"FILOSOFERNAS KRIG"

Ja nu börjar en halvtimme på Tyresöradion (91,4 MHz eller www.tyresoradion.se ) när jag ska försöka att hålla låda själv. Det skall mest handla om hur folk som borde veta bättre och kunna hålla huvet kallt också rycks med av olika känslostämningar, innetrender eller mediakampanjer. Jag tänker koncentrera mig på filosofer och andra intellektuella vilkas uppgift det väl är att långt ovan våra fördomar, aggressioner och andra passioner klargöra sammanhang på ett logiskt och förutsättningslöst sätt.

Det är ju hög tid att nu blicka tillbaka på 1900-talet. Enligt min mening har ingenting mera präglat Europa under detta sekel än händelserna år 1914 och deras följder. Då började första världskriget. Enligt segermakternas deklarationer gick slakten av så där en tio miljoner unga män ut på att göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin. Men det blev tyvärr snarast tvärtom. Kriget som skulle bli det sista ledde i stället fram till det ännu värre andra världskriget och i stället för demokrati fick vi i många av Europas länder olika former av diktaturer: fascism, stalinism och nazism. Som vanligt stämde inte resultaten med krigsmålen .

Först en ögonblicksbild från en kväll just före första världskrigets utbrott: Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914:

Den unge patrioten för undan gardinen från caféets öppna fönster. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på den man som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han nöjd kvar på trottoaren och låter sig infångas.

När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. Segern hade byggt på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?

Dessutom hade den unge mannen på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det annalkande kriget. Han dödade i övertygelsen om "att rädda sitt land", vad denna klyscha nu må betyda.

Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år", som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok "1914".

Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialdemokratiska ledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det hotande kriget. De hade samlats i Bryssel och för att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning hade Jaurès då lagt armen om sin tyske kollega. I den upphetsade stämningen hemma i Frankrike var det en gest som de många krigsivriga uppfattade som landsförräderi.

När Jean Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut, så kanske var det på honom Bertold Brecht tänkte när han skrev:

På väggen stod det med krita
De vill ha krig
Den som skrivit det
har redan stupat

Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Europas huvudstäder de här dagarna utan också massornas jubelrop. I vimlet på Londons gator gick Englands ledande filosof, Bertrand Russell, omkring och förskräcktes av människornas glädje över kriget,

"alla skrikande, ilskna folkmassor, kejsare på balkonger anropande Gud, högtidliga ord
om plikt och uppoffring för att skyla över blodigt mord och raseri"

Russell skrev sedan om

"hur en hel stadsbefolkning, dittills fredlig och människovänlig, på bara några dagar
störtade ner i ett primitivt barbari och på ett ögonblick släppte loss det hat och den
mordlust som hela vårt samhälle är uppbyggt på att skydda oss emot"

Och Bertrand Russell får göra en bitter självkritik:

"Själv hade jag fromt trott på vad de flesta pacifister förfäktade, nämligen att krigen
påtvingades en motvillig allmänhet av machiavelliska och despotiska regeringar."

För Russell innebar kriget att han klev ned från sin filosofiska piedestal. Tidigare hade han menat att en filosof skulle syssla med logik och matematik, inte med etik och politik. Nu förstod han att förnuftet inte räckte utan att människan i stor utsträckning styrs av sina passioner. Likt Voltaire ville han nu hjälpa förnuftet till seger genom att känslorna underordnades det.

Han blir under kriget en intensiv agitator för fred, ingen lätt uppgift när folk hetsas till krigiskhet av en ensidigt förljugen press. En brittisk teologiprofessor anordnar bokbål på Russells skrifter. En professorskollega och tidigare vän säger nu att han skäms för att han någonsin tyckt om honom. När han 1916 engagerar sig mot införande av värnplikt genom att påpeka att "det finns inget mer fruktansvärt brott mot friheten än att tvinga människor att döda varandra", döms han till böter. Den tidigare så ansedde filosofiprofessorn sparkas nu från sin tjänst vid Trinity College i Cambridge. Han nekas utresevisum till USA och 1918 sätts han ett halvår i fängelse.

Ja, som Jolo uttrycker det i sin bok "Rivna fanor" ansågs den lilla kretsen av fredsivrare som

"fegisar, samvetsömma lipsillar som satt och pimplade te med fjolliga fruntimmer och
yrade om fred och rättvisa medan deras landsmän vann medaljer för tapperhet eller
offrade livet i skyttegravarna".

Russell tyckte det var plågsamt att bli hånad som förrädare:

"Jag känner mig förfärligt ensam i denna förfärliga tid…Jag skäms att tillhöra en så rå
djurart."

Bland filosofer och andra lärda var Bertrand Russell faktiskt ganska ensam i att kritisera också det egna landets krig. Som professor Svante Nordin påpekat i sin 1998 utkomna bok med den välfunna titeln "Filosofernas krig" var det regel att forskare och filosofer glömde sin vetenskapliga plikt att vara objektiva och i stället ivrigt vittnade till det egna landets fördel, till och med efter de linjer som respektive lands hatiska krigspropaganda hade dragit upp.

Detta kan förefalla bedrövligt, ja vulgärt, men det var ju minst lika illa bland präster, biskopar och andra representanter för den kristna kärleksreligionen under detta krig mellan kristna nationer. Som Victor Svanberg uttryckte det:

"Gud blev under första världskriget tyskarnas gud och fransmännens gud och på båda
hållen var Gud lika omänsklig som hans åkallare"

Till och med i USA, som deltog först i slutet och var på tryggt avstånd från det europeiska massmördandet, tog man kristendomen till hjälp, när man till exempel i kongressen bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot

"den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken
som ingen annan skändat historiens blad"

Men med moderna krig är det väl som Juan Bosch, 1963 störtad president i Dominkanska republiken, påpekade i sin bok "Pentagonismen" (1969):

"För att få män att gå i döden och få dem att döda krävs, att man ger dem en
moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet
att rättfärdiga sig inför sig själva"

Typiskt för Russell var att han under kriget oroade sig för sin kanske främste elev, som nu råkat hamna på fiendesidan, Ludwig Wittgenstein, av judisk börd och son till Österrikes störste stålmagnat. Trots att Wittgenstein ingalunda opponerade mot kriget utan anmälde sig som frivillig och deltog i kriget som soldat på östfronten brevväxlade han och Russell med varandra.

Wittgenstein motiverade deltagandet i kriget med att närheten till döden gav en möjlighet att bli en anständig människa och uppleva livet som meningsfullt. Sådana uppfattningar låg i tiden och många intellektuella uttryckte sig ännu mera uppskattande om krigets positiva betydelse för människorna. Det betecknades inte bara som ett renande stålbad utan som en heroisk plikt fjärran från det fredliga arbetets trista lunk. Kriget framställdes i idealistiska tongångar som ett offer för högre värden, höjt över den fredliga vardagens egoism, materialism och krämaranda. Att vapenfabrikanter och gulaschbaroner tjänade storkovan under kriget, medan miljoner unga män dödades, bortsåg man ifrån i sådana högtidliga deklamationer.

Ett antal kammarlärda gubbar med stort anseende gav genom sina närmast rusiga tirader kriget legitimitet. Den mycket kände tyske nationalekonomen, professor Werner Sombart, undslapp sig 1914 följande harang:

"Vi håller kriget heligt, därför att det syns oss vara den största sedliga makt, varav
försynen betjänar sig för att bevara människorna på jorden mot förfall och förruttnelse"

Franska professorer gick på i samma stil fast med omvända förtecken. Den främste franske filosofen, Henri Bergson, sedermera nobelpristagare i litteratur, påstod nu,

"att de stora andliga segrarna måste köpas med massor av blod och många
tårar….men att offret var rikt på frukter"

För Bergson var nu Tyskland barbariet på jorden och dess filosofi bara reflexen av den tyska djuriskheten och kriminaliteten.

Och när man till exempel läser vad den blivande nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann, skrev under första världskriget blir man lite förvånad över att han trots allt blev antinazist. Vid krigsutbrottet hade han uttryckt tacksamhet över att få uppleva så stora ting. Och i Gedanken im Kriege skrev han bland annat:

"Krig, det var rening….och ett oerhört hopp…. Det var nationens aldrig upplevda, väldiga
och svärmiska förmåga att sluta sig samman i beredskap inför den djupaste prövning,
en beslutsamhetens radikalism, sådan som folkens historia aldrig tidigare varit med om"

Det kan dock nämnas att Thomas Manns äldre bror, Heinrich, inte höll med utan betecknade kriget som en oerhörd katastrof för mänskligheten.

Också människor, som bara efter några år skulle bli internationella revolutionärer rycktes 1914 med av de då så trendriktiga nationella lidelserna. Ernst Toller, kommunistisk revolutionär i München redan 1919, yttrade 1914:

"Alla talar nu samma språk. Alla försvarar en mor, Tyskland"

Även neutrala länder som Sverige påverkades av de militaristiska passionerna. Den uppburna forskningsresanden Sven Hedin, en nationalhjälte på den tiden, hade redan åren före första världskriget gisslat den nya demokratiska tiden med dess fokusering på sociala reformer i fattigsverige, krävt pansarbåtar i stället och tillsammans med kung Gustaf V lyckats störta den liberala regeringen Staaff, den första svenska ministär som tillkommit efter val med allmän rösträtt för män.

Och i Södra Latins aula avhånades 1914 svenskarnas ovilja att dras in i kriget av en begåvad tonåring, den blivande författaren Bertil Malmberg, som deklamerade:

"Jag ser ett folk vars trötta huvud lutas
i sömn mot fredens kvinnoknän"

Ja, kvinnoknän var för den tidens män, som alla ville vara karlakarlar, något ytterst föraktligt förstås.

Också psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, påverkades av kriget, inte bara genom att han fick färre patienter, eftersom folk nu fick annat att bekymra sig för än sina neuroser. På västallierat håll smädades hans lära, som sades vara typisk för den tyska mentaliteten, vilken påstods vara vulgärt sexfixerad, underförstått: britter och fransmän hade mera civiliserade intressen.

Freud skriver under kriget en uppsats, Unser Verhältnis zum Tode (Vårt förhållande till döden), där han ändrar ett känt romerskt ordspråk till "Si vis vitam, para mortem" --"om du vill livet, förbered dig på döden". Han menar att människor normalt förtränger döden men nu påminns påtagligt om den genom kriget, som ger livet ett mera intensivt innehåll och värde. Han börjar tala om människornas dödsdrift.

En del av Freuds sentida lärjungar skulle gå mycket längre. På 1970-talet skrev psykoanalytikern Stefi Pedersen, att "människorna har ångest för freden", ja fred är "kyrkogårdens stillhet som manar till sorg".

Sigmund Freud kände för Österrike-Ungern under kriget, två söner överlevde som soldater det. När den habsburgska dubbelmonarkin av segermakterna hade delats upp i småbitar med Freuds hemstad Wien som det stora huvudet i det nu lilla Österrike, fjärranalyserade han den amerikanske presidenten Wilsons psyke. Det påminner om en slags hämnd, för Wilsons misslyckanden att skapa en rättvis fred förklaras nu bero på hans faderskomplex. Han hade genom att undantränga sina aggressioner mot fadern, en presbyteriansk präst, kommit att lida av ett oförlöst Oidipuskomplex. Därför hade han fått en religiöst kvinnlig läggning, ville vädja och övertala hellre än slåss. Alltså kom han skändligen till korta under fredsförhandlingarna med mycket mindre feminina typer som de europeiska hårdingarna Clemencau och Lloyd George.

En 28-årig fransman, Paul Nizan, skulle 1932 ironiskt häckla filosofernas hållning under första världskriget:

"Kriget var inte alls alla dessa strider, eldsvådor, dessa högar av avskräckande döda
kroppar, dessa dagar av leda och mord, dessa löpgravar och rensningsknivar, denna
ohyra och detta mänskliga snusk, som de stridande lärde känna utan det Rättas kamp
mot Makten, Descartes kamp mot Machiavelli, Bergsons mot den tyska maskinen. Inte
en blodig lek som vapenfabrikanterna tjänade på utan ett filosofiskt korståg, en
själsstrid".

Nizan, som var en idealistisk kommunist, stupade åtta år senare i andra världskriget.

