....till Kristna Freds’ amerikanska systerorganisation Fellowship of Reconsiliation, som skickat ett fredsbudskap till Iran, där de bland annat citerar den persiske 1200-talspoeten Saadi: "Mänskligheten är en enda varelse, skapad ur en juvel. Om en medlem blir slagen, måste alla känna det. Bara den som bryr sig om andras smärta, kan i sanning kallas mänsklig"
....till 13 amerikanska fysiker, däribland fem nobelpristagare, som i brev till Vita huset anser att kärnvapen mot Iran vore grovt oansvarigt med katastrofala konsekvenser. Initiativtagare är Jorge Hirsch, professor i fysik vid universitetet i Kalifornien, San Diego, som förra hösten samlade mer än 1.800 namnkunniga fysiker i en petition som fördömde den nya amerikanska kärnvapenpolicyn med förebyggande användning av kärnvapen mot icke-nukleära motparter.
....till den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom, som i annonser i flera tidningar riktat en vädjan till Europa: ”Stoppa blockaden av den palestinska regeringen! Svält inte ut ett helt folk för att störta dess valda regering! De påpekar att europeiska valövervakare bekräftat att Palestina är den förta arabstaten med demokratiska val. Men nu vill Europa att palestinierna skall ta avstånd från de politiker de just valt. Annars blir det ingen mjölk för deras barn, ingen medicin för deras sjuka, inga jobb för deras arbetslösa och inga löner för deras läkare och lärare. I uttalandet sägs också: “Det här är inte bara en barbarisk politik utan också ett ohyggligt misstag: Inget folk i världen vill underkasta sig en så brutal och förödmjukande påtryckning från omvärlden. Det oundvikliga resultatet kommer att bli en ytterligare radikalisering av palestinsk opinion och ett fördjupat hat i hela den arabiska och muslimska världen mot Israel och västvärlden”. I stället bör man inleda en dialog med Hamas, menar Gush Shalom
....till Per Gahrton som i Aftonbladet (19/4) bland annat skriver: ”Sedan Sharons provokationspromenad på Tempelberget hösten 2000 har 3 466 palestinier dödats av israeler, 988 israeler (inbegripet 309 militärer) av palestinier. Alltså tre och en halv gånger fler palestinier. Antalet minderåriga dödsoffer är 691 palestinier och 119 israeler, det vill säga nästan sex gånger så många palestinier. Är alltså ett palestinskt liv bara värt hälften av ett israeliskt? Eller kanske bara en fjärdedel? Är ett palestinskt barn bara värt en sjättedel av ett israeliskt?”
....till den tyska TV-kanalen ARD:s Panorama som (20/4) hade ett inslag om hur britterna åren efter andra världskriget utsatte tyska fångar för den grymmaste tortyr. De behandlades vidrigt och flera dog av hunger eller köld. Många av dessa plågade tyskar misstänktes för att vara spioner åt Sovjet. För två veckor sedan berättade Hampus Eckerman här i Radio Tuff om detta, sedan det brittiska utrikesdepartementet i början av april frisläppt tidigare hemligstämplade dokument.
....till gandhianan Jan Viklund, som meddelar att USA den 2 juni detonerar 700 ton nukleära sprängämnen i Nevadaöknen. Han citerar Randi Rhodes i Air America Radio: ”Om inte varenda kamera som finns i medierna riktas mot Nevadaöknen den 2 juni, och vi i medierna inte visar upp detta svampmoln för tittarna den dagen - då finns det inget hopp för amerikanska folket, inget hopp för medierna.”
....till Svenska Adbusters Christoph Fielder som uppmanar oss att stänga av våra TV-apparater nästa vecka. Han förklarar kampanjen så här: ”Det är en bra början på en mental tarmsköljning. TV är förslöande och till viss del fördummande och det märker man först om man vågar stänga av”. Vi radioter ställer gärna upp. Med radion i bakgrunden hinner man med en massa annat.
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som tillsammans med riksdagsledamoten Allan Widman i Svenska Dagbladet (18/4) skriver under rubriken ”Onödigt skräckvapen på Jas”. De hänvisar till den internationella kampanjen mot klusterbomber, vilkas många små dödliga stridsdelar sprids över ett stort område och därför ofta skadar och dödar civila. De påpekar att många av dessa ligger kvar som blindgångare och därför vålla stor skada på människor även efter krigets slut. De beklagar att Sverige har Bombkapsel 90, en typ av klusterbomb, som släpps från Jas 39 Gripen. Bombkapseln kan innehålla upp till 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett område på cirka 250 x 400 meter.
....till Svenska Freds och Svenska Afghanistankommittén, som fredag den 5 maj anordnar ett seminarium om ”Afghanistan och klusterbomber - humanitära konsekvenser”. Förutom internationella experter medverkar försvarsminister Leni Björklund. Plats: Alla kvinnors hus, Svartensgatan 3. Föranmälan senast 2 maj till Svenska Freds, , tel. 08-702 18 30
....till Tuffs styrelse, som träffas igen nu på onsdag den 26 april kl 18.30
....till det populära diskussionscaféet Filosofika, som i morgon (mänd 24/4) i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 19 har yttrandefriheten som ämne
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som berättar om aktuella fredsfrågor och svarar på frågor i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, onsdag den 3 maj kl 19. Alla välkomna!
....till Tuffs mangogram, den perfekta gåvan. Kan användas antingen till att gratta med eller kondolera. Hittills i år har tack vare mangogrammen 600 ytterligare mangoträd kunnat planteras i utfattiga Dharampur i Indien
....till alla solidariska som använder Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för att säkra Radio Tuffs fortlevnad och hyran av Tuff-lokalen
söndag, april 23
lördag, april 15
DEN HOTADE YTTRANDEFRIHETEN
Måndag den 24 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 i Tyresö är nästa träff i det uppskattade diskussionskaféet FILOSOFIKA. Det är ett vitsigt namn, för vi snackar, ja rentav försöker filosofera, och vi fikar. Ämnet denna gång är ”Yttrandefrihet -- en bristvara?”
Ett klart svar är att åtminstone i Filosofika är yttrandefriheten total. Alla brukar yttra sig och toleransen mot oliktänkande stor, inte minst tack vare Göran Flodmans beundransvärt liberala sätt att vara samtalsledare.
Yttrandefriheten är inte så självklar som vi gärna vill tro. Vi behöver inte gå många år bakåt i tiden för att hitta exempel. När konstnären Jarl Hammarberg 1967 på Galleri Karlsson i Stockholm ställde ut sin handritade affisch med texten ”Vägra värnplikt –vägra döda!”, blev han åtalad för uppvigling och dömd till böter. Samtidigt vecklade ett antal fredsaktivister ut en 25 meter lång banderoll med samma ”uppviglande” text. De togs i polisförhör, men poliserna tröttnade på dessa ickevåldsverkare, som alla dessutom villigt och glatt erkände det ”brott” de misstänktes för. De gick fria.
Under mina många tusen radiointervjuer med alla slags människor från vänster till höger och från ateister till Jehovas vittnen har jag bara en gång träffat på en människa som flagrant struntade i den mest elementära yttrandefrihet. Han slog självsvåldigt av min bandspelare, när jag vänligt ställt en fråga, som för honom var misshaglig. Det trefalt ironiska var att han var publicist i en liberal tidning, riksdagsman för Folkpartiet och ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism.
De danska Muhammedteckningarna har i år aktualiserat yttrandefrihetens gränser. Vi får kanske vara tacksamma för att inte araber i mängd finns bland våra tidningsägare, tidningschefer, redaktörer, regissörer, filmproducenter, TV-chefer och på andra inflytelserika poster inom västerländska medier. Annars hade vi löpt risken att den gamla hädelseparagrafen, som avskaffades 1949, hade blivit lag igen.
I stället finns i flera västländer lagar som pinsamt påminner om de gamla hädelseparagraferna eller om den bristfälliga yttrandefriheten i diktaturländer. Det är den närmast religiösa vakthållningen kring gängse beskrivningar av andra världskriget. Tummar man på dessa hamnar man i fängelse i länder som Tyskland, Österrike, Frankrike och Schweiz. Häromåret påstods i Dagens Nyheter att det fanns flera politiska fångar i det återförenade Tyskland än i det gamla DDR.
