Soldatjargong som citeras - och som tystas ner.

TUR ATT VI INTE BUGGADES!
På det anrika Hotell Appelberg i Sollefteå var det Luciadagen den 13 december 1952 festafton för Livkompaniet vid Kungliga Västernorrlands infanteriregemente, I 21. På scenen stod fem unga soldater med ljus i stålhjälmarna. De sjöng Luciasången med en text jag dagen till ära hade författat: (På den tiden var "tjack" slang för tjej). En av verserna löd:

Språkvård vi inte minns
inom stakete'.
Silar vi snacke' finns
tjack i pakete'.
Ingen dock svär så grant,
ingen mer elegant
än fan-, fanjunkarn
fan-,fan-, fanjunkarn

Jo, vår fanjunkare var en hygglig prick. Men han hade ett mustigt språk. När jag sju år senare som värnpliktig plutonchef vapenvägrade, ringde han upp regementschefen och sa: "Jag har en konstig typ här, ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad!"

Livkompaniet kallades också studentkompaniet och vi var befälselever. Våra befäl framhöll att vi var gräddan av svensk manlig ungdom. Vår major eggade oss att imponera på "fisken", som han föraktfullt kallade de civila.

Men språkvården då? Det var nog bra att vi inte buggades. På logementet var det mycket högljutt snack om brudar och erotiska erövringar men också om hur vi skulle bete oss om det blev krig, då vi verkligen skulle göra livet till ett helvete för våra fiender. Men vi var faktiskt tillräckligt mogna för att begripa att vi i ett krig, där vi dödade och såg kamrater dödas, inte skulle bry oss om "bagateller" som fiendekvinnors heder utan ta för oss som de testosteronstinna unga valpar vi var.

Säkert skulle vi ha kunnat vräka ur oss mycket otäckare, om vi hade hamnat i krig, där även de skötsammaste killar blir förråade!

BRADLEY MANNING ÖVER 1000 DAGAR I FÄNGELSE
Vad västliga soldater häver ur sig kommer sällan på pränt. Våra medier indelar nogsamt stridande parter i "onda" och "goda". Om soldatsnacket bland de "goda" avlyssnas blir det hemligstämplat (classified), eftersom råheterna betraktas som en landsförrädisk hjälp åt fienden .

Detta har som bekant drabbat den unge amerikanske soldaten Bradley Manning. Han läckte komprometterande uppgifter om amerikansk krigföring till Wikileaks. Han arresterades i Irak 2010 och har sedan tillbringat över 1000 dagar bakom galler i USA, där han hotas av många års fängelse, ja de mest upphetsade nationalisterna i USA vill se honom dödsdömd.

Ett av Mannings avslöjanden var när amerikaner dödade tolv civila irakier och rentav sköt mot människor som försökte hjälpa de sårade. På inspelningen hörs också soldaternas råa snack och rasistiska tillmälen om sina offer. Professorn vid Förvarshögskolan Jan Hallenberg, som inte är känd för att överdriva, kallade i radions Studio Ett (13/3) deras uttryck för "avskyvärda".

VAR BARA TYSKA SOLDATER RÅA?
Dagens Nyheter ägnar den 10 mars fyra helsidor åt tyska soldaters jargong och brutala dödande under andra världskriget. Det bygger på de hemliga avlyssningar man i England gjorde av tillfångatagna tyska soldater. Det är en mycket vanlig trend i våra medier att förfasa sig över de grymheter tyskarna begick för ca 70 år sedan.

Detta görs med rätta, men det har vi hört intill tjatighet av våra ensidiga medier, som aldrig skildrar den andra sidans grymheter under samma krig eller under de många krig de "goda" västländerna har varit ansvariga för de senaste decennierna.

Sidorna i Dagens Nyheter illustreras med otäcka bilder på tyskar som avrättar människor. Britter och amerikaner dödade kanske inte så många människor på nära håll. Men då tänker jag på den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi, som i sin bok med den betecknande titeln The Craxy Ape, skriven under Vietnamkriget, undrade:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”

Hur gick snacket bland de brittiska "flyghjältarna", som bland annat brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds och mentalt eller fysiskt skadade ännu flera? Eller bland de amerikanska piloter som terrorbombade civila japanska mål, inte alls bara Hiroshima och Nagasaki?

KRIG FÖRRÅAR ÄVEN HÖJDARNAS SPRÅKBRUK
För länge sedan skrev jag om boken "War without Mercy" av professorn i historia vid University of California John D Dower. Han gav exempel på den råa rasism som också förekom från ledande håll:

Amiral Halsey betecknade japanerna som "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". Ja, han avslöjade sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". General Blamey eldade sina trupper med att "vi måste utrota denna ohyra….förinta alla japaner". Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan v id brittiska UD betecknade redan före kriget mot japanerna dem som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar".

President Roosevelts son och förtrogne Eliot beklagade vid krigsslutet att USA inte hann bomba Japan, "tills vi har förintat halva den japanska civilbefolkningen.".

Dagens Nyheter och de många andra för västmakterna fjäskande medierna fortsätter i sin ensidighet att tysta ner sådana uttalanden och nämner sällan västliga krigsförbrytelser. Därmed indoktrinerar de oss i den falska tron att krig förs mellan hundraprocentigt goda mot de onda och vidriga. Det är utmärkt krigspropaganda, för det jämnar marken för nya förödande krig.

(Apropå Jaurès): "Goda krigare"

Jag är med på facebook. Men ofta tar jag genast bort dessa meddelanden, "deletar" som det heter på supermaktsspråket. Texterna består alltför ofta av självupptaget nonsens och jag brukar citera ståuppkomikern Henrik Dorsin, På radio i somras berättade han att han just fått följande meddelande:
"Nu har jag borstat tänderna och ska just gå och lägga mig".

Dorsin tillade:

"Det fantastiska var att sju personer 'gillat' detta."

Ibland läser jag dock facebook . Såg just någonting glädjande: Frank Kamoun, intelligent kille i Örebro, nämnde på några rader fransmannen Jean Jaurès. Det påminde mig om en krönika jag skrev redan 1986 och som kom med i min bok "Göda krigare - och andra militaristiska myter". Den kommer nu här:

GODA KRIGARE
Inga är så självgoda som de goda krigarna. Deras oförvitlighet är så gränslös, att inga mord är för skändliga för att begås av dem. De lyckas till och med intala sig att deras mördande befrämjar det goda och människovänliga. De blir ofta hyllade. Och deras egendomliga metod har en lång och vidskeplig tradition bakom sig.

I vår tid sker dagligen militära massmord under trosvissa knäfall för Gud, Allah, kapitalism, frihet, rättvisa, demokrati och andra intill hjärntvätt propagerade honnörsord. Och kärnvapenmakternas goda krigare är beredda att utplåna allt mänskligt liv för sina höga ideal.
                                               xxx
Utanför Caf´Croissant på Rue Montmartre i Paris kvällen den 31 juli 1914: Den unge patrioten för undan gardinen till det öppna fönstret. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på mannen, som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han kvar på trottoaren, beväpnad och med den gode krigarens belåtenhet.

När han fem år senare ställdes inför rätta, blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. De många goda krigarna firades som hjältar. "Segern" hade byggts på många miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?

Dessutom hade den gode krigaren på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före dådet hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det hotande kriget. Han dödade i övertygelsen "att rädda sitt land", vad denna klyscha må betyda.
                                               xxx
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år" som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok 1914.

Dagen före mordet hade Jaurès tillsammans med andra av Europas socialistledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det annalkande storkriget. De hade samlats i Bryssel och Jaurès hade utropat: "Ner med kriget - krig mot kriget!" För att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning lade han armen om sin tyska kollega. I det upphetsade stämningsläget hemma i Frankrike var det en gest som de många militaristerna uppfattade som landsförräderi.

När Jaurès begravdes, hade första världskriget redan brutit ut. Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Paris den dagen. Också massornas jubel över kriget hördes där liksom överallt i Europa. Snart skulle glädjeropen förbytas i gråt och många av de jublande ruttna i massgravar.

Kanske tänkte Bertolt Brecht på Jaurès, när han diktade:

              På väggen stod det med krita:
              De vill ha krig:
              Den som skrivit det
              har redan stupat.
Brecht skrev dessa rader 1938. Då var en ny generation goda krigare i full färd med att förbereda ett ännu värre krig.
                                            xxx
Några av de goda krigarna blir inte beundrade av alla. Denna grupp kallas för terrorister av dem som inte gillar deras syften. De anklagas också med rätta för att döda också civila, när de sprider död och förintelse.

Visst dödar vi oskyldiga, medger då de goda krigarna som kallas terrorister, men än sen: Det gör ju alla goda krigare i alla goda krig.

Det finns i detta en ovedersäglig logik, låt vara från militaristiska utgångspunkter: Faktum är att all statistik på förlustsiffror i moderna krig tyder på att de goda krigarna främst dödar barn, kvinnor och obeväpnade män. Och trodde människor inte på goda krig, skulle de inte över hela världen tillåta att en allt större del av deras arbetes resultat satsades på förberedelser för att massdöda just människor. Våra inhemska muskelspännare, som breder ut sig i spalterna och i sina angrepp på fredsrörelsen tungomålstalar om de goda krigen, gör bara en dygd av konvention och enfald.

De goda krigarna riskerar ofta sina egna liv. Det är ingen tröst för deras många offer eller för anhöriga till dessa. Men det står i en viss kontrast till alla dem som i trygghet kan göra stora pengar och karriär på de goda krigen. Till dem hör inte bara vapenfabrikanter, militaristiska politiker och förvarsbyråkrater utan också en massa opinionsbildare, som får oss att tro på de goda krigen.
                                           xxx
Vi som orkar resultatvärdera krigen vet, att de inte är goda. Därför måste vi varje gång de goda krigarna slår till kämpa ännu hårdare mot deras villfarelse.

