När jag kommer hem efter radiointervjuer snubblar jag över högar av reklampapper. Det är kanske bra att få veta att man i veckan kan köpa kaffe till reducerat pris eller fryst lax till extrapris. Men varje fredag kommer det två tjocka tidningsbilagor som erbjuder nytt boende. Det tycks vara strålande tider för fastighetsmäklarna, men de tycks tro att man vill skaffa ny bostad varenda eviga vecka.
I medieskuggans Tyresö kommer bara en tidning och då endast en gång i veckan. Den domineras av annonser, inte minst erbjudanden om nya bostäder. Lite notiser om inbrott och gnälliga insändare lyckas redaktionen dock klämma in mellan alla reklamerbjudanden. Demokratins grundpelare, föreningslivet, finns det inte plats för, inte heller för den frivilligt arbetande Tyresöradion, som oavlönat försöker göra medieskuggan mindre kolsvart
Långt värre blir det dock när jag sätter i gång datorn för att kolla e-posten. Då dräller det varje dag av tjogtals fantastiska erbjudanden från amerikanska avsändare. Gång på gång får jag erbjudande om att på nolltid kunna skaffa mig fina universitetstitlar, men jag är nöjd med den jag har. Flera gånger om dan uppmanas jag att satsa pengar i aktier på enormt framgångsrika företag som snabbt kan göra mig rik. Men jag har så det räcker, åtminstone till röken, kröken och falukorven och är dessutom ägare av några Teliaaktier. De’ ni. Ännu konstigare blir det när jag på e-posten gratuleras för att vara en av de verkligt utvalda. Det påstås att jag vunnit en stor summa pengar, men villkoren för att hösta hem detta storkap ids jag inte ens att kolla.
Ännu mera bisarrt i denna e-postreklam är alla aggressiva erbjudanden om olika mediciner. De kommer i stim varje dag. Jag kan för en billig penning bli botad från fysiska åkommor och framför allt från alla mina mentala problem. Det har därför blivit lättare för mig att förstå varför så många i dag för en eländig tillvaro som medicinknarkare. Och vilket fantastiskt sexuellt fenomen kan jag inte bli enligt denna reklam –fast lite sent påtänkt för jag är 74.
En av dessa försäljare är en donna, som faktiskt heter just Donna. Hon vill att jag ska satsa pengar på att ”öka mitt sexualbegär och min spermavolym med 500 procent”. Hade jag trott henne och skickat henne pengar varje gång hon vill öka min spermavolym skulle väl jag nu vandra omkring som en veritabel spermacistern. Hon har också grejer som kan ge mig erektioner ”hårda som stål” och ”mitt livs längsta och mest intensiva orgasmer”. Herregud, då skulle jag ju bli en gris, för jag läste nånstans att galtarna hade 30 minuter långa orgasmer.
Det mest absurda är e-posttjatet om att jag skall förlänga min penis med 10 cm. Hade reklamen stämt och jag varit korkad nog att tro på den hade jag i dag varit traktens extrema monster med en många meter lång slang dinglande ut från gylfen.
Reklammakarna påstår att min kvinna är fruktansvärt otillfredsställd och har det eländigt men att deras mediciner kan få henne att avguda mig. Den spelar skickligt på att få oss att känna oss otillräckliga och misslyckade. Tack och lov är jag tillräckligt gammal för att inte luras av det. Men hur är det med yngre och mindre erfarna människor, som ständigt får komplex av reklamens oblyga kroppsfixering? Hur mycket hänger tilltagande anorexia och bullemi ihop med reklamens ständiga exponeringar av perfekta kroppar? Och hur mycket bidrar reklamens budskap om att vi är misslyckade till att allt flera i sin ångest begår självmord?
Trevligare är det då när en ung kvinnoröst i telefonen börjar med att insmickrande säga: ”Hej Åke, hur står det till?” Det är tyvärr aldrig någon tjej som vill träffa mig på kvarterskrogen utan alltid en för mig okänd försäljare, så jag brukar muttra: ”Tackar som frågar, men jag skulle må bättre utan alla dessa köpuppmaningar”. Men jag tycker synd om telefonförsäljarna. Vilket otrevligt jobb de har!
Till och med Tuffs och Tyresöradions hemsidor har nu drabbats av den aggressiva reklamen. Dessa av Bengt Citron föredömligt skötta och snabbt uppdaterade hemsidor har därför fått byta adresser. Tuffs nya adress är www.abcitron.net/tuff och radions www.abcitron.net/slingan . Ja, Tuffs gamla hemsida blockerades nästan av en stor annons för ett krigiskt dataspel som heter ”Brothers in Arms” och hade förföriska bilder på vapen och soldater. Häftigt och lockande för barn och andra omedvetna.
Hur ska vi i en frivilligt arbetande freds- och solidaritetsförening som Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) kunna hävda oss i det dånande och hjäntvättande reklambruset? Vi kan förstås påpeka hur många tusentals hektar skog som stryker med för alla annonspapper. Eller påminna om att det är konsumenterna som genom högre priser betalar de 70-80 (?) miljarder kr som reklamen i Sverige kostar årligen.
Det var längesen vi i Tuff slutade att frenetiskt dela ut flygblad i brevlådor, där de numera bara försvinner bland all glättad reklammakulatur. Men på ett sätt är vi i samma bransch som reklammakarna. Vi jobbar visserligen oavlönat och utan vinstintresse men försöker att få pengar till hyran av Tuff-lokalen, sändningsavgifter för Radio Tuff – för att inta tala om till de många utomordentliga projekten i Indien och andra ställen. Alltså vädjar vi om gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Det är ett plusgiro man också kan använda för att bli tuff-medlem: 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress.
----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1082) 2006-05-28
lördag, maj 27
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1082) 06-05-28 till....
....till Pontus Björkman, som i dag bor i Guatemala men som på 1990-talet var tuff-aktivist och gjorde beundransvärda insatser bland annat för gatubarnen i Ecuador. Han skriver nu bland annat: ”Denna vecka började regnperioden på riktigt. Det räckte med några dagars regnande, så rasade en stor bit av bergsvägen till huvudstaden Guatemala City. Tyvärr är det svårt att ha tillförsikt inför årets regnperiod, då naturen inte återhämtat sig sedan förra årets orkan "Stan", då många människor och familjer särskilt på landsbygden (= ursprungsfolk) har en ännu svårare situation än vanligt, och infrastrukturen fortfarande är bräcklig. Och det finns prognoser om att Centralamerika återigen ska drabbas av över 20 orkaner i år.”
....till Marie Persson också är i Guatemala och jobbar för Forum Syd och som skriver: ”Ofta blir jag så inspirerad av allt bubbel ute i byarna. Gnistor och envetna kamper lyser upp trots en fattigdom som är omöjligt att helt ta in om man inte själv lever i den. Huvudstaden har spegelväggade skyskrapor samtidigt som massvis av byar saknar både dricksvatten och sjukvård. Spanskättlingarna (och utlänningar som Forum Sydares barn) har i princip ensamrätt på utbildning med hyfsad kvalitet trots att de är minoritet i landet. Flickor är mer undernärda än pojkar. Trots detta och en mängd andra orättvisor som alltid kommer att göra min andning något aggressiv när jag tänker på det orkar och prioriterar människor att ägna en lördag åt en kurs om Guatemalas kommunallag. De reser i sex timmar för att under en dag analysera och vidareutveckla arbetet med att organisera grannskapet.”
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skriver på tal om Indiens snabba ekonomiska tillväxt: ”Klyftan mellan fattiga och rika vidgas för varje dag med de så kallade ekonomiska framstegen” Han talar om halvsvält och undernäring för miljoner indier och tackar Tuff för föreningens mångåriga och mycket konkreta stöd i kampen för de fattiga
....till Kumla skola (Tyresö), som nu meddelar att dess dagsverke för Tuffs indiska projekt hittills givit över 65 000 kr
....till tuff-aktivisterna Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i måndags (22/5) informerade sex klasser i Bergtorpsskolan i Täby om Tuffs indiska projekt inför skolans dagsverke på onsdag (31/5).
....till DN.Debatt, som i tisdags (23/5) tog in ett inlägg av Harald Ullman, som bland annat skriver: ”Mediernas makt har växt exempellöst de senaste 20 åren på den politiska sfärens bekostnad. Men det är inte samma sak som att den politiska sfären ska lägga sig platt som en ynklig fegis så fort medierna visar tänderna. Vem respekterar det?”. Om den uttjatade följetongen om annandag jul 2004 skriver Ullman: ”I den verkliga verkligheten förstår de flesta människor med lite sunt förnuft, att huruvida Danielsson ringde eller inte ringde spelar en ytterst underordnad roll i själva hanteringen av tsunamikatastrofen”
....till amerikansk-svensken Al Burke som skrivit till Jan Eklund på DN och frågat, när tidningen offentligt kommer att be professor Noam Chomsky och läsarna om ursäkt för de obefogade påhopp på Chomsky som Eklund glatt byggde på The Guardians falska anklagelser? 2005-11-06 hördes i Radio Tuffs krönika bland annat det här: ”Nu tvålas Chomsky till på DN-Kultur (2/11) av Jan Eklund, som skriver under rubriken ’Goodbye, Noam Chomsky’. På frågan om han ångrar att han stött dem som påtalat överdrifterna om massakern i Srebrenica har Chomsky nämligen svarat: ’Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tillräckligt starkt’. Dumt och obehagligt, skriver Eklund. Vad tycker han då om den dåvarande tyske försvarsministern Scharping, som i TV påstod att serberna hade mördat 30 000 oskyldiga människor i Srebrenica? Det var sådana lögner som fick Tyskland att för första gången på nästan 60 år medverka i ett anfallskrig. Med Zaremba i spetsen har man på ’oberoende liberala’ DN på ett beroende oliberalt sätt målat in sig i ett hörn i sin tro på att de ’onda’ på Balkan finns på ett enda håll. Det är synd att inte varje land har sin Chomsky, en dissident som vågar nagga självgodheten hos det egna landets etablissemang i kanten.”
....till ett trettiotal israeliska kulurarbetare, bl a Amos Oz och David Grossman, som nu protesterar mot att bosättare trakasserar palestinska skolbarn. Detta har också omvittnats av människor, som i Tyresöradion berättat om sina besök på Västbanken
...till Bengt Citron, som i många år skött både Tuffs och Tyresöradions hemsida. Det har han gjort på ett imponerande sätt genom uppdateringar varje vecka. Nyligen utsattes båda hemsidorna för aggressiv reklam, så har Bengt har nu fixat nya adresser. Tuffs hemsida: www.abcitron.net/tuff . Tyresöradion: www.abcitron.net/slingan
....till Dagens Nyheters insändarsida som i måndags (22/5) tog in Hampus Eckermans text ”Militärens ockupation av Gärdet”, den han läste upp i förra veckans Radio Tuff
....till alla dem som hedrat minnet av den fine tuff-aktivisten Georg Hellgren genom att på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 sätta in sammanlagt 5 700 kr. Dessa pengar skall enligt Georgs önskan användas för att stödja fattiga gamla i forna Jugoslavien. På söndag (4/6) fyller Tuffs beundransvärda ordförande Sylvia Ljungdahl jämt och hon vill också bli firad genom att vi sätter in pengar för samma ändamål. Märk talongen med ”Sylvia”!
....till Widad Zaki, en väldigt klok Irakfödd svenska, som kommer till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 nu på onsdag den 31 maj kl 19 och inleder ett samtal om Irak. Alla väkomna!
....till Marie Persson också är i Guatemala och jobbar för Forum Syd och som skriver: ”Ofta blir jag så inspirerad av allt bubbel ute i byarna. Gnistor och envetna kamper lyser upp trots en fattigdom som är omöjligt att helt ta in om man inte själv lever i den. Huvudstaden har spegelväggade skyskrapor samtidigt som massvis av byar saknar både dricksvatten och sjukvård. Spanskättlingarna (och utlänningar som Forum Sydares barn) har i princip ensamrätt på utbildning med hyfsad kvalitet trots att de är minoritet i landet. Flickor är mer undernärda än pojkar. Trots detta och en mängd andra orättvisor som alltid kommer att göra min andning något aggressiv när jag tänker på det orkar och prioriterar människor att ägna en lördag åt en kurs om Guatemalas kommunallag. De reser i sex timmar för att under en dag analysera och vidareutveckla arbetet med att organisera grannskapet.”
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skriver på tal om Indiens snabba ekonomiska tillväxt: ”Klyftan mellan fattiga och rika vidgas för varje dag med de så kallade ekonomiska framstegen” Han talar om halvsvält och undernäring för miljoner indier och tackar Tuff för föreningens mångåriga och mycket konkreta stöd i kampen för de fattiga
....till Kumla skola (Tyresö), som nu meddelar att dess dagsverke för Tuffs indiska projekt hittills givit över 65 000 kr
....till tuff-aktivisterna Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i måndags (22/5) informerade sex klasser i Bergtorpsskolan i Täby om Tuffs indiska projekt inför skolans dagsverke på onsdag (31/5).
....till DN.Debatt, som i tisdags (23/5) tog in ett inlägg av Harald Ullman, som bland annat skriver: ”Mediernas makt har växt exempellöst de senaste 20 åren på den politiska sfärens bekostnad. Men det är inte samma sak som att den politiska sfären ska lägga sig platt som en ynklig fegis så fort medierna visar tänderna. Vem respekterar det?”. Om den uttjatade följetongen om annandag jul 2004 skriver Ullman: ”I den verkliga verkligheten förstår de flesta människor med lite sunt förnuft, att huruvida Danielsson ringde eller inte ringde spelar en ytterst underordnad roll i själva hanteringen av tsunamikatastrofen”
....till amerikansk-svensken Al Burke som skrivit till Jan Eklund på DN och frågat, när tidningen offentligt kommer att be professor Noam Chomsky och läsarna om ursäkt för de obefogade påhopp på Chomsky som Eklund glatt byggde på The Guardians falska anklagelser? 2005-11-06 hördes i Radio Tuffs krönika bland annat det här: ”Nu tvålas Chomsky till på DN-Kultur (2/11) av Jan Eklund, som skriver under rubriken ’Goodbye, Noam Chomsky’. På frågan om han ångrar att han stött dem som påtalat överdrifterna om massakern i Srebrenica har Chomsky nämligen svarat: ’Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tillräckligt starkt’. Dumt och obehagligt, skriver Eklund. Vad tycker han då om den dåvarande tyske försvarsministern Scharping, som i TV påstod att serberna hade mördat 30 000 oskyldiga människor i Srebrenica? Det var sådana lögner som fick Tyskland att för första gången på nästan 60 år medverka i ett anfallskrig. Med Zaremba i spetsen har man på ’oberoende liberala’ DN på ett beroende oliberalt sätt målat in sig i ett hörn i sin tro på att de ’onda’ på Balkan finns på ett enda håll. Det är synd att inte varje land har sin Chomsky, en dissident som vågar nagga självgodheten hos det egna landets etablissemang i kanten.”
....till ett trettiotal israeliska kulurarbetare, bl a Amos Oz och David Grossman, som nu protesterar mot att bosättare trakasserar palestinska skolbarn. Detta har också omvittnats av människor, som i Tyresöradion berättat om sina besök på Västbanken
...till Bengt Citron, som i många år skött både Tuffs och Tyresöradions hemsida. Det har han gjort på ett imponerande sätt genom uppdateringar varje vecka. Nyligen utsattes båda hemsidorna för aggressiv reklam, så har Bengt har nu fixat nya adresser. Tuffs hemsida: www.abcitron.net/tuff . Tyresöradion: www.abcitron.net/slingan
....till Dagens Nyheters insändarsida som i måndags (22/5) tog in Hampus Eckermans text ”Militärens ockupation av Gärdet”, den han läste upp i förra veckans Radio Tuff
....till alla dem som hedrat minnet av den fine tuff-aktivisten Georg Hellgren genom att på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 sätta in sammanlagt 5 700 kr. Dessa pengar skall enligt Georgs önskan användas för att stödja fattiga gamla i forna Jugoslavien. På söndag (4/6) fyller Tuffs beundransvärda ordförande Sylvia Ljungdahl jämt och hon vill också bli firad genom att vi sätter in pengar för samma ändamål. Märk talongen med ”Sylvia”!
....till Widad Zaki, en väldigt klok Irakfödd svenska, som kommer till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 nu på onsdag den 31 maj kl 19 och inleder ett samtal om Irak. Alla väkomna!
söndag, maj 21
MÄRKLIGT ACCEPTERADE ETNISKA RENSNINGAR.
SERBERNA
Minns ännu med en viss stolthet att jag tillhörde de hundratals som Per Ahlmark 1999 i Dagens Nyheter klumpade ihop som ”den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner”. Vi hade protesterat mot att världens i särklass starkaste militärallians anföll ett litet europeiskt land, Jugoslavien. Anfallskrig, som Joachim von Ribbentrop hängdes för i Nürnberg 1946, hade plötsligt i Orwells efterföljd blivit en ”humanitär intervention”
Hur humanitärt blev det egentligen? Ett av syftena var att förhindra etnisk rensning i Kosovo. Men där har människorna aldrig drabbats av en så snabb utrensning som sedan Nato-anfallet 1999. Men det handlar om förlorarna, serberna, och då är vår upprördhet som vanligt mycket disciplinerad. Vi har fått höra väldigt mycket om Srebrenica, men hur många känner till vad som samma år hände i Krajina? Där anföll kroaterna med västs goda minne, serber dödades och hundratusentals fördrevs från sina hem utan möjlighet att återvända. Det Serbien som under många år plågats av krig och sanktioner har till råga på eländet också fått bli en fristad för många hundra tusen utblottade flyktingar.
TJETJENERNA OCH POLACKERNA
Att tyskarna under andra världskriget deporterade människor och möblerade om rejält i sina ockuperade områden i öster har vi fått mycket information om. Och i Nürnberg 1946 hängdes tyska ledare bland annat för dessa etniska rensningar. Men också segermakterna var flitiga folkfördrivare. I Stalins Ryssland flyttades flera folk iväg under andra världskriget, bland annat tjetjenerna. Den 23 februari har de sin sorgedag för denna dag år 1944 deporterades till Kazakstan hela det tjetjenska folket, män, kvinnor och barn. Om detta skriver den modiga ryska journalisten Anna Politkovskaja:
”Många dog under den hårda transporten i godsvagnar och många dukade under för svält och umbäranden i det hårda klimatet på stäppen och i gruvorna där de arbetade.... En hel generation tjetjener, just den nuvarande politiskt aktiva generationen, föddes i landsflykt. Inte förrän 1957 fick tjetjenerna återvända.”
Under andra världskriget deporterades en dryg miljon polacker till Sovjetunionen. De mest omtalade är de uppåt 15 000 polska officerare och poliser som 1940 dödades med nackskott i Katyn och på två andra ställen. Vid krigets slut bestämde segermakterna att de polska gränserna skulle flyttas många mil västerut. Östra Polen tillföll Sovjetunionen och miljoner polacker fördrevs från sina hem. Deras lidanden minskades dock av att många av dem fick flytta in i fördrivna tyskars hus.
TYSKARNA
Den största och sannolikt grymmaste av etniska rensningar i Europas historia ägde rum kring krigsslutet 1945. Den är nedtystad, för det var tyskarna som var offren och dem har vi indoktrinerats med att inte ömka. De var ju enligt alla berättelser -- från Hollywood till Moskva-- bara sadister och bödlar. Men faktum är att ca 14 miljoner tyskar fördrevs från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och nedre Donau, där deras förfäder hade bott och verkat i många generationer. Adenauer uppgav att sex miljoner –en populär siffra vid historiska överdrifter-- strök med på kuppen. Men det var, illa nog, 2,2 miljoner tyska civila som dog/dödades vid denna etniska rensning, många kvinnor och flickor efter bestialiska våldtäkter. De överlevande fick tränga ihop sig i det sönderbombade resttysklands ruinstäder.
I mina tusentals radioprogram har jag bland annat intervjuat Tyresöbor, uppvuxna i 60-70 olika länder. Jag trodde att jag visste massor om 1900-talets historia, tills jag då pratade med ett antal tyskfödda. Vad de berättade om krigsförbrytelser och övergrepp mot dem har tvingat mig att delvis revidera min alltför svart-vita bild av historien. Sedan har jag också bland annat läst den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred Maurice de Zayas’ böcker, till exempel ”The German Expellees – Victims in War and Peace” och ”Die Angloamerikaner und die Vertreibung der Deutschen”. De har bekräftat gräsligheterna, som har framkommit vid mina intervjuer och placerat dem i ett större sammanhang. Men det är sådant våra likriktade - eller okunniga?- medier aktar sig för att berätta om.
PALESTINIERNA
I Aftonbladet för en vecka sen (06-05-14) skriver den israeliska författaren Susan Nathan bland annat:
”1948 är ett år av ’katastrof’ eller ’Nakba’ för palestinierna. Detta år är ihågkommet för den brutalitet som då utövades på alla områden, inte minst den beslutsamma etniska rensningen av de arabiska byarna. Åtminstone 500 av dessa byar förstördes och deras invånare drevs bort från sina hem och sin jord.
Hon berättar om hur hon besöker platsen där den palestinska byn Hawsha en gång låg och förgäves spanar efter resterna av den:
”I Hawsha begicks en massaker, den största i norra Israel. De skräckslagna och flyende invånarna sköts ner, massakrerades i sin egen by, bara därför att de befann sig på platsen och inte ingick i planerna för den judiska stat som skulle skapas.”
Palestinska gästarbetare utvisades från Kuwait 1991 sedan Arafat tagit ställning för Saddam Hussein i den konflikten. De blev offer för den irrationella och inhumana kollektivskulden, som varit en förevändning för så många grymma brott mot mänskliga rättigheter. Många begav sig då till Irak, där de sedan den angloamerikanska ockupationen 2003 levt farligt. För att inte mördas har många palestinier tvingats fly och bor nu i eländiga flyktingläger i den jordanska öknen.
VE DE BESEGRADE!
