För någon vecka sedan blev jag väldigt förtjust i Amalia. Nej, det är inte vårkänslor eller gubbsjuka, för Amalia är en hundra år gammal galeas, som nu ligger på ett varv vid Muskö.
Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har äntligen ordentligt analyserat ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder har länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blivit tillgänglig visar det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Ett av de allra tyngsta bevisen som ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest engagerade lämnade 1983 var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde bara sex år efter kalabaliken i Hårsfjärden. Nästa ”huvudbevis”, den nästan fyra minuter långa ljudupptagningen, skulle märkligt nog däremot hålla i hela 26 år.
Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
I höstas kunde vi berätta om fredsforskaren Ola Tunanders och överstarna Lars Hanssons, Sven-Olof Kvimans och Sune Thomssons starka tvivel på förekomsten av sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden. Internationellt har höga norska sjöofficerare snarast gjort narr av våra militärers och journalisters tro på att en massa främmande ubåtar kränkt våra vatten. Den brittiske viceamiralen och ubåtsexperten Ian McCeoch talade om den svenska ”periskopsjukan” och påpekade att man spionerar mycket bättre från en civil segelbåt eller färja än från en ubåt.
När jag intervjuade den trestjärniga tyska generalen Franz Uhle Wettler om påstådda ubåtsincidenter, skakade han bara medlidsamt på huvudet. Han tillhörde den lilla exklusiva Natokrets, som från SHAPE (Supreme Headquarter Allied Powers Europe) hade koll på sovjetiska flottrörelser. Han trodde alltså inte på att sovjetiska ubåtar någonsin avsiktligt gått in i svenska vatten. Och på tal om den svenska föreställningen om att ryssarna spionerade från ubåtar var hans dom otvetydig: ”Det är värt en guldmedalj som första pris i idioti”
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, vilka spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i den största och mest lögnaktiga mediekampanjen i Sverige någonsin.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1186) 2008-05-25
fredag, maj 23
Marianne Stalbohm-Stieger: Rojalistisk yra
Kära lyssnare!
Härnere går vi omkring i rojalistisk yra. Inte bara för att Limhamnskungen står på plats igen, nej, också för skyttekungens bravader svallar våra hjärtan.
Lagom till valborgsmässoafton kom Rudolf Fredrik Berg, Limhamnskungen, tillbaka till parken vid Strandgatan efter sin uppfräschning. Visserligen står han femtio meter ifrån sin forna plats och dessutom är sockeln han står på inte lika magnifikt hög som förut, utan bara så där lite lagom folklig, ungefär två decimeter, men tillbaka är kungen, nytvättad och ren. Och dessutom, kära lyssnare, står han så att jag, visserligen med lite möda men ändå, kan se honom från mitt köksfönster.
Den andre kungen då, skyttekungen? Vad har det blivit av honom? I flera veckor har jag i mina rapporter undvikit att berätta om honom. Men vem vill berätta om en fallen hjälte? Knäskador, hål i en muskel, rehab med MFF:s sjukgymnast – är de´ nå´t å snacka om? Nej, jag väntade troget tills sagoprinsen återtagit sin kungatron. Och det gjorde han i förra helgen. I den avgörande fotbollsmatchen, när Inters lag i Italien kämpade om sin eftertrådda pokal i den italienska ligan, var ställningen 0-0 in på andra halvlek. Och det var då han gjorde det! Efter att inte ha spelat en match eller tränat på två månader sprang kung Zlatan in på planen i 51:a minuten, fokuserade stenhårt och satte in första målet efter bara två minuter. Jubel? Nej, läktaren fullständigt lyfte. Och när kungen sköt in det andra målet inom en kvart, ja, då lyfte både läktare och tak. Det kallar jag för kungligt spel!
Så nu förstår ni vår kungayra härnere, för han är ju en av oss, sen må han bo i Italien så mycket han vill. Kungens pager, det vill säga småpojkarna på Zlatan Court i Rosengård, tränar dag och natt för att få sina klacksparkar att likna Zlatans. Förresten, vet ni att Sydsvenskan har tagit efter oss på Radio Tuff och kallar kungens pager för zlatanister. Så nu kan vi även kalla oss för ordskapare här i radion, för det var ju här i Radio Tuff ordet användes första gången.
Och, kära lyssnare, ni har väl inte missat den konungsliga yran på andra sidan sundet igår, när prins Joachim och den nyblivna prinsessan Marie sade ja till varandra? Inför så mycket prål och glans ligger vi i lä här i Limhamn och Rosengård, även om vi gör så gott vi kan.
Efter yra följer eftertankens kranka blekhet, sade redan Shakespeare. Förra veckan samlades i Berlin förbundsdagens politiker i en rekordsnabb sittning. Redan efter 15 minuter hade dessa damer och herrar fattat beslutet att för andra gången på ett år höja sina löner med 300 €uro för att år 2010 nå upp till en lön på drygt 8 500 €uro, detta förutom alla de tillägg och pensionsförmåner de har. Tyska riksdagsmän får dessutom tjäna obegränsat med pengar vid sidan om, bara de redovisar pengarna inför förbundsdagens talman.
Under våren har det rasat en strid om höjda pensioner med 1,1%, vilket utlöste ramaskrin bland både politiker och den arbetande befolkningen som om Tyskland skulle gå under i fattigdom och elände om pensionärerna fick den osannolika höjningen av cirka tolv €uro i månaden vid en genomsnittlig pension.
Dessutom hade, dagarna innan förbundsdagen höjde sina egna löner, den så kallade fattigdomsrapporten framlagts, ur vilken det framgick att 13% av den tyska befolkningen lever under fattigdomsgränsen, det vill säga med mindre än 781 €uro i månaden för ensamstående och 1 640 €uro för familjer. Det talas i rapporten om familjer som inte längre har råd att låta sina barn äta skolmaten som de måste betala för och pensionärer som går till offentliga soppkök, därför att deras pensioner inte räcker ens till livets nödtorft.
Politikerna fullständigt dränktes i en proteststorm av e-post, sms och telefonsamtal, så att herrarna Struck och Kauder, gruppledarna för de tyska socialdemokraterna och de konservativa i förbundsdagen, igår snabbt sammankallade sina grupper och bestämde att man tills vidare avstår från sina lönehöjningar.De fick kalla fötter inför dessa massiva folkliga missnöjesyttringar. Men borde de inte ha tänkt efter före? Var fanns den politiska fingertoppskänslan?
Tag väl vara på er och glöm inte att orkidéerna blommar ute i Vissvass så här års
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Härnere går vi omkring i rojalistisk yra. Inte bara för att Limhamnskungen står på plats igen, nej, också för skyttekungens bravader svallar våra hjärtan.
Lagom till valborgsmässoafton kom Rudolf Fredrik Berg, Limhamnskungen, tillbaka till parken vid Strandgatan efter sin uppfräschning. Visserligen står han femtio meter ifrån sin forna plats och dessutom är sockeln han står på inte lika magnifikt hög som förut, utan bara så där lite lagom folklig, ungefär två decimeter, men tillbaka är kungen, nytvättad och ren. Och dessutom, kära lyssnare, står han så att jag, visserligen med lite möda men ändå, kan se honom från mitt köksfönster.
Den andre kungen då, skyttekungen? Vad har det blivit av honom? I flera veckor har jag i mina rapporter undvikit att berätta om honom. Men vem vill berätta om en fallen hjälte? Knäskador, hål i en muskel, rehab med MFF:s sjukgymnast – är de´ nå´t å snacka om? Nej, jag väntade troget tills sagoprinsen återtagit sin kungatron. Och det gjorde han i förra helgen. I den avgörande fotbollsmatchen, när Inters lag i Italien kämpade om sin eftertrådda pokal i den italienska ligan, var ställningen 0-0 in på andra halvlek. Och det var då han gjorde det! Efter att inte ha spelat en match eller tränat på två månader sprang kung Zlatan in på planen i 51:a minuten, fokuserade stenhårt och satte in första målet efter bara två minuter. Jubel? Nej, läktaren fullständigt lyfte. Och när kungen sköt in det andra målet inom en kvart, ja, då lyfte både läktare och tak. Det kallar jag för kungligt spel!
Så nu förstår ni vår kungayra härnere, för han är ju en av oss, sen må han bo i Italien så mycket han vill. Kungens pager, det vill säga småpojkarna på Zlatan Court i Rosengård, tränar dag och natt för att få sina klacksparkar att likna Zlatans. Förresten, vet ni att Sydsvenskan har tagit efter oss på Radio Tuff och kallar kungens pager för zlatanister. Så nu kan vi även kalla oss för ordskapare här i radion, för det var ju här i Radio Tuff ordet användes första gången.
Och, kära lyssnare, ni har väl inte missat den konungsliga yran på andra sidan sundet igår, när prins Joachim och den nyblivna prinsessan Marie sade ja till varandra? Inför så mycket prål och glans ligger vi i lä här i Limhamn och Rosengård, även om vi gör så gott vi kan.
Efter yra följer eftertankens kranka blekhet, sade redan Shakespeare. Förra veckan samlades i Berlin förbundsdagens politiker i en rekordsnabb sittning. Redan efter 15 minuter hade dessa damer och herrar fattat beslutet att för andra gången på ett år höja sina löner med 300 €uro för att år 2010 nå upp till en lön på drygt 8 500 €uro, detta förutom alla de tillägg och pensionsförmåner de har. Tyska riksdagsmän får dessutom tjäna obegränsat med pengar vid sidan om, bara de redovisar pengarna inför förbundsdagens talman.
Under våren har det rasat en strid om höjda pensioner med 1,1%, vilket utlöste ramaskrin bland både politiker och den arbetande befolkningen som om Tyskland skulle gå under i fattigdom och elände om pensionärerna fick den osannolika höjningen av cirka tolv €uro i månaden vid en genomsnittlig pension.
Dessutom hade, dagarna innan förbundsdagen höjde sina egna löner, den så kallade fattigdomsrapporten framlagts, ur vilken det framgick att 13% av den tyska befolkningen lever under fattigdomsgränsen, det vill säga med mindre än 781 €uro i månaden för ensamstående och 1 640 €uro för familjer. Det talas i rapporten om familjer som inte längre har råd att låta sina barn äta skolmaten som de måste betala för och pensionärer som går till offentliga soppkök, därför att deras pensioner inte räcker ens till livets nödtorft.
Politikerna fullständigt dränktes i en proteststorm av e-post, sms och telefonsamtal, så att herrarna Struck och Kauder, gruppledarna för de tyska socialdemokraterna och de konservativa i förbundsdagen, igår snabbt sammankallade sina grupper och bestämde att man tills vidare avstår från sina lönehöjningar.De fick kalla fötter inför dessa massiva folkliga missnöjesyttringar. Men borde de inte ha tänkt efter före? Var fanns den politiska fingertoppskänslan?
Tag väl vara på er och glöm inte att orkidéerna blommar ute i Vissvass så här års
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1186) 08-05-25 till....
....till Överingenjör Erland Sangfelt vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som efter 26 år nu har analyserat inspelade ljud från ubåtsjakten vid Hårsfjärden 1982 och slagit fast att det sannolikt kom från skolfartyget Amalia. Mer om detta i veckans krönika om en stund.
....till Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som i många år varit det kritiska förnuftets röst i all den hysteri som förmenta främmande ubåtar piskat upp.
....till veterandiplomaten Sverker Åström som (16/5) riktar kritik mot den Irakkonferens som äger rum i Stockholm nu på torsdag den 29 maj. Han skriver bland annat: ”Att just Sverige utvalts att stå som värd kan synas ironiskt då Sverige enligt ett uttalande av statsminister Göran Persson i slutet av mars 2003 officiellt intar ståndpunkten att angreppet var folkrättsstridigt. Regeringen har inte kungjort någon ändring av denna ståndpunkt vilken alltså fortfarande är gällande.” Åström menar att konferensen är ett sätt av USA för att försöka få andra länder att dela ansvaret för de fruktansvärda konsekvenserna av angreppet och ockupationen. Och han tillägger: ”Bakom ansträngningarna att hjälpa Irak tycks ligga ett synsätt att landet utsatts för en naturkatastrof av typen gigantisk jordbävning och att det nu är det internationella samfundets ansvar att reparera skadorna. Så ligger det inte till. Beslutet att angripa och ockupera Irak fattades av de två stora staterna USA och Storbritannien under ledning av George W Bush och Tony Blair. Det enda rimliga är att dessa två stater nu tar ansvaret för att organisera och finansiera återuppbyggnaden av det land som genom deras agerande kommit i sin nuvarande förtvivlade situation".Och till tidningen Riksdag & Departement säger Åström: "Konferensens politiska innebörd är att Sverige legaliserar den amerikanska politiken i Irak. Den riskerar att väcka omvärldens förakt.”
....till organisatörerna av manifestationer/demonstrationer mot Irakkonferensen. Parollerna är ” FÖRSVARA FOLKRÄTTEN, IRAKS SUVERÄNITET OCH SVERIGES RYKTE. SÄG NEJ TILL USA:s OCKUPATION AV IRAK & ANFALLSPLANER MOT IRAN!”
29 maj kl 11 - Uppl. Väsby, utanför konferensen vid Scandic Infra City.
29 maj kl 18 Sergels Torg, Stockholm.
....till Dagens Nyheters Thomas Anderberg som (22/5) skriver under rubriken ”Farlig frestelse att skylla på Ondskan”. Slutkämmen lyder: ”Inget är vunnet med att komma dragande med Ondskan; det kan bara gynna religiösa strömningar och resulterar i bästa fall i tom retorik och i värsta fall i ett primitivt tänkande som utmynnar i ett hämndgirigt samhällsklimat”
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som kräver en undersökning av israeliska arméns användning av det förbjudna flechettevapnet i Gaza. Det sprider små metallpilar på ett område av 300 gånger 90 meter, så många palestinska civila har dödats av det. Ett annat dödsoffer var den brittiska nyhetsbyrån Reuters fotograf Fadel Shana’a
....till Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som i många år varit det kritiska förnuftets röst i all den hysteri som förmenta främmande ubåtar piskat upp.
....till veterandiplomaten Sverker Åström som (16/5) riktar kritik mot den Irakkonferens som äger rum i Stockholm nu på torsdag den 29 maj. Han skriver bland annat: ”Att just Sverige utvalts att stå som värd kan synas ironiskt då Sverige enligt ett uttalande av statsminister Göran Persson i slutet av mars 2003 officiellt intar ståndpunkten att angreppet var folkrättsstridigt. Regeringen har inte kungjort någon ändring av denna ståndpunkt vilken alltså fortfarande är gällande.” Åström menar att konferensen är ett sätt av USA för att försöka få andra länder att dela ansvaret för de fruktansvärda konsekvenserna av angreppet och ockupationen. Och han tillägger: ”Bakom ansträngningarna att hjälpa Irak tycks ligga ett synsätt att landet utsatts för en naturkatastrof av typen gigantisk jordbävning och att det nu är det internationella samfundets ansvar att reparera skadorna. Så ligger det inte till. Beslutet att angripa och ockupera Irak fattades av de två stora staterna USA och Storbritannien under ledning av George W Bush och Tony Blair. Det enda rimliga är att dessa två stater nu tar ansvaret för att organisera och finansiera återuppbyggnaden av det land som genom deras agerande kommit i sin nuvarande förtvivlade situation".Och till tidningen Riksdag & Departement säger Åström: "Konferensens politiska innebörd är att Sverige legaliserar den amerikanska politiken i Irak. Den riskerar att väcka omvärldens förakt.”
....till organisatörerna av manifestationer/demonstrationer mot Irakkonferensen. Parollerna är ” FÖRSVARA FOLKRÄTTEN, IRAKS SUVERÄNITET OCH SVERIGES RYKTE. SÄG NEJ TILL USA:s OCKUPATION AV IRAK & ANFALLSPLANER MOT IRAN!”
29 maj kl 11 - Uppl. Väsby, utanför konferensen vid Scandic Infra City.
29 maj kl 18 Sergels Torg, Stockholm.
....till Dagens Nyheters Thomas Anderberg som (22/5) skriver under rubriken ”Farlig frestelse att skylla på Ondskan”. Slutkämmen lyder: ”Inget är vunnet med att komma dragande med Ondskan; det kan bara gynna religiösa strömningar och resulterar i bästa fall i tom retorik och i värsta fall i ett primitivt tänkande som utmynnar i ett hämndgirigt samhällsklimat”
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som kräver en undersökning av israeliska arméns användning av det förbjudna flechettevapnet i Gaza. Det sprider små metallpilar på ett område av 300 gånger 90 meter, så många palestinska civila har dödats av det. Ett annat dödsoffer var den brittiska nyhetsbyrån Reuters fotograf Fadel Shana’a
lördag, maj 17
15 MAJ 2008: SKITJOBBIGT MEN SKITBRA
I går kväll föreföll jag att vara totalt på dekis. Drack och drack, hela fyra liter, de’ ni! Men bli inte avundsjuk, för det var en pärs. Personal på Södersjukhuset hade ålagt mig att dricka och blandat vätskan med laxermedel. Det gjorde, att jag femton gånger under kvällen och natten satt på muggen. För att sova någorlunda tryggt snodde jag en bastant blöja, som jag stoppade innanför kortkalsingarna. Tack och lov behövdes den inte, men det kändes lite konstigt att efter 75 år åter ha blöja. Även efter så lång tid är vi pojkar måna om vår värdighet, så lova att det där med blöjan får stanna mellan oss.
Kvällen påminde om en vecka på 1970-talet, då jag kommit hem efter ett besök bland de många fantastiska Tuff-projekten i Indien. Jag hade drabbats av den mest forsande diarré. Till och med det jag drack kom snabbt ut bakvägen. Jag tappade åtta kilo på en vecka. Minns att taskiga kompisar drev med mig. De tyckte att jag skulle skaffa en villa i Trollbäcken. När jag frågade varför fnissade de och sa att den skulle passa mig perfekt, för den hade sex toaletter. Skitroligt – tyckte de i alla fall.
Att jag drack så häftigt i går kväll berodde på det som hände i morse. Då låg jag med baken vänd mot en sympatisk och skicklig doktor, Robert Stig. Två vänligt leende sköterskor fanns också vid min sida. Den ena stod vid mina fötter, den andra hade koll på min mage. Varje gång de märkte att jag hade ont kände jag deras händer på min mage och mina fötter. Det var väldigt skönt, så jag har blivit en övertygad anhängare av beröringsterapi. När jag blir döende hoppas jag att det sista jag känner är varma kvinnohänder mot min kind. Det vore ett lyckligt slut.
Det jag var med om i morse kallas koloskopi. Kolon är namnet på ändtarmen. Genom den går läkaren in med en kamera, som han styr som en formel-ett-förare genom alla tvära svängar i tarmsystemet. Det fantastiska är att man under tiden på TV-skärmar kan titta på sitt konstiga inre.
I knappt tre dygn var jag på Södersjukhuset, men det verkade som ett par veckor. Det är en annan nästan sluten värld, en kvinnovärld, eftersom de flesta i personalen är sköterskor. Genom teven i dagrummet påmindes jag ändå om att det pågick en del också där utanför. Det blev en märklig blandning av privata och kollektiva tragedier. Medan snyftningarna från anhöriga till en cancersjuk hördes kunde jag på teve se förfärliga bilder från Kina och Burma.
För åtta år sedan räddades jag till livet av skicklig personal på Södersjukhuset. Då skrev jag i Tyresö Nyheter en krönika med rubriken ”Tillbaka till livet –med lila testiklar”. Jag är full av beundran för vår sjukvård, vars människor ofta gör oss friska eller åtminstone mindre sjuka. Dessa positiva krafter är en uppmuntrande kontrast till allt det nedbrytande i vår värld. De är diametrala motsatser till våld och dödande.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1185) 2008-05-18
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Kanske bör man bara tycka synd om dessa verbala krypskyttar och nätklottrare, vilkas civilkurage är så obefintligt att de inte vågar stå för sina åsikter. På radion har jag släppt fram tusentals människor med alla möjliga slags synpunkter. Men jag tänker inte ens på nätet diskutera med anonyma fegisar
Kvällen påminde om en vecka på 1970-talet, då jag kommit hem efter ett besök bland de många fantastiska Tuff-projekten i Indien. Jag hade drabbats av den mest forsande diarré. Till och med det jag drack kom snabbt ut bakvägen. Jag tappade åtta kilo på en vecka. Minns att taskiga kompisar drev med mig. De tyckte att jag skulle skaffa en villa i Trollbäcken. När jag frågade varför fnissade de och sa att den skulle passa mig perfekt, för den hade sex toaletter. Skitroligt – tyckte de i alla fall.
Att jag drack så häftigt i går kväll berodde på det som hände i morse. Då låg jag med baken vänd mot en sympatisk och skicklig doktor, Robert Stig. Två vänligt leende sköterskor fanns också vid min sida. Den ena stod vid mina fötter, den andra hade koll på min mage. Varje gång de märkte att jag hade ont kände jag deras händer på min mage och mina fötter. Det var väldigt skönt, så jag har blivit en övertygad anhängare av beröringsterapi. När jag blir döende hoppas jag att det sista jag känner är varma kvinnohänder mot min kind. Det vore ett lyckligt slut.
Det jag var med om i morse kallas koloskopi. Kolon är namnet på ändtarmen. Genom den går läkaren in med en kamera, som han styr som en formel-ett-förare genom alla tvära svängar i tarmsystemet. Det fantastiska är att man under tiden på TV-skärmar kan titta på sitt konstiga inre.
I knappt tre dygn var jag på Södersjukhuset, men det verkade som ett par veckor. Det är en annan nästan sluten värld, en kvinnovärld, eftersom de flesta i personalen är sköterskor. Genom teven i dagrummet påmindes jag ändå om att det pågick en del också där utanför. Det blev en märklig blandning av privata och kollektiva tragedier. Medan snyftningarna från anhöriga till en cancersjuk hördes kunde jag på teve se förfärliga bilder från Kina och Burma.
För åtta år sedan räddades jag till livet av skicklig personal på Södersjukhuset. Då skrev jag i Tyresö Nyheter en krönika med rubriken ”Tillbaka till livet –med lila testiklar”. Jag är full av beundran för vår sjukvård, vars människor ofta gör oss friska eller åtminstone mindre sjuka. Dessa positiva krafter är en uppmuntrande kontrast till allt det nedbrytande i vår värld. De är diametrala motsatser till våld och dödande.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1185) 2008-05-18
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Kanske bör man bara tycka synd om dessa verbala krypskyttar och nätklottrare, vilkas civilkurage är så obefintligt att de inte vågar stå för sina åsikter. På radion har jag släppt fram tusentals människor med alla möjliga slags synpunkter. Men jag tänker inte ens på nätet diskutera med anonyma fegisar
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1185) 08-05-18 till....