Fanns det då inga flera dissidenter än Bertrand Russell under dessa år av krigisk hysteri? Jo i Schweiz fanns fransmannen Romain Rolland, som höll huvet kallt och påverkad av bland annat Tolstojs pacifism sände ut appeller om fred, sedan samlade i boken "Ovan stridsvimlet". I samma land satt också en landsflyktig ryss och hatade sitt tsaristiska fosterland. Han hette Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. För honom blev de tyska socialdemokraternas röster för kejsarens krigskrediter en avgörande vändpunkt, som definitivt gjorde att han lämnade den reformistiska vägen. Men för Lenin var inte freden det första målet utan det gällde nu, menade han, att förvandla krigen mellan nationerna till revolutionära krig inom länderna. "Bajonetternas tid har kommit" slog han fast.

Allteftersom första världskriget malde på och massgravarna växte kilometervis började en del yngre intellektuella ta avstånd från den gamla samhällsordningen som orsakat allt detta. Hoppet för många blev nu kommunismen. Georg von Lukacs var son till en judisk bankir i Budapest, hade doktorerat 1909 och fortsatt sin forskning i Tyskland. Han höll sig undan från kriget och var i början ingen anhängare av Lenins ryska revolution 1917. Påverkad av Dostojevskis författarskap menade han att bolsjevikerna bara ersatte den kapitalistiska terrorn med sin egen, drev ut Satan med Belsebub. Men på kort tid ändrade han sig och gick med i kommunistpartiet, varefter han utelämnade sitt von i namnet och blev Georg Lukacs kort och gott. Det revolutionära mördandet blev nu för honom ett moraliskt offer, en skuld man tog på sig i det ädla syftet att främja högre idéer och mål, alltså samma slags resonemang som borgerliga filosofer, fast med nationalistiska förtecken, hade hängivit sig åt under kriget. Lukacs blev folkkommisarie i den kommunistiska rådsdiktatur, som Bela Kun 1919 upprättade i Ungern. När den efter några månader föll, flydde han och räddades undan avrättning bland annat genom att tyska intellektuella, däribland faktiskt Thomas Mann, vädjade om nåd.

I Franska Ekvatorialafrika, nuvarande Gabon, alltså långt borta från massdödandet i Europa befann sig en märklig tysk, av många ansedd som ett universalsnille. Det var Albert Schweitzer, som inte bara var teologie doktor och kyrkohistoriker, medicine doktor och filosofie doktor utan också en genommusikalisk kännare och tolkare av Johann Sebastian Bach. När kriget bröt ut 1914 blev han på sitt missionssjukhus i Lambarene krigsfånge hos fransmännen och därför förhindrad att fortsätta att bota sjukdomar bland afrikanerna. Desto mera tid fick han för att fundera och filosofera.

Schweitzer hade länge tyckt att den västerländska kulturen var på tillbakagång, utan egen originell skaparkraft, bara efterapande tidigare generationers framsteg. Första världskrigets katastrof blev nu för honom beviset på att det förhöll sig så. Han hade inget emot framåtskridande på olika områden, tvärtom liksom den kontroversielle filosofen Friedrich Nietzsche bejakade Schweitzer livet. Men den ensidiga inriktningen på de materiella framstegen hade gjort att etiken glömts bort och det var orsaken till kulturens förfall, menade han.

Länge grubblade han över hur filosofin egentligen hade tacklat de etiska frågorna. Han tyckte att filosoferna så trist och snörpmynt hade behandlat etiken, att den blev svår att förena med hans egen världs- och livsbejakelse. Hur han sedan fann en användbar formel har han i sina memoarer beskrivit närmast som en uppenbarelse. Det var under en pråmfärd många mil genom urskogen till en sjuk fransk missionärsfru. Schweitzer var den ende europén ombord. Han satt på däcket och brottades med frågorna om livsvilja och etik. Och så händer det som han beskriver så här:

"På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord
flodhästar, stod plötsligt utan att jag anat eller sökt dem orden ändå klart för mig:
VÖRDNAD FÖR LIVET. Järnporten hade givit vika; stigen i snårskogen hade blivit
synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som
etiken är inneslutna"

Denna Albert Schweitzers absoluta grundprincip, vördnad för livet, har vi tragiskt ofta glömt under 1900-talet. Vi får se om vi kan förverkliga den bättre under kommande decennium, det som av FN har förklarats som icke-våldets årtionde.

Själv lutar jag gärna mitt trötta huvud mot "fredens kvinnoknän".
ÅKE SANDIN'
-------------------------------------------------------------------------------------------------Denna halvtimme på Tyresöradion (12/12 1999 -- 2/1 2000) har jag byggt främst på Svante Nordins bok "Filosofernas krig", men också på Jolos böcker "1914" och "Rivna fanor" samt på mina egna skriverier i boken "Goda krigare--och andra militaristiska myter" och i tidningen Pax. Den kommer i höst (2009) i repris på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se .

TUFFS BISTÅND UNIKT EFFEKTIVT

Så här års drabbas jag som vanligt av slutet-på-sommaren-neurosen. Ändå har inte sommaren varit någon höjdare. Det har varit omöjligt att nå människor och till och med på e-posten har det varit ovanligt glest med meddelanden.

Som terapi har jag löst en massa korsord, låt vara att jag också skrivit några krönikor och gjort några radiointervjuer. Och varje dag har jag ivrigt väntat på posten till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2. Nyfiken på den tiggarkampanj vi i Tuff bedrivit i sommar. Den har två verkligt behjärtansvärda ändamål. Det ena är för att de två barnbiblioteken i Bagdad skall kunna fortsätta med sin verksamhet och ge barn i denna våldsdrabbade stad en oas, där de kan läsa böcker, sjunga, teckna och trivas. Det andra är det arbete bland fattiga krigsdrabbade afghaner, vilket Tuff har stött under några år. I veckans Radio Tuff hörs bland andra Nasira Omidy, som två månader i sommar besökte Afghanistan. Hon berättar om djup fattigdom och mordiska attentat.

Det finns en del misstänksamhet mot internationellt bistånd. Den får då och då sin näring av medieuppgifter om att för stora andelar av insamlade pengar hamnar i välbetalda administratörers fickor. Nyligen åkte en anställd vid en stor hjälporganisation fast för svindlerier i mångmiljonklassen. Sådant drabbar inte bara nödlidande människor i utlandet utan också många frivilliga och oavlönade som samlar in pengar till Röda korset, Rädda barnen och liknande organisationer, vilkas fotfolk är värd all beundran.

Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) har med tiotals miljoner kronor i Indien finansierat massor av utmärkta projekt, inte minst skolor, brunnar och mangoträd. Men vi har också givit bistånd till noga begränsade insatser i Eritrea, Kenya, Mauritius, Bolivia, Ecuador, Guatemala, Irak, Afghanistan, Rijeka och Belgrad. I Tuff är vi stolta över att kunna skicka varenda insamlad krona till ändamålet utomlands. Det beror på att ingen är avlönad i Tuff och Radio Tuff. När vi ser Mikael Persbrandt på reklam-TV uppmana till bidrag för en av de stora biståndsorganisationerna, må det vara oss förlåtet att undra vad en så firad skådespelare kostar.

Tuff naggar alltså inte på insamlade pengar utan gör nu faktiskt tvärtom. Varje bidrag från solidariska människor fördubblas av Tuffs insamlingskonto, där det finns en del icke öronmärkta pengar. Sätter jag in 500 kronor till afghanska eller irakiska barn går alltså en tusenlapp till de behjärtansvärda ändamålen.

Nyligen hördes biståndsministern (och Tyresöbon) Gunilla Carlsson beklaga att många Sida-miljoner försvunnit i en korruptionshärva i Zambia. Det är alltid en risk att det blir alltför stort svinn, när man skickar stora klumpsummor, som via ibland giriga byråkratier i mottagarlandet ska förvaltas. Tuffs bistånd kan i jämförelse verka mycket blygsamt, men här rör det sig om begränsade projekt, skötta av hederliga partners på plats. Därför är resultaten lätta att kolla upp.

Använd alltså gärna Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 och god fortsättning på det som är kvar av sommaren önskar

Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1245) 30/8-13/9 -09

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1245) 30/8-13/9 -09 till....

....till författaren Henning Mankell, som i DN (17/8) bland annat säger: ”Jag började fundera på vad som enligt mig är en av de största politiska skandalerna under min livstid i Sverige, nämligen det här med ubåtarna i början av 80-talet, när i princip alla ljög” I början av augusti hade vi i Radio Tuff en utförlig genomgång av den svenska ubåtshysterins många märkliga och fantasifulla turer. (Se www.tuffsandin.blogspot.com eller www.tuff.fred.se )

....till Sveriges Radios program Vetenskapsradion som (20/8) intervjuade 83-åriga Nancy Hatch Dupree, arkeolog, författare och kallad ”Afghanistans farmor”, som sedan 40 år bor i Kabul. Hon gav dråpliga exempel på hur stora biståndsorganisationer med mycket välbetalda ”experter” felsatsar genom att utbilda bibliotekarier i distrikt, som varken har bibliotek eller böcker. Nu kämpar hon för att de afghaner som just lärt sig läsa ska få tillgång till böcker.

....till förra statsrådet Lena Hjelm-Wallén, tidigare också ordförande för Svenska Afghanistankommittén, som i Aftonbladet (19/8) bland annat skriver: ”Nu måste det ske en utveckling i landet. Afghanistan behöver skolor och hälsokliniker. Man behöver polis och ett fungerande rättssystem. Nu måste de militära insatserna styras om till civila insatser.”

....till de generösa och solidariska människor som hjälper Tuff att hjälpa fattiga krigsdrabbade afghaner genom insättningar på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2. Och rosor till dem som stöder de två barnbiblioteken i Bagdad genom insättningar på samma konto. Senare i detta Radio Tuff hörs Nasira Omidy, nyligen hemkommen från Afghanistan.

....till Dagens Nyheter, som (12/8)skriver under rubriken “Organutredning stoppas i albansk by”. Där heter det bland annat: ”Serber hävdar, att Kosovogerillan under kriget 1998-99 kidnappade uppemot 500 serber i Kosovo och förde dem till grannlandet, där de ska ha mördats och deras organ blivit sålda”. På sin blogg www.motbilder.se undrar Radio Tuffs Hampus Eckerman om oberoende liberala DN nu ska brännmärkas för ”antikosovoalbanism” liksom Aftonbladet beskylldes för antisemitism i organfrågor nyligen. Tidigare i år har vi i Radio Tuff nämnt att Carla del Ponte som åklagare i krigsförbrytarrättegångarna i Haag beklagat att också kriminalinspektörerna från Haag förvägrats tillträde till den misstänkta brottsplatsen i Albanien.

....till Statskunskapsprofessorn Ulf Bjereld som på sin blogg skriver om Donald Boströms märkligt kritiserade artikel i Aftonbladet : ”Med antisemitism avses enligt Nationalencyklopedin fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet finns det inget antisemitiskt i Donald Boströms artikel i sig. Den fråga Boström ställer är huruvida det finns något fog för de anklagelser som anhöriga till ihjälskjutna palestinier för fram, att soldater ur Israels armé tömmer döda kroppar på organ för att kunna användas till transplantationer. Boström skriver också att det borde bringas klarhet i om det verkligen förhåller sig på det sättet. Det är berättigade frågor och berättigade krav. Ingen hade reagerat om artikeln hade handlat om något annat land än Israel.” Senare i detta Radio Tuff kommer Hampus Eckerman att uttrycka sina synpunkter i ämnet.

MARIANNE STIEGER:I Skåne reclaimas och återreclaimas det

Kära lyssnare!
Nog har även ni hört modeordet ”reclaim” – det vill säga att återta något som tycks ha gått förlorat. Det började med gatufesten ”Reclaim the streets” på Kungsgatan i Stockholm för flera år sedan. Om jag inte minns fel, så handlade det i början om att återta gatorna från trafiken, att låta människorna, inte bilarna, nyttja gatorna. En god tanke som gick på tok redan från början.

Här i Malmö började reclaimandet i våras med ett upprop att återta Västra Hamnen. Från vem? Och vem skulle återta vad? Skulle Malmöborna återerövra Kockums gamla fabriksområde? Tja, ingen visste så riktigt vem som skulle reclaima vad åt vem.

Men en sak stod klart. Det var inte någon demokratisk aktion, utan ett gäng maskerade bråkstakar tog sig rätten att återerövra något som egentligen alla Malmöbor tyckte sig redan äga – nämligen strandpromenaden, skateparken och badbryggorna i Västra Hamnen, välbesökta platser för tusentals Malmöbor. Nåväl, reclaimarna gick på en nit. Invånarna i Västra Hamnen försvarade sin stadsdel med bravur. Istället för fest blev det ett snöpligt återtåg till centrum av staden, där rutor krossades.

