Jag har sagt det förut. Det är en förmån att varje vecka i 24 år oavlönat ha kunnat göra Radio Tuff. Det ger mig ett oberoende som välavlönade journalister inte har. Behöver man inte snegla på lönehöjningar och befordringar vågar man ifrågasätta en del av mittfårans trossatser och till och med påpeka att även de historiebilder som närmast upphöjts till religiösa dogmer har sina överdrifter och ensidigheter.
Jo, jag vet att det kallas revisionism och i dag har revisionist blivit ett skällsord hos etablissemangens medielakejer och det tycks också skrämma historiker av facket till att vara tystare än nödvändigt, men de är förstås beroende av sina forskningsanslag. När jag pluggade historia på universitetet talades det med aktning om dem som vågade ifrågasätta etablerad historia och ibland komma med nödvändiga omvärderingar och korrigeringar. På den tiden gällde föraktet ”hovhistorikerna”. Det var sådana som skrev följsamt om politiska och religiösa makthavare. I dag finns de också men borde kanske nu kallas ”mediehistoriker”.
Nyss hörde vi här i Radio Tuff docenten Seppo Isotalo kommentera böcker som tog upp de sovjetiska ubåtar i svenska vatten som hysteriska medier fablade om varje sommar i många år. Jag medger att jag själv till att börja med rycktes med av upprördheten över den sovjetiska ubåten U 137, som 1981 dundrade in i Blekinges vatten, där den grundstötte och låg där som en död padda. Men sedan läste jag Ingemar Myhrbergs bok ”Ubåtsvalsen” och började fundera:
Om U 137 var en ondsint spionbåt, hur kom det sig att hon körde in i svenskt militärområde i övervattensläge med dundrande dieselmotorer, som hördes av massor av människor i trakten? Varför var hon iväg in i Gåsefjärden, som är så grund att hon inte kunde gömma sig under vattnet? Hon lär ha haft kärnvapen ombord, men är verkligen ryssarna så korkade att de utrustar en spionbåt med sådana? Ju mer man tog del av fakta, desto svårare blev det att tro på ett avsiktligt intrång, utan felnavigering blev alltmer sannolikt. Det blev också kommendören Karl Anderssons övertygelse, han som var den officer som först gick ombord på den sovjetiska ubåten.
Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Groggfarbröders iakttagelser från sina verandor accepterades som sanning liksom halvpackade ynglingarnas observationer från fritidsbåtar, när vittnesmålen kunde användas för att höja lösnummerförsäljningen genom att trendriktigt förvandlas till ”bevis” för hotfulla ubåtar. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
Detta har vi i Radio Tuff skildrat regelbundet. Några av de ubåtstroende har förträngt sakargumenten för att i stället ägna sig åt att stämpla oss som Moskvalakejer. Liknande har vi erfarit när vi påpekat alla förbrytelser mot förlorarna i andra världskriget och som historieförfalskningar avslöjat en massa ständigt i medierna upprepade anklagelser mot dessa förlorare. Då har vi av mäktiga lobbygrupper och opportunistiska medier brännmärkts som ”historieförfalskare”, ja rentav som antisemiter.
Men Radio Tuff fortsätter att vara just tuffa revisionister och sanningssägare, lovar
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1234) 26/4-3/5 2009
söndag, april 26
ROSOR från RADI0 TUFF (nr 1234) 09-04-26 till....
....till Tidningen Tyresö Nyheter, som delas ut till alla kommunens hushåll och som har en trespaltig artikel under rubriken ”Kumla skola får solidaritetspris”. Det handlar om årets Tuff-pris för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete”. I artikeln redogörs för Kumla skolas mångåriga insatser genom dagsverken för Tuffs många Indienprojekt. Redan på 1970-talet byggdes i Indien ett skolhus med fem klassrum, som än i dag bär namnet Kumla Wing. I tidningen finns också en bild på fem Kumlalärare, som den 13 maj i år organiserar ett nytt dagsverke. I samma nummer av Tyresö Nyheter finns nästan en hel sida om Tyresöradion med uppgifter om Radio Tuff och med bilder på åtta av de intervjuade och med rubriken: ”Även finskt, norskt, jordanskt på 91.4 MHz”
....till Sveriges Televisions nyhetsprogram Aktuellt, som (20/4) intervjuade ambassadör Mathias Mossberg, som just kommit ut med boken ”I mörka vatten”. Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning och berättar bland annat om sådant som förtegs från militärt håll. Mera om detta i ett inslag med Seppo Isotalo i denna veckas Radio Tuff. Se också Radio Tuffs krönika ”Amalia lurade alla godtrogna” från maj 2008. Finns på http://tuffsandin.blogspot.com/2008_05_01_archive.html
....till Radio Tuffs medarbetare sedan 16-17 år tillbaka, Hampus Eckerman, som vid Tyresö närradioförenings årsmöte den 21 april på sitt humoristiska sätt underhöll deltagarna genom att berätta om sin jordenruntresa häromåret, varifrån han 50 veckor i rad rapporterade till Radio Tuff, säkert ett unikt rekord för frivillig radio. Vid årsmötet omvaldes Anders Linder och Christina Melzén till ordförande resp. vice ordförande i närradioföreningen.
....till en debattartikel i Dagens Nyheter (20/4), undertecknad av bland andra förre ärkebiskopen KG Hammar, skådespelaren Sven Wollter och ordföranden i Kristna Studentrörelsen Kristoffer Moldéus. Den har rubriken ”Inbrottet på Saabanläggningen var nödvärn”. De tar upp rättegången mot de tre som i mars tog sig in på Saab i Linköping och förgäves försökte desarmera några av de Gripen-plan som skulle exporteras till Sydafrika. Skribenterna påminner om att en tredjedel av Sydafrikas människor lever i extrem fattigdom, under två dollar om dagen. De erinrar också om att enligt UD skall svensk utrikespolitik ”bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. De slutar sin artikel med: ”Om det blir en fällande dom, om desarmeringen inte sätts in i sitt sammanhang av fortsatt svensk vapenexport mot riksdagens egna riktlinjer, till ett land som ännu inte lyckats ta hand om sina fattiga, luktar det tveklöst dubbelmoral”. Deras artikel hjälpte inte för den 21 april dömdes de tre ickevåldsaktivisterna till 4-6 månaders fängelse och 150 000 kr i skadestånd. För några månader sedan intervjuades en av de tre, Pelle Strindlund, här i Radio Tuff.
....till en beundransvärt engagerad människa, Inger Holmlund från Hälsingland. På 90-talet genomförde hon ett biståndsprojekt i Kenya för flera kvinnogrupper. Det stöddes en smula av oss i Tuff som bidrog med 13 000 kr. I höstas satte hon i gång en kampanj under namnet ”Budkavle för en kärnvapenfri värld”. Redan har alla Norrlands kommuner nåtts av budkavlen och haft manifestationer med namninsamling mot dessa fullständigt djävulska vapen, av vilka det finns 27 000 i världen. Den 24 oktober, FN-dagen, når budkavlen Tyresö, där Tuff planerar att då ha en manifestation i Tyresö Centrum. Om någon månad hörs Inger Holmlund under en halvtimme på Succékanalen 91,4 - Tyresöradion .
....till de allt flera kloka människor, som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller för att hedra någon bortgångens minne. Hittills i år har 8 500 kr kommit in på det sättet och de skickas oavkortat till våra partners i Indien, där det blir tusentals mangoträd, dignande av vitaminrika frukter.
....till Sveriges Televisions nyhetsprogram Aktuellt, som (20/4) intervjuade ambassadör Mathias Mossberg, som just kommit ut med boken ”I mörka vatten”. Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning och berättar bland annat om sådant som förtegs från militärt håll. Mera om detta i ett inslag med Seppo Isotalo i denna veckas Radio Tuff. Se också Radio Tuffs krönika ”Amalia lurade alla godtrogna” från maj 2008. Finns på http://tuffsandin.blogspot.com/2008_05_01_archive.html
....till Radio Tuffs medarbetare sedan 16-17 år tillbaka, Hampus Eckerman, som vid Tyresö närradioförenings årsmöte den 21 april på sitt humoristiska sätt underhöll deltagarna genom att berätta om sin jordenruntresa häromåret, varifrån han 50 veckor i rad rapporterade till Radio Tuff, säkert ett unikt rekord för frivillig radio. Vid årsmötet omvaldes Anders Linder och Christina Melzén till ordförande resp. vice ordförande i närradioföreningen.
....till en debattartikel i Dagens Nyheter (20/4), undertecknad av bland andra förre ärkebiskopen KG Hammar, skådespelaren Sven Wollter och ordföranden i Kristna Studentrörelsen Kristoffer Moldéus. Den har rubriken ”Inbrottet på Saabanläggningen var nödvärn”. De tar upp rättegången mot de tre som i mars tog sig in på Saab i Linköping och förgäves försökte desarmera några av de Gripen-plan som skulle exporteras till Sydafrika. Skribenterna påminner om att en tredjedel av Sydafrikas människor lever i extrem fattigdom, under två dollar om dagen. De erinrar också om att enligt UD skall svensk utrikespolitik ”bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. De slutar sin artikel med: ”Om det blir en fällande dom, om desarmeringen inte sätts in i sitt sammanhang av fortsatt svensk vapenexport mot riksdagens egna riktlinjer, till ett land som ännu inte lyckats ta hand om sina fattiga, luktar det tveklöst dubbelmoral”. Deras artikel hjälpte inte för den 21 april dömdes de tre ickevåldsaktivisterna till 4-6 månaders fängelse och 150 000 kr i skadestånd. För några månader sedan intervjuades en av de tre, Pelle Strindlund, här i Radio Tuff.
....till en beundransvärt engagerad människa, Inger Holmlund från Hälsingland. På 90-talet genomförde hon ett biståndsprojekt i Kenya för flera kvinnogrupper. Det stöddes en smula av oss i Tuff som bidrog med 13 000 kr. I höstas satte hon i gång en kampanj under namnet ”Budkavle för en kärnvapenfri värld”. Redan har alla Norrlands kommuner nåtts av budkavlen och haft manifestationer med namninsamling mot dessa fullständigt djävulska vapen, av vilka det finns 27 000 i världen. Den 24 oktober, FN-dagen, når budkavlen Tyresö, där Tuff planerar att då ha en manifestation i Tyresö Centrum. Om någon månad hörs Inger Holmlund under en halvtimme på Succékanalen 91,4 - Tyresöradion .
....till de allt flera kloka människor, som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller för att hedra någon bortgångens minne. Hittills i år har 8 500 kr kommit in på det sättet och de skickas oavkortat till våra partners i Indien, där det blir tusentals mangoträd, dignande av vitaminrika frukter.
lördag, april 18
VARFÖR DENNA HÄXJAKT PÅ ÅLDRINGAR?
Ser den 14 april i Dagens Nyheter att i Afghanistan har Nato dödat sex civila, därav två barn. Det är en pytteliten notis. Den behöver inte vara större med tanke på att anfallskrigen mot Afghanistan och Irak har orsakat någon miljon civila dödsoffer.
Mycket större utrymme ges på samma sida åt en artikel under rubriken ”Tyskland vill ställa nazivakt inför rätta”. Det gäller John Demjanjuk, som inte fått särskilt rättvis publicitet i västerländska medier. Här kallas han alltså nazist och då brukar all kritisk granskning upphöra.
Vet inte om Demjanjuk var nazist. Det man vet med säkerhet är att han var ukrainare som slogs mot tyskarna i Röda armén. Han blev tillfångatagen och liksom många ukrainare lät han sig värvas att bli lägervakt åt tyskarna för att slippa krigsfångenskap. Efter kriget utvandrade han till USA, där han i många år var bilarbetare. För 30 år sedan började mäktiga organisationer i USA att peka ut honom som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs han sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i hatets tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen. Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat fångarna.. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade.
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var förfalskat, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Men det skulle inte räcka med att han suttit sju år bakom galler i Israel, de sista fem åren isolerad i dödscell. Ganska snart återupptogs häxjakten mot honom. Det senaste är att en tysk domstol vill ha honom utlämnad för att döma honom, vilket accepterades av USA, som dock i sista stund stoppade deporteringen, kanske för att bilderna på honom visar en närmast livlös 89-åring med halvöppen mun.
Det här är långt ifrån det enda fall, när Israellobbyn med Simon Wiesenthal-institutet i spetsen och med indoktrinerade journalisters hjälp har velat sätta dit oskyldiga, kanske för att avleda uppmärksamheten från israelisk behandling av palestinier. I slutet av 1970-talet anklagades Frank Walus, en i Chicago boende polack, för att under kriget ha varit Gestapoagent. Elva polska judar flögs från Israel till USA och de vittnade inför domstolen att Walus i Polen begått grymheter mot judar och polacker. Domaren Julius Hoffman, av samma etnicitet som vittnena, dömde Walus skyldig. Men sedan visade det sig att denne under kriget hade varit tvångsarbetare i det tyska jordbruket och hade ett vattentätt alibi. Efter fyra års helvete och efter stora ekonomiska uppoffringar kunde Walus andas ut. Menedarna i rättegångarna mot Demjanjuk och Walus och i flera andra liknande rättsfall tycks stå över lagen och har aldrig riskerat åtal.
Paul Craig Roberts, som tillhörde Reagans administration, nämnde i somras 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade. Roberts’ kommentar är inte nådig:
”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”
Krigsförbrytare ja, det ordet är larvigt, en tautologi, tårta på tårta. Krig är ju i sig självt en enorm förbrytelse, inte minst därför att de flesta dödade brukar vara civila. Man visste bättre 1946, när segrarna som både åklagare och domare dömde förlorarna. Då hängdes den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig, vilket enligt domsskälen orsakade alla de andra brotten.
De senaste tio åren har det skett tre anfallskrig: 1999 mot Jugoslavien, 2001 mot Afghanistan och 2003 mot Irak. Men i dag gäller Allan Edvalls ord när han sjunger: ”Den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri”.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1233) 19-26 april 2009
Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv
Mycket större utrymme ges på samma sida åt en artikel under rubriken ”Tyskland vill ställa nazivakt inför rätta”. Det gäller John Demjanjuk, som inte fått särskilt rättvis publicitet i västerländska medier. Här kallas han alltså nazist och då brukar all kritisk granskning upphöra.
Vet inte om Demjanjuk var nazist. Det man vet med säkerhet är att han var ukrainare som slogs mot tyskarna i Röda armén. Han blev tillfångatagen och liksom många ukrainare lät han sig värvas att bli lägervakt åt tyskarna för att slippa krigsfångenskap. Efter kriget utvandrade han till USA, där han i många år var bilarbetare. För 30 år sedan började mäktiga organisationer i USA att peka ut honom som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs han sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i hatets tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen. Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat fångarna.. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade.
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var förfalskat, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Men det skulle inte räcka med att han suttit sju år bakom galler i Israel, de sista fem åren isolerad i dödscell. Ganska snart återupptogs häxjakten mot honom. Det senaste är att en tysk domstol vill ha honom utlämnad för att döma honom, vilket accepterades av USA, som dock i sista stund stoppade deporteringen, kanske för att bilderna på honom visar en närmast livlös 89-åring med halvöppen mun.
Det här är långt ifrån det enda fall, när Israellobbyn med Simon Wiesenthal-institutet i spetsen och med indoktrinerade journalisters hjälp har velat sätta dit oskyldiga, kanske för att avleda uppmärksamheten från israelisk behandling av palestinier. I slutet av 1970-talet anklagades Frank Walus, en i Chicago boende polack, för att under kriget ha varit Gestapoagent. Elva polska judar flögs från Israel till USA och de vittnade inför domstolen att Walus i Polen begått grymheter mot judar och polacker. Domaren Julius Hoffman, av samma etnicitet som vittnena, dömde Walus skyldig. Men sedan visade det sig att denne under kriget hade varit tvångsarbetare i det tyska jordbruket och hade ett vattentätt alibi. Efter fyra års helvete och efter stora ekonomiska uppoffringar kunde Walus andas ut. Menedarna i rättegångarna mot Demjanjuk och Walus och i flera andra liknande rättsfall tycks stå över lagen och har aldrig riskerat åtal.
Paul Craig Roberts, som tillhörde Reagans administration, nämnde i somras 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade. Roberts’ kommentar är inte nådig:
”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”
Krigsförbrytare ja, det ordet är larvigt, en tautologi, tårta på tårta. Krig är ju i sig självt en enorm förbrytelse, inte minst därför att de flesta dödade brukar vara civila. Man visste bättre 1946, när segrarna som både åklagare och domare dömde förlorarna. Då hängdes den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig, vilket enligt domsskälen orsakade alla de andra brotten.
De senaste tio åren har det skett tre anfallskrig: 1999 mot Jugoslavien, 2001 mot Afghanistan och 2003 mot Irak. Men i dag gäller Allan Edvalls ord när han sjunger: ”Den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri”.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1233) 19-26 april 2009
Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv
Marianne Steger: Valfrihet – vår tids förbannelse
Kära lyssnare!
Nog har väl även ni drabbats av vår tids förbannelse – valfriheten?
Ständigt förväntas vi göra viktiga val. Det må gälla vilket tv-program vi väljer att se, vilken tidning vi väljer att läsa, vilken av alla ostsorter i kyldisken vi väljer att förgylla frukosten med, och inte minst vilken av alla el-kraft-producenter vi väljer. Och då gäller det att välja rätt: ren eller oren el, hur i fridens namn ledningarna nu kan skilja på det?
Här ringer de från Nordkraft, Sydkraft, Östkraft, Västkraft, Mellankraft och kraft från ovan. Och alla vill att jag ska välja just dem och deras kraft. Och alla erbjuder de de allra mest förmånliga rabatterna. Ett företag erbjöd rabatt för att jag är pensionär, ett företag för att jag är nyinflyttad, ett företag för att det just hade en kampanj på gång. Ännu har inget företag erbjudit mig rabatt för vackert väder eller för att jag själv skulle vara särskilt vacker. Just det senare erbjudandet väntar jag förgäves på. Men kommer det – ja, då nappar jag alldeles säkert. Men än så länge har jag lyckats värja mig mot alla slags erbjudanden.
I dagarna fick jag ett telefonerbjudande att välja en ny aktiefond, en fond som skulle ge större utdelning än alla andra jag tidigare fått erbjudande om. En manlig stämma, som säkert hade skolats i att låta vederhäftig och mån om mitt bästa, försökte få mig att nappa på just det här erbjudandet. Och detta i tider när börsen åker slalom. Nej tack, det valet avstod jag ifrån.
I tidningen annonserar en friskola just nu med ”sista-minuten-omval”. Det här erbjudandet riktar sig till de stackars niorna som har gjort sitt gymnasieval och inte kommit in där de ville. Just den här friskolan erbjuder en samhällsvetarlinje som ska vara bättre än alla andra samhällsvetarlinjer.
Jag frågar mig bara om alla de här valen gör oss säkrare och mera demokratiska. Själv slänger jag numera helt odemokratiskt på luren så fort jag hör ordet ”kraft” eller ”aktiefond” i personens presentation av sitt ärende. Hur ska då inte eleverna känna sig i sin oro och tvekan? Här gäller det verkligen att det finns engagerade föräldrar i bakgrunden. Vi blir så upptagna av att göra alla dessa till synes viktiga val att vi inte orkar bry oss om de riktigt viktiga valen. Till exempel borde vi ställa oss frågan om det inte skulle satsas ännu mera på svaga elever, så att de klarar sitt förstahandsval till gymnasiet? Riktigt viktigt vore också att få välja mellan verkligt oberoende fria tidningar, och inte mellan samma koncerns alla likriktade blad.
Ett bra val gjorde Tysklands konsumtions- och miljöminister Ilse Aigner i veckan. Hon tog det radikala beslutet att förbjuda genmanipulerad majs. Hennes beslut berodde delvis på att giftet i det manipulerade utsädet som ska döda majsbaggen också dödar andra insekter, som till exempel nyckelpigan, bortsett från alla andra konsekvenser. Det var enligt min åsikt ett viktigt och riktigt val.
En annan som orkar göra ett viktigt val, trots så hög ålder som 86 år, är den tyske psykoanalytikern Horst-Eberhard Richter från Giessen. Vid påskens många fredsmarscher i Tyskland under mottot ”Slut med krigs- och ockupationspolitiken”, valde han att inför 2000 fredsdemonstranter utanför rådhuset i Frankfurt uppmana oss med följande ord: ”Vi måste se oss alla som en enda stor familj. Det handlar om en radikal andlig och social förvandling.” På frågan hur han orkar kämpa så för fred, svarade Richter: ”Det gemensamma engagemanget gör mig stark.”
Det är sådana ord om ger oss på Radio TUFF kraft att även fortsättningsvis hålla på med den här frivilliga och obetalda verksamheten. Det är vårt val, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 19-26 apeil
Nog har väl även ni drabbats av vår tids förbannelse – valfriheten?
Ständigt förväntas vi göra viktiga val. Det må gälla vilket tv-program vi väljer att se, vilken tidning vi väljer att läsa, vilken av alla ostsorter i kyldisken vi väljer att förgylla frukosten med, och inte minst vilken av alla el-kraft-producenter vi väljer. Och då gäller det att välja rätt: ren eller oren el, hur i fridens namn ledningarna nu kan skilja på det?