....till Kumla skola (Tyresö), som sin vana trogen gjorde en strålande insats vid sitt dagsverke den 7 maj. De jobbade in hela 72 476 kronor, varav hälften oavkortat går till Tuff-projekten i Indien. Andra hälften är avsedd för barn i Zambia. Nästa dagsverke för barnen i de fattiga byarna i indiska Dharampur görs av Tyresö skola den 5 juni. Vi som inte behöver anställa unga dagsverkare kan ändå stödja dessa solidariska insatser genom att sätta in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2.
....till världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, som hade sin årskongress den senaste helgen och som samtidigt kunde fira sin 125:e årsdag.
....till Aftonbladet som (15/5) förde in en artikel av Bengt Westerberg, ordförande i Röda korset, och Anna Ek, ordförande i Svenska Freds. De uppmanar statsminister Fredrik Reinfeldt att ge ett tydligt besked om klustervapen inför konferensen i Dublin den 19-30 maj. De skriver bland annat: ”En stor majoritet av de deltagande staterna arbetar för ett undantagslöst förbud, men Sverige har hittills lagt mest energi på att försöka undanta det svenska klustervapnet, Bombkapsel 90. Den militära nyttan med klustervapen är idag starkt ifrågasatt. Vapnen togs fram för att kunna hejda framryckande pansarförband, men har aldrig använts i det syftet. I själva verket har de använts som offensivt anfallsvapen. Man beräknar att omkring 60 000 människor har dödats och skadats av klustervapen och de blindgångare de efterlämnat. Av dessa är över 90 procent civila.”
....till Olga Bonfiglio i CommonDreams.org (4/5), som citerar iranskan Shirin Ebadi, som fick Nobels fredspris 2003, den första muslimska kvinnan som fick denna utmärkelse. Ebadi som modigt kämpat för mänskliga rättigheter och mot diskrimineringen av kvinnor i Iran vädjar nu till amerikanerna att sluta med att hota med bomber mot Iran. Iranierna vill inte ha kärnvapen utan mera jobb, bättre bostäder och hälsa och mera frihet, påpekar hon. Om Iran hotas militärt kommer också regimkritiska iranier att sluta upp bakom Mahmoud Ahmadinejad, som kommer att utnyttja situationen till att framkalla en nationalistisk våg och att ännu mera förtrycka mänskliga rättigheter. Shirin Ebadi varnar för att regeringar satsar en stor del av budgeten på militärutgifter och efterlyser en folklig proteströrelse mot detta slöseri.
....till Independent, som (8/5) har en artikel av Johann Hari under rubriken ”The loathsome smearing of Israel's critics” [Den äckliga brännmärkningen av Israels kritiker]. Han ger många exempel på hur den inflytelserika israeliska högerlobbyn i USA alltid stämplar sina meningsmotståndare som ”antisemiter”. Hari skriver bland annat: ”Som president visade Jimmy Carter sitt engagemang för Israel genom att ge mera hjälp än någonsin och förmedlade det enda fredsavtalet med ett arabland som Israel någonsin åtnjutit. Han vill också se ett tryggt och säkert Palestina vid sidan om Israel, så i fjol skrev han en bok med titeln Palestine: Peace Not Apartheid [Palestina: Fred inte apartheid]. Det är en förbindlig och saklig genomgång av de främsta rapporterna om mänskliga rättigheter.” Men Carter jämför också palestiniernas situation på västbanken och i Gaza med offren för apartheidsystemet i Sydafrika. Därför stämplas han nu som rasist, påpekar Johann Hari.
....till solidariska människor, som lämnar gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff är helt oavlönat men det finns kostnader i form av lokalhyra och mycket annat
....till världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, som hade sin årskongress den senaste helgen och som samtidigt kunde fira sin 125:e årsdag.
....till Aftonbladet som (15/5) förde in en artikel av Bengt Westerberg, ordförande i Röda korset, och Anna Ek, ordförande i Svenska Freds. De uppmanar statsminister Fredrik Reinfeldt att ge ett tydligt besked om klustervapen inför konferensen i Dublin den 19-30 maj. De skriver bland annat: ”En stor majoritet av de deltagande staterna arbetar för ett undantagslöst förbud, men Sverige har hittills lagt mest energi på att försöka undanta det svenska klustervapnet, Bombkapsel 90. Den militära nyttan med klustervapen är idag starkt ifrågasatt. Vapnen togs fram för att kunna hejda framryckande pansarförband, men har aldrig använts i det syftet. I själva verket har de använts som offensivt anfallsvapen. Man beräknar att omkring 60 000 människor har dödats och skadats av klustervapen och de blindgångare de efterlämnat. Av dessa är över 90 procent civila.”
....till Olga Bonfiglio i CommonDreams.org (4/5), som citerar iranskan Shirin Ebadi, som fick Nobels fredspris 2003, den första muslimska kvinnan som fick denna utmärkelse. Ebadi som modigt kämpat för mänskliga rättigheter och mot diskrimineringen av kvinnor i Iran vädjar nu till amerikanerna att sluta med att hota med bomber mot Iran. Iranierna vill inte ha kärnvapen utan mera jobb, bättre bostäder och hälsa och mera frihet, påpekar hon. Om Iran hotas militärt kommer också regimkritiska iranier att sluta upp bakom Mahmoud Ahmadinejad, som kommer att utnyttja situationen till att framkalla en nationalistisk våg och att ännu mera förtrycka mänskliga rättigheter. Shirin Ebadi varnar för att regeringar satsar en stor del av budgeten på militärutgifter och efterlyser en folklig proteströrelse mot detta slöseri.
....till Independent, som (8/5) har en artikel av Johann Hari under rubriken ”The loathsome smearing of Israel's critics” [Den äckliga brännmärkningen av Israels kritiker]. Han ger många exempel på hur den inflytelserika israeliska högerlobbyn i USA alltid stämplar sina meningsmotståndare som ”antisemiter”. Hari skriver bland annat: ”Som president visade Jimmy Carter sitt engagemang för Israel genom att ge mera hjälp än någonsin och förmedlade det enda fredsavtalet med ett arabland som Israel någonsin åtnjutit. Han vill också se ett tryggt och säkert Palestina vid sidan om Israel, så i fjol skrev han en bok med titeln Palestine: Peace Not Apartheid [Palestina: Fred inte apartheid]. Det är en förbindlig och saklig genomgång av de främsta rapporterna om mänskliga rättigheter.” Men Carter jämför också palestiniernas situation på västbanken och i Gaza med offren för apartheidsystemet i Sydafrika. Därför stämplas han nu som rasist, påpekar Johann Hari.
....till solidariska människor, som lämnar gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff är helt oavlönat men det finns kostnader i form av lokalhyra och mycket annat
söndag, maj 11
FRAMHÅLL DET BÄSTA I OLIKA RELIGIONER!
I Tuff har i många år diskussionscaféet med det vitsiga namnet Filosofika funnits. Senaste träffen handlade om krig i religioners namn. Som vanligt var det högt i tak trots människor med olika övertygelser och trosuppfattningar. Nästan lika många åsikter och infallsvinklar som deltagare. Toleransen var stor. Skulle Filosofika ha varit världen skulle alla konflikter ha lösts icke-våldsligt genom diskussion.
Det är alltför lätt att i historien hitta förfärliga exempel på hur religioner fått motivera och rättfärdiga krigiska massmord. I Filosofika är dock frågorna långt flera än de självsäkra svaren. Är det inte ofta så att makthavare utnyttjar religioner för att stärka sin egen ekonomiska eller politiska situation? Var ens trettioåriga kriget i första hand ett religionskrig? Var inte svenskarna mera måna om att få kontrollera de tyska flodmynningarna med sina stora tullinkomster än att värna om religionsfriheten och bekämpa det katolska Habsburg? Och hade inte det protestantiska Sverige god hjälp av det katolska Frankrike, som hade kardinaler till och med i sin politiska ledning?
Vi hör ofta om blodiga stridigheter mellan sunni- och shiamuslimer i Irak, nu på sistone också i Libanon. Men också där finns det anledning att undra, om inte andra motiv än de religiösa är minst lika starka. Shiitiska Hizbollah stöds av en del kristna libanesiska grupper medan andra kristna libaneser stöder den mera sunnidominerade regeringen. Och i kulisserna verkar ett stim av länder: Syrien, Iran, Saudiarabien, Israel, USA med flera.
Man bör kanske fråga sig om religionernas dualism, deras ständiga uppdelning i onda och goda eller demoner och änglar, verkligen bidrar till en bättre värld. Det blir en väldigt djup klyfta mellan ”vi” och ”dom där andra”. Muslimska fundamentalister surrar om det ”sataniska” väst och en ”pånyttfödd kristen president” i USA fördömde ju för några år sedan ”ondskans axelmakter” och slog fast att ”de som inte är med oss är emot oss”. Vi vet vilka enorma mänskliga tragedier han orsakat i två av dessa ”ondskans axelmakter”, Afghanistan och Irak. Ibland finns det anledning att undra om de självgoda inte rentav ställer till med större elände än de så kallade ”onda”.
Vi vet alla att kristendomens gyllene regel säger att det vi vill att andra ska göra mot oss, det ska vi också göra mot våra medmänniskor. Liknande fina bud finns i alla stora religioner. Ändå ställer varmt religiösa människor upp i krig för att döda andra, trots att inget brott är värre eller synd svårare än att mörda. Kan det bero på att de heliga skrifterna också innehåller en massa annat, som får de krigiska att hitta ursäkter för sitt mördande? Men uttrycket ”heligt krig” borde självfallet brännmärkas som den i särklass värsta hädelsen i alla religioner.
Det finns dock religiösa människor som vägrar att behaga krigiska herrar och inte viker sig för den öronbedövande krigspropagandan. För tio år sedan berättade vi här i Radio Tuff om den österrikiske bonden Franz Jägerstätter. I motsats till andra kristna tyskar och österrikare vägrade han att deltaga i kriget mot de "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna". Han menade att kriget bara skulle drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land. (Av flera tiotals miljoner dödade européer i andra världskriget utgjorde ryssar och tyskar en klar majoritet, men eftersom de leddes av Stalin och Hitler är det inte opportunt att ömka dem). Den 9 augusti 1943 avrättades Franz Jägerstätter. Den tyske fängelseprästen sa den natten att han då --för den enda gången i sitt liv--hade fått träffa ett helgon.
I vintras berättade vi i Radio Tuff om muslimen Abdul Ghaffar Khan, en av Gandhis medarbetare i den icke-våldsliga kampen för frigörelse från britterna. Ghaffar Khans anhängare var många och de kallade sig för ”guds tjänare”. De menade att Koranen betonade kärlek och icke-våld, men när de demonstrerade fredligt blev många av dem dödade av brittiska kulor.
Det finns så många goda människor i alla religioner. Tänk om de kunde stiga fram skuldra vid skuldra och påminna sina trosfränder om att kärnan i religionerna är kärlek och broderskap. Då skulle vi få en mycket bättre värld.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Det är alltför lätt att i historien hitta förfärliga exempel på hur religioner fått motivera och rättfärdiga krigiska massmord. I Filosofika är dock frågorna långt flera än de självsäkra svaren. Är det inte ofta så att makthavare utnyttjar religioner för att stärka sin egen ekonomiska eller politiska situation? Var ens trettioåriga kriget i första hand ett religionskrig? Var inte svenskarna mera måna om att få kontrollera de tyska flodmynningarna med sina stora tullinkomster än att värna om religionsfriheten och bekämpa det katolska Habsburg? Och hade inte det protestantiska Sverige god hjälp av det katolska Frankrike, som hade kardinaler till och med i sin politiska ledning?
Vi hör ofta om blodiga stridigheter mellan sunni- och shiamuslimer i Irak, nu på sistone också i Libanon. Men också där finns det anledning att undra, om inte andra motiv än de religiösa är minst lika starka. Shiitiska Hizbollah stöds av en del kristna libanesiska grupper medan andra kristna libaneser stöder den mera sunnidominerade regeringen. Och i kulisserna verkar ett stim av länder: Syrien, Iran, Saudiarabien, Israel, USA med flera.
Man bör kanske fråga sig om religionernas dualism, deras ständiga uppdelning i onda och goda eller demoner och änglar, verkligen bidrar till en bättre värld. Det blir en väldigt djup klyfta mellan ”vi” och ”dom där andra”. Muslimska fundamentalister surrar om det ”sataniska” väst och en ”pånyttfödd kristen president” i USA fördömde ju för några år sedan ”ondskans axelmakter” och slog fast att ”de som inte är med oss är emot oss”. Vi vet vilka enorma mänskliga tragedier han orsakat i två av dessa ”ondskans axelmakter”, Afghanistan och Irak. Ibland finns det anledning att undra om de självgoda inte rentav ställer till med större elände än de så kallade ”onda”.
Vi vet alla att kristendomens gyllene regel säger att det vi vill att andra ska göra mot oss, det ska vi också göra mot våra medmänniskor. Liknande fina bud finns i alla stora religioner. Ändå ställer varmt religiösa människor upp i krig för att döda andra, trots att inget brott är värre eller synd svårare än att mörda. Kan det bero på att de heliga skrifterna också innehåller en massa annat, som får de krigiska att hitta ursäkter för sitt mördande? Men uttrycket ”heligt krig” borde självfallet brännmärkas som den i särklass värsta hädelsen i alla religioner.
Det finns dock religiösa människor som vägrar att behaga krigiska herrar och inte viker sig för den öronbedövande krigspropagandan. För tio år sedan berättade vi här i Radio Tuff om den österrikiske bonden Franz Jägerstätter. I motsats till andra kristna tyskar och österrikare vägrade han att deltaga i kriget mot de "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna". Han menade att kriget bara skulle drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land. (Av flera tiotals miljoner dödade européer i andra världskriget utgjorde ryssar och tyskar en klar majoritet, men eftersom de leddes av Stalin och Hitler är det inte opportunt att ömka dem). Den 9 augusti 1943 avrättades Franz Jägerstätter. Den tyske fängelseprästen sa den natten att han då --för den enda gången i sitt liv--hade fått träffa ett helgon.
I vintras berättade vi i Radio Tuff om muslimen Abdul Ghaffar Khan, en av Gandhis medarbetare i den icke-våldsliga kampen för frigörelse från britterna. Ghaffar Khans anhängare var många och de kallade sig för ”guds tjänare”. De menade att Koranen betonade kärlek och icke-våld, men när de demonstrerade fredligt blev många av dem dödade av brittiska kulor.
Det finns så många goda människor i alla religioner. Tänk om de kunde stiga fram skuldra vid skuldra och påminna sina trosfränder om att kärnan i religionerna är kärlek och broderskap. Då skulle vi få en mycket bättre värld.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Marianne Stalbohm-Stieger: I vårens och hänryckningens tid
Kära lyssnare!
Aldrig är det så vackert som i den underbara månaden maj. Och i år tycker jag det är vackrare än någonsin. Varje morgon i en veckas tid har jag vaknat av att solen strålar in genom fönstret, himlen är klarblå och bron till Danmark lyser över glittrande vågor. Vita segel tycks sväva fram över böljorna, måsarna skriar och duvorna på takutsprånget är galna av vår- och parningsglädje.
Tur att vi inte befinner oss i Österrike just nu. Jag tänker då inte på den förfärliga familjetragedin i Amstetten, som tidningarna har frossat i. Nej, jag förblir vid hänryckningen. I dagarna sammanstrålar i Mondsee i Österrike schamaner och helbrägdagörare från hela världen för att utbyta sina erfarenheter. Så ska den koreanske schamanen Kim Keum-Wha visa hur hon med hjälp av extatiska danser kommer i kontakt med andevärlden. Indianen Stående Örnen ska presentera en egen teknik som ger människor energi och stabilitet. Det tycks vi behöva i denna värld av galenskaper. Men jag låter mig nog hellre ryckas hän av vårfägringen än av andevärlden.
På tal om Österrike så förvånas jag ständigt över denna flod av böcker om en viss österrikare, nämligen Adolf Hitler. Den mannen tycks fascinera om och om igen. En ny biografi över denna tyrann har sett dagens ljus. Förlaget Historiska Media har gett ut boken Adolf Hitler av Bengt Liljegren, som i och med denna skildring vill ”avdemonisera” Hitler. Det gör han genom att späcka sin bok med mängder av vardagliga händelser i Hitlers liv. Inte vet jag om världen är betjänt av ytterligare en bok om mannen som har dragit fördärv över så många miljoner människor.
Nej, jag vill hellre berätta om en annan bok som kommit ut just i dagarna, nämligen en biografi över änkan efter greve Claus Schenk von Stauffenberg, mannen som placerade en bomb under bordet i Hitlers högkvarter den 20 juli 1944. När von Stauffenberg lämnade bunkern och hörde explosionen bakom sig var han säker på att Hitler hade omkommit vid attentatet. Vad han då inte visste var att Hitler sekunderna innan hade gått runt bordet och på så sätt undkommit döden. Massor med böcker har skrivits om detta ämne, men alla har de slutat ungefär vid attentatsmännens avrättning, för de var ju flera som hade planerat
Hitlers död. .
Men vad hände med familjerna? I fallet Stauffenberg hotade Hitler ju med att utrota hela familjen. I den nya boken ”Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg” berättar dottern Konstanze von Schulthess om familjens och framförallt änkans öde efter Claus Schenk von Stauffenbergs avrättning. Grevinnan Nina, som alltid har framställts som högdragen och totalt ovetande om mannens planer, framställs av dottern som en klok, varmhjärtad och mycket välinsatt och medveten kvinna.
Nina von Stauffenberg, som lärde känna sin man redan som 16-åring var nästan från början, åtminstone från 1939, väl informerad om och införstådd i sin mans planer. Men han hade ”befallt” henne att framställa sig själv som en ovetande kvinna som skötte hem och barn och tvättade blöjor och smutstvätt. Grevinnan, som redan hade fyra barn, var gravid i tredje månaden med den dotter som aldrig fick lära känna sin far och som nu, efter moderns död, skrivit denna bok.
När familjen fick kännedom om attentatet var Claus Schenk von Stauffenberg redan avrättad. Tre dagar efter attentatet arresterades den gravida änkan och fick tillbringa månader i olika koncentrationsläger, där hon också födde dottern Konstanze. Författarinnan skildrar bland annat en episod som verkligen visar på ödets iron. Vid en av baddagarna i koncentrationslägret låg Nina i ett badkar bredvid änkan efter Ernst Thälmann, kommunisten som Hitler hade låtit fängsla redan 1933. Nina von Stauffenberg med sin nyfödda dotter överlevde de sista krigsmånadernas fasor och kunde efter frisläppandet återförenas med sina fyra andra barn om vilkas öden hon hela tiden hade hållits ovetande.
Dottern Konstanze skildrar moderns 90-årsdag med en känsla av triumf. Hela familjeklanen på 50 personer var församlad och alla hade en känsla av ”tji fick du, Hitler, oss utrotade du inte!”
Jag kan bara hoppas att boken snart finner en översättare så att ni alla kan ta del av detta kvinnoöde.
Med en önskan om en skön och avkopplande pingsthelg hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Aldrig är det så vackert som i den underbara månaden maj. Och i år tycker jag det är vackrare än någonsin. Varje morgon i en veckas tid har jag vaknat av att solen strålar in genom fönstret, himlen är klarblå och bron till Danmark lyser över glittrande vågor. Vita segel tycks sväva fram över böljorna, måsarna skriar och duvorna på takutsprånget är galna av vår- och parningsglädje.
Tur att vi inte befinner oss i Österrike just nu. Jag tänker då inte på den förfärliga familjetragedin i Amstetten, som tidningarna har frossat i. Nej, jag förblir vid hänryckningen. I dagarna sammanstrålar i Mondsee i Österrike schamaner och helbrägdagörare från hela världen för att utbyta sina erfarenheter. Så ska den koreanske schamanen Kim Keum-Wha visa hur hon med hjälp av extatiska danser kommer i kontakt med andevärlden. Indianen Stående Örnen ska presentera en egen teknik som ger människor energi och stabilitet. Det tycks vi behöva i denna värld av galenskaper. Men jag låter mig nog hellre ryckas hän av vårfägringen än av andevärlden.
På tal om Österrike så förvånas jag ständigt över denna flod av böcker om en viss österrikare, nämligen Adolf Hitler. Den mannen tycks fascinera om och om igen. En ny biografi över denna tyrann har sett dagens ljus. Förlaget Historiska Media har gett ut boken Adolf Hitler av Bengt Liljegren, som i och med denna skildring vill ”avdemonisera” Hitler. Det gör han genom att späcka sin bok med mängder av vardagliga händelser i Hitlers liv. Inte vet jag om världen är betjänt av ytterligare en bok om mannen som har dragit fördärv över så många miljoner människor.
Nej, jag vill hellre berätta om en annan bok som kommit ut just i dagarna, nämligen en biografi över änkan efter greve Claus Schenk von Stauffenberg, mannen som placerade en bomb under bordet i Hitlers högkvarter den 20 juli 1944. När von Stauffenberg lämnade bunkern och hörde explosionen bakom sig var han säker på att Hitler hade omkommit vid attentatet. Vad han då inte visste var att Hitler sekunderna innan hade gått runt bordet och på så sätt undkommit döden. Massor med böcker har skrivits om detta ämne, men alla har de slutat ungefär vid attentatsmännens avrättning, för de var ju flera som hade planerat
Hitlers död. .
Men vad hände med familjerna? I fallet Stauffenberg hotade Hitler ju med att utrota hela familjen. I den nya boken ”Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg” berättar dottern Konstanze von Schulthess om familjens och framförallt änkans öde efter Claus Schenk von Stauffenbergs avrättning. Grevinnan Nina, som alltid har framställts som högdragen och totalt ovetande om mannens planer, framställs av dottern som en klok, varmhjärtad och mycket välinsatt och medveten kvinna.
Nina von Stauffenberg, som lärde känna sin man redan som 16-åring var nästan från början, åtminstone från 1939, väl informerad om och införstådd i sin mans planer. Men han hade ”befallt” henne att framställa sig själv som en ovetande kvinna som skötte hem och barn och tvättade blöjor och smutstvätt. Grevinnan, som redan hade fyra barn, var gravid i tredje månaden med den dotter som aldrig fick lära känna sin far och som nu, efter moderns död, skrivit denna bok.
När familjen fick kännedom om attentatet var Claus Schenk von Stauffenberg redan avrättad. Tre dagar efter attentatet arresterades den gravida änkan och fick tillbringa månader i olika koncentrationsläger, där hon också födde dottern Konstanze. Författarinnan skildrar bland annat en episod som verkligen visar på ödets iron. Vid en av baddagarna i koncentrationslägret låg Nina i ett badkar bredvid änkan efter Ernst Thälmann, kommunisten som Hitler hade låtit fängsla redan 1933. Nina von Stauffenberg med sin nyfödda dotter överlevde de sista krigsmånadernas fasor och kunde efter frisläppandet återförenas med sina fyra andra barn om vilkas öden hon hela tiden hade hållits ovetande.