Så tog sig några sommargäster i Falsterbo före att reclaima badbryggan från invånarna och övriga sommargäster. Ett gäng högnästa, tillresta adels- och rikemansherrar ansåg sig kunna paxa badbryggan för sitt nakenbad på morgnarna. De ställde sina trätofflor som markering på bryggan och njöt sitt ensamma nakenbad. Övriga hugade badspekulanter fick finna sig i att vänta. Eventuella badgäster, som tog sig förbi tofflorna, tillrättavisades handgripligen. Men se – då tog sig en yngling från Falsterbo rätten att återreclaima bryggan från de snobbiga stockholmska badgästerna. Ynglingen ifråga gjorde ett upprop att alla som ville skulle storma bryggan en viss morgon och strunta i de fisförnäma nakenbadarna. Den ynglingen besegrade modigt alla utan varken kängor eller gömt ansikte. Han framträdde till och med med sitt namn. Heder åt en sådan gosse. Nakenbadarna drog in svansen.

Så kom då den senaste reclaim-aktionen – återigen från ett gäng anonyma bråkstakar. Jag tror de kallar sig AFA – antifascistiska påstår de sig vara. Fega, ynkliga kräk anser jag dem vara. Detta gäng, tyvärr uppbackad av en presskonferens, på vilken de inte vågade visa sina ansikten, påstod sig vilja reclaima Malmös problemområde Rosengård från polisen. Nu hör till saken att det tack vare ett stort polisuppbåd äntligen har blivit lugn och ro i den tidigare så oroliga stadsdelen, till alla invånares stora glädje.

Då kommer det här svarta gänget, och då menar jag inte hudfärgen utan de kläder gänget gömmer sig bakom, och påstår sig vilja rädda Rosengård undan polisen. Och det samma dag som Ramadan, muslimernas fastemånad, inleds. Hur dumma kan dessa vilseledda ungdomar vara? Och vad är syftet med deras korkade aktioner? Vem står bakom dem och backar upp dem? Det är en fråga jag vill ha svar på!

Men nu händer något! I detta problemområde reser sig invånarna, ja, visserligen bara männen, för kvinnorna håller sig inomhus vid sådana tillfällen, och går i samlad trupp mot dessa AFA-ungdomar och försvarar sitt område. Visst, det hann bli både slagsmål, bränder och krossade fönsterrutor. Men Rosengårdsborna hade ställt upp för sitt område och försvarat det. Och det ska de ha all ära för AFA-ungdomarna drog snöpligt sin färde.
Här reclaimas ingenting mot Malmöbornas vilja!

En liten fråga: Kan inte föräldrarna till de här bråkande AFA-gängen reclaima sina ungar och lära dem demokratiska principer? Det är nämligen det de borde lära sig, innan de ger sig ut på gatorna och med våld påstår sig vilja rädda världen. Och det bakom döljande glasögon och masker. Är det demokrati? Jag bara frågar, hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger I Radio Tuff 30/8-13/9 2009

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1244) 09-08-16 till....

....till de generösa och solidariska människor som i sommar har satt in 12000 kr för Tuffs bistånd till barnbibliotek i Bagdad och fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. I Tuff jobbar alla oavlönat, så varje krona går oavkortat till ändamålet. Dessutom har Tuff lovat att fördubbla lyssnarnas/läsarnas gåvor. Så kampanjen fortsätter. Välkommen du också med bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36- 2

....till engelsmannen Harry Patch, som dog i somras. Det märkvärdiga med honom är att han blev 111 år gammal och var den siste överlevande soldaten från första världskriget. Han vägrade länge att uttala sig om kriget men under de sista åren av sitt liv arbetade han aktivt för fred och försoning i världen. ”Krig är inte värt ett enda liv”, sade han

....till Tyresöbon Eva Onegård, som liksom många andra tyska civila hade ett helvete i andra världskrigets slutskede, ständigt utsatta för segrarnas otäcka övergrepp. Hon sammanfattar sitt hemska öde som 15-åring med: ”Vi hade inget värde och vi återfick inget värde, för ingen talar om oss”. Det är sant att deras trauman är nedtystade i medierna, dock inte på Tyresöradion, där Evas skakande berättelse hörs till den 23 augusti

....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Kristna Freds’ generalsekreterare Elisabeth Lundgren, som i Aftonbladet (8/8) skriver under rubriken ”STOPPA SVENSK VAPENEXPORT!” De tar upp avslöjandet att svenska vapen nu påträffats hos den terroriststämplade gerillarörelsen Farc i Colombia och skriver bland annat: ”Att Sverige å ena sidan verkar för fred i Colombia och å andra sidan är ytterst ansvarig för att svenska vapen används i konflikten är motsägelsefullt och oacceptabelt”

....till TV-programmet Aktuellt, som (14/8) lät Svenska Freds’ ordförande Anna Ek debattera Afghanistan med försvarsminister Sten Tolgfors.

....till Hampus Eckerman, under många år medarbetare i Radio Tuff, som på sin blogg www.motbilder.se tar upp olika bedömningar av dem som dödar civila. Medan Nato-soldater och israeler bara det senaste året ostraffat har dödat massor av civila har nu en tysk domstol dömt 90-åriga Josef Scheungraber till livstidsfängelse för att han som 25-åring dödade tio civila italienare.

....till Jan Öberg, chef för stiftelsen TFF i Lund, som är en av de alltför få som uppmärksammade årsdagarna av Hiroshimas och Nagasakis förintelser och bland annat skriver: ”Begreppet terrorbalansen säger vad kärnvapen är, nämligen terrorismens vapen. Ett klart och väl preciserat engagemang för avskaffandet av kärnvapen är nödvändigt”

....till de människor som genom att fynda vid Tuffs stora loppis på ängen vid Tyresö centrum lördag den 29 augusti kl 11-15 förbättrar föreningens ekonomi, som är helt beroende av frivilliga insatser

Marianne Stieger: ATOMBOMBER OCH ANDRA HELVETISKA VAPEN

Kära lyssnare!
Äntligen är det slut på sommaruppehållet på Radio TUFF och man kan återigen höra nya spännande saker. Åke Sandins senaste krönika om de fruktansvärda atombomberna över Japan, när kriget var slut i Europa, och Japan redan hade erbjudit kapitulation, var åter ett av de där riktigt viktiga radioinslagen. Återigen drabbades jag av insikten att vi blir både lurade och manipulerade av krigsherrar och politiker i lika mån.

Även i Tyskland mindes man de hemska bombdagarna i Japan. Med anledning därav intervjuades en 93-årig japan vid namn Tsutomo Yanasuchi. Den mannen hade oturen, eller rättare sagt turen, att vara nära bombernas nedslagsplats och ändå överleva vid båda tillfällen, den 6 augusti i Hiroshima och den 9 augusti i Nagasaki. I Nagasaki var han endast 1,5 km ifrån platsen för detonationen. I Hiroshima undkom han utan större skador, men i Nagasaki brändes hans hud av i strimlor. Han tog sig ändå därifrån med ett fortfarande fungerande tåg, och efter tre helvetiska dygn blev han omplåstrad i sin lilla hemstad. Yanasuchis chef ville inte tro honom, när han berättade att en enda bomb hade utplånat en hel stad. Nej, för vem vill tro på något så helvetiskt?

I hela sitt liv har Yanasuchi lidit av sviterna efter atombomben – han och hundratusentals andra. Idag är mannen svårt cancersjuk, men han försöker ändå att informera om bombernas fruktansvärda effekter och hoppas därmed kunna förmå politiker världen över att ta sitt förnuft till fånga och avskaffa kärnvapnen.

Nej, något så fruktansvärt som en atombomb har jag inte upplevt i min barndom. Men helt vanliga brandbomber och andra djävulska bomber har jag hört och sett falla. Även min lilla hemstad Warnemünde drabbades. När Rostock, 15 km ifrån Warnemünde, bombades i ett stort angrepp 26-27 september 1942 efter flera mindre angrepp dagarna innan, råkade piloterna ha några bomber kvar i sina plan, och dessa fällde man helt enkelt över Warnemünde för att slippa ta dem med sig hem, ja, och för att kunna landa säkrare därhemma. Att man därvid dödade några människor och gjorde många hemlösa var ointressant. Att vårt hus inte drabbades var ett under, för skolan tvärs över gatan stod i ljusan låga efter en fullträff.

I Rostock, en av många hundra utbombade tyska städer, dödades vid detta tillfälle 200 människor och 30 000 blev utbombade och hemlösa. Bland dessa var min mors väninna. På förmiddagen hade väninnan fått meddelandet att hennes man hade stupat vid fronten, och på natten blev hon hemlös med tre små barn. Mellansonen hamnade under ruinerna, och hela natten grävde kvinnan med sina bara händer för att rädda sin son. Han överlevde som genom ett under, men led hela livet igenom av svåra trauman.

Än idag klarar jag inte av att höra månadens brandlarm utan att mina händer börjar skaka, och då har jag ändå klarat mig lindrigt undan. Hur måtte det inte kännas för alla miljontals hårt drabbade. Och då kommer min fråga: Hur i helvete kan det finnas människor som kallar sig
frihets- och självständighetslängtande och som än i dag kastar bomber över oskyldiga människors hem, dödar eller berövar dem sin frihet och självständighet? Jag bara undrar.

Men ni där i Tyresö, njut av friheten i skogarna i Tyresö och plocka blåbär, något jag inte kan göra här i dessa trakter, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 16-30 augusti

”SVENSKA BÖGAR MOT KÄRNVAPEN”

(Medger att rubriken är vald i medvetande om att sex alltid lockar till läsning)

När min yngre dotter skulle födas hade jag lovat min kvinna att vara med vid förlossningen. Det här var redan 1961 och då skulle moderna karlar vara med på BB och jag ville minsann inte vara sämre, även om sjukhuspersonalen inte alltid var entusiastisk, eftersom många av oss karlslokar inte alltid mådde så bra utan bara var i vägen.

Nu tvangs jag att svika min tappra ambition. Kom aldrig till BB. Det berodde på att den kvällen hade vi en lärarkollega hos oss. Han var homosexuell och olycklig, berättade att hans bror reservofficeren hade erbjudit honom sin tjänsterevolver för att han skulle kunna begå självmord. Snacka om homofobi!

Så när värkarna började sätta in kom vi överens om att vi inte kunde lämna honom ensam. Han och jag stod alltså på balkongen i Rågsved och vinkade uppmuntrande till min stormagade kvinna, som ensam fick ta en taxi till Sabbatsbergs sjukhus. För mig kändes det förstås väldigt spännande och ängsligt. Men han var full av sina egna problem och tycktes nästan tro att BB-resor tillhörde heterosexuella pars vardag.

Jag har haft förmånen att känna och samarbeta med åtskilliga homosexuella, alla schyssta, vänliga och duktiga. De har inte haft någonting av den exhibitionism som medierna älskar att visa från Pridefestivalerna, inslag som också en del homosexuella brukar beklaga. Herregud, jag minns ju att olikkönade par som hånglade eller bara pussades på offentlig plats förut åtalades för förargelseväckande beteende. De som inte kunde hålla sig tog sig in på T-centralen och stod där på perrongen och kramades, som om de skulle ta avsked. Det ansågs förmildrande.

På Hiroshimadagarna under 80-talet fyllde Svenska Freds plattan inne på Sergels torg med demonstranter mot kärnvapen. I dag får fredsrörelsen i augusti inte ens en procent av den uppmärksamhet som Pridefestivalen får. Numera är medierna så kommersialiserade att de undviker livsviktiga frågor och satsar på till exempel våra sexuella beteenden. Det lockar annonsörer och pengarna styr ämnesvalet.

Alltså är jag grymt avundsjuk på den folkfest som Pride har blivit. Till annan religion kan man ju konvertera. Men kan en gubbjävel som jag –en erotikens Svensson—”konvertera” till det trendiga homosexgänget? I så fall skulle jag bilda organisationen ”Svenska bögar mot kärnvapen” och med liv och lust delta i Pridefestivalen. Ett givet plakat skulle vara Roland ”Kådisbellan” Schütts affisch ”Make Love – not War”. Det vore ett lyft för kampen mot de kärnvapen, som hotar hela mänsklighetens existens.