I höstas arresterades i Österrike den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han till tre års fängelse för ett yttrande han fällde i Österrike för sjutton (!) år sen. Det är märkligt i sig, men ännu märkligare är tystnaden bland våra historiker och människorättsaktivister. Är de förra alltför rädda för att politiskt inkorrekt riskera sina forskningsanslag och är de senare trots –eller på grund av-- sitt generösa statliga stöd måna om att vara lämpligt selektiva?
Att införa liknande lagar i hela EU, inklusive Sverige, var på tapeten för drygt tre år sen. Då uttalade sig Anders R Olsson, expert på frågor om yttrandefriheten: ”Passusen strider mot allt vi har kämpat för under hundratals år. För att hitta en motsvarighet får man förmodligen gå tillbaka till 1800-talet, då man inte fick säga att Gud inte fanns.”
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16
GÖRAN FLODMAN: BRA ATT TÄNKA OM
När Jyllandsposten publicerade de famösa Muhammedbilderna var min första reaktion att ”det här var väl ändå rätt onödigt”. Borde inte vi i det toleranta Västerlandet visa att vi står över sånt som kan tas för rasistiska fördomar? Och var inte bilderna rätt smaklösa dessutom?
Inte så att vi ska ropa på förbud. Men lite onödigt var det allt? Och tänk på alla 1500 arbetare på Arla som har sagts upp!
Men nu har jag alltså tänkt om. Det var nog bra i alla fall att bilderna spreds över världen. För på så sätt har ett problem kommit upp i dagsljuset.
Dagens modeord är ”kränkning”. Inte var det väl tidigare någon som tyckte att det var fel att kritisera personer eller grupper som var mindre omtyckta. Det fick naturligtvis inte vara lögner eller rena hot, men satirer och färgstarkt språk var inget hinder.
Dom som blev utsatta för kritiken blev nog inte så glada. Ursinniga kanske till och med, men det fick dom tåla i yttrandefrihetens namn. Och dom hade ju möjlighet att slå tillbaka med lika hårda ord.
Men så kom lagen om hets mot folkgrupp och där smögs det in uttryck som ”ringaktning”. Det innebar väl inte något värre än de nedvärderande ord som tidigare hade accepterats. Men nu upptäckte de som hade blivit utsatta för kritiken tacksamt nog att de hade blivit ”kränkta” och det kändes inte bra.
Så nu är var och varannan människa ”kränkt” för snart sagt vad som helst. Det är ordets makt över tanken. Kränkning är kodordet som automatiskt utlöser rop på fängelse.
Muslimska fanatiker och terrorister -- liksom alla andra av samma slag-- är värda att bli hårt kritiserade. Och det bör gälla även stater som mer eller mindre uppmuntrar till brott mot mänskligheten. Om det uppfattas som kränkning så är det deras sak.
Islam, liksom kristendomen, är en ideologi. Och ideologier måste kunna både försvaras och kritiseras. Även med skarpa ord.
Inom FN pågår en diskussion om tolkningen av mänskliga rättigheter. Den gamla ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” har ombildats till ”Rådet för mänskliga rättigheter, MR-rådet, och verksamheten startar den 16 juni i år.
Det är gott och väl. Men det som bekymrar är att muslimska påtryckningsgrupper vill införa klausuler om ”religiös ärekränkning och förtal”. Att kräva respekt för andra religioner låter rimligt och finns ju redan med som en grundpelare i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Men i praktiken innebär det nya förslaget att det blir omöjligt att kritisera islam. ”Kritik” blir omdöpt till ”kränkning” och blir därmed olaglig.
Det går naturligtvis inte att objektivt fastställa vad som menas med kränkning. Det är bara den som själv blir kränkt som kan avgöra hur allvarligt ordet ska tolkas. Och därmed blir det den muslimska sidan som får ”problemformuleringsprivilegiet”
Om det här förslaget går igenom -- det stöds av Kofi Annan-- ska vi alltså vara tvungna att hysa respekt för sharialagar som föreskriver stening av kvinnor som inte begår något brott i vår mening eller som har dödsstraff för ateism eller för avfall från islam.
Det här är en viktig fråga som kan få stora konsekvenser för framtiden.
-----------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16. Uppläsare: Monica Schelin
Ett klart svar är att åtminstone i Filosofika är yttrandefriheten total. Alla brukar yttra sig och toleransen mot oliktänkande stor, inte minst tack vare Göran Flodmans beundransvärt liberala sätt att vara samtalsledare.
Yttrandefriheten är inte så självklar som vi gärna vill tro. Vi behöver inte gå många år bakåt i tiden för att hitta exempel. När konstnären Jarl Hammarberg 1967 på Galleri Karlsson i Stockholm ställde ut sin handritade affisch med texten ”Vägra värnplikt –vägra döda!”, blev han åtalad för uppvigling och dömd till böter. Samtidigt vecklade ett antal fredsaktivister ut en 25 meter lång banderoll med samma ”uppviglande” text. De togs i polisförhör, men poliserna tröttnade på dessa ickevåldsverkare, som alla dessutom villigt och glatt erkände det ”brott” de misstänktes för. De gick fria.
Under mina många tusen radiointervjuer med alla slags människor från vänster till höger och från ateister till Jehovas vittnen har jag bara en gång träffat på en människa som flagrant struntade i den mest elementära yttrandefrihet. Han slog självsvåldigt av min bandspelare, när jag vänligt ställt en fråga, som för honom var misshaglig. Det trefalt ironiska var att han var publicist i en liberal tidning, riksdagsman för Folkpartiet och ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism.
De danska Muhammedteckningarna har i år aktualiserat yttrandefrihetens gränser. Vi får kanske vara tacksamma för att inte araber i mängd finns bland våra tidningsägare, tidningschefer, redaktörer, regissörer, filmproducenter, TV-chefer och på andra inflytelserika poster inom västerländska medier. Annars hade vi löpt risken att den gamla hädelseparagrafen, som avskaffades 1949, hade blivit lag igen.
I stället finns i flera västländer lagar som pinsamt påminner om de gamla hädelseparagraferna eller om den bristfälliga yttrandefriheten i diktaturländer. Det är den närmast religiösa vakthållningen kring gängse beskrivningar av andra världskriget. Tummar man på dessa hamnar man i fängelse i länder som Tyskland, Österrike, Frankrike och Schweiz. Häromåret påstods i Dagens Nyheter att det fanns flera politiska fångar i det återförenade Tyskland än i det gamla DDR.
I höstas arresterades i Österrike den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han till tre års fängelse för ett yttrande han fällde i Österrike för sjutton (!) år sen. Det är märkligt i sig, men ännu märkligare är tystnaden bland våra historiker och människorättsaktivister. Är de förra alltför rädda för att politiskt inkorrekt riskera sina forskningsanslag och är de senare trots –eller på grund av-- sitt generösa statliga stöd måna om att vara lämpligt selektiva?
Att införa liknande lagar i hela EU, inklusive Sverige, var på tapeten för drygt tre år sen. Då uttalade sig Anders R Olsson, expert på frågor om yttrandefriheten: ”Passusen strider mot allt vi har kämpat för under hundratals år. För att hitta en motsvarighet får man förmodligen gå tillbaka till 1800-talet, då man inte fick säga att Gud inte fanns.”
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16
GÖRAN FLODMAN: BRA ATT TÄNKA OM
När Jyllandsposten publicerade de famösa Muhammedbilderna var min första reaktion att ”det här var väl ändå rätt onödigt”. Borde inte vi i det toleranta Västerlandet visa att vi står över sånt som kan tas för rasistiska fördomar? Och var inte bilderna rätt smaklösa dessutom?
Inte så att vi ska ropa på förbud. Men lite onödigt var det allt? Och tänk på alla 1500 arbetare på Arla som har sagts upp!
Men nu har jag alltså tänkt om. Det var nog bra i alla fall att bilderna spreds över världen. För på så sätt har ett problem kommit upp i dagsljuset.
Dagens modeord är ”kränkning”. Inte var det väl tidigare någon som tyckte att det var fel att kritisera personer eller grupper som var mindre omtyckta. Det fick naturligtvis inte vara lögner eller rena hot, men satirer och färgstarkt språk var inget hinder.