Här ringer de från Nordkraft, Sydkraft, Östkraft, Västkraft, Mellankraft och kraft från ovan. Och alla vill att jag ska välja just dem och deras kraft. Och alla erbjuder de de allra mest förmånliga rabatterna. Ett företag erbjöd rabatt för att jag är pensionär, ett företag för att jag är nyinflyttad, ett företag för att det just hade en kampanj på gång. Ännu har inget företag erbjudit mig rabatt för vackert väder eller för att jag själv skulle vara särskilt vacker. Just det senare erbjudandet väntar jag förgäves på. Men kommer det – ja, då nappar jag alldeles säkert. Men än så länge har jag lyckats värja mig mot alla slags erbjudanden.
I dagarna fick jag ett telefonerbjudande att välja en ny aktiefond, en fond som skulle ge större utdelning än alla andra jag tidigare fått erbjudande om. En manlig stämma, som säkert hade skolats i att låta vederhäftig och mån om mitt bästa, försökte få mig att nappa på just det här erbjudandet. Och detta i tider när börsen åker slalom. Nej tack, det valet avstod jag ifrån.
I tidningen annonserar en friskola just nu med ”sista-minuten-omval”. Det här erbjudandet riktar sig till de stackars niorna som har gjort sitt gymnasieval och inte kommit in där de ville. Just den här friskolan erbjuder en samhällsvetarlinje som ska vara bättre än alla andra samhällsvetarlinjer.
Jag frågar mig bara om alla de här valen gör oss säkrare och mera demokratiska. Själv slänger jag numera helt odemokratiskt på luren så fort jag hör ordet ”kraft” eller ”aktiefond” i personens presentation av sitt ärende. Hur ska då inte eleverna känna sig i sin oro och tvekan? Här gäller det verkligen att det finns engagerade föräldrar i bakgrunden. Vi blir så upptagna av att göra alla dessa till synes viktiga val att vi inte orkar bry oss om de riktigt viktiga valen. Till exempel borde vi ställa oss frågan om det inte skulle satsas ännu mera på svaga elever, så att de klarar sitt förstahandsval till gymnasiet? Riktigt viktigt vore också att få välja mellan verkligt oberoende fria tidningar, och inte mellan samma koncerns alla likriktade blad.
Ett bra val gjorde Tysklands konsumtions- och miljöminister Ilse Aigner i veckan. Hon tog det radikala beslutet att förbjuda genmanipulerad majs. Hennes beslut berodde delvis på att giftet i det manipulerade utsädet som ska döda majsbaggen också dödar andra insekter, som till exempel nyckelpigan, bortsett från alla andra konsekvenser. Det var enligt min åsikt ett viktigt och riktigt val.
En annan som orkar göra ett viktigt val, trots så hög ålder som 86 år, är den tyske psykoanalytikern Horst-Eberhard Richter från Giessen. Vid påskens många fredsmarscher i Tyskland under mottot ”Slut med krigs- och ockupationspolitiken”, valde han att inför 2000 fredsdemonstranter utanför rådhuset i Frankfurt uppmana oss med följande ord: ”Vi måste se oss alla som en enda stor familj. Det handlar om en radikal andlig och social förvandling.” På frågan hur han orkar kämpa så för fred, svarade Richter: ”Det gemensamma engagemanget gör mig stark.”
Det är sådana ord om ger oss på Radio TUFF kraft att även fortsättningsvis hålla på med den här frivilliga och obetalda verksamheten. Det är vårt val, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 19-26 apeil
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1233) 09-04-19 till....
....till den undersökning, som för några dagar sedan visade att förbluffande många unga människor drabbas av rigorös föräldrakontroll, så kallat hedersförtryck. Det visar att Tuffs offentliga möte i detta ämne med Zubeyde Demirörs den 8 april var både motiverat och vältajmat.
....till gandhianen Jan Viklund, som påminner vad Riverbend, en muslimsk kvinna i Bagdad 2004 skrev på sin blogg: (http://riverbendblog.blogspot.com/2004_08_01_riverbendblog_archive.html)
”I decennier stod kyrkor och moskéer sida vid sida i Irak. Vi firade jul och påsk med våra kristna vänner och de firade Eid tillsammans med oss. Vi kategoriserade aldrig varandra som "kristna" eller "muslimer". Det spelade aldrig någon egentlig roll. Vi var grannar och vänner och respekterade varandras religiösa seder och helger. Varken kriget eller självmordsbomberna har något att göra med islam eller kristendom. ’Islam’ är den nya ’kommunismen’ i det nya kalla kriget, som ska skrämma världen att beväpna sig till tänderna i ’självförsvar’ ”. Nästa Tuff-möte handlar just om Irak. Det är Irakfödda Widad Zaki som inleder i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, onsdag den 29 april kl 19
....till Kumla skola i Tyresö, som i torsdags (16/4) erhöll Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. I nästan fyra decennier har skolan gjort årliga dagsverken och därmed starkt bidragit till alla Tuff-projekten i Indien. Senare i denna veckas sändning berättar vi mera om priset. (Dessutom finns på bloggen www.tuffsandin.blogspot.com Tuffs pressmeddelande om priset.)
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit och hjärtligt gratulerat Kumla skola till priset. Han skriver bland annat: ”Operation dagsverken kan synas obetydliga men de har givit konkreta resultat, till exempel lärarlöner, mat till eleverna, skolbyggnader, läromedel, bibliotek, laboratorier, toaletter, vattentillförsel och elektricitet. Vi vill hylla er anda att arbeta för skolor tusentals kilometer från Tyresö. Det har alltid väckt en fin känsla hos alla elever och lärare här”. Bhikhu minns också när han under ett av sina besök i Sverige följde ett av Kumlas dagsverken och hur fascinerad han blev av elevernas påhittighet att få in pengar. Och han talar om ”generösa bidrag från Kumla och andra skolor med underbar koordination av Tuff”
(Hela Bhikhus brev finns att läsa på www.tuffsandin.blogspot.com )
,,,,till Kristna Fredsrörelsen, som i sitt nyhetsbrev (8/4) bland annat skriver: ”I skuggan av kriget i Gaza har rivningarna av hus i det palestinska Östra Jerusalem fortsatt. Enligt Israeli Committee Against House Demolitions har 712 hus rivits sedan år 2000. Anledningarna är bl.a. byggandet av judiska bosättningar, i bestraffande syften, och i de allra flesta fall, för brott mot bygg- och zonindelningslagar som utformats och drivits igenom utan hänsyn till palestiniers åsikter eller till behoven i området. Dessa rivningar är strikt förbjudna enligt Genèvekonventionen som slår fast att en ockupationsmakt inte får förstöra egendom." (Mera om detta på http://www.krf.se/publikationer )
....till insändarskribenten Nima Gholam Alipour som i DN (11/4) skriver under rubriken ”EU bildades i fredens tecken - stoppa dess upprustning!”. Han skriver bland annat: ”EU som bildades i fredens tecken har i dag en stor militär organisation som kostar mycket pengar. Förutom femton stridsgrupper finns det en stor militär byråkrati inom EU. Enbart Europeiska försvarsbyrån har ungefär 326 miljoner kr i budget och 100 anställda”.
....till gandhianen Jan Viklund, som påminner vad Riverbend, en muslimsk kvinna i Bagdad 2004 skrev på sin blogg: (http://riverbendblog.blogspot.com/2004_08_01_riverbendblog_archive.html)
”I decennier stod kyrkor och moskéer sida vid sida i Irak. Vi firade jul och påsk med våra kristna vänner och de firade Eid tillsammans med oss. Vi kategoriserade aldrig varandra som "kristna" eller "muslimer". Det spelade aldrig någon egentlig roll. Vi var grannar och vänner och respekterade varandras religiösa seder och helger. Varken kriget eller självmordsbomberna har något att göra med islam eller kristendom. ’Islam’ är den nya ’kommunismen’ i det nya kalla kriget, som ska skrämma världen att beväpna sig till tänderna i ’självförsvar’ ”. Nästa Tuff-möte handlar just om Irak. Det är Irakfödda Widad Zaki som inleder i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, onsdag den 29 april kl 19
....till Kumla skola i Tyresö, som i torsdags (16/4) erhöll Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. I nästan fyra decennier har skolan gjort årliga dagsverken och därmed starkt bidragit till alla Tuff-projekten i Indien. Senare i denna veckas sändning berättar vi mera om priset. (Dessutom finns på bloggen www.tuffsandin.blogspot.com Tuffs pressmeddelande om priset.)
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit och hjärtligt gratulerat Kumla skola till priset. Han skriver bland annat: ”Operation dagsverken kan synas obetydliga men de har givit konkreta resultat, till exempel lärarlöner, mat till eleverna, skolbyggnader, läromedel, bibliotek, laboratorier, toaletter, vattentillförsel och elektricitet. Vi vill hylla er anda att arbeta för skolor tusentals kilometer från Tyresö. Det har alltid väckt en fin känsla hos alla elever och lärare här”. Bhikhu minns också när han under ett av sina besök i Sverige följde ett av Kumlas dagsverken och hur fascinerad han blev av elevernas påhittighet att få in pengar. Och han talar om ”generösa bidrag från Kumla och andra skolor med underbar koordination av Tuff”
(Hela Bhikhus brev finns att läsa på www.tuffsandin.blogspot.com )
,,,,till Kristna Fredsrörelsen, som i sitt nyhetsbrev (8/4) bland annat skriver: ”I skuggan av kriget i Gaza har rivningarna av hus i det palestinska Östra Jerusalem fortsatt. Enligt Israeli Committee Against House Demolitions har 712 hus rivits sedan år 2000. Anledningarna är bl.a. byggandet av judiska bosättningar, i bestraffande syften, och i de allra flesta fall, för brott mot bygg- och zonindelningslagar som utformats och drivits igenom utan hänsyn till palestiniers åsikter eller till behoven i området. Dessa rivningar är strikt förbjudna enligt Genèvekonventionen som slår fast att en ockupationsmakt inte får förstöra egendom." (Mera om detta på http://www.krf.se/publikationer )
....till insändarskribenten Nima Gholam Alipour som i DN (11/4) skriver under rubriken ”EU bildades i fredens tecken - stoppa dess upprustning!”. Han skriver bland annat: ”EU som bildades i fredens tecken har i dag en stor militär organisation som kostar mycket pengar. Förutom femton stridsgrupper finns det en stor militär byråkrati inom EU. Enbart Europeiska försvarsbyrån har ungefär 326 miljoner kr i budget och 100 anställda”.
tisdag, april 14
KUMLA SKOLA FÅR SOLIDARITETSPRIS
Kumla skola i Tyresö har ofta kallats svenska skolmästare i internationell solidaritet. Det är välförtjänt, för sedan början av 1970-talet har skolan varje år gjort dagsverken för mycket fattiga jämnåriga i indiska skolor. Redan 1975 uppfördes i delstaten Gujarat en skolbyggnad med fem klassrum, som än i dag bär namnet Kumla Wing.
Sedan dess har Kumla bidragit till många av Tyresö Ulands- och FredsFörenings (Tuff) projekt i Indien. Det har blivit skolbibliotek, skolmatsalar, skoltoaletter, skollaboratorier, ja till och med en medicinfabrik. På 1990-talet fick tack vare Kumla och andra skolor 3000 barn till säsongarbetande sockerrörshuggare ”a smile for a while” som indiska partners uttryckte det. Dessa hårt arbetande och extremt lågavlönade bodde med sina familjer i eländiga läger, där det för Tyresöpengar år efter år uppfördes 50 stora skoltält och anställdes lika många unga lärarinnor. Där fick barnen elementär undervisning, ett mellanmål per dag en uppsättning kläder.
De senaste åren har Tuffpengar, bland annat från Kumla, finansierat sex skolor bland de fattigaste av de fattiga. De finns i det tidigare så försummade indiska området Dharampur. Där får uppåt tusen barn till analfabeter undervisning, logi och mat.
För sina mångåriga insatser har nu Kumla skola just fått Tuffs pris för berömvärt lokalt solidaritetsarbete. Tuffs vice ordförande Monica Schelin, varje vecka medarbetare i Radio Tuff på 91,4 MHz, berättar:
-- Tyresö Ulands- och FredsFörenings pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” har sedan 1993 vartannat år utdelats till föreningar, grupper och enskilda, från Luleå i norr till Värnamo i söder och Orust i väster. Det består av ett diplom och 7000 kr. Det är inte villkorat, fast nu hoppas vi, att Kumla ska använda pengarna som bidrag till lärares resa till de indiska projekten. Tidigare har många från Kumla besökt Tuff-projekten i Indien och blivit imponerade och inspirerade av hur förvånansvärt mycket och bra som uträttats för pengarna. Men i dag finns ingen kvar på skolan av dessa Indienresenärer.
------------------------------------
(Pressmeddelande från Tuff)
Sedan dess har Kumla bidragit till många av Tyresö Ulands- och FredsFörenings (Tuff) projekt i Indien. Det har blivit skolbibliotek, skolmatsalar, skoltoaletter, skollaboratorier, ja till och med en medicinfabrik. På 1990-talet fick tack vare Kumla och andra skolor 3000 barn till säsongarbetande sockerrörshuggare ”a smile for a while” som indiska partners uttryckte det. Dessa hårt arbetande och extremt lågavlönade bodde med sina familjer i eländiga läger, där det för Tyresöpengar år efter år uppfördes 50 stora skoltält och anställdes lika många unga lärarinnor. Där fick barnen elementär undervisning, ett mellanmål per dag en uppsättning kläder.
De senaste åren har Tuffpengar, bland annat från Kumla, finansierat sex skolor bland de fattigaste av de fattiga. De finns i det tidigare så försummade indiska området Dharampur. Där får uppåt tusen barn till analfabeter undervisning, logi och mat.
För sina mångåriga insatser har nu Kumla skola just fått Tuffs pris för berömvärt lokalt solidaritetsarbete. Tuffs vice ordförande Monica Schelin, varje vecka medarbetare i Radio Tuff på 91,4 MHz, berättar:
-- Tyresö Ulands- och FredsFörenings pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” har sedan 1993 vartannat år utdelats till föreningar, grupper och enskilda, från Luleå i norr till Värnamo i söder och Orust i väster. Det består av ett diplom och 7000 kr. Det är inte villkorat, fast nu hoppas vi, att Kumla ska använda pengarna som bidrag till lärares resa till de indiska projekten. Tidigare har många från Kumla besökt Tuff-projekten i Indien och blivit imponerade och inspirerade av hur förvånansvärt mycket och bra som uträttats för pengarna. Men i dag finns ingen kvar på skolan av dessa Indienresenärer.
------------------------------------
(Pressmeddelande från Tuff)
Bhikhu Vyas: CONGRATULATIONS TO KUMLA SCHOOL, TYRESÖ
(Bhikhu Vyas är tillsammans med sin fru Kokila och flera medarbetare, både hinduer och muslimer, Tuffs partner sedan 1979. Om Tyresöskolan Kumlas mångåriga insatser för massor av utmärkta projekt för tusntals mycket fattiga indiska barn, se ovan)
We in Valod & Dharampur [India] are extremely happy to learn that Ake & Monica will give away TUFF PRIZE to Kumlaskolan on 16th of April. Please accept our heart - felt congratulations. As the pioneer of Sister Schools Cooperation - for organizing most successful Operation One Day’s Work (OODW) year after year - without a break, for last 30 [?] years, there could not be a better choice. OOWD may look small gestures on the face of it; but they have given concrete results : Salaries of Teachers & Food for Students, Buildings, Laboratories, Teaching Aids/ Equipments, Libraries, Sanitary Blocks, Water Works, Electricity . What not ?
We have seen all this happening in last two & a half decades, in many a schools in the poorest communities. Sister - Schools is a unique action - oriented concept, in the International Field. Again, Kumla has a habit of breaking former records. Let us salute your spirit of working for schools [and also other community development programs for poor] in our invisible corner, thousands of kilometers away from Tyreso. It had always been a great feeling for all the students and teachers here. I am so delighted to tell you that education [and development] are spreading fast amidst challenging logistics in the isolated commune of Dharampur, on account of generous contribution of Kumlaskolan, followed by many other schools, with wonderful coordination of Tuff.
When I am penning this note, my mind goes back to those exciting days, when I had been to your school, first time in 1984 and then several times, during my 7 visits of Sweden. It was an experience of life, to be amidst nice students & teachers, trying to generate support through several creative methods; a mix of fun, commitment and education!
While the families all over the world are becoming more and more self - centered, the Swedish Sister Schools Cooperation gives trust in the goodness of the wider society. It is such a delight to learn that there are schools like Kumla far far away, who are thinking of and are concerned for schools in our part of the world, Sister - Schools Cooperation is a practical model of Friendship in Action. In a way, you are joining a mission, targeted finally to peace and development. On account of many little efforts at many places, we may see one day, a new & better world - order. Let me congratulate you for TUFF AWARD & convey best wishes to the lovely students & friendly teachers. I hope that all at Kumla would sustain the traditions established by the stalwarts who are retired and carry forward the Torch
-------------------------------------------
Bhikhu Vyas, Tuffs partner i Indien sedan 1979
We in Valod & Dharampur [India] are extremely happy to learn that Ake & Monica will give away TUFF PRIZE to Kumlaskolan on 16th of April. Please accept our heart - felt congratulations. As the pioneer of Sister Schools Cooperation - for organizing most successful Operation One Day’s Work (OODW) year after year - without a break, for last 30 [?] years, there could not be a better choice. OOWD may look small gestures on the face of it; but they have given concrete results : Salaries of Teachers & Food for Students, Buildings, Laboratories, Teaching Aids/ Equipments, Libraries, Sanitary Blocks, Water Works, Electricity . What not ?
We have seen all this happening in last two & a half decades, in many a schools in the poorest communities. Sister - Schools is a unique action - oriented concept, in the International Field. Again, Kumla has a habit of breaking former records. Let us salute your spirit of working for schools [and also other community development programs for poor] in our invisible corner, thousands of kilometers away from Tyreso. It had always been a great feeling for all the students and teachers here. I am so delighted to tell you that education [and development] are spreading fast amidst challenging logistics in the isolated commune of Dharampur, on account of generous contribution of Kumlaskolan, followed by many other schools, with wonderful coordination of Tuff.
When I am penning this note, my mind goes back to those exciting days, when I had been to your school, first time in 1984 and then several times, during my 7 visits of Sweden. It was an experience of life, to be amidst nice students & teachers, trying to generate support through several creative methods; a mix of fun, commitment and education!
While the families all over the world are becoming more and more self - centered, the Swedish Sister Schools Cooperation gives trust in the goodness of the wider society. It is such a delight to learn that there are schools like Kumla far far away, who are thinking of and are concerned for schools in our part of the world, Sister - Schools Cooperation is a practical model of Friendship in Action. In a way, you are joining a mission, targeted finally to peace and development. On account of many little efforts at many places, we may see one day, a new & better world - order. Let me congratulate you for TUFF AWARD & convey best wishes to the lovely students & friendly teachers. I hope that all at Kumla would sustain the traditions established by the stalwarts who are retired and carry forward the Torch
-------------------------------------------
Bhikhu Vyas, Tuffs partner i Indien sedan 1979
söndag, april 12
ALLA KORSFÄSTA, BRÄNDA, VÅLDTAGNA....
(En krönika eller påskbetraktelse i PAX från 1985. Finns i min bok ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”)
På skärtorsdagen ringer de på, dessa underbara småflickor – om man nu kan säga så i den nymoraliska snaskighetens tid. De är häftigt målade och utklädda till häxor. Jag ger dem slantar och känner mig fryntlig.
Olof Fahlén har skrivit en bok om hur häxor behandlades i ”den gamla goda tidens” Ångermanland. Bara i en enda socken, Torsåker, avrättades år 1675 sextiofem ”häxor”, såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten.
De dömdes i den korsfästes namn, men det var inte kors utan stupstockar och bål som blev deras öde. ”Offer för tidens tro” står det på ett monument, som restes under en mindre trosviss epok.
Kampen mellan det goda och det onda fördes av de självgoda så nitiskt, att en särskild juridisk enhet fick tillskapas för att stadfästa alla dödsdomar. Den hette Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen och hade genom masspsykosen mängder av vittnesmål att tillgå. Många barn fick för en gångs skull de vuxna att andlöst lyssna. Det var när de berättade, hur de förts till Blåkulla och sett utslitna bondkvinnor ha sex med självaste Satan, vars penis var fjällig och vars sperma kall som is.
Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen bestod av professorer, biskopar och andra höga ämbetsmän. Den var alltså om möjligt ännu mera oförvitlig än vår nutida Ubåtskommission.
x x x
Visst är det egendomligt att religionen i vår del av världen har en avrättningsmanick som sin symbol. Jag vet inte hur många tusen eller kanske miljoner arma satar som romarna dödade genom korsfästning. Men enbart efter kväsandet av det stora slavupproret ett århundrade före den världsberömda påsken i Jerusalem hängde 7000 fångar och ruttnade på sina kors.
Men nog är den särklassigt mest kände av alla korsfästa en fascinerande gestalt. Det som förundrar mig mest är inte hans uppståndelse. Den tror jag inte riktigt på, trots att jag därmed lär frånhända mig den trösterika möjligheten till ett evigt paradis.
Nej, det konstiga är att han under en tid, då den mest hänsynslösa vedergällning accepterades som självklar, utvecklade en så otvetydig ickevåldslig etik, låt vara att Laotse, Konfucius och Buddha långt tidigare gjort detsamma.
