf.De är liksom andra besökare av de många Tuff-projekten mycket entusiastiska över vad de fick se. Dessutom hade de förmånen att i några nätter bo i ”Tuff Friendship House”, ett av de många hus och brunnar som fått namn, som erinrar om varifrån pengarna har kommit. Den 28 februari berättar de tre om sina intryck. Det sker kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
Afghanskan Nasira tackar
Liksom flera andra afghaner har Nasira Omidy bott hos tuff-medlemmen Ulla Carina Sellergen i Trollbäcken. I Radio Tuff berättade hon nyligen hur väldigt mycket för krigsdrabbade i Afghanstan pengarna från Tuff hade räckt till. Hon tackade hjärtligt för vår blygsamma insats
Lena Sandins bidrag
I Radio Tuff och Succékanalen 91,4 har tuff-aktivisten Lena Sandin berättat om att hon nu slutat på ett jobb som hon i 15 år trivts med. Hon gjorde det av fredspolitiska skäl, eftersom firman nu förser vapenindustrin med produkter. Lenas arbetskamrater samlade som avskeds-gåva in 3 352 kr till henne. Pengarna har hon nu skänkt till Tuff, pg 79 36 36-2, för att i någon mån lindra den just nu ovanligt kalla vintern för krigsdrabbade afghaner. För 25 år sedan, när Lena var tennisproffs skänkte hon ofta pengar till olika tuff-projekt.
Inte alls ”Radio Trendig”
Radio Tuff fortsätter att göra skäl för sitt tuffa namn och har nu på frivilligbasis hörts i snart 23 år och 1170 veckor i följd. Programledarna Åke Sandin och Monica Schelin samt Hampus Eckerman (Kista), Marianne Stieger (Malmö), Bengt Svensson (San Francisco) och Leif Bratt (Wien) m.fl. ser till att denna radio aldrig blir ointressant trendig. Söndag kl 17 på 91,4 MHz
www.tyresoradion.se
Där kan man lyssna på Radio Tuff och där finns lyssnaromdömen i fliken ”Sagt om 91,4”, som gör att radiomakarna fortsätter. Hör av dig du också till Åke, ake.sandin@tyresoradion.se tel 08-712 4463
www.tuff.fred.se
Bengt Citron uppdaterar varje vecka hemsidan, där du finner massor av information om Tuff
-------------------------------------------------------------------------------------------------Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FedsFörenings Radio Tuff (nr 1170) 2008-02-03
------------------------------------------------------------------------------------------------- Stort Tuff-bistånd 2007
Tuff har ingen avlönad, så varje insamlat öre går oavkortat till ändamålet. Inte heller har vi några offentliga bidrag, så skattebetalarna belastas inte. Ändå betalade vi 2007 till:
Indiska partners (skolor, brunnar, mangoträd m m) 310 000 kr, till en by i Guatemala 31 300 kr, krigsdrabbade afghaner 11 250 kr och till fattiga gamla i Belgrad julklappar för 5 000 kr
”Petersen Reading Room”
I många år har Gunnar & Margaretha Petersen gjort jättefina insatser i Tuff. I december fyllde de 75 resp. 70. Som vanligt vid födelsedagar ordnade vi en insamling för att hedra dem. 35 av deras vänner satte in sammanlagt 8 400 kr på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. För denna summa blev det ett ”Petersen Reading Room” i en av Tuff-skolorna bland Dharampurs många små fattiga byar i Indien.
Massor av mangoträd
Ett 50-tal kloka människor köpte under 2007 Tuffs mangogram för att gratulera eller visa sitt deltagande med någon sörjande. Det blev sammanlagt 13 220 kr och alltså flera tusen nya plantor i Indien, där Tuff nu har finansierat 75 000 träd, som ger skugga, glädje, hälsa och genom frukternas myckna A-vitamin motverkar den nattblindhet som tidigare drabbat fattiga i
indiska Dharampur. Mangogram kan beställas av Åke Sandin, tel 712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se el. tuffmail@spray.se
Tre sorters mangogram finns:1) Till minne av, 2) I stället för blommor, 3) För att gratulera
Brev från Lina Vuskovic
Lina Vuskovic är sedan länge Tuffs partner i Belgrad. Under inbördeskrigen på 90-talet var hon en av ”kvinnorna i svart” som modigt protesterade mot kriget. För 5000 kr från Tuff har hon nu givit julklappar till fattiga gamla, som under sina liv gång på gång drabbats av krig och elände. Lina skriver:
”Tack vare Tuffs stöd kunde våra äldre fröjdas även denna jul. Med små resurser kan man skapa stor glädje och med lite omtanke kan vi skapa mycken värme. Tack alla ni som valt att skänka lite livsljus i vinterns mörker!”