Dottern Konstanze skildrar moderns 90-årsdag med en känsla av triumf. Hela familjeklanen på 50 personer var församlad och alla hade en känsla av ”tji fick du, Hitler, oss utrotade du inte!”
Jag kan bara hoppas att boken snart finner en översättare så att ni alla kan ta del av detta kvinnoöde.
Med en önskan om en skön och avkopplande pingsthelg hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Franz Jägerstätter följde sitt samvete
Från Radio Tuff 6 september 1998)
I förra veckans Radio Tuff recencerade jag med hjälp av Monica Schelin den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs' bok "Slutet på det tjugonde århundradet". I slutet av det inslaget lovade jag att berätta om en av de personer Lukacs nämner med största högaktning.
Så här berättar han: Under första världskriget föddes i Österrike en pojke som döptes till Franz. Det var i den lilla byn St Radegund i Ober-Österreich mellan Salzburg och Hitlers födelsestad Branau. Mamman var piga. Pappan var också fattig, så Franz' föräldrar kunde inte gifta sig. Det var i stället hans katolskt fromma mormor som tog hand om honom.
Efter ett par år gifte sig mamman med en välbärgad bonde, som adopterade honom och då fick han namnet Franz Jägerstätter. På 30-talet gifte han sig och fick tre döttrar. Han var då en stilig ung bonde, som gärna festade och han var den förste i byn som skaffade motorcykel. Samtidigt djupnade hans religiösa övertygelse, det som hans varmt katolska mormor tidigt hade grundlagt hos honom. Det finns brev och anteckningar bevarade, där han på ett rättframt och enkelt sätt uttrycker sin tro och talar om en katolsk människas plikter.
Det här skulle prägla de sista åren av hans unga liv och bringa det till ett plötsligt och tragiskt slut. Franz var sålunda den ende i sin by som 1938 röstade emot Anschluss, Österrikes anslutning till Hitlers Tyskland. Trots att äktenskapet var lyckligt blev det då slitningar, för hustrun var rädd för konsekvenserna med att inta en så annorlunda hållning gentemot den stora majoriteten av jublande österrikare. Sedermera skulle hon ändra sig och lojalt ställa upp på makens sida.
Främst utifrån sin religiösa övertygelse ansåg Franz Jägerstätter, att nazismen var farlig och ond. Denna hållning innebar, att han också bland andra troende kände sig mycket ensamt. Visserligen hade påven Pius XI år 1937 skarpt fördömt nazisternas rasism i sin encyklika "Mit brennender Sorge", men våren därpå lästes i alla Österrikes kyrkor upp ett herdabrev som prisade nazismen och föreningen med Tyskland.
Framförallt vände han sig mot kriget. Inte ens fälttåget mot "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna" kunde han --i motsats till så många andra kristna-- acceptera. Kriget skulle bara drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land, menade han.
Franz Jägerstätters övertygelse skulle sättas på sitt yttersta prov, när han våren 1943 blev inkallad. Han vägrade göra vapentjänst. Den 9 augusti 1943 avrättades han med giljotin i Brandenburgfängelset i Berlin. Den tyska fängelseprästen sa den natten att han då --för en enda gång i sitt liv--hade fått träffa ett helgon. Under fängelsetiden hade Franz Jägerstätter varit ett stöd för sina medfångar, skrivit många brev till sin hustru och gjort anteckningar. Bland annat skrev han:
"Det är inte de världsliga makterna givet att undertrycka samvetet hos en enda mänsklig varelse"
Efter hans död vann hans änka mycken respekt i byn St Radegund genom sin duktighet att ensam driva jordbruket och uppfostra sina tre döttrar. John Lukacs har hämtat sina uppgifter om det här fallet från boken "In Solitary Witness". Den utgavs 1966 och skrevs av Gordon Zahn, själv vapenvägrare under andra världskriget.
Där någonstans på vägen mellan Branau och Salzburg finns det en skylt som visar en vägen mot St Radegund. Under skylten finns det faktiskt också en annan. På den står GRAB JÄGERSTÄTTER. Om jag någonsin mer kommer till Österrike, skall jag besöka den graven.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin, Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff. 1998-09-06
I förra veckans Radio Tuff recencerade jag med hjälp av Monica Schelin den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs' bok "Slutet på det tjugonde århundradet". I slutet av det inslaget lovade jag att berätta om en av de personer Lukacs nämner med största högaktning.
Så här berättar han: Under första världskriget föddes i Österrike en pojke som döptes till Franz. Det var i den lilla byn St Radegund i Ober-Österreich mellan Salzburg och Hitlers födelsestad Branau. Mamman var piga. Pappan var också fattig, så Franz' föräldrar kunde inte gifta sig. Det var i stället hans katolskt fromma mormor som tog hand om honom.
Efter ett par år gifte sig mamman med en välbärgad bonde, som adopterade honom och då fick han namnet Franz Jägerstätter. På 30-talet gifte han sig och fick tre döttrar. Han var då en stilig ung bonde, som gärna festade och han var den förste i byn som skaffade motorcykel. Samtidigt djupnade hans religiösa övertygelse, det som hans varmt katolska mormor tidigt hade grundlagt hos honom. Det finns brev och anteckningar bevarade, där han på ett rättframt och enkelt sätt uttrycker sin tro och talar om en katolsk människas plikter.
Det här skulle prägla de sista åren av hans unga liv och bringa det till ett plötsligt och tragiskt slut. Franz var sålunda den ende i sin by som 1938 röstade emot Anschluss, Österrikes anslutning till Hitlers Tyskland. Trots att äktenskapet var lyckligt blev det då slitningar, för hustrun var rädd för konsekvenserna med att inta en så annorlunda hållning gentemot den stora majoriteten av jublande österrikare. Sedermera skulle hon ändra sig och lojalt ställa upp på makens sida.
Främst utifrån sin religiösa övertygelse ansåg Franz Jägerstätter, att nazismen var farlig och ond. Denna hållning innebar, att han också bland andra troende kände sig mycket ensamt. Visserligen hade påven Pius XI år 1937 skarpt fördömt nazisternas rasism i sin encyklika "Mit brennender Sorge", men våren därpå lästes i alla Österrikes kyrkor upp ett herdabrev som prisade nazismen och föreningen med Tyskland.
Framförallt vände han sig mot kriget. Inte ens fälttåget mot "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna" kunde han --i motsats till så många andra kristna-- acceptera. Kriget skulle bara drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land, menade han.
Franz Jägerstätters övertygelse skulle sättas på sitt yttersta prov, när han våren 1943 blev inkallad. Han vägrade göra vapentjänst. Den 9 augusti 1943 avrättades han med giljotin i Brandenburgfängelset i Berlin. Den tyska fängelseprästen sa den natten att han då --för en enda gång i sitt liv--hade fått träffa ett helgon. Under fängelsetiden hade Franz Jägerstätter varit ett stöd för sina medfångar, skrivit många brev till sin hustru och gjort anteckningar. Bland annat skrev han:
"Det är inte de världsliga makterna givet att undertrycka samvetet hos en enda mänsklig varelse"
Efter hans död vann hans änka mycken respekt i byn St Radegund genom sin duktighet att ensam driva jordbruket och uppfostra sina tre döttrar. John Lukacs har hämtat sina uppgifter om det här fallet från boken "In Solitary Witness". Den utgavs 1966 och skrevs av Gordon Zahn, själv vapenvägrare under andra världskriget.
Där någonstans på vägen mellan Branau och Salzburg finns det en skylt som visar en vägen mot St Radegund. Under skylten finns det faktiskt också en annan. På den står GRAB JÄGERSTÄTTER. Om jag någonsin mer kommer till Österrike, skall jag besöka den graven.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin, Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff. 1998-09-06
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1184) 08-05-11 till....
....till Göteborgs-Posten som (4/5) förde in en debattartikel av Pierre Schori under rubriken SKRÄMMANDE TYSTNAD OM KÄRNVAPENHOTET. Han skriver: ”Det är skrämmande hur kärnvapenhotet har nästan banaliserats bort ur den politiska debatten i Sverige. Jag menar inte att vi skall följa exemplet från Bush, Cheney och den kommande Sverigegästen Rice som varnade för ’svampmolnet över amerikanska städer’. Detta skedde ju för att söka rättfärdiga ett olagligt Irakkrig. Samtidigt moderniserar USA sina egna domedagsvapen.”
Schori kritiserar ”det politiskt oönskade och militärt onödiga missilförsvaret med utplacering i Tjeckien och Polen. Förevändningen var att Irans missiler skulle kunna hota också Europa. Och detta skedde trots vetskapen om att Iran upphörde med sitt nukleära vapenprogram år 2003, och att eventuella planer i Teheran om att nystarta ett dylikt program inte skulle kunna bli operationellt förrän år 2015 enligt EU:s Institut för säkerhetsstudier.”
....till Södertörns friskola i Huddinge som vid sin solidaritetsafton den 29 april jobbade in 28 217 kr, som via Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, oavkortat kommer att skickas till indiska partners för deras fortsatta framgångsrika arbete bland Dharampurs små fattiga byar. Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda har nyligen gjort dagsverken Tuffs indiska projekt, men resultaten därfrån föreligger ännu inte. Och nästa skola som gör ett dagsverke för projekten är Tyresö skola. Det sker den 5 juni
....till Svenska Freds och andra organisationer, som kräver att den svenska regeringen under regeringskonferensen i Dublin 19-30 maj måste aktivt verka för ett förbud mot klustervapen. De påpekar, att 98 procent av alla som faller offer för dessa lömska vapen är civila. Måndag den 12 maj kl 12.15 ordnar det svenska nätverket mot klustervapen en manifestation på Sergels torg.
....till Anita Goldman, som (AB 8/5) recenserar en ny bok om de israeliska bosättarna, minoriteten som sedan 40 år hållit det land som just fyllt 60 i ett strupgrepp. Hon skriver bland annat: ”Yitzhak Rabin var politikern som bosättarna älskade att hata. Bonde och soldat, född i Israel, utan band med diaspora och utan nostalgi för messiansk ’bullshit’ kunde han säga: ’Jag har inget emot att visa upp ett visum när jag åker till Västbanken’. För denna inställning fick han betala med sitt liv.” ( Premiärminister Rabin mördades 1995 av den israeliske högerextremisten Yigal Amir. Hans sista ord var : ”Jag vet att det finns en chans till fred, vi måste ta den” Anita Goldmans slutkläm lyder: ”Det israeliska samhället militariserades, demokratin urholkades, generationer av unga judiska män brutaliserades av erfarenheterna som ockupationssoldater mot en försvarslös civilbefolkning. De ofantliga ekonomiska kostnaderna för hela bosättarspektaklet går inte att uppskatta, inte heller de demokratiska förlusterna. Och för det enorma lidande som ockupationen inneburit för den palestinska befolkningen kan väl aldrig en prislapp specificeras.”
....till dem som kommer till det lockande Tuff-mötet på onsdag. Då diskuterar vi ”krig fred och religioner”. Sex människor, både kristna och muslimer med rötter från Mellannöstern börjar med korta inledningar. De är Ida Dzanovic, Fazeela Selberg-Zaib, Sami Almaleh, Siad Abu-Ali, Khaled Assaad och Widad Zaki.
Kulturcaféet vid Nyboda skola onsdag den 14 maj kl 19
....till dem som tar chansen att fynda vid Tuffs stora vårloppis lördag den 17 maj kl 11-15 vid ängen nedanför rulltrappan i Tyresö centrum. Vi som inte behöver prylar kan ju stödja Tuff genom att i stället sätta in en gåva på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
Schori kritiserar ”det politiskt oönskade och militärt onödiga missilförsvaret med utplacering i Tjeckien och Polen. Förevändningen var att Irans missiler skulle kunna hota också Europa. Och detta skedde trots vetskapen om att Iran upphörde med sitt nukleära vapenprogram år 2003, och att eventuella planer i Teheran om att nystarta ett dylikt program inte skulle kunna bli operationellt förrän år 2015 enligt EU:s Institut för säkerhetsstudier.”
....till Södertörns friskola i Huddinge som vid sin solidaritetsafton den 29 april jobbade in 28 217 kr, som via Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, oavkortat kommer att skickas till indiska partners för deras fortsatta framgångsrika arbete bland Dharampurs små fattiga byar. Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda har nyligen gjort dagsverken Tuffs indiska projekt, men resultaten därfrån föreligger ännu inte. Och nästa skola som gör ett dagsverke för projekten är Tyresö skola. Det sker den 5 juni
....till Svenska Freds och andra organisationer, som kräver att den svenska regeringen under regeringskonferensen i Dublin 19-30 maj måste aktivt verka för ett förbud mot klustervapen. De påpekar, att 98 procent av alla som faller offer för dessa lömska vapen är civila. Måndag den 12 maj kl 12.15 ordnar det svenska nätverket mot klustervapen en manifestation på Sergels torg.
....till Anita Goldman, som (AB 8/5) recenserar en ny bok om de israeliska bosättarna, minoriteten som sedan 40 år hållit det land som just fyllt 60 i ett strupgrepp. Hon skriver bland annat: ”Yitzhak Rabin var politikern som bosättarna älskade att hata. Bonde och soldat, född i Israel, utan band med diaspora och utan nostalgi för messiansk ’bullshit’ kunde han säga: ’Jag har inget emot att visa upp ett visum när jag åker till Västbanken’. För denna inställning fick han betala med sitt liv.” ( Premiärminister Rabin mördades 1995 av den israeliske högerextremisten Yigal Amir. Hans sista ord var : ”Jag vet att det finns en chans till fred, vi måste ta den” Anita Goldmans slutkläm lyder: ”Det israeliska samhället militariserades, demokratin urholkades, generationer av unga judiska män brutaliserades av erfarenheterna som ockupationssoldater mot en försvarslös civilbefolkning. De ofantliga ekonomiska kostnaderna för hela bosättarspektaklet går inte att uppskatta, inte heller de demokratiska förlusterna. Och för det enorma lidande som ockupationen inneburit för den palestinska befolkningen kan väl aldrig en prislapp specificeras.”
....till dem som kommer till det lockande Tuff-mötet på onsdag. Då diskuterar vi ”krig fred och religioner”. Sex människor, både kristna och muslimer med rötter från Mellannöstern börjar med korta inledningar. De är Ida Dzanovic, Fazeela Selberg-Zaib, Sami Almaleh, Siad Abu-Ali, Khaled Assaad och Widad Zaki.
Kulturcaféet vid Nyboda skola onsdag den 14 maj kl 19
....till dem som tar chansen att fynda vid Tuffs stora vårloppis lördag den 17 maj kl 11-15 vid ängen nedanför rulltrappan i Tyresö centrum. Vi som inte behöver prylar kan ju stödja Tuff genom att i stället sätta in en gåva på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
fredag, maj 2
FÖRSTA MAJ OCH VÅRT BEHOV AV TRÖST
För ett par tre decennier sedan delade vi i Tuff ut ett blad till de demonstrerande på första maj. Det innehöll den strof som Henrik Menander inte tog med när han 1902 översatte Internationalen från franskan. Denna bortcensurerade vers sjöngs för länge sen i Radio Tuff av Nyboda musikklasser, men sången har försvunnit bland de tusentals program som sedan dess gjorts. Men så här lyder den:
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ned i täta led.
För furstars lögner har vi slagits
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång,
vi störtar våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp....etc, etc.
På första maj kom ingen morgontidning, men det gjorde inget, för Sveriges Radios P1 hade mycket hörvärt att bjuda på. Horace Engdahl jämförde Internationalens franska originaltext med Menanders översättning. Han fann, att på svenska fanns det tydliga drag från den kristna traditionen, medan det franska originalet var präglat av upplysningens, naturrättens och franska revolutionens idéer.
Kulturradion hade ett inslag om Stig Dagerman. Där citerades hans medgivande om att han saknade tro. Därför, menade han, kunde han inte bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa behöver inte frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden, som han skriver. En sak är dock han fast övertygad om: ”Människans behov av tröst är omättligt”.
Under en reportageresa i Tyskland 1946 såg Dagerman massor av mänskligt elände, som hans skildrade i sin bok ”Tysk höst”. Han har svårt att rangordna det mänskliga lidandet det första året efter kriget:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till –Hamburg”.
(En lång text om boken ”Tysk höst” finns på bloggen http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ )
Stig Dagerman ville bli bekräftad och led av prestationsångest. För oss som ibland undrar om vi verkligen gör någon nytta under våra korta jordeliv kan denna hans dagsvers kanske vara till tröst:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket,
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Men Dagermans eget behov av tröst var alltså omättligt. Redan 1954, vid 31 års ålder, begick han självmord.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1183) 2008-05-04
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Det verkar fegt men kanske bör man bara tycka synd om dessa som inte vågar stå för sina åsikter. De yttrar sig ofta oerhört självsäkert men har inte ens civilkurage nog att sätta ut sina namn. Det känns därför onödigt att svara dessa verbala krypskyttar. De som däremot i demokratisk ordning framträder med sina namn är intressanta och kan till och med ges utrymme i Radio Tuff. Ofta kör de anonyma med en enda käpphäst. Det spelar för dem ingen roll vad jag skriver om i skilda ämnen. Så länge jag inte med hull och hår är beredd att enbart fokusera på deras hjärtefråga tycker de att alla mina synpunkter är helkassa. De lider av tunnelseende.
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ned i täta led.
För furstars lögner har vi slagits
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång,
vi störtar våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp....etc, etc.
På första maj kom ingen morgontidning, men det gjorde inget, för Sveriges Radios P1 hade mycket hörvärt att bjuda på. Horace Engdahl jämförde Internationalens franska originaltext med Menanders översättning. Han fann, att på svenska fanns det tydliga drag från den kristna traditionen, medan det franska originalet var präglat av upplysningens, naturrättens och franska revolutionens idéer.
Kulturradion hade ett inslag om Stig Dagerman. Där citerades hans medgivande om att han saknade tro. Därför, menade han, kunde han inte bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa behöver inte frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden, som han skriver. En sak är dock han fast övertygad om: ”Människans behov av tröst är omättligt”.
Under en reportageresa i Tyskland 1946 såg Dagerman massor av mänskligt elände, som hans skildrade i sin bok ”Tysk höst”. Han har svårt att rangordna det mänskliga lidandet det första året efter kriget:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till –Hamburg”.
(En lång text om boken ”Tysk höst” finns på bloggen http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ )
Stig Dagerman ville bli bekräftad och led av prestationsångest. För oss som ibland undrar om vi verkligen gör någon nytta under våra korta jordeliv kan denna hans dagsvers kanske vara till tröst:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket,
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Men Dagermans eget behov av tröst var alltså omättligt. Redan 1954, vid 31 års ålder, begick han självmord.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1183) 2008-05-04
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Det verkar fegt men kanske bör man bara tycka synd om dessa som inte vågar stå för sina åsikter. De yttrar sig ofta oerhört självsäkert men har inte ens civilkurage nog att sätta ut sina namn. Det känns därför onödigt att svara dessa verbala krypskyttar. De som däremot i demokratisk ordning framträder med sina namn är intressanta och kan till och med ges utrymme i Radio Tuff. Ofta kör de anonyma med en enda käpphäst. Det spelar för dem ingen roll vad jag skriver om i skilda ämnen. Så länge jag inte med hull och hår är beredd att enbart fokusera på deras hjärtefråga tycker de att alla mina synpunkter är helkassa. De lider av tunnelseende.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1183) 08-05-04 till....
....till Tuffs indiska partners som i dagarna anordnar och finansierar massbröllop bland den fattiga stambefolkningen (tribals) i Dharampur, där många tuff-projekt finns. Hela 85 par skall vigas och bröllop i Indien är omfattande och kostsamma tillställningar. Men nu bekostar våra partners med donatorer från Bombay mat och andra festligheter, som brukar hålla på i dagar och nätter. Dessa s k tribals är kända för sina vilda danser och till och med för att i motsats till hinduerna dricka hembränt.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit till de tre skolor som just har eller ska göra dagsverken för skolorna i indiska Dharampur. Södertörns friskola i Huddinge och Alléskolan i Floda gjorde dagsverken för en vecka sedan och den 7 maj är det Kumla skola i Tyresö som jobbar in pengar, dom ska göra livet lite lättare för många hundra indiska barn. Bhikhu skriver bland annat: ”I området runt Vaghval med ca 50 000 invånare håller vi nu på att inrätta det första högstadiet någonsin i området. Era pengar kommer att användas till det och för ett skollaboratorium och för vattenförsörjning. Det är en sådan fin känsla för våra elever och lärare att veta svenska systerskolor långt härifrån arbetar för dem. Ännu viktigare är att era skolor ger oss mod och styrka i denna isolerade trakt.”
....till Bibliotekstjänsts Birgitta Mattson, som recenserar diktsamlingen ”Jag sjunger för dig haiku om sorg och saknad”, skriven av Radio Tuffs medarbetare Marianne Stalbohm-Stieger, som för ett par månader sedan läste flera av dikterna här i Radio Tuff. Birgitta Mattson skriver bland annat så här om Marianne: ”Hennes stora intresse är litteratur och sorgen efter en älskad makes bortgång väckte ett behov att själv uttrycka sig i diktens form. Hon valde den japanska haikuns begränsade form, tre rader och sjutton stavelser, för att frigöra och synliggöra sina starka känslor och ge dem en möjlighet att nå ut till andra. Hon tvekar inte inför intensiteten i sin smärta.”
....till Sydsvenskan som (29/4) översatt en förkortad version av en artikel från New York Review of Books. Den är skriven av den brittiske historieprofessorn Tony Judt. Han börjar med att förklara USA:s olyckliga entusiasm för väpnade konflikter genom att påpeka att ”USA är det enda demokratiska land där militären fortfarande glorifieras. Det beror på att landet slapp stora civila förluster under nittonhundratalets krig. Andra länder räknade civila offer i miljoner, men bara några tusen civila amerikaner dödades i de båda världskrigen” Judt skriver också: ”Amerikanska politiker omger sig med de väpnade styrkornas symboler och grannlåt. Än idag fördömer amerikanska kommentatorer allierade som tvekar att gå in i väpnade konflikter.” Den brittiske historieprofessorn påminner också om tortyren nu och förr: ”Tjugohundratalet har redan på sitt samvete fånglägret i Guantánamo. Här och i andra (hemliga) fängelser torterar USA rutinmässigt terrorister eller misstänkta terrorister. Det finns naturligtvis många tidigare exempel på detta under nittonhundratalet, inte bara i diktaturer. Britterna torterade terrorister i sina östafrikanska kolonier på femtiotalet och fransmännen torterade algeriska terrorister i det smutsiga kriget för att behålla Algeriet.” Och Tony Judts slutkläm är värd att citera: ”Vi behöver lära oss på nytt hur krig brutaliserar och förnedrar såväl vinnarna som förlorarna och vad som händer med oss när vi, efter att ha kastat oss huvudlöst in i ett krig utan mening, uppmuntras att demonisera vår fiende bara för att rättfärdiga detta krigs obestämda fortsättning.”