Ännu konstigare är att denna lära enbart med hjälp av sina egna pacifistiska metoder lyckades utbreda sig över hela det krigiska romarriket. Det kan ingalunda ha varit lätt att från början förutse, att den avrättade judiske timmermanssonen skulle komma att sopa tempelgolven med krigsguden Mars och andra folkkära beläten.
Allra konstigast är kanske ändå, att denna religions anhängare efter det segerrika genombrottet snarare offrat åt Mars än åt Jesus. Att med hjälp av Bergspredikan försöka skildra det kristna västerlandet har i århundraden varit den grövsta hädelse.
Jorden är kanske en annan planets helvete, undrade under andra världskriget Aldous Huxley, författare av bland annat boken ”Du sköna nya värld”
Påskdagens återuppståndelse är inget i jämförelse med alla de krigshjältar som återuppstår i i medierna. Där skidras militärparader, som i tjusighet tävlar med alla skildringar av hur det onda segerrikt bekrigades. Dessa propagandautspel görs med jämna mellanrum av de militära komplex som sedan 1945 farit fram nästan som fascisters likar på många håll i världen. De har dessutom genom sina kärnvapen lyckats göra forna tiders häxjägare till larviga småhandlare i djävulsutdrivning och bålbrännande.
x x x
”Om bara efter ett enda krig de som nesligt dog i smutsen kunde återvända, skulle historien ta en annan kurs”, skrev på gamla dar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi.
Ja, det är offren och förlorarna vi måste dra fram i ljuset, alla korsfästa, brända, våldtagna, svältande, torterade, slaktade.... Men se upp för de självgoda: segrarna, befriarna och djävulsutdrivarna!
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1232) 12-19 april 2009
På skärtorsdagen ringer de på, dessa underbara småflickor – om man nu kan säga så i den nymoraliska snaskighetens tid. De är häftigt målade och utklädda till häxor. Jag ger dem slantar och känner mig fryntlig.
Olof Fahlén har skrivit en bok om hur häxor behandlades i ”den gamla goda tidens” Ångermanland. Bara i en enda socken, Torsåker, avrättades år 1675 sextiofem ”häxor”, såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten.
De dömdes i den korsfästes namn, men det var inte kors utan stupstockar och bål som blev deras öde. ”Offer för tidens tro” står det på ett monument, som restes under en mindre trosviss epok.
Kampen mellan det goda och det onda fördes av de självgoda så nitiskt, att en särskild juridisk enhet fick tillskapas för att stadfästa alla dödsdomar. Den hette Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen och hade genom masspsykosen mängder av vittnesmål att tillgå. Många barn fick för en gångs skull de vuxna att andlöst lyssna. Det var när de berättade, hur de förts till Blåkulla och sett utslitna bondkvinnor ha sex med självaste Satan, vars penis var fjällig och vars sperma kall som is.
Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen bestod av professorer, biskopar och andra höga ämbetsmän. Den var alltså om möjligt ännu mera oförvitlig än vår nutida Ubåtskommission.
x x x
Visst är det egendomligt att religionen i vår del av världen har en avrättningsmanick som sin symbol. Jag vet inte hur många tusen eller kanske miljoner arma satar som romarna dödade genom korsfästning. Men enbart efter kväsandet av det stora slavupproret ett århundrade före den världsberömda påsken i Jerusalem hängde 7000 fångar och ruttnade på sina kors.
Men nog är den särklassigt mest kände av alla korsfästa en fascinerande gestalt. Det som förundrar mig mest är inte hans uppståndelse. Den tror jag inte riktigt på, trots att jag därmed lär frånhända mig den trösterika möjligheten till ett evigt paradis.
Nej, det konstiga är att han under en tid, då den mest hänsynslösa vedergällning accepterades som självklar, utvecklade en så otvetydig ickevåldslig etik, låt vara att Laotse, Konfucius och Buddha långt tidigare gjort detsamma.
Ännu konstigare är att denna lära enbart med hjälp av sina egna pacifistiska metoder lyckades utbreda sig över hela det krigiska romarriket. Det kan ingalunda ha varit lätt att från början förutse, att den avrättade judiske timmermanssonen skulle komma att sopa tempelgolven med krigsguden Mars och andra folkkära beläten.
Allra konstigast är kanske ändå, att denna religions anhängare efter det segerrika genombrottet snarare offrat åt Mars än åt Jesus. Att med hjälp av Bergspredikan försöka skildra det kristna västerlandet har i århundraden varit den grövsta hädelse.
Jorden är kanske en annan planets helvete, undrade under andra världskriget Aldous Huxley, författare av bland annat boken ”Du sköna nya värld”
Påskdagens återuppståndelse är inget i jämförelse med alla de krigshjältar som återuppstår i i medierna. Där skidras militärparader, som i tjusighet tävlar med alla skildringar av hur det onda segerrikt bekrigades. Dessa propagandautspel görs med jämna mellanrum av de militära komplex som sedan 1945 farit fram nästan som fascisters likar på många håll i världen. De har dessutom genom sina kärnvapen lyckats göra forna tiders häxjägare till larviga småhandlare i djävulsutdrivning och bålbrännande.
x x x
”Om bara efter ett enda krig de som nesligt dog i smutsen kunde återvända, skulle historien ta en annan kurs”, skrev på gamla dar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi.
Ja, det är offren och förlorarna vi måste dra fram i ljuset, alla korsfästa, brända, våldtagna, svältande, torterade, slaktade.... Men se upp för de självgoda: segrarna, befriarna och djävulsutdrivarna!
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1232) 12-19 april 2009
fredag, april 10
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1232) 09-04-12 till....
....till Dagens Nyheters Ola Larsmo som (7/4) bland annat påpekar att många anser att människans högsta syfte är ständig vinstmaximering för egen del. Men Larsmo håller inte med utan skriver: ”Bara så kunde samhället utvecklas, genom att man snodde åt sig så mycket det gick. Den som påstod något annat var en hycklare och, tja, okunnig om nationalekonomins grundläggande principer. Även under dagens bonusdebatt finns en motsättning mellan två oförenliga sätt att se på samhället. De bonuskramande direktörerna är ju i sina egna ögon nyttiga – de ägnar sig åt rationell vinstmaximering. De som finner dem giriga och skadliga för samhällsmoralen står för en okunnig syn på saken. Och ingen verkar heller klandra dem – den enda som får spö är Wanja Lundby-Wedin. Som inte fått någon bonus”
....till Svenska Dagbladet, som (9/4) bröt den märkligt ensidiga mediefokuseringen på Wanja Lundby-Wedin genom att –äntligen! - granska huvudpersonen i AMF-skandalen, förre VD:n Christer Elmehagen, han som på tio år anser sig vara värd 100 miljoner kronor
....till historikern professor Stig Hadenius, som i tidskriften Populär historia (nr 9/2008) skriver om Folke Bernadotte. Han var FN-medlare och mördades den 17 september av israeler 1948 i Jerusalem. Om efterspelet skriver Hadenius: ”Inom kort stod det klart vilka som låg bakom mordet, men ingen av dem dömdes för dådet. Inte heller någon av dem som fattade beslutet om avrättningen fick något straff. Blivande premiärministern Yitzhak Shamir var en av de tre bakom dödsdomen. Men har aldrig talat om sin roll eller beklagat medlarens död. Den person som höll i geväret, Yehoshua Cohen, blev så småningom livvakt och vän med Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion. Dag Hammarsköld besökte 1958 Ben Gurion på kibbutzen Ein Avdat i den nyuppodlade Negevöknen. Yehoshua Cohen fanns vid hans sida. Dagen efter visiten upplystes generalsekreteraren om Cohens bakgrund och han blev enligt ögonvittnen våldsamt berörd: ’Vilka lymlar’, sade han. ”Vilka lymlar – hit kommer jag aldrig mer igen’ ”
....till debattören och filmaren Maj Wechselmann, som gjort dokumentärfilmen ”När ska såren läka?”, som handlar om Indonesien. På den indonesiska valdagen på skärtorsdagen (9/4) skriver Wechselmann bland annat om den förbluffande radikala och starka kvinnorörelse som redan på 1960-talet fanns men som brutalt krossades av general Suharto. När hon frågar tidnings- och universitetsfolk i Indonesien om varför det politiska våldet ännu plågar landet, får hon svaret: ”General Suhartos militärkupp och massmord på kommunister, vänsterfolk och kineser åren 1965-67 skapade ett samhälle som än i dag styrs av militära hat- och hotbilder”
....till skärtorsdagens datum den 9 april, för den dagen 1913 föddes Roland Schütt, vars insatser på Tyresöradion och för Tuff vi ännu minns med glädje. Vid den sista intervjun med honom fick han frågan vad han egentligen trodde på och svarade: ”Jag tror på TUFF, på icke-våld och internationell solidaritet”. (Bara taggar dock till två andra händelser samma datum: Den 9 april 1940 inledde tyskarna ockupationen av Norge och Danmark. Den 9 april 1948 begick israeliska soldater massakern på civila i den palestinska byn Deir Yassin, vilket starkt bidrog till att många hundra tusen palestinier flydde eller etniskt rensades)
....till en Tyresötjej med turkiska rötter, Zubeyde Demirörs, som i en knökfull Tuff-lokal i onsdags (8/4) med delvis egna erfarenheter berättade om ”hedersvåldet” och den rigorösa kontrollen av döttrar i många familjer från Mellanöstern. Senare i denna veckas Radio Tuff berättar Monica Schelin mera om detta.
....till fyra solidariska skolor som under vårterminen gör dagsverken för Tuffs omfattande projekt för uppåt tusen fattiga elever i indiska Dharampurs 200 små fattiga byar:
Alléskolan i Floda den 29 april
Kumla skola i Tyresö den 13 maj
Bergtorpsskolan i Täby den 2 juni
Tyresö skola den 8 juni
....till de många Tuff-medlemmar, som möjliggör för aktivisterna att jobba på. Allra viktigast är de uppåt 400 medlemsavgifterna. Men också många solidariska människors gåvor garanterar att vi till exempel kan betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifter för Radio Tuff. Visserligen sker allt arbete i Tuff och Radio Tuff oavlönat men vi har andra kostnader. Inte heller drabbar vi skattebetalarna, eftersom vi inte har några offentliga bidrag. Så använd gärna Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till Svenska Dagbladet, som (9/4) bröt den märkligt ensidiga mediefokuseringen på Wanja Lundby-Wedin genom att –äntligen! - granska huvudpersonen i AMF-skandalen, förre VD:n Christer Elmehagen, han som på tio år anser sig vara värd 100 miljoner kronor
....till historikern professor Stig Hadenius, som i tidskriften Populär historia (nr 9/2008) skriver om Folke Bernadotte. Han var FN-medlare och mördades den 17 september av israeler 1948 i Jerusalem. Om efterspelet skriver Hadenius: ”Inom kort stod det klart vilka som låg bakom mordet, men ingen av dem dömdes för dådet. Inte heller någon av dem som fattade beslutet om avrättningen fick något straff. Blivande premiärministern Yitzhak Shamir var en av de tre bakom dödsdomen. Men har aldrig talat om sin roll eller beklagat medlarens död. Den person som höll i geväret, Yehoshua Cohen, blev så småningom livvakt och vän med Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion. Dag Hammarsköld besökte 1958 Ben Gurion på kibbutzen Ein Avdat i den nyuppodlade Negevöknen. Yehoshua Cohen fanns vid hans sida. Dagen efter visiten upplystes generalsekreteraren om Cohens bakgrund och han blev enligt ögonvittnen våldsamt berörd: ’Vilka lymlar’, sade han. ”Vilka lymlar – hit kommer jag aldrig mer igen’ ”
....till debattören och filmaren Maj Wechselmann, som gjort dokumentärfilmen ”När ska såren läka?”, som handlar om Indonesien. På den indonesiska valdagen på skärtorsdagen (9/4) skriver Wechselmann bland annat om den förbluffande radikala och starka kvinnorörelse som redan på 1960-talet fanns men som brutalt krossades av general Suharto. När hon frågar tidnings- och universitetsfolk i Indonesien om varför det politiska våldet ännu plågar landet, får hon svaret: ”General Suhartos militärkupp och massmord på kommunister, vänsterfolk och kineser åren 1965-67 skapade ett samhälle som än i dag styrs av militära hat- och hotbilder”
....till skärtorsdagens datum den 9 april, för den dagen 1913 föddes Roland Schütt, vars insatser på Tyresöradion och för Tuff vi ännu minns med glädje. Vid den sista intervjun med honom fick han frågan vad han egentligen trodde på och svarade: ”Jag tror på TUFF, på icke-våld och internationell solidaritet”. (Bara taggar dock till två andra händelser samma datum: Den 9 april 1940 inledde tyskarna ockupationen av Norge och Danmark. Den 9 april 1948 begick israeliska soldater massakern på civila i den palestinska byn Deir Yassin, vilket starkt bidrog till att många hundra tusen palestinier flydde eller etniskt rensades)
....till en Tyresötjej med turkiska rötter, Zubeyde Demirörs, som i en knökfull Tuff-lokal i onsdags (8/4) med delvis egna erfarenheter berättade om ”hedersvåldet” och den rigorösa kontrollen av döttrar i många familjer från Mellanöstern. Senare i denna veckas Radio Tuff berättar Monica Schelin mera om detta.
....till fyra solidariska skolor som under vårterminen gör dagsverken för Tuffs omfattande projekt för uppåt tusen fattiga elever i indiska Dharampurs 200 små fattiga byar:
Alléskolan i Floda den 29 april
Kumla skola i Tyresö den 13 maj
Bergtorpsskolan i Täby den 2 juni
Tyresö skola den 8 juni
....till de många Tuff-medlemmar, som möjliggör för aktivisterna att jobba på. Allra viktigast är de uppåt 400 medlemsavgifterna. Men också många solidariska människors gåvor garanterar att vi till exempel kan betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifter för Radio Tuff. Visserligen sker allt arbete i Tuff och Radio Tuff oavlönat men vi har andra kostnader. Inte heller drabbar vi skattebetalarna, eftersom vi inte har några offentliga bidrag. Så använd gärna Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
söndag, april 5
“.... utan fanatiska överdrifter....”
I tisdags var det på nytt en träff i Tuffs diskussionscafé. Det har det vitsiga namnet Filosofika, vilket antyder att det också är fråga om att dricka kaffe och att trivas. Främst tack vare Göran Flodman har dessa diskussioner regelbundet förekommit under många år. Och det är också Göran som angivit tonen, som alltid präglats av många åsikter, tolerans mot oliktänkande och ömsesidig respekt, trots att diskussionens vågor alltid gått höga.
Ämnet nu senast var ”Finns det goda idéer?”. Svaret på denna fråga är enkelt, för det är klart att det finns goda idéer, ganska många rentav. Men lika lätt som det är att kläcka bra idéer, lika svårt brukar det ofta vara att förverkliga dem. Det blir gärna en massa snack men inte mycket verkstad. Och ursäkten brukar vara: Vi saknar pengar.
Under träffen lästes krönikan ”En lagom god idé” upp. Den hördes också i förra veckans Radio Tuff och skrevs av ”vår man i San Francisco” Bengt Svensson. På tal om den påminde Göran Flodman om att också Grönköpings Veckoblad var ganska lagom i sina åsikter. En gång hade den uppmaningen:
”Iakttag gudsfruktan, sedlighet och nykterhet – men utan fanatiska överdrifter”
Alla mentalt friska tycker att fredlig samlevnad, alltså en värld utan massmord på medmänniskor, är en jättebra idé. Den har stöd också i både religiösa och allmänt humanistiska värderingar. Ändå förekommer krig alltför ofta. Och visst går vår tids krig till just fanatiska överdrifter, eftersom deras flesta dödade är civila. Anfallet på Gaza i vintras var till och med en fanatisk överdrift av Gamla testamentets otäcka vedergällningsprincip. Här gällde det hundra tänder för en tand eller hundra ögon för ett öga. Över 1300 palestinier dödades, därav ca 400 barn, medan tio soldater och tre civila dödades på den israeliska sidan.
Kloka människor brukar peka på det mäktiga militär-industriellt-mediala komplexet. Redan president Eisenhower varnade för det, och han hade ändå varit de allierades ÖB i andra världskriget. Detta komplex har numera ett ännu större och ödesdigert inflytande i världen. Många militärer vill förstås främja sina karriärer –och löner—genom att skrämma med ondsinta fiender. Och stor hjälp har de av medierna som tycker att det är häftigt att belysa massdödande och konflikter och varna för hot, verkliga eller påhittade. Var fanns västvärldens undersökande journalister för sex år sedan när det som ett faktum påstods att Saddam hade förfärliga massförstörelsevapen som på någon timme kunde förinta västliga storstäder, en grundfalsk förevändning för det olycksaliga anfallet på Irak 2003?
Kollar man de pengar som satsas på fredsinsatser och jämför med pengarna till rustningar och krig, förstår man bättre varför det blir krig. Förenta Nationernas budget utgör bara någon ynka bråkdel av vad världens länder lägger ner på sina krigsmakter. Minst lika stora är skillnaderna mellan de statliga svenska anslagen till fredsrörelsen och anslagen till de frivilliga försvarsorganisationerna. På 1980-talet påpekade Per Anders Fogelström att enbart Lottakåren på ett år fått större anslag än Svenska Freds hade fått på 100 år.
På sistone har vi lärt oss att vår elit i sin girighet gått till fanatiska, ja vulgära överdrifter med sina obegripligt höga löner och feta bonusar. Det visar bara pengarnas makt även bland i övrigt intelligenta människor. På rustningar och krig finns det för några få mäktiga människor enorma vinster att göra. Det är inget nytt. Redan i sin bok ”The Crazy Ape” från 1972 skrev Albert Szent-Györgyi:
”Vårt militärindustriella komplex, som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst””
När samme man fick nobelpriset i medicin 1937 anade han det kommande världskriget och bad sin mäklare att placera prispengarna i aktier som inte gick upp i krig. ”Alltså förlorade jag mina pengar men räddade min själ”, skriver han.
Och vår svenske miljökämpe Björn Gillberg konstaterade med bitter cynism: ”Regeln är att människan gräver sin egen grav, bara timpengen är tillräckligt hög”.
Ibland får det här olyckliga sambandet mellan krig och ekonomi erkännande också av de krigsansvariga. President Lyndon B Johnson (minns ni honom?) förklarade glatt:
”Upptrappningen i Vietnam övertygade de amerikanska affärsmännen om att de inte under den närmaste framtiden behövde frukta några ekonomiska bakslag”.
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1231) 5-12 april 2009
Ämnet nu senast var ”Finns det goda idéer?”. Svaret på denna fråga är enkelt, för det är klart att det finns goda idéer, ganska många rentav. Men lika lätt som det är att kläcka bra idéer, lika svårt brukar det ofta vara att förverkliga dem. Det blir gärna en massa snack men inte mycket verkstad. Och ursäkten brukar vara: Vi saknar pengar.
Under träffen lästes krönikan ”En lagom god idé” upp. Den hördes också i förra veckans Radio Tuff och skrevs av ”vår man i San Francisco” Bengt Svensson. På tal om den påminde Göran Flodman om att också Grönköpings Veckoblad var ganska lagom i sina åsikter. En gång hade den uppmaningen:
”Iakttag gudsfruktan, sedlighet och nykterhet – men utan fanatiska överdrifter”
Alla mentalt friska tycker att fredlig samlevnad, alltså en värld utan massmord på medmänniskor, är en jättebra idé. Den har stöd också i både religiösa och allmänt humanistiska värderingar. Ändå förekommer krig alltför ofta. Och visst går vår tids krig till just fanatiska överdrifter, eftersom deras flesta dödade är civila. Anfallet på Gaza i vintras var till och med en fanatisk överdrift av Gamla testamentets otäcka vedergällningsprincip. Här gällde det hundra tänder för en tand eller hundra ögon för ett öga. Över 1300 palestinier dödades, därav ca 400 barn, medan tio soldater och tre civila dödades på den israeliska sidan.
Kloka människor brukar peka på det mäktiga militär-industriellt-mediala komplexet. Redan president Eisenhower varnade för det, och han hade ändå varit de allierades ÖB i andra världskriget. Detta komplex har numera ett ännu större och ödesdigert inflytande i världen. Många militärer vill förstås främja sina karriärer –och löner—genom att skrämma med ondsinta fiender. Och stor hjälp har de av medierna som tycker att det är häftigt att belysa massdödande och konflikter och varna för hot, verkliga eller påhittade. Var fanns västvärldens undersökande journalister för sex år sedan när det som ett faktum påstods att Saddam hade förfärliga massförstörelsevapen som på någon timme kunde förinta västliga storstäder, en grundfalsk förevändning för det olycksaliga anfallet på Irak 2003?
Kollar man de pengar som satsas på fredsinsatser och jämför med pengarna till rustningar och krig, förstår man bättre varför det blir krig. Förenta Nationernas budget utgör bara någon ynka bråkdel av vad världens länder lägger ner på sina krigsmakter. Minst lika stora är skillnaderna mellan de statliga svenska anslagen till fredsrörelsen och anslagen till de frivilliga försvarsorganisationerna. På 1980-talet påpekade Per Anders Fogelström att enbart Lottakåren på ett år fått större anslag än Svenska Freds hade fått på 100 år.