"Sörj inte, organisera er"! sa Joe Hill, mördad 1915. Hans ord citerades ibland av Olof Palme, mördad 1986, sannolikt av en god krigare.
---------------------------------
ÅKE SANDIN 1986

SEGRARNAS HORA CLIO

(November 1983)

På mitt skrivbord ligger en fasansfull bild

Mot fönsterrutan skvalar ett snålt novemberregn, som förebådar mörk och kall vinter, så nöjsam för barn och turister. Sen tonåren har jag så här års tyckt om att läsa Bo Bergmans Stadbarn: "Jag älskar novemberdagens grå förtvivlan…" Det gör jag inte längre. Kanske har ålder och omständigheter tömt vemodet på all tjuskraft, sorgen på varje gnutta vällust. Förtvivlan har blivit enbart grå, utan ens estetiska färgklickar.
                                                  xxx

Bilden på mitt skrivbord föreställer Esther Alboy, en fransk gumma på spindelben. Hon leds iväg av polis med gasmask på sig. Gasmaskerna behövde poliserna, när de trängde in i det outhärdligt stinkande hus, där Esther och hennes anhöriga hade isolerat sig i 38 år. Det var fyllt av mångårig skam plus exkrementer, sopor och liket av en bror, som dött för många år sen.

Som ung flicka var Esther tillsammans med tyska soldater. Kanske var hon kär, en underbar känsla men skamligt farlig i krig, om den riktas till fel medmänniska. Alltså blev hon som 23-åring, när de goda och rättfärdiga sades ha segrat, skändad och misshandlad, rakad och bespottad.

Just av de självgoda, självrättfärdiga och - "segrande".

                                                 xxx

Vilken engelsman var det som skrev: "Vi slogs för något dåligt mot något ännu sämre, och med samma omänskliga metoder"?

Om historieskrivningens musa Clio, som jag yrkesmässigt tillhör, skulle jag vilja skriva. Men då skulle jag behöva väldigt mycket utrymme. Ty Clio är en flitig liten hora, som förtjust säljer sig till de militaristiska segrarna. Först som gumma vacklar hon iväg på utslitna spindelben och berättar resten av sanningen. Förlorarnas. Och då är det kanske för sent, för då har nästa krig i regel redan brutit ut och skapat nya utmobbade förlorare.

Om det nu nästa gång blir ens några segrare?
-----------------------------------------
Åke Sandin november 1983
-----------------------------------------

PS: Krönikan finns i boken "Goda krigare - och andra militaristiska myter". För några veckor sedan (februari 2013) hade SvT:s "Dokument utifrån" ett program om Frankrike i andra världskriget. Där påstods bland annat att cirka 2000 fransyskor efter kriget dödades för sina förbindelser med tyskar.

Hampus Eckerman: Zombies, rosa kalsonger, Iran mm

På Radio Tuff talar brukar vi tala om krig och våld, om flyktingar och fattigdom. Men den här gången vill vi varna för människosläktets överlevnad. Och särskilt vill vi varna dem som befinner sig runt Västerås.

Vad det handlar om? Jo, förstås den stundande zombie-apocalypsen. Då de odöda sprider sig över världen. I Västerås Hovdestalunds-krematorium hittades nyligen en ruta som krossats. Inifrån. När rutor krossas inifrån krematorier har vi ingen aning om vad som kan ha rymt och nu springer runt på gatorna, så var försiktiga. Kom ihåg att ni hörde det först på Radio TUFF.

Storbritannien har kommit med glada nyheter. 2019, bara 74 år efter 2:a världskrigets slut, ska de sista brittiska soldaterna lämna Tyskland. Fortfarande är 20 000 av dem stationerade där. Tro inte att det innebär att vi litar på tyskar. Nej, amerikanerna håller fortfarande vakt om det skulle vara så att även Hitler skulle krypa upp från sin grav. Här tas inga risker.

Kanada har på senaste tiden börjat leka "omvända världen". Dess utrikesminister John Baird förklarade nyligen för palestinierna att om de försökte dra Israel inför Internationella Brottmålsdomstolen så skulle de drabbas av konsekvenser. Ja, det är alltså inte krigsförbrytare som ska straffas utan de som vill stoppa krigsförbrytelser. En intressant tolkning av kanadensarna.

Samtidigt har Hans Blix förkunnat att det inte finns några tecken alls på att Iran skulle ha ett kärnvapenprogram och att Iran på intet sätt har brutit mot något ickespridningsavtal. Det stora problemet, enligt Blix, är att det internationella avtalet bygger på att de länder som har kärnvapen också ska avveckla dem. Det har inte hänt säger han.

En Sheriff i Arizona har hittat på ett hemskt och grymt straff för de manliga fångarna. De tvingas ha på sig rosa kalsonger. Straffet är så fasansfullt och diaboliskt att det nu debatteras om att det strider mot författningen. "Oförklarat och oförsvarat verkar klädseln i rosa vara ett straff utan lagliga motiv", säger domaren John Noonan. År 2001 dog en mentalt handikappad man bara några veckor efter att vakter tvingat på honom de rosa kalsongerna. Det är förstås inte det att man spärrar in mentalt handikappade som är problemet utan färgen på deras kalsonger.

Vita Huset har dock gett oss ett kraftfullt besked. De har noterat att många personer som sett Stjärnornas Krig-filmerna också börjat undra när det ska byggas en ny Dödsstjärna, det stora vapen som används i filmerna. Vita Huset har skickat ut ett svar där de säger att ett sådant vapen inte kommer byggas. Dels skulle vapnet kosta $850,000,000,000,000,000 och därmed se till att öka statsskulden dramatiskt i en tid av kris. Dessutom menar man att regeringen inte ställer sig bakom möjligheten att kunna spränga planeter i luften. Så nu kan vi känna oss lättade en stund.
-----------------------------------------------
HAMPUS ECKERMAN i Radio Tuff nr 1336 (Hörs på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se  )

ROSOR från RADIO TUFF (1336) 10-24 mars -13 till….

….till Tyresös Kultur- och idrottsgala, som den 8 mars hyllade Sylvia Ljungdahl med priset som "Årets ledare". Jätteroligt och välförtjänt! Sylvia har i många år varit ordförande i två av kommunens mest aktiva föreningar, Tyresö Kvinno- och Tjejjour och Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Hon har alltså både på mikro- och makronivå lett arbetet mot våld.

….till Anders Ferm och Maj Britt Theorin som skriver i DN (17/2) under rubriken "Svenska Natoförespråkare håller tyst om kärnvapen". De påminner om att Sverige levat i fred under de båda förödande första och andra världskrigen och undrar: "Tänk om freden inte berodde på försvaret utan på den alliansfrihet dåtidens politiker slog vakt om….?". De påminner också om Natos kärnvapen: "De amerikanska strategiska kärnvapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA - och därmed Nato - håller sig till och med med en doktrin om 'first use' av kärnvapen". Och mot de alltmer högljudda kraven på svenskt medlemskap i Nato invänder de: "Vår grundsyn är att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom, den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det"

….till fredsforskaren Jan Öberg som i många år varit mannen bakom Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Nu skriver han om det västliga hyckleriet om Iran: "Kärnvapenstaterna förfogar över omkring 17 000 kärnvapen. Ingen av de regeringar, som hävdar att Iran inte skall skaffa kärnvapen har gjort någonting för att uppnå målet att avskaffa kärnvapen, vilket stipulerades i ickespridningsavtalet. Vi borde prata mera om innehavet av kärnvapen än spridningen av dem". På frågan om väst och Israel borde frukta Iran, säger Jan Öberg: "Irans militära utgifter är ungefär lika stora som Norges och uppgår till 7 miljarder dollar. Det är en procent av USA:s militära kostnader och hälften av vad Israel, vars befolkning är en tiondel så stor som Irans, satsar på vapen. De iranska ledarna vet mycket väl, att det under dessa styrkeförhållanden skulle vara självmord att starta ett krig." Jan Öberg erinrar också om Irans historiska erfarenheter: "Iranierna kommer ihåg den amerikansk-brittiska kuppen 1953 mot den demokratiskt valde dr Mossadegh som ledde till shahens diktatur till 1979, liksom de också minns att väst stödde Saddam Husseins krig mot Iran på 1980-talet"

….till Lars-Gunnar Liljestrand som i föreningen Afghanistansolidaritets tidning nu skriver:: "Soldater ur ISAF-styrkan har återigen ockuperat och skadat en av Svenska Afghanistankommitténs kliniker i Wardakprovinsen, ca en timme från Kabul. Nu kräver organisationen, tillsammans med ett nätverk av organisationer som bedriver hälsovård i Afghanistan, att de intrång som internationella och afghanska trupper utsätter vårdcentraler och sjukhus för omedelbart ska stoppas. På morgonen den 11 februari landade två militärhelikoptrar från ISAF i byn Dandokai, i Wardakprovinsen. Soldater från ett internationellt förband bröt sig in i Svenska Afghanistankommitténs hälsoklinik. De band och satte en ögonbindel på den vakt som var i tjänst vid tillfället. Ockupationen pågick i flera timmar. Dörrar och fönster förstördes, liksom medicinsk utrustning. Mediciner slängdes ut på golvet. - Det här är helt oacceptabelt. Kliniken har en fullt synlig skylt som visar att det är en vårdcentral, det råder inga tvivel om vad vi använder lokalen till, säger Andreas Stefansson, Svenska Afghanistankommitténs landschef. Vi är mycket besvikna på ISAF".