I det svenska fängelset Hinseberg sitter en 76 år gammal bosnienserbisk dam, Biljana Plavsic, dömd i Haag bland annat för etnisk rensning till ett straff som i praktiken innebär livstid. I samma hus som jag bor Eva. Som femtonårig tyska genomled hon i det ockuperade Hinterpommern ett års helvete med ständiga våldtäkter och andra övergrepp, innan hon liksom miljoner av sina landsmän etniskt rensades. För detta har inte en enda dags fängelsestraff dömts ut, ty denna etniska rensning beslutades i Potsdam 1945 av segermakternas ledare, bland andra Stalin och Churchill.
Slutsatsen är att segrarnas etniska rensningar accepteras. För förlorarna gäller fortfarande cyniska romares tvåtusenåriga konstaterande: Vae victis = Ve de besegrade!
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1081) 2006-05-21
Minns ännu med en viss stolthet att jag tillhörde de hundratals som Per Ahlmark 1999 i Dagens Nyheter klumpade ihop som ”den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner”. Vi hade protesterat mot att världens i särklass starkaste militärallians anföll ett litet europeiskt land, Jugoslavien. Anfallskrig, som Joachim von Ribbentrop hängdes för i Nürnberg 1946, hade plötsligt i Orwells efterföljd blivit en ”humanitär intervention”
Hur humanitärt blev det egentligen? Ett av syftena var att förhindra etnisk rensning i Kosovo. Men där har människorna aldrig drabbats av en så snabb utrensning som sedan Nato-anfallet 1999. Men det handlar om förlorarna, serberna, och då är vår upprördhet som vanligt mycket disciplinerad. Vi har fått höra väldigt mycket om Srebrenica, men hur många känner till vad som samma år hände i Krajina? Där anföll kroaterna med västs goda minne, serber dödades och hundratusentals fördrevs från sina hem utan möjlighet att återvända. Det Serbien som under många år plågats av krig och sanktioner har till råga på eländet också fått bli en fristad för många hundra tusen utblottade flyktingar.
TJETJENERNA OCH POLACKERNA
Att tyskarna under andra världskriget deporterade människor och möblerade om rejält i sina ockuperade områden i öster har vi fått mycket information om. Och i Nürnberg 1946 hängdes tyska ledare bland annat för dessa etniska rensningar. Men också segermakterna var flitiga folkfördrivare. I Stalins Ryssland flyttades flera folk iväg under andra världskriget, bland annat tjetjenerna. Den 23 februari har de sin sorgedag för denna dag år 1944 deporterades till Kazakstan hela det tjetjenska folket, män, kvinnor och barn. Om detta skriver den modiga ryska journalisten Anna Politkovskaja:
”Många dog under den hårda transporten i godsvagnar och många dukade under för svält och umbäranden i det hårda klimatet på stäppen och i gruvorna där de arbetade.... En hel generation tjetjener, just den nuvarande politiskt aktiva generationen, föddes i landsflykt. Inte förrän 1957 fick tjetjenerna återvända.”
Under andra världskriget deporterades en dryg miljon polacker till Sovjetunionen. De mest omtalade är de uppåt 15 000 polska officerare och poliser som 1940 dödades med nackskott i Katyn och på två andra ställen. Vid krigets slut bestämde segermakterna att de polska gränserna skulle flyttas många mil västerut. Östra Polen tillföll Sovjetunionen och miljoner polacker fördrevs från sina hem. Deras lidanden minskades dock av att många av dem fick flytta in i fördrivna tyskars hus.
TYSKARNA
Den största och sannolikt grymmaste av etniska rensningar i Europas historia ägde rum kring krigsslutet 1945. Den är nedtystad, för det var tyskarna som var offren och dem har vi indoktrinerats med att inte ömka. De var ju enligt alla berättelser -- från Hollywood till Moskva-- bara sadister och bödlar. Men faktum är att ca 14 miljoner tyskar fördrevs från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och nedre Donau, där deras förfäder hade bott och verkat i många generationer. Adenauer uppgav att sex miljoner –en populär siffra vid historiska överdrifter-- strök med på kuppen. Men det var, illa nog, 2,2 miljoner tyska civila som dog/dödades vid denna etniska rensning, många kvinnor och flickor efter bestialiska våldtäkter. De överlevande fick tränga ihop sig i det sönderbombade resttysklands ruinstäder.
I mina tusentals radioprogram har jag bland annat intervjuat Tyresöbor, uppvuxna i 60-70 olika länder. Jag trodde att jag visste massor om 1900-talets historia, tills jag då pratade med ett antal tyskfödda. Vad de berättade om krigsförbrytelser och övergrepp mot dem har tvingat mig att delvis revidera min alltför svart-vita bild av historien. Sedan har jag också bland annat läst den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred Maurice de Zayas’ böcker, till exempel ”The German Expellees – Victims in War and Peace” och ”Die Angloamerikaner und die Vertreibung der Deutschen”. De har bekräftat gräsligheterna, som har framkommit vid mina intervjuer och placerat dem i ett större sammanhang. Men det är sådant våra likriktade - eller okunniga?- medier aktar sig för att berätta om.
PALESTINIERNA
I Aftonbladet för en vecka sen (06-05-14) skriver den israeliska författaren Susan Nathan bland annat:
”1948 är ett år av ’katastrof’ eller ’Nakba’ för palestinierna. Detta år är ihågkommet för den brutalitet som då utövades på alla områden, inte minst den beslutsamma etniska rensningen av de arabiska byarna. Åtminstone 500 av dessa byar förstördes och deras invånare drevs bort från sina hem och sin jord.
Hon berättar om hur hon besöker platsen där den palestinska byn Hawsha en gång låg och förgäves spanar efter resterna av den:
”I Hawsha begicks en massaker, den största i norra Israel. De skräckslagna och flyende invånarna sköts ner, massakrerades i sin egen by, bara därför att de befann sig på platsen och inte ingick i planerna för den judiska stat som skulle skapas.”
Palestinska gästarbetare utvisades från Kuwait 1991 sedan Arafat tagit ställning för Saddam Hussein i den konflikten. De blev offer för den irrationella och inhumana kollektivskulden, som varit en förevändning för så många grymma brott mot mänskliga rättigheter. Många begav sig då till Irak, där de sedan den angloamerikanska ockupationen 2003 levt farligt. För att inte mördas har många palestinier tvingats fly och bor nu i eländiga flyktingläger i den jordanska öknen.
VE DE BESEGRADE!
I det svenska fängelset Hinseberg sitter en 76 år gammal bosnienserbisk dam, Biljana Plavsic, dömd i Haag bland annat för etnisk rensning till ett straff som i praktiken innebär livstid. I samma hus som jag bor Eva. Som femtonårig tyska genomled hon i det ockuperade Hinterpommern ett års helvete med ständiga våldtäkter och andra övergrepp, innan hon liksom miljoner av sina landsmän etniskt rensades. För detta har inte en enda dags fängelsestraff dömts ut, ty denna etniska rensning beslutades i Potsdam 1945 av segermakternas ledare, bland andra Stalin och Churchill.
Slutsatsen är att segrarnas etniska rensningar accepteras. För förlorarna gäller fortfarande cyniska romares tvåtusenåriga konstaterande: Vae victis = Ve de besegrade!
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1081) 2006-05-21
HAMPUS: MILITÄRENS OCKUPATION AV GÄRDET
HAMPUS: MILITÄRENS OCKUPATION AV GÄRDET
Sedan veckans inledning har den svenska militären ockuperat Gärdet till alla joggares, hundrastares och naturälskares förgrymmelse. Man inledde med att elegant sätta staket mitt framför alla solbadares klippor och fortsatte med att blockera alla de vanligast använda vandringsstigarna. Som vanligt när det gäller ockupationer verkar FN vara med på ett hörn och ge sitt godkännande.Det är extra olyckligt att man inte valt en bättre plats i närheten, nämligen den amerikanska ambassaden. Med sådan militärupprustning som nu sker på gärdet inför vad som kallas "Swedish Battle Camp" hade man lätt kunnat inta det amerikanska området, ge USA en enkel fingervisning över hur kul det är när ens mark blivit ockuperad och dessutom kunnat låta joggarna få gärdet tillbaka, om än något nött av militärfordonens oförsiktiga framfart.Nåja, förhoppningsvis får vi snart reda på vad militärens jippo kostar. Då vet ju i alla fall hur mycket vi kan sänka militärens budget med till nästa år.--------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1081) 2006-05-21. Först publicerat i tidningen Metro (2006-05-20)
Sedan veckans inledning har den svenska militären ockuperat Gärdet till alla joggares, hundrastares och naturälskares förgrymmelse. Man inledde med att elegant sätta staket mitt framför alla solbadares klippor och fortsatte med att blockera alla de vanligast använda vandringsstigarna. Som vanligt när det gäller ockupationer verkar FN vara med på ett hörn och ge sitt godkännande.Det är extra olyckligt att man inte valt en bättre plats i närheten, nämligen den amerikanska ambassaden. Med sådan militärupprustning som nu sker på gärdet inför vad som kallas "Swedish Battle Camp" hade man lätt kunnat inta det amerikanska området, ge USA en enkel fingervisning över hur kul det är när ens mark blivit ockuperad och dessutom kunnat låta joggarna få gärdet tillbaka, om än något nött av militärfordonens oförsiktiga framfart.Nåja, förhoppningsvis får vi snart reda på vad militärens jippo kostar. Då vet ju i alla fall hur mycket vi kan sänka militärens budget med till nästa år.--------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1081) 2006-05-21. Först publicerat i tidningen Metro (2006-05-20)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1081) 06-05-21 till....
....till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, som i Uppsala denna helg håller sin 123:e årskongress. Tuff representeras av Sylvia Ljungdahl och Monica Schelin
....till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som i början av juni fyller mycket jämt. På en fråga om hur hon vill uppvaktas svarar hon: ”Jag vill att man tänker på Tuffs stöd för Lina Vuskovics hjälp till fattiga gamla i Belgrad”. Vi kan alltså sätta in ett belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 och märka med ”Sylvia”. Hon är inte minst ur folkrörelsesynpunkt en utomordentligt beundransvärd människa, för hon är också ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjejjour. Därmed är Sylvia Radio Tuffs helt givna kandidat till årets demokratipris i Tyresö.
....till tidningen METRO, som i går (20/5) tog in en artikel av Radio Tuffs Hampus Eckerman. Rubriken är ”Militärens ockupation av Gärdet”. Senare i dagens Radio Tuff läser Hampus upp hela texten.
....till lokaltidningen Vi i Tyresö, som har nästan en hel sida om Succékanalen 91,4, Radio Tuff och programledaren Åke Sandin. Rubrikerna är ”Allt fler lyssnar på 91,4 MHz” och ”Rösten i Tyresöradion” Sidan är försedd med ett färgfoto, där man ser frekvensen 91,4 med stora röda siffror. Man tackar.
....till påven Benedictus XV!, som Radio Tuffs Seppo Isotalo vill rosa. Det är sannolikt första gången en påve får rosor av Radio Tuff. Skälet för det är vad Benedictus i torsdags (18/5) sa till Moldaviens nye ambassadör i Vatikanen. Han varnade landet för att inte från ”rättvisa utan frihet” övergå till ”rättvisa utan sanning”. Påven uppmanade Moldavien att söka en fredlig lösning på konflikten med den rysktalande östra delen av Moldavien
....till den undersökande –eller underbökande?- brittiske journalisten och filmaren JOHN PILGER, som ägnat tre veckor åt att filma slummen på bergsluttningarna i den venezuelanska huvudstaden Caracas. I Aftonbladet i går (20/5) skildrar han hur skickligt landets president Hugo Cháves genom folkets uppslutning hindrade en USA-stödd statskupp. Pilger är mycket positiv till Cháves, vars politik att låta oljeinkomsterna komma också de fattiga till godo han berömmer. Reportagen om Cháves i brittisk TV och tidningar brännmärks av Pilger som ”grundlösa angrepp”, antydningar om hemliga planer på att Venezuela och Iran skulle producera kärnvapen tillsammans som ”en absurd fantasi”..
....till Aftonbladets Håkan Jaensson, som i tisdags (16/5) slår ett slag för yttrandefriheten. På tal om att skolor portar vissa politiska partier undrar han om inte demokratin borde ha bättre självförtroende: ”Om vi i skolan (precis som i Bush-världen där ute) ska skydda demokratin genom att inskränka den riskerar vi att det snart inte längre finns något kvar att skydda.”
....till de allt flera som tycker att ältandet om vilka som ringde vem annandag jul 2004 är ett obegripligt tjafsande, formaliteter utan politisk betydelse, en pseudodebatt utan ände. Det vore intressantare att till exempel få reda på vad Sverige gjort för fattiga anhöriga till de 250 000 asiatiska dödsoffren.
....till Tuff, som trots vårsolen oförtrutet fortsätter med sina arrangemang i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80:
Måndag den 22 maj kl 19 : Diskussionscaféet Filosofika om kärnkraften
Tisdag den 23 maj kl 18.30: Öppet styrelsemöte
Onsdag den 31 maj kl 19: Widad Zaki inleder möte om Irak
....till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som i början av juni fyller mycket jämt. På en fråga om hur hon vill uppvaktas svarar hon: ”Jag vill att man tänker på Tuffs stöd för Lina Vuskovics hjälp till fattiga gamla i Belgrad”. Vi kan alltså sätta in ett belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 och märka med ”Sylvia”. Hon är inte minst ur folkrörelsesynpunkt en utomordentligt beundransvärd människa, för hon är också ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjejjour. Därmed är Sylvia Radio Tuffs helt givna kandidat till årets demokratipris i Tyresö.
....till tidningen METRO, som i går (20/5) tog in en artikel av Radio Tuffs Hampus Eckerman. Rubriken är ”Militärens ockupation av Gärdet”. Senare i dagens Radio Tuff läser Hampus upp hela texten.
....till lokaltidningen Vi i Tyresö, som har nästan en hel sida om Succékanalen 91,4, Radio Tuff och programledaren Åke Sandin. Rubrikerna är ”Allt fler lyssnar på 91,4 MHz” och ”Rösten i Tyresöradion” Sidan är försedd med ett färgfoto, där man ser frekvensen 91,4 med stora röda siffror. Man tackar.
....till påven Benedictus XV!, som Radio Tuffs Seppo Isotalo vill rosa. Det är sannolikt första gången en påve får rosor av Radio Tuff. Skälet för det är vad Benedictus i torsdags (18/5) sa till Moldaviens nye ambassadör i Vatikanen. Han varnade landet för att inte från ”rättvisa utan frihet” övergå till ”rättvisa utan sanning”. Påven uppmanade Moldavien att söka en fredlig lösning på konflikten med den rysktalande östra delen av Moldavien
....till den undersökande –eller underbökande?- brittiske journalisten och filmaren JOHN PILGER, som ägnat tre veckor åt att filma slummen på bergsluttningarna i den venezuelanska huvudstaden Caracas. I Aftonbladet i går (20/5) skildrar han hur skickligt landets president Hugo Cháves genom folkets uppslutning hindrade en USA-stödd statskupp. Pilger är mycket positiv till Cháves, vars politik att låta oljeinkomsterna komma också de fattiga till godo han berömmer. Reportagen om Cháves i brittisk TV och tidningar brännmärks av Pilger som ”grundlösa angrepp”, antydningar om hemliga planer på att Venezuela och Iran skulle producera kärnvapen tillsammans som ”en absurd fantasi”..
....till Aftonbladets Håkan Jaensson, som i tisdags (16/5) slår ett slag för yttrandefriheten. På tal om att skolor portar vissa politiska partier undrar han om inte demokratin borde ha bättre självförtroende: ”Om vi i skolan (precis som i Bush-världen där ute) ska skydda demokratin genom att inskränka den riskerar vi att det snart inte längre finns något kvar att skydda.”
....till de allt flera som tycker att ältandet om vilka som ringde vem annandag jul 2004 är ett obegripligt tjafsande, formaliteter utan politisk betydelse, en pseudodebatt utan ände. Det vore intressantare att till exempel få reda på vad Sverige gjort för fattiga anhöriga till de 250 000 asiatiska dödsoffren.
....till Tuff, som trots vårsolen oförtrutet fortsätter med sina arrangemang i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80:
Måndag den 22 maj kl 19 : Diskussionscaféet Filosofika om kärnkraften
Tisdag den 23 maj kl 18.30: Öppet styrelsemöte
Onsdag den 31 maj kl 19: Widad Zaki inleder möte om Irak
söndag, maj 14
MASSOR AV UTMÄRKTA TUFF-PROJEKT I VÄRLDEN
KUMLA OCH NYBODA WINGS
I torsdags gjorde Kumla skola (Tyresö) ännu ett dagsverke, vars inkomster till hälften skall användas för de projekt i Indien, som bekostas av Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). I Tyresö Nyheter kallades skolan nyligen för ”världsmästare i solidariska dagsverken”. Det är ingen större överdrift, för redan 1971 gjorde skolan ett dagsverke och har sedan nästan varje år gjort det till sin stolta tradition. Faktum är att det sedan 1975 i Indien finns en skolbyggnad med fem klassrum som heter just Kumla Wing. Intill finns ett liknande skolhus med namnet Nyboda Wing, uppkallat efter Nyboda skola (Tyresö), som under många år gjorde fina dagsverken.
Det allra första tuff-projektet var klart 1972. Det var ett skolbibliotek vid Sarvodaya Ashram i delstaten Gujarat i nordvästra Indien. Det innehöll 6000 böcker och fick namnet Tuff Library and Reading Hall. Under de svåra översvämningarna 1983 drabbades också biblioteket och alla böckerna förstördes. Men med pengar från Tuff har det återställts och nya böcker anskaffats.
MÅNGA OLIKA PROJEKT
Sedan starten för 35 år sedan har Tuff finansierat hundratals olika projekt i Indien och på andra håll i tredje världen. Det skulle bli för långrandigt att i detalj räkna upp alla men några kan nämnas:
I delstaten Gujarat i Indien har det anlagts hundratals brunnar och många vatten-, toalett- och tvättanläggningar, främst vid olika indiska skolor. Flera elevhem har uppförts, bland andra Kvicken House, uppkallat efter Kvickentorpsskolan i Farsta, en gymnasiebyggnad, döpt till Stenhammar Higher Secondary School, uppkallad efter Stenhammarskolan i Flen. En stor högstadieskola i byn Schiyal och en annan i byn Kumbhan har uppförts liksom tjogtals klassrum i mindre byar. Flera skolor har kunnat skaffa laboratorier, hemkunskapsavdelningar, samlingssalar, kök och elevmatsalar. Ett par skolor har försetts med metangasverk med skräp som råvara. Vid en annan skola har ett stort bageri uppförts.
En jeep, en skåpbil, en traktor och andra jordbruksredskap har finansierats liksom anläggningar för konstbevattning. I mångmiljonstaden Ahmedabad har arbete bland fattiga barn fått stöd, bland annat genom uppförandet av Sweden Shanti Bhavan, ett hus för undervisning av gatubarn. Valodområdet, 25 mil norr om Bombay (Mumbai), har sedan 1980 varit centrum för projekten genom att Tuffs främsta partners Bhikhu och Kokila Vyas bor där. I Valod finns Tuff Friendship House, där många svenska besökare har inkvarterats. Grannhuset har fått namnet Tyresö Kommun Teachers’ House.
Ett annorlunda projekt var uppförandet av en medicinfabrik utanför Baroda. Den har namnet LOCOST, eftersom den framställer mediciner med låga priser avsedda för de många fattigas behov. Den är stor: 16 x 50 meter och Tuff bidrog med en femtedel av kostnaden.
KOYTAS, SOCKERRÖRSHUGGARNA
1985 startade ett projekt som sedan under många år skulle finansieras av Tuff. Det gällde barnen till de många säsongarbetande sockerrörshuggarna, som varje höst med sina familjer lämnade sina byar för att hugga sockerrör i Surat-distriktet, där också Valod ligger. Föräldrarna jobbade hårt, fick uselt betalt och bodde i eländiga tältläger. Barnen lämnades utan skolgång och ofta utan tillsyn medan föräldrarna slet på fälten.
Under 15 år organiserade Tuffs indiska partners en slags undervisning för ungefär 3000 barn per år. Det skedde i 50-60 stora skoltält och 60-100 unga lärarinnor ledde verksamheten. Barnen fick också ett mellanmål per dag och en uppsättning kläder per säsong. Det var oerhört viktiga insatser för dessa utsatta barn. Våra partners brukade kalla projektet ”A Smile for a While”. Maj Wechselmann gjorde filmen ”Koytas –Kniven” om dessa sockerrörshuggare och tuff-projekten.
DHARAMPURS MÅNGA SMÅ BYAR
Några mil ifrån Valod finns det bergiga och tidigare så försummade Dharampur. I ett par hundra små byar (hamlets) bor där 200 000 ”tribals”, det vill säga människor från stambefolkningen, som står längst ner på den indiska statusskalan. De flesta vuxna är fattiga analfabeter.
Från slutet av 1980-talet har Bhikhu och Kokila Vyas med hjälp av Tuff-pengar organiserat en utveckling på olika områden. Basen har varit de sex Tuff-skolorna, som sammanlagt hyser 800 elever, vilka också får mat och boende på skolorna. Över hundra brunnar har anlagts En del har svenska namn, såsom Gunnar Well och Britt Well. Namnen härrör från de pengar som bekanta skänkt för att hedra vederbörande på födelsedagar. Av samma ursprung är Flodman Water System, som tillkom i höstas och består av dieselpump och en 600 meter lång vattenledning till en av skolorna.
Skolorna är ibland centra för hälsokampanjer, då frivilligt arbetande läkare undersöker havande kvinnor eller ger människor med nedsatt syn glasögon. Många små dammar har anlagts för att under monsunregnen samla upp vatten, som sedan kunnat användas till konstbevattning. Med bybornas hjälp har i sluttningarna många vallar byggts för att förhindra att jorden spolas bort.