....till bibliotekarien och fredsaktivisten Wera Svensson i Visby, som e-postar till Radio Tuff och påminner om att Sveriges näst sista krig ägde rum för 200 år sedan. 1808 landsteg en rysk styrka, men Wera berättar att det var en kort och helt oblodigt militär ockupation. Den 76-årige översten Erik af Klint skickade hem stridsvilliga, som samlats vid Ajmunds bro, beväpnade med sälklubbor och liar mot en reguljär armé med kanoner.
....till två verkligt lockande tuff-arrangemang. Redan onsdag den 7 maj återkommer det uppskattade diskussionscaféet Filosofika. Ett tyvärr aktuellt ämne: ”Krig i religioners namn”. Tuff-lokalen Myggdalsv 80 kl 19. Veckan därpå samlas vi i Kulturcaféet, numera vid Nyboda skola där vi ska diskutera krig, fred och religioner med sex superintressanta inledare, både kristna och muslimer, flera med erfarenhet från Mellanöstern. Kulturcaféet onsdagen den 14 maj kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit till de tre skolor som just har eller ska göra dagsverken för skolorna i indiska Dharampur. Södertörns friskola i Huddinge och Alléskolan i Floda gjorde dagsverken för en vecka sedan och den 7 maj är det Kumla skola i Tyresö som jobbar in pengar, dom ska göra livet lite lättare för många hundra indiska barn. Bhikhu skriver bland annat: ”I området runt Vaghval med ca 50 000 invånare håller vi nu på att inrätta det första högstadiet någonsin i området. Era pengar kommer att användas till det och för ett skollaboratorium och för vattenförsörjning. Det är en sådan fin känsla för våra elever och lärare att veta svenska systerskolor långt härifrån arbetar för dem. Ännu viktigare är att era skolor ger oss mod och styrka i denna isolerade trakt.”
....till Bibliotekstjänsts Birgitta Mattson, som recenserar diktsamlingen ”Jag sjunger för dig haiku om sorg och saknad”, skriven av Radio Tuffs medarbetare Marianne Stalbohm-Stieger, som för ett par månader sedan läste flera av dikterna här i Radio Tuff. Birgitta Mattson skriver bland annat så här om Marianne: ”Hennes stora intresse är litteratur och sorgen efter en älskad makes bortgång väckte ett behov att själv uttrycka sig i diktens form. Hon valde den japanska haikuns begränsade form, tre rader och sjutton stavelser, för att frigöra och synliggöra sina starka känslor och ge dem en möjlighet att nå ut till andra. Hon tvekar inte inför intensiteten i sin smärta.”
....till Sydsvenskan som (29/4) översatt en förkortad version av en artikel från New York Review of Books. Den är skriven av den brittiske historieprofessorn Tony Judt. Han börjar med att förklara USA:s olyckliga entusiasm för väpnade konflikter genom att påpeka att ”USA är det enda demokratiska land där militären fortfarande glorifieras. Det beror på att landet slapp stora civila förluster under nittonhundratalets krig. Andra länder räknade civila offer i miljoner, men bara några tusen civila amerikaner dödades i de båda världskrigen” Judt skriver också: ”Amerikanska politiker omger sig med de väpnade styrkornas symboler och grannlåt. Än idag fördömer amerikanska kommentatorer allierade som tvekar att gå in i väpnade konflikter.” Den brittiske historieprofessorn påminner också om tortyren nu och förr: ”Tjugohundratalet har redan på sitt samvete fånglägret i Guantánamo. Här och i andra (hemliga) fängelser torterar USA rutinmässigt terrorister eller misstänkta terrorister. Det finns naturligtvis många tidigare exempel på detta under nittonhundratalet, inte bara i diktaturer. Britterna torterade terrorister i sina östafrikanska kolonier på femtiotalet och fransmännen torterade algeriska terrorister i det smutsiga kriget för att behålla Algeriet.” Och Tony Judts slutkläm är värd att citera: ”Vi behöver lära oss på nytt hur krig brutaliserar och förnedrar såväl vinnarna som förlorarna och vad som händer med oss när vi, efter att ha kastat oss huvudlöst in i ett krig utan mening, uppmuntras att demonisera vår fiende bara för att rättfärdiga detta krigs obestämda fortsättning.”
....till bibliotekarien och fredsaktivisten Wera Svensson i Visby, som e-postar till Radio Tuff och påminner om att Sveriges näst sista krig ägde rum för 200 år sedan. 1808 landsteg en rysk styrka, men Wera berättar att det var en kort och helt oblodigt militär ockupation. Den 76-årige översten Erik af Klint skickade hem stridsvilliga, som samlats vid Ajmunds bro, beväpnade med sälklubbor och liar mot en reguljär armé med kanoner.
....till två verkligt lockande tuff-arrangemang. Redan onsdag den 7 maj återkommer det uppskattade diskussionscaféet Filosofika. Ett tyvärr aktuellt ämne: ”Krig i religioners namn”. Tuff-lokalen Myggdalsv 80 kl 19. Veckan därpå samlas vi i Kulturcaféet, numera vid Nyboda skola där vi ska diskutera krig, fred och religioner med sex superintressanta inledare, både kristna och muslimer, flera med erfarenhet från Mellanöstern. Kulturcaféet onsdagen den 14 maj kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
lördag, april 26
EN RASISTFILM FICK MIG ATT TÄNKA TILL
EN RASISTFILM FICK MIG ATT TÄNKA TILL
--Åke, du måste se filmen, den är toppenbra och jätterolig!
Så sa entusiastiska tonårselever till mig. Det var 1982 och jag följde deras råd och pallrade mig i väg till kvartérsbion här i Bollmora. Efteråt skrev jag en artikel på Aftonbladets kultursida:
-------------------------------------------------
Föreställ er en film med en tysk superhjälte, som med mod, smartness och skojfriskhet övervinner alla hinder, hur otroligt svåra de än är – från ormgropar till ett slags övernaturlig neutronbombsliknande katastrof. I hans väg dödas i högt tempo mängder av uniformerade engelsmän och skaror av anonyma judar.
Engelsmännen skildras som enfaldiga töntar, så när som på några få, som är desto bakslugare och grymmare. Lönnfeta lismande typer med ett löjligt uttal. Judarna är svartmuskiga och läskiga och dödas i drivor.
Föreställ er också att filmen får tre Oscar och går för utsålda hus i hela västvärlden. Varje gång en töntig engelsman får ansiktet insparkat av den sympatiske tyske hjälten, så att blodet effektfullt sprutar, jublar den ungdomliga publiken. Varje gång judar dussinvis mejas ner, går ett förtjust och beundrande sus genom salongen.
Nej, detta går inte att föreställa sig. Inte ens Goebbels’ mest optimistiske propagandamakare hade kunnat hoppas att sådant går hem trots alla tekniska specialeffekter.
Men byt ut den tyska övermänniskan mot en amerikansk, engelsmännen mot tyskar och judarna mot araber, och både kassasuccén och berömmelsen är ett faktum. Filmen heter ”Jakten på den försvunna skatten” och har faktiskt kammat in massor av pengar och tre Oscar.
I slutscenerna av denna beundrade film smälter tyskarnas ansikten i slem och blod. Förklaringen är typiskt nog ockult eller vidskepligt religiös. Tyskarna har varit dumma nog att öppna Mose gamla ark, och därvid uppstår ett slags strålning som förintar alla – utom förstås vår amerikanske Übermensch och hans lika amerikanska flickvän. Publiken tjuter av lycka, så skickligt gjord är den här filmen.
Vilka kommer att tjuta av lycka, när de av kärnvapen nerlusade Öst- och Västtyskland, som de sannolikt första förintas i ett tredje världskrig? När tyskarnas ansikten i verkligheten smälter i slem och blod.
Kanske inte ens de filmbedömare som är så aningslösa eller ensidigt hjärntvättade, att de tror att en ultrafascistisk film blir ofarlig, därför att offren har klätts ut i nazityska uniformer.
Så skrev jag alltså 1982. Den här filmen, Steven Spielbergs stora genombrott, gav mig en tankeställare. Den skärpte min vaksamhet mot alltför ensidig historieskrivning och mot demoniseringen av västmakternas motståndare.
------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1182) 2008-04-27
--Åke, du måste se filmen, den är toppenbra och jätterolig!
Så sa entusiastiska tonårselever till mig. Det var 1982 och jag följde deras råd och pallrade mig i väg till kvartérsbion här i Bollmora. Efteråt skrev jag en artikel på Aftonbladets kultursida:
-------------------------------------------------
Föreställ er en film med en tysk superhjälte, som med mod, smartness och skojfriskhet övervinner alla hinder, hur otroligt svåra de än är – från ormgropar till ett slags övernaturlig neutronbombsliknande katastrof. I hans väg dödas i högt tempo mängder av uniformerade engelsmän och skaror av anonyma judar.
Engelsmännen skildras som enfaldiga töntar, så när som på några få, som är desto bakslugare och grymmare. Lönnfeta lismande typer med ett löjligt uttal. Judarna är svartmuskiga och läskiga och dödas i drivor.
Föreställ er också att filmen får tre Oscar och går för utsålda hus i hela västvärlden. Varje gång en töntig engelsman får ansiktet insparkat av den sympatiske tyske hjälten, så att blodet effektfullt sprutar, jublar den ungdomliga publiken. Varje gång judar dussinvis mejas ner, går ett förtjust och beundrande sus genom salongen.
Nej, detta går inte att föreställa sig. Inte ens Goebbels’ mest optimistiske propagandamakare hade kunnat hoppas att sådant går hem trots alla tekniska specialeffekter.
Men byt ut den tyska övermänniskan mot en amerikansk, engelsmännen mot tyskar och judarna mot araber, och både kassasuccén och berömmelsen är ett faktum. Filmen heter ”Jakten på den försvunna skatten” och har faktiskt kammat in massor av pengar och tre Oscar.
I slutscenerna av denna beundrade film smälter tyskarnas ansikten i slem och blod. Förklaringen är typiskt nog ockult eller vidskepligt religiös. Tyskarna har varit dumma nog att öppna Mose gamla ark, och därvid uppstår ett slags strålning som förintar alla – utom förstås vår amerikanske Übermensch och hans lika amerikanska flickvän. Publiken tjuter av lycka, så skickligt gjord är den här filmen.
Vilka kommer att tjuta av lycka, när de av kärnvapen nerlusade Öst- och Västtyskland, som de sannolikt första förintas i ett tredje världskrig? När tyskarnas ansikten i verkligheten smälter i slem och blod.
Kanske inte ens de filmbedömare som är så aningslösa eller ensidigt hjärntvättade, att de tror att en ultrafascistisk film blir ofarlig, därför att offren har klätts ut i nazityska uniformer.
Så skrev jag alltså 1982. Den här filmen, Steven Spielbergs stora genombrott, gav mig en tankeställare. Den skärpte min vaksamhet mot alltför ensidig historieskrivning och mot demoniseringen av västmakternas motståndare.
------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1182) 2008-04-27
Marianne Stalbohm-Stieger:
Stockholmsbesök, dansbandsmusik och guldfeber
Kära lyssnare!
Här i Malmö vet vi hur man tar emot sina gäster. Inte bara det att solen strålade från en azurblå himmel när mina gäster, ett gäng pensionerade Tyresölärare, anlände till Malmö station i måndags, nej, i samma ögonblick som tåget rullade in en kvart försenad gick det andra underjordiska monstret, borrmaskinen Katrin, i mål vid stationen, tre månader före utsatt tid. Tunneln under Malmö är alltså färdigborrad. Nu gäller det bara att få den i kördugligt skick.
Jag lyckades med konststycket att få mina gäster att bada kallbad på Sibbarp. Månde Berit Assarsson bäva nu, när gänget kommer hem och kräver ett kallbadhus vid Erstaviken. Mina gäster fick sig även förevisade några av våra fina lekplatser. Jag är tjatig, men jag återkommer med jämna mellanrum till denna stora brist i Tyresö. Det hjälper inte att det finns träd att krama däruppe. Barn behöver stora roliga lekplatser. Gör något!
Även Lund tar emot gäster den kommande veckan. Vid en konferens därstädes skall forskare från Skandinavien ta del av nya forskningsrön angående studier och musiklyssning. Jodå, alla vi gamla lärarstofiler som har hävdat att man pluggar bäst när det är tyst omkring studieplatsen tycks få rätt. Vid Ljudmiljöcentrum i Lund har man vid försök kommit fram till att sämst studieresultat fick de utvalda 24 studenterna när de lyssnade till musik de inte valt själva. Dansbandsmusik gick inte alls ihop med studier. Nu vet ni det alla elever i Tyresö.
På tal om studenter, så vet vi ju att de har svårt att få ihop sin ekonomi. I Tyskland, i Köln, har man startat ett projekt ”Wohnen für Hilfe”, dvs ”Bo för hjälp”. Ensamstående pensionärer med stort utrymme i hus och lägenheter och dålig ekonomi låter studenter bo hos sig för en mycket låg avgift mot att studenterna hjälper till i hushållet några timmar i veckan. Försöket har slagit mycket väl ut. Studenterna får ihop sin ekonomi och seniorerna får inte bara hjälp utan också sociala kontakter och blir därmed gladare. Det kanske inte var så dumt förr i världen, när studenterna bodde hos hyrestanter?
Och på tal om ekonomi, så har med stigande guldpriser även guldfebern brett ut sig. En ung släkting härnere önskade sig en vaskpanna i födelsedagspresent för ett tag sedan. Jag stod som ett frågetecken inför denna önskan och beundrade den unge mannens hushållskunskaper, eftersom jag trodde att han på gammaldags manér ville tvätta sina kläder för hand för att skona miljön, innan han förklarade att han skulle vaska guld i Småland. Döm om min häpnad när jag några dagar senare såg på tv att samma intresse står högt i kurs även i Tyskland. Kommer guldgrävarna från Amerika att återvända hem till Europa, nu när nya Klondyke öppnar sig för dem ”over here”? Det tyska Klondyke ligger i Thüringen, ett av de nya östra förbundsländerna, om nu någon lyssnare vill pröva sin lycka.
Jodå, den unge mannen fick sin vaskpanna och ett rör med några guldflingor i. Nu väntar vi bara på den samlade familjeförmögenhetens otroliga tillväxt. Och i väntan på detta sätter jag nu på dansbandsmusik och dansar iväg med min dammsugare. Där måtte det väl passa med musik?
Ha det så gott däruppe och glöm inte att gå ut i den vackra skogen och plocka vitsippor hälsar från Lmhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1182, vecka 18/2008)
Kära lyssnare!
Här i Malmö vet vi hur man tar emot sina gäster. Inte bara det att solen strålade från en azurblå himmel när mina gäster, ett gäng pensionerade Tyresölärare, anlände till Malmö station i måndags, nej, i samma ögonblick som tåget rullade in en kvart försenad gick det andra underjordiska monstret, borrmaskinen Katrin, i mål vid stationen, tre månader före utsatt tid. Tunneln under Malmö är alltså färdigborrad. Nu gäller det bara att få den i kördugligt skick.
Jag lyckades med konststycket att få mina gäster att bada kallbad på Sibbarp. Månde Berit Assarsson bäva nu, när gänget kommer hem och kräver ett kallbadhus vid Erstaviken. Mina gäster fick sig även förevisade några av våra fina lekplatser. Jag är tjatig, men jag återkommer med jämna mellanrum till denna stora brist i Tyresö. Det hjälper inte att det finns träd att krama däruppe. Barn behöver stora roliga lekplatser. Gör något!
Även Lund tar emot gäster den kommande veckan. Vid en konferens därstädes skall forskare från Skandinavien ta del av nya forskningsrön angående studier och musiklyssning. Jodå, alla vi gamla lärarstofiler som har hävdat att man pluggar bäst när det är tyst omkring studieplatsen tycks få rätt. Vid Ljudmiljöcentrum i Lund har man vid försök kommit fram till att sämst studieresultat fick de utvalda 24 studenterna när de lyssnade till musik de inte valt själva. Dansbandsmusik gick inte alls ihop med studier. Nu vet ni det alla elever i Tyresö.
På tal om studenter, så vet vi ju att de har svårt att få ihop sin ekonomi. I Tyskland, i Köln, har man startat ett projekt ”Wohnen für Hilfe”, dvs ”Bo för hjälp”. Ensamstående pensionärer med stort utrymme i hus och lägenheter och dålig ekonomi låter studenter bo hos sig för en mycket låg avgift mot att studenterna hjälper till i hushållet några timmar i veckan. Försöket har slagit mycket väl ut. Studenterna får ihop sin ekonomi och seniorerna får inte bara hjälp utan också sociala kontakter och blir därmed gladare. Det kanske inte var så dumt förr i världen, när studenterna bodde hos hyrestanter?
Och på tal om ekonomi, så har med stigande guldpriser även guldfebern brett ut sig. En ung släkting härnere önskade sig en vaskpanna i födelsedagspresent för ett tag sedan. Jag stod som ett frågetecken inför denna önskan och beundrade den unge mannens hushållskunskaper, eftersom jag trodde att han på gammaldags manér ville tvätta sina kläder för hand för att skona miljön, innan han förklarade att han skulle vaska guld i Småland. Döm om min häpnad när jag några dagar senare såg på tv att samma intresse står högt i kurs även i Tyskland. Kommer guldgrävarna från Amerika att återvända hem till Europa, nu när nya Klondyke öppnar sig för dem ”over here”? Det tyska Klondyke ligger i Thüringen, ett av de nya östra förbundsländerna, om nu någon lyssnare vill pröva sin lycka.
Jodå, den unge mannen fick sin vaskpanna och ett rör med några guldflingor i. Nu väntar vi bara på den samlade familjeförmögenhetens otroliga tillväxt. Och i väntan på detta sätter jag nu på dansbandsmusik och dansar iväg med min dammsugare. Där måtte det väl passa med musik?
Ha det så gott däruppe och glöm inte att gå ut i den vackra skogen och plocka vitsippor hälsar från Lmhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1182, vecka 18/2008)
Bengt Svensson i San Francisco:
UPPREPAD GALENSKAP GER EJ RESULTAT
Hej alla lyssnare på radio Tuff och Tyresö Närradio!
Ibland besöker jag norska sjömanskyrkan här i San Francisco, där man bland annat kan läsa slumpmässiga ex av veckogamla Dagens Nyheter. Jag hittade en anmälan av en TV-film av Folke Ryden, som hette ”Under slöjan” och handlade om våldet mot kvinnor i Irak. Under den amerikanska ockupationen har ca 11000 kvinnor mördats där enligt beräkningar av organisationen http://www.iraqbodycount.org/.
Abir, som bott 13 år i Sverige åkte tillbaks till Irak för att starta ett sekulärt politiskt parti, som skulle främja kvinnors rättigheter. Jinan är irakisk barnläkare och verkar för ett teokratiskt Irak, där religiösa islamska lagar ska gälla.
Jinan kom in i parlamentet, medan Abir blev hotad till livet och fick återvända till Sverige.I slutet av programmet en kommentar av förre folkpartiledaren Maria Leissner:
-- Tillsammans med sina partikamrater i Sciri bär Jinan onekligen ansvar för att lagstiftningen i Irak har rullats tillbaka till kvinnornas nackdel.
Hon syftar alltså på den lagstiftning som fanns före den amerikanska invasionen.
Enligt Leissner är det alltså inte ockupationsmakten som bär ansvar för att kvinnoförtrycket har ökat våldsamt, utan det är de irakiska kvinnornas eget fel.
Detta är en typ av resonemang som blivit allt vanligare bland amerikanska politiker. Särskilt kräver de att Irak ska börja finansiera en större del av kostnaderna för ockupationen med sina oljeinkomster. Tanken är tydligen, att de borde visa större tacksamhet över att de blivit invaderade och ockuperade.
Låt oss göra ett tankeexperiment:
En man fyller ett glas med vin. Sedan släpper han det rakt ner i golvet. Han tror att det finns en chans att glaset ska klara fallet, förbli stående och inte skvätta ut vinet. Glaset går i kras, och vinet stänker ut över golvet. Nästa dag upprepar han experimentet. Samma resultat. Dag efter dag fortsätter han. Han uppmuntras ibland, när det händer att glaset inte går sönder, bara stjälper ut vinet. Han tror, att håller han på tillräckligt länge, kommer det tappade vinglaset att snyggt ställa sig på golvet och aldrig mer tippa eller gå sönder. Någon har definierat galenskap, som att någon gör samma sak om och om igen och varje gång förväntar sig, att resultatet ska bli annorlunda.
När det gäller ockupationen av Irak, hävdar USA:s politiska etablissemang, att de tror på sådan galenskap: Inget av de officiella målen att hitta massförstörelsevapen, införa demokrati, mänskliga rättigheter, höja levnadsstandard, skapa en rättsstat osv, har uppnåtts. Men fortsätter man med samma ockupation år efter år, kommer en vacker dag fred och frihet, tolerans och respekt att genomsyra Irak.
------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff vecka 18 / 2008
Hej alla lyssnare på radio Tuff och Tyresö Närradio!
Ibland besöker jag norska sjömanskyrkan här i San Francisco, där man bland annat kan läsa slumpmässiga ex av veckogamla Dagens Nyheter. Jag hittade en anmälan av en TV-film av Folke Ryden, som hette ”Under slöjan” och handlade om våldet mot kvinnor i Irak. Under den amerikanska ockupationen har ca 11000 kvinnor mördats där enligt beräkningar av organisationen http://www.iraqbodycount.org/.
Abir, som bott 13 år i Sverige åkte tillbaks till Irak för att starta ett sekulärt politiskt parti, som skulle främja kvinnors rättigheter. Jinan är irakisk barnläkare och verkar för ett teokratiskt Irak, där religiösa islamska lagar ska gälla.
Jinan kom in i parlamentet, medan Abir blev hotad till livet och fick återvända till Sverige.I slutet av programmet en kommentar av förre folkpartiledaren Maria Leissner:
-- Tillsammans med sina partikamrater i Sciri bär Jinan onekligen ansvar för att lagstiftningen i Irak har rullats tillbaka till kvinnornas nackdel.
Hon syftar alltså på den lagstiftning som fanns före den amerikanska invasionen.
Enligt Leissner är det alltså inte ockupationsmakten som bär ansvar för att kvinnoförtrycket har ökat våldsamt, utan det är de irakiska kvinnornas eget fel.
Detta är en typ av resonemang som blivit allt vanligare bland amerikanska politiker. Särskilt kräver de att Irak ska börja finansiera en större del av kostnaderna för ockupationen med sina oljeinkomster. Tanken är tydligen, att de borde visa större tacksamhet över att de blivit invaderade och ockuperade.