Dom som blev utsatta för kritiken blev nog inte så glada. Ursinniga kanske till och med, men det fick dom tåla i yttrandefrihetens namn. Och dom hade ju möjlighet att slå tillbaka med lika hårda ord.
Men så kom lagen om hets mot folkgrupp och där smögs det in uttryck som ”ringaktning”. Det innebar väl inte något värre än de nedvärderande ord som tidigare hade accepterats. Men nu upptäckte de som hade blivit utsatta för kritiken tacksamt nog att de hade blivit ”kränkta” och det kändes inte bra.
Så nu är var och varannan människa ”kränkt” för snart sagt vad som helst. Det är ordets makt över tanken. Kränkning är kodordet som automatiskt utlöser rop på fängelse.
Muslimska fanatiker och terrorister -- liksom alla andra av samma slag-- är värda att bli hårt kritiserade. Och det bör gälla även stater som mer eller mindre uppmuntrar till brott mot mänskligheten. Om det uppfattas som kränkning så är det deras sak.
Islam, liksom kristendomen, är en ideologi. Och ideologier måste kunna både försvaras och kritiseras. Även med skarpa ord.
Inom FN pågår en diskussion om tolkningen av mänskliga rättigheter. Den gamla ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” har ombildats till ”Rådet för mänskliga rättigheter, MR-rådet, och verksamheten startar den 16 juni i år.
Det är gott och väl. Men det som bekymrar är att muslimska påtryckningsgrupper vill införa klausuler om ”religiös ärekränkning och förtal”. Att kräva respekt för andra religioner låter rimligt och finns ju redan med som en grundpelare i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Men i praktiken innebär det nya förslaget att det blir omöjligt att kritisera islam. ”Kritik” blir omdöpt till ”kränkning” och blir därmed olaglig.
Det går naturligtvis inte att objektivt fastställa vad som menas med kränkning. Det är bara den som själv blir kränkt som kan avgöra hur allvarligt ordet ska tolkas. Och därmed blir det den muslimska sidan som får ”problemformuleringsprivilegiet”
Om det här förslaget går igenom -- det stöds av Kofi Annan-- ska vi alltså vara tvungna att hysa respekt för sharialagar som föreskriver stening av kvinnor som inte begår något brott i vår mening eller som har dödsstraff för ateism eller för avfall från islam.
Det här är en viktig fråga som kan få stora konsekvenser för framtiden.
-----------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16. Uppläsare: Monica Schelin
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1076) 06-04-16 till...
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att en av de sex Tuff-skolorna i det tidigare så bortglömda Dharampur nu varit platsen för frivilliga insatser av fyra läkare och annan sjukvårdspersonal. De undersökte 164 människor från de kringliggande byarna, bebodda av de ”fattigaste av de fattiga”, som Bhikhu brukar kalla dem. Allt var kostnadsfritt, ja patienterna bjöds också på mat. Främst var det ögonen som undersöktes och 68 patienter kunde glädja sig åt att få glasögon för första gången i sitt liv. Sju av dem fördes till sjukhus på grund av starr. 89 patienter fick fri medicin för andra sjukdomar.
...till amerikanska fredsgrupper som nu samlar namn mot eventuella planer på att angripa Iran. Deras vädjan till president Bush och vice president Cheyney lyder: “Vi skriver till er från hela USA och hela världen för att uppmana er att följa både internationell och amerikansk lag att inte anfalla andra stater. Iran innehar inte kärnvapen, precis som Irak inte gjorde det. Om Iran ägde sådana vapen skulle det ändå inte rättfärdiga användande av våld, lika litet som någon annan stat skulle kunna ha rätt att börja krig mot världens främsta kärnvapenmakt, Amerikas Förenta Stater. Det mest effektiva sättat att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen vore att noga övervaka Irans kärnenergiprogram och förbättra de diplomatiska relationerna, två uppgifter som görs mycket svårare genom hoten om att bomba Iran. Vi uppmanar er att leda vägen till fred, inte krig, och att börja klargöra att ni inte vill begå den värsta internationella förbrytelsen att aggressivt anfalla Iran” Vi kan ansluta oss till detta upprop genom att klicka på http://www.dontattackiran.org En ros också till Jan Viklund, som uppmärksammat oss på det.
....till SvT:s program DEBATT i tisdags (11/4) som diskuterade Iran. Jan Öberg, grundare och chef för TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning) imponerade genom att bland annat säga: ”Så länge det finns så många länder som har kärnvapen, utvecklar nya doktriner för att använda dem också mot länder som inte har dem, så länge man skapar alltmer avancerad teknologi, så länge man hotar med interventioner och bombningar, så kommer det alltid att finnas en mängd länder som också önskar att skaffa sig kärnvapen. Det här är en fråga som egentligen bara kan lösas genom kärnvapennedrustning och det är nånting vi borde jobba tillsammans med på det här klotet på samma sätt som vi har avskaffat kannibalism och slaveri för kärnvapen har ingenting att göra med civilisationen” Öberg påpekade också att Iran har skrivit på icke-spridningsavtalet, till skillnad från Indien, Pakistan och Israel, vilkas kärnvapeninnehav inte tycks bekymra oss. Han menade också att de stora terroristerna i vår värld är de som har kärnvapen och har strategier för att använda dem. Kärnvapnen drabbar mängder av oskyldiga och just det är typiskt för terrorismen.
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i samma debattprogram på SvT varnade för att ett militärt ingripande mot Iran bara skulle leda till att det iranska folket sluter upp kring de reaktionära krafterna i Teheran. På tal om minskningen av antalet kärnvapen påpekade Frida: ”Fortfarande har man så många kärnvapen, att det skulle räcka till att utplåna jordens befolkning flera gånger om. Och parallellt med den här kvantitativa nedrustningen håller då, i synnerhet USA, på med en kvalitativ upprustning. Nyligen har man offentliggjort att man vill utveckla många nya kärnvapen och man ger kärnvapen en ökad roll i den militära planeringen”
....till Sveriges Radios ”Ring P1”, som i måndags (10/4) släppte fram Ingrid Ternert i Göteborg. Hon var 2003 ”mänsklig sköld” i Bagdad och nu påpekade hon att Sverige mot reglerna förser de krigförande i Irak med långskjutande granater. Senare i Radio Tuff hörs Ingrid berätta mera om detta.
....till den modiga ryska journalisten Anna Politkovskaja, som i Aftonbladet (9/4) skriver under rubriken ”Gör lumpen –och dö”. Det handlar om de många chockerande övergreppen i den ryska armén. De unga rekryterna utsätts ofta för vidrig pennalism, som leder till mord, självmord eller amputeringar av både ben och könsorgan.
....till fredsaktivisten Rolf Bergling i Uppsala som hoppfullt skriver: ”När inget annat mänskligt hjälper, så har vi ett oerhört starkt, ’fredligt vapen’, nämligen Ordet..... En enda dikt, eller ett brev, kan förändra ett helt människoliv” Det påminner om Albert Camus’ ord om kampen mellan våld och vänlig övertalning: ”Den enda hedervärda riktningen är att satsa allt i ett fruktansvärt spel: att ord är mäktigare än vapen”
....till minnet av Georg Hellgren, som avled den 9 april. Han var under många år en utomordentligt värdefull Tuff-medlem, bland annat i flera år som ledamot av styrelsen. Georg hade vänner bland pensionärer i forna Jugoslavien och därför vill hans anhöriga att vi hedrar hans minne genom att stödja Tuffs insatser för fattiga gamla i Belgrad. Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 Märk med ”Georg”
....till diskussionskaféet FILOSOFIKA som har sin nästa träff måndag den 24 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Ämne: ”Yttrandefrihet –en bristvara?” Mera om detta senare i dagens Radio Tuff
....till Skeppsholmens fredskör, som har vårkonsert söndag den 23 april i Segelsömmarsalen. Bland andra medverkar förra Tyresöbon Solveig Bark
...till amerikanska fredsgrupper som nu samlar namn mot eventuella planer på att angripa Iran. Deras vädjan till president Bush och vice president Cheyney lyder: “Vi skriver till er från hela USA och hela världen för att uppmana er att följa både internationell och amerikansk lag att inte anfalla andra stater. Iran innehar inte kärnvapen, precis som Irak inte gjorde det. Om Iran ägde sådana vapen skulle det ändå inte rättfärdiga användande av våld, lika litet som någon annan stat skulle kunna ha rätt att börja krig mot världens främsta kärnvapenmakt, Amerikas Förenta Stater. Det mest effektiva sättat att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen vore att noga övervaka Irans kärnenergiprogram och förbättra de diplomatiska relationerna, två uppgifter som görs mycket svårare genom hoten om att bomba Iran. Vi uppmanar er att leda vägen till fred, inte krig, och att börja klargöra att ni inte vill begå den värsta internationella förbrytelsen att aggressivt anfalla Iran” Vi kan ansluta oss till detta upprop genom att klicka på http://www.dontattackiran.org En ros också till Jan Viklund, som uppmärksammat oss på det.