MANGOGRAM –DEN PERFEKTA PRESENTEN
I Dharampur har ungefär 60 000 mangoträd planterats. Mangon är med sina vitaminer särskilt viktig i det här området, där många lider av nattblindhet. Ett av sätten att finansiera mangoplantorna har de senaste åren varit Tuffs mangogram. Det är ett diplomliknande blad som kan användas för att gratulera, tacka för senast eller kondolera
AFRIKA, SYDAMERIKA, BALKAN
Tuff har också finansierat projekt i andra delar av världen. I Bolivia kunde Sirionofolket med två miljoner kr från Tuff köpa tillbaka 50 000 hektar skogs- och jaktmark, I Ecuadors huvudstad Quito stöddes ett gatubarnsprojekt, till Eritrea skickades 100 000 skolböcker på landets eget språk tigrigna. Också projekt i Zambia, Kenya och på Mauritius har fått stöd från Tuff
Sedan i början av 1990-talet har hjälp också lämnats till forna Jugoslavien. I flera år stödde TUFF ekonomiskt freds- och demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka, sedan ett barnsjukhus i serbiska Losnica och sedan tio år Lina Vuskovics insatser för fattiga gamla i Belgrad.
15-20 MILJONER KRONOR I BISTÅND, NOLL ÖRE I LÖN
Sammanlagt har ungefär 15-20 miljoner kronor kunnat skickas från lokalföreningen TUFF till olika biståndsprojekt. Under 1988-2000 skickades till indiska partners mellan en miljon och en och en halv miljon kr per år. Däri ingick projektbidrag från Sida. Förra året, när inga Sidabidrag fanns, sändes 385 000 kr till Indien och 15 000 kr till Belgrad.
Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Vartenda inarbetat öre kan alltså skickas till projekten. Många stora biståndsorganisationer har betydande avbränningar för administration, bland annat topplöner till cheferna. En annan fördel med Tuff-projekten är att de är överskådliga och konkreta, så att man tydligt ser vad som blir resultaten. Hos de stora insamlingarna hamnar pengarna i en anonym jättepott.
BERÖMVÄRDA INSATSER FRÅN MÅNGA SKOLOR
Det mesta av pengarna har kommit in genom att skolor engagerats och gjort dagsverken eller andra arrangemang för projekten. I veckan (11/5) gjorde inte bara Kumla skola (Tyresö) ett dagsverke utan också Alléskolan (Floda). Många andra har följt Nyboda och Kumla skolors exempel genom att flera gånger engagera sig. Alléskolan (Floda) började liksom Bergtorpsskolan (Täby) 1988 och båda dessa skolor har nästan varje år sen dess gjort dagsverken. Andra skolor som upprepade gånger bidragit med pengar genom dagsverken eller insamlingsaftnar är Forellskolan (Tyresö), Krusboda skola (Tyresö), Strandskolan (Tyresö), Tyresö gymnasium, Finningeskolan (Strängnäs), Ängetskolan (Örnsköldsvik), Kvickentorpsskolan (Farsta), Skolhagens skola (Täby), Tappströmsskolan (Ekerö), Stenhammarskolan (Flen), Miklagårds förskola (Täby).
Systerskoleidén, som Tuff lanserade på 1970-talet har alltså spridit sig. 36 skolor i Sverige och en skola på Island har deltagit. Andra orter där skolor jobbat in pengar för projekten är Norsborg, Huddinge, Botkyrka, Älvsjö, Flisby (Aneby), Solna, Visby, Enskede, Horred, Högsby, Gävle, Södertälje samt flera andra skolor än de redan nämnda i Täby och Tyresö
De skolor som sedan i höstas gjort insatser är Strandskolan (Tyresö), Södertörns friskola (Huddinge), Alléskolan (Floda), Sollentuna International School, och Kumla skola (Tyresö). I slutet av maj gör också Bergtorpsskolan i Täby ett dagsverke.
INTENSIV INFORMATIONSVERKSAMHET
Självfallet har inte skolornas engagemang blommat upp av sig själv. Uppåt tusen gånger har Tuff-aktivister gjort skolbesök och ofta i fullsatta aulor (gratis) informerat med diabilder om projekten och u-ländernas situation.
Förutom diabildsserier har ”hemmagjorda” videofilmer använts, men också professionella filmer som ”Koytas –Kniven” om indiska sockerrörshuggare och ”Låt våra sånger leva” om indianfolket Sirionó i Bolivia.
Flera utställningar om projekten har utformats och spridits, seminarier anordnats och tuff-aktivister har framträtt inte bara i skolor utan också i många föreningar. I Radio Tuff, som hörts varje vecka sedan 1985, har regelbundna rapporter om projekten förekommit liksom intervjuer med partners i utlandet och företrädare för svenska systerskolor.
Värdefullt har varit att Tuff ett dussintal gånger bekostat resor till Sverige samt kost och logi här för partners, till exempel indiern Bhikhu Vyas, som senast besökte oss förra sommaren. Dessa partners har framträtt och informerat i olika sammanhang.
Det här blev en ovanligt lång krönika i Radio Tuff – ändå har jag bara flyktigt kunnat beröra Tuffs omfattande biståndsverksamhet.
Mycket mera om det här finns dock på hemsidan www.come.to/tuff
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1080) 2006-05-14
I torsdags gjorde Kumla skola (Tyresö) ännu ett dagsverke, vars inkomster till hälften skall användas för de projekt i Indien, som bekostas av Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). I Tyresö Nyheter kallades skolan nyligen för ”världsmästare i solidariska dagsverken”. Det är ingen större överdrift, för redan 1971 gjorde skolan ett dagsverke och har sedan nästan varje år gjort det till sin stolta tradition. Faktum är att det sedan 1975 i Indien finns en skolbyggnad med fem klassrum som heter just Kumla Wing. Intill finns ett liknande skolhus med namnet Nyboda Wing, uppkallat efter Nyboda skola (Tyresö), som under många år gjorde fina dagsverken.
Det allra första tuff-projektet var klart 1972. Det var ett skolbibliotek vid Sarvodaya Ashram i delstaten Gujarat i nordvästra Indien. Det innehöll 6000 böcker och fick namnet Tuff Library and Reading Hall. Under de svåra översvämningarna 1983 drabbades också biblioteket och alla böckerna förstördes. Men med pengar från Tuff har det återställts och nya böcker anskaffats.
MÅNGA OLIKA PROJEKT
Sedan starten för 35 år sedan har Tuff finansierat hundratals olika projekt i Indien och på andra håll i tredje världen. Det skulle bli för långrandigt att i detalj räkna upp alla men några kan nämnas:
I delstaten Gujarat i Indien har det anlagts hundratals brunnar och många vatten-, toalett- och tvättanläggningar, främst vid olika indiska skolor. Flera elevhem har uppförts, bland andra Kvicken House, uppkallat efter Kvickentorpsskolan i Farsta, en gymnasiebyggnad, döpt till Stenhammar Higher Secondary School, uppkallad efter Stenhammarskolan i Flen. En stor högstadieskola i byn Schiyal och en annan i byn Kumbhan har uppförts liksom tjogtals klassrum i mindre byar. Flera skolor har kunnat skaffa laboratorier, hemkunskapsavdelningar, samlingssalar, kök och elevmatsalar. Ett par skolor har försetts med metangasverk med skräp som råvara. Vid en annan skola har ett stort bageri uppförts.
En jeep, en skåpbil, en traktor och andra jordbruksredskap har finansierats liksom anläggningar för konstbevattning. I mångmiljonstaden Ahmedabad har arbete bland fattiga barn fått stöd, bland annat genom uppförandet av Sweden Shanti Bhavan, ett hus för undervisning av gatubarn. Valodområdet, 25 mil norr om Bombay (Mumbai), har sedan 1980 varit centrum för projekten genom att Tuffs främsta partners Bhikhu och Kokila Vyas bor där. I Valod finns Tuff Friendship House, där många svenska besökare har inkvarterats. Grannhuset har fått namnet Tyresö Kommun Teachers’ House.
Ett annorlunda projekt var uppförandet av en medicinfabrik utanför Baroda. Den har namnet LOCOST, eftersom den framställer mediciner med låga priser avsedda för de många fattigas behov. Den är stor: 16 x 50 meter och Tuff bidrog med en femtedel av kostnaden.
KOYTAS, SOCKERRÖRSHUGGARNA
1985 startade ett projekt som sedan under många år skulle finansieras av Tuff. Det gällde barnen till de många säsongarbetande sockerrörshuggarna, som varje höst med sina familjer lämnade sina byar för att hugga sockerrör i Surat-distriktet, där också Valod ligger. Föräldrarna jobbade hårt, fick uselt betalt och bodde i eländiga tältläger. Barnen lämnades utan skolgång och ofta utan tillsyn medan föräldrarna slet på fälten.
Under 15 år organiserade Tuffs indiska partners en slags undervisning för ungefär 3000 barn per år. Det skedde i 50-60 stora skoltält och 60-100 unga lärarinnor ledde verksamheten. Barnen fick också ett mellanmål per dag och en uppsättning kläder per säsong. Det var oerhört viktiga insatser för dessa utsatta barn. Våra partners brukade kalla projektet ”A Smile for a While”. Maj Wechselmann gjorde filmen ”Koytas –Kniven” om dessa sockerrörshuggare och tuff-projekten.
DHARAMPURS MÅNGA SMÅ BYAR
Några mil ifrån Valod finns det bergiga och tidigare så försummade Dharampur. I ett par hundra små byar (hamlets) bor där 200 000 ”tribals”, det vill säga människor från stambefolkningen, som står längst ner på den indiska statusskalan. De flesta vuxna är fattiga analfabeter.
Från slutet av 1980-talet har Bhikhu och Kokila Vyas med hjälp av Tuff-pengar organiserat en utveckling på olika områden. Basen har varit de sex Tuff-skolorna, som sammanlagt hyser 800 elever, vilka också får mat och boende på skolorna. Över hundra brunnar har anlagts En del har svenska namn, såsom Gunnar Well och Britt Well. Namnen härrör från de pengar som bekanta skänkt för att hedra vederbörande på födelsedagar. Av samma ursprung är Flodman Water System, som tillkom i höstas och består av dieselpump och en 600 meter lång vattenledning till en av skolorna.
Skolorna är ibland centra för hälsokampanjer, då frivilligt arbetande läkare undersöker havande kvinnor eller ger människor med nedsatt syn glasögon. Många små dammar har anlagts för att under monsunregnen samla upp vatten, som sedan kunnat användas till konstbevattning. Med bybornas hjälp har i sluttningarna många vallar byggts för att förhindra att jorden spolas bort.
MANGOGRAM –DEN PERFEKTA PRESENTEN
I Dharampur har ungefär 60 000 mangoträd planterats. Mangon är med sina vitaminer särskilt viktig i det här området, där många lider av nattblindhet. Ett av sätten att finansiera mangoplantorna har de senaste åren varit Tuffs mangogram. Det är ett diplomliknande blad som kan användas för att gratulera, tacka för senast eller kondolera
AFRIKA, SYDAMERIKA, BALKAN
Tuff har också finansierat projekt i andra delar av världen. I Bolivia kunde Sirionofolket med två miljoner kr från Tuff köpa tillbaka 50 000 hektar skogs- och jaktmark, I Ecuadors huvudstad Quito stöddes ett gatubarnsprojekt, till Eritrea skickades 100 000 skolböcker på landets eget språk tigrigna. Också projekt i Zambia, Kenya och på Mauritius har fått stöd från Tuff
Sedan i början av 1990-talet har hjälp också lämnats till forna Jugoslavien. I flera år stödde TUFF ekonomiskt freds- och demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka, sedan ett barnsjukhus i serbiska Losnica och sedan tio år Lina Vuskovics insatser för fattiga gamla i Belgrad.
15-20 MILJONER KRONOR I BISTÅND, NOLL ÖRE I LÖN
Sammanlagt har ungefär 15-20 miljoner kronor kunnat skickas från lokalföreningen TUFF till olika biståndsprojekt. Under 1988-2000 skickades till indiska partners mellan en miljon och en och en halv miljon kr per år. Däri ingick projektbidrag från Sida. Förra året, när inga Sidabidrag fanns, sändes 385 000 kr till Indien och 15 000 kr till Belgrad.
Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Vartenda inarbetat öre kan alltså skickas till projekten. Många stora biståndsorganisationer har betydande avbränningar för administration, bland annat topplöner till cheferna. En annan fördel med Tuff-projekten är att de är överskådliga och konkreta, så att man tydligt ser vad som blir resultaten. Hos de stora insamlingarna hamnar pengarna i en anonym jättepott.
BERÖMVÄRDA INSATSER FRÅN MÅNGA SKOLOR
Det mesta av pengarna har kommit in genom att skolor engagerats och gjort dagsverken eller andra arrangemang för projekten. I veckan (11/5) gjorde inte bara Kumla skola (Tyresö) ett dagsverke utan också Alléskolan (Floda). Många andra har följt Nyboda och Kumla skolors exempel genom att flera gånger engagera sig. Alléskolan (Floda) började liksom Bergtorpsskolan (Täby) 1988 och båda dessa skolor har nästan varje år sen dess gjort dagsverken. Andra skolor som upprepade gånger bidragit med pengar genom dagsverken eller insamlingsaftnar är Forellskolan (Tyresö), Krusboda skola (Tyresö), Strandskolan (Tyresö), Tyresö gymnasium, Finningeskolan (Strängnäs), Ängetskolan (Örnsköldsvik), Kvickentorpsskolan (Farsta), Skolhagens skola (Täby), Tappströmsskolan (Ekerö), Stenhammarskolan (Flen), Miklagårds förskola (Täby).
Systerskoleidén, som Tuff lanserade på 1970-talet har alltså spridit sig. 36 skolor i Sverige och en skola på Island har deltagit. Andra orter där skolor jobbat in pengar för projekten är Norsborg, Huddinge, Botkyrka, Älvsjö, Flisby (Aneby), Solna, Visby, Enskede, Horred, Högsby, Gävle, Södertälje samt flera andra skolor än de redan nämnda i Täby och Tyresö
De skolor som sedan i höstas gjort insatser är Strandskolan (Tyresö), Södertörns friskola (Huddinge), Alléskolan (Floda), Sollentuna International School, och Kumla skola (Tyresö). I slutet av maj gör också Bergtorpsskolan i Täby ett dagsverke.
INTENSIV INFORMATIONSVERKSAMHET
Självfallet har inte skolornas engagemang blommat upp av sig själv. Uppåt tusen gånger har Tuff-aktivister gjort skolbesök och ofta i fullsatta aulor (gratis) informerat med diabilder om projekten och u-ländernas situation.
Förutom diabildsserier har ”hemmagjorda” videofilmer använts, men också professionella filmer som ”Koytas –Kniven” om indiska sockerrörshuggare och ”Låt våra sånger leva” om indianfolket Sirionó i Bolivia.
Flera utställningar om projekten har utformats och spridits, seminarier anordnats och tuff-aktivister har framträtt inte bara i skolor utan också i många föreningar. I Radio Tuff, som hörts varje vecka sedan 1985, har regelbundna rapporter om projekten förekommit liksom intervjuer med partners i utlandet och företrädare för svenska systerskolor.
Värdefullt har varit att Tuff ett dussintal gånger bekostat resor till Sverige samt kost och logi här för partners, till exempel indiern Bhikhu Vyas, som senast besökte oss förra sommaren. Dessa partners har framträtt och informerat i olika sammanhang.
Det här blev en ovanligt lång krönika i Radio Tuff – ändå har jag bara flyktigt kunnat beröra Tuffs omfattande biståndsverksamhet.
Mycket mera om det här finns dock på hemsidan www.come.to/tuff
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1080) 2006-05-14
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1080) 06-05-14 till....
....till alla dem som hedrat minnet av den fine tuff-aktivisten Georg Hellgren genom att på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 sätta in sammanlagt 4000 kr. Dessa pengar skall enligt Georgs önskan användas för att stödja fattiga gamla i forna Jugoslavien.
....till Göran Flodman, som får två rosor. Den ena för att han måndag den 22 maj kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 är samtalsledare för ett nytt diskussionscafé Filosofika. Men ämnet den här gången är mera energipolitiskt än filosofiskt: ”Ja eller nej till kärnkraften?”. Den andra rosen får han för att han uppmärksammat att det finns ett annat TUFF. Det bildades efter den tragiska diskoteksbranden i Göteborg och ska stärka muslimska ungdomars situation i samhället och öka förståelsen för islam bland icke-muslimer. Detta TUFF uttyds som Troende Unga Framtida Förebilder. Många i Tuff (Tyresö) har väl framtiden mestadels bakom sig – men förhoppningsvis kan vi vara förebilder.
....till två berömvärt solidariska skolor, Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda. De gjorde i veckan dagsverken för Tuffs Indienprojekt. Resultaten är ännu inte kända men de meddelas i nästa Radio Tuff. Kumla skolas Eva Henriksson berättar dock att det var fin stämning vid Kumlas loppmarknad vid Alléplan, där många människor blev lyckliga genom att göra verkliga fynd. Enbart loppisen drog in 4000 kr.
....till Grön Ungdoms språkrör Alexander Chamberland som i AB (7/5) bland annat skriver: ”Det största medieföretaget i Sverige är Bonniers som bland annat äger TV4, DN, Expressen, GT, Mix Megapol, Veckorevyn, Amelia, Dagens Industri, Stockholm City, Sydsvenska Dagbladet, filmbolaget SF, samt flera bokförlag. De ger även ut Stora Journalistpriset, äger Resumé, som är Sveriges största mediegranskande tidning, samt kontrollerar en stor del av tidskriftsdistributören Tidsam, som nästintill har monopol på tidskriftsdistribution. Sverige är fortfarande en av de få demokratierna som saknar en lagstiftning mot maktkoncentrationen i media. Till och med Italien och USA har det. I värsta fall kan detta leda till att alla Sveriges medier, förutom public service, köps upp imorgon bitti. Därför skulle Rupert Murdoch, vars alla 175 tidningar pläderade för Irakkriget, i framtiden kunna styra svensk media.” För ett år sen intervjuades Chamberland i Succékanalen 91,4, Tyresöradion
....till en av de klokaste krönikörerna i svensk press, Yrsa Stenius, som i AB (9/5) under rubriken ”Frysa ut Hamas gynnar inte fred” bland annat skriver: ”Sverige är en del av EU och även om EU-ländernas internationella politik inte är enhetlig i alla stycken finns förväntningen, inte minst på hemmaplan, att Sverige ska stå lojalt mot EU:s ställningstaganden. EU i sin tur präglas inte sällan av stormakternas intressen och stormakternas beteende: hårt mot hårt! Demonstrationer, markeringar, symbolpolitik, något som stormakter alltid ansett sig ha råd med. Exempel på detta såg vi för sex år sedan då EU fattade ett absolut principvidrigt beslut om sanktioner mot Österrike i anledning av att Jörg Haiders parti togs in i regeringen efter stor framgång i ett absolut lagligt val”.
....till Sveriges Radios program ”Vetenskapsradion historia” som i torsdags (11/5) bröt den –generade?—tystnaden om fallet med den brittiske historikern David Irving. Han kallades ”ökänd” och dessutom ”förintelseförnekare”, ett inkvisitoriskt invektiv som generöst tilldelas alla som på minsta sätt avviker från den gängse synen på andra världskriget. Ingen verkade förbryllad över att Irving i den europeiska yttrandefrihetens mitt, Österrike, i vintras dömdes till tre års fängelse för något han sagt för 17 år sen. Man får trösta sig med att man tillsammans med dessa trendriktiga kommentatorer inte levde i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjet eller McCarthy-tidens USA eller.....
....till Dagens Nyheters kulturredaktör Maria Schottenius som (9/5) skriver om hur en pjäs av den österrikiske författaren Peter Handke nu stoppats i Paris, därför att han talade vid Milosevics begravning. Schottenius: ”Ledningen för Comédie-Francaise har gjort bort sig inför öppen ridå”
....till Jan Myrdal, som i Aftonbladet (11/5) skriver under rubriken ”Varför just Iran?” bland annat så här: ”Israel vägrar internationell inspektion av sitt kärnvapenprogram och sitt kärnvapeninnehav och håller den som söker vittna om brotten inspärrad i landet. Den staten ger också allt som flyger och far i de olika FN-resolutioner som gått den emot och genomför därtill statsterroristiska morduppdrag utanför sitt eget territorium - i Norge till och med. Det palestinska folket som med svårighet överlever under ockupationsförhållanden långt värre än de det norska folket utsattes för 1940-1945 bestraffas nu extra hårt med våldsåtgärder och svält för att det ockupanterna till trots i fria och hemliga val utsett företrädare Israel inte gillar.
Indien vägrar ha med den internationella atomkontrollen att göra; skaffar sig kärnvapen och upprättar atomsamarbete med regeringen i Washington. Det Pakistan vars regering mot sitt folks vilja låter sig släpas med i Washingtons nya krig skaffar sig egna kärnvapen med Washingtons goda minne.Inget av detta tycks uppröra regeringar och officiella medier i det EU som vill låtsas vara ett alternativ till den enda supermakten och dess världsfredshotande politik. I stället säger de sig frukta Iran och dess om tio år möjliga kärnvapen. I FN arbetar de tjänstvilligt för ett resolutionsförslag som skulle ge Washington möjlighet utvidga sitt pågående Asienkrig till att innefatta också Iran”
....till ABF-Stockholm som anordnar ett möte om Kambodja. Hedda Ekerwald visar bilder från sin resa i Kampuchea 1978. Peter Fröberg Idling talar om sin bok ”Pol Pots leende”. ABF-huset, Stockholm tisdag 23 maj kl 18
....till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) som har öppet styrelsemöte tisdag den 23 maj kl 18.30 i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80
söndag, maj 7
”ATT BARA LIGGA OCH FISA VID TEVEN”
GUBBGNÄLL?
Jag har aldrig aktivt engagerat mig i partipolitik. Det skäms jag lite för, eftersom jag har förmånen att leva i en demokrati. Men åtta gånger per år knallar jag omkring i massor av trappor med en tidning som ges ut av ett parti. Dels gör jag det därför att denna tidning också skriver om det frivilliga föreningslivet, till exempel om Tyresöradion, dels ligger Tyresö i mörkaste medieskugga, så all information är viktig. Gud vet om jag inte skulle acceptera att vara frivilligt tidningsbud åt det andra partiets tidning också. I varje fall förser jag ibland också den tidningen med texter och foton
Det är dessutom trevligt att som omväxling känna sig ung, för de verkligt unga tycks numera strunta blankt i såna här obetalda jobb. Har de möjligen hjärntvättats av den alltmer förhärskande marknadsekonomin, så att de helst vill ha betalt också för att bädda sin gen säng? Det är i stället mentalt unga 50 + som i dag ställer upp på oavlönat arbete och verkar vara de mest aktiva i olika föreningar. Vår demokratis grundbult, folkrörelsetraditionen, är i fara fruktar jag i pessimistiska stunder.