….till Lena Lönnqvist, f d rektor vid Sjöviks folkhögskola, som i tre månader vistas i Palestina i det ekumeniska följeslagarprogrammet, skriver från South Hebron Hills på Västbanken: "Det känns både fantastiskt och tragiskt, för man kommer mycket nära konsekvenserna av den israeliska ockupationen för de små byarna i området. Vi som är följeslagare besöker palestinska byar som antingen har ett beslut om att byns invånare ska tvångsförflyttas eller har fått beslut av Israel om att demolering ska ske av hem, skolor, vattencisterner, olivträd eller djurhägn. Man undrar hur människor orkar leva vidare med sådana besked – som vi ser verkställs kontinuerligt. Dessutom lägger bosättarna i South Hebron Hills beslag på marken här, även om den tillhör en palestinsk familj."

….till minnet av Sofie Wenander, som dog den 26 februari i sitt 80:e år. Hon var en av grundarna av Tuff och en av de första som besökte Tuffs omfattande Indienprojekt. Hon var aktiv i Svenska kommittén för Vietnam och var en av de första Tuff-medlemmarna som tog hand om amerikanska desertörer. Hennes närmaste anhöriga nämner med rätta Sofies "oräddhet, lojala vänskap, tro på kärlek och solidaritet och kamp för en bättre värld".

….till Tyresöborna Karin och Bror Perjus, som nu hjälper en syrisk flyktingfamilj. Tuff har bistått en smula med kostnaderna. Mera om detta senare i Radio Tuff.

….till Det ryska humorprogrammet Yesterday Live, som har en rolig parodi, kallad Mamma Mia, om den svenska rysskräcken och våra förbindelser med Nato. I våra västligt indoktrinerade medier kallas det ironiska inslaget för ett "hån" mot Sverige men för alla som gillar ironi finns det att se och lyssna på i YouTube. Klicka på http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=TkwgVCdRMUs

….tilll Tuffs bistånd till fattiga i Indien, Belgrad, Bagdad, Afghanistan, Guatemala och Kongo. Under åren 2007-2012 har föreningen betalat ut nästan två miljoner kr, det mesta till våra partners projekt i Indien. Det bör observeras att utöver de för ändamålen insamlade pengarna har Tuff betalat ut 146 000 kr ytterligare. Det är tvärtemot vad de stora biståndsorganisationerna gör. De har rätt att till löner och reklam ("administrativa kostnader") använda upp till 25 procent av pengarna. Det känns bra att vi i Tuff jobbar oavlönat och utan minsta egenintresse.

….till dem som bidrar till den planerade skolan för fattiga barn i Kongo. I höstas skänkte Tuff 25 000 kr till ett första klassrum. Men tack vare solidariska människors bidrag till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 har pengar både till ett andra och ett tredje klassrum finansierats och kostnaderna för ett fjärde är på god väg att täckas.

….till Tuff-medlemmar, som nu i strid ström betalar in årsavgiften på 200 kr (familjemedlem: 80 kr) på Tuffs plusgiro 16 01 37-6. Några bidrar också med gåvor. Heder och tack!

TUFF-biståndet 2007-2012

Vi i TUFF ska vara stolta över vår biståndsverksamhet. Medan stora organisationer får använda 25 procent av insamlade medel till "administrativa kostnader, såsom löner, reklam med mera betalar Tuff vanligen mera än de insamlade medlen till Indien med flera ställen.

Det ska vi berätta om för alla misstrogna som skärrats av mediernas avslöjanden om stora biståndsorganisationers slöseri med insamlade pengar.

Kollade just de sex senaste årens (2007-2012) insamlingsresultat och vad vi skickat iväg:



                        Insamlat         Skickat           Skillnad

2007:
Indien              288 537         300 000      + 11 463
Belgrad                  000             5 000        + 5 000
Bagdad                  000                000              000
Afghanistan         9 602           11 250        + 1 648
Guatemala           1 800          31 300        +29 500

2008:
Indien             340 441         300 000        - 40 441
Belgrad                  000           12 000        +12 000
Bagdad                  000                000               000
Afghanistan         1 000           13 352        +12 352
Guatemala              000             5 000         + 5 000

2009:
Indien             260 548          300 000        +39 452
Belgrad                  000              7 000        + 7 000
Bagdad             13 815                 000       - 13 815
Afghanistan       10 950              5 000         - 5 950
Guatemala          4 000             14 000       +10 000

2010:
Indien              258 592          270 000      + 11 408
Belgrad                  000              5 000         + 5 000
Bagdad                  000            20 000       + 20 000
Afghanistan            000            15 000       + 15 000

2011:
Indien             267 002          265 000          - 2 002
Belgrad              3 500             10 000         + 6 500
Bagdad              1 800                  000          - 1 800
Afghanistan           000               5 000          + 5 000

2012:
Indien            159 437           170 000        + 10 563
Belgrad             3 798             10 000          + 6 202
Bagdad             4 600               4 600                000
Afghanistan          000                  000                000
Kongo            18 475             25 000          + 6 525
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har räknat på de här siffrorna och kommit fram till att skillnaden mellan plus och minus är hela 146 000 kr, alltså den summa Tuff har betalat de senaste sex åren till Indien med flera länder, märk väl: utöver de pengar vi samlat in.

Att vi hjar kunnat det beror på två saker: 1) Den större delen är pengar från Tuffs reserver. 2) En mindre del är inbetalningar på insamlingskontot utan något bestämt syfte.

Vi är alltså schyssta (kanske ruskigt gammalmodiga rentav !!?) och går alltså motvinds. Medan stora biståndsorganisationer med många avlönade och med pengar till reklam har rätt att satsa 25 procent av insamlade medel (en jävla massa pengar!) på så kallade "administrativa kostnader" betalar alltså Tuff ut mera än de för ändamålen insamlade medlen

Förlåt, jag gillar tyskar!

(Krönika i fredstidningen Pax nr 5 / 1990, också publicerad i min bok "Förbannad pacifist")

Här i trakten vimlar det av djurgårdare och AIK-are i en omfattning som skämmer den idrottsliga närmiljön för oss som förstår oss på fotboll och puck. Som alla vet är djurgårdare skräniga fanatiker, som slår sönder tunnelbanor, medan AIK-arna är huliganer, som står och vrålar från sina apberg.

Själv sätter jag mig över allt sådant i den trygga förvissningen att Hammarby och Modo är vackrast och bäst.

En a mina bästa vänner är norrman. När han blir som mest odrägligt norsk, minns jag vad vi brukade säga hemma i Ångermanland:

--Norrmän är i alla fall inte värre än andra jävla utlänningar, till exempel stockholmare och skåningar!

För länge sen, när jag ännu hade tid att läsa en del, tillhörde Kurt Tucholskys böcker min lektyr. Han skrev radikalt och ironiskt och fick fly undan nazisterna till Sverige. Här begick han självmord redan på 1930-talet. En av hans meningar är så slagkraftigt enkel, att jag minns den och vågar översätta:

"I Europa är man stolt över att vara tysk, att vara fransman, att vara engelsman -- och över att inte vara tysk, inte vara fransman, inte vara engelsman"

                                             xxx

Trots allt var det inte Hitler som uppfann nationalism, rasism och liknande vidskepligheter. I början av 1900-talet spreds sådant från predikstolar, katedrar och ledarsidor i alla Europas länder. Överallt höjde man det egna landets kultur, religion och historia till skyarna, ja man prisade hejdlöst den egna "rasen" eller "folklynnet".

När den tidens nationalister för syns skull försökte sig på självkritik, blev det om möjligt ännu bisarrare. Nästan alltid drog de fram sina landsmäns svaghet för allt utländskt som ett betänkligt karaktärsfel. I hård konkurrens verkar fransmännen ha varit allra galnast. Men kanske beror detta bara på att de hade lätt för att uttrycka sig gloriöst.

I det nya --eller nygamla--Europa sticker nu åter nationalismen upp sitt tryne. I det äntligen frisläppta Öst- och Centraleuropa tycks den idémässiga utvecklingen ha stått stilla under ett par generationer av strypt debatt. Det välsignade tövädret töar fram också gamla fördomar. Dessutom har Tysklands enande förstärkt eller återuppväckt gamla fobier.

                                             xxx

I somras intervjuade jag en ung estländare, politiskt aktiv bland de gröna i Tallinn. Han föreföll begåvad. Själv tycktes han övertygad om att vara det. Han ohöljda förakt för ryssar motiverade han med att alla måste avsky en ockupationsmakts människor. Gjorde inte fransmän, danskar och andra av tyskar förtryckta det under andra världskriget? Han var så säker på sin sak att det var lönlöst att invända, att det var först efter det tyska nederlaget som alla i dessa länder framställde sig som hjältemodiga motståndsmän. Dessförinnan hade många av den välvilligt samarbetat med. I Baltikum hälsades tyskarna, lår vara av begripliga skäl, rentav som befriare.

Till och med ryssarnas religion var underlägsen, fick jag veta. Förgäves försökte jag fråga, varför ortodoxa kristna skulle vara mera efterblivna än katoliker och lutheraner.

Ännu förhatligare än ryssar var för den unge estländaren människorna i sovjetiska Centralasien. Dessa "muslimer", som han konsekvent kallade dem, var ociviliserade, ja de ynglade av sig "som djur". Här underblåstes motviljan av bittra personliga erfarenheter. Under sin två år långa värnplikt fjärran från Estland hade han regelbundet blivit misshandlad av turkmeniska och uzbekiska lumparkompisar. Han uppgav, att på fyra år hade 1500 sovjetiska soldater dödats på sina regementen, mestadels av pennalism, fast det kallades för "tekniska missöden".
                                         
                                             xxx

I somras läckte det ut från kretsen kring fru Thatcher, att ledande engelsmän generaliserade om tyska folket i vändningar som tyska nazister en gång för alla borde ha gjort omöjliga. Men 45 år har vi alla utsatts för en nedvärdering av tyskarna, som bara överträffas av tyskarnas hets mot judar för ett halvsekel sedan. I olika medier har vi ständigt fått lära oss, vilka ondskefulla monster tyskarna är.