På sistone har vi lärt oss att vår elit i sin girighet gått till fanatiska, ja vulgära överdrifter med sina obegripligt höga löner och feta bonusar. Det visar bara pengarnas makt även bland i övrigt intelligenta människor. På rustningar och krig finns det för några få mäktiga människor enorma vinster att göra. Det är inget nytt. Redan i sin bok ”The Crazy Ape” från 1972 skrev Albert Szent-Györgyi:
”Vårt militärindustriella komplex, som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst””
När samme man fick nobelpriset i medicin 1937 anade han det kommande världskriget och bad sin mäklare att placera prispengarna i aktier som inte gick upp i krig. ”Alltså förlorade jag mina pengar men räddade min själ”, skriver han.
Och vår svenske miljökämpe Björn Gillberg konstaterade med bitter cynism: ”Regeln är att människan gräver sin egen grav, bara timpengen är tillräckligt hög”.
Ibland får det här olyckliga sambandet mellan krig och ekonomi erkännande också av de krigsansvariga. President Lyndon B Johnson (minns ni honom?) förklarade glatt:
”Upptrappningen i Vietnam övertygade de amerikanska affärsmännen om att de inte under den närmaste framtiden behövde frukta några ekonomiska bakslag”.
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1231) 5-12 april 2009
lördag, april 4
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1231) 09-04-05 till....
....till DN-Kulturs krönikör Sverker Lenas som (3/5) skriver under rubriken: ”Bara skulder kvar. Bubblornas värld kanske aldrig återkommer”. Han skriver bland annat: ”Lån utan egentliga värden paketerades om och såldes vidare under falsk beteckning. När kreti och pleti gör sådant kallas det förfalskning och leder till fängelsestraff. När finansinstituten gör samma sak klarar de sig undan med förmaningar om återhållsamhet och får ta emot skattefinansierade räddningspaket”. Han citerar Mike Davis i New Left Review, som bedömer, ”att Obama har lika stor chans att återuppliva bankerna som han har att vinna mot pashtunerna i Afghanistan”,
....till Den kristne fredsaktivisten och studierektorn Rolf Bergling i Uppsala, som lämpligt till påskveckan har påmint oss om att ”den gyllene regeln” finns i varianter i olika världsreligioner: Kristendomen: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem”. Islam: ”Ingen av er är troende förrän han önskar för sin broder det han önskar för sig själv”. Judendomen: ”Det du inte vill att människor ska göra mot dig, det ska du inte heller göra mot dem”. Konfucianismen: ”Gör icke mot andra vad du icke vill att de ska göra mot dig”. Taoismen: ”Betrakta din nästas vinst som din egen vinst, och din nästa förlust som din egen förlust”. Buddhismen: ”Skada inte andra med sådant som skulle skada dig själv”. Hinduismen: ”Om man ser sig själv i alla och alla i en själv kan man inte skada någon, ty det skulle betyda att skada sig själv”
....till minnet av Ulf Smedberg och Bengt Löthén, som gick bort förra veckan. Ulf på Renlavsgången i Tyresö var veteran inom den radikala rörelsen och livskamrat till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl. Bengt bodde tidigare i Tyresö och var under flera år Tuffs kassör. Vi kommer att minnas dessa jättebra människor med tacksamhet och glädje
....till förre Sidamedarbetaren Johan Brisman som rapporterar om skadorna på SIDA-projekten i Gaza: 45 anläggningar av dessa förstördes eller skadades av den israeliska krigföringen i vintras. Att reparera eller återställa det beräknas kosta ca 140 miljoner kr. Sida har redan beslutat att satsa 40 miljoner kr till det, men arbetet försvåras starkt av blockaden mot Gaza. Johan Brisman anser att det är Israel och inte svenska skattebetalare som bör betala.
....till Tuffs senaste utskick till medlemmarna. Det innehåller flera lockande arrangemang. Redan onsdag denna vecka är det en diskussion om ”hedersvåld” och annat förtryck av kvinnor. Inledare är Zubeyde Demirörs. Hon är Tyresötjej med turkiska rötter och aktiv i Fryshusets grupp Elektra. Alla välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 den 8 april kl 19. Fika får vi också. Under de kommande veckorna blir det också möten om Irak och Afghanistan.
....till fredstidningen PAX, vars senaste nummer innehåller många läsvärda artiklar, flera skrivna av redaktören Eva Kellström Froste. Bland annat finns två helsidor om att internationella fredsaktivister utmanade en stor flygvapenmässa i indiska Bangalore. PAX ingår i medlemsavgiften till TUFF: 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 -6
....till de allt flera kloka och solidariska människorna som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller beklaga någons bortgång. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica, tel 712 25 81 eller på ake.sandin@tyresoradion.se
....till Den kristne fredsaktivisten och studierektorn Rolf Bergling i Uppsala, som lämpligt till påskveckan har påmint oss om att ”den gyllene regeln” finns i varianter i olika världsreligioner: Kristendomen: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem”. Islam: ”Ingen av er är troende förrän han önskar för sin broder det han önskar för sig själv”. Judendomen: ”Det du inte vill att människor ska göra mot dig, det ska du inte heller göra mot dem”. Konfucianismen: ”Gör icke mot andra vad du icke vill att de ska göra mot dig”. Taoismen: ”Betrakta din nästas vinst som din egen vinst, och din nästa förlust som din egen förlust”. Buddhismen: ”Skada inte andra med sådant som skulle skada dig själv”. Hinduismen: ”Om man ser sig själv i alla och alla i en själv kan man inte skada någon, ty det skulle betyda att skada sig själv”
....till minnet av Ulf Smedberg och Bengt Löthén, som gick bort förra veckan. Ulf på Renlavsgången i Tyresö var veteran inom den radikala rörelsen och livskamrat till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl. Bengt bodde tidigare i Tyresö och var under flera år Tuffs kassör. Vi kommer att minnas dessa jättebra människor med tacksamhet och glädje
....till förre Sidamedarbetaren Johan Brisman som rapporterar om skadorna på SIDA-projekten i Gaza: 45 anläggningar av dessa förstördes eller skadades av den israeliska krigföringen i vintras. Att reparera eller återställa det beräknas kosta ca 140 miljoner kr. Sida har redan beslutat att satsa 40 miljoner kr till det, men arbetet försvåras starkt av blockaden mot Gaza. Johan Brisman anser att det är Israel och inte svenska skattebetalare som bör betala.
....till Tuffs senaste utskick till medlemmarna. Det innehåller flera lockande arrangemang. Redan onsdag denna vecka är det en diskussion om ”hedersvåld” och annat förtryck av kvinnor. Inledare är Zubeyde Demirörs. Hon är Tyresötjej med turkiska rötter och aktiv i Fryshusets grupp Elektra. Alla välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 den 8 april kl 19. Fika får vi också. Under de kommande veckorna blir det också möten om Irak och Afghanistan.
....till fredstidningen PAX, vars senaste nummer innehåller många läsvärda artiklar, flera skrivna av redaktören Eva Kellström Froste. Bland annat finns två helsidor om att internationella fredsaktivister utmanade en stor flygvapenmässa i indiska Bangalore. PAX ingår i medlemsavgiften till TUFF: 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 -6
....till de allt flera kloka och solidariska människorna som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller beklaga någons bortgång. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica, tel 712 25 81 eller på ake.sandin@tyresoradion.se
Marianne Stieger: SAND, VIND OCH VATTEN
Kära lyssnare!
Hur var det Falstaff Fakir sade? ”Vatten är ett farligt gift som omger Visby stift.”
Vatten är helt livsavgörande för oss människor, och ändå handskas vi så vårdslöst med det. Inte nog med att vi förgiftar det med alla kemikalier som står till buds, nej, vi inser inte heller vilka krafter vatten kan utlösa. Tar vi sand i förening med vatten, ja, då blir det rent av livsfarligt.
Vad får mig att tänka i dessa banor? I fredags var det exakt en månad sedan som stadsarkivet i den tyska staden Köln brakade samman. Varför? Jo, staden bygger en tunnelbana. Och för att kunna dra tunnlarna, pumpas vattnet i marken bort. Och när man pumpar bort vattnet, kommer sanden i rörelse. Vad händer då? Marken sätter sig och hus rasar ner i gropen. Det var vad som hände i Köln. Ett av husen som rasade ner i gropen var det gamla stadsarkivet i Köln med skrifter tillbaka till niohundratalet, skrifter som är oersättliga. En tragisk historia, men lika tragiskt är att två unga män miste livet när även grannhuset rasade ihop.
Nu frågar sig alla berörda politiker och fackmän hur något sådant kunde inträffa. Jag som totalt okunnig amatör inser att sand och vatten i förening är fullständigt livsfarligt, när det väl kommer i rörelse. Tänk på tunneln genom Hallandsåsen! Men tunnelbanebyggarna i Köln står helt oförstående inför detta ”fenomen”. Slarv? Inkompetens? Inte vet jag, men förlusten av två människoliv och oersättliga dokument kräver att ansvariga ställs till svars.
Nu hotas en annan dyrbarhet av samma öde. I Köpenhamn står den underbara Marmorkirken med sina 100 000 ton oersättlig marmor alldeles i närheten av Kongens Nytorv och det kungliga slottet. Kyrkan och området runt omkring står på Unescos lista över omistliga kulturarv. Trettio meter från kyrkan har stadsplanerarna för avsikt att dra fram tunnelbanan och bygga en ny tunnelbanestation. Det är helt ofarligt, påstår förståsigpåare, trots att kyrkan ligger så nära havet att stora massor sand och vatten sätts i rörelse vid bygget. Protester mot bygget har pågått utan resultat under en längre tid, men raset av stadsarkivet i Köln har nu fått Trafikudvalget, trafikutskottet i Köpenhamn, att dra öronen åt sig. Låt oss hoppas att protesterna blir lika framgångsrika som när almstriden pågick i Kungsträdgården.
I veckan hade min vanligaste dagstidning ett lyckat aprilskämt, ett sådant där skämt som man önskar vore sant. Redaktionen för första-april-skämt, om det finns en sådan, presenterade en vinddriven bil med en generator på taket. Vilken önskedröm! Äntligen skulle vi kunna vi använda bilen med noll utsläpp. Underbart! Men underbart är kort och vi kan bara fortsätta drömma om en så totalt miljövänlig bil.
Däremot har sjöfarten börjat ta vindkraften i bruk igen. Inte för att återgå till gamla tiders inte alltid så romantiska segelfartyg, utan genom att bygga nya moderna containerfartyg som får draghjälp av stora segel. M/S Beluga Skysails ägs av ett tyskt rederi och har blivit efterfrågat av speditörer som vill beställa miljövänliga frakter. Ett drakliknande segel, som fästes vid båten med en lång wire lyckas dra det 132 meter långa fartyget i fyra knops fart med avslagen motor. Wow, säger jag!
Att även havsbottnen lockar står helt klart, och där handlar det naturligtvis om naturtillgångar som olja och gas. Ryssarna har redan placerat en flagga vid Nordpolen på 4500 meters djup. De andra länderna som omger Nordpolen är också på hugget. Låt oss bara hoppas att jakten på naturtillgångarna inte förgiftar havet så till den milda grad att Falstaff Fakirs ord kan parafraseras på följande sätt ”Vatten är ett farligt gift som omger all världens stift.”
Glad påsk med mycket sol, lagom vind och promenader vid vattnet önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 5-12 april 2009 (nr 1231)
Hur var det Falstaff Fakir sade? ”Vatten är ett farligt gift som omger Visby stift.”
Vatten är helt livsavgörande för oss människor, och ändå handskas vi så vårdslöst med det. Inte nog med att vi förgiftar det med alla kemikalier som står till buds, nej, vi inser inte heller vilka krafter vatten kan utlösa. Tar vi sand i förening med vatten, ja, då blir det rent av livsfarligt.
Vad får mig att tänka i dessa banor? I fredags var det exakt en månad sedan som stadsarkivet i den tyska staden Köln brakade samman. Varför? Jo, staden bygger en tunnelbana. Och för att kunna dra tunnlarna, pumpas vattnet i marken bort. Och när man pumpar bort vattnet, kommer sanden i rörelse. Vad händer då? Marken sätter sig och hus rasar ner i gropen. Det var vad som hände i Köln. Ett av husen som rasade ner i gropen var det gamla stadsarkivet i Köln med skrifter tillbaka till niohundratalet, skrifter som är oersättliga. En tragisk historia, men lika tragiskt är att två unga män miste livet när även grannhuset rasade ihop.
Nu frågar sig alla berörda politiker och fackmän hur något sådant kunde inträffa. Jag som totalt okunnig amatör inser att sand och vatten i förening är fullständigt livsfarligt, när det väl kommer i rörelse. Tänk på tunneln genom Hallandsåsen! Men tunnelbanebyggarna i Köln står helt oförstående inför detta ”fenomen”. Slarv? Inkompetens? Inte vet jag, men förlusten av två människoliv och oersättliga dokument kräver att ansvariga ställs till svars.
Nu hotas en annan dyrbarhet av samma öde. I Köpenhamn står den underbara Marmorkirken med sina 100 000 ton oersättlig marmor alldeles i närheten av Kongens Nytorv och det kungliga slottet. Kyrkan och området runt omkring står på Unescos lista över omistliga kulturarv. Trettio meter från kyrkan har stadsplanerarna för avsikt att dra fram tunnelbanan och bygga en ny tunnelbanestation. Det är helt ofarligt, påstår förståsigpåare, trots att kyrkan ligger så nära havet att stora massor sand och vatten sätts i rörelse vid bygget. Protester mot bygget har pågått utan resultat under en längre tid, men raset av stadsarkivet i Köln har nu fått Trafikudvalget, trafikutskottet i Köpenhamn, att dra öronen åt sig. Låt oss hoppas att protesterna blir lika framgångsrika som när almstriden pågick i Kungsträdgården.
I veckan hade min vanligaste dagstidning ett lyckat aprilskämt, ett sådant där skämt som man önskar vore sant. Redaktionen för första-april-skämt, om det finns en sådan, presenterade en vinddriven bil med en generator på taket. Vilken önskedröm! Äntligen skulle vi kunna vi använda bilen med noll utsläpp. Underbart! Men underbart är kort och vi kan bara fortsätta drömma om en så totalt miljövänlig bil.
Däremot har sjöfarten börjat ta vindkraften i bruk igen. Inte för att återgå till gamla tiders inte alltid så romantiska segelfartyg, utan genom att bygga nya moderna containerfartyg som får draghjälp av stora segel. M/S Beluga Skysails ägs av ett tyskt rederi och har blivit efterfrågat av speditörer som vill beställa miljövänliga frakter. Ett drakliknande segel, som fästes vid båten med en lång wire lyckas dra det 132 meter långa fartyget i fyra knops fart med avslagen motor. Wow, säger jag!
Att även havsbottnen lockar står helt klart, och där handlar det naturligtvis om naturtillgångar som olja och gas. Ryssarna har redan placerat en flagga vid Nordpolen på 4500 meters djup. De andra länderna som omger Nordpolen är också på hugget. Låt oss bara hoppas att jakten på naturtillgångarna inte förgiftar havet så till den milda grad att Falstaff Fakirs ord kan parafraseras på följande sätt ”Vatten är ett farligt gift som omger all världens stift.”
Glad påsk med mycket sol, lagom vind och promenader vid vattnet önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 5-12 april 2009 (nr 1231)
fredag, mars 27
Runeberg och den döende ryssen
Vårt kära broderfolk, finländarna, är aktuella i år. I sekler tillhörde Finland konungariket Sverige. För precis 200 år sedan blev det ett tsarryskt storfurstendöme för att sedan vid första världskrigets slut bli självständigt.
I min barndom vid Höga kusten var landet på andra sidan Bottenviken högst påtagligt för oss ångermanlänningar. Under kriget fanns i nästan vartannat hem ett finländskt krigsbarn. Min lillebror var från Kemi och hette Helge --precis som min far.
”Finlands sak var vår” och mina föräldrar mottog flera utmärkelser för sina insatser. Och på hyllan här i Bollmora står ännu en av trä snidad björn på ett askfat med texten ”Syväri 1943”. Det var en gåva från Finland och Syväri är detsamma som floden Svir, där den finsk-ryska fronten länge stod stilla och där finländska soldater fördrev tiden med träsniderier.
Min pappa kunde många av den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dikter utantill. Ibland på söndagsmorgnarna hörde jag honom inifrån föräldrarnas sovrum recitera dikten Döbeln vid Jutas: ”Jag måste upp, om än i min grav jag låge. I dag avgörs Finlands öde....”. Min mamma var inte förtjust utan bad honom ofta att hålla tyst.
I min fars fotspår kan också jag flera dikter ur ”Fänrik Ståls sägner” utantill. Under min militaristiskt indoktrinerade pojktid var det förstås de många heroiska inslagen i dikterna jag fäste mig vid, till exempel:
Och hade jag helst vid kanonerna där
en veteran,
en man som lärt sig att bruka gevär,
en krutsprängd fan!
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
en femtonåring, en grev Schwerin
skall svara för batteriet.
Vad håller en sådan för min?
Den där femtonåringen skötte sig bra men stupade och led ”hjältedöden”, så Runeberg hyllar honom i diktens slutstrofer. Numera uppskattar jag mest Runebergs lyriska dikter. Fast i ”Fänrik Ståls sägner” finns i alla fall dikten ”Den döende krigaren”, full av medkänsla och empati också för den ryska fienden.
Den handlar om ett slag vid Lemo utanför Åbo i juni1808 och börjar:
Försvunnen var en blodig dag,
det var på Lemos strand.
De slagnas sista andetag
ren tystnat efterhand;
det mörknade kring land och hav,
och lugn var natten som en grav.
Vid brädden av den dunkla våg,
som skådat dagens strid,
en gammal krigare man såg,
en man från Hoglands tid.
Hans panna låg mot handen stödd,
hans kind var blek, hans barm förblödd.
Ej kom en vän som kunde få
hans sista avskedsord,
ej var den jord, han blödde på,
en älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar,
en hatad främling här han var.
Men sen berättar Runeberg om en ung kvinna:
En fridlös vålnad lik hon steg
i spår, där döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
den gamle väckt ur dvalan såg.
Till sist hittar kvinnan sin älskade:
Hon såg och ropte högt hans namn
det kom ej svar igen,
hon sjönk emot hans öppna famn,
men slöts ej mer av den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
och stumt var allt, förvissnat allt.
Då, säger sångmön, föll en tår
uppå den gamles kind,
då talte han ett ord, vars spår
försvann i nattens vind,
då stod han upp, ett steg han tog
och hann till flickans fot och dog.
Slutraderna i denna dikt av Johan Ludvig Runeberg är tänkvärda:
Begrät han mänskans hårda lott
att plågas och att plåga blott?
Han kom från ett fientligt land,
en oväns svärd han bar;
dock fatta, broder, rörd hans hand,
och minns ej, vad han var.
O, blott på livet hämnden ser,
vid graven hatar ingen mer.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1230) 2008-03-29
I min barndom vid Höga kusten var landet på andra sidan Bottenviken högst påtagligt för oss ångermanlänningar. Under kriget fanns i nästan vartannat hem ett finländskt krigsbarn. Min lillebror var från Kemi och hette Helge --precis som min far.
”Finlands sak var vår” och mina föräldrar mottog flera utmärkelser för sina insatser. Och på hyllan här i Bollmora står ännu en av trä snidad björn på ett askfat med texten ”Syväri 1943”. Det var en gåva från Finland och Syväri är detsamma som floden Svir, där den finsk-ryska fronten länge stod stilla och där finländska soldater fördrev tiden med träsniderier.
Min pappa kunde många av den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dikter utantill. Ibland på söndagsmorgnarna hörde jag honom inifrån föräldrarnas sovrum recitera dikten Döbeln vid Jutas: ”Jag måste upp, om än i min grav jag låge. I dag avgörs Finlands öde....”. Min mamma var inte förtjust utan bad honom ofta att hålla tyst.
I min fars fotspår kan också jag flera dikter ur ”Fänrik Ståls sägner” utantill. Under min militaristiskt indoktrinerade pojktid var det förstås de många heroiska inslagen i dikterna jag fäste mig vid, till exempel:
Och hade jag helst vid kanonerna där
en veteran,
en man som lärt sig att bruka gevär,
en krutsprängd fan!
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
en femtonåring, en grev Schwerin
skall svara för batteriet.
Vad håller en sådan för min?
Den där femtonåringen skötte sig bra men stupade och led ”hjältedöden”, så Runeberg hyllar honom i diktens slutstrofer. Numera uppskattar jag mest Runebergs lyriska dikter. Fast i ”Fänrik Ståls sägner” finns i alla fall dikten ”Den döende krigaren”, full av medkänsla och empati också för den ryska fienden.
Den handlar om ett slag vid Lemo utanför Åbo i juni1808 och börjar:
Försvunnen var en blodig dag,
det var på Lemos strand.
De slagnas sista andetag
ren tystnat efterhand;
det mörknade kring land och hav,
och lugn var natten som en grav.
Vid brädden av den dunkla våg,
som skådat dagens strid,
en gammal krigare man såg,
en man från Hoglands tid.
Hans panna låg mot handen stödd,
hans kind var blek, hans barm förblödd.
Ej kom en vän som kunde få
hans sista avskedsord,
ej var den jord, han blödde på,
en älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar,
en hatad främling här han var.
Men sen berättar Runeberg om en ung kvinna:
En fridlös vålnad lik hon steg
i spår, där döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
den gamle väckt ur dvalan såg.
Till sist hittar kvinnan sin älskade:
Hon såg och ropte högt hans namn
det kom ej svar igen,
hon sjönk emot hans öppna famn,
men slöts ej mer av den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
och stumt var allt, förvissnat allt.