Hoppas verkligen att detta var osakligt gubbgnäll.
POLITIKERNA VÅRA NYA SPOTTKOPPAR
En av de tusentals intervjuer jag gjort på radion med olika Tyresöbor var för nio år sen med en tjej, som just hade börjat engagera sig politiskt. Hon sa bland annat: ”Det räcker inte att man bara ligger och fiser i soffan framför teven och är missnöjd och tror sig veta bäst. I en demokrati går det faktiskt att påverka om man engagerar sig.”
Nu är det dock så, att vi som inte längre har våra morsor att sparka på har ersatt dessa spottkoppar med våra politiker. Politikerföraktet är ofta förvånansvärt okunnigt, i bästa fall historielöst men dessvärre ibland rent fascistiskt.
Det senaste i denna genre är ett ”uppror” mot politikernas löner, som fått genomslag i medierna. I radioprogrammet Ring P1, en slags folklig klagomur, ondgjorde sig flera gnällspikar över Göran Perssons lön. Det uppgavs att han tillsammans med sin Anitra tjänade 350 000 per år, därav 116 000 kr till Persson. Det innebär faktiskt att generaldirektören för Systembolaget har dubbelt så mycket betalt som Sveriges statsminister. Andra generaldirektörer tjänar mer än Anitra. De för kritik relativt skyddade toppbyråkraterna tycks alltså ha ett högre värde än till och med vår statsminister. Detsamma gäller också lokalt. I Tyresö har kommundirektören mer betalt än de moderata kommunalråden, som möjligen kommer upp på samma lönenivå som förvaltningscheferna.
Då ska vi inte tala om direktörerna i det privata näringslivet. Där finns det tusentals med högre löner än statsministern och dess högsta chefer har i sin vulgära girighet mångdubbelt mera än han inte bara i lön utan också i märkliga bonusar.
Hur är det förresten med mediecheferna? Inte nöjer sig chefredaktörerna för våra största tidningar med samma lön som Göran Persson? Eller bossarna för våra olika TV-kanaler? Men om detta vet vi inget för våra mäktiga medier vill inte kacka i eget bo.
SKULDBELÄGGNING AV ”POLITIKERNA”
De som upprört protesterar mot ”politikernas” höga löner använder sig av den i allehanda skum agitation populära kollektivskulden. Faktum är ju att den överväldigande majoriteten av våra politiker är uselt betalda eller inte alls. Våra fritidspolitiker får visserligen –modesta-- timarvoden för deltagande i kommunala nämnder. Allt det jobb de gör inom partierna får de allra flesta inte ett öre för. Dessa förhållanden kan vara en av förklaringarna till att det i nygirighetens tid är så svårt att rekrytera fritidspolitiker, inte minst bland yngre människor.
Demokratins grundbult, den gamla folkrörelsetraditionen, är tyvärr på tillbakagång, något som torde glädja de fascistoida men borde bekymra oss demokrater mycket mera än att några få politiker får bra betalt. Inte bara politiska partier förlorar medlemmar utan de flesta andra föreningar har det också väldigt tufft. Allt färre väljer att komma på möten för att tillsammans med likasinnade diskutera sina hjärtefrågor och planera. Ett av skälen till att jag sen 21 år gör radio är att då når budskapet i alla fall ut till långt flera än vad man skulle locka till ett möte.
Det är faktiskt roligt att jobba frivilligt. Att jag inte får ett öre för allt radiojobb är inget problem. För min pension på 11 000 i månaden klarar jag inte bara falukorven utan tyvärr också både röken och kröken. Och visst har jag TV, framför vilken också jag ibland ligger och fiser.
Men inga aldrig så spännande TV-program kan få mig att glömma den rationelle humanisten Bertrand Russell, för ett halvsekel sedan förgrundsfigur i kampen mot barbariet i form av kärnvapen. Han skrev bland annat:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat! Om ni kan göra detta ligger vägen öppen till ett nytt paradis. Om ni inte kan det ligger inget annat framför oss än den universella döden”
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1079) 2006-05-07
Jag har aldrig aktivt engagerat mig i partipolitik. Det skäms jag lite för, eftersom jag har förmånen att leva i en demokrati. Men åtta gånger per år knallar jag omkring i massor av trappor med en tidning som ges ut av ett parti. Dels gör jag det därför att denna tidning också skriver om det frivilliga föreningslivet, till exempel om Tyresöradion, dels ligger Tyresö i mörkaste medieskugga, så all information är viktig. Gud vet om jag inte skulle acceptera att vara frivilligt tidningsbud åt det andra partiets tidning också. I varje fall förser jag ibland också den tidningen med texter och foton
Det är dessutom trevligt att som omväxling känna sig ung, för de verkligt unga tycks numera strunta blankt i såna här obetalda jobb. Har de möjligen hjärntvättats av den alltmer förhärskande marknadsekonomin, så att de helst vill ha betalt också för att bädda sin gen säng? Det är i stället mentalt unga 50 + som i dag ställer upp på oavlönat arbete och verkar vara de mest aktiva i olika föreningar. Vår demokratis grundbult, folkrörelsetraditionen, är i fara fruktar jag i pessimistiska stunder.
Hoppas verkligen att detta var osakligt gubbgnäll.
POLITIKERNA VÅRA NYA SPOTTKOPPAR
En av de tusentals intervjuer jag gjort på radion med olika Tyresöbor var för nio år sen med en tjej, som just hade börjat engagera sig politiskt. Hon sa bland annat: ”Det räcker inte att man bara ligger och fiser i soffan framför teven och är missnöjd och tror sig veta bäst. I en demokrati går det faktiskt att påverka om man engagerar sig.”
Nu är det dock så, att vi som inte längre har våra morsor att sparka på har ersatt dessa spottkoppar med våra politiker. Politikerföraktet är ofta förvånansvärt okunnigt, i bästa fall historielöst men dessvärre ibland rent fascistiskt.
Det senaste i denna genre är ett ”uppror” mot politikernas löner, som fått genomslag i medierna. I radioprogrammet Ring P1, en slags folklig klagomur, ondgjorde sig flera gnällspikar över Göran Perssons lön. Det uppgavs att han tillsammans med sin Anitra tjänade 350 000 per år, därav 116 000 kr till Persson. Det innebär faktiskt att generaldirektören för Systembolaget har dubbelt så mycket betalt som Sveriges statsminister. Andra generaldirektörer tjänar mer än Anitra. De för kritik relativt skyddade toppbyråkraterna tycks alltså ha ett högre värde än till och med vår statsminister. Detsamma gäller också lokalt. I Tyresö har kommundirektören mer betalt än de moderata kommunalråden, som möjligen kommer upp på samma lönenivå som förvaltningscheferna.
Då ska vi inte tala om direktörerna i det privata näringslivet. Där finns det tusentals med högre löner än statsministern och dess högsta chefer har i sin vulgära girighet mångdubbelt mera än han inte bara i lön utan också i märkliga bonusar.
Hur är det förresten med mediecheferna? Inte nöjer sig chefredaktörerna för våra största tidningar med samma lön som Göran Persson? Eller bossarna för våra olika TV-kanaler? Men om detta vet vi inget för våra mäktiga medier vill inte kacka i eget bo.
SKULDBELÄGGNING AV ”POLITIKERNA”
De som upprört protesterar mot ”politikernas” höga löner använder sig av den i allehanda skum agitation populära kollektivskulden. Faktum är ju att den överväldigande majoriteten av våra politiker är uselt betalda eller inte alls. Våra fritidspolitiker får visserligen –modesta-- timarvoden för deltagande i kommunala nämnder. Allt det jobb de gör inom partierna får de allra flesta inte ett öre för. Dessa förhållanden kan vara en av förklaringarna till att det i nygirighetens tid är så svårt att rekrytera fritidspolitiker, inte minst bland yngre människor.
Demokratins grundbult, den gamla folkrörelsetraditionen, är tyvärr på tillbakagång, något som torde glädja de fascistoida men borde bekymra oss demokrater mycket mera än att några få politiker får bra betalt. Inte bara politiska partier förlorar medlemmar utan de flesta andra föreningar har det också väldigt tufft. Allt färre väljer att komma på möten för att tillsammans med likasinnade diskutera sina hjärtefrågor och planera. Ett av skälen till att jag sen 21 år gör radio är att då når budskapet i alla fall ut till långt flera än vad man skulle locka till ett möte.
Det är faktiskt roligt att jobba frivilligt. Att jag inte får ett öre för allt radiojobb är inget problem. För min pension på 11 000 i månaden klarar jag inte bara falukorven utan tyvärr också både röken och kröken. Och visst har jag TV, framför vilken också jag ibland ligger och fiser.
Men inga aldrig så spännande TV-program kan få mig att glömma den rationelle humanisten Bertrand Russell, för ett halvsekel sedan förgrundsfigur i kampen mot barbariet i form av kärnvapen. Han skrev bland annat:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat! Om ni kan göra detta ligger vägen öppen till ett nytt paradis. Om ni inte kan det ligger inget annat framför oss än den universella döden”
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1079) 2006-05-07
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1079) 06-05-07 till....
....till freds- och konfliktforskaren, professor Peter Wallensten, som i Sveriges Radios Studio Ett (5/5) diskuterade hur man skulle förhålla sig till misshagliga regimer. Han menade att isolering i regel bara stärker sådana regimer, medan dialog kan bidra till att göra dem mindre diktatoriska och våldsliga. Ungefär samma inställning gav professor Ulf Bjereld uttryck åt i SvT:s Rapport (5/5). Han menade att kontakter, till exempel med Hamas, var viktiga för en bättre utveckling i Mellanöstern.
....till Tyresöbon Sami Almaleh, som häromveckan utsågs till ordförande i Svensk-Irakiska föreningen. Från och med i dag (7/5) hörs han på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) berätta om sitt motstånd mot Saddamregimen
.....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i ett informativt e-brev till ledande Tyresö-rotarianer tackar för de 12 500 kr som Tyresö Rotary via Tuff skänkt till projekt för tillgång på rent vatten. Han skriver bland annat: ”The support from your Club will certainly enthuse our workers and encourage our communities, to march ahead with hope, in their journey towards development.
....till Kumla skola (Tyresö), som är trogen sin stolta och nästan årliga tradition från 1970 genom att också i år göra ett dagsverke för Tuffs projekt i Indien. Det sker nu på torsdag (11/5) och vill man fynda på loppis går man då till Alléplan och vill man anställa arbetsvilliga unga dagsverkare ringer man till Kumla skola, Eva Friberg tel 5782 7128 eller Åsa Gidlund tel 5782 7106. Åsa hörs förresten på Succékanalen 91,4 tre veckor framåt.
....till skolministern Ibrahim Baylan, som med rätta tyckte att Eva Witt Brattström i SvT:s ”Debatt” devalverade ordet ”rasistiskt” genom att kalla den svenska hemspråkundervisningen för rasistisk.
....till alla dem som i kärnvapenåldern förstår att kampen för fred är den viktigaste av alla frågor
....till alla kristna, muslimer, hinduer, judar, buddhister och andra religiösa, som följer sin övertygelse att massmord på medmänniskor, det vill säga krig, är den svåraste av alla synder och därför agiterar för icke-våldsliga metoder vid konfliktlösning
....till alla som tycker att den stora Förintelsen, det vill säga att 8-10 miljoner barn dör per år i vår värld, är en skamfläck i vår upplysta tid och att vi därför radikalt måste öka den internationella solidariteten i praktiken.
....till alla dem som därför inser, hur oerhört viktigt det är att stödja frivilligt arbetande föreningar som Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). Det kan man till exempel göra genom att bli medlem. Det kostar per år 200 kr för enskild 80 kr för övrig på samma adress, vilket betalas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Tidningen Pax, Tuff-Bladet och regelbundna utskick till medlemmarna ingår bland annat.
....till dem som är så solidariska att de säkrar Radio Tuffs fortlevnad nu på det tjugoförsta (!) året genom att skicka gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37- 6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff har alltid skett frivilligt men det finns betydande utgifter, till exempel hyran av Tuff-lokalen, avgifter för Radio Tuffs sändningar och betalningar till Svenska Freds
....till Tyresöbon Sami Almaleh, som häromveckan utsågs till ordförande i Svensk-Irakiska föreningen. Från och med i dag (7/5) hörs han på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) berätta om sitt motstånd mot Saddamregimen
.....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i ett informativt e-brev till ledande Tyresö-rotarianer tackar för de 12 500 kr som Tyresö Rotary via Tuff skänkt till projekt för tillgång på rent vatten. Han skriver bland annat: ”The support from your Club will certainly enthuse our workers and encourage our communities, to march ahead with hope, in their journey towards development.
....till Kumla skola (Tyresö), som är trogen sin stolta och nästan årliga tradition från 1970 genom att också i år göra ett dagsverke för Tuffs projekt i Indien. Det sker nu på torsdag (11/5) och vill man fynda på loppis går man då till Alléplan och vill man anställa arbetsvilliga unga dagsverkare ringer man till Kumla skola, Eva Friberg tel 5782 7128 eller Åsa Gidlund tel 5782 7106. Åsa hörs förresten på Succékanalen 91,4 tre veckor framåt.
....till skolministern Ibrahim Baylan, som med rätta tyckte att Eva Witt Brattström i SvT:s ”Debatt” devalverade ordet ”rasistiskt” genom att kalla den svenska hemspråkundervisningen för rasistisk.
....till alla dem som i kärnvapenåldern förstår att kampen för fred är den viktigaste av alla frågor
....till alla kristna, muslimer, hinduer, judar, buddhister och andra religiösa, som följer sin övertygelse att massmord på medmänniskor, det vill säga krig, är den svåraste av alla synder och därför agiterar för icke-våldsliga metoder vid konfliktlösning
....till alla som tycker att den stora Förintelsen, det vill säga att 8-10 miljoner barn dör per år i vår värld, är en skamfläck i vår upplysta tid och att vi därför radikalt måste öka den internationella solidariteten i praktiken.
....till alla dem som därför inser, hur oerhört viktigt det är att stödja frivilligt arbetande föreningar som Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). Det kan man till exempel göra genom att bli medlem. Det kostar per år 200 kr för enskild 80 kr för övrig på samma adress, vilket betalas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Tidningen Pax, Tuff-Bladet och regelbundna utskick till medlemmarna ingår bland annat.
....till dem som är så solidariska att de säkrar Radio Tuffs fortlevnad nu på det tjugoförsta (!) året genom att skicka gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37- 6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff har alltid skett frivilligt men det finns betydande utgifter, till exempel hyran av Tuff-lokalen, avgifter för Radio Tuffs sändningar och betalningar till Svenska Freds
söndag, april 30
MISSBRUK AV HONNÖRSORD OCH INVEKTIV
Ulrika By citerar i en krönika (DN 06-04-21) på tal om några invandrarföreningars upprepade lagöverträdelser en av sina bekanta från Rinkeby, som om svenskar säger: ”Ni är så mesiga och flata att ni nästan får skylla er själva”.
Sådan kritik hörs ofta från utomlandsfödda, som kommer från länder mindre liberala än Sverige. Jag tror det handlar om en alltför förbisedd kulturkrock, som inte minst drabbar invandrarnas barn. Hemma är de hårt hållna, i skolan och i samhället är däremot toleransen stor. I mina intervjuer med människor som gått i utomeuropeiska skolor har flera uttryckt det ungefär så här: ”I mitt gamla hemland var disciplinen i skolan stenhård. Så när jag började i svensk skola tyckte jag att det mesta var tillåtet. Inte undra på att några av mina kompisar trodde att allt var tillåtet och blev värstingar”
Några sydamerikanska killar berättade att de brukade roa sig med att göra obscena gester mot svenska poliser och polisbilar. ”Men snutarna bara garvar åt oss”, uppgav de lite förvånat. När jag frågade hur deras gamla hemlands poliser skulle ha betett sig, sa de: ”Oj, dom skulle ha misshandlat oss, kanske skjutit sönder knäskålarna på oss”
En skola i ett av Malmös mest invandrartäta områden har utsatts för grov vandalisering, brandattentat och annan kriminalitet, många elever har blivit offer för otäck pennalism. Nu diskuteras därför att stänga skolan, vilket väcker protester, bland annat för att åtgärden också drabbar alla skötsamma och alltså oskyldiga elever. Vid ett föräldramöte drog en invandrarpappa ner applåder. Han tyckte att de familjer, vilkas barn gång på gång grovt misskötte sig skulle skickas tillbaka till sina gamla hemländer. Hade en svensk kommit med ett så drastiskt förslag skulle han genast ha brännmärkts som ”rasist”, numera ett våra mest missbrukade invektiv.
På 90-talet gjorde en minister bort sig när hon förklarade kosovoalbanska flyktingars snatterier med deras ”kultur”. Vissa uppmärksammade mord kallas i dag med en förvirrande självmotsägelse för ”hedersmord”. Ja, ibland travar man två honnörsord på varandra i uttrycket ”hederskultur”, när man vill förklara dessa mord. Detta sägs med en till fjompighet gränsande välmening. Och visst kan det låta tjusigt men är egentligen en skamlöshet mot andra folk, för i inget land hör mord och annan kriminalitet till dess kultur.
Rubriken på Ulrika Bys krönika är ”Sluta slå på diskrimineringstrumman”. En grupp som sägs vara ständigt diskriminerade är romerna. Men talar man mellan skål och vägg med socialarbetare och poliser kompliceras bilden. Nyligen väckte det uppseende att man i Småland med hjälp av polis ville hämta romska barn till skolan. Här är det faktiskt föräldrar som diskriminerar sina egna barn genom att missunna dem den gratis undervisning, som det i skolpliktens Sverige är lag på att utnyttja.
Tonåringar i den aktuella Malmöskolan försvarar skolk och vandalisering med att ”vi lever ju i ett fritt land”. De har missat att det faktiskt finns demokratiskt stiftade lagar som gäller oss alla, att vi i en demokrati inte bara har rättigheter utan också skyldigheter. Det är inte bara vulgärt giriga toppdirektörer med absurda löner som numera struntar i den gamla arbetar- och bondemoralen, de schyssta knegarprinciper som gick ut på att bara hederligt arbete skulle löna sig men att man solidariskt skulle hjälpa dem som inte kunde arbeta.
Flera hundra av mina radiointervjuer har skett med utomlandsfödda, av vilka dem från icke-europeiska länder ofta fått frågan: ”Hur mycket har du drabbats av den mångomtalade svenska rasismen?” Då har de i regel skrattat överseende åt min beskäftighet och förnekat att de blivit utsatta. Och i dagens Radio Tuff hörs den progressive amerikansk-svensken Al Burke säga:
”Sverige är förmodligen det minst främlingsfientliga landet i världen och svenskar i allmänhet är otroligt toleranta och tillmötesgående”
Måtte han ha rätt!
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1078) 2006-04-30
Sådan kritik hörs ofta från utomlandsfödda, som kommer från länder mindre liberala än Sverige. Jag tror det handlar om en alltför förbisedd kulturkrock, som inte minst drabbar invandrarnas barn. Hemma är de hårt hållna, i skolan och i samhället är däremot toleransen stor. I mina intervjuer med människor som gått i utomeuropeiska skolor har flera uttryckt det ungefär så här: ”I mitt gamla hemland var disciplinen i skolan stenhård. Så när jag började i svensk skola tyckte jag att det mesta var tillåtet. Inte undra på att några av mina kompisar trodde att allt var tillåtet och blev värstingar”
Några sydamerikanska killar berättade att de brukade roa sig med att göra obscena gester mot svenska poliser och polisbilar. ”Men snutarna bara garvar åt oss”, uppgav de lite förvånat. När jag frågade hur deras gamla hemlands poliser skulle ha betett sig, sa de: ”Oj, dom skulle ha misshandlat oss, kanske skjutit sönder knäskålarna på oss”
En skola i ett av Malmös mest invandrartäta områden har utsatts för grov vandalisering, brandattentat och annan kriminalitet, många elever har blivit offer för otäck pennalism. Nu diskuteras därför att stänga skolan, vilket väcker protester, bland annat för att åtgärden också drabbar alla skötsamma och alltså oskyldiga elever. Vid ett föräldramöte drog en invandrarpappa ner applåder. Han tyckte att de familjer, vilkas barn gång på gång grovt misskötte sig skulle skickas tillbaka till sina gamla hemländer. Hade en svensk kommit med ett så drastiskt förslag skulle han genast ha brännmärkts som ”rasist”, numera ett våra mest missbrukade invektiv.
På 90-talet gjorde en minister bort sig när hon förklarade kosovoalbanska flyktingars snatterier med deras ”kultur”. Vissa uppmärksammade mord kallas i dag med en förvirrande självmotsägelse för ”hedersmord”. Ja, ibland travar man två honnörsord på varandra i uttrycket ”hederskultur”, när man vill förklara dessa mord. Detta sägs med en till fjompighet gränsande välmening. Och visst kan det låta tjusigt men är egentligen en skamlöshet mot andra folk, för i inget land hör mord och annan kriminalitet till dess kultur.
Rubriken på Ulrika Bys krönika är ”Sluta slå på diskrimineringstrumman”. En grupp som sägs vara ständigt diskriminerade är romerna. Men talar man mellan skål och vägg med socialarbetare och poliser kompliceras bilden. Nyligen väckte det uppseende att man i Småland med hjälp av polis ville hämta romska barn till skolan. Här är det faktiskt föräldrar som diskriminerar sina egna barn genom att missunna dem den gratis undervisning, som det i skolpliktens Sverige är lag på att utnyttja.
Tonåringar i den aktuella Malmöskolan försvarar skolk och vandalisering med att ”vi lever ju i ett fritt land”. De har missat att det faktiskt finns demokratiskt stiftade lagar som gäller oss alla, att vi i en demokrati inte bara har rättigheter utan också skyldigheter. Det är inte bara vulgärt giriga toppdirektörer med absurda löner som numera struntar i den gamla arbetar- och bondemoralen, de schyssta knegarprinciper som gick ut på att bara hederligt arbete skulle löna sig men att man solidariskt skulle hjälpa dem som inte kunde arbeta.