"Förlåt, jag gillar tyskar", har ibland undsluppit mig. Även i upplysta sällskap väcker detta förstämning och protester. Det hjälper inte, att jag försöker förklara, att tyskarna är medvetna om sina förfäders ogärningar och därför bemödar sig om att vara vänliga mot oss utlänningar.

Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egna krigsförbrytelserna, har ännu råd att vara arroganta. Det som skrämmer mig är att tyskarna kan komma att hetsa upp sig för mycket över de svinaktigheter som också begicks mot dem.

Men tills dess gillar jag tyskar.
--------------------------------------
Åke Sandin i Pax nr 5 / 1990

Krig förråar – även de bästa

BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"

Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida". Så här säger nu Marit:

-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.

-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exportera dessa barn till Australien

-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
--------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
NORGES TYSKEUNGAR
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".

De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:

-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:

-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.

Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".

Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad:

-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.

KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.

Och hon tillägger:

-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.

LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.

Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:

-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.

"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:

-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.

KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
-----------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)

Norska "tysketöser" och "tyskerunger"

( I den gamla fina folkrörelsetraditionen välkomnar Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) folk till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 nu på onsdag den 6 mars kl 19. Mötet skall diskutera "Kvinnor i krig" och exempel kommer att ges från Irak, Kongo, Ryssland och Tyskland. I Dagens Nyheter 2004-07-10 fanns följande artikel i samma ämne):

Tusentals 60-åringar i Norge och ett par hundra i Sverige är "tyskerunger", med norsk mor och en far från tyska ockupationsarmén. Efter kriget sattes många på hem för "sinnesslöa". De misshandlades, bespottades och blev sexslavar.
I veckan fick de rätt till skadestånd från norska staten om de kan dokumentera övergreppen. En ren skymf, menar offren. Ingen kan visa papper på sadismen.
Ett gäng 60-åringar sitter på fina Café Bristol i Oslo. Då kommer en man fram och skriker: "Jävla tyskerunger! Res hem till Tyskland, vi vill inte ser er!"

.Krig föder hat och hämndbegär. Minnet av kriget sitter djupt i Norge, även efter nära 60 år. När tyskarna kapitulerade 7 maj 1945 var herrarna och damerna vid kafébordet högst fem år gamla. Sedan dess har de burit på själsliga sår som aldrig vill läka.

De cirka 10.000 tyskerungarna var sällan resultat av våldtäkt, eftersom det var belagt med dödsstraff i tyska armén. Deras mödrar var helt enkelt unga flickor som fallit för tyska soldater och bespottades som "tysketöser" under resten av livet.

När freden kom arresterades 14.000 av kvinnorna. 5.000 sattes utan rättsprocess i läger med tvångsarbete i ett och ett halvt år. Deras huvuden rakades, de misshandlades och våldtogs.

Barnen skickades i många fall till hem för "tattare och sinnesslöa". I Norge finns ännu gamla kvinnor som inte vet vart deras barn tog vägen.

30 av barnen dumpades på kajen i Malmö. Totalt lever cirka 200 i Sverige i dag, eftersom deras mödrar flydde hit undan förföljelsen.

De åldrade "tysketöserna" i Norge straffas fortfarande genom lagstiftningen. Om deras norska män uppbar krigspension gäller inte ersättningen till änkan, eftersom hon en gång "fraterniserade med fienden."

Gänget på Café Bristol har i sju år fört en intensiv kamp för skadestånd och upprättelse. 124 pilotfall har lämnats in till regeringen och till Europadomstolen i Strasbourg i en talan mot norska staten för vad som idag skulle kallas etnisk rensning.

- Jag kräktes när jag hörde de första berättelserna, säger initiativtagaren Tor Brandacher, som efter ett liv som arbetare och sjöman ägnat 18 år åt att kartlägga förföljelserna.

- En del barn placerades på ett barnhem i Haugesund. De hölls inlåsta i varsitt klädskåp. Maten var fiskrens och potatisskal som de fick slicka i sig från golvet. Föreståndarinnan tvingade in deras små huvuden mellan sina ben för att tillfredsställa sig sexuellt.

- På ett barnhem i Bergen drevs de små tyskerungarna i gåsmarsch ut på gatorna så att förbipasserande kunde piska dem och spotta på dem.

- En av de intervjuade hamnade som treåring hos fosterföräldrar som höll honom instängd i en mörk källare. När de skulle ha riktigt roligt sänkte de ner honom i tunnan på utedasset och sket på honom.

Vi träffar Tor Brandacher i tyskerungen Torgeir Pettersens vita mexitegelvilla i Filipstad. Torgeir hör till de värst drabbade. Han flydde ensam till Sverige som tonåring "undan hugg och slag". Han har många gånger velat flytta tillbaka till Norge, men känner sig inte välkommen.

Nu är hans fall ett av ärendena i Strasbourg.

Torgeir Pettersens mamma bodde i Trondheim och blev kär i eldaren Klaus i tyska flottan. De planerade att gifta sig och bo i Tyskland efter kriget, men så blev det inte. Klaus internerades efter ockupationen och återvände ensam.

- Jag misstänker att även mamma fängslades, men hon ville aldrig prata om den tiden. Jag växte upp med en norsk styvfar. Mamma var utfryst och fick bara skurjobb.

- Jag fick inte leka med andra barn. Folk gick på mig på gatan, skrek "Tyska horunge" och spottade. Skolan var ett helvete. Alla fick ostraffat ge sig på och slå mig. Till sist kunde jag knappt prata. Jag bara stammade.

- Mamma hade det fruktansvärt svårt. Jag fick ingen kärlek och omtanke hemma.

- I stället tydde jag mig till fula gubbar som var snälla, gav mig godis och utnyttjade mig sexuellt. Jag var ofta på drift och i tidiga tonåren satte barnavårdsnämnden mig på ett skolfartyg. Det gick bra, ända tills besättningen fick veta att jag var tyskerunge. Då våldtogs jag även där.

- Jag rymde från båten och drev runt i London tills polisen satte mig på en båt till Oslo. Sen var jag på driven igen, tiggde och umgicks med tattare som var i samma sits som jag,

- Till sist fick jag jobb på ett tivoli och flydde med dem till Sverige. Här behövde jag inte stå till svars för sånt jag inte hade gjort. Så jag har hållit mig kvar. Men jag var så skadad att jag blev alkoholist. I 30 år söp jag och jobbade, söp och jobbade som svetsare och montör.

- Mamma kom och hälsade på ibland och då lät jag tyvärr hatet jag utsatts för gå ut över henne.

Efter tre mycket allvarliga självmordsförsök kom vändpunkten för Torgeir Pettersen genom Lewi Pethrus-stiftelsen. Han blev frälst och har varit helnykter i fjorton år. Han försonades med sin mor under hennes sista fem levnadsår och tog kontakt med fadern, som dock visade sig vara död.

- Men jag har kontakt med släkten i Tyskland och hoppas kunna hälsa på någon gång och lägga en krans på pappas grav.

Torgeirs balkong är prydd med svenska och norska flaggor. Vi sitter där och läser officiella dokument som Tor Brandacher tagit fram.

De visar att regeringen efter ockupationen fruktade att tyskerungarna skulle bli farliga femtekolonnare om de inte kvästes. Barnen dömdes ut som undermänniskor. Inte på grund av de tyska fädernas ariska arvsmassa, utan därför att mödrarna hade bristande karaktär och var "lätta på foten".

Rashygien var en vedertagen vetenskap i hela västvärlden på den tiden. I både Norge och Sverige genomfördes tvångssteriliseringar för att rädda samhället från undermänniskor med "dåliga" gener.

Även i Sverige beskrevs tysketöserna som lättfärdiga, obetänksamma "frillor åt Norges fiender".

Men när de 1945 buntades ihop med quislingförrädarna och blev parias, väckte de också medlidande.

Den 26 oktober publicerade Dagens Nyheter ett rörande öppet brev till norske kungen från en tysketös i Narvik:

"Käre Haakon VII! Jag vill gärna fråga er om det är rättvist att arrestera alla tysketöser, för jag har själv haft sällskap med en tysk, som jag är mycket glad i, men jag är nu frälst genom Jesus Kristus och har ångrat mina synder.

Många kvinnor som haft sällskap med tyskar vill komma till Jesus, men de vågar inte. När de ber till Gud 'låt mig slippa bli klippt och snaggad", så snaggas de i alla fall, för människorna är så onda.

Käre kung Haakon! Ni har väl varit ung och dum själv en gång, och förstår att man kan vara glad i någon?"

- Det föddes tyskerungar över hela Europa. Men ingenstans fick de en så sadistisk behandling. Det här ett norskt syndrom, säger Tor Brandacher.

Själv blev han aldrig drabbad, trots att hans mor föll för en stilig soldat. Tors far var nämligen österrikisk alpjägare med edelweiss i baskern, och i Nordnorge betraktades österrikarna som hjältar som skulle försvara landet mot den hatade Stalins armé. Fadern internerades efter ockupationen, men rymde med sin käresta upp i fjällen. Där fick de hjälp av lokalbefolkningen att leva i romantik några månader.

Det var då Tor avlades, efter kriget. Fadern ärvde ett gods i Österrike och återvände, men betalade underhåll. Tor hade en normal, lycklig barndom och återsåg sin far på 1980-talet.

Ändå är det Tor Brandachers förtjänst att den norska regeringen idag gör ett valhänt försök att gottgöra tyskeungarna, och att deras sak fått internationell uppmärksamhet.