Då, säger sångmön, föll en tår
uppå den gamles kind,
då talte han ett ord, vars spår
försvann i nattens vind,
då stod han upp, ett steg han tog
och hann till flickans fot och dog.
Slutraderna i denna dikt av Johan Ludvig Runeberg är tänkvärda:
Begrät han mänskans hårda lott
att plågas och att plåga blott?
Han kom från ett fientligt land,
en oväns svärd han bar;
dock fatta, broder, rörd hans hand,
och minns ej, vad han var.
O, blott på livet hämnden ser,
vid graven hatar ingen mer.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1230) 2008-03-29
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1230) 09-03-29 till....
....till en 93-årig japan, Tsutomu Yamaguchi, som överlevde två atombomber. Han var i Hiroshima den 6 augusti 1945, då ca 100 000 japanska civila brändes ihjäl av den amerikanska atombomben. Brännskadad fördes han till Nagasaki, där han den 9 augusti upplevde nästa atombombsanfall. Han klarade sig igen och medan hans son dog av cancer är hans eget enda problem dålig hörsel på ena örat. Han säger: ”Jag utsattes för radioaktiv strålning två gånger och det är nu dokumenterat. Nu kan jag hjälpa till att berätta om fasorna med atombomber för unga människor.” (Källa: Aftonbladet 25/3)
....till professorn och idéhistorikern Sverker Sörlin som på Dagens Nyheters kultursidor (26/3) skriver om en aktuell diskussion: ”Det behövs bara en enkel omdefinition, från prestationsbefrämjande bonusar, lovprisade av Maud Olofsson och en hel regering så sent som i fjol, till korruption. En elit beviljar sig själv möjligheten att förvandla luftvärden på börsen till riktiga pengar som de kan köpa stadsjeepar, stora hus och blanka slipsar för. Andra får hålla till godo med pensionsfondernas slingrande bortförklaringar: en global stormvind svepte bort pengarna.” På tal om Wanja Lundby-Wedin skriver Sörlin: ”Kvinnan från arbetarklassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur. I en medial orgie av skenhelig exorcism. Som om det var hennes fel alltihopa”
....till Kristna Fredsrörelsen som just firat 90 år. Det är starkt att oförtrutet hålla på så länge att bekämpa krigiskt massmördande, en aktningsvärd ålder som bara överträffas av Svenska Freds, som grundades redan 1883. Kristna Fredsrörelsens ickevåldspris som delades ut den 28 mars gick till Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, en förening som skildrades för något år sedan här på Tyresöradion.
....till veckomagasinet Ryska Posten (redaktör: Stefan Lindgren), som gör två intressanta påpekanden: 1) USAs försvarsdepartement betraktar inte Rysslands nuvarande rustningsplaner som ett hot . USA:s försvarsminister Gates har också påpekat att de demografiska förändringarna i Ryssland redan i sig innebär en bantning av landets försvar. 2) En EU-kommission har kommit till slutsatsen att det var Georgien som inledde fientligheterna i Sydossetien i augusti i fjol. Bidragande till det klara utslaget är att kommissionens ledamöter kommit över en hemlig order från den georgiske presidenten Saakasjvili.
....till Svenska Freds som i ett pressmeddelande säger sig vara ”starkt kritiska till hur allianspartierna spelat upp Ryssland som ett hot och därigenom driver på nya satsningar på försvaret”
....till protesterna mot den svenska vapenexporten. Den slog rekord under 2008 med 12,7 miljarder kr, den högsta siffran i svensk historia, en ökning med hela 32 procent från 2007. 13 procent av exporten gick till länder som Pakistan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Bahrain och Malaysia. Svenska Freds konstaterar att Sverige fortsätter att sälja krigsmateriel till krigförande länder, till diktaturer och till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Se också: http://fredsbloggen.blogg.se
....till solidariska människor som fyller på Tuffs fond för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”, som vartannat år har delat ut ett pris för detta till föreningar grupper och enskilda. En av Tuffs främsta aktivister sedan decennier, Monica Schelin, undanbad sig presenter när hon i mitten mars fyllde 70 och uppmanade i stället bekanta att bidra med ett belopp till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 . Glädjande nog har över 4000 kr kommit in och kampanjen fortsätter. Märk talongen med ”Monica”.
....till smarta människor som löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram, som redan bidragit till att 90 000 mangoträd, dignande av vitaminrika frukter, har kunnat planteras i indiska Dharampurs många små fattiga byar. Mangogram finns för 1) att gratulera, 2) I stället för blommor och 3) Till minne av. Kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller av ake.sandin@tyresoradion.se
....till professorn och idéhistorikern Sverker Sörlin som på Dagens Nyheters kultursidor (26/3) skriver om en aktuell diskussion: ”Det behövs bara en enkel omdefinition, från prestationsbefrämjande bonusar, lovprisade av Maud Olofsson och en hel regering så sent som i fjol, till korruption. En elit beviljar sig själv möjligheten att förvandla luftvärden på börsen till riktiga pengar som de kan köpa stadsjeepar, stora hus och blanka slipsar för. Andra får hålla till godo med pensionsfondernas slingrande bortförklaringar: en global stormvind svepte bort pengarna.” På tal om Wanja Lundby-Wedin skriver Sörlin: ”Kvinnan från arbetarklassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur. I en medial orgie av skenhelig exorcism. Som om det var hennes fel alltihopa”
....till Kristna Fredsrörelsen som just firat 90 år. Det är starkt att oförtrutet hålla på så länge att bekämpa krigiskt massmördande, en aktningsvärd ålder som bara överträffas av Svenska Freds, som grundades redan 1883. Kristna Fredsrörelsens ickevåldspris som delades ut den 28 mars gick till Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, en förening som skildrades för något år sedan här på Tyresöradion.
....till veckomagasinet Ryska Posten (redaktör: Stefan Lindgren), som gör två intressanta påpekanden: 1) USAs försvarsdepartement betraktar inte Rysslands nuvarande rustningsplaner som ett hot . USA:s försvarsminister Gates har också påpekat att de demografiska förändringarna i Ryssland redan i sig innebär en bantning av landets försvar. 2) En EU-kommission har kommit till slutsatsen att det var Georgien som inledde fientligheterna i Sydossetien i augusti i fjol. Bidragande till det klara utslaget är att kommissionens ledamöter kommit över en hemlig order från den georgiske presidenten Saakasjvili.
....till Svenska Freds som i ett pressmeddelande säger sig vara ”starkt kritiska till hur allianspartierna spelat upp Ryssland som ett hot och därigenom driver på nya satsningar på försvaret”
....till protesterna mot den svenska vapenexporten. Den slog rekord under 2008 med 12,7 miljarder kr, den högsta siffran i svensk historia, en ökning med hela 32 procent från 2007. 13 procent av exporten gick till länder som Pakistan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Bahrain och Malaysia. Svenska Freds konstaterar att Sverige fortsätter att sälja krigsmateriel till krigförande länder, till diktaturer och till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Se också: http://fredsbloggen.blogg.se
....till solidariska människor som fyller på Tuffs fond för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”, som vartannat år har delat ut ett pris för detta till föreningar grupper och enskilda. En av Tuffs främsta aktivister sedan decennier, Monica Schelin, undanbad sig presenter när hon i mitten mars fyllde 70 och uppmanade i stället bekanta att bidra med ett belopp till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 . Glädjande nog har över 4000 kr kommit in och kampanjen fortsätter. Märk talongen med ”Monica”.
....till smarta människor som löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram, som redan bidragit till att 90 000 mangoträd, dignande av vitaminrika frukter, har kunnat planteras i indiska Dharampurs många små fattiga byar. Mangogram finns för 1) att gratulera, 2) I stället för blommor och 3) Till minne av. Kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller av ake.sandin@tyresoradion.se
Bengt Svensson: EN LAGOM BRA IDÉ
Hej alla lyssnare!
Jag ser att det efterlyses goda idéer till "Filosofika" på Tufflokalen på tisdag(?).Jag vill bidra med en god idé redan nu. Det är inte en sådär fruktansvärt god idé, som jag skulle vilja påtvinga alla människor. Det finns folk, som totalt vägrar att leva efter denna idé, och det har jag absolut inget emot. Men det är helt klart en rätt bra idé, och världen skulle se mycket bättre ut, om fler höll sig till denna idé, särskilt beslutfattare på alla områden.
En lagom bra idé, alltså. Tänk om alla kasinokapitalismens operatörer och manipulatörer nöjt sig med att bli lagom rika, så hade de kunnat fortsätta med sin kasinokapitalism tills de blivit lagom gamla, medan resten av oss fortsatt vara lagom nöjda.
För ett halvår sedan läste jag i en amerikansk affärstidning en flera sidor lång artikel om ett 75 år gammalt svenskt världsrekord, som fortfarande stod sig. Det var världsrekordet i ekonomisk svindel, som innehades av Ivar Krüger alltsedan 1932, då han oväntat avled i Paris. En professor i San Diego skrev nyligen en tjock bok om honom. Artikelförfattaren antydde att det där rekordet kunde befinna sig i fara, och mycket riktigt, en amerikan vid namn Bernard Madoff, som inte heller ville vara lagom, hade byggt upp ett pyramidspel på 65 miljarder dollar, som plötsligt kraschade, när spelarna, förlåt investerarna, började vilja ta ut sina pengar. Pengarna hade försvunnit i ett svart hål, som inte alls var lagom stort utan jättestort. Allt som fanns kvar var en liten lya på Manhattan, som Madoff hade köpt åt sin kära hustru för 50 miljoner dollar eller så. Myndigheterna gräver förtvivlat efter de resterande 64 miljarder 950 miljoner dollarna.
Jag anser alltså, att kapitalismen är en god idé, men bara så länge den är lagom. Lagom reglerad, lagom skattad och tagen på så där lagom allvar.
Samma sak med religion. Jag går själv i statskyrkans filial i San Francisco några gånger om året, vilket är alldeles lagom. Gud är lagom sträng, och helvetet är nedlagt, eftersom etablissemangets vd vägrade hålla temperaturen på en lagom nivå.
Nu hoppas jag bara att våren i Tyresö blir lagom varm, och att ni får det lagom roligt.
------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1230.
Jag ser att det efterlyses goda idéer till "Filosofika" på Tufflokalen på tisdag(?).Jag vill bidra med en god idé redan nu. Det är inte en sådär fruktansvärt god idé, som jag skulle vilja påtvinga alla människor. Det finns folk, som totalt vägrar att leva efter denna idé, och det har jag absolut inget emot. Men det är helt klart en rätt bra idé, och världen skulle se mycket bättre ut, om fler höll sig till denna idé, särskilt beslutfattare på alla områden.
En lagom bra idé, alltså. Tänk om alla kasinokapitalismens operatörer och manipulatörer nöjt sig med att bli lagom rika, så hade de kunnat fortsätta med sin kasinokapitalism tills de blivit lagom gamla, medan resten av oss fortsatt vara lagom nöjda.
För ett halvår sedan läste jag i en amerikansk affärstidning en flera sidor lång artikel om ett 75 år gammalt svenskt världsrekord, som fortfarande stod sig. Det var världsrekordet i ekonomisk svindel, som innehades av Ivar Krüger alltsedan 1932, då han oväntat avled i Paris. En professor i San Diego skrev nyligen en tjock bok om honom. Artikelförfattaren antydde att det där rekordet kunde befinna sig i fara, och mycket riktigt, en amerikan vid namn Bernard Madoff, som inte heller ville vara lagom, hade byggt upp ett pyramidspel på 65 miljarder dollar, som plötsligt kraschade, när spelarna, förlåt investerarna, började vilja ta ut sina pengar. Pengarna hade försvunnit i ett svart hål, som inte alls var lagom stort utan jättestort. Allt som fanns kvar var en liten lya på Manhattan, som Madoff hade köpt åt sin kära hustru för 50 miljoner dollar eller så. Myndigheterna gräver förtvivlat efter de resterande 64 miljarder 950 miljoner dollarna.
Jag anser alltså, att kapitalismen är en god idé, men bara så länge den är lagom. Lagom reglerad, lagom skattad och tagen på så där lagom allvar.
Samma sak med religion. Jag går själv i statskyrkans filial i San Francisco några gånger om året, vilket är alldeles lagom. Gud är lagom sträng, och helvetet är nedlagt, eftersom etablissemangets vd vägrade hålla temperaturen på en lagom nivå.
Nu hoppas jag bara att våren i Tyresö blir lagom varm, och att ni får det lagom roligt.
------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1230.
lördag, mars 21
DE FÖRDRIVNAS ELÄNDE
För precis sex år sedan var jag på Cypern, kärleksgudinnan Afrodites ö. En natt stördes sömnen av ständigt flygplansbuller. Morgonen därpå fick vi veta att amerikaner och britter hade anfallit Irak. Än en gång besannades påståendet att krigets första offer är sanningen. En förevändning för den folkrättsvidriga attacken hade varit Saddams hotfulla massförstörelsevapen – de som inte fanns i verkligheten utan bara i krigspropagandan.
På Cypern intervjuade jag för Tyresöradion Antti Parkkali, en av de många finländare som efter andra världskriget kom till Sverige. Han berättade om sin barndoms Karelen, som Finland sedan tvingades avträda till Sovjetunionen. Över 300 000 karelare flydde till det av kriget försvagade Finland med sina då tre miljoner invånare.
Antti hade nyligen varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd vid Ladoga. När hans läkare sedan upptäckte att Antti plötsligt hade fått diabetes fick han frågan om han hade varit med om något traumatiskt på sistone. Han berättade då att det enda han kunde hitta av sitt älskade barndomshem var den rostiga ugnen till gårdens bastu. Enligt läkaren kunde denna chock och besvikelse ha framkallat sjukdomen
Härom veckan kom jag hem från Tala Bay i Jordanien. Det ligger bara ett par mil från två andra länder, Israel och Saudiarabien och på andra sidan Röda havet syntes Sinais berg, som sedan 1982 tillhör Egypten igen. Där satt jag i solen och bläddrade i Margaretha Bomans och Elisabeth Carneroths Palestinabok från 1995. I förordet läste jag:
”I de palestinska flyktinglägren har många familjer en nyckel i förvar. Nyckeln gick till huset i byn i Palestina. Den symboliserar bandet till jorden man odlat, livet med traditionerna som formats av släktled som förlorar sig bakåt i historiens virvel. Den är symbolen för sorgen och saknaden efter hemmet och landet man aldrig får återse och för alla dem man förlorade. Nyckeln symboliserar också hoppet om återvändandet och återfödelsen av Palestina. Ingen palestinier förstår hur världen lät det hända. Att människor från världens alla hörn fick rätt att bo i de hus och på den jord, som var deras. Att dessa med vapen fick hindra palestinierna att återvända från flyktingskapet och tilläts fortsätta att jaga, fördriva, fängsla, ja döda dem.”
Minns inte att jag under mina många år som historielärare nämnde något om palestiniernas grymma öde, kände inte ens till uttrycket nakba, katastrofen, som palestinierna kallar den brutala fördrivning som de drabbades av. Inte förrän jag i fjol läste den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes bok ”Den etniska rensningen av Palestina” insåg jag tragedin i hela dess vidd.
Den största – och kanske grymmaste - etniska rensningen i Europas blodiga historia drabbade kring andra världskrigets slut 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder i sekler hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden i Öst- eller Sydeuropa. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
I krig, minst av allt i det så för många länder förödande andra världskriget, går det inte för något folk att förmätet ta monopol på lidandet. Men i västliga medier, som vi alla är så påverkade eller indoktrinerade av beskrivs 1900-talets historia ensidigt. Medan vi alla varje vecka i 64 års tid har hört talas om Auschwitz är det knappt att ens historielärarna känner till de fördrivna tyskarnas öde. Ändå var det dubbelt så många av dem som omkom än de som dog eller dödades i Auschwitz.
Jo, jag vet, sådana påpekanden är så ovanliga och politiskt inkorrekta att de brukar väcka de hjärntvättades upprördhet, ja ilska.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1229) 2009-03-22
På Cypern intervjuade jag för Tyresöradion Antti Parkkali, en av de många finländare som efter andra världskriget kom till Sverige. Han berättade om sin barndoms Karelen, som Finland sedan tvingades avträda till Sovjetunionen. Över 300 000 karelare flydde till det av kriget försvagade Finland med sina då tre miljoner invånare.
Antti hade nyligen varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd vid Ladoga. När hans läkare sedan upptäckte att Antti plötsligt hade fått diabetes fick han frågan om han hade varit med om något traumatiskt på sistone. Han berättade då att det enda han kunde hitta av sitt älskade barndomshem var den rostiga ugnen till gårdens bastu. Enligt läkaren kunde denna chock och besvikelse ha framkallat sjukdomen
Härom veckan kom jag hem från Tala Bay i Jordanien. Det ligger bara ett par mil från två andra länder, Israel och Saudiarabien och på andra sidan Röda havet syntes Sinais berg, som sedan 1982 tillhör Egypten igen. Där satt jag i solen och bläddrade i Margaretha Bomans och Elisabeth Carneroths Palestinabok från 1995. I förordet läste jag:
”I de palestinska flyktinglägren har många familjer en nyckel i förvar. Nyckeln gick till huset i byn i Palestina. Den symboliserar bandet till jorden man odlat, livet med traditionerna som formats av släktled som förlorar sig bakåt i historiens virvel. Den är symbolen för sorgen och saknaden efter hemmet och landet man aldrig får återse och för alla dem man förlorade. Nyckeln symboliserar också hoppet om återvändandet och återfödelsen av Palestina. Ingen palestinier förstår hur världen lät det hända. Att människor från världens alla hörn fick rätt att bo i de hus och på den jord, som var deras. Att dessa med vapen fick hindra palestinierna att återvända från flyktingskapet och tilläts fortsätta att jaga, fördriva, fängsla, ja döda dem.”
Minns inte att jag under mina många år som historielärare nämnde något om palestiniernas grymma öde, kände inte ens till uttrycket nakba, katastrofen, som palestinierna kallar den brutala fördrivning som de drabbades av. Inte förrän jag i fjol läste den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes bok ”Den etniska rensningen av Palestina” insåg jag tragedin i hela dess vidd.
Den största – och kanske grymmaste - etniska rensningen i Europas blodiga historia drabbade kring andra världskrigets slut 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder i sekler hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden i Öst- eller Sydeuropa. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
I krig, minst av allt i det så för många länder förödande andra världskriget, går det inte för något folk att förmätet ta monopol på lidandet. Men i västliga medier, som vi alla är så påverkade eller indoktrinerade av beskrivs 1900-talets historia ensidigt. Medan vi alla varje vecka i 64 års tid har hört talas om Auschwitz är det knappt att ens historielärarna känner till de fördrivna tyskarnas öde. Ändå var det dubbelt så många av dem som omkom än de som dog eller dödades i Auschwitz.
Jo, jag vet, sådana påpekanden är så ovanliga och politiskt inkorrekta att de brukar väcka de hjärntvättades upprördhet, ja ilska.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1229) 2009-03-22
Marianne Stieger: Pudlar och andra bisarra händelser
Kära lyssnare!
Snart är världen en enda kennel, så många pudlar som det har gjorts på alla håll och kanter. Här bugar sig svenska direktörer i långa banor i svensk tv och beklagar att de inte tänkte på alla aspekter av sitt handlande, när de tilldelade sig själva magnifika bonusar medan anställda och pensionärer får dra åt svångremmen. Minns ni gamle finansministern Sträng och hans svångremspolitik? Visst gormade vi åt honom ibland, men nog fanns det mera moral i den tidens agerande.
En av våra riktigt roffgiriga direktörer gjorde en ordentlig pudel häromdagen och sade sig inte ha tänkt på den moraliska aspekten av sitt handlande. Men vad sjutton? Med de höga lönerna förväntar vis oss nog att direktörer kan tänka på alla aspekter av sitt handlande. Nej, fram för mera moral i våra storföretag. Direktörer ska ha ordenligt betalt för ett ordentligt arbete. Men de ska inte roffa åt sig i dåliga tider, när de flesta av oss får dra åt både svångrem och skosnören.
En som definitivt gjorde en pudel i veckan är Tysklands kansler Angela Merkel. Och här fortsätter följetongen om Erika Steinbach, ni vet, hon som initierade museet över de många miljoner fördrivna ur Europas besegrade länder efter andra världskriget. Med tanke på sin hållning gentemot Polen och Polens protester mot minnesanläggningen, blev påtryckningarna mot henne så starka, framför allt från Angela Merkels sida, att hon drog tillbaka sin kandidatur till styrelsen för anläggningen. I förbundsdagen, Tysklands riksdag, vände Angie henne ryggen häromdagen och ignorerade henne totalt. Då tog det hus i helsike! Tysklands fördrivna gick man ur huse och krävde respekt för Erika Steinbach. Och vad hände? Jo, kanslern gjorde vid sitt framträdande i förbundsdagen i veckan inte en pudel, utan en hel uppvisning i svansviftande. Hon och Erika Steinbach kramades och klappade varandra på kinden som i en hel såpopera. Ja, vad gör man inte i valtider? Efter detta kan Angela Merkel söka anställning som skådespelerska.