Flera hundra av mina radiointervjuer har skett med utomlandsfödda, av vilka dem från icke-europeiska länder ofta fått frågan: ”Hur mycket har du drabbats av den mångomtalade svenska rasismen?” Då har de i regel skrattat överseende åt min beskäftighet och förnekat att de blivit utsatta. Och i dagens Radio Tuff hörs den progressive amerikansk-svensken Al Burke säga:
”Sverige är förmodligen det minst främlingsfientliga landet i världen och svenskar i allmänhet är otroligt toleranta och tillmötesgående”
Måtte han ha rätt!
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1078) 2006-04-30
GÖRAN FLODMAN: Bra att tänka om (3)
Hampus Eckerman beskriver livfullt hur han som ung ateist ofta hamnade i vilda diskussioner med religiöst troende personer. Han var en riktig fundamentalist kunde man säga.Men så växte han upp och började förstå hur illa han kunde göra mot människor som kände sig kränkta i sin tro och som kanske förlorade något som varit deras stöttepelare i livet. Hårda ord kan såra djupt.
Jag känner igen situationen. Och visst - yttrandefriheten har sitt pris. Det är lätt att glömma bort. Och jag har väl många gånger fortsatt att tanklöst klampa på i porslinsbutiken. Jag måste nog tänka om och bli en bättre människa - som Hampus.
Min religionskritik har oftast riktat sig mot de kristna. Jag har försvarat mig med att det aldrig kan vara fel att hålla igång en dialog. Om jag skulle få ett gensvar för mina idéer så behövde det inte nödvändigtvis vara en katastrof för den troendes livssyn. Jag hoppades att det kanske tvärtom kunde vara något positivt. Men det är svårt att veta. Bäst att hålla tyst.
Ute i den stora världen - och då tänker jag närmast på den muslimska - har i regel trosföreställningar ett mycket hårdare grepp om människor, som ofta är fattiga och utsatta. Kan det då vara försvarbart att gå ut med hårda angrepp på grupper som kan ta illa vid sig i sina innersta djupt kända övertygelser?Den frågan var senast aktuell i samband med Jyllandspostens publicering av Muhammedbilderna. Var det inte att riva upp sår som skadar mer än de eventuellt gör nytta?
Jag utgår från att Hampus tycker så. "Att kränka fattiga har blivit en dygd i våra medier", skriver han.Och visst - yttrandefriheten har som sagt sitt pris. Den kan såra och skada. Men det är alltid frågan om en balansgång. Plockar man på i den vänstra vågskålen alla elakheterna så väger det onekligen över åt det negativa hållet. Jag får skämmas.
Särskilt kvinnor kan ändå ha anledning att tänka efter. Starka och självständiga kvinnor som den holländska parlamentsledamoten Ayann Hirsi Ali och den kurdiska kvinnan Dilsa Demirbag-Sten är nog tacksamma för den relativa yttrandefrihet som vi dock har kvar i västerlandet.De har känt på det groteska kvinnoförtrycket i många muslimska länder och har nog ett och annat argument att lägga i den andra vågskålen. Tänk om den väger över då?
Nej, jag får nog vänta ett tag till med att bli vuxen och en bättre människa. Men det börjar bli bråttom. Jag är 80 nu.
------------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1078) 2006-04-30
Jag känner igen situationen. Och visst - yttrandefriheten har sitt pris. Det är lätt att glömma bort. Och jag har väl många gånger fortsatt att tanklöst klampa på i porslinsbutiken. Jag måste nog tänka om och bli en bättre människa - som Hampus.
Min religionskritik har oftast riktat sig mot de kristna. Jag har försvarat mig med att det aldrig kan vara fel att hålla igång en dialog. Om jag skulle få ett gensvar för mina idéer så behövde det inte nödvändigtvis vara en katastrof för den troendes livssyn. Jag hoppades att det kanske tvärtom kunde vara något positivt. Men det är svårt att veta. Bäst att hålla tyst.
Ute i den stora världen - och då tänker jag närmast på den muslimska - har i regel trosföreställningar ett mycket hårdare grepp om människor, som ofta är fattiga och utsatta. Kan det då vara försvarbart att gå ut med hårda angrepp på grupper som kan ta illa vid sig i sina innersta djupt kända övertygelser?Den frågan var senast aktuell i samband med Jyllandspostens publicering av Muhammedbilderna. Var det inte att riva upp sår som skadar mer än de eventuellt gör nytta?
Jag utgår från att Hampus tycker så. "Att kränka fattiga har blivit en dygd i våra medier", skriver han.Och visst - yttrandefriheten har som sagt sitt pris. Den kan såra och skada. Men det är alltid frågan om en balansgång. Plockar man på i den vänstra vågskålen alla elakheterna så väger det onekligen över åt det negativa hållet. Jag får skämmas.
Särskilt kvinnor kan ändå ha anledning att tänka efter. Starka och självständiga kvinnor som den holländska parlamentsledamoten Ayann Hirsi Ali och den kurdiska kvinnan Dilsa Demirbag-Sten är nog tacksamma för den relativa yttrandefrihet som vi dock har kvar i västerlandet.De har känt på det groteska kvinnoförtrycket i många muslimska länder och har nog ett och annat argument att lägga i den andra vågskålen. Tänk om den väger över då?
Nej, jag får nog vänta ett tag till med att bli vuxen och en bättre människa. Men det börjar bli bråttom. Jag är 80 nu.
------------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1078) 2006-04-30
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1078) 06-04-30 till....
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att försäkringen för den jeep som i fjol förstördes av brand nu kommer att betalas ut till fullo. En ny jeep har för ett halvår sen anskaffats för Tuff-pengar, som nu i stället kan satsas på de sex Tuff-skolorna och annan utveckling av det utfattiga Dharampur
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter som i sitt senaste nummer har en trespaltare, som bland annat nämner att Tuff under 2005 skickade 385 000 kr till sina indiska partners. Också Kumla skolas dagsverke den 11 maj för projekten i Indien uppmärksammas, bl a genom att Kumla kallas för ”världsmästare i solidariska dagsverken”
....till tuff-aktivisterna Gunnar Petersen och Monica Schelin, som (26/4 och 28/4) informerat sex klasser vid Kumla skola om projekten i Indien inför skolans dagsverke den 11 maj. Mera om dagsverket kommer senare i dagens Radio Tuff när Kumlaläraren Eva Henriksson intervjuas.
....till Tyresö Rotary, som i onsdags överlämnade ett diplom till Tuff, där klubben lovade att i den internationella Rotaryrörelsens kampanj för RENT VATTEN ÅT ALLA överlämna 12 500 kr till Tuff för att användas för de vattenprojekt Tuff finansierar i Indien. Den nuvarande presidenten i Tyresö Rotaryklubb är Sven-Ingvar Svensson, som också är ordförande i Tyresö Närradioförening
....till Svenska Freds’ unga skärpta ordförande Frida Blom, som i Sveriges Radios program Studio Ett (27/4) välkomnade beslutet att svenska flygvapnet inte skall delta i den internationella flygmanövern i Italien, där också israeliska flyget finns med. Regeringens motivering är att Sverige inte har några fredsfrämjande uppgifter tillsammans med Israel. Frida.Blom menade att Sverige inte bör ha något militärt samarbete med Israel, ett land som hon ansåg kränker mänskliga rättigheter, bygger en illegal mur och är en ockupationsmakt.
....till docenten vid Åbo Akademi Gunnar Jervas, som i en debattartikel i Svenska Dagbladet (25/4) påpekar att historiskt sett är det inte Iran som startat krig utan tvärtom blivit angripet. Han påpekar att det tar tio år att utveckla kärnvapen och att ”vägg i vägg med Iran finns super- och kärnvapenmakten USA som sedan länge försökt driva fram ett regimskifte i Iran”. Jervas skriver också: ”De som hotar Iran gör regimen en tjänst. Ett amerikanskt (och/eller israeliskt) angrepp på Iran är förmodligen det sämsta av alla alternativ. USA:s ställning i den muslimska världen skulle ytterligare förvärras, Palestinafrågan blir ännu svårare att lösa, de amerikanska relationerna till Europa, Ryssland, Kina och Indien skulle försämras, världens energiförsörjning hotas och världskonjunkturen falla som en sten.”
....till den amerikanske kongressmannen Dennis J. Kucinich, som i brev till president Bush protesterar mot att USA stöder militära intrång i Iran, t ex från det kurdiska PEJAK. Och han citerar den kände journalisten Seymour Hersh som i New Yorker (10/4) skrev, att amerikansk trupp nu opererar i Iran, där de jobbar ihop med oppositionella etniska minoritetsgrupper på olika håll.
....till tidningen Los Angeles Times, som (6/4) avslöjar ny amerikansk kärnvapenupprustning: ”Administrationen vill se en utveckling av 125 nya bomber per år innan 2022. Ursprungligen tänkt som en uppdatering av existerande vapenprogram har planerna utvidgats. Vapenlaboratorier deltar för närvarande i designtävlan..."
....till de fantastiska amerikanska flickorna Marie Runyon, 91 år, Molly Klopot, 87, Lillian Rydell, 86, med flera i samma ålder. De var nyligen åtalade i Manhattans kriminaldomstol för störande uppträdande (disorderly conduct). I oktober hade de gått in på ett värvningskontor och bett att bli skickade till Irak i stället för en massa 20-åringar. När de vägrades hade de demonstrerat utanför lokalen och blivit anhållna med handbojor av poliser som hade kunnat vara deras barnbarnsbarn. Nu riskerar denna ”Granny Peace Brigade” att dömas till böter som de inte vill betala.
.... till Erika Husberg, som ledde Tuffs styrelsemöte i onsdags (26/4). Nästa Tuff-möte är onsdag den 3 maj kl 19. Då kommer Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Alla välkomna och vi får fika också!
....till alla solidariska, som stöder Tuffs och Radio Tuffs helt frivilliga arbete genom att sätta in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Tuff har inga offentliga bidrag, så att gåvor behövs om vi ska kunna fortsätta att betala Radio Tuffs sändningsavgifter och hyran för Tuff-lokalen.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter som i sitt senaste nummer har en trespaltare, som bland annat nämner att Tuff under 2005 skickade 385 000 kr till sina indiska partners. Också Kumla skolas dagsverke den 11 maj för projekten i Indien uppmärksammas, bl a genom att Kumla kallas för ”världsmästare i solidariska dagsverken”
....till tuff-aktivisterna Gunnar Petersen och Monica Schelin, som (26/4 och 28/4) informerat sex klasser vid Kumla skola om projekten i Indien inför skolans dagsverke den 11 maj. Mera om dagsverket kommer senare i dagens Radio Tuff när Kumlaläraren Eva Henriksson intervjuas.
....till Tyresö Rotary, som i onsdags överlämnade ett diplom till Tuff, där klubben lovade att i den internationella Rotaryrörelsens kampanj för RENT VATTEN ÅT ALLA överlämna 12 500 kr till Tuff för att användas för de vattenprojekt Tuff finansierar i Indien. Den nuvarande presidenten i Tyresö Rotaryklubb är Sven-Ingvar Svensson, som också är ordförande i Tyresö Närradioförening
....till Svenska Freds’ unga skärpta ordförande Frida Blom, som i Sveriges Radios program Studio Ett (27/4) välkomnade beslutet att svenska flygvapnet inte skall delta i den internationella flygmanövern i Italien, där också israeliska flyget finns med. Regeringens motivering är att Sverige inte har några fredsfrämjande uppgifter tillsammans med Israel. Frida.Blom menade att Sverige inte bör ha något militärt samarbete med Israel, ett land som hon ansåg kränker mänskliga rättigheter, bygger en illegal mur och är en ockupationsmakt.
....till docenten vid Åbo Akademi Gunnar Jervas, som i en debattartikel i Svenska Dagbladet (25/4) påpekar att historiskt sett är det inte Iran som startat krig utan tvärtom blivit angripet. Han påpekar att det tar tio år att utveckla kärnvapen och att ”vägg i vägg med Iran finns super- och kärnvapenmakten USA som sedan länge försökt driva fram ett regimskifte i Iran”. Jervas skriver också: ”De som hotar Iran gör regimen en tjänst. Ett amerikanskt (och/eller israeliskt) angrepp på Iran är förmodligen det sämsta av alla alternativ. USA:s ställning i den muslimska världen skulle ytterligare förvärras, Palestinafrågan blir ännu svårare att lösa, de amerikanska relationerna till Europa, Ryssland, Kina och Indien skulle försämras, världens energiförsörjning hotas och världskonjunkturen falla som en sten.”
....till den amerikanske kongressmannen Dennis J. Kucinich, som i brev till president Bush protesterar mot att USA stöder militära intrång i Iran, t ex från det kurdiska PEJAK. Och han citerar den kände journalisten Seymour Hersh som i New Yorker (10/4) skrev, att amerikansk trupp nu opererar i Iran, där de jobbar ihop med oppositionella etniska minoritetsgrupper på olika håll.
....till tidningen Los Angeles Times, som (6/4) avslöjar ny amerikansk kärnvapenupprustning: ”Administrationen vill se en utveckling av 125 nya bomber per år innan 2022. Ursprungligen tänkt som en uppdatering av existerande vapenprogram har planerna utvidgats. Vapenlaboratorier deltar för närvarande i designtävlan..."
....till de fantastiska amerikanska flickorna Marie Runyon, 91 år, Molly Klopot, 87, Lillian Rydell, 86, med flera i samma ålder. De var nyligen åtalade i Manhattans kriminaldomstol för störande uppträdande (disorderly conduct). I oktober hade de gått in på ett värvningskontor och bett att bli skickade till Irak i stället för en massa 20-åringar. När de vägrades hade de demonstrerat utanför lokalen och blivit anhållna med handbojor av poliser som hade kunnat vara deras barnbarnsbarn. Nu riskerar denna ”Granny Peace Brigade” att dömas till böter som de inte vill betala.
.... till Erika Husberg, som ledde Tuffs styrelsemöte i onsdags (26/4). Nästa Tuff-möte är onsdag den 3 maj kl 19. Då kommer Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Alla välkomna och vi får fika också!
....till alla solidariska, som stöder Tuffs och Radio Tuffs helt frivilliga arbete genom att sätta in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Tuff har inga offentliga bidrag, så att gåvor behövs om vi ska kunna fortsätta att betala Radio Tuffs sändningsavgifter och hyran för Tuff-lokalen.
söndag, april 23
FÖR 100 ÅR SEN BLEV KADAVERDISCIPLINEN RIKTIGT ROLIG
Om man nämner Tilsit kanske ostälskarna blir glada. Några historiekunniga vet också en del om staden, som sedan andra världskriget heter Sovetsk. Den ligger vid floden Njemen eller Memel, som var gräns mellan Ostpreussen och Litauen. I sekler var den bebodd av tyskar, men kring andra världskrigets slut fördrevs tyskarna från stora områden av öst- och mellaneuropa i den största etniska rensningen i europeisk historia. Sedan dess är Tilsit rysk liksom Ostpreussens 750 år gamla huvudstad Königsberg, som döpts om till Kaliningrad efter Stalins kompis Kalinin.
År 1807 ägde ett toppmöte rum i Tilsit, vilket skulle bli ödesdigert också för Sverige-Finland. På en flotte i floden Memel träffades Napoleon, den ryske tsaren Alexander I och den preussiske kungen Fredrik Wilhelm III. Napoleons segervana arméer hade åren innan i blodiga slag besegrat österrikare, preussare och ryssar. Och de blågula trupperna i svenska Pommern hade inte heller skurit några lagrar mot fransmännen.
Nu ville Napoleon få med sig de besegrade mot ärkefienden England. Ryssland bytte sida men inte Sverige. Det ledde till att ryssarna 1808-1809 erövrade Finland, som efter många sekler av svensk överhöghet nu blev ryskt storfurstendöme.
Några decennier senare föddes en gosse hos en skomakarfamilj i Tilsit. På hans gravsten --i Luxemburg av alla ställen-- anges födelseåret till 1850, fast han egentligen såg dagens ljus ett år tidigare. Men namnet på gravstenen är rätt: Wilhelm Voigt.
Denna Tilsitkille med det kejserliga förnamnet förde i många år en eländig tillvaro -- tills han för hundra år sen skulle bli en världskändis. Redan 1863 ställde han till det, när han vid fjorton års ålder ertappades med stöld och fick tillbringa två veckor i arresten. Han sparkades ut från skolan och fick börja i skomakarlära hos sin pappa. Men han blev ingen hederlig skomakare, för gång på gång åkte han fast för stölder, bedrägerier och förfalskningar. Sista resan på den tidens förfärliga tukthus blev 15 år lång.
När Wilhelm Voigt muckade var han 57 år, året var alltså 1906. Han lyckades få anställning hos en skomakare i Wismar vid norra Tysklands östersjökust, den stad som –åtminstone formellt- var svensk ända till 1903. Men den tidens återanpassning av brottslingar var under noll. Hertigdömet Mecklenburg-Schwerins nitiska polis fick nys om Wilhelms förflutna och utvisade honom. Han fick då bostad hos en syster i Berlin och jobb på en skofabrik. Men även här var han icke önskvärd, så polisen beordrade honom att avlägsna sig från huvudstaden.
Nu var goda råd dyra för den gamle kåkfararen. Men slumpen spealde honom i händerna. för en dag råkade han passera en lumpsamlarbutik och såg i fönstret en stilig kaptensuniform. Han tömde sin plånbok och köpte uniformen med tillhörande sabel. Och nu tar Wilhelm Voigts teaterupptåg sin början. Ute på stan provar han effekten av att vara klädd som officer och finner att han plötsligt behandlas med den största respekt. Sedan rekognoserar han och studerar noga militärers beteende.
Den 16 oktober 1906 slår han till med pondus, skådespelartalang och med fladdrande slokmustasch. Han träffar på en grupp av fem soldater och ett underbefäl. Han beordrar dem att följa med och de lyder ”kaptenens” order liksom fyra andra meniga. Med tio man marscherar han iväg till järnvägsstationen och köper rabatterade militärbiljetter.
Färden går till förorten Köpenick. Liksom Tyresö ligger den ca 15 kilometer sydöst om sin huvudstad men dess rådhus är mycket pampigare än Tyresö kommunhus. Utanför rådhuset posterar Wilhelm ut tre soldater som vakter. Sen stolpar han majestätiskt in på borgmästare Georg Langerhans’ kontor och förklarar denne för arresterad. Stadskamrer Wildberg får han också tag på och förklarar myndigt att han har order från högsta ort att beslagta stadskassan. Den innehåller 4000 mark, en förmögenhet på den tiden. Med en tysk officers ordningssinne skriver han till och med ett kvitto på summan, dock med en oläslig namnteckning.
Till och med de polisbefäl som anländer till rådhuset lyckas han att dupera. De lyder till och med ”kaptenen”, när han befaller dem att föra Köpenicks förvirrade toppbyråkrater som fångar till militärhögkvarteret i Berlin. Där härskade generalen Helmuth von Moltke, han som lär ha skattat bara två gånger i sitt liv: ena gången när han såg Vaxholms fästning, den andra när hans svärmor dog. Den här kvällen skrattade han definitivt inte, för hela affären var oerhört pinsam för den stolta preussiska officerskåren med dess stränga krav på disciplin.
När svindeln uppdagades hade Wilhelm Voigt för länge sedan lämnat Köpenick. På järnvägsstationens toalett hade han bytt till civila kläder igen och var åter samma luggslitna gamla kåkfarare. Det tog några dagar, innan polisen stormade in i hans systers lägenhet och häktade honom. Han dömdes till fyra års fängelse men benådades efter halva tiden av sin namne, kejsar Wilhelm, som påstås ha varit road av kuppen..
När han den här gången släpptes ur fängelset var han en celebritet och hjälte. Affären hade väckt enorm uppmärksamhet inte bara i Tyskland utan i hela Europa. Överallt hade man skrattat hjärtligt åt ”kaptenen i Köpenick”, staden som sen dess givit namn åt ”köpenickiad”, alltså en kupp med föregiven befogenhet. Rättshistoriker nämner hans fall som en milstolpe till förmån för en humanare kriminalvård och kriminellas återanpassning.
Och nog återanpassade han sig, för nu kunde han turnera i Tyskland, England och USA och inför beundrande åhörare berätta om sitt liv och sin kupp. Om detta skrev han med hjälp av andra en bok, kvinnor friade till honom och en rik änka understödde honom ekonomiskt. Han skaffade sig ett hus i Luxemburg, där han dog 1922 vid 73 års ålder.
Besöker man Berlin är det lätt att kvista över till dess ”Tyresö”, förorten Köpenick. Där kan man beundra rådhusets vackra arkitektur. Utanför ingången finns en staty av Wilhelm Voigt i tjusig kaptensuniform och sabel.
Det där med uniformer imponerar. När jag vapenvägrade minns jag att min annars kloka mamma suckade: ”Men Åke, du som såg så stilig ut i din sergeantuniform!”
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1077) 2006-04-23
År 1807 ägde ett toppmöte rum i Tilsit, vilket skulle bli ödesdigert också för Sverige-Finland. På en flotte i floden Memel träffades Napoleon, den ryske tsaren Alexander I och den preussiske kungen Fredrik Wilhelm III. Napoleons segervana arméer hade åren innan i blodiga slag besegrat österrikare, preussare och ryssar. Och de blågula trupperna i svenska Pommern hade inte heller skurit några lagrar mot fransmännen.
Nu ville Napoleon få med sig de besegrade mot ärkefienden England. Ryssland bytte sida men inte Sverige. Det ledde till att ryssarna 1808-1809 erövrade Finland, som efter många sekler av svensk överhöghet nu blev ryskt storfurstendöme.
Några decennier senare föddes en gosse hos en skomakarfamilj i Tilsit. På hans gravsten --i Luxemburg av alla ställen-- anges födelseåret till 1850, fast han egentligen såg dagens ljus ett år tidigare. Men namnet på gravstenen är rätt: Wilhelm Voigt.