Lina besökte för några år sen Tyresö och bodde hos Tuffordföranden Sylvia Ljungdahl, som sedan själv besökte Lina i Belgrad och som vet mycket om Tuffs samarbete med Lina.
”Jättefina projekt i Indien”
Nyss hemkomna efter 3 veckor i Indien är Bitte Isacsson, Margareta Svahn, Barbro Nordlöf.De är liksom andra besökare av de många Tuff-projekten mycket entusiastiska över vad de fick se. Dessutom hade de förmånen att i några nätter bo i ”Tuff Friendship House”, ett av de många hus och brunnar som fått namn, som erinrar om varifrån pengarna har kommit. Den 28 februari berättar de tre om sina intryck. Det sker kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
Afghanskan Nasira tackar
Liksom flera andra afghaner har Nasira Omidy bott hos tuff-medlemmen Ulla Carina Sellergen i Trollbäcken. I Radio Tuff berättade hon nyligen hur väldigt mycket för krigsdrabbade i Afghanstan pengarna från Tuff hade räckt till. Hon tackade hjärtligt för vår blygsamma insats
Lena Sandins bidrag
I Radio Tuff och Succékanalen 91,4 har tuff-aktivisten Lena Sandin berättat om att hon nu slutat på ett jobb som hon i 15 år trivts med. Hon gjorde det av fredspolitiska skäl, eftersom firman nu förser vapenindustrin med produkter. Lenas arbetskamrater samlade som avskeds-gåva in 3 352 kr till henne. Pengarna har hon nu skänkt till Tuff, pg 79 36 36-2, för att i någon mån lindra den just nu ovanligt kalla vintern för krigsdrabbade afghaner. För 25 år sedan, när Lena var tennisproffs skänkte hon ofta pengar till olika tuff-projekt.
Inte alls ”Radio Trendig”
Radio Tuff fortsätter att göra skäl för sitt tuffa namn och har nu på frivilligbasis hörts i snart 23 år och 1170 veckor i följd. Programledarna Åke Sandin och Monica Schelin samt Hampus Eckerman (Kista), Marianne Stieger (Malmö), Bengt Svensson (San Francisco) och Leif Bratt (Wien) m.fl. ser till att denna radio aldrig blir ointressant trendig. Söndag kl 17 på 91,4 MHz
www.tyresoradion.se
Där kan man lyssna på Radio Tuff och där finns lyssnaromdömen i fliken ”Sagt om 91,4”, som gör att radiomakarna fortsätter. Hör av dig du också till Åke, ake.sandin@tyresoradion.se tel 08-712 4463
www.tuff.fred.se
Bengt Citron uppdaterar varje vecka hemsidan, där du finner massor av information om Tuff
-------------------------------------------------------------------------------------------------Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FedsFörenings Radio Tuff (nr 1170) 2008-02-03
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1170) 08-02-03 till....