Må det då vara oss förlåtet att Roland Schütt (1913-2005) och jag för några år sedan på Tyresöradion skojade om att vi hade blivit portade från Pridefestivalen. Vi påstod att orsaken hade varit att vi tittat för glupskt på de söta lesbiska tjejerna.
---------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1244) 16-30 augusti 2009

STORA HYCKLARDAGEN: DEN 8 AUG. 1945

Den 8 augusti 1945 fastställde andra världskrigets segrarmakter statuterna för Nürnberg-rättegångarna. USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen enades då i London om ett antal artiklar, efter vilka krigsförbrytare på den förlorande sidan skulle dömas.

Många bedömare i USA och England kritiserade rättegången, inte minst för att den ensidigt riktade sig mot förlorarna och att segrarna var både åklagare och domare. Några påminde om att segermakterna själva skulle ha kunnat bli anklagade för mycket av det som mängder av tyskar och japaner skulle komma att hängas för.

URSKILLNINGSLÖSA ANGREPP PÅ CIVILA
En annan artikel i Nürnbergstatuterna stadgas att våld, övergrepp och urskillningslösa angrepp på civila var en krigsförbrytelse. Två dagar innan Londonuppgörelsen, alltså den 6 augusti 1945, fällde amerikanerna atombomben över Hiroshima. Visserligen kallade president Truman staden för en militärbas, men i dag vet alla att han ljög och att uppåt ca 70 000 civila ögonblickligen dödades -- och många skulle fortsätta att dö åratal efter kriget

Dagen efter uppgörelsen om att masslakt på civila var en ohygglig krigsförbrytelse fick den en närmast ironisk hederssalut genom atombombsanfallet på Nagasaki den 9 augusti 1945.

ANFALLSKRIG
Nürnbergstatuterna fastslog, att anfallskrig var den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom det leder till alla andra brott under det påföljande kriget. Just den 8 augusti 1945, då segrarmakterna enades i London om att förlorarna skulle dömas för bland annat anfallskrig, gick Sovjetunionen till anfall mot Japan. Det skedde med de allierades samtycke, även om USA hade blivit alltmer kallsinnig till Sovjets inblandning i Asien, dock inte av några etiska skäl utan rent maktpolitiska. Sovjetunionen bröt därmed den icke-angreppspakt man hade ingått med Japan. Som belöning för detta sena inhopp genom anfallskrig fick Sovjetunionen de japanska Kurilerna och södra delen av ön Sachalin. Brott inte bara tolereras utan lönar sig --för segrare.

Vem har hört talas om att ryssar, amerikaner, britter eller fransmän dömdes för krigsför-brytelser under och efter andra världskriget? Antingen begick de aldrig krigsförbrytelser eller......

Björkbacken Tyresö den 8 augusti 2009
Åke Sandin, tel 08-712 4463

”ATOMBOMBERNA RÄDDADE LIV”!??

Morgonen den 6 augusti 1945 fällde ett amerikanskt flygplan en atombomb över den japanska staden Hiroshima. Uppåt 100 000 barn, kvinnor och män brändes omedelbart ihjäl. Många andra dog åren efteråt av den cancer som den radioaktiva strålningen hade förorsakat. Tre dagar senare fälldes en atombomb också över staden Nagasaki med ungefär samma förödande verkan som i Hiroshima.

Det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de allra flesta civila. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.

Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I ett triumfartat meddelande till medierna påstod presidenten att bomben fälldes över ”armébasen Hiroshima”. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.

Faktum är att Hiroshima bland annat valdes för att staden var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta andra japanska städer av den storleken redan helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda flygraid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades uppåt 100 000 människor, av vilka de flesta omkom i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militärindustriellt perspektiv-- så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju alltför många länder sen dess har gjort.

Efteråt förgyllde segerrusiga medier piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Amerikanerna lade locket på och hindrade journalister att besöka de atombombade städerna. Det tog ett år, innan John Hershey lyckades smyga in i ruinstaden Hiroshima. Han beskrev sedan i tidskriften New Yorker, vad de beundrade bomberna hade ställt till med, att de hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Av överlevande fick han reda på en del av vad som hade hänt den 6 augusti året innan:

Ett av dessa vittnen berättade så här:

"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

John Hershey skriver också:

”Somliga hade fått ögonbrynen avsvedda, och huden hängde i slamsor från ansikten och händer. Andra höll på grund av smärtan armarna sträckta rakt upp, som om de bar någonting i båda händerna … Många var nakna eller hade bara några trasor på kroppen. På somliga nakna kroppar hade hettan bränt figurer, av axelband på underklänningar och dylikt, och eftersom vitt återkastar hettan och svart absorberar den och för den vidare mot huden, var somliga kvinnokroppar mönstrade med samma blommor som hade funnits på deras kimonor.”

Med västliga mediers hjälp prånglades då flera trosartiklar ut, som många än idag tyvärr tror på. Den första, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan. Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.

Den populäraste myten, att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"

Och så här skrev i sina memoarer Dwight D Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:

"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"

Winston Churchill, skrev i sitt stora verk om andra världskriget:

"Det skulle vara ett misstag att tro, att Japans öde bestämdes av atombomberna. Landets nederlag var säkrat redan innan den första atombomben fälldes".

Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:

"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."

Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Många historiker menar, att USA till varje pris med atombomberna ville demonstrera sin väldiga militärmakt för att sätta sin vapenbroder, Stalin, på plats.

I dag är vår värld nedlusad av tiotusentals kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens. Vi människor borde samfällt vråla till över detta människoföraktande vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:

"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödliga uttryck?"

Robert McNamara, USA:s försvarsminister under Vietnamkriget, var i farten redan 1945, då som ung akademiker vid det prestigetyngda Harvarduniversitetet. Där utvecklade han matematiska modeller för bombningar av japanska städer med fosforbomber som gick ut på att öka verkningskraften men hålla kvar kostnaderna på samma nivå. På gamla dar säger han i dokumentärfilmen ”The Fog of War”:

”Hade vi förlorat kriget skulle vi ha betraktats som krigsförbrytare”

Västliga och israeliska krigsförbrytare åtalas aldrig utan de hyllas av medierna och några av dem står rentav statyer. Det är deras besegrade motståndare som demoniseras, fängslas och avrättas.
------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1243) 2009-08-02

”PÅ 1600-TALET SKÅDADE FOLK DJÄVLAR”

Alla svenskar över 40 minns säkert de många somrar på 1980-talet och några år framåt, då medierna nästan varje vecka larmade stort om de sovjetiska ubåtar som sades vimla i svenska vatten. Många gånger framförde jag mitt tvivel i artiklar och radioprogram. Redan under Radio Tuffs första månader 1985 intervjuades Ingemar Myhrberg, som 1985 kom ut med boken ”Ubåtsvalsen”. Han skrev bland annat:

”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”

Men Myhrberg var i början ganska ensam i sin kritiska journalistik när ”de hundra pravdorna”, som han kallade svenska medier, varje vecka braskade åstad med nya häftiga historier om förmenta sovjetiska ubåtar. I Radio Tuff sade han bland annat:

”När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.”

Det fanns dock några andra publicister som så småningom uttryckte sina tvivel på den enda rätta uppfattningen, den att Sovjet med sina ubåtar ständigt kränkte svenska vatten. Bland dem fanns Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén, självfallet också intervjuade i ”Radio freies Södertörn”, alltså Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff

Också militärer tillhörde dissidenterna. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler, som jag intervjuade, kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den svenske generalen och förre arméchefen Nils Sköld avfärdade slutsatserna i den parlamentariska ubåtskommissionen, där Carl Bildt var den mest aktive, med följande salva:

”Man fick det att stämma med en förutfattad mening, men de argument som är anförda håller inte för en vanlig källkritisk granskning och skulle aldrig hålla vid en juridisk bedömning. Det finns inte ett enda argument eller något bevis, som håller för en slutsats.”

Roligast var kanske ändå den norske konteramiralen Ola Thomesen, som i programmet Striptease i Sveriges Television 1993 tyckte, att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv. Hans lätt ironiska tonfall tydde på att han kunde många elaka Sverigehistorier:

”När man sitter i skogen en mörk natt, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”

Men den sovjetiska ubåten U 137 då, den som hösten 1981 låg som en död jättepadda efter att ha gått på grund i Blekinge, i militärt skyddsområde rentav? Jag medger att jag i förstone liksom andra svenskar blev upprörd över den östliga stormaktens fräcka intrång i våra vatten. Men så småningom hopade sig frågorna:

Hur kom det sig att den förmenta spionubåten dundrade in i övervattensläge med dånande dieselmotorer, så att många i trakten hörde den men trodde att det var svenska örlogsfartyg eller helikoptrar? Och varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?

Sovjet skyllde på felnavigering, vilket bara väckte hånfullt löje i svenska medier. Men så småningom framkom det att svensk militär hade tystat ner, vad Försvarets Radioanstalt (FRA) hade upptäckt: Att sovjetiska fartyg och flygplan hade spanat efter sin försvunna ubåt i farvattnen öster om Bornholm. Det stödde påståendet om felnavigering.

Den förste svensk som gick ombord på den grundstötta U 137 var en erfaren sjöofficer, kommendören Karl Andersson, som ledde de första förhören med den ryska besättningen. Han har efteråt berättat att inga journalister vid de välbesökta presskonferenserna 1981 brydde sig om att fråga honom om vad han trodde om den grundstötta sovjetiska ubåten. Sedermera har han hävdat att det rörde sig om en grov felnavigering och om de många vittnesmålen om ”ubåtar” som U 137 sedan gav upphov till sagt:

”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”

Redan 1982, året efter U 137:s grundstötning, kom nästa stora ubåtskalabalik. Det var den av medier från hela världen skildrade ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden, där det flitigt sjunkbombades i flera dagar. Men ingen ubåt påträffades, inte ens en mutter från någon inkräktare.

Men året därpå fastslog den parlamentariska ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest aktive att det var sovjetiska intrång. Ett av dess allra tyngsta bevis var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde sex år efter händelserna i Hårsfjärden.

Nästa ”huvudbevis” skulle märkligt nog hålla i hela 26 år. Därvid är jag beredd att avslöja hur förtjust jag försommaren 2008 blev i Amalia. Nej, det var faktiskt inte vanlig gubbsjuka, ty Amalia är en hundra år gammal galeas, som ligger på ett varv vid Muskö. Men Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde då äntligen en ordentlig analys av ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.

Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.

Det finns bedömare som anser att det kan ha varit Natoubåtar i farten. Det är ju svårt att förstå vilka motiv Warszawapakten kunde ha för att kränka svenska vatten. I slutet av 1980-talet hördes fredsforskaren Wilhelm Agrell i Radio Tuff. Han hade baserat teorier på det han ansåg vara sovjetiska kränkningar. Men på den avgörande punkten, vilka motiv Sovjet kunde ha haft, blev han lika mångordig och obestämd som andra ubåtstroende så kallade experter.

Om det mot förmodan fanns främmande ubåtar i svenska vatten, så hade faktiskt Nato ett begripligt motiv, nämligen att skrämma neutrala Sverige för sin östliga stormaktsgranne. Självfallet gynnades Nato av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan då på 1980-talet stämplade som ”ondskans imperium”. Ola Thunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, menar att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige för Sovjet. Han skriver:

”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”

Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.

Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen segrade och fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin.

Journalisterna trivdes alltför länge i grumligt bottenslam med sina häftiga historier om dessa ubåtar. På sistone tycks de ha nyktrat till. Två artiklar på Dagens Nyheters debattsida i juli 2009 tyder på det. Den ena är skriven av tidningens förre chefredaktör Svante Nycander. som under rubriken ”Militären vilseledde regeringen om ubåtar” bland annat skriver:

”Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna. Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.”

Ja, den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström fick avgå 1985 efter det att han till några borgerliga journalister yppat sina tvivel på den enda då godtagbara uppfattningen om ubåtarna.