Denna Tilsitkille med det kejserliga förnamnet förde i många år en eländig tillvaro -- tills han för hundra år sen skulle bli en världskändis. Redan 1863 ställde han till det, när han vid fjorton års ålder ertappades med stöld och fick tillbringa två veckor i arresten. Han sparkades ut från skolan och fick börja i skomakarlära hos sin pappa. Men han blev ingen hederlig skomakare, för gång på gång åkte han fast för stölder, bedrägerier och förfalskningar. Sista resan på den tidens förfärliga tukthus blev 15 år lång.
När Wilhelm Voigt muckade var han 57 år, året var alltså 1906. Han lyckades få anställning hos en skomakare i Wismar vid norra Tysklands östersjökust, den stad som –åtminstone formellt- var svensk ända till 1903. Men den tidens återanpassning av brottslingar var under noll. Hertigdömet Mecklenburg-Schwerins nitiska polis fick nys om Wilhelms förflutna och utvisade honom. Han fick då bostad hos en syster i Berlin och jobb på en skofabrik. Men även här var han icke önskvärd, så polisen beordrade honom att avlägsna sig från huvudstaden.
Nu var goda råd dyra för den gamle kåkfararen. Men slumpen spealde honom i händerna. för en dag råkade han passera en lumpsamlarbutik och såg i fönstret en stilig kaptensuniform. Han tömde sin plånbok och köpte uniformen med tillhörande sabel. Och nu tar Wilhelm Voigts teaterupptåg sin början. Ute på stan provar han effekten av att vara klädd som officer och finner att han plötsligt behandlas med den största respekt. Sedan rekognoserar han och studerar noga militärers beteende.
Den 16 oktober 1906 slår han till med pondus, skådespelartalang och med fladdrande slokmustasch. Han träffar på en grupp av fem soldater och ett underbefäl. Han beordrar dem att följa med och de lyder ”kaptenens” order liksom fyra andra meniga. Med tio man marscherar han iväg till järnvägsstationen och köper rabatterade militärbiljetter.
Färden går till förorten Köpenick. Liksom Tyresö ligger den ca 15 kilometer sydöst om sin huvudstad men dess rådhus är mycket pampigare än Tyresö kommunhus. Utanför rådhuset posterar Wilhelm ut tre soldater som vakter. Sen stolpar han majestätiskt in på borgmästare Georg Langerhans’ kontor och förklarar denne för arresterad. Stadskamrer Wildberg får han också tag på och förklarar myndigt att han har order från högsta ort att beslagta stadskassan. Den innehåller 4000 mark, en förmögenhet på den tiden. Med en tysk officers ordningssinne skriver han till och med ett kvitto på summan, dock med en oläslig namnteckning.
Till och med de polisbefäl som anländer till rådhuset lyckas han att dupera. De lyder till och med ”kaptenen”, när han befaller dem att föra Köpenicks förvirrade toppbyråkrater som fångar till militärhögkvarteret i Berlin. Där härskade generalen Helmuth von Moltke, han som lär ha skattat bara två gånger i sitt liv: ena gången när han såg Vaxholms fästning, den andra när hans svärmor dog. Den här kvällen skrattade han definitivt inte, för hela affären var oerhört pinsam för den stolta preussiska officerskåren med dess stränga krav på disciplin.
När svindeln uppdagades hade Wilhelm Voigt för länge sedan lämnat Köpenick. På järnvägsstationens toalett hade han bytt till civila kläder igen och var åter samma luggslitna gamla kåkfarare. Det tog några dagar, innan polisen stormade in i hans systers lägenhet och häktade honom. Han dömdes till fyra års fängelse men benådades efter halva tiden av sin namne, kejsar Wilhelm, som påstås ha varit road av kuppen..
När han den här gången släpptes ur fängelset var han en celebritet och hjälte. Affären hade väckt enorm uppmärksamhet inte bara i Tyskland utan i hela Europa. Överallt hade man skrattat hjärtligt åt ”kaptenen i Köpenick”, staden som sen dess givit namn åt ”köpenickiad”, alltså en kupp med föregiven befogenhet. Rättshistoriker nämner hans fall som en milstolpe till förmån för en humanare kriminalvård och kriminellas återanpassning.
Och nog återanpassade han sig, för nu kunde han turnera i Tyskland, England och USA och inför beundrande åhörare berätta om sitt liv och sin kupp. Om detta skrev han med hjälp av andra en bok, kvinnor friade till honom och en rik änka understödde honom ekonomiskt. Han skaffade sig ett hus i Luxemburg, där han dog 1922 vid 73 års ålder.
Besöker man Berlin är det lätt att kvista över till dess ”Tyresö”, förorten Köpenick. Där kan man beundra rådhusets vackra arkitektur. Utanför ingången finns en staty av Wilhelm Voigt i tjusig kaptensuniform och sabel.
Det där med uniformer imponerar. När jag vapenvägrade minns jag att min annars kloka mamma suckade: ”Men Åke, du som såg så stilig ut i din sergeantuniform!”
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1077) 2006-04-23
Hampus Eckerman: BRA ATT TÄNKA OM (2)
Jag är ateist. Vissa personer föredrar att kalla sig agnostiker. En agnostiker menar att han inte vet om det finns någon Gud, tar inte ställning innan han vet mer, men är öppen och ödmjuk inför nya tankar och frågeställningar. Det är inte jag.Jag är en troende ateist, jag tror inte att det finns någon Gud, någon allsmäktig världssjäl. Jag tror inte på reinkarnation, själavandring, spöken, himmel eller helvete. Som argument använder jag rationalismen, vetenskapen, principen om att något inte går att mäta eller ta på så är det bara flummiga spekulationer utan uppbackning. Ändå är ateismen också en tro.När jag var yngre såg jag det inte så. Jag såg med förakt på dessa vidskepliga individer som trodde på himmelska budskap, återfödsel och jungfrufödslar. Att tro på en sån samling bisarra företeelser, endast beroende på ett hopkok sagor från olika civilisationer och tidsåldrar, alla kompilerade i en bok med namnet bibeln, verkade vara rent och skärt vansinne. Jag var inte rädd för att säga det heller. På fester hamnade jag ofta i vilda diskussioner med folk från olika trosgrupperingar. Jag förklarade för dem hur korkad deras tro var, hur pinsamt det var att tro på sagoberättelser och undrade varför de inte hade valt barna hedenhös som trosgrund istället. Jag var helt enkelt så hätsk som endast en fundamentalist kan vara, vare sig det gäller judendom, hinduism, ateism eller någon annan tro.Sen växte jag upp.När jag blev äldre och började möta folk i andra sammanhang än blöta fyllediskussioner började jag förstå religionens roll för folk. Att den för många fungerar som en upplyftare. Att den ger ett stöd i livet, en kraft att orka med det som man annars inte skulle klara. En vän till min bror, anarkist, punkare och med en avsky mot alla organiserade religioner blev kristen när en nära kamrat dog. I tron fick han det stöd han behövde för att handskas med en förlust. Sorgen fanns fortfarande kvar, men tog inte längre överhanden.På samma sätt är det med många de jag mött från andra länder. I en omgivning full av krig, fattigdom och ibland svält är religionen det enda man luta sig mot. Även nära släktingar och familj kan ju dö av fallande bomber, en kvarglömd mina eller av en sjukdom från agent orange, utarmat uran eller förorenat vatten. Religionen är då den sista kryckan, något som alltid finns kvar, en symbol för den allra innersta styrkan som krävs för att orka resten av livet.Någonstans här förstod jag att mina hätska ordalag mot religionen var något långt värre än en fysisk handling för vissa. Det var värre än om jag hade örfilat upp dem offentligt och avslutat med en rak höger. Det var som om jag sett en överviktig människa på tunnelbanan, gått fram och med hög röst sagt:
"Du är fet. Du har förstört din kropp och din dallrande kroppshydda saknar helt värde. Vem skulle vilja ha någon sån avskyvärd skapelse som du?"
För så hårt känns det när någon ger sig på din allra ömmaste tå, på det som ger dig kraft att leva. När allt annat tagits ifrån en är ofta religionen det sista hoppet. När jag var liten läste jag Bamse, en moraliserande nallebjörn i blå luva som alltid sa: "Kom ihåg att ord kan vara lika hemska som slag" Och om jag örfilar en människa eller till och med slår ned honom kommer det att läkas. Men förolämpande och kränkande ord kommer alltid att kommas ihåg. När vi som har allt, rent vatten, mat, färg-TV och internet, vill sparka undan den sista kryckan för dem som vi hållit nere, de som vi har bombat, massakrerat och ruinerat, bör vi inte bli förvånade över att det brister något hos dem.För det är ju inte de som har attackerat oss, det är vi som attackerat dem. När vi säger att deras religion har förvandlat över en miljard fattiga till fanatiska och hatiska människor så kränker vi alla dessa en miljard människor, alla med olika trostolkningar, levnadsstil och kulturer. Att kränka fattiga har blivit en dygd i våra medier. Det är dags att vi ser tillbaks på Bamses ord: "Ord kan vara lika hemska som slag".
----------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1077) 2006-04-23
"Du är fet. Du har förstört din kropp och din dallrande kroppshydda saknar helt värde. Vem skulle vilja ha någon sån avskyvärd skapelse som du?"
För så hårt känns det när någon ger sig på din allra ömmaste tå, på det som ger dig kraft att leva. När allt annat tagits ifrån en är ofta religionen det sista hoppet. När jag var liten läste jag Bamse, en moraliserande nallebjörn i blå luva som alltid sa: "Kom ihåg att ord kan vara lika hemska som slag" Och om jag örfilar en människa eller till och med slår ned honom kommer det att läkas. Men förolämpande och kränkande ord kommer alltid att kommas ihåg. När vi som har allt, rent vatten, mat, färg-TV och internet, vill sparka undan den sista kryckan för dem som vi hållit nere, de som vi har bombat, massakrerat och ruinerat, bör vi inte bli förvånade över att det brister något hos dem.För det är ju inte de som har attackerat oss, det är vi som attackerat dem. När vi säger att deras religion har förvandlat över en miljard fattiga till fanatiska och hatiska människor så kränker vi alla dessa en miljard människor, alla med olika trostolkningar, levnadsstil och kulturer. Att kränka fattiga har blivit en dygd i våra medier. Det är dags att vi ser tillbaks på Bamses ord: "Ord kan vara lika hemska som slag".
----------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1077) 2006-04-23
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1077) 06-04-23 till....
....till Kristna Freds’ amerikanska systerorganisation Fellowship of Reconsiliation, som skickat ett fredsbudskap till Iran, där de bland annat citerar den persiske 1200-talspoeten Saadi: "Mänskligheten är en enda varelse, skapad ur en juvel. Om en medlem blir slagen, måste alla känna det. Bara den som bryr sig om andras smärta, kan i sanning kallas mänsklig"
....till 13 amerikanska fysiker, däribland fem nobelpristagare, som i brev till Vita huset anser att kärnvapen mot Iran vore grovt oansvarigt med katastrofala konsekvenser. Initiativtagare är Jorge Hirsch, professor i fysik vid universitetet i Kalifornien, San Diego, som förra hösten samlade mer än 1.800 namnkunniga fysiker i en petition som fördömde den nya amerikanska kärnvapenpolicyn med förebyggande användning av kärnvapen mot icke-nukleära motparter.
....till den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom, som i annonser i flera tidningar riktat en vädjan till Europa: ”Stoppa blockaden av den palestinska regeringen! Svält inte ut ett helt folk för att störta dess valda regering! De påpekar att europeiska valövervakare bekräftat att Palestina är den förta arabstaten med demokratiska val. Men nu vill Europa att palestinierna skall ta avstånd från de politiker de just valt. Annars blir det ingen mjölk för deras barn, ingen medicin för deras sjuka, inga jobb för deras arbetslösa och inga löner för deras läkare och lärare. I uttalandet sägs också: “Det här är inte bara en barbarisk politik utan också ett ohyggligt misstag: Inget folk i världen vill underkasta sig en så brutal och förödmjukande påtryckning från omvärlden. Det oundvikliga resultatet kommer att bli en ytterligare radikalisering av palestinsk opinion och ett fördjupat hat i hela den arabiska och muslimska världen mot Israel och västvärlden”. I stället bör man inleda en dialog med Hamas, menar Gush Shalom
....till Per Gahrton som i Aftonbladet (19/4) bland annat skriver: ”Sedan Sharons provokationspromenad på Tempelberget hösten 2000 har 3 466 palestinier dödats av israeler, 988 israeler (inbegripet 309 militärer) av palestinier. Alltså tre och en halv gånger fler palestinier. Antalet minderåriga dödsoffer är 691 palestinier och 119 israeler, det vill säga nästan sex gånger så många palestinier. Är alltså ett palestinskt liv bara värt hälften av ett israeliskt? Eller kanske bara en fjärdedel? Är ett palestinskt barn bara värt en sjättedel av ett israeliskt?”
....till den tyska TV-kanalen ARD:s Panorama som (20/4) hade ett inslag om hur britterna åren efter andra världskriget utsatte tyska fångar för den grymmaste tortyr. De behandlades vidrigt och flera dog av hunger eller köld. Många av dessa plågade tyskar misstänktes för att vara spioner åt Sovjet. För två veckor sedan berättade Hampus Eckerman här i Radio Tuff om detta, sedan det brittiska utrikesdepartementet i början av april frisläppt tidigare hemligstämplade dokument.
....till gandhianan Jan Viklund, som meddelar att USA den 2 juni detonerar 700 ton nukleära sprängämnen i Nevadaöknen. Han citerar Randi Rhodes i Air America Radio: ”Om inte varenda kamera som finns i medierna riktas mot Nevadaöknen den 2 juni, och vi i medierna inte visar upp detta svampmoln för tittarna den dagen - då finns det inget hopp för amerikanska folket, inget hopp för medierna.”
....till Svenska Adbusters Christoph Fielder som uppmanar oss att stänga av våra TV-apparater nästa vecka. Han förklarar kampanjen så här: ”Det är en bra början på en mental tarmsköljning. TV är förslöande och till viss del fördummande och det märker man först om man vågar stänga av”. Vi radioter ställer gärna upp. Med radion i bakgrunden hinner man med en massa annat.
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som tillsammans med riksdagsledamoten Allan Widman i Svenska Dagbladet (18/4) skriver under rubriken ”Onödigt skräckvapen på Jas”. De hänvisar till den internationella kampanjen mot klusterbomber, vilkas många små dödliga stridsdelar sprids över ett stort område och därför ofta skadar och dödar civila. De påpekar att många av dessa ligger kvar som blindgångare och därför vålla stor skada på människor även efter krigets slut. De beklagar att Sverige har Bombkapsel 90, en typ av klusterbomb, som släpps från Jas 39 Gripen. Bombkapseln kan innehålla upp till 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett område på cirka 250 x 400 meter.
....till Svenska Freds och Svenska Afghanistankommittén, som fredag den 5 maj anordnar ett seminarium om ”Afghanistan och klusterbomber - humanitära konsekvenser”. Förutom internationella experter medverkar försvarsminister Leni Björklund. Plats: Alla kvinnors hus, Svartensgatan 3. Föranmälan senast 2 maj till Svenska Freds, , tel. 08-702 18 30
....till Tuffs styrelse, som träffas igen nu på onsdag den 26 april kl 18.30
....till det populära diskussionscaféet Filosofika, som i morgon (mänd 24/4) i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 19 har yttrandefriheten som ämne
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som berättar om aktuella fredsfrågor och svarar på frågor i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, onsdag den 3 maj kl 19. Alla välkomna!
....till Tuffs mangogram, den perfekta gåvan. Kan användas antingen till att gratta med eller kondolera. Hittills i år har tack vare mangogrammen 600 ytterligare mangoträd kunnat planteras i utfattiga Dharampur i Indien
....till alla solidariska som använder Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för att säkra Radio Tuffs fortlevnad och hyran av Tuff-lokalen
....till 13 amerikanska fysiker, däribland fem nobelpristagare, som i brev till Vita huset anser att kärnvapen mot Iran vore grovt oansvarigt med katastrofala konsekvenser. Initiativtagare är Jorge Hirsch, professor i fysik vid universitetet i Kalifornien, San Diego, som förra hösten samlade mer än 1.800 namnkunniga fysiker i en petition som fördömde den nya amerikanska kärnvapenpolicyn med förebyggande användning av kärnvapen mot icke-nukleära motparter.
....till den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom, som i annonser i flera tidningar riktat en vädjan till Europa: ”Stoppa blockaden av den palestinska regeringen! Svält inte ut ett helt folk för att störta dess valda regering! De påpekar att europeiska valövervakare bekräftat att Palestina är den förta arabstaten med demokratiska val. Men nu vill Europa att palestinierna skall ta avstånd från de politiker de just valt. Annars blir det ingen mjölk för deras barn, ingen medicin för deras sjuka, inga jobb för deras arbetslösa och inga löner för deras läkare och lärare. I uttalandet sägs också: “Det här är inte bara en barbarisk politik utan också ett ohyggligt misstag: Inget folk i världen vill underkasta sig en så brutal och förödmjukande påtryckning från omvärlden. Det oundvikliga resultatet kommer att bli en ytterligare radikalisering av palestinsk opinion och ett fördjupat hat i hela den arabiska och muslimska världen mot Israel och västvärlden”. I stället bör man inleda en dialog med Hamas, menar Gush Shalom
....till Per Gahrton som i Aftonbladet (19/4) bland annat skriver: ”Sedan Sharons provokationspromenad på Tempelberget hösten 2000 har 3 466 palestinier dödats av israeler, 988 israeler (inbegripet 309 militärer) av palestinier. Alltså tre och en halv gånger fler palestinier. Antalet minderåriga dödsoffer är 691 palestinier och 119 israeler, det vill säga nästan sex gånger så många palestinier. Är alltså ett palestinskt liv bara värt hälften av ett israeliskt? Eller kanske bara en fjärdedel? Är ett palestinskt barn bara värt en sjättedel av ett israeliskt?”
....till den tyska TV-kanalen ARD:s Panorama som (20/4) hade ett inslag om hur britterna åren efter andra världskriget utsatte tyska fångar för den grymmaste tortyr. De behandlades vidrigt och flera dog av hunger eller köld. Många av dessa plågade tyskar misstänktes för att vara spioner åt Sovjet. För två veckor sedan berättade Hampus Eckerman här i Radio Tuff om detta, sedan det brittiska utrikesdepartementet i början av april frisläppt tidigare hemligstämplade dokument.
....till gandhianan Jan Viklund, som meddelar att USA den 2 juni detonerar 700 ton nukleära sprängämnen i Nevadaöknen. Han citerar Randi Rhodes i Air America Radio: ”Om inte varenda kamera som finns i medierna riktas mot Nevadaöknen den 2 juni, och vi i medierna inte visar upp detta svampmoln för tittarna den dagen - då finns det inget hopp för amerikanska folket, inget hopp för medierna.”
....till Svenska Adbusters Christoph Fielder som uppmanar oss att stänga av våra TV-apparater nästa vecka. Han förklarar kampanjen så här: ”Det är en bra början på en mental tarmsköljning. TV är förslöande och till viss del fördummande och det märker man först om man vågar stänga av”. Vi radioter ställer gärna upp. Med radion i bakgrunden hinner man med en massa annat.
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som tillsammans med riksdagsledamoten Allan Widman i Svenska Dagbladet (18/4) skriver under rubriken ”Onödigt skräckvapen på Jas”. De hänvisar till den internationella kampanjen mot klusterbomber, vilkas många små dödliga stridsdelar sprids över ett stort område och därför ofta skadar och dödar civila. De påpekar att många av dessa ligger kvar som blindgångare och därför vålla stor skada på människor även efter krigets slut. De beklagar att Sverige har Bombkapsel 90, en typ av klusterbomb, som släpps från Jas 39 Gripen. Bombkapseln kan innehålla upp till 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett område på cirka 250 x 400 meter.
....till Svenska Freds och Svenska Afghanistankommittén, som fredag den 5 maj anordnar ett seminarium om ”Afghanistan och klusterbomber - humanitära konsekvenser”. Förutom internationella experter medverkar försvarsminister Leni Björklund. Plats: Alla kvinnors hus, Svartensgatan 3. Föranmälan senast 2 maj till Svenska Freds, , tel. 08-702 18 30
....till Tuffs styrelse, som träffas igen nu på onsdag den 26 april kl 18.30
....till det populära diskussionscaféet Filosofika, som i morgon (mänd 24/4) i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 19 har yttrandefriheten som ämne
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som berättar om aktuella fredsfrågor och svarar på frågor i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, onsdag den 3 maj kl 19. Alla välkomna!
....till Tuffs mangogram, den perfekta gåvan. Kan användas antingen till att gratta med eller kondolera. Hittills i år har tack vare mangogrammen 600 ytterligare mangoträd kunnat planteras i utfattiga Dharampur i Indien
....till alla solidariska som använder Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för att säkra Radio Tuffs fortlevnad och hyran av Tuff-lokalen
lördag, april 15
DEN HOTADE YTTRANDEFRIHETEN
Måndag den 24 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 i Tyresö är nästa träff i det uppskattade diskussionskaféet FILOSOFIKA. Det är ett vitsigt namn, för vi snackar, ja rentav försöker filosofera, och vi fikar. Ämnet denna gång är ”Yttrandefrihet -- en bristvara?”
Ett klart svar är att åtminstone i Filosofika är yttrandefriheten total. Alla brukar yttra sig och toleransen mot oliktänkande stor, inte minst tack vare Göran Flodmans beundransvärt liberala sätt att vara samtalsledare.
Yttrandefriheten är inte så självklar som vi gärna vill tro. Vi behöver inte gå många år bakåt i tiden för att hitta exempel. När konstnären Jarl Hammarberg 1967 på Galleri Karlsson i Stockholm ställde ut sin handritade affisch med texten ”Vägra värnplikt –vägra döda!”, blev han åtalad för uppvigling och dömd till böter. Samtidigt vecklade ett antal fredsaktivister ut en 25 meter lång banderoll med samma ”uppviglande” text. De togs i polisförhör, men poliserna tröttnade på dessa ickevåldsverkare, som alla dessutom villigt och glatt erkände det ”brott” de misstänktes för. De gick fria.