....till minnet av Mahatma Gandhi som bland annat sade: "EN GNUTTA PRAKTISKT HANDLANDE ÄR MER VÄRT ÄN TONVIS MED TEORIER." Litegrann har väl Tuff följt denna regel, till exempel genom sitt mångåriga och omfattande finansiella stöd till indiska gandhianers många utomordentliga skolprojekt m m
....till de svenska medier, som i onsdags (30/1) uppmärksammade 60-årsdagen av Gandhis död
....till chefen för Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidforskning (TFF) Jan Öberg, som kommenterar kampanjen i USA mot Arun Gandhi och tycker att det är dags att stödja honom. Arun Gandhi har stämplats som antisemit och trots ursäkter för sin kritik av Israel tvingats lämna sin post vid Gandhiinstituttet för ickevåld vid Rochester-universitetet i New York: Öberg skriver bland annat:
”Två länder i världen har utvecklat en medie- och propagandamakt som förvandlar varje form av kritik mot deras politik till en känsla av att vara diskrimerade offer som nationer - USA och Israel. Tankesmedjor, medier, bloggare etc påstår att vi är ’antiamerikaner’ eller ’antisemiter’ i samma stund vi kritiserar deras krig, vapen - inklusive kärnvapen - och deras ockupationer”
....till författaren Sven Lindqvist som just kommit ut med en ny bok, ”Avsikt att förinta”. Den tar upp delvis samma ämnen som hans utomordentligt viktiga och läsvärda ”Utrota varenda jävel” (1992) och ”Nu dog du –om bombernas århundrade” (1999). Åsa Linderborg (AB 25/1) börjar sin recension så här: ”Den som vill regera sin samtid måste behärska historieskrivningen. Det är därför borgerligheten förtiger, förringar eller försvarar de västerländska staternas brott mot mänskligheten (frånsett Nazityskland, som räknas som en anomali). Den som påpekar att Storbritannien, Frankrike, USA – de självutnämnda så kallade ’ledande demokratierna’ – mördat, plundrat och plågat folk på världens alla kontinenter såväl förr som nu, avfärdas som lögnare eller extremist.”
I DN (25/1) har Peter Fröberg Idlings recension av Lindqvists bok rubriken ”Glömda folkmord”. Han nämner terrorbombningarna av japanska och tyska civila under andra världskriget och menar att Lindqvist ofta rannsakar västvärldens dubbla moraliska bokföring och skriver bland annat: ”Få kan som han [Lindqvist] visa sambanden mellan det vi förlåter oss själva och det vi fördömer i andra”
....till Laura Kaminker (CommonDreams.org) som (25/1) påminner om att Kanada –liksom Sverige- under Vietnamkriget tog emot amerikanska krigsvägrare och att den kanadensiska fredsrörelsen lyckades motverka kraven på att de skulle skickas tillbaka till USA. Hon citerar den dåvarande kanadensiska primärministern Pierre Trudeau, som till sist slog fast: “Kanada borde vara en tillflykt undan militarism”. Nu finns i Kanada amerikaner, som vägrar att deltaga i den amerikanska ockupationen av Irak och Afghanistan, så på nytt har krav höjts att de skall skickas tillbaka
....till Lennart och Åsne Liedén, som i tisdags (29/1) vid ett Tuff-möte berättade om sitt besök i Vietnam. Nästa träff i diskussionscaféet FILOSOFIKA äger rum tisdag den 4 mars. Då är ämnet: ”VAD MENAS MED ATT VARA LIBERAL?” Inledare och samtalsledare: GÖRAN FLODMAN
....till de svenska medier, som i onsdags (30/1) uppmärksammade 60-årsdagen av Gandhis död
....till chefen för Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidforskning (TFF) Jan Öberg, som kommenterar kampanjen i USA mot Arun Gandhi och tycker att det är dags att stödja honom. Arun Gandhi har stämplats som antisemit och trots ursäkter för sin kritik av Israel tvingats lämna sin post vid Gandhiinstituttet för ickevåld vid Rochester-universitetet i New York: Öberg skriver bland annat:
”Två länder i världen har utvecklat en medie- och propagandamakt som förvandlar varje form av kritik mot deras politik till en känsla av att vara diskrimerade offer som nationer - USA och Israel. Tankesmedjor, medier, bloggare etc påstår att vi är ’antiamerikaner’ eller ’antisemiter’ i samma stund vi kritiserar deras krig, vapen - inklusive kärnvapen - och deras ockupationer”
....till författaren Sven Lindqvist som just kommit ut med en ny bok, ”Avsikt att förinta”. Den tar upp delvis samma ämnen som hans utomordentligt viktiga och läsvärda ”Utrota varenda jävel” (1992) och ”Nu dog du –om bombernas århundrade” (1999). Åsa Linderborg (AB 25/1) börjar sin recension så här: ”Den som vill regera sin samtid måste behärska historieskrivningen. Det är därför borgerligheten förtiger, förringar eller försvarar de västerländska staternas brott mot mänskligheten (frånsett Nazityskland, som räknas som en anomali). Den som påpekar att Storbritannien, Frankrike, USA – de självutnämnda så kallade ’ledande demokratierna’ – mördat, plundrat och plågat folk på världens alla kontinenter såväl förr som nu, avfärdas som lögnare eller extremist.”