....till SvT:s program DEBATT i tisdags (11/4) som diskuterade Iran. Jan Öberg, grundare och chef för TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning) imponerade genom att bland annat säga: ”Så länge det finns så många länder som har kärnvapen, utvecklar nya doktriner för att använda dem också mot länder som inte har dem, så länge man skapar alltmer avancerad teknologi, så länge man hotar med interventioner och bombningar, så kommer det alltid att finnas en mängd länder som också önskar att skaffa sig kärnvapen. Det här är en fråga som egentligen bara kan lösas genom kärnvapennedrustning och det är nånting vi borde jobba tillsammans med på det här klotet på samma sätt som vi har avskaffat kannibalism och slaveri för kärnvapen har ingenting att göra med civilisationen” Öberg påpekade också att Iran har skrivit på icke-spridningsavtalet, till skillnad från Indien, Pakistan och Israel, vilkas kärnvapeninnehav inte tycks bekymra oss. Han menade också att de stora terroristerna i vår värld är de som har kärnvapen och har strategier för att använda dem. Kärnvapnen drabbar mängder av oskyldiga och just det är typiskt för terrorismen.
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i samma debattprogram på SvT varnade för att ett militärt ingripande mot Iran bara skulle leda till att det iranska folket sluter upp kring de reaktionära krafterna i Teheran. På tal om minskningen av antalet kärnvapen påpekade Frida: ”Fortfarande har man så många kärnvapen, att det skulle räcka till att utplåna jordens befolkning flera gånger om. Och parallellt med den här kvantitativa nedrustningen håller då, i synnerhet USA, på med en kvalitativ upprustning. Nyligen har man offentliggjort att man vill utveckla många nya kärnvapen och man ger kärnvapen en ökad roll i den militära planeringen”
....till Sveriges Radios ”Ring P1”, som i måndags (10/4) släppte fram Ingrid Ternert i Göteborg. Hon var 2003 ”mänsklig sköld” i Bagdad och nu påpekade hon att Sverige mot reglerna förser de krigförande i Irak med långskjutande granater. Senare i Radio Tuff hörs Ingrid berätta mera om detta.
....till den modiga ryska journalisten Anna Politkovskaja, som i Aftonbladet (9/4) skriver under rubriken ”Gör lumpen –och dö”. Det handlar om de många chockerande övergreppen i den ryska armén. De unga rekryterna utsätts ofta för vidrig pennalism, som leder till mord, självmord eller amputeringar av både ben och könsorgan.
....till fredsaktivisten Rolf Bergling i Uppsala som hoppfullt skriver: ”När inget annat mänskligt hjälper, så har vi ett oerhört starkt, ’fredligt vapen’, nämligen Ordet..... En enda dikt, eller ett brev, kan förändra ett helt människoliv” Det påminner om Albert Camus’ ord om kampen mellan våld och vänlig övertalning: ”Den enda hedervärda riktningen är att satsa allt i ett fruktansvärt spel: att ord är mäktigare än vapen”
....till minnet av Georg Hellgren, som avled den 9 april. Han var under många år en utomordentligt värdefull Tuff-medlem, bland annat i flera år som ledamot av styrelsen. Georg hade vänner bland pensionärer i forna Jugoslavien och därför vill hans anhöriga att vi hedrar hans minne genom att stödja Tuffs insatser för fattiga gamla i Belgrad. Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 Märk med ”Georg”
....till diskussionskaféet FILOSOFIKA som har sin nästa träff måndag den 24 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Ämne: ”Yttrandefrihet –en bristvara?” Mera om detta senare i dagens Radio Tuff
....till Skeppsholmens fredskör, som har vårkonsert söndag den 23 april i Segelsömmarsalen. Bland andra medverkar förra Tyresöbon Solveig Bark
söndag, april 9
”DET VANDRAR INGA GUDAR PÅ DENNA JORD”
Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff har nu sänts varenda vecka i 21 år. Helt på frivilligbasis, rena barfotaradion alltså. I dag hörs Radio Tuff nr 1075. Men min radioti har ökat med åren. Sedan 1995 har jag också gjort programmet Succékanalen 91,4, vars kaxiga namn är från en tidningsrubrik. Det har blivit den verkliga folkradion med 200 halvtimmesintervjuer om året med alla möjliga slags människor. Numera hörs Tyresöradion också på nätet. Klicka på www.tyresoradion.se
Nyligen pratade jag på radion med fyra kvinnliga kommunpolitiker från olika partier. Vi kom in på det faktum att politiker är ovanligt påpassade, ett lockande villebråd för journalister och tacksamma syndabockar för oss som inte längre har någon morsa att sparka på. Carin Pilsäters (fp) 0,3 promille och Per Gahrtons (mp) liknande fadäs vid ratten kom upp till diskussion, Maria Carlshamres (då fp) bokföringsbrott likaså. Det fanns olika synpunkter på detta, faktiskt alldeles oberoende av partitillhörighet.
En av dessa politiska kvinnor fällde då ett yttrande som är värt att citera: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”. Kom att tänka på det häromdagen, då medierna vällustigt hade fyra politiska skandaler till att frossa i: Moderaternas vice ordförande, Tyresöbon Gunilla Carlsson, hade gjort märkliga skatteavdrag och måste böta. Göran Persson hade inte följt arbetsmiljölagen. Kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) åtalades för misstanke om att ha tagit muta. Och SSU-basen Anna Sjödin åtalas på fyra punkter för sitt beteende på krogen Crazy Horse, där hon uppförde sig som en riktig ”svennehora”, som vi säger här i förorterna. Fast fallet hade varit intressantare om dörrvakten varit blond och flickan invandrare.
Själv kan jag inte kasta någon första sten mot dem som på morgonkvisten är omedvetna om att de har någon ynka tiondels promille i blodet. Inte heller vet jag ett dyft om arbetsmiljölagar. Och jag känner många annars hyggliga människor, som har dåligt ölsinne.
Svårare att förstå är hur välbetalda måste försöka öka sin rikedom genom att fiffla med skatten eller bokföringen. Ändå har jag sympati för människorna Gunilla Carlsson och Maria Carlshamre. Gunilla har jag intervjuat ett par gånger och det är en skärpt och trevlig människa. I somras lade hon en sedel i TUFF:s insamlingsbössa och det brukar inte giriga människor göra.
För ett par år sen satt jag i Gamla stan och pratade länge med Maria Carlshamre för att sedan intervjua henne en halvtimme på radion. Blev imponerad av hennes frispråkighet –och hennes självkritik, en verklig bristvara bland andra journalister. När jag frågade hur det hade känts att skriva på samma sidor som Per Ahlmark, erkände hon att hon haft fel om Irakkriget. Hon hade i februari 2003 i DN kritiserat de stora folkliga demonstrationerna inför det annalkande anfallskriget. Nu ångrade hon sig.