Dagen efter Nycanders artikel skriver en annan framstående publicist, Sune Olofsson i Dagens Nyheter. Han har varit Svenska Dagbladets debattredaktör och försvarsreporter. Under rubriken ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna” skriver han bland annat om ”mer än tio års ubåtshysteri”

”Många av oss journalister som bevakade ubåtsjakterna på 80-och 90-talen förvandlades till okritiska patrioter när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskrona skärgård. (....) Att sedan vissa journalister, som försökte att resa motbilder och följa det kritiska journalistiska uppdraget, stämplades som näst intill landsförrädare är mer än skrämmande.”
----------------------------------
Åke Sandin
Kommer i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuiff augusti 2009. 91,4 MHz och www.tyresoradion.se

Då var det 1919

(Nu 2009 är det 300 år sedan den svenska stormakten vid Poltava led sitt avgörande nederlag. Det är 200 år sedan Finland skildes från Sverige och blev ett tsarryskt storfurstendöme och "Märkesåret" har jag skildrat utförligt på Tyresöradion. Men det som hände för 90 år sedan blev delvis ödesdigert för 1900-talets historia.)
----------------------------------
Jag känner några alldeles utmärkta människor som fyller 90 år 2009. Hur var det egentligen under deras födelseår 1919? Ska man svara på det under en halvtimme, är man tvungen att välja ut några få händelser och förhållanden. Det är alltid så när man sysslar med historia att man i den oändliga uppsjö av fakta som finns måste göra ett urval, samtidigt som man måste försöka att skildra de utvalda bitarna så sakligt som möjligt.

I det sargade Europa var i alla fall 1919 det första fredsåret efter första världskriget. 10-12 miljoner människor hade slaktats, de allra flesta soldater i åldern 18 till 30, blomman av Europas manliga ungdom eller den förlorade generationen som det brukar heta. Det här året jobbade alla stenhuggare och skulptörer febrilt och på övertid med att förse olika städer med minnesmonument över dem som stupat för kung och fosterland. Och i Paris och London skulle man uppföra monument över den okände soldaten. Det var om detta Ruben Nilsson skrev en sorgligt ironisk visa om de människospillror som vilar under en triumfbåges vita marmorvalv.

Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ned en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och talar stort om mina hjältedater.

Och slutstrofen:

Här ligger jag den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar man den okände soldaten

Men ännu hade inte krigen börjat att direkt döda en massa civila, som i andra världskriget där hälften av de ungefär 50 miljonerna som dödades var barn, kvinnor och obeväpnade män, eller som i Korea- och Vietnamkrigen där andelen civila offer var ännu högre.

Ändå hade kanske första världskriget skulden till att 20-30 miljoner civila faktiskt också strök med. Det var i spanska sjukan som härjade som värst just kring år 1919. Var någonstans sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Kina, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts? I dag säger läkare att sjukdomen spreds med fåglar genom deras avföring.

Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.

Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Jag har hört många äldre svenskar berätta om att den eller den släktingen dog i spanska sjukan. I det hus på Hälsingegatan i Stockholm där Roland Schütts föräldrar bodde härjade spanskan hos varenda familj. Anna Höglin i Trollbäcken berättar att bara på hennes lilla, relativt isolerade hemö, Trysunda vid Ångermanlands höga kust, bebodd av något dussintal familjer begravdes samtidigt sju personer, alla offer för spanskan. Andra berättar att en del av dem som överlevde fick men i form av hjärnskador med sömnsjukeliknande tillstånd eller någon form av Parkinson.

Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.

I Versailles och andra Parisförorter satt nämligen under första halvåret 1919 statsmän från 27 segrarländer och skulle skriva ihop olika fredsavtal, som förlorarna inte fick diskutera utan bara skulle tvingas att skriva under, så man tyckte det var lika bra att tills vidare hålla tyskarna under stövelklacken. Men enigheten bland diplomaterna var dålig. Det blev snarare ett flera månader långt gräl eller en huggsexa, därför att varje land ville ta för sig så mycket som möjligt av det som de besegrade skulle avtvingas.

Med all respekt för gamle Clemenceau, Frankrikes tiger som han kallades, och Storbritanniens Lloyd George var det i början av fredsförhandlingarna USA:s president Woodrow Wilson som överskuggade alla andra. När han anlände till Europa hyllades han som en världsfrälsare, som förväntades skapa en rättvis fred i ett Europa som nu skulle präglas av demokratiska ideal med respekt för olika folks medbestämmanderätt, fjärran från militarism, revanschism, hemlig diplomati och stormaktsränker som traditionellt hade ställt till med så mycket elände i vår världsdel. Överallt möttes Wilson i början av jublande folkmassor, och skolflickor strödde blommor på de gator han drog fram under sin triumfartade färd. Ändå skulle strålglansen kring honom falna allt snabbare under år 1919. Det påminner en smula om de gamla grekiska tragedierna: När hjälten står på höjden av makt och popularitet vredgas gudarna och störtar honom ned i djupaste elände.

Det var ingalunda något fel på Wilsons idéer eller avsikter. Innan han 1912 valdes till president hade han varit akademiker, till och med rektor för det prestigetyngda Princeton-universitetet. Av Europas hårdhudade realpolitiker skulle han därför komma att kallas "profeten från Princeton". 1916 omvaldes han på parollen att hålla USA utanför det europeiska masslaktandet. Året efter gick USA ändå med. Den officiella orsaken var det oinskränkta tyska ubåtskriget men i bakgrunden fanns också de väldiga lån amerikanska banker givit de västallierade. USA riskerade att förlora mycket pengar, om Tyskland skulle segra.

I ett tal den 8 januari 1918 skisserade Wilson sina berömda 14 punkter som han ville skulle ligga till grund för den kommande freden. Det var dessa 14 punkter som världen beundrade och som fått tyskarna att i hopp om en rättvis fred gå med på vapenstillestånd, utrymma Frankrike och Belgien och militärt också Rhenlandet, utlämna hela sin flotta till britterna och också avstå från en del andra krigsviktiga ting som åtskilliga vapen, lokomotiv och bilar, samtidigt som de försökte bemästra spanska sjukans härjningar och den fortsatta allierade hungerblockaden.

Men i Paris under vintern-våren 1919 skulle president Wilson tvingas överge eller urvattna den ena efter den andra av sina 14 punkter. Det finns en karikatyrteckning från den här tiden som visar honom som en skolpojke i kortbyxor, en anspelning på hans akademikerbakgrund. Vid hans sida ligger en tiger försedd med Clemenceaus ansikte och mustasch och med ett papper i käften. "Tigern äter upp mina 14 punkter", klagar den gråtande skolpojken.

Nu var det inte bara den 78-årige hårdingen Georges Clemenceau, Frankrikes konseljpresident, som envetet och skickligt fick Wilson att överge sina ideal eller åtminstone kompromissa bort stora bitar. Man glömmer lätt att till exempel Asiens nya stormakt, Japan, tillhörde segrarna i första världskriget och alltså hade säte vid konferensborden i Paris. Japanerna tillerkändes en del tyska besittningar i Stilla havet men de ville också ta över de tyska intressena i Kina, något som stred mot Wilsons ideal om folks självbestämmande och framförallt mot den Kinavänliga opinionen hemma i USA. Det visste man i Japan så därför gjorde dess diplomater en fint. Först krävde de att det skulle skrivas in en klausul om rasernas likställighet, i dag en självklarhet men inte så 1919. De visste mycket väl att förslaget var utsiktslöst. England och Frankrike härskade över väldiga kolonialområden i tredje världen och USA släppte hellre in vita analfabeter som invandrare än japanska läkare och hade raslagar, som diskriminerade den svarta befolkningen. Därför fick japanerna mycket riktigt nej på sitt antirasistiska förslag. Men när de sedan krävde att få efterträda tyskarna i Kina kunde man för skams skull inte neka dem en gång till utan gav efter. Det ledde till att den kinesiska delegationen i protest lämnade Paris och åkte hem till Kina, där studenterna demonstrerade i massor mot de kinesiska ledarnas mesighet gentemot rovlystna västerlänningar och japaner. På 1800-talet hade européernas framfart --med övergrepp som att britterna tvingade på Kina opium från sina kolonier-- lett till att kineserna kallade oss vitingar för "de främmande djävlarna" eller "långnäsorna", det sistnämnda en kritisk recension av vårt utseende.

Engelsmännen var måttligt förtjusta över Wilsons förslag om havens frihet, nu när de var kungar på haven och "ruled the waves of the sea" ännu mera dominant än förut, eftersom den tyska flottan överlämnats till dem, låt vara för att sedan sänkas av de förödmjukade tyska sjömännen.

Och gamle Clemenceau, som gjorde allt för att förlöjliga den vältalige och idealistiska amerikanske presidenten, gav inte ett skvatt för Wilsons förslag om öppen diplomati, som skulle demokratisera också utrikespolitiken, ställa den under folklig kontroll. De franska ledarna ville som förr sluta hemliga avtal med vilka de behagade, högt över sina medborgares och skattebetalares huvuden.

Jämte USA, England och Frankrike räknades Italien, låt vara på nåder, till de fyra stora vid fredskonferensen. Italiens beteende hade under första världskriget inte varit direkt ärofullt och deras krigsinsatser hade inte varit särskilt lysande, trots att 600 000 italienare hade stupat. Det som fläckade deras anseende var att de före kriget varit i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Men 1915 hade de inlett en köpslagan med de båda stridande sidorna för att gå med i kriget. De västallierade lovade ut belöningar mest rundhänt, så att Italien svek sina paktbröder och fick ett sådant där hemligt avtal som den demokratiske Wilson tyckte så illa om. Det sägs att Wilson så småningom skar tänder, när han konfronterades med de italienska delegaterna Orlando och Sonnino.

Ändå hade Wilson redan från början av fredskonferensen gått med på att Italien fick flytta fram sin nordgräns så att den omfattade också Sydtyrolen med dess kvarts miljon tysktalande. Det rimmade inte alls väl med Wilsons demokratiska ideal om folks rätt att tillhöra det land de ville bo i. Om detta skriver Jan Olof Olsson, Jolo, i sin postumt utkomna bok "Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919" lika lakoniskt som ironiskt:

"Tyskland och Österrike hade förlorat. Tyskar kunde man ge bort"

Ja, tyskar gavs bort med ett cyniskt åsidosättande av Wilsons demokratiska princip om folks självbestämmanderätt. Tyskland fick avträda en åttondel av sitt landområde och många miljoner tyskar hamnade nu i nybildade stater som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Bara i ett enda område förverkligades Wilsons ideal, vilket var hedrande för oss i Norden. Det gällde nämligen Danmark, som 1864 hade berövats Schlesvig-Holstein av Bismarcks Preussen. Det var för resten den gången den storslagne svenske kungen, Karl XV, hade lovat Danmark hjälp, ett löfte som vi sedan svek, när det väl brände till. I Schlesvig anordnades en folkomröstning. Det norra, dansktalande Schlesvig röstade inte oväntat för att tillhöra Danmark, det tysktalande södra Schlesvig för att tillhöra Tyskland. Och så blev det också, helt enligt människornas önskan.

Annars anordnades det en folkomröstning också i Schlesien. Men städer, vilkas invånare till 70-80 procent röstade för att tillhöra Tyskland tilldelades ändå Polen.

Ännu värre blev det för Sudetområdets 3 ½ miljoner tyskar, som plötsligt utgjorde mer än en fjärdedel av den nybildade staten Tjeckoslovakien. Den 4 mars 1919 demonstrerade de i Wilsons anda för självbestämmande. Men 54 obeväpnade tyskar, däribland barn och åldringar, mejades ned den dagen av den tjeckiska milisens kulor och ett hundratal sårades. Sex dagar senare rapporterade Harvard-professorn Archibald Coolidge till de amerikanska fredsförhandlarna i Paris om sudettyskarnas missnöje och menade att det i framtiden kunde bli ödesdigert. Tyvärr fick han rätt.

I president Wilsons 14 punkter fanns en försiktig formulering om kolonialismen. "Infödingarnas intressen", som det hette, skulle också beaktas. Men de två västmakterna var ju de ledande kolonialmakterna och mindre skulle deras landinnehav inte bli nu när de nu övertog också de tyska kolonierna. Enbart Storbritannien härskade över en fjärdedel av världen. Indien kallades juvelen i den brittiska kronan och indiska soldater hade snällt låtit sig fraktas till Europa för att slåss mot Tyskland, ett land de aldrig hört talas om. Men medan statsmännen satt i Paris och grälade om vilka bitar av rovet som skulle tillfalla vilka, kom oroande rapporter från Indien. Britterna hade i mars infört en lag, som gav dem rätt att i två år kvarhålla indier i häkte utan dom och rannsakan. Advokaten Mohandas Gandhi uppmanade därför till storstrejk och oroligheter bröt ut.