I DN (25/1) har Peter Fröberg Idlings recension av Lindqvists bok rubriken ”Glömda folkmord”. Han nämner terrorbombningarna av japanska och tyska civila under andra världskriget och menar att Lindqvist ofta rannsakar västvärldens dubbla moraliska bokföring och skriver bland annat: ”Få kan som han [Lindqvist] visa sambanden mellan det vi förlåter oss själva och det vi fördömer i andra”
....till Laura Kaminker (CommonDreams.org) som (25/1) påminner om att Kanada –liksom Sverige- under Vietnamkriget tog emot amerikanska krigsvägrare och att den kanadensiska fredsrörelsen lyckades motverka kraven på att de skulle skickas tillbaka till USA. Hon citerar den dåvarande kanadensiska primärministern Pierre Trudeau, som till sist slog fast: “Kanada borde vara en tillflykt undan militarism”. Nu finns i Kanada amerikaner, som vägrar att deltaga i den amerikanska ockupationen av Irak och Afghanistan, så på nytt har krav höjts att de skall skickas tillbaka
....till Lennart och Åsne Liedén, som i tisdags (29/1) vid ett Tuff-möte berättade om sitt besök i Vietnam. Nästa träff i diskussionscaféet FILOSOFIKA äger rum tisdag den 4 mars. Då är ämnet: ”VAD MENAS MED ATT VARA LIBERAL?” Inledare och samtalsledare: GÖRAN FLODMAN
Leif Bratt från Wien: VALVINSTER, BALER, OLIKA ”BOMBER”
Leif Bratt från Wien: VALVINSTER, BALER, OLIKA ”BOMBER”
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff ( www.tyresoradion.se ) har på frivilligbasis sänts varenda vecka sedan 1985. Tuff jobbar lokalt för något globalt och därför är det en förmån att ha medarbetare lite varstans i Sverige och världen. Förra veckan hördes rapporter från Indien, San Francisco och Malmö, den här veckan från Härjedalen och Österrike. Det sistnämnda kommer här:
Här har det nyligen varit kommunalval i staden Graz. Det kanske är en politisk fingervisning för framtiden. Ett parti fick landsomfattande uppmärksamhet när man gick ut och anklagade profeten Muhammed för att vara pedofil samt att budskapen från Gud nådde honom vid schizofrena anfall. Vidare att invandringsvågen från muslimska länder kunde jämföras med en Tsunami.
På detta ökade man röstetalet från nästan 10% till närmare 13. således en tillströmning på ungefär 30%. Men detta skall jämföras med den verkliga vinnaren, som utan några spektakulära utspel ökade med 75%. Från 8,3% till 14,6. Det var bara verkligheten som kom ikapp väljarkåren. Är det 15 grader varmt i mitten av januari så begriper man att något är fel. Därför denna ökning för Die Grünen (de gröna). Så framtidsfrågorna kanske är integration eller bristen på den och miljön. Om vi nu inte går in i en ekonomisk depression och alla bara vill rädda sitt eget skinn.
Men även om media är fulla med braskande rubriker om börsens utveckling så får de, här i Österrike, traditionsenliga balerna lika stort utrymme. Den mest prestigefyllda är Operabalen. Den matchas fram av en otroligt publicitetsskicklig person. Han syns i TV nästan dagligen. Han åker med ett antal lättklädda unga damer till exotiska resmål. Själv är han nyskild och 60+, vilket i och för sig är en förnämlig ålder. Men om det är han eller "sexbomberna" (TUFF-koppling) som drar kan man väl spekulera i.
Publicitet får han i alla fall. Förra året lyckades han få hit Paris Hilton som dragplåster till Operabalen, genom en frikostig check på 1 miljon euro. Smakar det så kostar det. I år är dragplåstret en bedagad världsberömd strippa (ger publicitet) som jag inte kan namnet på. Berömdheten lär baseras på att hon utförde sitt avklädningsnummer i ett gigantiskt Martiniglas fyllt med champagne. Så bekymren för framtiden kanske inte är så stora trots allt.
Eller också så är det en dekadent elit som försöker dupera oss vanliga. Balsäsongen är i alla fall igång och celebriteternas behov av exponering tillfredsställs med råge. Skall man räknas, måste man vara med på bild. Själv får jag nöja mig med min spegelbild.