I Radio Tuff är vi ofta kritiska men också medvetna om hur lätt det är att kritisera. Därför delar vi i varje sändning ut en massa ”veckans rosor” -- fast ibland tar vi inte bort taggarna. Bättre att tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. Det finns lyssnare som då och då har invändningar mot vårt val av rosor. De påminner till exempel om att den rosade för tio eller tjugo år sen minsann hade totalt fel i någon annan fråga eller tillhör en för vederbörande föraktlig politisk eller religiös grupp. Det verkar lite långsint och intolerant. För att travestera de heliga skrifterna är det väl bättre att berömma en syndare som gör bättring än att rosa de hundra självgoda, som redan tror sig vara perfekta. För som sagt: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”
Att jag nyss uttryckte en viss sympati för Carlshamre och Carlsson beror alltså inte på deras politik, som jag ofta ogillar. Att Jan Guillou fick en ”veckans ros” i dagens Radio Tuff innebär inte att jag alltid tyckt som han. När jag nämnt honom i mina böcker har det oftast varit med ironi och kritik.
Lika trist som det är när långsinta människor reagerar mot något positivt om människor de i alla avseenden föraktar, lika roligt är det när lyssnare hör av sig och påpekar faktafel i något program. Då skyndar jag mig att påpeka det i radion. Det är inte bara på grund av någon tjusig ambition, att rätt skall vara rätt. Det är lika mycket för att det är journalistiskt tacksamt. För visst lyssnar vi med särskilt intresse på rättelser.
Därför är det märkligt hur sällan våra medier vill medge att de har haft fel. Prestigen tycks överskugga journalistisk etik och känsla för det intressanta. Ett paradexempel är mediernas mångåriga ljugande om alla sovjetiska ubåtar som de påstod vimlade i svenska vatten. Praktiskt taget varje dag under åtskilliga somrar kom det braskande larmartiklar. Allt –eller nästan allt- visade sig sedan vara rena skrönor.
Minns Lennart Bodström. Han var utrikesminister 1982-85, men på en lunch med några journalister var han frispråkig nog att yppa sina tvivel på att ryssarna hade varit inne i Hårsfjärden under de av medierna våldsamt dramatiserade dagarna 1982. Bevisen var bristfälliga, tyckte han. Efter upprörd kritik från Carl Bildt och andra rättrogna fick Bodström lämna UD, medan journalisterna som utnyttjade hans förtroende framstod som hjältar.
Tänk om något av våra rikstäckande medier vågade sig på en serie om hur vilseledda svenska medborgare och politiker blev av den osakliga rapporteringen under den galopperande ubåtshysterins dagar och hur många miljarder kr skattebetalarna därför i onödan fick punga ut till marinen. Det skulle vara lika spännande som en deckare, där man först i slutet brukar få veta sanningen. Ämnet skulle också räcka till flera doktorsavhandlingar i presshistoria och statsvetenskap.
Intressant vore också om någon akademiker eller journalist hade modet att skriva utförligt om alla historieförfalskningar som inte bara i medierna utan till och med i våra skolor har berättats om andra världskrigets förlorare. Tyskar och japaner begick tillräckligt många förbrytelser för att vi inte ska behöva fortsätta sprida också lögnerna om dem. Samtidigt begicks det tillräckligt med förbrytelser mot förlorarna för att vi inte ängsligt ska fortsätta att tysta ned dem. Inte ens bland firade segrare vandrar det några gudar på denna jord.
------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1075) 2006-04-09
Nyligen pratade jag på radion med fyra kvinnliga kommunpolitiker från olika partier. Vi kom in på det faktum att politiker är ovanligt påpassade, ett lockande villebråd för journalister och tacksamma syndabockar för oss som inte längre har någon morsa att sparka på. Carin Pilsäters (fp) 0,3 promille och Per Gahrtons (mp) liknande fadäs vid ratten kom upp till diskussion, Maria Carlshamres (då fp) bokföringsbrott likaså. Det fanns olika synpunkter på detta, faktiskt alldeles oberoende av partitillhörighet.
En av dessa politiska kvinnor fällde då ett yttrande som är värt att citera: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”. Kom att tänka på det häromdagen, då medierna vällustigt hade fyra politiska skandaler till att frossa i: Moderaternas vice ordförande, Tyresöbon Gunilla Carlsson, hade gjort märkliga skatteavdrag och måste böta. Göran Persson hade inte följt arbetsmiljölagen. Kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) åtalades för misstanke om att ha tagit muta. Och SSU-basen Anna Sjödin åtalas på fyra punkter för sitt beteende på krogen Crazy Horse, där hon uppförde sig som en riktig ”svennehora”, som vi säger här i förorterna. Fast fallet hade varit intressantare om dörrvakten varit blond och flickan invandrare.
Själv kan jag inte kasta någon första sten mot dem som på morgonkvisten är omedvetna om att de har någon ynka tiondels promille i blodet. Inte heller vet jag ett dyft om arbetsmiljölagar. Och jag känner många annars hyggliga människor, som har dåligt ölsinne.
Svårare att förstå är hur välbetalda måste försöka öka sin rikedom genom att fiffla med skatten eller bokföringen. Ändå har jag sympati för människorna Gunilla Carlsson och Maria Carlshamre. Gunilla har jag intervjuat ett par gånger och det är en skärpt och trevlig människa. I somras lade hon en sedel i TUFF:s insamlingsbössa och det brukar inte giriga människor göra.
För ett par år sen satt jag i Gamla stan och pratade länge med Maria Carlshamre för att sedan intervjua henne en halvtimme på radion. Blev imponerad av hennes frispråkighet –och hennes självkritik, en verklig bristvara bland andra journalister. När jag frågade hur det hade känts att skriva på samma sidor som Per Ahlmark, erkände hon att hon haft fel om Irakkriget. Hon hade i februari 2003 i DN kritiserat de stora folkliga demonstrationerna inför det annalkande anfallskriget. Nu ångrade hon sig.
I Radio Tuff är vi ofta kritiska men också medvetna om hur lätt det är att kritisera. Därför delar vi i varje sändning ut en massa ”veckans rosor” -- fast ibland tar vi inte bort taggarna. Bättre att tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. Det finns lyssnare som då och då har invändningar mot vårt val av rosor. De påminner till exempel om att den rosade för tio eller tjugo år sen minsann hade totalt fel i någon annan fråga eller tillhör en för vederbörande föraktlig politisk eller religiös grupp. Det verkar lite långsint och intolerant. För att travestera de heliga skrifterna är det väl bättre att berömma en syndare som gör bättring än att rosa de hundra självgoda, som redan tror sig vara perfekta. För som sagt: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”
Att jag nyss uttryckte en viss sympati för Carlshamre och Carlsson beror alltså inte på deras politik, som jag ofta ogillar. Att Jan Guillou fick en ”veckans ros” i dagens Radio Tuff innebär inte att jag alltid tyckt som han. När jag nämnt honom i mina böcker har det oftast varit med ironi och kritik.
Lika trist som det är när långsinta människor reagerar mot något positivt om människor de i alla avseenden föraktar, lika roligt är det när lyssnare hör av sig och påpekar faktafel i något program. Då skyndar jag mig att påpeka det i radion. Det är inte bara på grund av någon tjusig ambition, att rätt skall vara rätt. Det är lika mycket för att det är journalistiskt tacksamt. För visst lyssnar vi med särskilt intresse på rättelser.
Därför är det märkligt hur sällan våra medier vill medge att de har haft fel. Prestigen tycks överskugga journalistisk etik och känsla för det intressanta. Ett paradexempel är mediernas mångåriga ljugande om alla sovjetiska ubåtar som de påstod vimlade i svenska vatten. Praktiskt taget varje dag under åtskilliga somrar kom det braskande larmartiklar. Allt –eller nästan allt- visade sig sedan vara rena skrönor.
Minns Lennart Bodström. Han var utrikesminister 1982-85, men på en lunch med några journalister var han frispråkig nog att yppa sina tvivel på att ryssarna hade varit inne i Hårsfjärden under de av medierna våldsamt dramatiserade dagarna 1982. Bevisen var bristfälliga, tyckte han. Efter upprörd kritik från Carl Bildt och andra rättrogna fick Bodström lämna UD, medan journalisterna som utnyttjade hans förtroende framstod som hjältar.
Tänk om något av våra rikstäckande medier vågade sig på en serie om hur vilseledda svenska medborgare och politiker blev av den osakliga rapporteringen under den galopperande ubåtshysterins dagar och hur många miljarder kr skattebetalarna därför i onödan fick punga ut till marinen. Det skulle vara lika spännande som en deckare, där man först i slutet brukar få veta sanningen. Ämnet skulle också räcka till flera doktorsavhandlingar i presshistoria och statsvetenskap.