Några pudlar kan man inte tala om i den dramatiska rättegången i Sankt Pölten i Österrike. Därtill är denna familjehistoria alltför tragisk. Josef Fritzl, fadern som höll sin dotter inlåst i en källare i tjugofyra år och där under ständiga våldtäkter avlade sju barn med henne, stod inför rätta under den gångna veckan. I ett år har han under de pågående förhören inte visat någon ånger över sitt handlande. Men när han nu under rättegången konfronterades med sin dotters utsaga, bröt han ihop och erkände allt som lades honom till last, bland annat mord och slaveri. Brottet slaveri har aldrig tidigare behandlats i österrikisk domstol. Nyfikenheten inför domslutet var därför stor. Resultatet: I torsdags dömdes Josef Fritzl till livstids fängelse.
Dottern och hennes barn är hur som helst redan dömda till livstid, för hur ska de kunna glömma de hemska åren i sin källarhåla och kunna leva ett normalt liv igen? De behöver allt stöd de kan få istället för att bli jagade av paparazzi som även de i sin roffgirighet struntar i människors värdighet.
Påven då? Klarar han sig undan? Där kan vi väl bara vänta på en ny pudel efter hans olycksaliga, för att inte säga, föraktfulla kommentar, när han i veckan på sitt Afrikabesök talade om bättre moral istället för kondomer i kampen mot AIDS. Fast där väntar vi väl förgäves. De sjuka har ingen stark lobby, de har ingen stark regering bakom sig som i fallet med den lösmynte biskopen.
Egentligen skulle jag vilja säga tre ord: elände, kris, vanmakt! Men jag är en optimistisk människa och tror på människan läkande förmåga. Med gemensamma ansträngningar kan vi hålla eländet stången, krisen kommer att gå över och vanmakten kan vi bota med engagemang.
I den förhoppningen – lev väl däruppe och njut av livets positiva sidor, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1229)
Snart är världen en enda kennel, så många pudlar som det har gjorts på alla håll och kanter. Här bugar sig svenska direktörer i långa banor i svensk tv och beklagar att de inte tänkte på alla aspekter av sitt handlande, när de tilldelade sig själva magnifika bonusar medan anställda och pensionärer får dra åt svångremmen. Minns ni gamle finansministern Sträng och hans svångremspolitik? Visst gormade vi åt honom ibland, men nog fanns det mera moral i den tidens agerande.
En av våra riktigt roffgiriga direktörer gjorde en ordentlig pudel häromdagen och sade sig inte ha tänkt på den moraliska aspekten av sitt handlande. Men vad sjutton? Med de höga lönerna förväntar vis oss nog att direktörer kan tänka på alla aspekter av sitt handlande. Nej, fram för mera moral i våra storföretag. Direktörer ska ha ordenligt betalt för ett ordentligt arbete. Men de ska inte roffa åt sig i dåliga tider, när de flesta av oss får dra åt både svångrem och skosnören.
En som definitivt gjorde en pudel i veckan är Tysklands kansler Angela Merkel. Och här fortsätter följetongen om Erika Steinbach, ni vet, hon som initierade museet över de många miljoner fördrivna ur Europas besegrade länder efter andra världskriget. Med tanke på sin hållning gentemot Polen och Polens protester mot minnesanläggningen, blev påtryckningarna mot henne så starka, framför allt från Angela Merkels sida, att hon drog tillbaka sin kandidatur till styrelsen för anläggningen. I förbundsdagen, Tysklands riksdag, vände Angie henne ryggen häromdagen och ignorerade henne totalt. Då tog det hus i helsike! Tysklands fördrivna gick man ur huse och krävde respekt för Erika Steinbach. Och vad hände? Jo, kanslern gjorde vid sitt framträdande i förbundsdagen i veckan inte en pudel, utan en hel uppvisning i svansviftande. Hon och Erika Steinbach kramades och klappade varandra på kinden som i en hel såpopera. Ja, vad gör man inte i valtider? Efter detta kan Angela Merkel söka anställning som skådespelerska.
Några pudlar kan man inte tala om i den dramatiska rättegången i Sankt Pölten i Österrike. Därtill är denna familjehistoria alltför tragisk. Josef Fritzl, fadern som höll sin dotter inlåst i en källare i tjugofyra år och där under ständiga våldtäkter avlade sju barn med henne, stod inför rätta under den gångna veckan. I ett år har han under de pågående förhören inte visat någon ånger över sitt handlande. Men när han nu under rättegången konfronterades med sin dotters utsaga, bröt han ihop och erkände allt som lades honom till last, bland annat mord och slaveri. Brottet slaveri har aldrig tidigare behandlats i österrikisk domstol. Nyfikenheten inför domslutet var därför stor. Resultatet: I torsdags dömdes Josef Fritzl till livstids fängelse.
Dottern och hennes barn är hur som helst redan dömda till livstid, för hur ska de kunna glömma de hemska åren i sin källarhåla och kunna leva ett normalt liv igen? De behöver allt stöd de kan få istället för att bli jagade av paparazzi som även de i sin roffgirighet struntar i människors värdighet.
Påven då? Klarar han sig undan? Där kan vi väl bara vänta på en ny pudel efter hans olycksaliga, för att inte säga, föraktfulla kommentar, när han i veckan på sitt Afrikabesök talade om bättre moral istället för kondomer i kampen mot AIDS. Fast där väntar vi väl förgäves. De sjuka har ingen stark lobby, de har ingen stark regering bakom sig som i fallet med den lösmynte biskopen.
Egentligen skulle jag vilja säga tre ord: elände, kris, vanmakt! Men jag är en optimistisk människa och tror på människan läkande förmåga. Med gemensamma ansträngningar kan vi hålla eländet stången, krisen kommer att gå över och vanmakten kan vi bota med engagemang.
I den förhoppningen – lev väl däruppe och njut av livets positiva sidor, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1229)
fredag, mars 20
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1229) 09-03-22 till....
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic. Under krigen i forna Jugoslavien
tillhörde hon de ”kvinnor i svart” som modigt protesterade mot det mordiska vansinnet. Sedan dess har hon med bland annat Tuffs finansiella stöd hjälpt fattiga gamla, vilkas pensioner varit alldeles för låga. I höstas skickade Tuff 7000 kr till henne och nu har hon rapporterat om hur pengarna har använts. Flera av hennes skyddslingar fick julklappar, bland annat hygienartiklar, varma kläder och skor. Åt andra har hon varje månad köpt mediciner. Tre pensionärer har fått hjälp med värmen i sina hem under vintern. Lina tackar Tuff så hjärtligt för stödet och skriver. ”Jag är lycklig över hjälpen från Tuff. I somras hade jag tillfälle att besöka Sverige och träffa tuff-aktivister, Det var inspirerande och värmde hjärtat. Många tacksamma hälsningar till alla tuff-medlemmar!”
....till Christer Holmbäck, som forskat om krigsveteraner och krigsvägrare i flera länder. I Aftonbladet (19/3) skriver han under rubriken ”Så mördas oskyldiga”. Det handlar om den amerikanska krigföringen i Irak, nu på det sjunde året. Siffrorna på dödade irakier i det krig som kostat USA svindlande 9000 miljarder kronor varierar mellan en kvarts miljon och en dryg miljon. Drygt 4000 amerikanska soldater har stupat. Flera miljoner irakier har tvingats fly. Holmbäck beskriver massakrer på civila, våldtäkter och ångerfulla amerikanska krigsveteraner. En av dessa, 22-åriga Jon Turner, som dödat flera civila irakier, säger: ”Jag vill säga förlåt för hatet och förödelsen som jag orsakat oskyldiga människor … Verkligheten har visat att det inte är okej, och tills folk får höra vad som pågår i det här kriget så kommer det att fortgå och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.” Denna och liknande vittnesmål motverkar den i USA gängse mytbildningen om att amerikanska soldater är tappra, schyssta och aldrig begår krigsförbrytelser.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat oss en artikel från Countercurrents.org (10/3) skriven av Eileen Fleming, som tar upp fallet Mordechai Vanunu, den israeliske kärnfysikern som i mitten av 1980-talet i London för en brittisk tidning avslöjade Israels kärnvapenproduktion. Han lurades av en kvinnlig Mossad-agent till Rom, där han drogades och kidnappades till Israel. Där dömdes han 1986 till 18 års fängelse, varav många år i isoleringscell. När han 2004 äntligen frigavs vägrades han sådana mänskliga rättigheter som att tala med utländska journalister eller att lämna Israel. Det ledde till att han fått tillbringa ytterligare ett halvår i fängelse. År efter år har han nominerats till Nobels fredspris. Men Vanunu tackar stolt nej till denna hedersbetygelse. Han vill inte ha samma pris som Shimon Peres, nobelpristagare och ledande israelisk politiker när han dömdes till sitt långa fängelsestraff. Vanunu säger bland annat: ”Enda vägen till fred är fred och icke-våld. Det enda svaret på israelernas kärnvapen, deras aggression, förtryck, muren och flyktinglägren är sanningen och en fredlig röst. När jag blev spion åt världen, gjorde jag det för världens människor. Om regeringar inte berättar sanningen och om medierna inte rapporterar sanningen är det enda vi kan göra att följa våra samveten. Daniel Ellsberg gjorde det och jag också.” Vanunu är son till en judisk rabbin men har trots det konverterat till kristendomen. Det förklarar delvis hans följande ord: ”USA behöver vakna upp och inse att Israel inte är en demokrati, om man inte är jude. Israel är det enda landet i Mellanöstern där Amerika kan hitta kärnvapen”
....till alla norrmän och blondiner, som trots många års elakheter om dem här på Tyresöradion inte drabbats av den nya folksjukdomen, att känna sig kränkta, utan med gott humör fattat att det är någon slags humor. Hade vi berättat samma historier om en del andra folk eller människor av annan hårfärg hade vi av beskäftiga trendnissar säkert stämplats som rasister och jag kanske fått sända denna radio från Kumlafängelset.
....till signaturen ”Sara”, som i Dagens Nyheter (19/3) på tal om Maciej Zarembas artikelserie om integration bland annat skriver om sin skolgång i Flemingsberg: ”Vi fick inte sjunga nationalsången, eftersom det kunde betraktas som rasistiskt, det var fel att säga ’blatte’ (för mig som svensk) men helt okej att kalla någon för ’svennehora’, samt, och detta är det som gjort starkast intryck, det var okej för finnar, chilenare och turkar att vara stolta över härkomst och kultur och visa detta med att ha sina flaggor fastsydda på jackorna men den gång en svensk tjej gjorde samma sak (med en pytteliten flagga på ena ärmen) var hon ’rassehora’ ”. ”Sara” tar också upp den märkliga termen ”hedersmord” och skriver vidare: ”Barn och ungdomar verkar ha lärt sig att om man möter alla krav och tillrättavisningar med att ’du är rasist’ så backar alla”. Jo, jag minns en av mina bästa kollegor vid Nyboda skola. Hon slutade tyvärr och valde en mindre invandrartät skola. Gång på gång skälldes hon för ”rasist” av chilenska och romska föräldrar bara för att hon behandlade deras barn på samma sätt som andra barn. Och stolt invandrare, som hon själv är, valde hon en annan skola.
....till solidariska människor, som vid betalningen av medlemsavgiften till Tuff i år också bidrar med gåvor. Fram till 10 mars i år har i gåvor till Tuff lämnats sammanlagt 6 180 kr , till Radio Tuff 3 300 kr. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker helt oavlönat men gåvorna möjliggör för oss att till exempel betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifterna för Radio Tuff. Tack snälla, oerhört uppmuntrande! Använd gärna Tuffs plusgiro: 16 01 37-6.
....till Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som sammanställt Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2008. Tack och lov har hon också åtagit sig att leda föreningen ytterligare ett år. Hon är också ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjejjour. Därmed är hon en verklig grundbult i den viktiga lokala demokratin
tillhörde hon de ”kvinnor i svart” som modigt protesterade mot det mordiska vansinnet. Sedan dess har hon med bland annat Tuffs finansiella stöd hjälpt fattiga gamla, vilkas pensioner varit alldeles för låga. I höstas skickade Tuff 7000 kr till henne och nu har hon rapporterat om hur pengarna har använts. Flera av hennes skyddslingar fick julklappar, bland annat hygienartiklar, varma kläder och skor. Åt andra har hon varje månad köpt mediciner. Tre pensionärer har fått hjälp med värmen i sina hem under vintern. Lina tackar Tuff så hjärtligt för stödet och skriver. ”Jag är lycklig över hjälpen från Tuff. I somras hade jag tillfälle att besöka Sverige och träffa tuff-aktivister, Det var inspirerande och värmde hjärtat. Många tacksamma hälsningar till alla tuff-medlemmar!”
....till Christer Holmbäck, som forskat om krigsveteraner och krigsvägrare i flera länder. I Aftonbladet (19/3) skriver han under rubriken ”Så mördas oskyldiga”. Det handlar om den amerikanska krigföringen i Irak, nu på det sjunde året. Siffrorna på dödade irakier i det krig som kostat USA svindlande 9000 miljarder kronor varierar mellan en kvarts miljon och en dryg miljon. Drygt 4000 amerikanska soldater har stupat. Flera miljoner irakier har tvingats fly. Holmbäck beskriver massakrer på civila, våldtäkter och ångerfulla amerikanska krigsveteraner. En av dessa, 22-åriga Jon Turner, som dödat flera civila irakier, säger: ”Jag vill säga förlåt för hatet och förödelsen som jag orsakat oskyldiga människor … Verkligheten har visat att det inte är okej, och tills folk får höra vad som pågår i det här kriget så kommer det att fortgå och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.” Denna och liknande vittnesmål motverkar den i USA gängse mytbildningen om att amerikanska soldater är tappra, schyssta och aldrig begår krigsförbrytelser.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat oss en artikel från Countercurrents.org (10/3) skriven av Eileen Fleming, som tar upp fallet Mordechai Vanunu, den israeliske kärnfysikern som i mitten av 1980-talet i London för en brittisk tidning avslöjade Israels kärnvapenproduktion. Han lurades av en kvinnlig Mossad-agent till Rom, där han drogades och kidnappades till Israel. Där dömdes han 1986 till 18 års fängelse, varav många år i isoleringscell. När han 2004 äntligen frigavs vägrades han sådana mänskliga rättigheter som att tala med utländska journalister eller att lämna Israel. Det ledde till att han fått tillbringa ytterligare ett halvår i fängelse. År efter år har han nominerats till Nobels fredspris. Men Vanunu tackar stolt nej till denna hedersbetygelse. Han vill inte ha samma pris som Shimon Peres, nobelpristagare och ledande israelisk politiker när han dömdes till sitt långa fängelsestraff. Vanunu säger bland annat: ”Enda vägen till fred är fred och icke-våld. Det enda svaret på israelernas kärnvapen, deras aggression, förtryck, muren och flyktinglägren är sanningen och en fredlig röst. När jag blev spion åt världen, gjorde jag det för världens människor. Om regeringar inte berättar sanningen och om medierna inte rapporterar sanningen är det enda vi kan göra att följa våra samveten. Daniel Ellsberg gjorde det och jag också.” Vanunu är son till en judisk rabbin men har trots det konverterat till kristendomen. Det förklarar delvis hans följande ord: ”USA behöver vakna upp och inse att Israel inte är en demokrati, om man inte är jude. Israel är det enda landet i Mellanöstern där Amerika kan hitta kärnvapen”
....till alla norrmän och blondiner, som trots många års elakheter om dem här på Tyresöradion inte drabbats av den nya folksjukdomen, att känna sig kränkta, utan med gott humör fattat att det är någon slags humor. Hade vi berättat samma historier om en del andra folk eller människor av annan hårfärg hade vi av beskäftiga trendnissar säkert stämplats som rasister och jag kanske fått sända denna radio från Kumlafängelset.
....till signaturen ”Sara”, som i Dagens Nyheter (19/3) på tal om Maciej Zarembas artikelserie om integration bland annat skriver om sin skolgång i Flemingsberg: ”Vi fick inte sjunga nationalsången, eftersom det kunde betraktas som rasistiskt, det var fel att säga ’blatte’ (för mig som svensk) men helt okej att kalla någon för ’svennehora’, samt, och detta är det som gjort starkast intryck, det var okej för finnar, chilenare och turkar att vara stolta över härkomst och kultur och visa detta med att ha sina flaggor fastsydda på jackorna men den gång en svensk tjej gjorde samma sak (med en pytteliten flagga på ena ärmen) var hon ’rassehora’ ”. ”Sara” tar också upp den märkliga termen ”hedersmord” och skriver vidare: ”Barn och ungdomar verkar ha lärt sig att om man möter alla krav och tillrättavisningar med att ’du är rasist’ så backar alla”. Jo, jag minns en av mina bästa kollegor vid Nyboda skola. Hon slutade tyvärr och valde en mindre invandrartät skola. Gång på gång skälldes hon för ”rasist” av chilenska och romska föräldrar bara för att hon behandlade deras barn på samma sätt som andra barn. Och stolt invandrare, som hon själv är, valde hon en annan skola.
....till solidariska människor, som vid betalningen av medlemsavgiften till Tuff i år också bidrar med gåvor. Fram till 10 mars i år har i gåvor till Tuff lämnats sammanlagt 6 180 kr , till Radio Tuff 3 300 kr. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker helt oavlönat men gåvorna möjliggör för oss att till exempel betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifterna för Radio Tuff. Tack snälla, oerhört uppmuntrande! Använd gärna Tuffs plusgiro: 16 01 37-6.
....till Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som sammanställt Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2008. Tack och lov har hon också åtagit sig att leda föreningen ytterligare ett år. Hon är också ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjejjour. Därmed är hon en verklig grundbult i den viktiga lokala demokratin
söndag, mars 15
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1227) 09-03-08 till....
....till LUCA (Föreningen för Lokal Utveckling i CentralAmerika) på vars hemsida http://www.123minsida.se:80/luca det nu står: ”Vi skickar ett stort tack till TUFF (Tyresö Utlands- och Fredsförening) som hjälpt oss med insamlingen. TUFF har själva bidragit med 5 000 kronor av egna insamlade pengar. STORT TACK TILL TUFF FÖR ALL SOLIDARITET OCH HJÄLP MED VÅRT PROJEKT! I fredags fick vi veta att en äldre dam, Gertrud Svanström, som lyssnat till Radio Tuff, beslutat att alla vänner och bekanta, som ville uppvakta henne på hennes födelsedag, uppmanats att sätta in pengar på vårt solidaritetskonto. DET BLEV HELA 3 000 KRONOR. STORT TACK! I lördags den 21 februari fick vi veta att vi fått 1 000 kronor från en kvinna, som tidigare varit barnmorska i Zimbabwe och numera bor i Basel. Hon hade hört information om oss på Tyresös Radio Tuff. ETT STORT TACK TILL DIG MARIA STRÖM-NILSSON!” Luca har också en länk till Tuffs hemsida: Se http://www.123minsida.se/luca/22593975
....till Dagens Nyheters ekonomijournalist Hasse Eriksson som (27/2) har två helsidor under rubriken ”Fondbolag placerar i kärnvapen”. Han hänvisar till den ”svarta lista” som sjunde AP-fonden upprättade på bolag, som utvecklar eller producerar kärnvapen och klusterbomber. Nu visar det sig att fyra fondbolag i stället har ökat sina investeringar i sådana vapenindustrier. Det nämns att Svenska Freds ordförande Anna Ek och Richard Gröttheim, tillförordnad vd på Sjunde AP-fonfen, den 1 juni i fjol hade en helsida på DN:DEBATT under rubriken ”Sjunde AP-fonden bojkottar tillverkare av klusterbomber”.
....till den kristna tidningen Broderskap, som på ledarsidan i sitt senaste nummer har flera citat från Radio Tuff.
....till Margaretha Nordgren i tidningen VI, som är den enda svenska journalist som lyckats få en intervju på kvinnofängelset Hinseberg med den förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic, som är dömd till 11 års fängelse. Plavsic är 79 år och svenska regeringen har två gånger avslagit hennes nådeansökan. Det gör att domen i praktiken förefaller att bli livstid. Hon är mycket bitter på den svenska behandlingen av henne. ”Jag har det värre här än vad nazisten Albert Speer hade det i Spandaufängelset”
....till Helena Thorén som i tidningen TyresöMagasinets marsnummer skriver under rubriken ”Sänd på Tyresöradio”. I ingressen sägs: ”Radio är en fantastisk kanal för att nå många människor”. Och vidare påpekas: ”Snart 25 år har Tyresö närradioförening sänt radio på 91,4 MHz. Med från starten och fortfarande lika aktiv är Tyresö Ulands- och FredsFörening, som sänder Radio Tuff på söndagar kl 17. De har förmodligen svenskt rekord i antal sändningar med över 1200 program”
....till Theodor Lindgren, som just möjliggör att vi kan sända radio varje vecka. Tekniskt duktig och ständigt lika hjälpsam rycker han in som nu när ordinarie radiomakare är bortresta
....till Tuffs samtalscafé Filosofika som i tisdags (3/3) dryftade ämnet ”Religioners inflytande på politiken”. Livligt diskussion med många inlägg av olika deltagare. Nästa Filosofika blir tisdag den 31 mars, då ”goda idéer” blir ämnet.
....till de solidariska människor som förutom medlemsavgiften (200 kr och 80kr för familjemedlem) har satt in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men föreningen har kostnader, inte minst för hyran av Tuff-lokalen.
....till Dagens Nyheters ekonomijournalist Hasse Eriksson som (27/2) har två helsidor under rubriken ”Fondbolag placerar i kärnvapen”. Han hänvisar till den ”svarta lista” som sjunde AP-fonden upprättade på bolag, som utvecklar eller producerar kärnvapen och klusterbomber. Nu visar det sig att fyra fondbolag i stället har ökat sina investeringar i sådana vapenindustrier. Det nämns att Svenska Freds ordförande Anna Ek och Richard Gröttheim, tillförordnad vd på Sjunde AP-fonfen, den 1 juni i fjol hade en helsida på DN:DEBATT under rubriken ”Sjunde AP-fonden bojkottar tillverkare av klusterbomber”.