Under mina många tusen radiointervjuer med alla slags människor från vänster till höger och från ateister till Jehovas vittnen har jag bara en gång träffat på en människa som flagrant struntade i den mest elementära yttrandefrihet. Han slog självsvåldigt av min bandspelare, när jag vänligt ställt en fråga, som för honom var misshaglig. Det trefalt ironiska var att han var publicist i en liberal tidning, riksdagsman för Folkpartiet och ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism.
De danska Muhammedteckningarna har i år aktualiserat yttrandefrihetens gränser. Vi får kanske vara tacksamma för att inte araber i mängd finns bland våra tidningsägare, tidningschefer, redaktörer, regissörer, filmproducenter, TV-chefer och på andra inflytelserika poster inom västerländska medier. Annars hade vi löpt risken att den gamla hädelseparagrafen, som avskaffades 1949, hade blivit lag igen.
I stället finns i flera västländer lagar som pinsamt påminner om de gamla hädelseparagraferna eller om den bristfälliga yttrandefriheten i diktaturländer. Det är den närmast religiösa vakthållningen kring gängse beskrivningar av andra världskriget. Tummar man på dessa hamnar man i fängelse i länder som Tyskland, Österrike, Frankrike och Schweiz. Häromåret påstods i Dagens Nyheter att det fanns flera politiska fångar i det återförenade Tyskland än i det gamla DDR.
I höstas arresterades i Österrike den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han till tre års fängelse för ett yttrande han fällde i Österrike för sjutton (!) år sen. Det är märkligt i sig, men ännu märkligare är tystnaden bland våra historiker och människorättsaktivister. Är de förra alltför rädda för att politiskt inkorrekt riskera sina forskningsanslag och är de senare trots –eller på grund av-- sitt generösa statliga stöd måna om att vara lämpligt selektiva?
Att införa liknande lagar i hela EU, inklusive Sverige, var på tapeten för drygt tre år sen. Då uttalade sig Anders R Olsson, expert på frågor om yttrandefriheten: ”Passusen strider mot allt vi har kämpat för under hundratals år. För att hitta en motsvarighet får man förmodligen gå tillbaka till 1800-talet, då man inte fick säga att Gud inte fanns.”
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16
GÖRAN FLODMAN: BRA ATT TÄNKA OM
När Jyllandsposten publicerade de famösa Muhammedbilderna var min första reaktion att ”det här var väl ändå rätt onödigt”. Borde inte vi i det toleranta Västerlandet visa att vi står över sånt som kan tas för rasistiska fördomar? Och var inte bilderna rätt smaklösa dessutom?
Inte så att vi ska ropa på förbud. Men lite onödigt var det allt? Och tänk på alla 1500 arbetare på Arla som har sagts upp!
Men nu har jag alltså tänkt om. Det var nog bra i alla fall att bilderna spreds över världen. För på så sätt har ett problem kommit upp i dagsljuset.
Dagens modeord är ”kränkning”. Inte var det väl tidigare någon som tyckte att det var fel att kritisera personer eller grupper som var mindre omtyckta. Det fick naturligtvis inte vara lögner eller rena hot, men satirer och färgstarkt språk var inget hinder.
Dom som blev utsatta för kritiken blev nog inte så glada. Ursinniga kanske till och med, men det fick dom tåla i yttrandefrihetens namn. Och dom hade ju möjlighet att slå tillbaka med lika hårda ord.
Men så kom lagen om hets mot folkgrupp och där smögs det in uttryck som ”ringaktning”. Det innebar väl inte något värre än de nedvärderande ord som tidigare hade accepterats. Men nu upptäckte de som hade blivit utsatta för kritiken tacksamt nog att de hade blivit ”kränkta” och det kändes inte bra.
Så nu är var och varannan människa ”kränkt” för snart sagt vad som helst. Det är ordets makt över tanken. Kränkning är kodordet som automatiskt utlöser rop på fängelse.
Muslimska fanatiker och terrorister -- liksom alla andra av samma slag-- är värda att bli hårt kritiserade. Och det bör gälla även stater som mer eller mindre uppmuntrar till brott mot mänskligheten. Om det uppfattas som kränkning så är det deras sak.
Islam, liksom kristendomen, är en ideologi. Och ideologier måste kunna både försvaras och kritiseras. Även med skarpa ord.
Inom FN pågår en diskussion om tolkningen av mänskliga rättigheter. Den gamla ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” har ombildats till ”Rådet för mänskliga rättigheter, MR-rådet, och verksamheten startar den 16 juni i år.
Det är gott och väl. Men det som bekymrar är att muslimska påtryckningsgrupper vill införa klausuler om ”religiös ärekränkning och förtal”. Att kräva respekt för andra religioner låter rimligt och finns ju redan med som en grundpelare i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Men i praktiken innebär det nya förslaget att det blir omöjligt att kritisera islam. ”Kritik” blir omdöpt till ”kränkning” och blir därmed olaglig.
Det går naturligtvis inte att objektivt fastställa vad som menas med kränkning. Det är bara den som själv blir kränkt som kan avgöra hur allvarligt ordet ska tolkas. Och därmed blir det den muslimska sidan som får ”problemformuleringsprivilegiet”
Om det här förslaget går igenom -- det stöds av Kofi Annan-- ska vi alltså vara tvungna att hysa respekt för sharialagar som föreskriver stening av kvinnor som inte begår något brott i vår mening eller som har dödsstraff för ateism eller för avfall från islam.
Det här är en viktig fråga som kan få stora konsekvenser för framtiden.
-----------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16. Uppläsare: Monica Schelin
Ett klart svar är att åtminstone i Filosofika är yttrandefriheten total. Alla brukar yttra sig och toleransen mot oliktänkande stor, inte minst tack vare Göran Flodmans beundransvärt liberala sätt att vara samtalsledare.
Yttrandefriheten är inte så självklar som vi gärna vill tro. Vi behöver inte gå många år bakåt i tiden för att hitta exempel. När konstnären Jarl Hammarberg 1967 på Galleri Karlsson i Stockholm ställde ut sin handritade affisch med texten ”Vägra värnplikt –vägra döda!”, blev han åtalad för uppvigling och dömd till böter. Samtidigt vecklade ett antal fredsaktivister ut en 25 meter lång banderoll med samma ”uppviglande” text. De togs i polisförhör, men poliserna tröttnade på dessa ickevåldsverkare, som alla dessutom villigt och glatt erkände det ”brott” de misstänktes för. De gick fria.
Under mina många tusen radiointervjuer med alla slags människor från vänster till höger och från ateister till Jehovas vittnen har jag bara en gång träffat på en människa som flagrant struntade i den mest elementära yttrandefrihet. Han slog självsvåldigt av min bandspelare, när jag vänligt ställt en fråga, som för honom var misshaglig. Det trefalt ironiska var att han var publicist i en liberal tidning, riksdagsman för Folkpartiet och ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism.
De danska Muhammedteckningarna har i år aktualiserat yttrandefrihetens gränser. Vi får kanske vara tacksamma för att inte araber i mängd finns bland våra tidningsägare, tidningschefer, redaktörer, regissörer, filmproducenter, TV-chefer och på andra inflytelserika poster inom västerländska medier. Annars hade vi löpt risken att den gamla hädelseparagrafen, som avskaffades 1949, hade blivit lag igen.
I stället finns i flera västländer lagar som pinsamt påminner om de gamla hädelseparagraferna eller om den bristfälliga yttrandefriheten i diktaturländer. Det är den närmast religiösa vakthållningen kring gängse beskrivningar av andra världskriget. Tummar man på dessa hamnar man i fängelse i länder som Tyskland, Österrike, Frankrike och Schweiz. Häromåret påstods i Dagens Nyheter att det fanns flera politiska fångar i det återförenade Tyskland än i det gamla DDR.
I höstas arresterades i Österrike den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han till tre års fängelse för ett yttrande han fällde i Österrike för sjutton (!) år sen. Det är märkligt i sig, men ännu märkligare är tystnaden bland våra historiker och människorättsaktivister. Är de förra alltför rädda för att politiskt inkorrekt riskera sina forskningsanslag och är de senare trots –eller på grund av-- sitt generösa statliga stöd måna om att vara lämpligt selektiva?
Att införa liknande lagar i hela EU, inklusive Sverige, var på tapeten för drygt tre år sen. Då uttalade sig Anders R Olsson, expert på frågor om yttrandefriheten: ”Passusen strider mot allt vi har kämpat för under hundratals år. För att hitta en motsvarighet får man förmodligen gå tillbaka till 1800-talet, då man inte fick säga att Gud inte fanns.”
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16
GÖRAN FLODMAN: BRA ATT TÄNKA OM
När Jyllandsposten publicerade de famösa Muhammedbilderna var min första reaktion att ”det här var väl ändå rätt onödigt”. Borde inte vi i det toleranta Västerlandet visa att vi står över sånt som kan tas för rasistiska fördomar? Och var inte bilderna rätt smaklösa dessutom?
Inte så att vi ska ropa på förbud. Men lite onödigt var det allt? Och tänk på alla 1500 arbetare på Arla som har sagts upp!
Men nu har jag alltså tänkt om. Det var nog bra i alla fall att bilderna spreds över världen. För på så sätt har ett problem kommit upp i dagsljuset.
Dagens modeord är ”kränkning”. Inte var det väl tidigare någon som tyckte att det var fel att kritisera personer eller grupper som var mindre omtyckta. Det fick naturligtvis inte vara lögner eller rena hot, men satirer och färgstarkt språk var inget hinder.
Dom som blev utsatta för kritiken blev nog inte så glada. Ursinniga kanske till och med, men det fick dom tåla i yttrandefrihetens namn. Och dom hade ju möjlighet att slå tillbaka med lika hårda ord.
Men så kom lagen om hets mot folkgrupp och där smögs det in uttryck som ”ringaktning”. Det innebar väl inte något värre än de nedvärderande ord som tidigare hade accepterats. Men nu upptäckte de som hade blivit utsatta för kritiken tacksamt nog att de hade blivit ”kränkta” och det kändes inte bra.
Så nu är var och varannan människa ”kränkt” för snart sagt vad som helst. Det är ordets makt över tanken. Kränkning är kodordet som automatiskt utlöser rop på fängelse.
Muslimska fanatiker och terrorister -- liksom alla andra av samma slag-- är värda att bli hårt kritiserade. Och det bör gälla även stater som mer eller mindre uppmuntrar till brott mot mänskligheten. Om det uppfattas som kränkning så är det deras sak.
Islam, liksom kristendomen, är en ideologi. Och ideologier måste kunna både försvaras och kritiseras. Även med skarpa ord.
Inom FN pågår en diskussion om tolkningen av mänskliga rättigheter. Den gamla ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” har ombildats till ”Rådet för mänskliga rättigheter, MR-rådet, och verksamheten startar den 16 juni i år.
Det är gott och väl. Men det som bekymrar är att muslimska påtryckningsgrupper vill införa klausuler om ”religiös ärekränkning och förtal”. Att kräva respekt för andra religioner låter rimligt och finns ju redan med som en grundpelare i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Men i praktiken innebär det nya förslaget att det blir omöjligt att kritisera islam. ”Kritik” blir omdöpt till ”kränkning” och blir därmed olaglig.
Det går naturligtvis inte att objektivt fastställa vad som menas med kränkning. Det är bara den som själv blir kränkt som kan avgöra hur allvarligt ordet ska tolkas. Och därmed blir det den muslimska sidan som får ”problemformuleringsprivilegiet”
Om det här förslaget går igenom -- det stöds av Kofi Annan-- ska vi alltså vara tvungna att hysa respekt för sharialagar som föreskriver stening av kvinnor som inte begår något brott i vår mening eller som har dödsstraff för ateism eller för avfall från islam.
Det här är en viktig fråga som kan få stora konsekvenser för framtiden.
-----------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16. Uppläsare: Monica Schelin
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1076) 06-04-16 till...
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att en av de sex Tuff-skolorna i det tidigare så bortglömda Dharampur nu varit platsen för frivilliga insatser av fyra läkare och annan sjukvårdspersonal. De undersökte 164 människor från de kringliggande byarna, bebodda av de ”fattigaste av de fattiga”, som Bhikhu brukar kalla dem. Allt var kostnadsfritt, ja patienterna bjöds också på mat. Främst var det ögonen som undersöktes och 68 patienter kunde glädja sig åt att få glasögon för första gången i sitt liv. Sju av dem fördes till sjukhus på grund av starr. 89 patienter fick fri medicin för andra sjukdomar.
...till amerikanska fredsgrupper som nu samlar namn mot eventuella planer på att angripa Iran. Deras vädjan till president Bush och vice president Cheyney lyder: “Vi skriver till er från hela USA och hela världen för att uppmana er att följa både internationell och amerikansk lag att inte anfalla andra stater. Iran innehar inte kärnvapen, precis som Irak inte gjorde det. Om Iran ägde sådana vapen skulle det ändå inte rättfärdiga användande av våld, lika litet som någon annan stat skulle kunna ha rätt att börja krig mot världens främsta kärnvapenmakt, Amerikas Förenta Stater. Det mest effektiva sättat att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen vore att noga övervaka Irans kärnenergiprogram och förbättra de diplomatiska relationerna, två uppgifter som görs mycket svårare genom hoten om att bomba Iran. Vi uppmanar er att leda vägen till fred, inte krig, och att börja klargöra att ni inte vill begå den värsta internationella förbrytelsen att aggressivt anfalla Iran” Vi kan ansluta oss till detta upprop genom att klicka på http://www.dontattackiran.org En ros också till Jan Viklund, som uppmärksammat oss på det.
....till SvT:s program DEBATT i tisdags (11/4) som diskuterade Iran. Jan Öberg, grundare och chef för TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning) imponerade genom att bland annat säga: ”Så länge det finns så många länder som har kärnvapen, utvecklar nya doktriner för att använda dem också mot länder som inte har dem, så länge man skapar alltmer avancerad teknologi, så länge man hotar med interventioner och bombningar, så kommer det alltid att finnas en mängd länder som också önskar att skaffa sig kärnvapen. Det här är en fråga som egentligen bara kan lösas genom kärnvapennedrustning och det är nånting vi borde jobba tillsammans med på det här klotet på samma sätt som vi har avskaffat kannibalism och slaveri för kärnvapen har ingenting att göra med civilisationen” Öberg påpekade också att Iran har skrivit på icke-spridningsavtalet, till skillnad från Indien, Pakistan och Israel, vilkas kärnvapeninnehav inte tycks bekymra oss. Han menade också att de stora terroristerna i vår värld är de som har kärnvapen och har strategier för att använda dem. Kärnvapnen drabbar mängder av oskyldiga och just det är typiskt för terrorismen.
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i samma debattprogram på SvT varnade för att ett militärt ingripande mot Iran bara skulle leda till att det iranska folket sluter upp kring de reaktionära krafterna i Teheran. På tal om minskningen av antalet kärnvapen påpekade Frida: ”Fortfarande har man så många kärnvapen, att det skulle räcka till att utplåna jordens befolkning flera gånger om. Och parallellt med den här kvantitativa nedrustningen håller då, i synnerhet USA, på med en kvalitativ upprustning. Nyligen har man offentliggjort att man vill utveckla många nya kärnvapen och man ger kärnvapen en ökad roll i den militära planeringen”
....till Sveriges Radios ”Ring P1”, som i måndags (10/4) släppte fram Ingrid Ternert i Göteborg. Hon var 2003 ”mänsklig sköld” i Bagdad och nu påpekade hon att Sverige mot reglerna förser de krigförande i Irak med långskjutande granater. Senare i Radio Tuff hörs Ingrid berätta mera om detta.
....till den modiga ryska journalisten Anna Politkovskaja, som i Aftonbladet (9/4) skriver under rubriken ”Gör lumpen –och dö”. Det handlar om de många chockerande övergreppen i den ryska armén. De unga rekryterna utsätts ofta för vidrig pennalism, som leder till mord, självmord eller amputeringar av både ben och könsorgan.
....till fredsaktivisten Rolf Bergling i Uppsala som hoppfullt skriver: ”När inget annat mänskligt hjälper, så har vi ett oerhört starkt, ’fredligt vapen’, nämligen Ordet..... En enda dikt, eller ett brev, kan förändra ett helt människoliv” Det påminner om Albert Camus’ ord om kampen mellan våld och vänlig övertalning: ”Den enda hedervärda riktningen är att satsa allt i ett fruktansvärt spel: att ord är mäktigare än vapen”
....till minnet av Georg Hellgren, som avled den 9 april. Han var under många år en utomordentligt värdefull Tuff-medlem, bland annat i flera år som ledamot av styrelsen. Georg hade vänner bland pensionärer i forna Jugoslavien och därför vill hans anhöriga att vi hedrar hans minne genom att stödja Tuffs insatser för fattiga gamla i Belgrad. Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 Märk med ”Georg”
....till diskussionskaféet FILOSOFIKA som har sin nästa träff måndag den 24 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Ämne: ”Yttrandefrihet –en bristvara?” Mera om detta senare i dagens Radio Tuff
....till Skeppsholmens fredskör, som har vårkonsert söndag den 23 april i Segelsömmarsalen. Bland andra medverkar förra Tyresöbon Solveig Bark
...till amerikanska fredsgrupper som nu samlar namn mot eventuella planer på att angripa Iran. Deras vädjan till president Bush och vice president Cheyney lyder: “Vi skriver till er från hela USA och hela världen för att uppmana er att följa både internationell och amerikansk lag att inte anfalla andra stater. Iran innehar inte kärnvapen, precis som Irak inte gjorde det. Om Iran ägde sådana vapen skulle det ändå inte rättfärdiga användande av våld, lika litet som någon annan stat skulle kunna ha rätt att börja krig mot världens främsta kärnvapenmakt, Amerikas Förenta Stater. Det mest effektiva sättat att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen vore att noga övervaka Irans kärnenergiprogram och förbättra de diplomatiska relationerna, två uppgifter som görs mycket svårare genom hoten om att bomba Iran. Vi uppmanar er att leda vägen till fred, inte krig, och att börja klargöra att ni inte vill begå den värsta internationella förbrytelsen att aggressivt anfalla Iran” Vi kan ansluta oss till detta upprop genom att klicka på http://www.dontattackiran.org En ros också till Jan Viklund, som uppmärksammat oss på det.
....till SvT:s program DEBATT i tisdags (11/4) som diskuterade Iran. Jan Öberg, grundare och chef för TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning) imponerade genom att bland annat säga: ”Så länge det finns så många länder som har kärnvapen, utvecklar nya doktriner för att använda dem också mot länder som inte har dem, så länge man skapar alltmer avancerad teknologi, så länge man hotar med interventioner och bombningar, så kommer det alltid att finnas en mängd länder som också önskar att skaffa sig kärnvapen. Det här är en fråga som egentligen bara kan lösas genom kärnvapennedrustning och det är nånting vi borde jobba tillsammans med på det här klotet på samma sätt som vi har avskaffat kannibalism och slaveri för kärnvapen har ingenting att göra med civilisationen” Öberg påpekade också att Iran har skrivit på icke-spridningsavtalet, till skillnad från Indien, Pakistan och Israel, vilkas kärnvapeninnehav inte tycks bekymra oss. Han menade också att de stora terroristerna i vår värld är de som har kärnvapen och har strategier för att använda dem. Kärnvapnen drabbar mängder av oskyldiga och just det är typiskt för terrorismen.
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i samma debattprogram på SvT varnade för att ett militärt ingripande mot Iran bara skulle leda till att det iranska folket sluter upp kring de reaktionära krafterna i Teheran. På tal om minskningen av antalet kärnvapen påpekade Frida: ”Fortfarande har man så många kärnvapen, att det skulle räcka till att utplåna jordens befolkning flera gånger om. Och parallellt med den här kvantitativa nedrustningen håller då, i synnerhet USA, på med en kvalitativ upprustning. Nyligen har man offentliggjort att man vill utveckla många nya kärnvapen och man ger kärnvapen en ökad roll i den militära planeringen”
....till Sveriges Radios ”Ring P1”, som i måndags (10/4) släppte fram Ingrid Ternert i Göteborg. Hon var 2003 ”mänsklig sköld” i Bagdad och nu påpekade hon att Sverige mot reglerna förser de krigförande i Irak med långskjutande granater. Senare i Radio Tuff hörs Ingrid berätta mera om detta.
....till den modiga ryska journalisten Anna Politkovskaja, som i Aftonbladet (9/4) skriver under rubriken ”Gör lumpen –och dö”. Det handlar om de många chockerande övergreppen i den ryska armén. De unga rekryterna utsätts ofta för vidrig pennalism, som leder till mord, självmord eller amputeringar av både ben och könsorgan.
....till fredsaktivisten Rolf Bergling i Uppsala som hoppfullt skriver: ”När inget annat mänskligt hjälper, så har vi ett oerhört starkt, ’fredligt vapen’, nämligen Ordet..... En enda dikt, eller ett brev, kan förändra ett helt människoliv” Det påminner om Albert Camus’ ord om kampen mellan våld och vänlig övertalning: ”Den enda hedervärda riktningen är att satsa allt i ett fruktansvärt spel: att ord är mäktigare än vapen”
....till minnet av Georg Hellgren, som avled den 9 april. Han var under många år en utomordentligt värdefull Tuff-medlem, bland annat i flera år som ledamot av styrelsen. Georg hade vänner bland pensionärer i forna Jugoslavien och därför vill hans anhöriga att vi hedrar hans minne genom att stödja Tuffs insatser för fattiga gamla i Belgrad. Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 Märk med ”Georg”
....till diskussionskaféet FILOSOFIKA som har sin nästa träff måndag den 24 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Ämne: ”Yttrandefrihet –en bristvara?” Mera om detta senare i dagens Radio Tuff
....till Skeppsholmens fredskör, som har vårkonsert söndag den 23 april i Segelsömmarsalen. Bland andra medverkar förra Tyresöbon Solveig Bark
söndag, april 9
”DET VANDRAR INGA GUDAR PÅ DENNA JORD”
Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff har nu sänts varenda vecka i 21 år. Helt på frivilligbasis, rena barfotaradion alltså. I dag hörs Radio Tuff nr 1075. Men min radioti har ökat med åren. Sedan 1995 har jag också gjort programmet Succékanalen 91,4, vars kaxiga namn är från en tidningsrubrik. Det har blivit den verkliga folkradion med 200 halvtimmesintervjuer om året med alla möjliga slags människor. Numera hörs Tyresöradion också på nätet. Klicka på www.tyresoradion.se
Nyligen pratade jag på radion med fyra kvinnliga kommunpolitiker från olika partier. Vi kom in på det faktum att politiker är ovanligt påpassade, ett lockande villebråd för journalister och tacksamma syndabockar för oss som inte längre har någon morsa att sparka på. Carin Pilsäters (fp) 0,3 promille och Per Gahrtons (mp) liknande fadäs vid ratten kom upp till diskussion, Maria Carlshamres (då fp) bokföringsbrott likaså. Det fanns olika synpunkter på detta, faktiskt alldeles oberoende av partitillhörighet.