I staden Amritsar i Punjab brändes brittiska byggnader ned och några engelsmän lynchades. En kvinnlig engelsk missionär, som misshandlades, lyckades undkomma genom att krypande ta sig till räddningen. Den 13 april samlades tusentals indier på en öppen plats i Amritsar, som kallas Jaliantvala Bagh, lika okänd i Europa som bittert ihågkommen i Indien. General Reginald Dyer tågade dit med 50 man och lät utan förvarning öppna eld rakt in i den obeväpnade folkmassan. 379 indier dödades och över tusen sårades. Sedan tvingade generalen alla indier som kom till den gata på vilken den kvinnliga missionären hade krupit fram att göra detsamma.

Kriget på västfronten hade ända fram till vapenstilleståndet förts utanför Tyskland. Det var alltså Belgien och norra Frankrike som hade förhärjats. Flandern såg ut som ett månlandskap med miljoner granatkratrar och oändliga mil av skyttegravar. I Paris ålades Tyskland nu att betala skadorna. Men man satte skadeståndsbeloppet så högt att Tyskland inte ekonomiskt skulle kunna repa sig. Redan under 1919 försämrades markens värde femfalt och sedan skulle inflationen galoppera iväg miljonfalt. I många tyska städer förekom oroligheter och kupper året 1919. I Berlin gjorde spartakisterna --uppkallade efter den romerske slavledaren Spartacus-- uppror men deras ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades av militären. "Det flyter ett lik i Landeskanal", som det står i visan. München var om möjligt ännu mera turbulent under 1919 men det berättade Robert Stieger om här på Tyresöradion.

Versaillesfreden undertecknades den 28 juni 1919, på dagen fem år efter unge Gavrilo Princips mord i Sarajevo på det österrikiska tronföljarparet, den gnista som skulle tända världsbranden. Först vägrade det nu demokratiska Tyskland --kejsaren hade schappat iväg till Holland redan vid vapenstilleståndet i november 1918-- att skriva under, så orättvisa tyckte också de tyska socialdemokraterna att villkoren var. Men de hade inget val utan skickade fram två okända män, Müller och Bell, att i Versailles spegelsal skriva under dokumentet.

Sedan generalerna givit upp och kejsaren abdikerat fick demokratiska tyska politiker nu alltså kratsa deras kastanjer ur elden, stå där med skulden, skammen och nesan. Det hjälpte inte att tyskarna sommaren 1919 antog en utomordentligt demokratisk grundlag i Weimar, som skulle bli Europas kulturhuvudstad 80 år senare. Av de västmakter som så högtidligt sade sig ha utkämpat kriget för demokratins skull fick den nya tyska demokratin föga hjälp.

Politikerföraktet skulle blomstra i Weimarrepubliken, som blev ett omtyckt angreppsmål för alla missnöjda i ett Tyskland där några få skodde sig medan arbetarna svalt och medelklassen genom inflationen berövades sina besparingar. Från höger lanserade man redan 1919 uppfattningen att Tysklands nederlag med alla dess negativa följder hade berott på att politikerna givit armén en dolkstöt i ryggen. Det var en uppenbar historieförfalskning, men den vann tyvärr tilltro.

Det fanns säkert flera orsaker till att den amerikanske presidenten Wilsons fina idéer trasades sönder av den realpolitiska snålblåsten i Versailles, där man mera ägnade sig åt att ta för sig och klämma åt förlorarna än att tänka på följderna. Möjligen var västliga statsmän också påverkade av det folkhat som krigspropagandan på ömse sidor piskat upp. Inte minst den brittiska propagandan var mycket framgångsrik. Den kallade tyskarna för hunner, påstod att dessa hunner huggit av händerna på belgiska gossebarn, så att de inte i framtiden skulle kunna bli soldater, ja tyskarna förvandlade i likfabriker döda soldater till smörjolja och konstgödsel och hade hjälpt till att gasa [sic] 700 000 serber till döds. Det skulle ta några år innan labourpolitikern Arthur Ponsonby och andra avslöjade att allt detta var lögn. Men 1919 föredrog man fortfarande att tro det värsta om sina under kriget demoniserade fiender.

President Woodrow Wilson kom till Europa som en otroligt firad hjälte. När han efter något halvår återvände hem var han närmast en riddare av den sorgliga skepnaden. På hösten 1919 drabbades han dessutom av en hjärnblödning och blev en längre tid handikappad. Det var kanske så, att Wilson kompromissade bort många av sina goda föresatser för att kunna driva igenom den sista av sina fjorton punkter, inrättandet av Nationernas Förbund. Det lyckades han också med, men hemma i USA upplevde han sedan den yttersta smäleken. Hans egen kongress vägrade att godkänna Nationernas förbund och USA stannade utanför. Det var för all del inte sista gången USA skulle nonchalera ett världssamfund.

Under kriget hade Wilson storstilat angivit de allierades mål. Kriget fördes, sa han, "to make the world safe for democracy", för att trygga världen åt demokratin. Efter kriget skulle dock Europa drabbas av en formlig epidemi av diktaturer. I krig är folket kanonmat medan starka mäns karriärer befrämjas.

Det har sagts att en grundsten för nazismen lades i Versailles 1919. I München började det året en österrikisk korpral i den demobiliserade tyska armén sin politiska verksamhet. Han var helt okänd men hette Adolf Hitler. I Italien organiserade 1919 en före detta socialist, Benito Mussolini, unga krigsveteraner i uniformerade grupper, kallade fasci, medan den osannolike operettfiguren Gabriele d'Annunzio, "det bevingade svinet" som han kallade sig, väckte mycket mera uppmärksamhet genom att ockupera Fiume, i dag det kroatiska Rijeka.

I Ungern tog kommunisten Bela Kun makten under några månader 1919, men tvingades fly till Sovjetunionen, där han avrättades. I Ryssland härskade Lenin. Men landet var 1919 sönderslitet av krig och massakrer och folket hungrade. I norr, öster och söder försökte vita arméer, delvis hjälpta av västmakterna, att störta kommunistregimen. I Finland som hade varit självständigt ett drygt år funderade segraren i det otäcka inbördeskriget året innan, marskalken Gustav Mannerheim på att sända trupper till Petrograd. Ålänningarna hade mangrant röstat för att tillhöra Sverige men 1919 hänsköts Ålandsfrågan till fredskonferenserna i Paris.

Och här i Sverige hade vi en regering under liberalen och historieprofessorn Nils Edén. 1919 skulle riksdagen besluta om husagans avskaffande och om allmän rösträtt, alltså också för svenska kvinnor. Och det året föddes i Sverige så där en 100 000 barn, av vilka många ännu lever.

Grattis alla ni som kämpat er igenom decennierna och i år fyller nittio!

ÅKE SANDIN
(På www.tyresoradion.se 91,4 MHz)

VARFÖR JAG BYTTE NAMN

(I många år har ett av de mest traditionella inslagen på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) varit historier och limerickar. I augusti kommer bland annat följande):

Det är inte nog att jag på radion släppt fram en massa från vårt kära broderfolk i öster. Nu har jag också blivit till hälften fennoman.

Det var så här att jag träffade en ung vacker kvinna och då kunde jag förstås inte hålla käften utan frågade:

-- Vad jobbar du med?
-- Jag är sexolog.
-- Oj, vad spännande, är det sant att italienarna är de bästa älskarna?
-- Inte alls, det är araberna.
-- Menar du det? Jag trodde att turkarna var bäst utrustade där under naveln.
-- Där har du fel igen. Det är faktiskt finländarna.

Innan jag hann uttrycka min förvåning sa hon:
-- Nu är det min tur att fråga. Vad heter du egentligen?

Just när jag tänkte uppge mitt gamla vanliga namn fick jag en snilleblixt och svarade på sjungande finlandssvenska:
-- Jag heter Pekka Mohammed al-Qaida Pitkäänen.

Ni förstår, vi stackars gubbar måste använda alla trix för att försöka imponera på unga kvinnor. Den sexiga sexologen tittatde faktiskt på mig med nyvaket intresse.

Er tillgivne
Pekka Mohammed, tel 08-712 4463 (tidigare Åke Sandin)

STÖD PROJEKT I IRAK OCH AFGHANISTAN!

I sommar är det faktiskt 50 år sedan jag tillbringade en månad i fängelse, dömd för ”grovt militärt lydnadsbrott”. Hade som värnpliktig sergeant och elitsoldat vägrat en repmånad. Det har jag aldrig ångrat. På den tiden hade stora delar av det svenska etablissemanget framskridna planer på att skaffa blågula förintelsevapen, alltså atomvapen.

En av de dåtida parollerna var ”Hellre aktiv i dag än radioaktiv i morgon”. Ironiskt nog har jag de senaste 24 åren varit just ”radioaktiv” men tack och lov i en helt annan betydelse. Att vara aktiv är viktigt, för passivitet har ingenting med pacifism att göra. Alltså har jag försökt aktivera mig så gott jag kunnat. Då, för ett halvsekel sedan, var jag aktiv i Kampanjen mot Atomvapen, som faktiskt bidrog till att stoppa planerna på svenska domedagsvapen. Sedan jobbade jag i Fredsföreningen Kosmos inne i Stockholm. Och i Svenska Freds var jag i flera år vice ordförande för att 1977-79 vara dess ordförande. Det var på den tiden ett helt oavlönat hedersuppdrag, liksom det var att under tretton år i fredstidningen Pax skriva ett hundratal krönikor, av vilka många sedan publicerats i ett par av mina böcker.

I 42 år har jag ägnat en stor del av min fritid åt Tyresö Ulands- och FredsFörening, som har den tuffa förkortningen TUFF. Det har varit oerhört givande, därför att TUFF har inte bara varit nej-sägare till militärt massdödande utan positivt bidragit till massor av utmärkta projekt för de ”fattigaste av de fattiga”. Med hjälp av gandhianska partners i Indien har många miljoner kronor från TUFF förvandlats till ett dussintal skolor, många elevhem, skollaboratorier, skolbibliotek, skolmatsalar, sanitetsanläggningar, hundratals brunnar, massor av små dammar, ja till och med bidragit till en medicinfabrik med det betecknande namnet Locost.

I indiska Dharampurs tidigare så gudsförgätna byar har inte bara barnen nu fått skolor utan där har också 90 000 mangoträd planterats. Målet i år är att nå upp till 100 000 träd. Till detta bidrar TUFFs mangogram, den perfekta presenten, som allt flera kloka och solidariska människor använder. 2008 inbringade det 17 000 kr och redan i år har över 11 000 kr betalats för mangogram som finns i tre varianter:

1. ”För att gratulera....”
2. ”I stället för blommor”
3. ”Till minne av ....”

Under 1990-talet finansierade TUFF elementär undervisning, mellanmål och en uppsättning kläder för 3000 barn i Indien varje år. De undervisades i ca 50 stora skoltält och var barn till lågavlönade, säsongarbetande sockerrörshuggare, som bodde i eländiga läger. Under det decenniet skickade vi årligen ca 1½ miljon kronor till våra indiska partners. Men då orkade vi ännu skriva ansökningar och rapporter till Sida, så projektbidrag från Sida stod för 80 procent.

De senaste åren har vi varje år utan offentliga bidrag kunnat skicka ca 300 000 kr till de indiska projekten. Pengarna har främst kommit från skolor, som tack vare TUFFs intensiva informationsverksamhet gör dagsverken eller solidaritetsaftnar för fattiga jämnåriga. I år har Tyresö skola, Kumla skola (Tyresö), Alléskolan i Floda och Bergtorpsskolan i Täby jobbat in 193 000 kr till Indien. Och Strandskolan i Tyresö planerar att i oktober arrangera en ny solidaritetsafton.

Till skillnad från stora biståndsorganisationer har TUFF ingen avlönad, så att varenda krona oavkortat kan skickas till ändamålet. Projekten är begränsade och konkreta och därför kan bidragsgivare få veta vad deras insatser har resulterat i. De indiska projekten besöks regelbundet av lärare och andra, som kan kolla upp projekten och bo i Tuff Friendship House. Om ett halvår åker till exempel tre lärare från Kumla skola (Tyresö) till Indien.

TUFF har också genom åren med pengar stött projekt i Bolivia, Guatemala, Kroatien, Belgrad, Eritrea, Kenya, Mauritius, Irak och Afghanistan.