Intressant vore också om någon akademiker eller journalist hade modet att skriva utförligt om alla historieförfalskningar som inte bara i medierna utan till och med i våra skolor har berättats om andra världskrigets förlorare. Tyskar och japaner begick tillräckligt många förbrytelser för att vi inte ska behöva fortsätta sprida också lögnerna om dem. Samtidigt begicks det tillräckligt med förbrytelser mot förlorarna för att vi inte ängsligt ska fortsätta att tysta ned dem. Inte ens bland firade segrare vandrar det några gudar på denna jord.
------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1075) 2006-04-09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1075) 06-04-09 till....
....till Tuff-aktivisten Bengt Citron, som i många år mästerligt skött Tuffs omfattande hemsida www.come.to/tuff med ständigt snabba uppdateringar. Nu finns där redan foton av de Tyresöbor som förra veckan visade sitt avståndstagande från den skenande vapenhandeln genom att ansluta sig till kampanjen ”En miljon ansikten”. Häromdagen berättade läraren Kerstin Fredriksson vid Sollentuna International School att hennes elever hade haft stor hjälp av hemsidan vid studiet av Indien. Bengt sköter också hemsidan för Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) med adressen www.listen.to/tyrsling. Där kan man se sammanfattningar av de tolv program som hörs dygnet runt på 91,4 MHz och foton på alla som intervjuas. På www.tyresoradion.se kan man lyssna på Tyresöradion via nätet.
....till Sveriges Radios morgonprogram på hörvärda P 1, som i torsdags (6/4) lät Rolf Lindahl från Svenska Freds varna för att vapenindustrin stöder universitetens forskning. Medan redan president Eisenhower varnade för det alltför mäktiga militär-industriella komplexet tycks vi nu ha fått ett militär-industriellt-akademiskt komplex.
....till Tyresö Filmförening och Miljöpartiet i Tyresö, som fortsätter att visa högintressanta miljöfilmer på Bio Forellen. Nu på tisdag den 11 april kl 19 kan vi se filmen ”Bullshit” om den indiska forskaren Vandana Shiva och hennes kamp mot multinationella företags härjningar i Indien. Och tisdagen därpå den 18 april visas ”Darwins mardröm”, en film om hur inplanteringen av nilabborrar i Victoriasjön blev en katastrof.
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som nu tackar så hjärtligt för de 10 000 kr som Tuff nyligen skickade till hennes arbete bland fattiga och av ständiga krig drabbade gamla. Lina hälsar varmt till alla tuff-medlemmar.
....till minnet av Martin Luther King, som i veckan hade två viktiga årsdagar. Den 4 april 1967 höll han ett berömt tal, där han bland annat sa: ”En nation som fortsätter att år efter år satsa mera pengar på militärt försvar än på sociala insatser för fattiga närmar sig sin andliga död”. I Memphis ett år senare, den 4 april 1968, mördades han –liksom många andra fredskämpar genom decennierna. Årsdagarna har främst ihågkommits av Jan Viklund, som därför är värd en ros
....till den radikale amerikansksvensken Al Burke som engagerat sig mycket för de på 1970-talet så utsatta vietnameserna. Han har nu kommenterat att vi i förra veckans Radio Tuff bland annat sa: ”Även Vietnam begick många allvarliga brott under sin ockupation 1979-1980.” Al Burke påpekar, ”att det faktiskt var Vietnam som satte stopp för röda khmerernas skräckvälde i Kambodja, efter att dessa upprepade gånger hade attackerat Vietnam med omfattande skador och många dödsfall som följd. De etniska vietnameserna i Kambodja slaktades i tiotusental”
....till Maud Sundqvist, som i många år varit aktiv i Svenska kommittén för Vietnam. Laos och Kambodja och som i Aftonbladet är inne på samma linje som Al Burke i sin kritik av Jan Myrdals överdrivna tro på att Pol Pots tid var något lovande för kambodjanerna. Om alla övergrepp skriver hon: ” Myrdal tror att det handlade om grymma fattigbondeövergrepp, när så många slogs ihjäl. Men det är tveksamt om Pol Pot ens hade fattigböndernas stöd. I september 1976 höll han ett tal om klasskamp, och han sade att den måste bedrivas även bland fattigbönderna, för här fanns de som ville leva individuellt, exempelvis äta i familjen. Det gjorde dem till klassfiender”.
....till Staffan Skott, som på en helsida i DN (8/4) skriver under rubriken ”Den sjunkna staden”. Det handlar om staden Viborg i Karelen, Finlands andra största stad, innan den 1944 blev ryskt krigsbyte. Han skildrar med empati både de 300 000 finländska flyktingarna från Karelen och de nya ryska bosättarna: ”Förlorarna i de två krigen är ju rika turister bland fattigdom och förfall hos segermakten. De knyter väl nävarna i fickan när de får höra att Sovjetarmén ’befriade’ Viborg och ser ett elände som får en att önska att det åtminstone varit stagnation, men de vet –och kan bära vetskapen- att de ryssar som nu bor i Karelen inte har någon skuld. Vid min resa med gamla karelska flyktingar och deras ättlingar som upprättat vänskapsband med ockupanternas nybyggare, skänkte burkar med kaffe och bekostade reparationer, tänkte jag: tänk om man kunde ta hit palestinier och israeler. Inte för att det skulle leda till något, men bara för att visa att det går”
....till Jan Guillou, som (AB 2/4) kallar Forum för levande historias undersökning 1997 av skolungdomars kunskaper om andra världskriget för ”undermålig” och ”ovetenskapligt trams”. Lika kritisk är han mot den uppmärksammade undersökningen i år om svenskars ”antisemitism”. Med en sådan typ av enkät skulle Henrik Bachner kunnna finna antisemiter överallt, menar Guillou: ”Om han så letade antisemitism bland pingvinerna i Antarktis skulle han finna vad han önskade, klara bevis. Fast pingvinerna sannolikt skulle tillhöra samma lömska variant som kolumnisterna i Aftonbladet, sådana som inte ärligt avslöjar sig själva.”
....till alla solidariska människor, som genom medlemsavgifter och gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 bland annat garanterar att det frivilliga arbetet med Radio Tuff kan fortsätta
....till Sveriges Radios morgonprogram på hörvärda P 1, som i torsdags (6/4) lät Rolf Lindahl från Svenska Freds varna för att vapenindustrin stöder universitetens forskning. Medan redan president Eisenhower varnade för det alltför mäktiga militär-industriella komplexet tycks vi nu ha fått ett militär-industriellt-akademiskt komplex.
....till Tyresö Filmförening och Miljöpartiet i Tyresö, som fortsätter att visa högintressanta miljöfilmer på Bio Forellen. Nu på tisdag den 11 april kl 19 kan vi se filmen ”Bullshit” om den indiska forskaren Vandana Shiva och hennes kamp mot multinationella företags härjningar i Indien. Och tisdagen därpå den 18 april visas ”Darwins mardröm”, en film om hur inplanteringen av nilabborrar i Victoriasjön blev en katastrof.
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som nu tackar så hjärtligt för de 10 000 kr som Tuff nyligen skickade till hennes arbete bland fattiga och av ständiga krig drabbade gamla. Lina hälsar varmt till alla tuff-medlemmar.