....till den kristna tidningen Broderskap, som på ledarsidan i sitt senaste nummer har flera citat från Radio Tuff.
....till Margaretha Nordgren i tidningen VI, som är den enda svenska journalist som lyckats få en intervju på kvinnofängelset Hinseberg med den förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic, som är dömd till 11 års fängelse. Plavsic är 79 år och svenska regeringen har två gånger avslagit hennes nådeansökan. Det gör att domen i praktiken förefaller att bli livstid. Hon är mycket bitter på den svenska behandlingen av henne. ”Jag har det värre här än vad nazisten Albert Speer hade det i Spandaufängelset”
....till Helena Thorén som i tidningen TyresöMagasinets marsnummer skriver under rubriken ”Sänd på Tyresöradio”. I ingressen sägs: ”Radio är en fantastisk kanal för att nå många människor”. Och vidare påpekas: ”Snart 25 år har Tyresö närradioförening sänt radio på 91,4 MHz. Med från starten och fortfarande lika aktiv är Tyresö Ulands- och FredsFörening, som sänder Radio Tuff på söndagar kl 17. De har förmodligen svenskt rekord i antal sändningar med över 1200 program”
....till Theodor Lindgren, som just möjliggör att vi kan sända radio varje vecka. Tekniskt duktig och ständigt lika hjälpsam rycker han in som nu när ordinarie radiomakare är bortresta
....till Tuffs samtalscafé Filosofika som i tisdags (3/3) dryftade ämnet ”Religioners inflytande på politiken”. Livligt diskussion med många inlägg av olika deltagare. Nästa Filosofika blir tisdag den 31 mars, då ”goda idéer” blir ämnet.
....till de solidariska människor som förutom medlemsavgiften (200 kr och 80kr för familjemedlem) har satt in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men föreningen har kostnader, inte minst för hyran av Tuff-lokalen.
Marianne Stieger: Debattens höga och upprörda vågor
Kära lyssnare!
Havet utanför mitt köksfönster ligger grått och kav lugnt. Annat är det med debatten här i Malmö. Där går vågorna höga, och vårt kommunalråd Ilmar Reepalu gungar förrädiskt på deras toppar. Hans uttalande om tennismatchen mellan Sverige och Israel har väckt en folkstorm. Men Reepalu står på sig, trots att han översköljs av hatvågor och e-brev. I dessa e-brev har han kallats ”judehatare” och anklagats för att ”slicka Islams arsel”. I den stormen gäller det att ha flytvästen på sig, framförallt nu på lördag, när man räknar med stora demonstrationer utanför Baltiska hallen, där matcherna kommer att spelas.
En som också är utsatt för debattens höga vågor är Erika Steinbach i Tyskland. Hon är medlem av Förbundsdagen, den tyska riksdagen, där hon representerar CDU, det konservativa partiet i delstaten Hessen. Dessutom är hon ordförande i föreningen Bund der Vertriebenen, De fördrivnas förbund. Det är i denna funktion hon väcker upprörda känslor. I många år har Erika Steinbach drivit frågan om ett minnesmärke över de mer än 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades från sina gamla hembygder i andra världskrigets slutskede och åren därefter, men även över de mer än två miljoner omkomna på denna lidandets väg. Minnesmärket ska också påminna om de miljontals fördrivna och dödade från alla andra krigsdrabbade länder efter andra världskriget. Det finns så många minnesmärken i Tyskland över krigets olika offer, men inget speciellt för just dessa.
Frågan om ett sådant minnesmärke har väckt starka känslor i Polen, där Erika Steinbach är ett rött skynke. Där tar man till brösttonerna och anser att minnesmärket är till enbart för att misskreditera Polen, som så grymt behandlade och fördrev sina fiender efter kriget. Berättelserna om dessa lidanden får mig att rysa. Men sådant är kriget. ”Öga för öga, tand för tand”, heter det ju i Gamla testamentet. Från polsk sida framförs även tanken att Erika Steinbach enbart vill relativisera krigets polska offer, och att hon med denna stiftelse vill framhäva tyskars lidanden. Hon har till och med presenterats i SS-uniform i ett fejkat fotomontage.
När nu planerna för minnesmärket, Stiftung Flucht, Vertreibung, Versöhnung, Stiftelsen flykt, fördrivning, försoning, är godkända av Förbundsdagen, ställer sig frågan, vilka som ska ingå i dess styrelse. ”Självklart Erika Steinbach”, säger medlemmarna i Bund der Vertriebenen. ”Vem som helst, bara det inte blir Erika Steinbach”, säger Polens premiärminister Donald Tusk. Tysklands kansler, Angela Merkel, vrider sig som en ostmask i frågan. Hon vill inte riskera relationerna med Polen, men hon vill heller inte stöta sig med Bund der Vertriebenen. Där finns hundratusentals av hennes röster i höstens alla olika val: till Förbundsdagen, till de olika delstatsparlamenten och i kommunalvalen, men även till valet av en ny president . I år är supervalåret i Tyskland, när alla valen sammanfaller.
De senaste dagarna har stormen blåst upp höga vågor, och just nu när jag skriver denna krönika, nås jag av meddelandet att Bund der Vertriebenen har böjt sig för påtryckningarna och dragit tillbaka Steinbachs kandidatur. Själv har hon vägrat att bli intervjuad i tv, men i en tidningsintervju för några dagar sedan lät hon framskymta att hon kan tänka sig att avstå från en plats i styrelsen. Allt tyder på ett stormigt och upprört politiskt hav framöver.
Jag däremot, kära lyssnare, ska nu ta mig en lång och skön promenad utmed det för tillfället lugna havet till Västra hamnen, där jag ska se efter om badbryggorna redan har lagts ut. Sköt om er däruppe och håll ögonen öppna efter de första vårblommorna! Här lyser gräsmattorna redan gula av vintergäck, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1227 mars 2009)
Havet utanför mitt köksfönster ligger grått och kav lugnt. Annat är det med debatten här i Malmö. Där går vågorna höga, och vårt kommunalråd Ilmar Reepalu gungar förrädiskt på deras toppar. Hans uttalande om tennismatchen mellan Sverige och Israel har väckt en folkstorm. Men Reepalu står på sig, trots att han översköljs av hatvågor och e-brev. I dessa e-brev har han kallats ”judehatare” och anklagats för att ”slicka Islams arsel”. I den stormen gäller det att ha flytvästen på sig, framförallt nu på lördag, när man räknar med stora demonstrationer utanför Baltiska hallen, där matcherna kommer att spelas.
En som också är utsatt för debattens höga vågor är Erika Steinbach i Tyskland. Hon är medlem av Förbundsdagen, den tyska riksdagen, där hon representerar CDU, det konservativa partiet i delstaten Hessen. Dessutom är hon ordförande i föreningen Bund der Vertriebenen, De fördrivnas förbund. Det är i denna funktion hon väcker upprörda känslor. I många år har Erika Steinbach drivit frågan om ett minnesmärke över de mer än 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades från sina gamla hembygder i andra världskrigets slutskede och åren därefter, men även över de mer än två miljoner omkomna på denna lidandets väg. Minnesmärket ska också påminna om de miljontals fördrivna och dödade från alla andra krigsdrabbade länder efter andra världskriget. Det finns så många minnesmärken i Tyskland över krigets olika offer, men inget speciellt för just dessa.
Frågan om ett sådant minnesmärke har väckt starka känslor i Polen, där Erika Steinbach är ett rött skynke. Där tar man till brösttonerna och anser att minnesmärket är till enbart för att misskreditera Polen, som så grymt behandlade och fördrev sina fiender efter kriget. Berättelserna om dessa lidanden får mig att rysa. Men sådant är kriget. ”Öga för öga, tand för tand”, heter det ju i Gamla testamentet. Från polsk sida framförs även tanken att Erika Steinbach enbart vill relativisera krigets polska offer, och att hon med denna stiftelse vill framhäva tyskars lidanden. Hon har till och med presenterats i SS-uniform i ett fejkat fotomontage.
När nu planerna för minnesmärket, Stiftung Flucht, Vertreibung, Versöhnung, Stiftelsen flykt, fördrivning, försoning, är godkända av Förbundsdagen, ställer sig frågan, vilka som ska ingå i dess styrelse. ”Självklart Erika Steinbach”, säger medlemmarna i Bund der Vertriebenen. ”Vem som helst, bara det inte blir Erika Steinbach”, säger Polens premiärminister Donald Tusk. Tysklands kansler, Angela Merkel, vrider sig som en ostmask i frågan. Hon vill inte riskera relationerna med Polen, men hon vill heller inte stöta sig med Bund der Vertriebenen. Där finns hundratusentals av hennes röster i höstens alla olika val: till Förbundsdagen, till de olika delstatsparlamenten och i kommunalvalen, men även till valet av en ny president . I år är supervalåret i Tyskland, när alla valen sammanfaller.
De senaste dagarna har stormen blåst upp höga vågor, och just nu när jag skriver denna krönika, nås jag av meddelandet att Bund der Vertriebenen har böjt sig för påtryckningarna och dragit tillbaka Steinbachs kandidatur. Själv har hon vägrat att bli intervjuad i tv, men i en tidningsintervju för några dagar sedan lät hon framskymta att hon kan tänka sig att avstå från en plats i styrelsen. Allt tyder på ett stormigt och upprört politiskt hav framöver.
Jag däremot, kära lyssnare, ska nu ta mig en lång och skön promenad utmed det för tillfället lugna havet till Västra hamnen, där jag ska se efter om badbryggorna redan har lagts ut. Sköt om er däruppe och håll ögonen öppna efter de första vårblommorna! Här lyser gräsmattorna redan gula av vintergäck, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1227 mars 2009)
lördag, februari 28
KONTRAPRODUKTIVA PROTESTER OCH LAGAR
Ofta brukar jag framhålla att det är lyssnarnas kommentarer som inspirerar mig att fortsätta med den här frivilliga ”barfotaradion”, nu på 25:e året. Min senaste krönika här i Radio Tuff har tack och lov åstadkommit reaktioner.
Jag tyckte där, att det inte är duktiga israeliska tennisspelare, som skall straffas för vad deras regim ställde till med i Gaza. Nu invänder en engagerad människa att tennismatchen i Davis Cup mot Israel är en landskamp och därför bör den bojkottas. Men för mig vore detta ytterligare ett exempel på den ständigt och missbrukade kollektivskulden, som varit rasismens implicita favoritargument och drabbat så många oskyldiga av olika etniciteter så grymt på olika håll i världen.
Någon ansåg också att jag relativiserade Gazabornas grymma öde genom att ta upp det folkrättsvidriga amerikanska och brittiska angreppet på Irak 2003, som orsakade mångfalt flera dödsoffer och dessutom miljoner flyktingar. Det är märkligt, hur positivt många beskriver dessa båda stormakter, som tillsammans med andra segermakter sedan andra världskriget farit fram nästan som fascisters likar lite varstans i världen. Massmorden på civila i Gaza var trots sin hemskhet en kvantitativt långt mindre förbrytelse jämfört med västliga stormakters tradition att från luften massdöda civila. Men dessa miljoner dödsoffer har ju främst ”bara” varit japaner, tyskar och vietnameser, så gärningsmännen har blivit mycket mera hyllade än förebrådda.
Men nu hör jag till min förfäran att fyra butiker i Södertälje bränts ner. Flygblad från några som kallar sig ”Global Intifada” har spridits och de innehåller just uppmaningar att bränna ner butiker som säljer amerikanska varor –vad det nu ska vara bra för? Dessa hetsporrar agerar ju helt kontraproduktivt, för folk blir ju med rätta förbannade på dessa mordbrännare som förstört varor för 30-40 miljoner kr. Om det verkligen är en politisk protest bidrar det bara till en oförtjänt opinionsframgång för USA:s utrikespolitik.
Lika bedrövad blir jag av rapporterna om att vissa grupper nu förbereder våldsamheter mot matchen Sverige-Israel i Davis Cup. Dessa aktivister är med sina odemokratiska metoder en tillgång för de märkligt många Israelvännerna runtom i världen, vilka är mycket framgångsrika med att ständigt i medierna ensidigt larma om att just judar alltid varit och är förföljda av andra folk. Maskerade våldsverkare, som konstigt nog i medierna betecknas som ”vänsterextremister” bara för att de själva kallar sig för antifascister (AFA) väcker berättigad avsky. Fattar dessa aktivister inte att de genom sina metoder är den bästa reklamen för fascismen på flera decennier här i Sverige. ”Om dom där är antifascister”, tänker Svensson, ”så kanske fascismen är ganska schysst ändå”
Jag har fått välvilliga varningar också för min förra krönika, till exempel: ”Du kommer att få fan för att du inte nämnde att den konservative brittiske biskopen Williamson faktiskt också grovt hade underskattat antalet dödade judar i andra världskriget”. Jo, jag medger att jag på grund av utrymmesbristbrist utelämnade detta faktum. Dessutom är jag van att få fan för ett och annat som jag påstår i min privilegierade ställning som oavlönad krönikör. Vågar därför lite mera än andra -- behöver inte ängsligt blicka på lönekuvert eller mittfårans politiska åsiktspoliser.
Men historisk sanning är ofta dold bakom propagandakulisser. Förut påstods det alltid att Pol Pots regim i Kambodja på 1970-talet ”mördade” ett par miljoner stackars människor. Nu när rättegångar mot ännu levande skyldiga har börjat sägs att 200 000 kambodjaner dödades, trots allt långt färre än det antal som dödades av amerikanska bombningar. Men därtill kommer ungefär 1½ miljon som dog av svält och umbäranden på grund av regimens politik.
Är det då någon skillnad på att dödas avsiktligt och att dö på grund av omänsklig politik? Knappast för offren men skuldfrågan blir inte lika enkel. I indiska Bengalen under de brittiska kolonialherrarnas tid dog 1943 ungefär tre miljoner av svält, faktiskt flera än i alla otäcka europeiska läger detta hemska år. Men ingen skulle vilja hävda att britterna ”dödade” dessa bengaler.
Ingen lyssnare har kommenterat mina påpekanden om att flera västeuropeiska länder med förakt för yttrandefriheten burar in folk som tvivlar på den gängse bilden av andra världskriget. Dessa lagar har genanta likheter med de hädelseparagrafer som förr i världen tillämpades och än i dag används i religiöst fundamentalistiska länder. I onsdags (25/2) dömdes i München den 73-årige förre vänsteraktivisten Horst Mahler till sex års fängelse. Han fick fem år för att på Internet ha framfört sina tvivel på den etablerade historieskrivningen om tyska illgärningar under andra världskriget. Dessutom fick han ytterligare ett år för att han vägrade att göra en pudel.
Det är möjligt att också dessa lagar är kontraproduktiva. Många kan ju börja ifrågasätta tillförlitligheten hos en historiebild, som måste skyddas av repressiva åtgärder mot dissidenter.
--------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1226) 2009-03-01
Jag tyckte där, att det inte är duktiga israeliska tennisspelare, som skall straffas för vad deras regim ställde till med i Gaza. Nu invänder en engagerad människa att tennismatchen i Davis Cup mot Israel är en landskamp och därför bör den bojkottas. Men för mig vore detta ytterligare ett exempel på den ständigt och missbrukade kollektivskulden, som varit rasismens implicita favoritargument och drabbat så många oskyldiga av olika etniciteter så grymt på olika håll i världen.
Någon ansåg också att jag relativiserade Gazabornas grymma öde genom att ta upp det folkrättsvidriga amerikanska och brittiska angreppet på Irak 2003, som orsakade mångfalt flera dödsoffer och dessutom miljoner flyktingar. Det är märkligt, hur positivt många beskriver dessa båda stormakter, som tillsammans med andra segermakter sedan andra världskriget farit fram nästan som fascisters likar lite varstans i världen. Massmorden på civila i Gaza var trots sin hemskhet en kvantitativt långt mindre förbrytelse jämfört med västliga stormakters tradition att från luften massdöda civila. Men dessa miljoner dödsoffer har ju främst ”bara” varit japaner, tyskar och vietnameser, så gärningsmännen har blivit mycket mera hyllade än förebrådda.
Men nu hör jag till min förfäran att fyra butiker i Södertälje bränts ner. Flygblad från några som kallar sig ”Global Intifada” har spridits och de innehåller just uppmaningar att bränna ner butiker som säljer amerikanska varor –vad det nu ska vara bra för? Dessa hetsporrar agerar ju helt kontraproduktivt, för folk blir ju med rätta förbannade på dessa mordbrännare som förstört varor för 30-40 miljoner kr. Om det verkligen är en politisk protest bidrar det bara till en oförtjänt opinionsframgång för USA:s utrikespolitik.
Lika bedrövad blir jag av rapporterna om att vissa grupper nu förbereder våldsamheter mot matchen Sverige-Israel i Davis Cup. Dessa aktivister är med sina odemokratiska metoder en tillgång för de märkligt många Israelvännerna runtom i världen, vilka är mycket framgångsrika med att ständigt i medierna ensidigt larma om att just judar alltid varit och är förföljda av andra folk. Maskerade våldsverkare, som konstigt nog i medierna betecknas som ”vänsterextremister” bara för att de själva kallar sig för antifascister (AFA) väcker berättigad avsky. Fattar dessa aktivister inte att de genom sina metoder är den bästa reklamen för fascismen på flera decennier här i Sverige. ”Om dom där är antifascister”, tänker Svensson, ”så kanske fascismen är ganska schysst ändå”
Jag har fått välvilliga varningar också för min förra krönika, till exempel: ”Du kommer att få fan för att du inte nämnde att den konservative brittiske biskopen Williamson faktiskt också grovt hade underskattat antalet dödade judar i andra världskriget”. Jo, jag medger att jag på grund av utrymmesbristbrist utelämnade detta faktum. Dessutom är jag van att få fan för ett och annat som jag påstår i min privilegierade ställning som oavlönad krönikör. Vågar därför lite mera än andra -- behöver inte ängsligt blicka på lönekuvert eller mittfårans politiska åsiktspoliser.
Men historisk sanning är ofta dold bakom propagandakulisser. Förut påstods det alltid att Pol Pots regim i Kambodja på 1970-talet ”mördade” ett par miljoner stackars människor. Nu när rättegångar mot ännu levande skyldiga har börjat sägs att 200 000 kambodjaner dödades, trots allt långt färre än det antal som dödades av amerikanska bombningar. Men därtill kommer ungefär 1½ miljon som dog av svält och umbäranden på grund av regimens politik.
Är det då någon skillnad på att dödas avsiktligt och att dö på grund av omänsklig politik? Knappast för offren men skuldfrågan blir inte lika enkel. I indiska Bengalen under de brittiska kolonialherrarnas tid dog 1943 ungefär tre miljoner av svält, faktiskt flera än i alla otäcka europeiska läger detta hemska år. Men ingen skulle vilja hävda att britterna ”dödade” dessa bengaler.
Ingen lyssnare har kommenterat mina påpekanden om att flera västeuropeiska länder med förakt för yttrandefriheten burar in folk som tvivlar på den gängse bilden av andra världskriget. Dessa lagar har genanta likheter med de hädelseparagrafer som förr i världen tillämpades och än i dag används i religiöst fundamentalistiska länder. I onsdags (25/2) dömdes i München den 73-årige förre vänsteraktivisten Horst Mahler till sex års fängelse. Han fick fem år för att på Internet ha framfört sina tvivel på den etablerade historieskrivningen om tyska illgärningar under andra världskriget. Dessutom fick han ytterligare ett år för att han vägrade att göra en pudel.
Det är möjligt att också dessa lagar är kontraproduktiva. Många kan ju börja ifrågasätta tillförlitligheten hos en historiebild, som måste skyddas av repressiva åtgärder mot dissidenter.
--------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1226) 2009-03-01
HAMPUS ECKERMAN: Rapport nr 1 från Malaysia
Hej alla lyssnare,
När ni hör detta har jag nyligen anlänt till Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad.
På vägen mot Kiev, en av mellanlandningarna, placerades jag vid en glad norrman som var på väg mot Georgien för att sälja skottsäkra västar. Under några timmars tid utbildade han mig i den senaste stridsutrustningen, hur enskilda soldater länkas ihop via trådlösa nätverk, hur de kan ha små skärmar placerade på ärmen som automatiskt uppdateras med översiktkartor överområdet, deras stridskamraters positioner samt var eventuella minor är placerade. Som vanligt har tekniknördarna haft rena julafton. Man kan önska att samma teknikentusiasm kunde läggas på de stackars fattiga vars mark ofta förvandlas till stridsfält.
På planet från Kiev till Bangkok uppfylldes en av mina värsta mardrömmar: Jag placerades vid ett gäng israeliska backpackers. En del skulle säkert säga attdet handlade om karma och jag fått detta för mina synders skull. Israeliska backpackers är kända och ökända över hela världen. Missförstå mig rätt nu, men det handlar inte om israeliska turister i sig, utan mycket specifikt om israeliska backpackers. Det handlar oftast om unga grabbar, precis klara med den israeliska militärtjänsten. Fem av dem genererar lika mycket ljud som ett medelstort italienskt bröllopsfölje och de är lika odrägliga som svenskar på skidsemester.