- Det var den 17 juli 1986 som jag såg kloaken öppnas. Då började ett hundratal krigsbarn berätta på ett möte. Jag som inte visste vad pedofili var, jag kräktes och blev besatt av att hjälpa offren att få återupprättelse.
Tor Brandacher for kors och tvärs genom Norge, intervjuade flera hundra tyskerungar och genomsökte arkiven.

- Jag hittade 130 institutioner där barnen placerades, men det fanns 70 till. I 28 fall finns det inte ens papper på att de har existerat. Men människorna lever kvar och kan berätta om perversiteterna. Jag upptäckte att förtrycket var systematiserat.

Tor var med och grundade Krigsbarnsforbundet Lebensborn, med namn efter det nazi-tyska projekt som gick ut på att uppmuntra speciellt SS-officerare att avla rasmässigt högklassiga barn med ariska kvinnor i Norge och andra ockuperade länder.

1999 träffade han advokaten Randi Hagen Spydevold i Oslo. Hon åtog sig att helt ideellt driva krav på upprättelse och skadestånd för offren. I fem år har hon hållit förhör och sållat fram de 124 pilotfallen.

I veckan kom regeringens beslut: Var och en får 20.000 kronor som plåster på såren för "mobbning". Den som kan dokumentera misshandel kan få upp till 200.000.

Randi Hagen Sydevold blev rasande:

- Det är helt förfärligt! Staten gick ut officiellt och förklarade de här barnen för villebråd efter ockupationen. Tusentals utsattes för mycket grova, straffbara handlingar. Nu talar politikerna om "mobbning". Men det här har inga likheter med mobbning!

- Sen kräver regeringen dokumentation för att offren ska få skadestånd, trots att de vet att det inte finns någon. Hela samhället känner till vad som hände, men det är så skamligt att politikerna inte vill stå för det.

- Och 20.000 kronor! Det räcker inte ens för att betala psykologen för dem som tvingats riva upp sitt liv, efter att ha försökt dölja sina sår i alla år, menar hon.

Nu ska stortinget ta ställning till regeringens förslag. Men Randi Hagen-Sydevold hoppas mer på Strasbourg.

- Det finns ett klart juridiskt underlag för att ta upp saken i Europadomstolen. Den tar ställning i höst och jag är mycket optimistisk, säger hon.

- Norge måste göra upp med det här, för det är en del av vår historia och det får inte hända igen, säger Tor Brandacher och tillägger:

- I dag har ungarna en annan hudfärg.
-----------------------------------------------------------------------
En artikel i DN 2004-07-10 av Linus Meyer och Anna-Maria Hagerfors

För 20 och 100 år sedan: "Moral, kultur, helig plikt…."

I Jaroslav Haseks roman om "den tappre soldaten Svejk" finns följande replikskifte:

-- Nu har de alltså slagit ihjäl Ferdinand för oss, sade städerskan till herr Svejk.
-- Vilken Ferdinand, fru Möller?

Nu var det inte vilken Ferdinand som helst utan Österrikes tronföljare ärkehertig Franz Ferdinand. Samtidigt mördades också hans fru. Hon hette Sophie och föraktades av det skitfina hovet i Wien. Hon var inte av kunglig börd utan en vanlig grevinna - nästan en österrikisk Fergie.

Mördaren, den 20-årige Gavrilo Princip, tillhörde en serbisk terroristgrupp. Den hette faktiskt Svarta Handen, trots att namnet verkar hämtat från en gammal operett eller en nutida såpopera på TV.

Mördaren var nöjd med sitt dåd. Vid rättegången förklarade han, att han bara röjt en skadlig människa ur vägen, "en german och fiende till sydslaverna". Uttalandet ter sig kanske förvirrande för oss nutida, som varje vecka i 68 år matats med att just germanerna är rasister.

En av Princips medbrottslingar spädde på:

-- Det var en helig plikt för en moralisk kulturmänniska att döda Franz Ferdinand.

Moral, kultur och helig plikt. Hur många skändligheter har inte begåtts under högtidliga trohetsförklaringar till dessa upphöjda värden!
                                                                 xxx
Brottsplatsen var ett gathörn i Sarajevo, en stad så tragisk aktuell också under 1990-talet. Morden begicks 1914 på Serbiens nationaldag den 28 juni. Den firas till minne av ett blodigt slag mot turkarna för 600 år sedan. Massmördandet har sen gammalt den högsta officiella status.

Också den unge mördaren hedrades, både med minnesplattor och i museer. Han har till och med sina fotavtryck avgjutna i trottoaren på den plats, där han avlossade de dödade skotten. Det har funnits en viss logik i detta, för hans ogärning ledde några år senare till att ett Jugoslavien skapades, en nationalistisk dröm för många på den tiden.

Han har säkert haft många beundrare också i Bosnien, Kroatien, Slovenien och Kosovo. Men kanske gav andra nationalistiska passioner och annan terrorism under 1990-talet upphov till en omvärdering.

Lämnar man det jugoslaviska slakthuset på 1990-talet för ett "större europeiskt perspektiv", som det heter på trendsvenska, blir unge Princip i all sin förmenta moral, kultur och nationalistiska helighet en av århundradets värsta värstingar. Han avlossade startskotten till första världskriget med dess 10-15 miljoner dödade. Och utan detta krig skulle inte Hitler eller Stalin haft en chans att nå maktens tinnar.
                                                            xxx
Marko Hren, som jag träffade i Sloveniens huvudstad Ljubljana , förestod ett institut för fred och ickevåld. Han var en imponerande kille, skärpt och modig. När många i hans omgivning rycktes med av den nationalistiska yran, vägrade han att göra avbön för sina realistiska försök att finna lösningar.

-- Nu vimlar det bland de stridande parterna av machogubbar, Rambotyper och lejda mördare, sade han.

Inbördeskrig kallas ibland förskönande för frihetskrig. Men de drabbar ofta civila med ännu större brutalitet än andra krig. Med hot om repressalier tvingas alla välja sida. Därmed blir man i den andra sidans ögon inte bara fiende utan också förrädare. I krig brukar det innebära den nesligaste av dödar.

Andra världskriget drabbade miljoner människor i Jugoslavien oerhört grymt. Det var inte bara tyskar som härjade utan i ännu högre grad tycks olika jugoslaviska grupperingar ha gått löst på varann.
Titos partisaner segrade och hjälteförklarades därför. Liksom andra segrare i andra världskriget har de undgått att undersökas för sina krigsförbrytelser.
                                                             xxx
På bykrogarna i Slovenien skakade man sorgset på huvudena, när krig kom på tal. Alla hade de någon anhörig, som dödades i andra världskriget. I byn Harije berättade de om den unga kvinnan som partisanerna slog ihjäl med en spade. Hon hade begått det oförlåtliga brottet att gifta sig med en italienare.

Hemkommen intervjuade jag Carl Jacobowsky (nu: Sjöbrand), uppskattad skolprofil här i kommunen. Han berättade, hur han vid tre års ålder räddades från ett daghem i Belgrad 1944. Dagen efter brändes daghemmet ner, barnen och fröknarna dödades av partisanerna. Offren tillhörde den tysktalande befolkningen, som hade bott där i sekler.

Det är lätt att förstå att krigshjältarnas fega skam då som nu måste döljas i en hycklande fana av moral, kultur och helig plikt.
------------------
Åke Sandin 1992

PS: Anledningen till mina besök i forna Jugoslavien på 90-talet var främst att Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) samarbetade med freds- och demokratigruppen Suncokret i Rijeka. Vi stödde den bland annat med över 100 000 kr. Vid två tillfällen besöktes Tyresö av unga kvinnor från Suncokret, bland andra av bosniska Merima, som exempelvis framträdde i Trollbäckens kyrka.

Sedan många år har Tuff också ekonomiskt lämnat bidrag till Lina Vuskovic, som hjälper fattiga gamla i Belgrad, ofta flyktingkvinnor.

Jan Öbergs raka puckar

I många år har fredsforskaren Jan Öberg varit mannen bakom Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning. Det förkortas TFF, för på supermaktsspråket heter det Transnational Foundation for Peace and Future Research. Här kommer några av Öbergs uttalanden:

11/9 OCH "KRIGET MOT TERRORISMEN"
Så här sade han om 11/9:

– Alla vet vad som skedde 11 september men säger man 7 oktober vet ingen vad det står för. Det är inte bra. 11 september blir meningslöst om man inte kommer ihåg svaret från USA, kriget mot Afghanistan.

– Självklart ska vi tänka på offren i USA, men varje dag sker trettio 11 september i utvecklingsländerna till följd av brist på rent vatten, mat och mediciner. Tolv miljoner på Afrikas horn får för lite hjälp.

– Kriget mot terrorismen har skapat mer terrorism än vi hade i september 2001, och det mänskliga och ekonomiska priset har varit groteskt högt.

IRAK OCH LIBYEN
– Att säga ”vi blev ju av med Saddam”, det är som om en läkare skulle säga: ”Operationen gick bra, vi plockade ut tumören, men tyvärr dog patienten.” Väst borde känna skam och skuld för det vi gjort i Irak.

Det senaste av västvärldens angreppskrig är fredsforskaren lika kritisk till. Argumentet ”vi blev ju av med Gaddafi” håller inte heller:

– Nato har dödat många fler och bombat mycket mer än västliga medier talar om. Kriget har skapat över en miljon flyktingar, det är mellan femton och arton procent av den befolkning som Nato officiellt skulle skydda. Och nu fortsätter inbördeskriget där flera falanger strider mot varandra.

– Min huvudkritik är att man beslöt att bomba utan att prova något annat först. Inga förhandlingar, inga fredsbevarande styrkor. Mycket kan sägas om Gaddafi men det har inte kommit fram några bevis för att han hade för avsikt att begå ett folkmord. På fjorton dagar förvandlades han från en bundsförvant till ”diktatorn”. Demoniseringen och avhumaniseringen syftade till att göra bombningar möjliga.