I sommar försöker vi nu med Tyresöradions hjälp göra ett experiment genom att vädja till lyssnare om bidrag. I ena fallet gäller det fattiga och krigsdrabbade afghaner och det skildras i sommar på Tyresöradion av Nasira Omidy och Ulla Carina Sellergren om drygt tre timmar. Det andra projektet handlar om de två bibliotek i Bagdad, vilka blivit en oas för barn av olika etniciteter i denna oroliga stad. Det skildras på radion av tre aktiva i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén om en liten stund.

I båda fallen går inte bara varje krona oavkortat till de behjärtansvärda ändamålen utan TUFF har förbundit sig att satsa lika mycket som lyssnarna/läsarna. Det finns så många schyssta människor att jag har gott hopp om ett bra resultat. Gör alltså så här: Använd Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och märk inbetalningen med ”Irak” och/eller med ”Afghanistan”.

Ge fred och internationell solidaritet en chans!
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009

Monica Schelin: DU BEHÖVS I TUFF!

(Monica Schelin har länge varit en av TUFFs frivilliga aktivister. Under många år var hon föreningens ordförande, i dag vice ordförande. Hon har också varit vice ordförande i Svenska Freds och är tillsammans med Åke Sandin Radio Tuffs programledare. Yrkesmässigt har hon som socionom och kurator i invandrartäta Nyboda skola visat praktisk medmänsklighet. Genom resor till Indien och Kroatien har hennes engagemang för solidaritet förstärkts. Så här säger hon i Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009):
-----------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) är faktiskt en märklig förening, som varit enormt aktiv i över 42 år. Ständiga offentliga möten, till exempel det mysiga diskussionscaféet Filosofika. Bokbord och loppis i Tyresö centrum, för att inte tala om Radio Tuff som nu hörts varenda vecka sedan 1985, säkert ett rekord för frivillig radio. Dessutom för en lokalförening någonting så remarkabelt som att finansiera massor av jättefina projekt i Indien och i flera andra länder. Om en stund kommer Åke att berätta om det.

TUFF har inga offentliga bidrag, men vår styrka har i den gamla fina folkrörelsetraditionen varit de många medlemmarna, de senaste åren uppåt 400 betalande. Därför har vi kunnat behålla vår lokal på Myggdalsvägen 80 och fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff.

Vår riksorganisation är Svenska Freds, världen äldsta nu existerande fredsorganisation, grundad redan 1883. Det innebär att alla medlemmar får fredstidningen Pax. Det finns dock en möjlighet som några utnyttjat, nämligen att vara medlemmar bara i Tuff, vilket de angivit på inbetalningskortet. Då får de inte Pax men dock som alla andra medlemmar regelbundna Tuff-utskick, som innehåller TUFF-bladet och ett kalendarium med alla möten och andra aktiviteter.

Det jag uppskattar så mycket och som värmer mitt hjärta är den fina sammanhållningen och kamratskapet i den annars så tuffa föreningen med namnet TUFF. Det behövs om man ska orka lägga ner en massa tid på föreningsarbete, grundbulten i vår demokrati.

Jag förstår till fullo att många inte har tid att vara aktiva. Men att betala en medlemsavgift har alla tid och råd med. Ju flera medlemmar som ansluter sig, desto mera uppmuntrade och inspirerade blir vi som arbetar aktivt. Vi får nya krafter. Snart kommer ett plusgironummer, som jag hoppas många kommer att utnyttja för medlemskap och/eller med gåvor. Det är TUFF.s plusgiro och medlemsavgiften är per år 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress, alltså familjemedlem. TUFF:s plusgiro är 16 01 37 -6. Det är vattentäta skott mellan detta föreningsgiro och TUFF:s insamlingskonto, som har plusgiro 79 36 36 -2. Det är för att varje insamlad krona oavkortat ska skickas till ändamålen i Indien och andra länder.

Gör slag i saken och bli Tuff-medlem. Därmed ger du fred och internationell solidaritet en chans, tycker
--------------------------------
Monica Schelin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1242) sommaren 2009

VARFÖR JAG ÄR MED I TUFF?

Egentligen är jag en rätt opolitsk människa och drar mig för att vara medlem i några organisationer.
Med TUFF förhåller det sig dock så att föreningen är en politiskt och relgiöst obunden förening som arbetar för
fred och solidaritet på vårt sargade jordklot. Det gillar jag!

Det behövs människor som vågar vara uppstudsiga, som pekar på det som är fel i vår värld.
Det vågar vi i TUFF. Vi håller inte tyst, när vi tycker att något är fel.

Det behövs människor som engagerar sig. Det gör vi i TUFF.

Vi bidrar så gott vår förening kan med ekonomiskt och moraliskt stöd på många håll i världen.
Alla kan hjälpa till! Varje slant är välkommen! Varje arbetsinsats emottages med glädje!
Så gå med i TUFF - även du som tvekar! Du får igen så mycket i form av kamratskap med alla oss
i föreningen, av glädje över det du åstadkommer, av tillfredsställelse över att ha hjälpt till att förbättra
världen en liten, liten smula!
Välkommen i TUFF säger
Marianne Stalbohm-Stieger

ÖKAD HUNGER OCH ENORMT MILITÄRSLÖSERI

Förra veckan berättade Radio Tuffs Hampus Eckerman om att den ekonomiska krisen gjort att ytterligare 100 miljoner av våra medmänniskor nu hungrar, till exempel i Sydostasien. Samma vecka inleds den stora Natoövningen i övre Norrland. Hur många miljoner kronor den kostar är obekant. Och i veckan kom också Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri med information om världens militära utgifter

De här dagarna är för all del årets ljusaste här uppe i norr. Men när man läser Sipris uppgifter blir man ändå lite mörkrädd. Världens militärutgifter slog nytt rekord 2008. Drygt 11 000 miljarder (11 000 000 000 000) kronor slösades förra året på massmord och massmordsförberedelser. Och det är inte så kallade skurkstater som står för merparten.

För ett par tre årtionden sedan, när jag skrev och ibland föreläste om ”Militaristiska myter” (som också blev namnet på en av mina böcker), var en av punkterna den skickliga militärpropagandans ständiga tal om urholkningen av det svenska försvaret. Det var lätt att avslöja den bluffen genom att påpeka militärkostnaderna per capita för olika länder. Först kom Israel, sen kom ingenting och ingenting och sen kom USA och Sovjetunionen. Men på fjärde plats kom faktiskt Sverige.

Sedan dess har Israel behållit förstaplatsen per capita men Sverige halkat ner tack och lov. Det har också Sovjetunionens arvtagare Ryssland gjort men har nu börjat upprusta igen. USA satsar dock tio gånger mera på krigsmakten än Ryssland gör. Nästan 5000 miljarder kr, uppåt hälften av världens rustningskostnader, uppgick USA:s militärkostnader till 2008. Även Kina, Frankrike och Storbritannien satsar mera pengar på sin krigsmakt än Ryssland.

Sipris förklaring till det trista rekordet i militärutgifter 2008 är främst ”kriget mot terrorismen”, inte minst de mångåriga militära insatserna i Afghanistan och Irak. Fredsforskningsinstitutet uppskattar antalet kärnvapen i USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan och Israel till 23 300 stycken. 2000 av dem hålls i högsta beredskap och kan avfyras inom några minuter. Så huka er gubbar och gummor!

Det är typiskt att det är det senaste århundradets segrare som i särklass leder den här obskyra tävlingen. De har inte som förlorarna fått sina krigsförbrytelser belysta och kan därför i sin självgodhet fortsätta att inbilla sig att de är de ”goda” i motsats till alla de ”onda” som de måste rusta sig emot och krigiskt bekämpa.

Medan världen nu satsar alltmera pengar på krigsförberedelser ökar alltså hungern. För 42 år sedan bildades TUFF. Det betyder som bekant (?) Tyresö Ulands- och Fredsförening. Det var ett medvetet val av föreningsnamn. Vid grundandet 1967 var vi inspirerade av Per Anders Fogelströms lilla bok ”I stället för atombomb”, skriven tillsammans med Roland Morell. Där föreslogs att Sverige borde avrusta militärt men upprusta sin solidaritet och medmänsklighet. Militärmiljarderna skulle användas till att avskaffa nöd och okunnighet i den fattiga halvan av världen samt till att bekämpa sociala orättvisor. Låter det inte logiskt och mänskligt?

Ännu dör nio miljoner barn varje år i vår värld, där det i våra välmående områden talas ofta och tjusigt om mänskliga rättigheter. Men är det inte en grundläggande rättighet att barn ska få överleva?

Den helt sjuka felprioriteringen påpekades av Fogelström redan under Vietnamkriget:

”Kostnaderna för Förenta Nationernas verksamhet under ett helt år, de resurser en hel värld ställer till FN:s förfogande, uppgår inte ens till vad två dagars krig i Vietnam kostar USA. Och sedan fördömer man FN, påtalar dess oförmåga”.

Fogelström var pacifist. Det kan man inte påstå om Dwight D Eisenhower, de allierades ÖB de två sista åren av andra världskriget och sedan president i USA 1953-61. Han sade:

”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje raket som avfyras innebär sist och slutligen en stöld från dem som hungrar och inte får mat, från dem som fryser och inte har några kläder:”
----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1241) 14-21 juni 2009

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1241) 14-21 juni 09 till....

....till Annika Burholm som ställer följande frågor med anledning av de stora Nato-övningen i Norrland 8-16 juni: ”Är det okej att 800-900 soldater från Nato-länderna England, Italien, Norge, Polen, Portugal, Turkiet, USA och Tyskland samt partnerskapsländerna Sverige och Finland ska träna här på traditionellt alliansfri mark. För vi har väl inte helt plötsligt gått med i Nato – även om denna regering tycks vilja det. Är det verkligen okej att ett stort brittiskt hangarfartyg som har tjänstgjort i Mellanöstern med tusen man styr upp i Bottenviken förbi Umeå, Skellefteå och andra kuststäder? Är det okey att Sverige är värdland för ett vapenskrammel med hotfulla signaler, som Ryssland inte kan undgå att märka? Hur bra är det för den internationella stabiliteten?”

....till Sveriges Radios Studio Ett, som (9/6) lät Svenska Freds ordförande Anna Ek i diskussion med försvarsminister Tolgfors kritisera Nato-övningen i Norrland.

....til Sundsvalls Tidning, som (10/6) publicerar en artikel om Nato och straffriheten. Den är skriven av Gordana Malesevic, som erinrar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999: ”Mellan mars och juni 1999 dödade Nato 495 civila och skadade 820 med sina bomber. I den flygande Natostyrkan blev ingen dödad eller skadad. Tio år har gått, men ingen har ställts inför rätta för Natos brott mot humanitär internationell rätt mot Federala republiken Jugoslavien (FRJ).” I Amnestyrapporter finner hon, ”att Nato gång efter annan har misslyckats med att hålla sig på rätt sida av den internationella krigsrätten”. Hon exemplifierar från bombningarna av Jugoslavien 1999: ”Nato bombade en läkarmottagning i Cigota den 8 april, ett civilt passagerartåg vid Grdelica den 12 april, bron vid Luzane den första maj och bron vid Varavin den 30 maj, för att ta några exempel, trots att det var uppenbart att bomberna föll över civilbefolkningen. Inte heller när Nato bombade en civil passagerarbuss i Pec den 3 maj, byn Korisa den 13 maj och flyktinglägret i Djakovica den 14 maj vidtog man de nödvändiga försiktighetsmåtten. Inte heller vid bombningen av kinesiska ambassaden, huvudsjukhuset i Nis, fängelset i Istok, sanatoriet i Surdulica, elverket i Belgrad eller journalistkonvojen som bevakade Natos bombattacker.”

....till Sveriges Radios program Obs, som (8/6) recenserade Carla del Pontes bok om sin tid som åklagare i Haag. I bokens undertitel finns uttrycket ”The Culture of Impunity”, alltså vissa aktörers straffrihet. Del Ponte väckte uppmärksamhet, då hon i fjol beklagade att inga vittnen ville framträda för att berätta om hur serbiska fångar i Albanien hade dödats, när deras organ hade opererats bort.

....till Hugh Schofield, som i BBC påpekar, att långt ifrån alla fransmän var entusiastiska när 65-årsminnet av invasionen i Normandie firades härom veckan. Det berodde på att flera tiotusentals civila fransmän dödades av amerikanska och brittiska flygbomber och tung artilleribeskjutning. Dessutom våldtog ”befriarna” 3500 fransyskor.