Men apropå bomber så kan jag nu räta ut det frågetecken som kvarstod efter förra rapporten från Wien. För er som glömt, så var det oklart varför österrikiska Mums-Mums heter Schwedenbombe. Jag tillskrev producenten och fick följande förklaring. I sin ungdom var han i Paris och lärde sig till sockerbagare. Där blev han även nära vän med en svensk. Svensken besökte honom senare i Wien. Där diskuterade de produktutveckling av godsaker. Idén om en Mums-Mums för Österrike dök då upp.
Som ett slags tack till, eller åminnelse av vännen, så kom produkten att kallas Schwedenbombe. Ett icke dementerat rykte säger att den svenska vännen var av kvinnligt kön.mvh“skjutjärnsvolontären”
Leif Bratt i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1170) 2008-02-03
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff ( www.tyresoradion.se ) har på frivilligbasis sänts varenda vecka sedan 1985. Tuff jobbar lokalt för något globalt och därför är det en förmån att ha medarbetare lite varstans i Sverige och världen. Förra veckan hördes rapporter från Indien, San Francisco och Malmö, den här veckan från Härjedalen och Österrike. Det sistnämnda kommer här:
Här har det nyligen varit kommunalval i staden Graz. Det kanske är en politisk fingervisning för framtiden. Ett parti fick landsomfattande uppmärksamhet när man gick ut och anklagade profeten Muhammed för att vara pedofil samt att budskapen från Gud nådde honom vid schizofrena anfall. Vidare att invandringsvågen från muslimska länder kunde jämföras med en Tsunami.
På detta ökade man röstetalet från nästan 10% till närmare 13. således en tillströmning på ungefär 30%. Men detta skall jämföras med den verkliga vinnaren, som utan några spektakulära utspel ökade med 75%. Från 8,3% till 14,6. Det var bara verkligheten som kom ikapp väljarkåren. Är det 15 grader varmt i mitten av januari så begriper man att något är fel. Därför denna ökning för Die Grünen (de gröna). Så framtidsfrågorna kanske är integration eller bristen på den och miljön. Om vi nu inte går in i en ekonomisk depression och alla bara vill rädda sitt eget skinn.
Men även om media är fulla med braskande rubriker om börsens utveckling så får de, här i Österrike, traditionsenliga balerna lika stort utrymme. Den mest prestigefyllda är Operabalen. Den matchas fram av en otroligt publicitetsskicklig person. Han syns i TV nästan dagligen. Han åker med ett antal lättklädda unga damer till exotiska resmål. Själv är han nyskild och 60+, vilket i och för sig är en förnämlig ålder. Men om det är han eller "sexbomberna" (TUFF-koppling) som drar kan man väl spekulera i.
Publicitet får han i alla fall. Förra året lyckades han få hit Paris Hilton som dragplåster till Operabalen, genom en frikostig check på 1 miljon euro. Smakar det så kostar det. I år är dragplåstret en bedagad världsberömd strippa (ger publicitet) som jag inte kan namnet på. Berömdheten lär baseras på att hon utförde sitt avklädningsnummer i ett gigantiskt Martiniglas fyllt med champagne. Så bekymren för framtiden kanske inte är så stora trots allt.
Eller också så är det en dekadent elit som försöker dupera oss vanliga. Balsäsongen är i alla fall igång och celebriteternas behov av exponering tillfredsställs med råge. Skall man räknas, måste man vara med på bild. Själv får jag nöja mig med min spegelbild.
Men apropå bomber så kan jag nu räta ut det frågetecken som kvarstod efter förra rapporten från Wien. För er som glömt, så var det oklart varför österrikiska Mums-Mums heter Schwedenbombe. Jag tillskrev producenten och fick följande förklaring. I sin ungdom var han i Paris och lärde sig till sockerbagare. Där blev han även nära vän med en svensk. Svensken besökte honom senare i Wien. Där diskuterade de produktutveckling av godsaker. Idén om en Mums-Mums för Österrike dök då upp.
Som ett slags tack till, eller åminnelse av vännen, så kom produkten att kallas Schwedenbombe. Ett icke dementerat rykte säger att den svenska vännen var av kvinnligt kön.mvh“skjutjärnsvolontären”
Leif Bratt i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1170) 2008-02-03
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)