Låt oss göra ett tankeexperiment:
En man fyller ett glas med vin. Sedan släpper han det rakt ner i golvet. Han tror att det finns en chans att glaset ska klara fallet, förbli stående och inte skvätta ut vinet. Glaset går i kras, och vinet stänker ut över golvet. Nästa dag upprepar han experimentet. Samma resultat. Dag efter dag fortsätter han. Han uppmuntras ibland, när det händer att glaset inte går sönder, bara stjälper ut vinet. Han tror, att håller han på tillräckligt länge, kommer det tappade vinglaset att snyggt ställa sig på golvet och aldrig mer tippa eller gå sönder. Någon har definierat galenskap, som att någon gör samma sak om och om igen och varje gång förväntar sig, att resultatet ska bli annorlunda.
När det gäller ockupationen av Irak, hävdar USA:s politiska etablissemang, att de tror på sådan galenskap: Inget av de officiella målen att hitta massförstörelsevapen, införa demokrati, mänskliga rättigheter, höja levnadsstandard, skapa en rättsstat osv, har uppnåtts. Men fortsätter man med samma ockupation år efter år, kommer en vacker dag fred och frihet, tolerans och respekt att genomsyra Irak.
------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff vecka 18 / 2008
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1182) 08-04-27 till....
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som för några dagar sedan i New Delhi under högtidliga former mottog ett mycket hedersamt pris, ”Save the Earth”. Det är för hans och hans medarbetares mångåriga insatser för de fattigaste av de fattiga. Tuff har sedan 1979 finansierat många av dessa projekt, så i sitt tacktal nämnde Bhikhu denna aktiva förening i Tyresö
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som på måndag-tisdag (28-29 april) gör dagsverken för Tuffs indiska projekt. Skolan har mångårig vana vid sådana beundransvärda solidaritetsinsatser.
....till Södertörns friskola i Huddinge som på tisdag den 29 april tredje året i rad anordnar en solidaritetsafton för Tuff-projekten. Så här står det bland annat på skolans hemsida om Dharampur i Indien: ”Området är ett av de allra fattigaste i Indien. För bara 25 år sedan levde man i extrem fattigdom med hög spädbarnsdödlighet, sjukdomar, undernäring och ytterst få var läs- och skrivkunniga. Med hjälp av bl.a. svenskt bistånd lett av TUFF, Tyresö ulands- och fredsförening, en indisk samarbetspartner och ett hårt arbete av befolkningen har utvecklingen vänts och idag spirar framtidstron i området. Människorna i Dharampur gräver brunnar, bygger dammar, konstbevattnar och odlar nya grödor. Över 70.000 mangoträd har planterats.”
....till programmet Obs i Sveriges Radio som 22 april lät förre statsrådet och Berlinambassadören Carl Tham kommentera den Irakkonferens som Sverige ska stå som värd för den 29 maj. Han frågar: ”Vore det inte naturligare, att något av de länder med USA i spetsen som anfallit,ockuperat och förstört Irak, ordnade konferensen? Varför inte Danmark, med dess modiga uppslutning på USA:s sida? Eller Storbritannien eller Polen?” Han råder den svenske statministern att säga: ”Vi har samlats här på grund av den katastrofala situationen i Irak. Den är en följd av USA:s och dess allierades angreppskrig och ockupation. Minst 100.000 människor har dödats, förödelsen är oerhörd, flyktingarna kan räknas i miljoner. Kriget var folkrättsstridigt, har främjat terrorismen och fördjupat motsättningarna i hela världen. Den svenska regeringen fördömer också i detta sammanhang att USA tillämpar tortyr mot fångar och misstänkta och har upprättat koncentrationsläger. Kriget i Irak är en civilisatorisk katastrof och ett oerhört bakslag för de värderingar som bär upp FN stadgan.” Carl Tham menar också, att de väldiga vinster från oljeexporten som nu tas hand om av amerikanska företag, måste gå till irakierna själva för nödvändiga humanitära insatser och återuppbyggnad. Och han tycker att vi i stället borde skicka de miljoner som konferensen kommer att kosta till de miljontals irakiska flyktingarna.
....till Per J Andersson, som tidigare var Pax-redaktör och sedan har skrivit flera böcker om Indien. I Obs i Sveriges Radios P 1 (22/4) berättade han om de indiska småböndernas svåra situation, som lett till en epidemi av självmord. Medan USA och EU subventionerar sina jordbrukare, har Indien avskaffat sina importtullar. Det gör att billig statligt subventionerad bomull från USA väller in i Indien och konkurrerar ut den traditionella indiska bomullsodlingen. I förra veckans Radio Tuff berättade Hampus Eckerman om liknande orsaker till den ökande svälten i Asien och Afrika.
....till den amerikanske ex-presidenten Jimmy Carter som under en resa i Mellanöstern nyligen också kontaktade ledare inom Hamas-rörelsen. Han vägrar att finna sig i västvärldens bojkott av Hamas och menar att utan dialog blir det ingen fred.
....till Svenska Dagbladet, som (14/4) tog in en debattartikel av professor Stig Hadenius och Rödakorschefen Bengt Westerberg, tidigare folkpartiledare. De menar att propaganda från extremister svartmålar Folke Bernadotte, medan det officiella Sverige tiger. De skriver: ”Folke Bernadotte hade nått internationell ryktbarhet som chef för en av krigets största räddningsaktioner: de vita bussarna. Genom hans organisationsförmåga, oräddhet och diplomatiska talang kunde cirka 20 000 norrmän och danskar, därav många judar, räddas från tyska koncentrationsläger.” De erinrar om Bernadottes svåra uppdrag att som FN-medlare 1948 få israeler och palestinier att sluta fred och tillägger: ”Redan hans försök att medla var provocerande för vissa extremistiska israeler. De beslutade att stoppa hans mission genom att röja honom ur vägen. Den 17 september 1948 dödades han av sex skott då han färdades i en liten bilkolonn i Jerusalem. I den israeliska pressen hade Bernadotte beskrivits som en brittisk lakej” De påpekar att ”beskyllningarna mot Bernadotte har vederlagts genom seriös forskning men det märkliga är att propagandan från extremister mot honom har varit effektiv inte bara i Israel utan också i Sverige. Det har inte varit opportunt att tala om de terrorister som mördade Bernadotte då han var färdig att presentera en ny fredsplan för FN:s generalförsamling. Det har ansetts vara Israelfientligt.” (I november 2007 fanns i Radio Tuff en halvtimme med rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle”. Finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/ )
....till de Tuff-aktivister som i två dagar (24-25 april) gratis har informerat sex klasser i Kumla skola (Tyresö) om Tuff-projekten i Indien inför skolans dagsverke den 7 maj samt till de Tuff-aktivister som fanns vid ett bokbord i Tyresö centrum den 26 april. Kära lyssnare, visst är sådana människor värda allt stöd. Bli gärna medlem genom att sätta in 200 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till en utställning av det israeliska fotokollektivet Activestills. Utställningen dokumenterar hur en hel maskinpark från Volvo systematiskt används för att riva palestinska hus bland annat i östra Jerusalem. Det är husrivningar som är klassade som brott mot den fjärde Genevekonventionen. Utställningen pågår fram till 11 maj. Utställningslokalen ligger på Bjurholmsgatan 9 B, inte långt från Skanstull. Man har öppet torsdag - söndag kl 12 - 17. Mer finns att läsa på www.tegen2.se
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som på måndag-tisdag (28-29 april) gör dagsverken för Tuffs indiska projekt. Skolan har mångårig vana vid sådana beundransvärda solidaritetsinsatser.
....till Södertörns friskola i Huddinge som på tisdag den 29 april tredje året i rad anordnar en solidaritetsafton för Tuff-projekten. Så här står det bland annat på skolans hemsida om Dharampur i Indien: ”Området är ett av de allra fattigaste i Indien. För bara 25 år sedan levde man i extrem fattigdom med hög spädbarnsdödlighet, sjukdomar, undernäring och ytterst få var läs- och skrivkunniga. Med hjälp av bl.a. svenskt bistånd lett av TUFF, Tyresö ulands- och fredsförening, en indisk samarbetspartner och ett hårt arbete av befolkningen har utvecklingen vänts och idag spirar framtidstron i området. Människorna i Dharampur gräver brunnar, bygger dammar, konstbevattnar och odlar nya grödor. Över 70.000 mangoträd har planterats.”
....till programmet Obs i Sveriges Radio som 22 april lät förre statsrådet och Berlinambassadören Carl Tham kommentera den Irakkonferens som Sverige ska stå som värd för den 29 maj. Han frågar: ”Vore det inte naturligare, att något av de länder med USA i spetsen som anfallit,ockuperat och förstört Irak, ordnade konferensen? Varför inte Danmark, med dess modiga uppslutning på USA:s sida? Eller Storbritannien eller Polen?” Han råder den svenske statministern att säga: ”Vi har samlats här på grund av den katastrofala situationen i Irak. Den är en följd av USA:s och dess allierades angreppskrig och ockupation. Minst 100.000 människor har dödats, förödelsen är oerhörd, flyktingarna kan räknas i miljoner. Kriget var folkrättsstridigt, har främjat terrorismen och fördjupat motsättningarna i hela världen. Den svenska regeringen fördömer också i detta sammanhang att USA tillämpar tortyr mot fångar och misstänkta och har upprättat koncentrationsläger. Kriget i Irak är en civilisatorisk katastrof och ett oerhört bakslag för de värderingar som bär upp FN stadgan.” Carl Tham menar också, att de väldiga vinster från oljeexporten som nu tas hand om av amerikanska företag, måste gå till irakierna själva för nödvändiga humanitära insatser och återuppbyggnad. Och han tycker att vi i stället borde skicka de miljoner som konferensen kommer att kosta till de miljontals irakiska flyktingarna.
....till Per J Andersson, som tidigare var Pax-redaktör och sedan har skrivit flera böcker om Indien. I Obs i Sveriges Radios P 1 (22/4) berättade han om de indiska småböndernas svåra situation, som lett till en epidemi av självmord. Medan USA och EU subventionerar sina jordbrukare, har Indien avskaffat sina importtullar. Det gör att billig statligt subventionerad bomull från USA väller in i Indien och konkurrerar ut den traditionella indiska bomullsodlingen. I förra veckans Radio Tuff berättade Hampus Eckerman om liknande orsaker till den ökande svälten i Asien och Afrika.
....till den amerikanske ex-presidenten Jimmy Carter som under en resa i Mellanöstern nyligen också kontaktade ledare inom Hamas-rörelsen. Han vägrar att finna sig i västvärldens bojkott av Hamas och menar att utan dialog blir det ingen fred.
....till Svenska Dagbladet, som (14/4) tog in en debattartikel av professor Stig Hadenius och Rödakorschefen Bengt Westerberg, tidigare folkpartiledare. De menar att propaganda från extremister svartmålar Folke Bernadotte, medan det officiella Sverige tiger. De skriver: ”Folke Bernadotte hade nått internationell ryktbarhet som chef för en av krigets största räddningsaktioner: de vita bussarna. Genom hans organisationsförmåga, oräddhet och diplomatiska talang kunde cirka 20 000 norrmän och danskar, därav många judar, räddas från tyska koncentrationsläger.” De erinrar om Bernadottes svåra uppdrag att som FN-medlare 1948 få israeler och palestinier att sluta fred och tillägger: ”Redan hans försök att medla var provocerande för vissa extremistiska israeler. De beslutade att stoppa hans mission genom att röja honom ur vägen. Den 17 september 1948 dödades han av sex skott då han färdades i en liten bilkolonn i Jerusalem. I den israeliska pressen hade Bernadotte beskrivits som en brittisk lakej” De påpekar att ”beskyllningarna mot Bernadotte har vederlagts genom seriös forskning men det märkliga är att propagandan från extremister mot honom har varit effektiv inte bara i Israel utan också i Sverige. Det har inte varit opportunt att tala om de terrorister som mördade Bernadotte då han var färdig att presentera en ny fredsplan för FN:s generalförsamling. Det har ansetts vara Israelfientligt.” (I november 2007 fanns i Radio Tuff en halvtimme med rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle”. Finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/ )
....till de Tuff-aktivister som i två dagar (24-25 april) gratis har informerat sex klasser i Kumla skola (Tyresö) om Tuff-projekten i Indien inför skolans dagsverke den 7 maj samt till de Tuff-aktivister som fanns vid ett bokbord i Tyresö centrum den 26 april. Kära lyssnare, visst är sådana människor värda allt stöd. Bli gärna medlem genom att sätta in 200 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till en utställning av det israeliska fotokollektivet Activestills. Utställningen dokumenterar hur en hel maskinpark från Volvo systematiskt används för att riva palestinska hus bland annat i östra Jerusalem. Det är husrivningar som är klassade som brott mot den fjärde Genevekonventionen. Utställningen pågår fram till 11 maj. Utställningslokalen ligger på Bjurholmsgatan 9 B, inte långt från Skanstull. Man har öppet torsdag - söndag kl 12 - 17. Mer finns att läsa på www.tegen2.se
lördag, april 19
SKULLE ENS KACKERLACKORNA KLARA SIG?
För 49 år sen satt jag i fängelse. Hade vägrat min andra repmånad. Ändå hade jag redan vid tretton års ålder varit en skjutglad landstormspojke, för i Norrland där jag växte upp föddes vi praktiskt med skidor på fötterna och med gevär på axeln. Och jag hade gått ut som etta från en plutonchefskola vid I 21 i Sollefteå och som 22-åring på en repmånad fört befäl över 40 man under en vintrig manöver.
Trots det vägrade jag, främst på grund av två insikter: Den ena var att jag under mina historiestudier hade upptäckt att vi soldathjältar inte värst mycket skyddade våra mammor, småsystrar och farmödrar. Tvärtom, från och med andra världskriget hade majoriteten av dödsoffren utgjorts av barn, kvinnor och obeväpnade män. Det andra skälet var att i slutet av 50-talet krävde medierna och många politiker att Sverige skulle skaffa kärnvapen. Jag ville inte vara med i ett försvar, som ville använda vapen som skulle kunna göra oss till världens värsta krigsförbrytare genom tiderna.
De första som genom anskaffande av kärnvapen visade sin likgiltighet för människovärdet var andra världskrigets fem viktigaste segermakter: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Sedan har också Indien, Pakistan, Israel och kanske Nordkorea skaffat dem.
Opinionsmässigt har det länge varit märkligt tyst om kärnvapen och ändå finns det massvis av dem. I San Francisco Chronicle (8/4) finns dock en artikel som redovisar vad ett antal vetenskapsmän vid National Academy of Sciences säger om ett ”litet” kärnvapenkrig, till exempel mellan Indien och Pakistan över deras mångåriga tvisteämne Kashmir. Även om det skulle bli ett ”begränsat” kärnvapenkrig med ”små” bomber av Hiroshimastorlek skulle effekterna bli förfärande.
Forskarnas slutsatser är att ett sådant krig skulle förstöra två tredjedelar av det ozonlager som skyddar oss i nordliga länder mot den dödliga ultravioletta strålningen. Explosionerna skulle sätta i gång enorma bränder och miljoner ton sot skulle stiga upp till 80 kilometer över marken och någon miljon ton skulle falla ner som ett svart regn. En massa kemiska reaktioner skulle uppstå som snabbt skulle förstöra ozonet och det skulle ta minst fem år innan ozonlagret skulle bli någorlunda tätt igen.
Flera av forskarna var med redan 1983 och lade då fram en liknande rapport. Med hjälp av mycket sofistikerade datorer har de nu kunnat göra ännu säkrare prognoser. Det som förvånar dem i de nya resultaten är två saker: Det ena den enorma mängd rök som skulle alstras också från små atombomber, det andra att denna svarta rök blir kvar ovanför stratosfären i ungefär fem år.
Det finns ju sedan länge megatonsbomber. Det vore intressant att veta, vad forskare med de nya förfinade metoderna skulle kunna få fram om effekterna av dem. Förut påstods att av oss levande varelser skulle möjligen kackerlackorna ha en chans att överleva. Skulle ens de klara sig?
Det är fullständigt obegripligt, att världens människor accepterar att dessa domedagsvapen finns. Snacka om förintelse i kubik! Ledarna i kristna, hinduiska, muslimska, judiska och andra länder, som har kärnvapen, beter sig som psykopater.
För ett halvsekel sedan lyckades i alla fall svensk fredsrörelse att stoppa planerna på blågula atombomber.
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1181) 2008-04-20
Trots det vägrade jag, främst på grund av två insikter: Den ena var att jag under mina historiestudier hade upptäckt att vi soldathjältar inte värst mycket skyddade våra mammor, småsystrar och farmödrar. Tvärtom, från och med andra världskriget hade majoriteten av dödsoffren utgjorts av barn, kvinnor och obeväpnade män. Det andra skälet var att i slutet av 50-talet krävde medierna och många politiker att Sverige skulle skaffa kärnvapen. Jag ville inte vara med i ett försvar, som ville använda vapen som skulle kunna göra oss till världens värsta krigsförbrytare genom tiderna.
De första som genom anskaffande av kärnvapen visade sin likgiltighet för människovärdet var andra världskrigets fem viktigaste segermakter: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Sedan har också Indien, Pakistan, Israel och kanske Nordkorea skaffat dem.
Opinionsmässigt har det länge varit märkligt tyst om kärnvapen och ändå finns det massvis av dem. I San Francisco Chronicle (8/4) finns dock en artikel som redovisar vad ett antal vetenskapsmän vid National Academy of Sciences säger om ett ”litet” kärnvapenkrig, till exempel mellan Indien och Pakistan över deras mångåriga tvisteämne Kashmir. Även om det skulle bli ett ”begränsat” kärnvapenkrig med ”små” bomber av Hiroshimastorlek skulle effekterna bli förfärande.
Forskarnas slutsatser är att ett sådant krig skulle förstöra två tredjedelar av det ozonlager som skyddar oss i nordliga länder mot den dödliga ultravioletta strålningen. Explosionerna skulle sätta i gång enorma bränder och miljoner ton sot skulle stiga upp till 80 kilometer över marken och någon miljon ton skulle falla ner som ett svart regn. En massa kemiska reaktioner skulle uppstå som snabbt skulle förstöra ozonet och det skulle ta minst fem år innan ozonlagret skulle bli någorlunda tätt igen.
Flera av forskarna var med redan 1983 och lade då fram en liknande rapport. Med hjälp av mycket sofistikerade datorer har de nu kunnat göra ännu säkrare prognoser. Det som förvånar dem i de nya resultaten är två saker: Det ena den enorma mängd rök som skulle alstras också från små atombomber, det andra att denna svarta rök blir kvar ovanför stratosfären i ungefär fem år.
Det finns ju sedan länge megatonsbomber. Det vore intressant att veta, vad forskare med de nya förfinade metoderna skulle kunna få fram om effekterna av dem. Förut påstods att av oss levande varelser skulle möjligen kackerlackorna ha en chans att överleva. Skulle ens de klara sig?
Det är fullständigt obegripligt, att världens människor accepterar att dessa domedagsvapen finns. Snacka om förintelse i kubik! Ledarna i kristna, hinduiska, muslimska, judiska och andra länder, som har kärnvapen, beter sig som psykopater.
För ett halvsekel sedan lyckades i alla fall svensk fredsrörelse att stoppa planerna på blågula atombomber.
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1181) 2008-04-20
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1181) 08-04-20 till....
....till Svenska Dagbladets kolumnist Lars Ryding, som (17/4) roar sig med att jämföra politiska ledares kroppslängd på ett annorlunda sätt. Han utgår från bilden på den kinesiske presidenten Hu Jintao och Fredrik Reinfeldt, där den svenske statsministern är mycket längre än sin kinesiske värd. Men Ryding påpekar att Kina har 144 gånger så många människor som Sverige och gör man Reinfeldt 144 gånger mindre blir han pytteliten, en dryg centimeter hög. Och Ryding spånar vidare och räknar på de 27 EU-ländernas samlade folkmängd: ”Om alla de 27 europeiska pysslingarna ställer sig på varandra bildar de en 67 centimeter hög, svajig formation” Bara Prathibha Patil, president för 1100 miljoner indier blir någorlunda reslig bredvid Hu Jintao.
....till den 92-årige diplomatveteranen Sverker Åström, som (16/4) förvisas till Dagens Nyheters insändarplats, där han avfyrar flera raka puckar. Han är kritisk till att Sverige i slutet av maj skall stå värd för en konferens om Irak, Åström påpekar att ”den katastrofala situation som råder i Irak har orsakats av USA:s folkrättsstridiga angrepp på och ockupation av Irak i mars 2003” och att därför ”ansvaret för att stabilisera landet vilar helt och hållet på den amerikanska administrationen”. Och Sverker Åström varnar: ”Vi får inte för ett ögon blick utsätta oss för risken att framstå som Tony Blairs efterföljare som USA:s lilla pudel i Europa”
....till fredstidningen Pax, som ingår i medlemsavgiften till TUFF och i sitt senaste nummer recenserar två böcker, som skildrar soldatlivet i de ryska och amerikanska arméerna. Arkadij Babtjenko deltog i de båda tjetjenska krigen och beskriver hur den ryska armén systematiskt bryter ner sina egna. Och i sin bok ”En desertörs bekännelse” skildrar Joshua Key de amerikanska soldaternas övergrepp mot civila irakier, hur de plundrar, våldtar, torterar och dödar.
....till tidningen Kvinnor för fred, utgiven av fredsrörelsen med samma namn. I senaste numret beskriver Anita Lilburn de otäcka vapen som används i kriget mot Irak. Maria Hagberg berättar om engagemanget mot så kallat hedersrelaterat våld. Fredsveteranen och broderskaparen Bo Wirmark skriver under rubriken NEDRUSTA KÄRNVAPEN NU! Om kärnvapen handlar också denna veckas krönika i Radio Tuff.
....till de tuff-aktivister som på lördag den 26 april finns vid bokbord i Tyresö centrum. Då finns möjligheter att ställa frågor, hämta Tuff-broschyrer och inbetalningskort. Medlemskap i Tuff kostar 200 kr/år och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Man kan också köpa mangogram för att gratulera eller kondolera. Ett mangogram är den perfekta presenten. För 200 kr blir det minst 40 nya mangoträd i indiska Dharampurs fattiga byar.
....till det Tuff-möte med rubriken ”Ju fler vi är tillsammans....” som äger rum tisdag den 29 april kl 18.30. Då ska vi försöka hitta sätt att få ännu fler betalande medlemmar i Tuff. Det är jätteviktigt för en folkrörelse.