Vanan de fått att beordra runt palestinier tar de gärna med sig på semestern och använder mot lokalbefolkningen. De stolpar gladeligen runt med kängorna på i vandrarhemmen, glatt skrikande till varandra utan minsta tanke på de som kan tänkas vilja ta sig en eftermiddagstupplur. Detta hår fått dem avstängda från en stor andel hostels och isräliska myndigheter försöker förgäves instruera sina unga ambassadörer i att anpassa sig till lokala sedvänjor. Isräliska backpackers ses sällan ensamma utan rör sig alltid i grupp. Detta beror på att det handlar om gamla lumpargäng, men också på att de är trötta på att behöva försvara sitt land för alla andra de kommer i kontakt med.
Det gäng jag placerades vid var glada och uppsluppna, vad det verkade som handlade det om deras första utlandsresa. Med endast apelsinjuice att dricka skrålade de ändå glatt på ett av Sveriges tidigare bidrag till melodifestivalen, Army of Lovers, hyllningslåt till Israel. Mot detta hjälper inga öronproppar i världen.
* * *
Efter över 10 timmar av sömnlöshet tillsammans med de israeliska ryggsäcksturisterna och några timmars förtjusande dvala på planet mot Kuala Lumpur var jag äntligen framme. Jag gillar Kuala Lumpur, stan är utmärkt att vandra runt i, trafiken är ganska sansad vilket gör den till en bra inkörsport till Asien och det finns gott om saker att se på. En sak jag såg denna gång fick dock nackhåren att resa sig på mig.
För några år sedan skapades skandalrubriker i tidningarna om fenomenet Bonzai-kittens. Det startade med en hemsida om hur man stoppade små kattungar i glasflaskor för att låta dem växa upp der, hoppressade mot flaskans kanter. Givetvis vad det en falsk hemsida, men det hindrade i vanlig ordning inte djurrättsaktivister från att ta den på största allvar. I Malaysia såg jag något ännu värre. Bonzai-trädgårdstomtar.
På små paket kunde man köpa dessa stackars varelser. Små, hoppressade i en liten ask utan tillgång till mat, vatten eller luft. Fjärran från de skogar där tomtarna egentligen lever. I dessa små lådor satt trädgårdstomtarna, så paralyserade av apati att inte ett ljud kom ifrån dem. Allt under hoppet om att någon en dag skulle befria dem från deras 15 kronors askar och släppa ut dem i naturen. Och även då kan man undra hur de kan klara sig i Malaysia bland ormar och ödlor.
Behandlingen av trädgårdstomtar är ett lackmus-test för hur civiliserat ett land är. Här misslyckades Malaysia kapitalt.
---------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff nr 1226
När ni hör detta har jag nyligen anlänt till Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad.
På vägen mot Kiev, en av mellanlandningarna, placerades jag vid en glad norrman som var på väg mot Georgien för att sälja skottsäkra västar. Under några timmars tid utbildade han mig i den senaste stridsutrustningen, hur enskilda soldater länkas ihop via trådlösa nätverk, hur de kan ha små skärmar placerade på ärmen som automatiskt uppdateras med översiktkartor överområdet, deras stridskamraters positioner samt var eventuella minor är placerade. Som vanligt har tekniknördarna haft rena julafton. Man kan önska att samma teknikentusiasm kunde läggas på de stackars fattiga vars mark ofta förvandlas till stridsfält.
På planet från Kiev till Bangkok uppfylldes en av mina värsta mardrömmar: Jag placerades vid ett gäng israeliska backpackers. En del skulle säkert säga attdet handlade om karma och jag fått detta för mina synders skull. Israeliska backpackers är kända och ökända över hela världen. Missförstå mig rätt nu, men det handlar inte om israeliska turister i sig, utan mycket specifikt om israeliska backpackers. Det handlar oftast om unga grabbar, precis klara med den israeliska militärtjänsten. Fem av dem genererar lika mycket ljud som ett medelstort italienskt bröllopsfölje och de är lika odrägliga som svenskar på skidsemester.
Vanan de fått att beordra runt palestinier tar de gärna med sig på semestern och använder mot lokalbefolkningen. De stolpar gladeligen runt med kängorna på i vandrarhemmen, glatt skrikande till varandra utan minsta tanke på de som kan tänkas vilja ta sig en eftermiddagstupplur. Detta hår fått dem avstängda från en stor andel hostels och isräliska myndigheter försöker förgäves instruera sina unga ambassadörer i att anpassa sig till lokala sedvänjor. Isräliska backpackers ses sällan ensamma utan rör sig alltid i grupp. Detta beror på att det handlar om gamla lumpargäng, men också på att de är trötta på att behöva försvara sitt land för alla andra de kommer i kontakt med.
Det gäng jag placerades vid var glada och uppsluppna, vad det verkade som handlade det om deras första utlandsresa. Med endast apelsinjuice att dricka skrålade de ändå glatt på ett av Sveriges tidigare bidrag till melodifestivalen, Army of Lovers, hyllningslåt till Israel. Mot detta hjälper inga öronproppar i världen.
* * *
Efter över 10 timmar av sömnlöshet tillsammans med de israeliska ryggsäcksturisterna och några timmars förtjusande dvala på planet mot Kuala Lumpur var jag äntligen framme. Jag gillar Kuala Lumpur, stan är utmärkt att vandra runt i, trafiken är ganska sansad vilket gör den till en bra inkörsport till Asien och det finns gott om saker att se på. En sak jag såg denna gång fick dock nackhåren att resa sig på mig.
För några år sedan skapades skandalrubriker i tidningarna om fenomenet Bonzai-kittens. Det startade med en hemsida om hur man stoppade små kattungar i glasflaskor för att låta dem växa upp der, hoppressade mot flaskans kanter. Givetvis vad det en falsk hemsida, men det hindrade i vanlig ordning inte djurrättsaktivister från att ta den på största allvar. I Malaysia såg jag något ännu värre. Bonzai-trädgårdstomtar.
På små paket kunde man köpa dessa stackars varelser. Små, hoppressade i en liten ask utan tillgång till mat, vatten eller luft. Fjärran från de skogar där tomtarna egentligen lever. I dessa små lådor satt trädgårdstomtarna, så paralyserade av apati att inte ett ljud kom ifrån dem. Allt under hoppet om att någon en dag skulle befria dem från deras 15 kronors askar och släppa ut dem i naturen. Och även då kan man undra hur de kan klara sig i Malaysia bland ormar och ödlor.
Behandlingen av trädgårdstomtar är ett lackmus-test för hur civiliserat ett land är. Här misslyckades Malaysia kapitalt.
---------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff nr 1226
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1226) 09-03-01 till....
....till Dagens Nyheters Stefan Helgesson som (24/2) i en recension av Christer Sturmarks bok ”Personligt samtal med fritänkare” bland annat skriver: ”Länge utgick sociologerna från den så kallade sekulariseringstesen: ju modernare samhälle, desto mindre religion. Tesen såg ut att stämma ungefär fram till 1980-talet. Sedan dess har islamiska, kristna och hinduiska väckelser fått ett enormt genomslag nästan överallt i världen: Nord- och Sydamerika, Afrika, Indien, Mellanöstern, Ryssland.” Helgesson skriver vidare: ”Det enda påtagliga undantaget är Europa, särskilt Västeuropa. Men här är utvecklingen asymmetrisk: Medan kristendomen betyder allt mindre för européer i gemen har islam tagit plats i offentligheten på ett synbart överraskande sätt.” (Nästa träff i Tuffs diskussionscafé Filosofika är redan tisdag den 3 mars kl 19 i Tufflokalen, Myggdalsv 80 och då är ämnet ”Religioners inflytande på politiken”
....till den brittiske stjärnjournalisten John Pilger som i “Information Clearing House” (21/2) skriver under rubriken ”Cambodia's Missing Criminals” med anledning av att rättegångarna mot Pol Pot-regimen nu inletts. Problemet med denna av FN uppbackade tribunal, menar han, är att den endast befattar sig med de gamla ledarna för Khmer Rouge men inte med de ansvariga för andra civila dödsoffer: Pilger skriver bland annat: ”Det var tre stadier i Kambodjas holocaust men bara ett av dem har fått plats i det offentliga minnet. Det är högst osannolikt att Pol Pot skulle ha kommit till makten om inte Richard Nixon och hans rådgivare Henry Kissinger hade anfallit det neutrala Kambodja. 1973 fällde amerikanska bombplan mera bomber över Kambodjas tätbefolkade områden än de som fälldes över Japan under hela andra världskriget, motsvarigheten till fem Hiroshimas” Enligt Pilger var det tredje stadiet av kambodjanernas elände när britter och amerikaner 1979 införde ett förödande embargo mot Kambodja bara för att dess befriare, Vietnam, tillhörde fel sida i det kalla kriget. Om detta skriver Pilger: ”Få utrikeskampanjer har varit lika cyniska och brutala. I FN begärde britterna att den nu störtade Pol Potregimen i FN skulle behålla rätten att respresentera sina offer och röstade med Pol Pot i i FN-organen, inklusive Världshälsoorganisationen, som därför förhindrades att verka inom Kambodja”
....till Malmös kommunalråd Ilmar Repalu, som råkat i blåsväder på grund av Davis Cupmatchen mot Israel. Dels har han kritiserats för att av säkerhetsskäl ha beslutat att matcherna skall spelas utan publik, dels har han blivit påhoppad av politiska motståndare, som närmast anklagat honom för antisemitism för hans klarspråk om Gaza. I Sydsvenskan (24/2) får han chans att bemöta kritiken. Han vidhåller dock sin inställning till Gazakriget, skriver om bomberna mot bostäder, sjukhus och FN-skolor och fördömer användandet av fosfor, som brännande borrar sig in i köttet på människor. Och han slår fast: ”För mig är det mord varje gång ett barn dödas i krig. Jag kan aldrig acceptera att 412 barn har dödats i kriget på Gazaremsan eller att nästan 40 procent av dem som skadats i kriget är barn. Liksom Jan Helin anser jag att det är en galenskap som passerat all mänsklig och moralisk gräns.”
....till Tuffs indiske partner sedan 30 år tillbaka, Bhikhu Vyas. På tal om att två tuff-aktivister –gratis som vanligt—härom veckan i tre omgångar informerade eleverna vid Tyresö skola om de många tuff-projekten i Indien skriver han nu: ”Självklart ska vi ge något av projekten namn efter Tyresö skola, som i flera år så berömvärt bidragit till finansieringen av dem.”
....till Tore Persson, som i tisdags (24/2) framträdde vid ett möte, arrangerat av Svenska kyrkan och TUFF. Han har tidigare bott två år i Israel och de senaste tre månaderna varit ekumenisk följeslagare i den palestinska byn Yanoun. Mycket kunnigt och mångsidigt informativt redogjorde han med bilder för palestiniernas situation med bosättare, vägspärrar och andra problem.
....till den brittiske stjärnjournalisten John Pilger som i “Information Clearing House” (21/2) skriver under rubriken ”Cambodia's Missing Criminals” med anledning av att rättegångarna mot Pol Pot-regimen nu inletts. Problemet med denna av FN uppbackade tribunal, menar han, är att den endast befattar sig med de gamla ledarna för Khmer Rouge men inte med de ansvariga för andra civila dödsoffer: Pilger skriver bland annat: ”Det var tre stadier i Kambodjas holocaust men bara ett av dem har fått plats i det offentliga minnet. Det är högst osannolikt att Pol Pot skulle ha kommit till makten om inte Richard Nixon och hans rådgivare Henry Kissinger hade anfallit det neutrala Kambodja. 1973 fällde amerikanska bombplan mera bomber över Kambodjas tätbefolkade områden än de som fälldes över Japan under hela andra världskriget, motsvarigheten till fem Hiroshimas” Enligt Pilger var det tredje stadiet av kambodjanernas elände när britter och amerikaner 1979 införde ett förödande embargo mot Kambodja bara för att dess befriare, Vietnam, tillhörde fel sida i det kalla kriget. Om detta skriver Pilger: ”Få utrikeskampanjer har varit lika cyniska och brutala. I FN begärde britterna att den nu störtade Pol Potregimen i FN skulle behålla rätten att respresentera sina offer och röstade med Pol Pot i i FN-organen, inklusive Världshälsoorganisationen, som därför förhindrades att verka inom Kambodja”
....till Malmös kommunalråd Ilmar Repalu, som råkat i blåsväder på grund av Davis Cupmatchen mot Israel. Dels har han kritiserats för att av säkerhetsskäl ha beslutat att matcherna skall spelas utan publik, dels har han blivit påhoppad av politiska motståndare, som närmast anklagat honom för antisemitism för hans klarspråk om Gaza. I Sydsvenskan (24/2) får han chans att bemöta kritiken. Han vidhåller dock sin inställning till Gazakriget, skriver om bomberna mot bostäder, sjukhus och FN-skolor och fördömer användandet av fosfor, som brännande borrar sig in i köttet på människor. Och han slår fast: ”För mig är det mord varje gång ett barn dödas i krig. Jag kan aldrig acceptera att 412 barn har dödats i kriget på Gazaremsan eller att nästan 40 procent av dem som skadats i kriget är barn. Liksom Jan Helin anser jag att det är en galenskap som passerat all mänsklig och moralisk gräns.”
....till Tuffs indiske partner sedan 30 år tillbaka, Bhikhu Vyas. På tal om att två tuff-aktivister –gratis som vanligt—härom veckan i tre omgångar informerade eleverna vid Tyresö skola om de många tuff-projekten i Indien skriver han nu: ”Självklart ska vi ge något av projekten namn efter Tyresö skola, som i flera år så berömvärt bidragit till finansieringen av dem.”
....till Tore Persson, som i tisdags (24/2) framträdde vid ett möte, arrangerat av Svenska kyrkan och TUFF. Han har tidigare bott två år i Israel och de senaste tre månaderna varit ekumenisk följeslagare i den palestinska byn Yanoun. Mycket kunnigt och mångsidigt informativt redogjorde han med bilder för palestiniernas situation med bosättare, vägspärrar och andra problem.
söndag, februari 22
RELIGIONERS INFLYTANDE PÅ POLITIKEN
Nyss hörde vi här i Radio Tuff att nästa träff i det uppskattade diskussionscaféet Filosofika är den 3 mars och att ämnet då är rubrikens. Vid närmare eftertanke är det ett så vittomfamnande ämne att det riskerar att bli vittomfumlande.
För några decennier sedan spelade religioner västvärlden inte någon större roll i vår sekulära politik. Enligt en opinionsundersökning anser i dag bara 17 procent av oss svenskar att religion är en viktig del av vårt vardagliga liv. Men ett av våra regeringspartier kallar sig nu kristdemokratiskt. Och i vårt grannland Tyskland är det största partiet den Kristdemokratiska unionen (CDU) med förbundskanslern Angela Merkel i spetsen. Under den kommunistiska tiden i grannlandet Polen utgjorde katolikerna en motvikt mot regimen. Då var fri abort tillåten i Polen, dit svenska kvinnor för den skull åkte. Efter 1990 har det katolska inflytandet i Polen ökat, aborten är fri i Sverige, så nu går aborttrafiken i motsatt riktning.
Just i så kallade etiska frågor har religionerna ett klart inflytande på politiken. Abortfrågan är nämnd men också beträffande homoäktenskap och sexualitet spelar religionerna en roll, ännu mera utanför Europa. I USA utgör de så kallade högerkristna en stark påtryckningsgrupp, som bland annat hjälpte Bush till makten. Det var bara några veckor sedan Obama upphävde det märkliga förbudet mot att låta amerikanska biståndspengar gå till fattiga länder som använde dem till familjeplanering och aidsbekämpning.
Samma prydhet har inte präglat USA:s högerkristna i fråga om att tillgripa militära medel, alltså massmord på medmänniskor, i varje fall inte på dem som man utmålar som ”onda” eller som lever under en ”ond” regim. Dessa kristna tillhör ofta hökarna.
När kristdemokraten Alf Svensson var statsråd intervjuade jag honom. Han hade många schyssta åsikter, men någon icke-våldsman i Jesu efterföljd var han inte.
Ändå spelar religioner ännu större roll i främmande världsdelar. I Indien vördar hinduerna allt levande så mycket att de är vegetarianer. Men hämningarna har varit betydligt mindre i blodbaden på människor, främst muslimer, och ett ledande politiskt parti är det hindunationalistiska och militaristiska BJP.
De muslimska självmordsbombare, som på olika håll dödar oskyldiga civila utlovas av sina religiösa ledare att bli martyrer och få en direktbiljett till paradiset. Många predikar jihad, det heliga kriget mot otrogna, det vill säga mot de förment ”onda”. Uttrycket ”heligt krig” är en himmelsskriande självmotsägelse, för ingenting kan väl vara mindre heligt än massmord på medmänniskor. Flera områden, senast ett distrikt av Pakistan där många flickskolor bränts ner, styrs nu med sharialagar. De sägs följa en helig och av hundratals miljoner hyllad skrift, som tillkom på 600-talet, sedan en analfabet fått en uppenbarelse, som sedan skrevs ned av hans skrivkunniga dotter. Kanske ansågs lagarna rimliga och mänskliga för 1300 år sedan men knappast nu.
Den svårlösta konflikten mellan israeler och palestinier försvåras inte minst av de märkligt många israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk mark. En del av bosättarna anser att de är i sin fulla rätt, eftersom palestinierna är inkräktare på den ”heliga mark”, som självaste Gud för tusentals år sedan där skall ha reserverat för sitt utvalda folk.
Jag är pinsamt medveten om att jag inte nämnt alla de många gånger religiösa tankar otvivelaktigt har bidragit till en bättre värld. Kanske är det också så att religionerna i sig inte d kan lastas för krig och elände utan att det är politiska grupper som missbrukat religionerna för sina egenintressen. Och som religiöst obegåvad vill jag gärna hoppas att kärnan i religionerna är medmänsklighet.
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1225) 2009-02-22
För några decennier sedan spelade religioner västvärlden inte någon större roll i vår sekulära politik. Enligt en opinionsundersökning anser i dag bara 17 procent av oss svenskar att religion är en viktig del av vårt vardagliga liv. Men ett av våra regeringspartier kallar sig nu kristdemokratiskt. Och i vårt grannland Tyskland är det största partiet den Kristdemokratiska unionen (CDU) med förbundskanslern Angela Merkel i spetsen. Under den kommunistiska tiden i grannlandet Polen utgjorde katolikerna en motvikt mot regimen. Då var fri abort tillåten i Polen, dit svenska kvinnor för den skull åkte. Efter 1990 har det katolska inflytandet i Polen ökat, aborten är fri i Sverige, så nu går aborttrafiken i motsatt riktning.
Just i så kallade etiska frågor har religionerna ett klart inflytande på politiken. Abortfrågan är nämnd men också beträffande homoäktenskap och sexualitet spelar religionerna en roll, ännu mera utanför Europa. I USA utgör de så kallade högerkristna en stark påtryckningsgrupp, som bland annat hjälpte Bush till makten. Det var bara några veckor sedan Obama upphävde det märkliga förbudet mot att låta amerikanska biståndspengar gå till fattiga länder som använde dem till familjeplanering och aidsbekämpning.
Samma prydhet har inte präglat USA:s högerkristna i fråga om att tillgripa militära medel, alltså massmord på medmänniskor, i varje fall inte på dem som man utmålar som ”onda” eller som lever under en ”ond” regim. Dessa kristna tillhör ofta hökarna.
När kristdemokraten Alf Svensson var statsråd intervjuade jag honom. Han hade många schyssta åsikter, men någon icke-våldsman i Jesu efterföljd var han inte.
Ändå spelar religioner ännu större roll i främmande världsdelar. I Indien vördar hinduerna allt levande så mycket att de är vegetarianer. Men hämningarna har varit betydligt mindre i blodbaden på människor, främst muslimer, och ett ledande politiskt parti är det hindunationalistiska och militaristiska BJP.
De muslimska självmordsbombare, som på olika håll dödar oskyldiga civila utlovas av sina religiösa ledare att bli martyrer och få en direktbiljett till paradiset. Många predikar jihad, det heliga kriget mot otrogna, det vill säga mot de förment ”onda”. Uttrycket ”heligt krig” är en himmelsskriande självmotsägelse, för ingenting kan väl vara mindre heligt än massmord på medmänniskor. Flera områden, senast ett distrikt av Pakistan där många flickskolor bränts ner, styrs nu med sharialagar. De sägs följa en helig och av hundratals miljoner hyllad skrift, som tillkom på 600-talet, sedan en analfabet fått en uppenbarelse, som sedan skrevs ned av hans skrivkunniga dotter. Kanske ansågs lagarna rimliga och mänskliga för 1300 år sedan men knappast nu.
Den svårlösta konflikten mellan israeler och palestinier försvåras inte minst av de märkligt många israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk mark. En del av bosättarna anser att de är i sin fulla rätt, eftersom palestinierna är inkräktare på den ”heliga mark”, som självaste Gud för tusentals år sedan där skall ha reserverat för sitt utvalda folk.
Jag är pinsamt medveten om att jag inte nämnt alla de många gånger religiösa tankar otvivelaktigt har bidragit till en bättre värld. Kanske är det också så att religionerna i sig inte d kan lastas för krig och elände utan att det är politiska grupper som missbrukat religionerna för sina egenintressen. Och som religiöst obegåvad vill jag gärna hoppas att kärnan i religionerna är medmänsklighet.
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1225) 2009-02-22
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)