En av dessa politiska kvinnor fällde då ett yttrande som är värt att citera: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”. Kom att tänka på det häromdagen, då medierna vällustigt hade fyra politiska skandaler till att frossa i: Moderaternas vice ordförande, Tyresöbon Gunilla Carlsson, hade gjort märkliga skatteavdrag och måste böta. Göran Persson hade inte följt arbetsmiljölagen. Kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) åtalades för misstanke om att ha tagit muta. Och SSU-basen Anna Sjödin åtalas på fyra punkter för sitt beteende på krogen Crazy Horse, där hon uppförde sig som en riktig ”svennehora”, som vi säger här i förorterna. Fast fallet hade varit intressantare om dörrvakten varit blond och flickan invandrare.
Själv kan jag inte kasta någon första sten mot dem som på morgonkvisten är omedvetna om att de har någon ynka tiondels promille i blodet. Inte heller vet jag ett dyft om arbetsmiljölagar. Och jag känner många annars hyggliga människor, som har dåligt ölsinne.
Svårare att förstå är hur välbetalda måste försöka öka sin rikedom genom att fiffla med skatten eller bokföringen. Ändå har jag sympati för människorna Gunilla Carlsson och Maria Carlshamre. Gunilla har jag intervjuat ett par gånger och det är en skärpt och trevlig människa. I somras lade hon en sedel i TUFF:s insamlingsbössa och det brukar inte giriga människor göra.
För ett par år sen satt jag i Gamla stan och pratade länge med Maria Carlshamre för att sedan intervjua henne en halvtimme på radion. Blev imponerad av hennes frispråkighet –och hennes självkritik, en verklig bristvara bland andra journalister. När jag frågade hur det hade känts att skriva på samma sidor som Per Ahlmark, erkände hon att hon haft fel om Irakkriget. Hon hade i februari 2003 i DN kritiserat de stora folkliga demonstrationerna inför det annalkande anfallskriget. Nu ångrade hon sig.
I Radio Tuff är vi ofta kritiska men också medvetna om hur lätt det är att kritisera. Därför delar vi i varje sändning ut en massa ”veckans rosor” -- fast ibland tar vi inte bort taggarna. Bättre att tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. Det finns lyssnare som då och då har invändningar mot vårt val av rosor. De påminner till exempel om att den rosade för tio eller tjugo år sen minsann hade totalt fel i någon annan fråga eller tillhör en för vederbörande föraktlig politisk eller religiös grupp. Det verkar lite långsint och intolerant. För att travestera de heliga skrifterna är det väl bättre att berömma en syndare som gör bättring än att rosa de hundra självgoda, som redan tror sig vara perfekta. För som sagt: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”
Att jag nyss uttryckte en viss sympati för Carlshamre och Carlsson beror alltså inte på deras politik, som jag ofta ogillar. Att Jan Guillou fick en ”veckans ros” i dagens Radio Tuff innebär inte att jag alltid tyckt som han. När jag nämnt honom i mina böcker har det oftast varit med ironi och kritik.
Lika trist som det är när långsinta människor reagerar mot något positivt om människor de i alla avseenden föraktar, lika roligt är det när lyssnare hör av sig och påpekar faktafel i något program. Då skyndar jag mig att påpeka det i radion. Det är inte bara på grund av någon tjusig ambition, att rätt skall vara rätt. Det är lika mycket för att det är journalistiskt tacksamt. För visst lyssnar vi med särskilt intresse på rättelser.
Därför är det märkligt hur sällan våra medier vill medge att de har haft fel. Prestigen tycks överskugga journalistisk etik och känsla för det intressanta. Ett paradexempel är mediernas mångåriga ljugande om alla sovjetiska ubåtar som de påstod vimlade i svenska vatten. Praktiskt taget varje dag under åtskilliga somrar kom det braskande larmartiklar. Allt –eller nästan allt- visade sig sedan vara rena skrönor.
Minns Lennart Bodström. Han var utrikesminister 1982-85, men på en lunch med några journalister var han frispråkig nog att yppa sina tvivel på att ryssarna hade varit inne i Hårsfjärden under de av medierna våldsamt dramatiserade dagarna 1982. Bevisen var bristfälliga, tyckte han. Efter upprörd kritik från Carl Bildt och andra rättrogna fick Bodström lämna UD, medan journalisterna som utnyttjade hans förtroende framstod som hjältar.
Tänk om något av våra rikstäckande medier vågade sig på en serie om hur vilseledda svenska medborgare och politiker blev av den osakliga rapporteringen under den galopperande ubåtshysterins dagar och hur många miljarder kr skattebetalarna därför i onödan fick punga ut till marinen. Det skulle vara lika spännande som en deckare, där man först i slutet brukar få veta sanningen. Ämnet skulle också räcka till flera doktorsavhandlingar i presshistoria och statsvetenskap.
Intressant vore också om någon akademiker eller journalist hade modet att skriva utförligt om alla historieförfalskningar som inte bara i medierna utan till och med i våra skolor har berättats om andra världskrigets förlorare. Tyskar och japaner begick tillräckligt många förbrytelser för att vi inte ska behöva fortsätta sprida också lögnerna om dem. Samtidigt begicks det tillräckligt med förbrytelser mot förlorarna för att vi inte ängsligt ska fortsätta att tysta ned dem. Inte ens bland firade segrare vandrar det några gudar på denna jord.
------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1075) 2006-04-09
Nyligen pratade jag på radion med fyra kvinnliga kommunpolitiker från olika partier. Vi kom in på det faktum att politiker är ovanligt påpassade, ett lockande villebråd för journalister och tacksamma syndabockar för oss som inte längre har någon morsa att sparka på. Carin Pilsäters (fp) 0,3 promille och Per Gahrtons (mp) liknande fadäs vid ratten kom upp till diskussion, Maria Carlshamres (då fp) bokföringsbrott likaså. Det fanns olika synpunkter på detta, faktiskt alldeles oberoende av partitillhörighet.
En av dessa politiska kvinnor fällde då ett yttrande som är värt att citera: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”. Kom att tänka på det häromdagen, då medierna vällustigt hade fyra politiska skandaler till att frossa i: Moderaternas vice ordförande, Tyresöbon Gunilla Carlsson, hade gjort märkliga skatteavdrag och måste böta. Göran Persson hade inte följt arbetsmiljölagen. Kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) åtalades för misstanke om att ha tagit muta. Och SSU-basen Anna Sjödin åtalas på fyra punkter för sitt beteende på krogen Crazy Horse, där hon uppförde sig som en riktig ”svennehora”, som vi säger här i förorterna. Fast fallet hade varit intressantare om dörrvakten varit blond och flickan invandrare.
Själv kan jag inte kasta någon första sten mot dem som på morgonkvisten är omedvetna om att de har någon ynka tiondels promille i blodet. Inte heller vet jag ett dyft om arbetsmiljölagar. Och jag känner många annars hyggliga människor, som har dåligt ölsinne.
Svårare att förstå är hur välbetalda måste försöka öka sin rikedom genom att fiffla med skatten eller bokföringen. Ändå har jag sympati för människorna Gunilla Carlsson och Maria Carlshamre. Gunilla har jag intervjuat ett par gånger och det är en skärpt och trevlig människa. I somras lade hon en sedel i TUFF:s insamlingsbössa och det brukar inte giriga människor göra.
För ett par år sen satt jag i Gamla stan och pratade länge med Maria Carlshamre för att sedan intervjua henne en halvtimme på radion. Blev imponerad av hennes frispråkighet –och hennes självkritik, en verklig bristvara bland andra journalister. När jag frågade hur det hade känts att skriva på samma sidor som Per Ahlmark, erkände hon att hon haft fel om Irakkriget. Hon hade i februari 2003 i DN kritiserat de stora folkliga demonstrationerna inför det annalkande anfallskriget. Nu ångrade hon sig.
I Radio Tuff är vi ofta kritiska men också medvetna om hur lätt det är att kritisera. Därför delar vi i varje sändning ut en massa ”veckans rosor” -- fast ibland tar vi inte bort taggarna. Bättre att tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. Det finns lyssnare som då och då har invändningar mot vårt val av rosor. De påminner till exempel om att den rosade för tio eller tjugo år sen minsann hade totalt fel i någon annan fråga eller tillhör en för vederbörande föraktlig politisk eller religiös grupp. Det verkar lite långsint och intolerant. För att travestera de heliga skrifterna är det väl bättre att berömma en syndare som gör bättring än att rosa de hundra självgoda, som redan tror sig vara perfekta. För som sagt: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”
Att jag nyss uttryckte en viss sympati för Carlshamre och Carlsson beror alltså inte på deras politik, som jag ofta ogillar. Att Jan Guillou fick en ”veckans ros” i dagens Radio Tuff innebär inte att jag alltid tyckt som han. När jag nämnt honom i mina böcker har det oftast varit med ironi och kritik.
Lika trist som det är när långsinta människor reagerar mot något positivt om människor de i alla avseenden föraktar, lika roligt är det när lyssnare hör av sig och påpekar faktafel i något program. Då skyndar jag mig att påpeka det i radion. Det är inte bara på grund av någon tjusig ambition, att rätt skall vara rätt. Det är lika mycket för att det är journalistiskt tacksamt. För visst lyssnar vi med särskilt intresse på rättelser.
Därför är det märkligt hur sällan våra medier vill medge att de har haft fel. Prestigen tycks överskugga journalistisk etik och känsla för det intressanta. Ett paradexempel är mediernas mångåriga ljugande om alla sovjetiska ubåtar som de påstod vimlade i svenska vatten. Praktiskt taget varje dag under åtskilliga somrar kom det braskande larmartiklar. Allt –eller nästan allt- visade sig sedan vara rena skrönor.
Minns Lennart Bodström. Han var utrikesminister 1982-85, men på en lunch med några journalister var han frispråkig nog att yppa sina tvivel på att ryssarna hade varit inne i Hårsfjärden under de av medierna våldsamt dramatiserade dagarna 1982. Bevisen var bristfälliga, tyckte han. Efter upprörd kritik från Carl Bildt och andra rättrogna fick Bodström lämna UD, medan journalisterna som utnyttjade hans förtroende framstod som hjältar.
Tänk om något av våra rikstäckande medier vågade sig på en serie om hur vilseledda svenska medborgare och politiker blev av den osakliga rapporteringen under den galopperande ubåtshysterins dagar och hur många miljarder kr skattebetalarna därför i onödan fick punga ut till marinen. Det skulle vara lika spännande som en deckare, där man först i slutet brukar få veta sanningen. Ämnet skulle också räcka till flera doktorsavhandlingar i presshistoria och statsvetenskap.
Intressant vore också om någon akademiker eller journalist hade modet att skriva utförligt om alla historieförfalskningar som inte bara i medierna utan till och med i våra skolor har berättats om andra världskrigets förlorare. Tyskar och japaner begick tillräckligt många förbrytelser för att vi inte ska behöva fortsätta sprida också lögnerna om dem. Samtidigt begicks det tillräckligt med förbrytelser mot förlorarna för att vi inte ängsligt ska fortsätta att tysta ned dem. Inte ens bland firade segrare vandrar det några gudar på denna jord.
------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1075) 2006-04-09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1075) 06-04-09 till....
....till Tuff-aktivisten Bengt Citron, som i många år mästerligt skött Tuffs omfattande hemsida www.come.to/tuff med ständigt snabba uppdateringar. Nu finns där redan foton av de Tyresöbor som förra veckan visade sitt avståndstagande från den skenande vapenhandeln genom att ansluta sig till kampanjen ”En miljon ansikten”. Häromdagen berättade läraren Kerstin Fredriksson vid Sollentuna International School att hennes elever hade haft stor hjälp av hemsidan vid studiet av Indien. Bengt sköter också hemsidan för Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) med adressen www.listen.to/tyrsling. Där kan man se sammanfattningar av de tolv program som hörs dygnet runt på 91,4 MHz och foton på alla som intervjuas. På www.tyresoradion.se kan man lyssna på Tyresöradion via nätet.
....till Sveriges Radios morgonprogram på hörvärda P 1, som i torsdags (6/4) lät Rolf Lindahl från Svenska Freds varna för att vapenindustrin stöder universitetens forskning. Medan redan president Eisenhower varnade för det alltför mäktiga militär-industriella komplexet tycks vi nu ha fått ett militär-industriellt-akademiskt komplex.
....till Tyresö Filmförening och Miljöpartiet i Tyresö, som fortsätter att visa högintressanta miljöfilmer på Bio Forellen. Nu på tisdag den 11 april kl 19 kan vi se filmen ”Bullshit” om den indiska forskaren Vandana Shiva och hennes kamp mot multinationella företags härjningar i Indien. Och tisdagen därpå den 18 april visas ”Darwins mardröm”, en film om hur inplanteringen av nilabborrar i Victoriasjön blev en katastrof.
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som nu tackar så hjärtligt för de 10 000 kr som Tuff nyligen skickade till hennes arbete bland fattiga och av ständiga krig drabbade gamla. Lina hälsar varmt till alla tuff-medlemmar.
....till minnet av Martin Luther King, som i veckan hade två viktiga årsdagar. Den 4 april 1967 höll han ett berömt tal, där han bland annat sa: ”En nation som fortsätter att år efter år satsa mera pengar på militärt försvar än på sociala insatser för fattiga närmar sig sin andliga död”. I Memphis ett år senare, den 4 april 1968, mördades han –liksom många andra fredskämpar genom decennierna. Årsdagarna har främst ihågkommits av Jan Viklund, som därför är värd en ros
....till den radikale amerikansksvensken Al Burke som engagerat sig mycket för de på 1970-talet så utsatta vietnameserna. Han har nu kommenterat att vi i förra veckans Radio Tuff bland annat sa: ”Även Vietnam begick många allvarliga brott under sin ockupation 1979-1980.” Al Burke påpekar, ”att det faktiskt var Vietnam som satte stopp för röda khmerernas skräckvälde i Kambodja, efter att dessa upprepade gånger hade attackerat Vietnam med omfattande skador och många dödsfall som följd. De etniska vietnameserna i Kambodja slaktades i tiotusental”
....till Maud Sundqvist, som i många år varit aktiv i Svenska kommittén för Vietnam. Laos och Kambodja och som i Aftonbladet är inne på samma linje som Al Burke i sin kritik av Jan Myrdals överdrivna tro på att Pol Pots tid var något lovande för kambodjanerna. Om alla övergrepp skriver hon: ” Myrdal tror att det handlade om grymma fattigbondeövergrepp, när så många slogs ihjäl. Men det är tveksamt om Pol Pot ens hade fattigböndernas stöd. I september 1976 höll han ett tal om klasskamp, och han sade att den måste bedrivas även bland fattigbönderna, för här fanns de som ville leva individuellt, exempelvis äta i familjen. Det gjorde dem till klassfiender”.
....till Staffan Skott, som på en helsida i DN (8/4) skriver under rubriken ”Den sjunkna staden”. Det handlar om staden Viborg i Karelen, Finlands andra största stad, innan den 1944 blev ryskt krigsbyte. Han skildrar med empati både de 300 000 finländska flyktingarna från Karelen och de nya ryska bosättarna: ”Förlorarna i de två krigen är ju rika turister bland fattigdom och förfall hos segermakten. De knyter väl nävarna i fickan när de får höra att Sovjetarmén ’befriade’ Viborg och ser ett elände som får en att önska att det åtminstone varit stagnation, men de vet –och kan bära vetskapen- att de ryssar som nu bor i Karelen inte har någon skuld. Vid min resa med gamla karelska flyktingar och deras ättlingar som upprättat vänskapsband med ockupanternas nybyggare, skänkte burkar med kaffe och bekostade reparationer, tänkte jag: tänk om man kunde ta hit palestinier och israeler. Inte för att det skulle leda till något, men bara för att visa att det går”
....till Jan Guillou, som (AB 2/4) kallar Forum för levande historias undersökning 1997 av skolungdomars kunskaper om andra världskriget för ”undermålig” och ”ovetenskapligt trams”. Lika kritisk är han mot den uppmärksammade undersökningen i år om svenskars ”antisemitism”. Med en sådan typ av enkät skulle Henrik Bachner kunnna finna antisemiter överallt, menar Guillou: ”Om han så letade antisemitism bland pingvinerna i Antarktis skulle han finna vad han önskade, klara bevis. Fast pingvinerna sannolikt skulle tillhöra samma lömska variant som kolumnisterna i Aftonbladet, sådana som inte ärligt avslöjar sig själva.”
....till alla solidariska människor, som genom medlemsavgifter och gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 bland annat garanterar att det frivilliga arbetet med Radio Tuff kan fortsätta
....till Sveriges Radios morgonprogram på hörvärda P 1, som i torsdags (6/4) lät Rolf Lindahl från Svenska Freds varna för att vapenindustrin stöder universitetens forskning. Medan redan president Eisenhower varnade för det alltför mäktiga militär-industriella komplexet tycks vi nu ha fått ett militär-industriellt-akademiskt komplex.
....till Tyresö Filmförening och Miljöpartiet i Tyresö, som fortsätter att visa högintressanta miljöfilmer på Bio Forellen. Nu på tisdag den 11 april kl 19 kan vi se filmen ”Bullshit” om den indiska forskaren Vandana Shiva och hennes kamp mot multinationella företags härjningar i Indien. Och tisdagen därpå den 18 april visas ”Darwins mardröm”, en film om hur inplanteringen av nilabborrar i Victoriasjön blev en katastrof.
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som nu tackar så hjärtligt för de 10 000 kr som Tuff nyligen skickade till hennes arbete bland fattiga och av ständiga krig drabbade gamla. Lina hälsar varmt till alla tuff-medlemmar.
....till minnet av Martin Luther King, som i veckan hade två viktiga årsdagar. Den 4 april 1967 höll han ett berömt tal, där han bland annat sa: ”En nation som fortsätter att år efter år satsa mera pengar på militärt försvar än på sociala insatser för fattiga närmar sig sin andliga död”. I Memphis ett år senare, den 4 april 1968, mördades han –liksom många andra fredskämpar genom decennierna. Årsdagarna har främst ihågkommits av Jan Viklund, som därför är värd en ros
....till den radikale amerikansksvensken Al Burke som engagerat sig mycket för de på 1970-talet så utsatta vietnameserna. Han har nu kommenterat att vi i förra veckans Radio Tuff bland annat sa: ”Även Vietnam begick många allvarliga brott under sin ockupation 1979-1980.” Al Burke påpekar, ”att det faktiskt var Vietnam som satte stopp för röda khmerernas skräckvälde i Kambodja, efter att dessa upprepade gånger hade attackerat Vietnam med omfattande skador och många dödsfall som följd. De etniska vietnameserna i Kambodja slaktades i tiotusental”
....till Maud Sundqvist, som i många år varit aktiv i Svenska kommittén för Vietnam. Laos och Kambodja och som i Aftonbladet är inne på samma linje som Al Burke i sin kritik av Jan Myrdals överdrivna tro på att Pol Pots tid var något lovande för kambodjanerna. Om alla övergrepp skriver hon: ” Myrdal tror att det handlade om grymma fattigbondeövergrepp, när så många slogs ihjäl. Men det är tveksamt om Pol Pot ens hade fattigböndernas stöd. I september 1976 höll han ett tal om klasskamp, och han sade att den måste bedrivas även bland fattigbönderna, för här fanns de som ville leva individuellt, exempelvis äta i familjen. Det gjorde dem till klassfiender”.
....till Staffan Skott, som på en helsida i DN (8/4) skriver under rubriken ”Den sjunkna staden”. Det handlar om staden Viborg i Karelen, Finlands andra största stad, innan den 1944 blev ryskt krigsbyte. Han skildrar med empati både de 300 000 finländska flyktingarna från Karelen och de nya ryska bosättarna: ”Förlorarna i de två krigen är ju rika turister bland fattigdom och förfall hos segermakten. De knyter väl nävarna i fickan när de får höra att Sovjetarmén ’befriade’ Viborg och ser ett elände som får en att önska att det åtminstone varit stagnation, men de vet –och kan bära vetskapen- att de ryssar som nu bor i Karelen inte har någon skuld. Vid min resa med gamla karelska flyktingar och deras ättlingar som upprättat vänskapsband med ockupanternas nybyggare, skänkte burkar med kaffe och bekostade reparationer, tänkte jag: tänk om man kunde ta hit palestinier och israeler. Inte för att det skulle leda till något, men bara för att visa att det går”
....till Jan Guillou, som (AB 2/4) kallar Forum för levande historias undersökning 1997 av skolungdomars kunskaper om andra världskriget för ”undermålig” och ”ovetenskapligt trams”. Lika kritisk är han mot den uppmärksammade undersökningen i år om svenskars ”antisemitism”. Med en sådan typ av enkät skulle Henrik Bachner kunnna finna antisemiter överallt, menar Guillou: ”Om han så letade antisemitism bland pingvinerna i Antarktis skulle han finna vad han önskade, klara bevis. Fast pingvinerna sannolikt skulle tillhöra samma lömska variant som kolumnisterna i Aftonbladet, sådana som inte ärligt avslöjar sig själva.”
....till alla solidariska människor, som genom medlemsavgifter och gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 bland annat garanterar att det frivilliga arbetet med Radio Tuff kan fortsätta
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)