VÄSTLIGT HYCKLERI OM IRAN
--Kärnvapenstaterna förfogar över omkring 17 000 kärnvapen. Ingen av de regeringar, som hävdar att Iran inte skall skaffa kärnvapen har gjort någonting för att uppnå målet att avskaffa kärnvapen, vilket stipulerades i ickespridningsavtalet. Vi borde prata mera om innehavet av kärnvapen än spridningen av dem.

På frågan om väst och Israel borde frukta Iran, säger Jan Öberg:

--Irans militära utgifter är ungefär lika stora som Norges och uppgår till 7 miljarder dollar. Det är en procent av USA:s militära kostnader och hälften av vad Israel, vars befolkning är en tiondel så stor som Irans, satsar på vapen. De iranska ledarna vet mycket väl, att det under dessa styrkeförhållanden skulle vara självmord att starta ett krig.

Jan Öberg erinrar också om Irans historiska erfarenheter:

--Iranierna kommer ihåg den amerikansk-brittiska kuppen 1953 mot den demokratiskt valde dr Mossadegh som ledde till shahens diktatur till 1979 liksom de också minns att väst stödde Saddam Husseins krig mot Iran på 1980-talet.

BESVIKEN PÅ FN
Jan Öberg menar att den viktigaste aktören i dagens globaliserade värld borde vara FN. Trots stora brister är det den enda organisation som stakar ut en väg för att leva tillsammans på detta klot.

--Om man jämför FN-stadgan med EU:s grundlag Lissabonfördraget måste man säga att utvecklingen i världen gått tillbaka. FN-stadgans paragraf 1 säger att fred ska skapas med fredliga medel. I Lissabonfördraget står inget om fred, försoning och konfliktlösning, där nämns inte kärnvapennedrustning. FN har aldrig varit svagare och har aldrig haft en så dålig generalsekreterare som idag, och FN och folkrätten har aldrig förr ignorerats och missbrukats såsom idag.

Tuffs biståndsverksamhet 2012

Sedan början av 1970-talet har Tuff varje år gjort avsevärda biståndsinsatser, främst i Indien men också i flera andra länder. I Tuff arbetar alla oavlönat, så i motsats till många andra biståndsorganisationer har föreningen inga ”administrativa kostnader” utan varenda insamlad krona skickas oavkortad till ändamålet.

INBETALNINGAR PÅ TUFFS INSAMLINGSKONTO (pg 793636-2) 2012
För Indien                                    130 107 kr
"        "              Mangogram           21 510 kr
"        "              Margaretha Square" 7 820 kr
-----------------------------------------------
Summa Indien:                              159 437 kr
För barnbibliotek i Bagdad               4 600 kr
För gamla fattiga i Belgrad                3 798 kr
För skola i Kongo (Elikia na Biso)  18 475 kr
För ej angivet ändamål                     1 560 kr
-----------------------------------------------------------------------------
Summa inbetalningar 2012:          187 870 kr
-----------------------------------------------------------------------------
UTBETALAT 2012
Till Indien 170 000 kr
Till Belgrad 10 000 kr
Till SISK för barnbibliotek i Bagdad 4 600 kr
Till Elikia na Biso, skola i Kongo 25 000 kr
Plusgiroutgifter 1 506 kr
------------------------------------------------------------------------------
Summa utbetalningar 2012 211 106
------------------------------------------------------------------------------
BIDRAGSGIVARE TILL INDIEN-PROJEKTEN
Alléskolan i Lerum (dagsverke) 38 815 kr
Kumla skola i Tyresö (dagsverke) 51 935 kr
Tyresö skola (dagsverke) 39 357 kr
Mångas bidrag för mangogram och "Margaretha Square 29 330 kr
----------------------------------------------------------------------------
Bidrag för Indien totalt 2012:   159 337 kr
----------------------------------------------------------------------------
OMFATTANDE INDIENPROJEKT
För över 20 år sedan började Tuffs indiska partners att utveckla det bergiga och tidigare försummade Dharampurs små byar, bebodda av tribals (stambefolkningen), mestadels analfabeter. För Tuff-pengar anlades där sex internatskolor, där i dag uppåt 1000 elever undervisas . Under det första decenniet var Tuff enda finansiären av byggnationer, drift och underhåll av dessa skolor. Sedan har skolorna blivit centra för utveckling bland de fattigaste av de fattiga genom hundratals brunnar, dessutom många små dammar för konstbevattning, så att man i dag får två skördar per år. Vidare anlades och anläggs små vallar i de många sluttningarna för att förhindra jorderosion under de häftiga monsunregnen, småbönder har försetts med bufflar och flera massbröllop för fattiga par har bekostats.

De senaste åren har välbemedlade indier blivit så imponerade av dessa Tuff-projekt, att de bidragit med summor, som bland annat använts till inrättandet av två gymnasier och ett elevhem för gymnasieflickor. Några fattiga ungdomar har hjälpts att få universitetsutbildning. (Mera i detalj om allt detta finns på www.tuff.fred.se  , där Tuffs partner Bhikhu Vyas' rapporter finns att läsa.)

TUFF I INDIEN 2012
2012 års pengar från Tuff har bland annat använts till underhåll, lärarlöner och andra driftskostnader för två av de sex skolor i Dharampur, vilka i slutet av 90-talet anlades för Tuff-pengar, men de har också räckt till delfinansiering av andra skolor och projekt.

I Dharampur led många förut av nattblindhet till följd av A-vitaminbrist. Det motverkas nu av alla de mangoträd som planterats. De förbättrar inte bara människornas hälsa utan ger också extrainkomster. Fram till och med 2012 hade 115 000 mangoträd planterats i Dharampurs hundratals små fattiga byar.. Bidragande till detta har inte minst varit Tuffs försäljning av mangogram, ”den perfekta presenten”. Finns i tre varianter: 1) För att gratulera. 2) I stället för blommor. 3) Till minne av.

KONTINUERLIG INFORMATION OM INDIEN-PROJEKTEN
Vår främste indiske partner, Bhikhu Vyas, är mycket kommunikativ och lämnar regelbundet rapporter på e-post. De förs in på Tuffs hemsida www.tuff.fred.se  och citeras i Radio Tuff www.tyresoradion.se . I september besökte den indiske journalisten Ketan Trivedi Kumla skola i Tyresö och intervjuade lärare och elever som gjort beundransvärda dagsverken för indiska projekt. Han intervjuade också Tuff-aktivister om det mångåriga samarbetet med Indien. Själv hördes han under en halvtimme på Tyresöradion - Succékanalen 91,4

BARNBIBLIOTEK I BAGDAD
Också 2012 stödde Tuff Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén (SISK) med ett bidrag för finansieringen av två barnbibliotek som de driver i den våldsdrabbade irakiska huvudstaden Bagdad.. De är en vettig tillflykt för barn från olika religioner och sociala skikt. På Tuff-möten och på Tyresöradion har Anita Lilburn och Widad Zaki från SISK berättat om dessa barnbibliotek, oaser i det ännu oroliga Bagdad.

FATTIGA GAMLA I BELGRAD
Också under 2012 stödde Tuff (med 10 000 kr) Lina Vuskovics hjälpverksamhet bland fattiga gamla i Belgrad, flera av dem flyktingkvinnor. De fick därmed råd att köpa mediciner och kunde skaffa varma kläder och förbättra sina bostäder mot vinterkylan.

PLANER PÅ NYTT PROJEKT: SKOLA I KONGO
Två Tuff-medlemmar, Marcus och Miza Landström, har gjort berömvärda insatser för rörelsehindrade kongolesiska barn genom att frakta rullstolar, kryckor och andra hjälpmedel till kongolesiska barnhem. Nu planerar de att försöka finansiera en skola bland 13 fattiga kongolesiska byar för barn till illitterata föräldrar. Skolan planeras att ha 300 elever, som hittills inte haft tillgång till undervisning. Den skall ha sex klassrum med undervisning i två skift per dag. Beräknad kostnad: 150 000 kr, alltså 25 000 kr per klassrum. Under hösten lämnade Tuff 25 000 kr som grundplåt till ett första klassrum. Under slutmånaderna av 2012 har det på Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 samlats in 18 475 kr (och insamlingen har i början av 2013 fått glädjande många bidrag).

INFORMATION OM BISTÅNDET
Vår indiske partner Bhikhu Vyas har många gånger under året skickat rapporter om utvecklingen bland Tuff-projekten i Dharampur. De finns inlagda på www.tuff.fred.se

Biståndet till olika länder har mycket regelbundet skildrats i Radio Tuff på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se  Lokalpressen har också haft artiklar om det. På flera offentliga Tuff-möten har information lämnats och frågor besvarats.

Visst kan vi finansiera en skola i Kongo!

Två Tyresöbor, Miza och Magnus Landström, tog i fjol initiativet till att bygga en skola bland 13 fattiga byar i Kongo. Där hade barnen, inte minst flickorna, få möjligheter att få undervisning. Det planerade skolbygget skulle bestå av sex klassrum och beräknas kosta 150 000 kr, alltså 25 000 kr per klassrum. Där skulle 300 barn få undervisning i två skift per dag.

I höstas bidrog Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) med 25 000 kr. Sedan har Radio Tuff kampanjat för att bekosta flera klassrum. Insamlingen har varit framgångsrik: Tills nu (25/2) har 62 925 kr samlats in. Det innebär att inte bara ett andra och tredje klassrum är finansierat utan också en god början för pengar till ett fjärde klassrum är på gång.