....till minnet av Martin Luther King, som i veckan hade två viktiga årsdagar. Den 4 april 1967 höll han ett berömt tal, där han bland annat sa: ”En nation som fortsätter att år efter år satsa mera pengar på militärt försvar än på sociala insatser för fattiga närmar sig sin andliga död”. I Memphis ett år senare, den 4 april 1968, mördades han –liksom många andra fredskämpar genom decennierna. Årsdagarna har främst ihågkommits av Jan Viklund, som därför är värd en ros
....till den radikale amerikansksvensken Al Burke som engagerat sig mycket för de på 1970-talet så utsatta vietnameserna. Han har nu kommenterat att vi i förra veckans Radio Tuff bland annat sa: ”Även Vietnam begick många allvarliga brott under sin ockupation 1979-1980.” Al Burke påpekar, ”att det faktiskt var Vietnam som satte stopp för röda khmerernas skräckvälde i Kambodja, efter att dessa upprepade gånger hade attackerat Vietnam med omfattande skador och många dödsfall som följd. De etniska vietnameserna i Kambodja slaktades i tiotusental”
....till Maud Sundqvist, som i många år varit aktiv i Svenska kommittén för Vietnam. Laos och Kambodja och som i Aftonbladet är inne på samma linje som Al Burke i sin kritik av Jan Myrdals överdrivna tro på att Pol Pots tid var något lovande för kambodjanerna. Om alla övergrepp skriver hon: ” Myrdal tror att det handlade om grymma fattigbondeövergrepp, när så många slogs ihjäl. Men det är tveksamt om Pol Pot ens hade fattigböndernas stöd. I september 1976 höll han ett tal om klasskamp, och han sade att den måste bedrivas även bland fattigbönderna, för här fanns de som ville leva individuellt, exempelvis äta i familjen. Det gjorde dem till klassfiender”.
....till Staffan Skott, som på en helsida i DN (8/4) skriver under rubriken ”Den sjunkna staden”. Det handlar om staden Viborg i Karelen, Finlands andra största stad, innan den 1944 blev ryskt krigsbyte. Han skildrar med empati både de 300 000 finländska flyktingarna från Karelen och de nya ryska bosättarna: ”Förlorarna i de två krigen är ju rika turister bland fattigdom och förfall hos segermakten. De knyter väl nävarna i fickan när de får höra att Sovjetarmén ’befriade’ Viborg och ser ett elände som får en att önska att det åtminstone varit stagnation, men de vet –och kan bära vetskapen- att de ryssar som nu bor i Karelen inte har någon skuld. Vid min resa med gamla karelska flyktingar och deras ättlingar som upprättat vänskapsband med ockupanternas nybyggare, skänkte burkar med kaffe och bekostade reparationer, tänkte jag: tänk om man kunde ta hit palestinier och israeler. Inte för att det skulle leda till något, men bara för att visa att det går”
....till Jan Guillou, som (AB 2/4) kallar Forum för levande historias undersökning 1997 av skolungdomars kunskaper om andra världskriget för ”undermålig” och ”ovetenskapligt trams”. Lika kritisk är han mot den uppmärksammade undersökningen i år om svenskars ”antisemitism”. Med en sådan typ av enkät skulle Henrik Bachner kunnna finna antisemiter överallt, menar Guillou: ”Om han så letade antisemitism bland pingvinerna i Antarktis skulle han finna vad han önskade, klara bevis. Fast pingvinerna sannolikt skulle tillhöra samma lömska variant som kolumnisterna i Aftonbladet, sådana som inte ärligt avslöjar sig själva.”
....till alla solidariska människor, som genom medlemsavgifter och gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 bland annat garanterar att det frivilliga arbetet med Radio Tuff kan fortsätta
tisdag, april 4
KRIG, BARN OCH RELIGIONER
KRIG, BARN OCH RELIGIONER
Ibland klarar vi vuxna barns vetgiriga frågor, ibland är vi hjälplösa, ja skamsna. De flesta barn har förmånen att vara omgivna av kärleksfulla och omtänksamma vuxna. Men hur svarar man ett barn som undrar hur samma vuxna kan ställa till med krig, där massor av mammor, pappor och barn dödas. Det är också omöjligt att förklara för ett barn att det i vår värld finns tiotusentals kärnvapen, detta makabra vuxenvanvett!
Utan att rodna är det inte heller lätt att förklara för barn att vi låter 8-10 miljoner andra barn dö i vår värld varje år. Det är den permanenta Förintelsen som leder till 25000-30000 dödsoffer bland barn varje dygn året runt. Bara på en timme dör dubbelt så många barn som antalet svenskar som tragiskt dödades av flodvågen julen 2004. Men sen dess har det varit ett förfärligt väsen om att överlevande svenskar inte tillräckligt snabbt kunde flygas hem från turistparadisen vid Indiska Oceanen. Trots alla tjusiga antirasistiska deklarationer förstår tyvärr våra opinionsbildare att man inte kan vinna valet i höst genom att ömka världens fattiga och döende.
Det är möjligt att barn numera avtrubbas ännu snabbare än förr. De sysslar med dataspel och andra elektroniska leksaker, av vilka de flesta tycks gå ut på att panga ihjäl ”dom andra”. Själv kan jag dock inte sätta mig på alltför höga hästar, för jag lekte med tennsoldater och var sedan landstormspojke, jo, faktiskt barnsoldat.
Det som bland annat bidrog till att jag som vapenvägrande sergeant hamnade i fängelse var en kyrkoherde som föreläste för oss befälselever vid I 21 i Sollefteå. Han var en slags militaristisk politruk, som uppmanade oss unga män att döda fienderna, ”så att de inte skulle kunna våldta våra mammor och systrar”. Att det just är i krig som flickor, kvinnor och gummor våldtas oändligt mycket mera än i fredstid hade tydligen inte gått upp för honom. Och det är inte bara de ”onda” som begår dessa brott utan miljoner kvinnor utsattes i andra världskriget för våldtäkter av de beundrade segrarna.
Uttryck som heliga krig är en häpnadsväckande självmotsägelse. Det finns ingenting så oheligt som krig. Krig går trots alla häftigt förskönande omskrivningar ju ut på att massmörda dom andra, inklusive deras kvinnor och barn, och det är väl den svåraste av alla synder i alla religioner. De som svamlar om ”heliga krig” måste ju bryta mot det centrala i sina heliga böcker.
Dagens kristna beklagar djupt de otroligt grymma korstågen och religionskrigen några sekel senare. Men om dagens konflikter är många av dem mindre bestämda. När jag en gång intervjuade den förre kristdemokratiska ledaren Alf Svensson framstod han som mera militarist än pacifist. Och de högerkristna i USA har inte tillhört duvorna.
Det finns dock religiösa som modigt och konsekvent arbetar för icke-våld. Om en stund ska vi här i Radio Tuff höra Martin Smedjeback. Han berättar vad han tillsammans med åtta andra gjorde vid Aldermaston dagen före senaste Hiroshimadagen. På 1950-talet var detta brittiska kärnvapencentrum i fokus för protesterna mot domedagsbomberna. Det var till Aldermaston Bertrand Russell och andra kärnvapenmotståndare marscherade och därmed inspirerade Bertil Svahnström och andra att bilda Kampanjen mot Atomvapen. Den aktiverade det svenska kärnvapenmotståndet och bidrog till att stoppa de aktuella planerna på svenska atomvapen.
Den 5 augusti 2005 tog Martin och åtta kristna kamrater sig in på Aldermaston och planterade vin- och fikonträd. I vintras stod de inför rätta och dömdes till böter och fängelse villkorligt. Domstolen använde de till att agitera mot kärnvapen och för sina icke-våldsliga principer. Inte minst imponerade de genom sitt människovänliga sätt också mot poliser och jurister.
Ännu modigare är den internationella grupp som kallar sig Christian Peacemaker Teams (CPT). I höstas kidnappades fyra av dem i Irak. I vintras hittades så en av dessa dödad, den amerikanske kväkaren Tom Fox. På detta svarade CPT i Bagdad genom att i ett möte med sina muslimska kamrater, både från shia och sunni, besluta om planer mot sekteristiskt våld.
Nyligen fritogs –eller släpptes?-- de tre andra. CPT gjorde då en deklaration, där det bland annat hette: ”Det är de utländska styrkornas illegala ockupation av Irak som ledde till denna kidnappning och till så mycket annat lidande i landet. Ockupationen måste upphöra”
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1074) 2006-04-02
Ibland klarar vi vuxna barns vetgiriga frågor, ibland är vi hjälplösa, ja skamsna. De flesta barn har förmånen att vara omgivna av kärleksfulla och omtänksamma vuxna. Men hur svarar man ett barn som undrar hur samma vuxna kan ställa till med krig, där massor av mammor, pappor och barn dödas. Det är också omöjligt att förklara för ett barn att det i vår värld finns tiotusentals kärnvapen, detta makabra vuxenvanvett!