....till den vietnamesiske buddhistmunken Thich Nhat Hanh, som säger: “För att samla folket behöver regeringar fiender. De vill få oss rädda, så vi börjar hata och samlas bakom dem. Och om de inte har någon verklig fiende uppfinner de en för att mobilisera oss
....till den 92-årige diplomatveteranen Sverker Åström, som (16/4) förvisas till Dagens Nyheters insändarplats, där han avfyrar flera raka puckar. Han är kritisk till att Sverige i slutet av maj skall stå värd för en konferens om Irak, Åström påpekar att ”den katastrofala situation som råder i Irak har orsakats av USA:s folkrättsstridiga angrepp på och ockupation av Irak i mars 2003” och att därför ”ansvaret för att stabilisera landet vilar helt och hållet på den amerikanska administrationen”. Och Sverker Åström varnar: ”Vi får inte för ett ögon blick utsätta oss för risken att framstå som Tony Blairs efterföljare som USA:s lilla pudel i Europa”
....till fredstidningen Pax, som ingår i medlemsavgiften till TUFF och i sitt senaste nummer recenserar två böcker, som skildrar soldatlivet i de ryska och amerikanska arméerna. Arkadij Babtjenko deltog i de båda tjetjenska krigen och beskriver hur den ryska armén systematiskt bryter ner sina egna. Och i sin bok ”En desertörs bekännelse” skildrar Joshua Key de amerikanska soldaternas övergrepp mot civila irakier, hur de plundrar, våldtar, torterar och dödar.
....till tidningen Kvinnor för fred, utgiven av fredsrörelsen med samma namn. I senaste numret beskriver Anita Lilburn de otäcka vapen som används i kriget mot Irak. Maria Hagberg berättar om engagemanget mot så kallat hedersrelaterat våld. Fredsveteranen och broderskaparen Bo Wirmark skriver under rubriken NEDRUSTA KÄRNVAPEN NU! Om kärnvapen handlar också denna veckas krönika i Radio Tuff.
....till de tuff-aktivister som på lördag den 26 april finns vid bokbord i Tyresö centrum. Då finns möjligheter att ställa frågor, hämta Tuff-broschyrer och inbetalningskort. Medlemskap i Tuff kostar 200 kr/år och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Man kan också köpa mangogram för att gratulera eller kondolera. Ett mangogram är den perfekta presenten. För 200 kr blir det minst 40 nya mangoträd i indiska Dharampurs fattiga byar.
....till det Tuff-möte med rubriken ”Ju fler vi är tillsammans....” som äger rum tisdag den 29 april kl 18.30. Då ska vi försöka hitta sätt att få ännu fler betalande medlemmar i Tuff. Det är jätteviktigt för en folkrörelse.
....till den vietnamesiske buddhistmunken Thich Nhat Hanh, som säger: “För att samla folket behöver regeringar fiender. De vill få oss rädda, så vi börjar hata och samlas bakom dem. Och om de inte har någon verklig fiende uppfinner de en för att mobilisera oss
söndag, april 13
MILITÄRT PROCENTSKOJ OCH GAMLA MYTER
När jag undervisade tonåringar i matte brukade jag kolla om de förstått det där med procent genom att fråga: ”Vad väljer ni att få: En procent av familjen Wallenbergs förmögenhet eller hundra procent av min?” Då flinade de åt mig och svarade att de i det här fallet föredrog den enda procenten framför de hundra. Bravo, de hade begripit.
På 1980-talet sysslade jag mycket med att avslöja de många militaristiska myterna. Svensk militär försåg skolor och föreningar med massor av filmer, ljudbildband, färggranna broschyrer och journalisterna åt alltför ofta och okritiskt ur militärernas händer. Ett stående tema var ”nedrustningen” eller ”urholkningen” av vårt militära försvar. Det försökte man bland annat ”bevisa” med ett diagram, som visade en brant fallande kurva. Från 1960 till mitten av 1980-talet hade den fallit från ett värde på 20 till under 10. Den gav intrycket av att militärens anslag hade mer än halverats, och väldigt många lurades.
Vad var det för kurva? Jo, den visade hur stor procent militärutgifterna genom åren hade utgjort av de totala statsutgifterna. Men i fast penningvärde var 8-9 procent av Sveriges budget 1985 mycket mera än 20 procent av den 1960. Vård, omsorg, skola med mera hade fått ännu större ökningar av skattepengar än militären. En klar upprustning beskrevs alltså som en bekymmersam och farlig nedrustning. Det mina matteelever faktiskt hade fattat låtsades militärens informatörer inte om att förstå. Läste nyligen i Svenska Dagbladet (19/3) en artikel av Svenska Freds’ Ola Mattsson och Linda Åkerström, som påpekar att samma propagandistiska skoj med procent ännu förekommer.
Sen till ett helt annat ämne: Gång på gång förebrås jag på nätet för att jag varken förstår eller vill förstå vilka som egentligen låg bakom den 11 september 2001. Kritikerna tycks mena att det nog var Bush och kompani som själva utförde illdådet. Jag stämplas också som historielös, eftersom jag inte kan dra de rätta slutsatserna av riksdagshusbranden i Berlin 1933.
Jo, för 50 år sen trodde också jag på att det var nazisterna som tuttade på det tyska riksdagshuset. Så stod det nämligen i ”bibeln” för oss historiestudenter, Princeton-professorn R R Palmers bok ”Nya tidens världshistoria”. Men i den reviderade upplaga som min son en generation senare läste vid Umeå universitet hade det ändrats till: ”Nazisterna beskyllde utan några verkliga bevis kommunisterna för att ha anlagt branden”
Det var socialdemokraten Fritz Tobias, som i en artikelserie i Der Spiegel och sedan 1962 i en tjock bok, ”Der Reichstagsbrand, Legende und Wirklichkeit” visade att det varken var kommunister eller nazister som anlagt elden utan den unge holländske anarkisten Marinus van der Lubbe, helt på egen hand. Att man så länge beskyllde nazisterna för branden berodde framför allt på hur hänsynslöst de utnyttjade den för att likvidera den tyska demokratin.
1934, samma år som van der Lubbe avrättades, mördades i Leningrad stadens ledande bolsjevik, den populäre Sergej Kirov. Eftersom det blev startskottet för Stalins utrensningar av hundratusentals människor åren därpå har många påstått att det var han som stod bakom mordet. Men 1994 kunde KGB-veteranen Pavel Sudoplatov i en bok avslöja, att Kirovs mördare, Nikolajev, hade starka personliga skäl för sitt dåd, eftersom hans hustru fanns bland Kirovs älskarinnor.
Slutsats: Att olika illdåd utnyttjas betyder inte med nödvändighet att de som utnyttjar dem för egna syften också har begått dem. Riksdagshusbranden hjälpte Hitler och Göring att tysta deras motståndare, kommunister och socialdemokrater. Mordet på Kirov gav Stalin en anledning att med nackskott döda massor av ryssar, därav många kommunister. 11 september gav Bush och amerikanska hökar en anledning att anfalla Afghanistan och Irak och nu mullra krigiskt mot Iran. Möjligen skulle jag kunna tänka mig – men det är ren spekulation – att skickliga underrättelseagenter anade vad som skulle hända i USA 2001 men höll käft, därför att det i förlängningen gynnade deras egna länders intressen.
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1180) 2008-04-13
PS 1: Sommaren 1999 hördes på Tyresöradion en halvtimme med rubriken ”Riksdagshusbranden i Berlin 1933 – en historisk kontrovers.” .
PS 2: I min bok ”Förbannad pacifist” finns (sid 16) en artikel jag skrev på Aftonbladets kultursida 1986. Den har rubriken ”Svensk nedrustning är en myt” och tar upp just det militaristiska skojet med procent
På 1980-talet sysslade jag mycket med att avslöja de många militaristiska myterna. Svensk militär försåg skolor och föreningar med massor av filmer, ljudbildband, färggranna broschyrer och journalisterna åt alltför ofta och okritiskt ur militärernas händer. Ett stående tema var ”nedrustningen” eller ”urholkningen” av vårt militära försvar. Det försökte man bland annat ”bevisa” med ett diagram, som visade en brant fallande kurva. Från 1960 till mitten av 1980-talet hade den fallit från ett värde på 20 till under 10. Den gav intrycket av att militärens anslag hade mer än halverats, och väldigt många lurades.
Vad var det för kurva? Jo, den visade hur stor procent militärutgifterna genom åren hade utgjort av de totala statsutgifterna. Men i fast penningvärde var 8-9 procent av Sveriges budget 1985 mycket mera än 20 procent av den 1960. Vård, omsorg, skola med mera hade fått ännu större ökningar av skattepengar än militären. En klar upprustning beskrevs alltså som en bekymmersam och farlig nedrustning. Det mina matteelever faktiskt hade fattat låtsades militärens informatörer inte om att förstå. Läste nyligen i Svenska Dagbladet (19/3) en artikel av Svenska Freds’ Ola Mattsson och Linda Åkerström, som påpekar att samma propagandistiska skoj med procent ännu förekommer.
Sen till ett helt annat ämne: Gång på gång förebrås jag på nätet för att jag varken förstår eller vill förstå vilka som egentligen låg bakom den 11 september 2001. Kritikerna tycks mena att det nog var Bush och kompani som själva utförde illdådet. Jag stämplas också som historielös, eftersom jag inte kan dra de rätta slutsatserna av riksdagshusbranden i Berlin 1933.
Jo, för 50 år sen trodde också jag på att det var nazisterna som tuttade på det tyska riksdagshuset. Så stod det nämligen i ”bibeln” för oss historiestudenter, Princeton-professorn R R Palmers bok ”Nya tidens världshistoria”. Men i den reviderade upplaga som min son en generation senare läste vid Umeå universitet hade det ändrats till: ”Nazisterna beskyllde utan några verkliga bevis kommunisterna för att ha anlagt branden”
Det var socialdemokraten Fritz Tobias, som i en artikelserie i Der Spiegel och sedan 1962 i en tjock bok, ”Der Reichstagsbrand, Legende und Wirklichkeit” visade att det varken var kommunister eller nazister som anlagt elden utan den unge holländske anarkisten Marinus van der Lubbe, helt på egen hand. Att man så länge beskyllde nazisterna för branden berodde framför allt på hur hänsynslöst de utnyttjade den för att likvidera den tyska demokratin.
1934, samma år som van der Lubbe avrättades, mördades i Leningrad stadens ledande bolsjevik, den populäre Sergej Kirov. Eftersom det blev startskottet för Stalins utrensningar av hundratusentals människor åren därpå har många påstått att det var han som stod bakom mordet. Men 1994 kunde KGB-veteranen Pavel Sudoplatov i en bok avslöja, att Kirovs mördare, Nikolajev, hade starka personliga skäl för sitt dåd, eftersom hans hustru fanns bland Kirovs älskarinnor.
Slutsats: Att olika illdåd utnyttjas betyder inte med nödvändighet att de som utnyttjar dem för egna syften också har begått dem. Riksdagshusbranden hjälpte Hitler och Göring att tysta deras motståndare, kommunister och socialdemokrater. Mordet på Kirov gav Stalin en anledning att med nackskott döda massor av ryssar, därav många kommunister. 11 september gav Bush och amerikanska hökar en anledning att anfalla Afghanistan och Irak och nu mullra krigiskt mot Iran. Möjligen skulle jag kunna tänka mig – men det är ren spekulation – att skickliga underrättelseagenter anade vad som skulle hända i USA 2001 men höll käft, därför att det i förlängningen gynnade deras egna länders intressen.
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1180) 2008-04-13
PS 1: Sommaren 1999 hördes på Tyresöradion en halvtimme med rubriken ”Riksdagshusbranden i Berlin 1933 – en historisk kontrovers.” .
PS 2: I min bok ”Förbannad pacifist” finns (sid 16) en artikel jag skrev på Aftonbladets kultursida 1986. Den har rubriken ”Svensk nedrustning är en myt” och tar upp just det militaristiska skojet med procent
Marianne Stalbohm-Stieger:Tufft TUFF, ockupation, partisaner, krig
Kära lyssnare!
Nej, jag tänker inte dra hela historien med HSB:s lurendrejerier härnere i Skåne. Visserligen skall vi ha årsmöte i min HSB-förening den 22 april, men då hoppas och tror jag att vi väljer hedersmän och -kvinnor i min förening. Vi har inte plats här för sådana som beviljar sig miljonbonusar och tjänstebilar för 1,2 miljoner kronor. Människor skall ha rejält betalt för gott arbete, men de skall inte roffa åt sg. Makt gör många fartblinda.
Vet ni, kära lyssnare, när jag hör talas om sådana oförskräckta myglare, då känner jag en extra stor stolthet över att få vara medarbetare i en förening som TUFF. Vi är en förening där alla arbetar enbart för glädjen över få hjälpa till på platser i världen där fattigdomen gör människor beroende av vår hjälp. Inte ett öre av de insamlade pengarna går till ersättningar åt de aktiva inom TUFF. De girigbukar som håvar in bonusar och tjänstebilar lirar i en helt annan division.
Fartblinda blev även två före detta hjältar i Danmark. Nyligen hade den danska filmen ”Flammen & Citronen” premiär. Filmen handlar om besaettelsen, det vill säga den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget. Bara drygt en vecka efter premiären har filmen redan slagit en rad rekord: Dyraste danska filmen någonsin, största marknadsföringen och den visas på flest biografer någonsin.
Varför har den då blivit en sådan succé? Motståndskämparna under Andra världskriget blev under lång tid betraktade som stora hjältar och väckte fascination både i Danmark och i Sverige. De kämpade ju mot nazisterna och då var alla medel tillåtna. När nu filmen, som är fritt baserad på historiska fakta, visar upp de agerandes handlanden och låtanden baxnar man inför de båda ”hjältarnas”, Flammens och Citronens, likgiltighet inför människoliv. Under sin verksamma tid deltog de i sabotageaktioner mot tyskarna och dödade utan dom och rannsakan ett tiotal danska medlöpare. Efterkrigstidens hjältedyrkan av dessa båda, som avrättades av nazisterna 1944, var omåttlig. Då tänkte man inte på att både dessa och andra partisaner inte alltid lät ädelmodet tala, utan ofta kom personliga hämndaktioner och privata affärstransaktioner in i bilden när människoliv släcktes.
Jag har alltid haft en viss motvilja mot denna hjältedyrkan av motståndsmän, antingen de nu kallar sig partisaner, maquisards eller farc-gorilla. Dessa så kallade frihetshjältars agerande medför nästan alltid stor skada för den befolkning de säger sig vilja rädda undan diktatorer. Oftast slutar aktionerna i tragedier. Titta på barnsoldaterna i Afrika, se på civilpersones lidande i Tjetjenien, ägna en tanke åt Ingrid Betancourt, den dödssjuka franska politikern som befinner sig i gerillans våld i Sydamerika.
Med fart rör sig också ett tåg genom Tyskland. ”Zug der Erinnerung”, hågkomstens tåg som det kallas, visar en rullande utställning över Förintelsen och koncentrationslägrens fasor. I veckan kommer tåget till Berlin, där det är tänkt att det skall stanna i tio dagar. Bundesbahn, tyska SJ, vill dock inte ha tåget på centralstationen, på grund av ”tekniska svårigheter” som de säger. Gissa om det blev uppståndelse? Själv frågar jag mig om dessa förintelsemanifestationer verkligen gynnar dem det ytterst berör eller om det finns vinstintressen bakom även där.
En hädisk tanke, som man knappt får tänka. Men i detta fritänkande radioprogram får man tänka alla tankar – utan vinstintresse. Härnere blommar forsytiabuskarna och körsbärsträden och rabatterna är täckta av penséer i alla tänkbara färger. Jag njuter.
Sköt om er och njut även ni, om inte av blommande träd, så dock av den underbara naturen i Tyresö
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff 2008-04-13)
Nej, jag tänker inte dra hela historien med HSB:s lurendrejerier härnere i Skåne. Visserligen skall vi ha årsmöte i min HSB-förening den 22 april, men då hoppas och tror jag att vi väljer hedersmän och -kvinnor i min förening. Vi har inte plats här för sådana som beviljar sig miljonbonusar och tjänstebilar för 1,2 miljoner kronor. Människor skall ha rejält betalt för gott arbete, men de skall inte roffa åt sg. Makt gör många fartblinda.
Vet ni, kära lyssnare, när jag hör talas om sådana oförskräckta myglare, då känner jag en extra stor stolthet över att få vara medarbetare i en förening som TUFF. Vi är en förening där alla arbetar enbart för glädjen över få hjälpa till på platser i världen där fattigdomen gör människor beroende av vår hjälp. Inte ett öre av de insamlade pengarna går till ersättningar åt de aktiva inom TUFF. De girigbukar som håvar in bonusar och tjänstebilar lirar i en helt annan division.
Fartblinda blev även två före detta hjältar i Danmark. Nyligen hade den danska filmen ”Flammen & Citronen” premiär. Filmen handlar om besaettelsen, det vill säga den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget. Bara drygt en vecka efter premiären har filmen redan slagit en rad rekord: Dyraste danska filmen någonsin, största marknadsföringen och den visas på flest biografer någonsin.
Varför har den då blivit en sådan succé? Motståndskämparna under Andra världskriget blev under lång tid betraktade som stora hjältar och väckte fascination både i Danmark och i Sverige. De kämpade ju mot nazisterna och då var alla medel tillåtna. När nu filmen, som är fritt baserad på historiska fakta, visar upp de agerandes handlanden och låtanden baxnar man inför de båda ”hjältarnas”, Flammens och Citronens, likgiltighet inför människoliv. Under sin verksamma tid deltog de i sabotageaktioner mot tyskarna och dödade utan dom och rannsakan ett tiotal danska medlöpare. Efterkrigstidens hjältedyrkan av dessa båda, som avrättades av nazisterna 1944, var omåttlig. Då tänkte man inte på att både dessa och andra partisaner inte alltid lät ädelmodet tala, utan ofta kom personliga hämndaktioner och privata affärstransaktioner in i bilden när människoliv släcktes.
Jag har alltid haft en viss motvilja mot denna hjältedyrkan av motståndsmän, antingen de nu kallar sig partisaner, maquisards eller farc-gorilla. Dessa så kallade frihetshjältars agerande medför nästan alltid stor skada för den befolkning de säger sig vilja rädda undan diktatorer. Oftast slutar aktionerna i tragedier. Titta på barnsoldaterna i Afrika, se på civilpersones lidande i Tjetjenien, ägna en tanke åt Ingrid Betancourt, den dödssjuka franska politikern som befinner sig i gerillans våld i Sydamerika.
Med fart rör sig också ett tåg genom Tyskland. ”Zug der Erinnerung”, hågkomstens tåg som det kallas, visar en rullande utställning över Förintelsen och koncentrationslägrens fasor. I veckan kommer tåget till Berlin, där det är tänkt att det skall stanna i tio dagar. Bundesbahn, tyska SJ, vill dock inte ha tåget på centralstationen, på grund av ”tekniska svårigheter” som de säger. Gissa om det blev uppståndelse? Själv frågar jag mig om dessa förintelsemanifestationer verkligen gynnar dem det ytterst berör eller om det finns vinstintressen bakom även där.
En hädisk tanke, som man knappt får tänka. Men i detta fritänkande radioprogram får man tänka alla tankar – utan vinstintresse. Härnere blommar forsytiabuskarna och körsbärsträden och rabatterna är täckta av penséer i alla tänkbara färger. Jag njuter.
Sköt om er och njut även ni, om inte av blommande träd, så dock av den underbara naturen i Tyresö
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff 2008-04-13)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1180) 08-04-13 till....
....till de två som så flinkt uppdaterar Tyresöradions hemsidor. Bengt Citron har i många år inte bara skött Tuffs hemsida http://www.tuff.fred.se/ utan också Tyresöradions ena hemsida www.abcitron.net/slingan , där han varje vecka lägger in foton på de medverkande. Radions andra hemsida http://www.tyresoradion.se/ låg under 15 månader i pinsam träda, innan Ann Sandin-Lindgren för ett år sedan tog hand om den. Sedan dess har hon minst en gång i veckan uppdaterat den. Nu har hon också börjat lägga program i ett arkiv i http://www.tyresoradion.se/ , där man efteråt kan lyssna på dem. 60 program finns nu att lyssna på under fliken ”Arkiv”. Flera tidigare Radio Tuff från januari-mars i år finns i arkivetr
....till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, som påminner om att 6000 civila under 2007 dödades av landminor och klusterbomber. Han uppmanar världens länder att förbjuda dessa lömska vapen som långt efter krigens upphörande fortsätter att döda eller lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga.
....till den amerikanske professorn och läkaren Steven Miles, som i Stockholm (13/4) hos Svenska Läkarsällskapet föreläste om den tortyr som också används av västliga krigförande. I detta ämne har han skrivit boken Oath Betrayed. Dess titel anspelar på att också militärläkare har deltagit i tortyren eller inte ingripit mot den. Därmed har de svikit sin läkared och sin läkaretik.
....till Södertälje, som tagit emot flera irakiska flyktingar än hela USA. När kommunalrådet Anders Lago utfrågades i den amerikanska kongressen för några dagar sedan passade han på att påpeka att det inte var Södertälje som startade Irakkriget. En demokratisk kongressledamot från Florida ansåg att Södertälje hade placerat USA i skamvrån
....till alla kloka och solidariska som för att gratulera eller hedra någon bortgångens minne använder Tuffs mangogram och därmed bidrar till att massor av nya mangoträd planteras i indiska Dharampurs många små fattiga byar
....till 125-åriga Svenska Freds’ unga ordförande Anna Ek, som i torsdags (10/4) inledde ett Tuff-möte och då också flera aktiva i ”Svenska muslimer för fred och rättvisa” och muslimska ”fredsagenter” deltog. Vi ska nu höra några glimtar från vad Anna sa
....till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, som påminner om att 6000 civila under 2007 dödades av landminor och klusterbomber. Han uppmanar världens länder att förbjuda dessa lömska vapen som långt efter krigens upphörande fortsätter att döda eller lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga.
....till den amerikanske professorn och läkaren Steven Miles, som i Stockholm (13/4) hos Svenska Läkarsällskapet föreläste om den tortyr som också används av västliga krigförande. I detta ämne har han skrivit boken Oath Betrayed. Dess titel anspelar på att också militärläkare har deltagit i tortyren eller inte ingripit mot den. Därmed har de svikit sin läkared och sin läkaretik.
....till Södertälje, som tagit emot flera irakiska flyktingar än hela USA. När kommunalrådet Anders Lago utfrågades i den amerikanska kongressen för några dagar sedan passade han på att påpeka att det inte var Södertälje som startade Irakkriget. En demokratisk kongressledamot från Florida ansåg att Södertälje hade placerat USA i skamvrån
....till alla kloka och solidariska som för att gratulera eller hedra någon bortgångens minne använder Tuffs mangogram och därmed bidrar till att massor av nya mangoträd planteras i indiska Dharampurs många små fattiga byar
....till 125-åriga Svenska Freds’ unga ordförande Anna Ek, som i torsdags (10/4) inledde ett Tuff-möte och då också flera aktiva i ”Svenska muslimer för fred och rättvisa” och muslimska ”fredsagenter” deltog. Vi ska nu höra några glimtar från vad Anna sa
lördag, april 5
TUFF-bladet april-maj 2008
Tack alla solidariska !
Över 30 medlemmar har skickat gåvor på totalt 10 000 kr i samband med att de betalat med-lemsavgiften. Det är mycket uppmuntrande och välkommet, för Tuff har trots massor av gratis arbete kostnader, såsom hyra av Tuff-lokalen och avgifter till Svenska Freds. Heders!