...till kollektivboende på Statsrådsvägen i Skarpnäck, som nu skickat 4000 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Pengarna kommer från en loppis nyligen och aktiva är bland andra Ingrid Eckerman och Ulla Colliander

....till de allt flera kloka och solidariska människor som använder Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som bidragit till att uppåt 100000 mangoträd nu planterats i indiska Dharampurs många små fattiga byar

Marianne Stieger: GÅR HÖGMOD FÖRE FALL??

Kära lyssnare!

Vi är nog lite storvulna av oss här nere i Skåne. Inte nog med vi har närmast till Danmark. Vi har även den största och vackraste bron, det högsta huset, de vackraste badstränderna och de vackraste lövträden. Då hemfaller man lätt åt skryt. Som om detta inte vore nog, har vi Italiens fotbollsskyttekung Zlatan boende här i Malmö och nu blir även SAAB skånskt. Ja, måtte vi inte få storhetsvansinne på kuppen.

Men det är inte alltid så vackert, så fantastiskt och så enastående här i Malmö. I fredags, när det var skolavslutningsdags för familjens småflickor, stormade det, så lövträdens grenar susade genom luften. Regnet öste ner och diset gömde Danmark för våra ögon. Bron anades inte ens genom störtskurarna. Men den finns nog kvar när solen väl tittar fram igen. När det är dåligt väder härnere, då märker man av naturens krafter. Alla de små sommarflickorna satte Idas sommarvisa i halsen, så huttrade de när de satt genomblöta i kyrkan.

När jag talar in det här kåseriet på programledarens dator, har Malmös gatufest ”Reclaim the Streets” ännu inte ägt rum. Men det skulle inte förvåna mig om vi vaknar på måndag morgon och förgäves håller utkik efter Turning Torso. Festen ska nämligen firas i Västra Hamnen. Och hur sådana fester slutar, ja, det har vi tyvärr fått uppleva med sorg. Måtte det gå bra den här gången och Turning Torso överleva.

En mätning av badsträndernas kvalitet visade att strändernas strand härnere, Falsterbostranden, har fått riktigt dåligt omdöme för sitt vatten. Så var det med det skrytet.

Och hur är det med skyttekungen Zlatan? I Italien gör han de läckraste mål, men när det gäller Danmark får han skrämselhicka. Hur som helst bidrar han till gråmulenheten i Malmö just nu. Sin nyinköpta vackra rosa smällkaramell till villa har han målat i tristaste grått. Är grått manligare än rosa? Man kan ju undra.

Återstår då vårt senaste inköp till Skåne. Koenigsegg, det lilla sportbilsföretaget som gör exklusiva bilar för en penningstinn överklass, har i sin storvulenhet gett sig på att lägga bud på SAAB. Jag har inget emot att SAAB blir skånskt. Trollhätteborna lär sig nog skånska fortare än jag, men lär Koenigsegg sig SAAB:s företagsspråk, så att bilen och alla dess anställda överlever? Även här gäller det att hålla andan och se framtiden an. Kanske det blir magplask vad det lider. Och det skulle nagga det skånska självförtroendet i kanten. Vad är det man säger? ”Högmod går före fall.” Men hur det än går, kan jag bara konstatera så här efter två år i förskingringen: ”Jag älskar Skåne med all dess storvulenhet och allt sitt skryt!” Och eftersom snälla vänner från Tyresö rätt som det är dyker upp härnere hos mig, lever jag ett ganska behagligt liv. Det är vännerna som gör livet värt att leva!

Härnerifrån har jag också bra utkik till Tyskland. Där händer märkliga ting. För inte så länge sedan fick Opelfabriken ett mångmiljardlån för att rädda den USA-ägda tyska bilindustrin. Det hette förstås att man måste rädda arbetsplatser. Nu i dagarna går ett annat jätteföretag i konkurs, nämligen Arcandorgruppen, det vill säga ägarna till nästa samtliga varuhus i Tyskland som Hertie, Karstadt, Kaufhaus och det stora KadeWe i Berlin. Ni känner säkert igen namnen och har alldeles säkert handlat i många av dessa varuhus.

De här varuhusen har en sammanlagd personal på 56 000 personer som har avstått från löneökningar och från jul- och semestertillägg, allt för att rädda företaget. Ägarna vill inte gå in med mera pengar, och den tyska regeringen har inte en tanke på att skjuta till av sina miljarder. ”Det gäller ju bara kvinnor, till skillnad från bilindustrin”, som en intervjuad kassörska sa. Är det fortfarande så illa ställt med jämlikheten? ”Det är något ruttet i staten”, som Hamlet sa..

Jag håller med, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 14-21 juni 2009

DET SOM SYNES SKE – OCH DET SOM SKER

För en tid sedan satt en forskare och letade i den östtyska hemliga polisen Stasis omfattande arkiv. Av en slump fann hon flera mappar som väckte hennes intresse. De handlade om Karl-Heinz Kurras, som var polis i Västberlin men som nu visade sig ha varit Stasiagent. Och Kurras är inte vem som helst. Det var han som den 2 juni 1967 sköt ihjäl studenten Benno Ohnesorg vid demonstrationer mot den iranske shahens besök i Västberlin.

Det ledde till en radikalisering av den västtyska vänsterrörelsen, som döptes om till just 2-junirörelsen. Ohnesorg var en 26-årig pacifist, som när han sköts just hade deltagit i sin första demonstration. Men polisens brutalitet bekräftade bara för unga radikala den västtyska statens ”fascistiska” karaktär. Att Kurras sedan frikändes för sitt mord blev ett nytt bevis på statens ruttenhet och ledde till en rad ökända terrorhandlingar under flera år framåt.

I Tyskland diskuteras nu livligt, vad som skulle ha hänt om det redan 1967 hade blivit känt att Kurras var Stasiagent. Hade han fått order från öst att med sitt våldsdåd kompromettera det socialdemokratiskt styrda Västberlin och elda på de unga radikala, av vilka många ansåg att DDR var det ”bättre Tyskland”. Eller stämmer hans egen förklaring att han, en erkänt skicklig skytt, avlossade sitt vapen i nödvärn eller av misstag? Det finns en tredje gissning som ger honom ett personligt motiv. Inom den västberlinska polisen hade man upptäckt en läcka och börjat undersöka, vem som försåg DDR med uppgifter. Kände han sig i fara och ville övertyga om att han minsann inte daltade med vänsteraktivister?

Många minns väl ännu John le Carrés bok ”Spionen som kom in från kylan”, som sedan låg till grund för en uppmärksammad film. Där var det en västlig spion, som var huvudpersonen i det Tyskland som av segermakterna var delat i 45 år, historiskt sett en ovanligt hård bestraffning mot människor i ett besegrat land.

Spioneri och provokationer förekom både från öst och väst i det delade Tyskland, där andra världskrigets beundrade segrare hade placerat ut kärnvapen mot varandra på ömse sidor av muren. 1961 blev den tyske SS-officeren Adolf Eichmann kidnappad av den skickliga israeliska säkerhetstjänsten Mossad, som inte alltid behövt bry sig om internationella regler. Detta fick den israeliske kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu smärtsamt erfara under de 18 år han satt i israeliskt fängelse.

Eichmann fördes till Israel, där han under stort pådrag från alla världens medier rannsakades och avrättades. Samtidigt blev Västtyskland skandaliserat av samma medier. Dessa kunde andfått berätta om alla de antisemitiska och nazistiska symboler som målades på väggarna i Västtyskland och alla de antisemitiska flygblad som spreds. Ja, det berättades om västtyska flygblad, som vädjade om donationer till förmån för Eichmann. Andra publikationer uppmanade att ”stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern”. De var undertecknade av ”Kamrater i Waffen-SS”. Allt detta ledde till en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland. Ja, så otäckt blev det, att västtyska judar och judiska organisationer fick antisemitiska hotelsebrev. Protestbrev skickades till vättyska politiker från "hotade judar".

Men så småningom öppnades ju Stasiarkiven. Då visade det sig att Stasi inte bara hade hjälpt svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt hade arbetat för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.

Nu avslöjades att det mesta av ”nynazism” och ”antisemitism” i Västtyskland, som hade upprört oss mediekonsumenter 1961 var iscensatt av det skickliga östtyska Stasi. Detta har skildrats av den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn, som i sin bok ”Die Deutschland Akte, Tatsachen und Legenden” (1995) bland annat skriver:

"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
---------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1240) 7-14 juni -09

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1240) 09-06-07 till....

....till någonting som kallas Global Peace Index och som årligen försöker mäta hur schyssta och fredliga olika länder är. Tidigare har Island legat i topp, fast nu har landets ekonomiska svårigheter gjort att Nya Zeeland anses bäst. Men de nordiska länderna får bra betyg: Danmark, Norge, Island och Sverige kommer på 2:a, 3:e, 4:e och 6:e plats. Storbritannien ligger på plats 35 och USA rankas 83:a. Sämst betyg får inte oväntat Somalia, Afghanistan och Irak, knappt efter Israel.

....till den tyska opinionen, som den avspeglas i en undersökning, som visar att 68 procent av tyskarna motsätter sig krig som en lösning på internationella konflikter. Det skiljer sig frapperande från amerikaners inställning. I USA är cirka 90 procent av medborgarna positiva till krigiska insatser vid konflikter.

....till skådespelaren Stellan Skarsgård som i Svenska Dagbladet (13/5) säger: ”Jag har bestämt mig för att inte göra några osympatiska karaktärer som pratar med tysk brytning för då rodnar jag när jag flyger Lufthansa. Jag tycker att tyskarna har tagit tillräckligt med skit,”

....till Österrike, Irland, Vatikanstaten, Mexico, Norge, Laos och Sierra Leone, som redan ratificerat konventionen mot klustervapen som antogs för ett halvår sedan Men Sverige har ännu inte ratificerat konventionen, så därför säger Svenska Freds’ ordförande Anna EK: ”För att förhindra fortsatt humanitärt lidande och hjälpa till att stärka förbudet mot denna hemska vapentyp måste Sverige påskynda ratificeringen av konventionen”. En speciell ros till Spanien, som redan gjort slag i saken och gjort sig av med sina klustervapen.

....till Fredsrörelsen på Orust, som har haft årsmöte och med stolthet kan blicka tillbaka på en imponerande mötessäsong. Årsmötet uppmanade Sveriges regering och riksdag att ”ta avstånd från USAs och Natos fortsatta våldsmetoder, deras alltjämt existerande hemliga fängelser och deras terrormetoder i kriget i Afghanistan, utövade bland annat via förarlösa plan som fäller bomber på måfå över onda och goda.” Ordföranden Ola Friholt bifogar en dikt som börjar:

För frihet och demokrati står kampen.
Så deklareras kriget i Afghanistan
på sjunde året, i Irak på sjätte,
i Palestina på det fyrtioandra.
Att frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen kring
kan inte garanteras ens med fosfor
i dess vita form som i Falluja och i Gaza

....till Kumla skola (Tyresö), som fick in över 90 000 kr vid sitt dagsverke den 13 maj, varav hälften går till de omfattande Tuff-projekten bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Så här säger Kumlaläraren Lisa Norgren Benedictsson: ”Ja, det var väl jätteroligt att slå nytt insamlingsrekord – särskilt som vi år är en klass mindre på skolan! (....) Jag tror att många sträckte på sig och blev lite nyvaket stolta när skolan fick priset från Tuff. Alla tycker att det är häftigt att få vara en länk i en sådan tradition. Det blev något av en nytändning, även bland personalen. Inte minst för de unga tror jag att det är viktigt att få uppleva känslan av att rent konkret kunna bidra till lite bättre förhållanden på jorden. Våra ungdomar bär ofta en mörk och hopplös världsbild.”

....till Alléskolan (Floda), som från sitt dagsverke den 29 april för Tuffs Indienprojekt satt in 52 080 kr på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och några tusen till lär komma. Och så väntar vi med spänning på resultaten från Tyresö skola och Bergtorpsskolan (Täby)

....till de tappra Tuff-aktivister, som i fredags släpade loppisprylar till Bollmoraängen vid Tyresö Cantrum och stod där i snålblåsten och sålde för 3 580 kr, nästan en månadshyra för Tuff-lokalen. Rosor alltså till Bengt och Christina Citron, Ann och Lena Sandin, Peter Kroos, Kim Larsen, Inga och Lennart Holmberg, Erika Husberg, Ingrid Hellgren, Bitte Isacsson, Sylvia Lungdahl och Monica Schelin. Vi som inte fyndade kan använda Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 eller köpa de läckra kort som ritats av elever vid de indiska Tuff-skolorna.