KTH FINNS PÅ PLATS
På Tyresöradion www.tyresoradion.se  har flera program informerat om det här projektet. Bland annat hörs två unga kvinnor från Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) till den 10 mars på radion.. De har nyligen besökt de aktuella kongolesiska byarna och bland annat med hjälp av solpaneler installerat elektricitet i en samlingssal.

Snart kommer dessutom sex teknologer att åka till området i Kongo för att hjälpa till att planera bygget av den här skolan.

VARENDA KRONA GÅR OAVKORTAT
Att insamlingen redan givit så mycket pengar beror främst på ett fåtal mycket generösa bidrag. Men nu väntar vi på de många solidariska människornas insatser. Själv har jag 11 000 kr/mån i pension och har redan satsat 200 kr men tänker skicka in samma summa igen på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. De som tjänar dubbelt eller tredubbelt så mycket har säkert råd att bidra med minst lika mycket, eller hur?

Det fina med Tuffs bistånd, som hittills främst har inriktats på fattiga människor i Indien, är att varenda krona skickas oavkortat till ändamålet. Det blir inga "administrativa kostnader", som belastar andra insamlingar, eftersom alla i TUFF och Radio Tuff jobbar oavlönat.

Så välkommen du också med ditt bidrag!

Dresden - massaker eller militärt stordåd?

I tre veckor hade den schlesiske bonden Franz Gehmann varit på flykt. Han höll tömmarna i vänster hand. Sin högra arm hade han förlorat på östfronten. Med på vagnen var hans fru Gertrud och hans tre barn sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter umbäranden i kyla och snö.

Vid tre-tiden den 13 februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen bröt plötsligt genom molnen denna kulna vinterdag, och de såg, hur stadens många kyrktorn glänste till i fjärran.

Samtidigt men 10 mil österut stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan på flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta att hennes make dödats på västfronten. Fullpackade flyktingtåg rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon äntra en överfull tågkupé.
Vid fem-tiden samma dag lyfte 243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras mål Dresden.
                                                             xxx
Vid tio-tiden samma kväll tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.

Franz Gehmanns hade bäddat ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker, liksom skolornas och Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna. Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter kl 20 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i brand.

Med sitt barn rusade Maria Mächtig ut ur tåget och tryckte mot en brant banvall. Franz och hans familj kröp under sin vagn. De överlevde.

Tre timmar senare, kl 2 på natten kom nästa angrepp. 529 brittiska bombplan siktade in sig på de mörka, inte brinnande av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
                                                           xxx
I sin dödsångest hörde Franz' familj, dätr det tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde förnimmas mellan explosionerna. Utan att Franz hann hindra det tog hans fru ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han såg hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade människor ut på gatorna, vilkas asfalt klibbiga vid deras fötter. Maria sprang genom eldsflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig flickan, men när hon helt utmattad vågade stanna till, såg hon att dottern var död. Hon bar liket med sig av det som återstod av staden.
                                                          xxx
Följande morgon såg Franz Gehmann en kvinna, som med sina bara händer försökte krafsa upp en grop i den kalla jorden. Själv hade han lyckats hitta resterna av sina döda anhöriga och redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Marias dotter, lilla Gisela Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och hennes ettåriga barn.

Några timmar senare kom det tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska "flygande fästningar" ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd flyktingarna längs Elbe.
                                                          xxx
Liksom Hiroshima var Dresden, Elbes Florens, av ringa militär betydelse. Förut påstod seriösa historiker att 130 000 dödades på något dygn i Dresden, men det finns också uppgifter om över 200 000 dödsoffer. Men antalet dödade i andra världskriget överdrivs ofta. Så mera trolig är historikern Götz Berganders siffra på "minst 35 000". Massakern tycks ha varit en idé av Churchill. Inför toppmötet i Jalta behövde han något att imponera på vapenbrodern Stalin med.

Inte nog med att asfalten kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft som blåste in. Dessa källare kallas likgruvor av den amerikanske författaren Kurt Vonnegut i hans ytterst läsvärda bok "Slakthus 5".
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff www.tyresoradion.se  24 feb- 10 mars 2013

ROSOR från RADIO TUFF ( nr1335) 24/2 2013 till….

….till Skavlans program (15/2) på SvT, där Hadia Tajik intervjuades. Hon är något så märkligt som norsk kulturminister, blott 29 år gammal och av pakistanskt ursprung och muslimsk tro. Hon gjorde ett mycket tolerant och intelligent intryck.

….till Sveriges Televisions "Dokumentär utifrån" (17/2) som hade rubriken "Kvinnorna och generalerna". Det var en film av Maj Wechselmann om det ganska nedtystade folkmord som ägde rum i Indonesien i mitten av 60-talet. I förra Radio Tuff handlade krönikan om Diana Johnstones artikel om "folkmord". Där sades: "Det är typiskt att de västliga företrädarna av militära interventioner aldrig nämner att en halv miljon indonesier mördades 1965-66, men då var det fråga om kommunister och den ansvariga regimen Suharto var vänligt inställd till USA."

….till senaste numret av Tyresö Nyheter, som förutom en sida med programtablåer från Tyresöradion och med fina foton av flera medverkande har två hela sidor om att "Apparna tar Tyresöradion in i framtiden". Där finns också en artikel med rubriken "Skola i Kongo för Tyresöpengar" med uttalanden av Maj Britt Theorin, Leif Bratt och Monica Schelin. Dessutom finns en artikel om "Kultur- och idrottsgalan" och där nämns att Sylvia Ljungdahl är nominerad till "Årets ledare". Sylvia har i många år varit ordförande i två mycket aktiva föreningar: Tuff samt Kvinno- och tjejjouren. Priset delas ut den 8 mars och det är ju Internationella kvinnodagen, så vi håller tummarna för att Sylvia blir prisbelönad.

….till Tyresös främste versmakare Sven Lionell, som nu i Tyresö Nyheter på sitt kluriga vis travesterar självaste Nils Ferlin:

"Grämelsens son
på iPhone
smädar Hans, smädar Greta
Sociala, ja-ha
asociala, tycker ja'
borde medierna heta.
Ge mig ett rimord på människosyn
för den som alltid vill va' anonym
och som hånar i natten den sena
förklädd på en okänd distans.
Ändå syns att han har mellan bena
nånting, kan det vara en svans?

….till den 93-åriga britten Victor Gregg, som tidningen The Guardian nu uppmärksammar. Han har med anledning av årsdagen nyligen av terrorbombningarna av Dresden skrivit " A Survivor's Story". Han var krigsfånge i Dresden när denna kulturstad den 13-14 februari 1945 förvandlades till ett inferno. Han skriver bland annat: "När brandbomberna föll klibbade fosforn fast vid kropparna och förvandlade dem till mänskliga facklor. Skriken från dem som brändes levande blandades med skrina från dem som ännu inte hade träffats. Det var inget behov av flammor för att leda den andra vågen bombplan in mot målen, eftersom hela stan var en gigantisk fackla, som måste ha synts för piloterna på många mils avstånd". Och den här brittiske krigsveteranen tillägger: "Jag överlevde bomningarna av Dresden och fortsätter att betrakta dem som en krigsförbrytelse. Jag lider ännu av minnena från dessa hemska händelser, och min ilska vägrar att avta. Även så kallade ädla krig gör slaktare av oss alla".

….till insamlingen för ett skolbygge bland fattiga byar i Kongo. På ett par tre månader har 50 000 kr samlats in vilket räcker till ett andra och tredje klassrum och 11 525 kr till en början på ett fjärde klassrum. Det behövs alltså ännu mera pengar. Välkommen att använda Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 . Varenda krona går oavkortat till ändamålet

….till flera lockande möten, t ex om "En kärnvapenfri zon i Mellanöstern" i ABF-huset Sveavägen 41 kl 18 onsdag den 27 februari. Och i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 inleds kl 19 onsdag den 6 mars ett möte om "Kvinnor i krig och konflikter". Inledare: Eva Zillén från organisationen Kvinna till Kvinna. Och dagen efter, torsdagen den 7 mars kl 16-18.30, har Strandskolan sitt traditionella Öppet hus för Tuff-projekten i Indien.

(Hörs på www.tyresoradion.se )

Marianne Stieger: Rusta för fred och inte för krig!

Kära lyssnare, under ett antal veckor har en seg debatt handlat om huruvida Sverige ska ha ett starkare - och därmed dyrare - försvar eller inte. Debatten utbröt efter att ÖB hade yttrat att Sverige endast kan försvara sig i en enda vecka i händelse av anfallskrig. Genast har den gamla metoden för att få mera pengar till försvaret använts: Ryssland rustar upp och utgör alltså ett hot mot Sverige! Den här metoden är gammal och väl beprövad. Och varje gång har den vid tillfället sittande regeringen fallit till föga och beviljat mera pengar.
Men nu frågar jag er, kära lyssnare, hur många gånger har Ryssland verkligen anfallit Sverige? Som jag minns det från mina historielektioner är svaret: en gång. När jag ställer frågan till bekanta och vänner kommer genast svaret: Många gånger! Tänk på när ryssarna föll in i Stockholms skärgård och kustnära områden sommaren 1719 och plundrade och härjade! Det finns ju lämningar efter deras bakugnar på flera öar i Stockholms skärgård. Då måste svaret onekligen bli: Ja, de kom och härjade, men det var inget anfallskrig. Sverige hade med Karl XII i spetsen anfallit Ryssland 1707, blivit besegrad i slaget vid Poltava och flytt till Bender. Något fredsfördrag mellan Sverige och Ryssland existerade inte efter kungens död vid Fredrikstens fästning i november 1718.
Nästa fråga blir då: Ja, men när Ryssland tog Finland ifrån Sverige i kriget 1808-1809? Ja, då har de frågande rätt. Det var den gången Ryssland anföll Sverige för att tvinga in Sverige i en union mot Storbritannien, vilket tsar Alexander I hade lovat kejsar Napoleon vid en uppgörelse i Tilsit. Den gången föll de ryska trupperna in och härjade våldsamt i hela Finland, men även i Norrbotten och långt in i Västerbotten, och när Sverige hade blivit besegrat kom Finland under ryskt välde. Tyvärr lever ingen av dem som var med om den invasionen längre. Men hade de levt idag, är jag säker på att de hade svarat följande på försvarsministerns och andra krigiska penningäskares krav på utökat försvar: Nej, nej och åter nej! Låt oss hellre bli ockuperade efter en vecka och helst efter ännu kortare tid än att utsättas för långa, offerkrävande strider.