Donationer till Indien
Fredsveteranen i Växjö, Ingemar Haraldsson har skänkt 10 000 kr till Tuffs Indienkonto. Det blir ett nytt klassrum i det påbörjade högstadiet Vaghval i Dharampur. Rolf Paulin på Tyresö-Strand har skänkt 5000 kr som också går till de många Tuff-projekten i Indien.
Översvämmad indisk skola
Den första skola i Indien som fick pengar från Tuff var Sarvoday Ashram. Där uppfördes på 1970-talet bl a skolhusen Kumla Wing, Nyboda Wing och Stenhammar Higher Secondary School, dessutom skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall. I höstas överlämnades till Sarvoday Ashram 10 000 kr från Tuff och nu har vi fått rapporter om att summan använts för att sätta upp hyllor i 15 rum på en höjd, som ska förhindra att vatten i framtiden når dit upp.
Kumla gör dagsverke igen
Kumla skola i Tyresö brukar i Radio Tuff kallas för svenska mästare i solidaritet. Ända sedan 1971 har de praktiskt taget varje år gjort dagsverken för Tuffs projekt. Den 7 maj är det dags igen (Se Tuff-kalendariet)
Tyresö skola: Bokbuss
Också Tyresö skola planerar att göra ett dags-verke i vår. Förra året fick skolan in 28 436 kr, som användes för att delfinansiera en bokbuss som nu förser 7 skolor i Dharampurs fattiga byar med undervisningsmateriel.
Radio Tuff unik närradio
Radio Tuff har nu hörts varenda vecka sedan 1985. Nu söndagar kl 17 och sedan 4 ggr per dygn under en vecka. 91,4 MHz och på nätet http://www.tyresoradion.se/ Förutom rapporter från Kalifornien, Indien, Österrike och Skåne har på sistone telefonrapporter hörts också från Libanon och Cypern. Texter från Radio
Tuff finns på: http://www.tuffsandin.blogspot.com/
Sylvia Ljungdahl återvald
Vid Tuffs årsmöte den 29/3 återvaldes Sylvia Ljungdahl till ordförande. Vice ordf. är Monica Schelin, sekreterare Margareta Svahn och kassör Eva Ehrstedt. Övriga i styrelsen: Ingrid Hellgren, Bengt Citron, Lena Sandin, Hampus Eckerman, Åke Sandin, Ulla Carina Sellergren, Margaretha Petersen, Bitte Isacsson och Erika Husberg.
Verksamhetsberättelse
Tuffs verksamhetsberättelse för 2007 är på 23 sidor, trots att den berättar kortfattat om Tuffs olika aktiviteter. Kan beställas gratis av Monica Schelin, tel 712 2581.
Värva nya medlemmar!
Tuff har uppåt 400 betalande medlemmar. Det är mycket för en lokal förening. men de aktiva behöver stöd från ännu flera. Övertala gärna någon bekant att bli medlem. Årsavgiften är 200 kr för enskild, 80 kr för annan på samma adress (familjemedlem). Att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 -6 Tidningen Pax ingår liksom utskick från Tuff. Indianskt ordspråk: tänkvärt:
Det finns ingen väg -- men om många börjar gå blir det en väg
Bhikhus senaste rapport
Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas berättar regelbundet om vad som händer med de olika Tuff-projekten. Om bokbussen, som förser sju fattiga skolor med materiel skriver han: ”Det var ett experiment men har blivit en succé som överträffat alla våra förväntningar.” Hans senaste kvartalssammanfattning finns att läsa på http://www.abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm Tuffs hemsida, ständigt uppdaterad av Bengt Citron, är omfattande och värt ett besök:
http://www.tuff.fred.se/
Vårens citat
Cicero: ”Det finns två sätt att lösa tvister, genom överläggningar och genom våld. Det förstnämnda lämpar sig för människor, det senare för vilddjur”
Kalle 7 år: ”Min mamma säger att man ska slåss med ord. Det är därför det är sånt himla liv här. Tänk om USA och Vietnam hade stått och skrikit åt varann i flera år. Va’ hesa dom skulle ha varit. Men inte döda.”
Över 30 medlemmar har skickat gåvor på totalt 10 000 kr i samband med att de betalat med-lemsavgiften. Det är mycket uppmuntrande och välkommet, för Tuff har trots massor av gratis arbete kostnader, såsom hyra av Tuff-lokalen och avgifter till Svenska Freds. Heders!
Donationer till Indien
Fredsveteranen i Växjö, Ingemar Haraldsson har skänkt 10 000 kr till Tuffs Indienkonto. Det blir ett nytt klassrum i det påbörjade högstadiet Vaghval i Dharampur. Rolf Paulin på Tyresö-Strand har skänkt 5000 kr som också går till de många Tuff-projekten i Indien.
Översvämmad indisk skola
Den första skola i Indien som fick pengar från Tuff var Sarvoday Ashram. Där uppfördes på 1970-talet bl a skolhusen Kumla Wing, Nyboda Wing och Stenhammar Higher Secondary School, dessutom skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall. I höstas överlämnades till Sarvoday Ashram 10 000 kr från Tuff och nu har vi fått rapporter om att summan använts för att sätta upp hyllor i 15 rum på en höjd, som ska förhindra att vatten i framtiden når dit upp.
Kumla gör dagsverke igen
Kumla skola i Tyresö brukar i Radio Tuff kallas för svenska mästare i solidaritet. Ända sedan 1971 har de praktiskt taget varje år gjort dagsverken för Tuffs projekt. Den 7 maj är det dags igen (Se Tuff-kalendariet)
Tyresö skola: Bokbuss
Också Tyresö skola planerar att göra ett dags-verke i vår. Förra året fick skolan in 28 436 kr, som användes för att delfinansiera en bokbuss som nu förser 7 skolor i Dharampurs fattiga byar med undervisningsmateriel.
Radio Tuff unik närradio
Radio Tuff har nu hörts varenda vecka sedan 1985. Nu söndagar kl 17 och sedan 4 ggr per dygn under en vecka. 91,4 MHz och på nätet http://www.tyresoradion.se/ Förutom rapporter från Kalifornien, Indien, Österrike och Skåne har på sistone telefonrapporter hörts också från Libanon och Cypern. Texter från Radio
Tuff finns på: http://www.tuffsandin.blogspot.com/
Sylvia Ljungdahl återvald
Vid Tuffs årsmöte den 29/3 återvaldes Sylvia Ljungdahl till ordförande. Vice ordf. är Monica Schelin, sekreterare Margareta Svahn och kassör Eva Ehrstedt. Övriga i styrelsen: Ingrid Hellgren, Bengt Citron, Lena Sandin, Hampus Eckerman, Åke Sandin, Ulla Carina Sellergren, Margaretha Petersen, Bitte Isacsson och Erika Husberg.
Verksamhetsberättelse
Tuffs verksamhetsberättelse för 2007 är på 23 sidor, trots att den berättar kortfattat om Tuffs olika aktiviteter. Kan beställas gratis av Monica Schelin, tel 712 2581.
Värva nya medlemmar!
Tuff har uppåt 400 betalande medlemmar. Det är mycket för en lokal förening. men de aktiva behöver stöd från ännu flera. Övertala gärna någon bekant att bli medlem. Årsavgiften är 200 kr för enskild, 80 kr för annan på samma adress (familjemedlem). Att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 -6 Tidningen Pax ingår liksom utskick från Tuff. Indianskt ordspråk: tänkvärt:
Det finns ingen väg -- men om många börjar gå blir det en väg
Bhikhus senaste rapport
Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas berättar regelbundet om vad som händer med de olika Tuff-projekten. Om bokbussen, som förser sju fattiga skolor med materiel skriver han: ”Det var ett experiment men har blivit en succé som överträffat alla våra förväntningar.” Hans senaste kvartalssammanfattning finns att läsa på http://www.abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm Tuffs hemsida, ständigt uppdaterad av Bengt Citron, är omfattande och värt ett besök:
http://www.tuff.fred.se/
Vårens citat
Cicero: ”Det finns två sätt att lösa tvister, genom överläggningar och genom våld. Det förstnämnda lämpar sig för människor, det senare för vilddjur”
Kalle 7 år: ”Min mamma säger att man ska slåss med ord. Det är därför det är sånt himla liv här. Tänk om USA och Vietnam hade stått och skrikit åt varann i flera år. Va’ hesa dom skulle ha varit. Men inte döda.”
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1179) 08-04-06 till....
....till Anna Ek, ung ordförande i 125-åriga Svenska Freds. Hon inleder ett offentligt möte på torsdag 10 april i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Alla hjärtligt välkomna och fika bjuds vi på också.
....till Tyresömagasinet som i sitt aprilnummer har en hel sida om Tyresöradion med rubriken: RÖSTEN I MEDIESKUGGAN och med ingressen: ”Förorternas medieskugga är kanske mörk, men det finns ljusbloss. Tyresöradion lyser upp tillvaron för dem som rattar in 91,4 MHz”. På ett foto syns Roland Schütts tavla med det brutna geväret och texten ”Make Love not War. TUFF” Artikeln är skriven av Helena Thorén.
....till Svenska Dagbladet som (19/3) tog in en debattartikel av Linda Åkerström och Ola Mattsson från Svenska Freds. Den har rubriken ”Försvaret saknar inte pengar”. De påpekar: ”I själva verket hör Sverige till de västländer som skurit ned minst på sitt försvar.” De framhåller att medan Sovjet/Ryssland har minskat sina militärutgifter med 84 procent från 1988 till 2006, har Sverige bara minskat dem med 9 procent under samma tid.
....till Kristna Freds som uppmärksammat en artikel i International Herald Tribune (25/3), där det framhålls, att enligt en Gallupundersökning av muslimer i trettionio länder anser 92 procent av muslimerna att attacker på civila aldrig kan rättfärdigas.
....till organisatörerna av seminarier och kurser i icke-våld de närmaste veckorna. På Svenska Freds, Svartensgatan 6 på Söder blir det 12-13 april ett seminarium med fredsforskaren Jörgen Johansen och veckan därpå en kurs i icke-våld i Göteborg
....till minnet av Martin Luther King, som mördades 4 april 1968. 40-årsdagen av hans död var alltså i torsdags
....till de 253 historiker och andra akademiker som i DN (2/4) skriver under rubriken ”Regeringen gör historia till ett ideologiskt slagfält”. De kritiserar den statliga myndigheten Forum för levande historia och slår fast: ”Det är i diktaturer, inte i demokratier, som historieskrivningen ställs i statens tjänst” I Radio Tuffs krönika den 16 mars med rubriken ”Grymheter mot förlorarna tystas ner” ifrågasattes också Forum för levande historia med bland annat följande ord: ”Egentligen borde dessa med skattepengar välbetalda forskare (?) berätta om krigen, som självklart är den särklassigt värsta förbrytelsen mot mänskligheten. Från och med andra världskriget har majoriteten av de dödade i krig varit civila. Men här tycks vi anamma den märkliga uppdelningen i ’goda’ och ’onda’ massmördare. Kanske är vi alltför påverkade av både religionerna och Hollywood.” (Se http://www.tuffsandin.blogspot.com/ )
....till de tuff-aktivister som i torsdags fixade ett utskick till uppåt 400 medlemmar. Det innehöll bl a ett fullmatat kalendarium som finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/
....till Tyresömagasinet som i sitt aprilnummer har en hel sida om Tyresöradion med rubriken: RÖSTEN I MEDIESKUGGAN och med ingressen: ”Förorternas medieskugga är kanske mörk, men det finns ljusbloss. Tyresöradion lyser upp tillvaron för dem som rattar in 91,4 MHz”. På ett foto syns Roland Schütts tavla med det brutna geväret och texten ”Make Love not War. TUFF” Artikeln är skriven av Helena Thorén.
....till Svenska Dagbladet som (19/3) tog in en debattartikel av Linda Åkerström och Ola Mattsson från Svenska Freds. Den har rubriken ”Försvaret saknar inte pengar”. De påpekar: ”I själva verket hör Sverige till de västländer som skurit ned minst på sitt försvar.” De framhåller att medan Sovjet/Ryssland har minskat sina militärutgifter med 84 procent från 1988 till 2006, har Sverige bara minskat dem med 9 procent under samma tid.
....till Kristna Freds som uppmärksammat en artikel i International Herald Tribune (25/3), där det framhålls, att enligt en Gallupundersökning av muslimer i trettionio länder anser 92 procent av muslimerna att attacker på civila aldrig kan rättfärdigas.
....till organisatörerna av seminarier och kurser i icke-våld de närmaste veckorna. På Svenska Freds, Svartensgatan 6 på Söder blir det 12-13 april ett seminarium med fredsforskaren Jörgen Johansen och veckan därpå en kurs i icke-våld i Göteborg
....till minnet av Martin Luther King, som mördades 4 april 1968. 40-årsdagen av hans död var alltså i torsdags
....till de 253 historiker och andra akademiker som i DN (2/4) skriver under rubriken ”Regeringen gör historia till ett ideologiskt slagfält”. De kritiserar den statliga myndigheten Forum för levande historia och slår fast: ”Det är i diktaturer, inte i demokratier, som historieskrivningen ställs i statens tjänst” I Radio Tuffs krönika den 16 mars med rubriken ”Grymheter mot förlorarna tystas ner” ifrågasattes också Forum för levande historia med bland annat följande ord: ”Egentligen borde dessa med skattepengar välbetalda forskare (?) berätta om krigen, som självklart är den särklassigt värsta förbrytelsen mot mänskligheten. Från och med andra världskriget har majoriteten av de dödade i krig varit civila. Men här tycks vi anamma den märkliga uppdelningen i ’goda’ och ’onda’ massmördare. Kanske är vi alltför påverkade av både religionerna och Hollywood.” (Se http://www.tuffsandin.blogspot.com/ )
....till de tuff-aktivister som i torsdags fixade ett utskick till uppåt 400 medlemmar. Det innehöll bl a ett fullmatat kalendarium som finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/
lördag, mars 29
JAG ÄR EN RESULTATFIXERAD GAMMAL IDIOT
Det finns en klar risk att rubriken får medhåll. När jag läser en del svavelosande kommentarer till mina båda bloggar anar jag det. Dessa tyckare sätter sällan ut sina namn och är så självsäkra att de glömmer att argumentera och i stället bara fläskar på. Civilkurage är en bristvara, särskilt på nätet, som blivit anonyma fegisars klotterplank.
Min idioti visar sig i att jag fortsätter att jobba frivilligt, låt vara i den gamla stolta men alltmer bortglömda folkrörelsetraditionen. Detta börjar likna stenåldern, nu när kommersialismens hjärntvätt firar allt större triumfer. Herregud, så kilovis med reklampapper som dräller ner i brevinkastet varje vecka. För att inte tala om TV-kanalernas många fåniga reklamavbrott.
Med rätta beskylls jag för att vara otålig och resultatfixerad. Det kan vara en följd av det frivilliga arbetet, för löneavierna var i alla fall ett slags bevis på att man gjorde en insats. Men hur resultatvärderar man till exempel Radio Tuff, som nu sänds 1178:e veckan i oavbruten följd sedan 1985? Tacka vet jag jobbet med att varje kväll handdiska! Efter en kvart kan jag glädja mig åt resultatet: att glasen skiner i prydliga rader på diskstället.
För 15-20 år sedan påstods (läs: gissades) det, att Radio Tuff hade bidragit till att Tyresö Ulands- och Fredsförening hade 600 betalande medlemmar. Det händer ännu att en och annan blir medlem tack vare radion. Kanske bidrar Radio Tuff också till att det fortfarande görs beundransvärda insatser av skolor och privatpersoner för att stödja Tuffs många utmärkta projekt i Indien och att allt flera mangogram köps av smarta och solidariska människor. Men jag är inte alls säker.
Den andra radion jag gör, högtidligen kallad ”Succékanalen 91,4 –Tyresöradion” med sina 200 program per år, minskar förhoppningsvis den djupa medieskugga Tyresö befinner sig i. I optimistiska stunder vill jag gärna tro att den gör en insats för närdemokratin genom att ha givit röst åt flera tusen olika slags människor. Men jag är inte säker på det heller.
I nästa liv borde jag kanske gå i mina fäders fotspår och bli företagare. Allt flera närradiostationer privatiseras, ibland på ett mer fiffigt än hederligt sätt, vilket radioveteranen Christer Hederström berättar på Tyresöradion från den 30 mars. Det ger status –och pengar-- att vara företagare. Tyresö närradioförening satsade under 2007 tjugo gånger mer pengar på teknik än på huvuduppgiften, programverksamheten.
Jo, jag känner en viss tillfredsställelse, när jag varje söndag eftermiddag har varit i studion och lagt in fem nya halvtimmesprogram och lika många mellansnack. Men resultatet av detta har jag bara vaga begrepp om. Fast nu ska jag sticka in till köket och börja diska. Så om en kvart förvandlas jag från osäker radiot till lycklig idiot, som stolt kan betrakta det glänsande resultatet där på diskstället.
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1178) 2008-03-30
Min idioti visar sig i att jag fortsätter att jobba frivilligt, låt vara i den gamla stolta men alltmer bortglömda folkrörelsetraditionen. Detta börjar likna stenåldern, nu när kommersialismens hjärntvätt firar allt större triumfer. Herregud, så kilovis med reklampapper som dräller ner i brevinkastet varje vecka. För att inte tala om TV-kanalernas många fåniga reklamavbrott.
Med rätta beskylls jag för att vara otålig och resultatfixerad. Det kan vara en följd av det frivilliga arbetet, för löneavierna var i alla fall ett slags bevis på att man gjorde en insats. Men hur resultatvärderar man till exempel Radio Tuff, som nu sänds 1178:e veckan i oavbruten följd sedan 1985? Tacka vet jag jobbet med att varje kväll handdiska! Efter en kvart kan jag glädja mig åt resultatet: att glasen skiner i prydliga rader på diskstället.
För 15-20 år sedan påstods (läs: gissades) det, att Radio Tuff hade bidragit till att Tyresö Ulands- och Fredsförening hade 600 betalande medlemmar. Det händer ännu att en och annan blir medlem tack vare radion. Kanske bidrar Radio Tuff också till att det fortfarande görs beundransvärda insatser av skolor och privatpersoner för att stödja Tuffs många utmärkta projekt i Indien och att allt flera mangogram köps av smarta och solidariska människor. Men jag är inte alls säker.
Den andra radion jag gör, högtidligen kallad ”Succékanalen 91,4 –Tyresöradion” med sina 200 program per år, minskar förhoppningsvis den djupa medieskugga Tyresö befinner sig i. I optimistiska stunder vill jag gärna tro att den gör en insats för närdemokratin genom att ha givit röst åt flera tusen olika slags människor. Men jag är inte säker på det heller.
I nästa liv borde jag kanske gå i mina fäders fotspår och bli företagare. Allt flera närradiostationer privatiseras, ibland på ett mer fiffigt än hederligt sätt, vilket radioveteranen Christer Hederström berättar på Tyresöradion från den 30 mars. Det ger status –och pengar-- att vara företagare. Tyresö närradioförening satsade under 2007 tjugo gånger mer pengar på teknik än på huvuduppgiften, programverksamheten.
Jo, jag känner en viss tillfredsställelse, när jag varje söndag eftermiddag har varit i studion och lagt in fem nya halvtimmesprogram och lika många mellansnack. Men resultatet av detta har jag bara vaga begrepp om. Fast nu ska jag sticka in till köket och börja diska. Så om en kvart förvandlas jag från osäker radiot till lycklig idiot, som stolt kan betrakta det glänsande resultatet där på diskstället.
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1178) 2008-03-30
Marianne Stalbohm-Stieger: Monster, nederländsk film, politiska klavertramp
Kära lyssnare!
Här i Skåne är vi riktigt storvulna. Inte nog med att vi byggt Öresundsbron och Turning Torso, nej, vi ser också till att den nya tunneln under Malmö blir färdig fortare än beräknat. Ni minns säkert de båda underjordiska monstren Anna och Katrin som äter sig fram under Malmö? Nåväl, den ena av dem, Anna, stack i tisdags, den 25 mars kl. 15.09 fram sina klor ur tunneln, strax nedanför Västra station. Och det hela två månader tidigare än beräknat. Så snart, kära Tyresöbor, kan ni åka raka vägen till Köpenhamn från Stockholm.
Huka er dock, för i Köpenhamn är karikatyrmålaren Westergaard på krigsstigen och tänker vidta rättsliga åtgärder mot den nederländska högerpolitikern Geert Wilders. Varför? Jo, Wilders har i dagarna offentliggjort sin 15-minutersfilm ”Fitna”, vilket betyder så mycket som ”tvedräkt”, och i vilken de omdiskuterade Mohammed-bilderna visas. Och tvedräkt har Wilders sått med sin film om islam. I Nederländerna har regeringschefen Balkenende klart uttalat regeringens avståndstagande från filmen, sedan talibanerna hotat med angrepp på de i Afghanistan stationerade nederländska soldaterna. ”Vi beklagar att herr Wilders har offentliggjort filmen”, sade Balkenende inför pressen.
Även i Tyskland, med sin stora islamska minoritet, har filmen förorsakat förstämning och oro. Inte nog med att en i Tyskland bosatt turk var den som förmodas ha snickrat ihop bomben som häromdagen tog livet av två engelska soldater och två irakier i södra Irak, utan i torsdags blev två svårt sårade tyska soldater hemflugna från Afghanistan. Detta ger naturligt nog motståndarna till islam vind i seglen. Och nu visas också denna film, med vilken Wilders vill stoppa islamiseringen av Västeuropa och kämpa mot islamistiskt kvinnoförtryck. Filmen ses av islamister som ett nytt angrepp på islam. Den tysk-turkiske ”gröna” EU-politikern Cem Özdimir är mycket kritisk mot filmen och menar att filmen ”kopplar ihop våld med islam.”
Själv retade jag mig på en annan hopkoppling, nämligen rubriken över en artikel av journalisten Kjell Albin Abrahamson i Sydsvenskan den 23 mars. ”Tyskar och bögar står i vägen för EU-ratifikationen.” Man får intrycket att det är Tyskland och dess bögar som står i vägen för ratifikationen av EU-fördraget, när just Tysklands kansler Angela Merkel är den som hårdast kämpat för att Eu-fördraget skall ratificeras. Rubriksättaren är tydligen någon som sett för många filmer där tyska SS-officerare framställs som bögar.
Den som egentligen är föremål för kritiken i artikeln är Polens president Lech Kaczynski. Nu är ju den mannen inte precis min idol, men nog blir även jag överraskad av presidentens kovändning, i fråga om detta Eu-fördrag, som han själv var med om att förhandla fram. I ett tv-tal i veckan målade Kaczynski upp ett skräckscenario, där tyskar och bögar utgör det största hotet mot Polen om fördraget går igenom. I tv-programmet visades det upp en karta över det gamla Tyskland med stora landområden som idag tillhör Polen. En bild på Erika Steinbach, ordföranden i ”De fördrivnas förbund”, skakande hand med en leende Angela Merkel skulle frammana intrycket att Tyskland återkräver dessa landområden om fördraget går igenom.