Minnena från andra världskrigets långdragna belägringar är fortfarande starka Var det värt alla offer? Vietnamkrigets årslånga förödande krig som drabbade civilbefolkningen hårt? Var det värt de otaliga offren? I Syrien och Mali pågår förskräckande inbördeskrig. Även här står åsikter och intressen mot varandra, och som vanligt smugglas det vapen till oppositionen, även om EU har förbjudit vapenleveranser. Krig är affär och några tjänar på det. Men åter kräver ett krig tusentals offer! Är krig alltid värt sina offer? Är det så våra generaler vill ha det i Sverige? Ett långdraget anfallskrig och ett utdraget försvar med tusentals, kanske hundratusentals offer och en totalförstörd infrastruktur?

Nej, kära lyssnare, låt oss rusta för nedrustning, låt oss rusta för ett fortlöpande fredsengagemang och för ständigt pågående fredssamtal mellan länderna istället. Sverige ska i fredstid satsa på att förhindra krig, inte på att vid ett eventuellt anfallskrig med onödiga offer förhindra att Sverige ockuperas. Det kommer i så fall att ske ändå, eftersom inget aldrig så starkt försvar kan hindra en fiendemakt från att invadera Sveriges långsträckta kuster. Så därför, kära lyssnare, är ett starkt TUFF en bidragande fredsinsats. Upp till kamp för fred, kära lyssnare, hälsar från Limhamn.

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1335

Notiser från Radio Tuffs man I San Francisco

En 15-årig flicka skjuts ihjäl, när hon promenerar genom en park med några vänner nära sitt hem i Chicago. Hon befann sig på fel plats vid fel tid, sägs det. Eller kanske hon togs för någon annan. Det vanliga. Enda anledningen till att jag och miljoner andra känner till henne, är att hon uppträdde med sin skolorkester på Obamas enorma firande av början på sin andra regeringsperiod den 20:e januari. Presidentens fru kommer att delta i begravningen.

I Los Angeles har en polisman förklarat krig mot resten av kåren, LAPD, (LA Police Department). Det originella med honom, Christofer Dorner, är att han INTE är en högerextremistisk galning, beväpnad till tänderna för att rädda landet från en FN-invasion eller en kommunistisk regering.

Nej, han är en svart polisofficer, som anklagar poliskåren och dess ledning för rasism, antisemitism, kronisk brutalitet mot stadens svarta och bruna invånare, korruption etc. Han har redan mördat en fd kollega och sårat två samt skjutit ihjäl två civila från polisfamiljer.

Polisjakten därnere är massiv, och jag läste att en bil liknande Dorners blivit pepprad med ett dussintal kulor bakifrån. Den visade sig innehålla två kvinnliga tidningsbud, som var ute på sin runda.

Fortsättning följer. Ha det så bra önskar
----------------------------------------------
Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson
(Radio Tuff hörs på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se

Bhikhu Vyas: Tuffs och systerskolornas insatser i Indien

Stödet från Tuff startade för 34 år sedan och har fortsatt utan uppehåll. I början fick vanliga skolor typ mellanstadier och högstadier hjälp med förbättringar. Så småningom ökade biståndet och omfattade cirka 50 skolor. Under de första två decennierna inrättades för Tuff-pengar många klassrum, elevhem, skollaboratorier och brunnar. El- och dieselmotorer kunde anskaffas liksom sportartiklar, böcker och andra läromedel. Tuff försåg många skolor i trakten med nödvändig hjälp i en besvärlig tid.

Sedan fokuserades Tuff-biståndet på de många lägren i trakten för säsongarbetande sockerrörshuggare, så kallade koytas (=knivarna). Medan föräldrarna för usla löner arbetade på fälten fanns det ingen som såg till barnen. Därför startade vi (stiftelsen VPSS) skolverksamhet i 50 stora tält för 2 500 barn i förskole- och lågstadieåldern. Lönerna för lärarinnorna och kostnaderna för de många skoltälten liksom kosttillskott och en uppsättning kläder till barnen varje säsong bekostades av Tuff.

För ca 25 år sedan koncentrerade vi våra ansträngningar från Valod-området, så ofta besökt av Tyresöbor, till det mera avlägsna området Dharampur med sina hundratals små byar. De bebos av stambefolkningen (tribals), nederst på den indiska rangskalan, oerhört fattiga analfabeter. Vår pålitliga partner Tuff ställde upp då också.

I Dharampur började vi med undervisning, eftersom där fanns inga fungerande skolor. Många Tuffaktivister besökte området med jämna mellanrum, sedan Gunnar Petersen och Åke Sandin som de första svenskar varit där 1989. Med solidariskt understöd från Tuff, inte minst genom Operation dagsverken i många svenska skolor har vi kunnat anlägga sex primärskolor, ett ambitiöst program för yrkeskunskaper, två gymnasier, ett elevhem för kvinnliga gymnasister och i slutändan har det lett till universitetsstudier.

Under det första decenniet i vår strävan att rycka upp Dharampur var Tuff var vår enda partner och bidragsgivare, som bekostade skolbyggnader, brunnar, mat, lärarlöner och andra utgifter. Så småningom inspirerade det några indiska föreningar och enskilda att engagera sig och det ledde till mångsidiga utvecklingsprojekt i Dharampur. Vid sidan av alla skolorna har många jordbruksförbättringar nu skett.

Vår organisation VPSS verkar nu i uppåt 100 avlägsna byar med en sammanlagd befolkning på 80 000 fattiga människor. Genom att inte använda statliga pengar bevarade vi vår kreativa frihet men finansieringen blev ett problem. Med tacksamhet klarade vi den situationen främst genom stödet från Tuff och den påföljande lokala hjälpen.

Det fina med de här projekten för fattiga människor är att de ibland själva bidragit genom sina arbetsinsatser och små penningbidrag. Det gäller till exempel planterandet av 115 000 mangoträd där biståndet från Tuff kombinerats med att likvärdigt stöd från mottagarna.

Vi är stolta över det långvariga samarbetet med Tuff.
----------------------------------------
Bhikhu Vyas, Tuffs partner i Indien sedan 1979
(Tuff betyder Tyresö Ulands- och Fredsförening och Radio Tuff hörs på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se

DE SJÄLVGODAS RÅA RASISM

Hur många är vi som ännu med glädje minns Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare, de som bland annat sjöng "What did you learn in school today, dear little boy of mine?" Vad den lille pojken lärt sig var att USAs segerrika krig var goda, och att han en vacker dag själv skulle få chansen att bli hjälte på ärans fält.

Om förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir vi ständigt påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar, britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa, deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad vi från Moskva till Hollywood i ett halvsekel fått lära oss: Att i andra världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de onda rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.

Ingen historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den också varit. Men hur sann är den?

Den effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner. Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.

Ganska okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla havet. Den förekom på den japanska sidan men minst lika otäckt bland amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermänniskor, inte bara av meniga soldater och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:

Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". Den australiensiske generalen Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar".

Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som apor gav upphov till ryktet att den för britterna fatalt snabba framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också massor av exempel på hur media och politiker rasistiskt hånade japanerna för att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.

Det är inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade 1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen".

Det finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och Roosevelt vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av lårbenet på en dödad japan.

I den ledande amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt, blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle. Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort filmer på temat.
---------------------------------------------
ÅKE SANDINS krönika i Pax nr 6/95. Fakta och citat hämade från boken "War without Mercy" av John Dower, professor vid University of California.

PS: FOTOT I LIFE. Tvivlade länge på att tidningen Life verkligen hade publicerat en så makaber och för USA komprometterande bild. Men den fanns som en helsida i Life den 22 maj 1944. På mostående sida finns bildtexten: "PICTURE OF THE WEEK. When he said goodbye two years ago to Natalie Nickerson, 20, a war worker of Phoenix, Ariz, a big handsome Navy lieutenant promised her a Jap. Last week Natalie received a human skull, autographed by her lieutenant and 13 friends and inscribed: 'This is a good Jap - a dead one picked up on the New Guinea beach' "

Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson hittade tidningen och sände mig helsidesbilden. Den hänger på väggen i mitt arbetsrum av två skäl: Dels är flickan jättesöt, dels visar den att krig också brutaliserar killar från ett demokratiskt och kristet land.

För övrigt: Krig är ju orgier i rasism

PS: Leve den konkreta antirasismen.

När Tintin-debatten rasade i höstas började vi i Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) att samla pengar till en skola bland 13 fattiga byar i Kongo. Den planeras att byggas med sex klassrum för 300 barn till analfabeter. De skall undervisas i två skift om dagen.

Varje klassrum beräknas kosta 25 000 kr. Vi har tack vare Tuffs hjälp och med solidariska människors gåvor redan tre klassrum finansierade och kostnaderna för ett fjärde är på god väg att täckas.

Flera än dem som redan bidragit kan alltså använda Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. I Tuff och Radio Tuff är ingen avlönad och alltså kan vi använda varenda insamlad krona till skolbygget.

Visst är det bättre att visa konkret antirasism än att beskärma sig över att gammalt seriealbum eller att tjäna pengar på vackert innesnack om "antirasism".