Ytterligare ett politiskt klavertramp är presidentens propagandafilm i vilken det visas ett homosexuellt utländskt bröllop. I det djupt katolska Polen är detta ett solklart budskap: ”EU-fördraget tvingar Polen att godkänna bögvigslar” Polska diplomater ryser av obehag inför det faktum att de behöver försvara presidentens fadäs och säger: ”Det känns som om vi är tvungna att svälja en groda som någon lurat på oss.” Grodan är homofobin, och att ”någon” är presidenten, förmodar jag att även ni, kära lyssnare, redan har gissat.
Må så gott och njut av alla tussilagor som nu skjuter upp utmed Tyresövägen hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Här i Skåne är vi riktigt storvulna. Inte nog med att vi byggt Öresundsbron och Turning Torso, nej, vi ser också till att den nya tunneln under Malmö blir färdig fortare än beräknat. Ni minns säkert de båda underjordiska monstren Anna och Katrin som äter sig fram under Malmö? Nåväl, den ena av dem, Anna, stack i tisdags, den 25 mars kl. 15.09 fram sina klor ur tunneln, strax nedanför Västra station. Och det hela två månader tidigare än beräknat. Så snart, kära Tyresöbor, kan ni åka raka vägen till Köpenhamn från Stockholm.
Huka er dock, för i Köpenhamn är karikatyrmålaren Westergaard på krigsstigen och tänker vidta rättsliga åtgärder mot den nederländska högerpolitikern Geert Wilders. Varför? Jo, Wilders har i dagarna offentliggjort sin 15-minutersfilm ”Fitna”, vilket betyder så mycket som ”tvedräkt”, och i vilken de omdiskuterade Mohammed-bilderna visas. Och tvedräkt har Wilders sått med sin film om islam. I Nederländerna har regeringschefen Balkenende klart uttalat regeringens avståndstagande från filmen, sedan talibanerna hotat med angrepp på de i Afghanistan stationerade nederländska soldaterna. ”Vi beklagar att herr Wilders har offentliggjort filmen”, sade Balkenende inför pressen.
Även i Tyskland, med sin stora islamska minoritet, har filmen förorsakat förstämning och oro. Inte nog med att en i Tyskland bosatt turk var den som förmodas ha snickrat ihop bomben som häromdagen tog livet av två engelska soldater och två irakier i södra Irak, utan i torsdags blev två svårt sårade tyska soldater hemflugna från Afghanistan. Detta ger naturligt nog motståndarna till islam vind i seglen. Och nu visas också denna film, med vilken Wilders vill stoppa islamiseringen av Västeuropa och kämpa mot islamistiskt kvinnoförtryck. Filmen ses av islamister som ett nytt angrepp på islam. Den tysk-turkiske ”gröna” EU-politikern Cem Özdimir är mycket kritisk mot filmen och menar att filmen ”kopplar ihop våld med islam.”
Själv retade jag mig på en annan hopkoppling, nämligen rubriken över en artikel av journalisten Kjell Albin Abrahamson i Sydsvenskan den 23 mars. ”Tyskar och bögar står i vägen för EU-ratifikationen.” Man får intrycket att det är Tyskland och dess bögar som står i vägen för ratifikationen av EU-fördraget, när just Tysklands kansler Angela Merkel är den som hårdast kämpat för att Eu-fördraget skall ratificeras. Rubriksättaren är tydligen någon som sett för många filmer där tyska SS-officerare framställs som bögar.
Den som egentligen är föremål för kritiken i artikeln är Polens president Lech Kaczynski. Nu är ju den mannen inte precis min idol, men nog blir även jag överraskad av presidentens kovändning, i fråga om detta Eu-fördrag, som han själv var med om att förhandla fram. I ett tv-tal i veckan målade Kaczynski upp ett skräckscenario, där tyskar och bögar utgör det största hotet mot Polen om fördraget går igenom. I tv-programmet visades det upp en karta över det gamla Tyskland med stora landområden som idag tillhör Polen. En bild på Erika Steinbach, ordföranden i ”De fördrivnas förbund”, skakande hand med en leende Angela Merkel skulle frammana intrycket att Tyskland återkräver dessa landområden om fördraget går igenom.
Ytterligare ett politiskt klavertramp är presidentens propagandafilm i vilken det visas ett homosexuellt utländskt bröllop. I det djupt katolska Polen är detta ett solklart budskap: ”EU-fördraget tvingar Polen att godkänna bögvigslar” Polska diplomater ryser av obehag inför det faktum att de behöver försvara presidentens fadäs och säger: ”Det känns som om vi är tvungna att svälja en groda som någon lurat på oss.” Grodan är homofobin, och att ”någon” är presidenten, förmodar jag att även ni, kära lyssnare, redan har gissat.
Må så gott och njut av alla tussilagor som nu skjuter upp utmed Tyresövägen hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1178) 08-03-30 till....
....till diskussionscaféet Filosofika med Göran Flodman som vidsynt samtalsledare äralltid väldigt mysigt och trots meningsmotsättningar är det högt i tak. Ämnet för nästa träff är ”Om människovärde” och det är redan på tisdag den 1 april kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsv 80. Alla är hjärtligt välkomna Och kaffe/te blir det också
....till förra Tyresöbon Hildegard Trinkies, vars insändare i lokalpressen har rubriken ”Varför lär sig mänskligheten ingenting?” Där skriver hon bland annat: ”Många miljarder satsas på att uppfinna och framställa nya vapen av alla de slag som kan krossa mänskligheten flera gånger om. Dessa miljarder skulle rätt använda kunna mätta och skydda miljoner fattiga människor på flykt och ge dem trygghet”
....till journalisten Juan Flores, som i två artiklar i DN (22/3) skriver om närradion under rubrikerna ”FÖRETAG VILL ÅT DEN BILLIGA NÄRRADION” och ”DET ÄR BARA I SVERIGE VI SVÄLTER UT NÄRRADION”. Det senare är ett citat från Christer Hederström, som utrett närradion och som från den 30 mars också hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4.
....till de i Sverige föga uppmärksammade demonstrationerna mot Irakkriget som ägde rum i USA för ett par veckor sedan. Särskilt två grupper är värda att nämna. Den ena består av krigsveteraner som vittnar om mord på irakiska civila och tortyr av irakiska fångar. Den andra kallar sig ”Grannies Against the War”, alltså far- och mormödrar som demonstrerar mot att deras barnbarn måste deltaga i mördandet i Irak och Afghanistan
....till experten på internationell lag Benjamin Ferencz, som var med som åklagare redan under rättegångarna i Nürnberg, där många tyska ledare hängdes som krigsförbrytare. I samband med protesterna i USA mot krigen i dag påminner Ferenz om att i Nürnberg fastslogs det, att anfallskrig var den främsta krigsförbrytelsen. Så här förklarar han varför: ”Varje krig leder till att civila drabbas. Brott mot mänskligheten, förstörelse bortom militär nödvändighet, våldtäkter, plundring –sädant händer alltid i krig”
....till frilansskribenten Bodil Zalesky som på en hel kultursida i DN (26/3) skriver om två europeiska städer som sedan andra världskriget bytt namn, bebyggelse och kultur. Det handlar om italienska Zara, i dag det kroatiska Zadar, och tyska Königsberg, i dag det ryska Kaliningrad. Zara var fram till 1945 en stad, vars majoritet var italienare, de flesta sedan tvingade på flykt. Ännu sämre gick det för Königsbergs tyskar. De som inte hann fly dog av svält, tvångsarbete eller våldtäkter och de överlevande blev sedan etniskt rensade. Zalesky ger inte mycket för uppfattningen att dessa människors tragedi bara var ett rättmätigt straff för att de varit undersåtar i Mussolinis och Hitlers länder. Hon skriver: ”Kollektiva straff har mycket lite med verklig rättvisa att göra”. Hon kunde ha tillagt att kollektivskulden alltid varit rasismens främsta hörnpelare. Men hon skriver: ”Skuld är individuell och historiens gång har aldrig varit ett instrument för högre rättvisa”
....till dem som gjorde Tuffs 41:a årsmöte så gemytligt den 29 mars: Lena Sandin och Ingrid Hellgren, som hade fixat tilltugg, Göran Flodman, som var mötesordförande och Sylvia Ljungdahl, som tack och lov åtog sig att vara ordförande ytterligare ett år. För att inte tala om Bitte Isacsson som har städat Tuff-lokalen
....till förra Tyresöbon Hildegard Trinkies, vars insändare i lokalpressen har rubriken ”Varför lär sig mänskligheten ingenting?” Där skriver hon bland annat: ”Många miljarder satsas på att uppfinna och framställa nya vapen av alla de slag som kan krossa mänskligheten flera gånger om. Dessa miljarder skulle rätt använda kunna mätta och skydda miljoner fattiga människor på flykt och ge dem trygghet”
....till journalisten Juan Flores, som i två artiklar i DN (22/3) skriver om närradion under rubrikerna ”FÖRETAG VILL ÅT DEN BILLIGA NÄRRADION” och ”DET ÄR BARA I SVERIGE VI SVÄLTER UT NÄRRADION”. Det senare är ett citat från Christer Hederström, som utrett närradion och som från den 30 mars också hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4.
....till de i Sverige föga uppmärksammade demonstrationerna mot Irakkriget som ägde rum i USA för ett par veckor sedan. Särskilt två grupper är värda att nämna. Den ena består av krigsveteraner som vittnar om mord på irakiska civila och tortyr av irakiska fångar. Den andra kallar sig ”Grannies Against the War”, alltså far- och mormödrar som demonstrerar mot att deras barnbarn måste deltaga i mördandet i Irak och Afghanistan
....till experten på internationell lag Benjamin Ferencz, som var med som åklagare redan under rättegångarna i Nürnberg, där många tyska ledare hängdes som krigsförbrytare. I samband med protesterna i USA mot krigen i dag påminner Ferenz om att i Nürnberg fastslogs det, att anfallskrig var den främsta krigsförbrytelsen. Så här förklarar han varför: ”Varje krig leder till att civila drabbas. Brott mot mänskligheten, förstörelse bortom militär nödvändighet, våldtäkter, plundring –sädant händer alltid i krig”
....till frilansskribenten Bodil Zalesky som på en hel kultursida i DN (26/3) skriver om två europeiska städer som sedan andra världskriget bytt namn, bebyggelse och kultur. Det handlar om italienska Zara, i dag det kroatiska Zadar, och tyska Königsberg, i dag det ryska Kaliningrad. Zara var fram till 1945 en stad, vars majoritet var italienare, de flesta sedan tvingade på flykt. Ännu sämre gick det för Königsbergs tyskar. De som inte hann fly dog av svält, tvångsarbete eller våldtäkter och de överlevande blev sedan etniskt rensade. Zalesky ger inte mycket för uppfattningen att dessa människors tragedi bara var ett rättmätigt straff för att de varit undersåtar i Mussolinis och Hitlers länder. Hon skriver: ”Kollektiva straff har mycket lite med verklig rättvisa att göra”. Hon kunde ha tillagt att kollektivskulden alltid varit rasismens främsta hörnpelare. Men hon skriver: ”Skuld är individuell och historiens gång har aldrig varit ett instrument för högre rättvisa”
....till dem som gjorde Tuffs 41:a årsmöte så gemytligt den 29 mars: Lena Sandin och Ingrid Hellgren, som hade fixat tilltugg, Göran Flodman, som var mötesordförande och Sylvia Ljungdahl, som tack och lov åtog sig att vara ordförande ytterligare ett år. För att inte tala om Bitte Isacsson som har städat Tuff-lokalen
fredag, mars 21
ROBERT FISK OM SJÄLVMORDSBOMBARE
För fem år sedan var jag på Cypern. Natten till den 20 mars 2003 stördes sömnen gång på gång av flygplansbuller. Det var nog landets forna kolonialherrar, britterna, som från sin enklav på ön --en militärbas förstås!-- hade någon nattlig övning, trodde vi. Men morgonen därpå fick vi reda på att amerikaner och britter hade anfallit Irak.
Härom veckan beklagade vi här i Radio Tuff, att vi liksom miljoner andra hade haft så rätt, när vi vintern 2003 protesterade mot planerna på att anfalla Irak. Ändå visste vi inte då med säkerhet att den allierade propagandans tal om irakiska massförstörelsevapen och Saddams kontakter med al Qaida var ren och skär lögn. Sanningen brukar vara krigens första offer –dessutom också deras sista. Så synd att vi inte hade fel den gången och att alltså Irak i dag hade varit en blomstrande och trygg demokrati!
På fem år har många hundra tusen irakier dödats, flera miljoner är på flykt. Landet är i kaos. El, vatten och annan infrastruktur fungerar uselt. Cirka 4000 ditlurade unga amerikaner har också dödats. De var för all del ockupanter – men också människor.
Läser i den brittiska tidningen The Independent (14/3) en lång artikel av Robert Fisk, som bor i Libanon och anses vara den kanske bästa kännaren av Mellanöstern bland västliga korrespondenter. Rubriken är ”The Cult of the Suicide Bombers”. Det handlar alltså om självmordsbombare. Fisk har i Libanon träffat Khaled, vars bror Hassan sprängde sig själv till döds i en attack mot en amerikansk militärkonvoj i Irak. Hela Hassans familj hyllar nu honom som ”martyr”. Och 18-årige Khaled är beredd att följa sin bror i martyrspåren, det spelar ingen roll, vilka förnuftsskäl Fisk kommer med.
Robert Fisk uppger, att det otroliga antalet av 1 121 muslimska självmordsbombare i Irak har sprängt ihjäl sig själva och en massa medmänniskor, minst 13 000 barn, kvinnor och män och skadat ännu flera. Och metoden har spridit sig, till Afghanistan och även till Pakistan, där oppositionsledaren Benazir Bhutto som bekant blev ett av offren.
Självmordsattackerna har mera riktats mot irakiska poliser, militärer och rekryteringscentra än mot de främmande trupperna. Förbluffande ofta har ”martyrerna” med sina massmord drabbat moskéer, pilgrimer, begravningar och andra religiösa mål. Mest utsatta har shiiterna varit. Flera gånger har självmordsbombare orsakat blodbad på marknadsplatser i shiastadsdelar.
Inte bara för oss religiöst obegåvade torde massmord i Guds namn vara obegripligt. Men Robert Fisk nämner nästan uppgivet att när Gud kommer på tal, så upphör rationalitet och humanism, fast han tillägger: “Om en västlig president kunde inleda ett de ‘godas’ krig mot de ‘onda’, så kan hans motståndare göra detsamma”
Den värsta men ganska bortglömda massakern drabbade 2007 yaziderna, en religiös minoritet i norra Irak. Enligt Fisk dödades 516 av dem i självmordsattacker, sedan de hade straffat en av sina unga kvinnor för umgänge med en sunnimuslim.
Fisk gör ofta historiska jämförelser. Han påminner om de över 4000 japanska kamikazeflygarna som i andra världskriget styrde sina bomblastade plan mot amerikanska krigsfartyg. Om Mellanöstern menar han det enda väst någonsin lärt sig är att vi ingenting lärt oss. Och han är inte nådig i sina omdömen:
“Det är vår närvaro, vår makt, vår arrogans, vår vägran att lära av historien och vår terror mot islam som leder oss i avgrunden. Tills vi lär oss att lämna dessa muslimska folk i fred kommer vår katastrof i Mellanöstern att bli värre. Det är inget samband mellan islam och ‘terror’. Men det finns ett samband mellan vår ockupation av muslimska länder och ‘terror’ ”
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1177) 2008-03-23
Härom veckan beklagade vi här i Radio Tuff, att vi liksom miljoner andra hade haft så rätt, när vi vintern 2003 protesterade mot planerna på att anfalla Irak. Ändå visste vi inte då med säkerhet att den allierade propagandans tal om irakiska massförstörelsevapen och Saddams kontakter med al Qaida var ren och skär lögn. Sanningen brukar vara krigens första offer –dessutom också deras sista. Så synd att vi inte hade fel den gången och att alltså Irak i dag hade varit en blomstrande och trygg demokrati!
På fem år har många hundra tusen irakier dödats, flera miljoner är på flykt. Landet är i kaos. El, vatten och annan infrastruktur fungerar uselt. Cirka 4000 ditlurade unga amerikaner har också dödats. De var för all del ockupanter – men också människor.
Läser i den brittiska tidningen The Independent (14/3) en lång artikel av Robert Fisk, som bor i Libanon och anses vara den kanske bästa kännaren av Mellanöstern bland västliga korrespondenter. Rubriken är ”The Cult of the Suicide Bombers”. Det handlar alltså om självmordsbombare. Fisk har i Libanon träffat Khaled, vars bror Hassan sprängde sig själv till döds i en attack mot en amerikansk militärkonvoj i Irak. Hela Hassans familj hyllar nu honom som ”martyr”. Och 18-årige Khaled är beredd att följa sin bror i martyrspåren, det spelar ingen roll, vilka förnuftsskäl Fisk kommer med.
Robert Fisk uppger, att det otroliga antalet av 1 121 muslimska självmordsbombare i Irak har sprängt ihjäl sig själva och en massa medmänniskor, minst 13 000 barn, kvinnor och män och skadat ännu flera. Och metoden har spridit sig, till Afghanistan och även till Pakistan, där oppositionsledaren Benazir Bhutto som bekant blev ett av offren.
Självmordsattackerna har mera riktats mot irakiska poliser, militärer och rekryteringscentra än mot de främmande trupperna. Förbluffande ofta har ”martyrerna” med sina massmord drabbat moskéer, pilgrimer, begravningar och andra religiösa mål. Mest utsatta har shiiterna varit. Flera gånger har självmordsbombare orsakat blodbad på marknadsplatser i shiastadsdelar.
Inte bara för oss religiöst obegåvade torde massmord i Guds namn vara obegripligt. Men Robert Fisk nämner nästan uppgivet att när Gud kommer på tal, så upphör rationalitet och humanism, fast han tillägger: “Om en västlig president kunde inleda ett de ‘godas’ krig mot de ‘onda’, så kan hans motståndare göra detsamma”
Den värsta men ganska bortglömda massakern drabbade 2007 yaziderna, en religiös minoritet i norra Irak. Enligt Fisk dödades 516 av dem i självmordsattacker, sedan de hade straffat en av sina unga kvinnor för umgänge med en sunnimuslim.
Fisk gör ofta historiska jämförelser. Han påminner om de över 4000 japanska kamikazeflygarna som i andra världskriget styrde sina bomblastade plan mot amerikanska krigsfartyg. Om Mellanöstern menar han det enda väst någonsin lärt sig är att vi ingenting lärt oss. Och han är inte nådig i sina omdömen:
“Det är vår närvaro, vår makt, vår arrogans, vår vägran att lära av historien och vår terror mot islam som leder oss i avgrunden. Tills vi lär oss att lämna dessa muslimska folk i fred kommer vår katastrof i Mellanöstern att bli värre. Det är inget samband mellan islam och ‘terror’. Men det finns ett samband mellan vår ockupation av muslimska länder och ‘terror’ ”
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1177) 2008-03-23
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1177) 08-03-23 till....
....till en ny fredsrörelse som bildades den 16 mars. Den heter ”Svenska muslimer för fred och rättvisa”. Målet är en bestående rättvis fred inom och mellan länder. En av grundarna, Fazeela, hörs senare i denna veckas Radio Tuff.
....till 125-åriga Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som påpekar att Sverige under 2007 exporterade så kallade lätta vapen för 1200 miljoner kr. Ordföranden Anna Ek kräver att regeringen skärper reglerna för vapenexporten och hävdar: ”All svensk politik ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och ta hänsyn till fattiga människors behov. Sverige fick mycket beröm internationellt för sin ansats. Men när vi, svenska folkrörelser som arbetar med utvecklingsfrågor, nu granskat Sveriges förda politik saknar vi helt dessa perspektiv.”
....till lilla Ayat Suliman, vars fyra bröder dödades av en klusterbomb i Irak. Själv skadades hon svårt och har genomgått 52 operationer och hennes ansikte är vanställt av ärr. Hon säger: ”Finns det krig så finns det klusterbomber. Vi måste ta bort krigen.”
....till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som har haft ett drygt jobb med att sammanställa föreningens omfattande verksamhetsberättelse för 2007. Det blir många sidor som årsmötet nu på lördag den 29 mars skall gå igenom och godkänna. Alla medlemmar är då välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9.30
...till Ulla Luin, Eva Ehrstedt och Kim Larsen som gjort bokslutet. Under 2007 skickade Tuff 310 000 kr till indiska partners, 31 330 kr till Guatemala, 11 250 kr till Afghanistan och 5 000 kr till Belgrad. Inte dåligt av en lokalförening utan ett öre i offentliga bidrag och som skickar varenda krona oavkortat till ändamålet, eftersom alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat.
....till smarta och solidariska människor som köper Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 200 kr blir det 40 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
....till människor som vill stödja Tuffs mångsidiga och frivilliga arbete genom att bli medlemmar. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för övrig på samma adress (familjemedlem). Så utnyttja Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till 125-åriga Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som påpekar att Sverige under 2007 exporterade så kallade lätta vapen för 1200 miljoner kr. Ordföranden Anna Ek kräver att regeringen skärper reglerna för vapenexporten och hävdar: ”All svensk politik ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och ta hänsyn till fattiga människors behov. Sverige fick mycket beröm internationellt för sin ansats. Men när vi, svenska folkrörelser som arbetar med utvecklingsfrågor, nu granskat Sveriges förda politik saknar vi helt dessa perspektiv.”
....till lilla Ayat Suliman, vars fyra bröder dödades av en klusterbomb i Irak. Själv skadades hon svårt och har genomgått 52 operationer och hennes ansikte är vanställt av ärr. Hon säger: ”Finns det krig så finns det klusterbomber. Vi måste ta bort krigen.”
....till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som har haft ett drygt jobb med att sammanställa föreningens omfattande verksamhetsberättelse för 2007. Det blir många sidor som årsmötet nu på lördag den 29 mars skall gå igenom och godkänna. Alla medlemmar är då välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9.30
...till Ulla Luin, Eva Ehrstedt och Kim Larsen som gjort bokslutet. Under 2007 skickade Tuff 310 000 kr till indiska partners, 31 330 kr till Guatemala, 11 250 kr till Afghanistan och 5 000 kr till Belgrad. Inte dåligt av en lokalförening utan ett öre i offentliga bidrag och som skickar varenda krona oavkortat till ändamålet, eftersom alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat.
....till smarta och solidariska människor som köper Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 200 kr blir det 40 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
....till människor som vill stödja Tuffs mångsidiga och frivilliga arbete genom att bli medlemmar. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för övrig på samma adress (familjemedlem). Så utnyttja Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)