Utan att rodna är det inte heller lätt att förklara för barn att vi låter 8-10 miljoner andra barn dö i vår värld varje år. Det är den permanenta Förintelsen som leder till 25000-30000 dödsoffer bland barn varje dygn året runt. Bara på en timme dör dubbelt så många barn som antalet svenskar som tragiskt dödades av flodvågen julen 2004. Men sen dess har det varit ett förfärligt väsen om att överlevande svenskar inte tillräckligt snabbt kunde flygas hem från turistparadisen vid Indiska Oceanen. Trots alla tjusiga antirasistiska deklarationer förstår tyvärr våra opinionsbildare att man inte kan vinna valet i höst genom att ömka världens fattiga och döende.
Det är möjligt att barn numera avtrubbas ännu snabbare än förr. De sysslar med dataspel och andra elektroniska leksaker, av vilka de flesta tycks gå ut på att panga ihjäl ”dom andra”. Själv kan jag dock inte sätta mig på alltför höga hästar, för jag lekte med tennsoldater och var sedan landstormspojke, jo, faktiskt barnsoldat.
Det som bland annat bidrog till att jag som vapenvägrande sergeant hamnade i fängelse var en kyrkoherde som föreläste för oss befälselever vid I 21 i Sollefteå. Han var en slags militaristisk politruk, som uppmanade oss unga män att döda fienderna, ”så att de inte skulle kunna våldta våra mammor och systrar”. Att det just är i krig som flickor, kvinnor och gummor våldtas oändligt mycket mera än i fredstid hade tydligen inte gått upp för honom. Och det är inte bara de ”onda” som begår dessa brott utan miljoner kvinnor utsattes i andra världskriget för våldtäkter av de beundrade segrarna.
Uttryck som heliga krig är en häpnadsväckande självmotsägelse. Det finns ingenting så oheligt som krig. Krig går trots alla häftigt förskönande omskrivningar ju ut på att massmörda dom andra, inklusive deras kvinnor och barn, och det är väl den svåraste av alla synder i alla religioner. De som svamlar om ”heliga krig” måste ju bryta mot det centrala i sina heliga böcker.
Dagens kristna beklagar djupt de otroligt grymma korstågen och religionskrigen några sekel senare. Men om dagens konflikter är många av dem mindre bestämda. När jag en gång intervjuade den förre kristdemokratiska ledaren Alf Svensson framstod han som mera militarist än pacifist. Och de högerkristna i USA har inte tillhört duvorna.
Det finns dock religiösa som modigt och konsekvent arbetar för icke-våld. Om en stund ska vi här i Radio Tuff höra Martin Smedjeback. Han berättar vad han tillsammans med åtta andra gjorde vid Aldermaston dagen före senaste Hiroshimadagen. På 1950-talet var detta brittiska kärnvapencentrum i fokus för protesterna mot domedagsbomberna. Det var till Aldermaston Bertrand Russell och andra kärnvapenmotståndare marscherade och därmed inspirerade Bertil Svahnström och andra att bilda Kampanjen mot Atomvapen. Den aktiverade det svenska kärnvapenmotståndet och bidrog till att stoppa de aktuella planerna på svenska atomvapen.
Den 5 augusti 2005 tog Martin och åtta kristna kamrater sig in på Aldermaston och planterade vin- och fikonträd. I vintras stod de inför rätta och dömdes till böter och fängelse villkorligt. Domstolen använde de till att agitera mot kärnvapen och för sina icke-våldsliga principer. Inte minst imponerade de genom sitt människovänliga sätt också mot poliser och jurister.
Ännu modigare är den internationella grupp som kallar sig Christian Peacemaker Teams (CPT). I höstas kidnappades fyra av dem i Irak. I vintras hittades så en av dessa dödad, den amerikanske kväkaren Tom Fox. På detta svarade CPT i Bagdad genom att i ett möte med sina muslimska kamrater, både från shia och sunni, besluta om planer mot sekteristiskt våld.
Nyligen fritogs –eller släpptes?-- de tre andra. CPT gjorde då en deklaration, där det bland annat hette: ”Det är de utländska styrkornas illegala ockupation av Irak som ledde till denna kidnappning och till så mycket annat lidande i landet. Ockupationen måste upphöra”
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1074) 2006-04-02
måndag, april 3
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1074) 06-04-02
....till broschyren ”Fyra saker du inte vill veta om svensk vapenexport”, utgiven av Svenska Freds, Kristna Freds, Amnesty och Diakonia. Den tar upp, att Sverige nu är världens nionde största vapenexportör. Vi har faktiskt fördubblat vår vapenexport under 2000-talet och säljer nu både till krigförande länder och till länder som kränker mänskliga rättigheter. De fyra konsekvenserna av vapenexport är enligt broschyren: ”Svenska vapen bidrar till att göda krig och konflikter, bidrar till brott mot mänskliga rättigheter, bidrar till fattigdom och stärker diktaturer” Vidare sägs det: ”Världen spenderar 70
00 miljarder kronor varje år på militära rustningar. Det motsvarar mer än 1100 kr per person i världen. Samtidigt dör 30 000 barn varje dag av sjukdomar relaterade till brist på mat, vatten och hälsovård. Om resurserna fördelades annorlunda hade många kunnat räddas”
....till de tuff-aktivister, som i går (1/4) fanns i Tyresö Centrum och bland annat deltog i den kampanj mot vapenhandeln som denna dag förekom på flera platser i landet. Bland annat fotograferades människor som tar avstånd från denna handel. Det ingår i ”En miljon ansikten”, en internationell kampanj för kontroll av vapenhandeln. Bilder på protesterande läggs in på nätet i denna folkrörelsekampanj kallad ”Control Arms”. Redan finns där bilder på över 900000 människor. Mer info: www.svenskafreds.se/controlarms
....till Peter Fröberg Idling, som skrivit en bok, i vilken han bland annat undrar hur Jan Myrdal och andra svenskar på besök i Pol Pots Kampuchea på 1970-talet inte tycks ha lagt märke till massdöden. Om detta har det diskuterats bland annat i Aftonbladet. Om USA:s krigsförbrytelser i Kambodja 1969-1973 är Fröberg Idling dock ense med Myrdal och skriver (AB 30/3): ”Att inte Kissinger och de andra som då bombade Kambodja sönder och samman ställs inför rätta är ett folkrättsligt haveri. Även Vietnam begick många allvarliga brott under sin ockupation 1979-1989. Och även för dessa borde ansvar utkrävas. I det avseendet är jag och Jan Myrdal överens.”
....till Tyresö Filmförening som i samarbete med Miljöpartiet visar en serie miljöfilmer på Bio Forellen under tisdagkvällarna i april. Stefan Jarls ”Naturens hämnd” visas nu på tisdag den 4 april kl 19 och tisdagen därpå (11/4) kan vi se ”Bullshit”, filmen om den indiska forskaren Vandana Shivas kamp mot multinationella företags härjningar.
....till Aftonbladets Yrsa Stenius, som utifrån sina finländska erfarenheter har en annan syn på katastrofer än den gängse i Sverige. Nu skriver hon: ”Än en gång tvingades jag konstatera att detta land, som jag en gång hyllat som förnuftets och rimlighetens hemvist på jorden, i prövningens stund visade sig oförmöget att möta en stor olycka värdigt, att samla sig i stram sorg efter en katastrof mot vilken varje mänsklig makt stod hjälplös. Där andra drabbade länders folk sänkte sina huvuden i tystnad och djupaste förtvivlan, men också i stillhet och ödmjukhet inför det övermäktiga, där rasade Sverige. I Sverige fanns ingen tid och ingen plats för människor att fatta varandras händer och tiga inför det som saknar ord. I Sverige fanns bara utrymme för indignation. Sveriges trygghetsnarkomani stod inte pall för insikten att ohyggliga saker kan hända utan att någon är skyldig. I Sverige måste det onda exkluderas ur allas vår gemenskap och läggas någon utpekad till last. Vrede och vantro tillhör människors omedelbara reaktioner vid plötsliga och outhärdliga förluster. De är starka och explosiva känslor. Just därför ska de hanteras varsamt i den offentliga opinionen. Så skedde i alla andra länder men inte i Sverige. I Sverige exploaterades vanmaktens raseri och trygghetsnarkomanernas besvikelse av en politisk-journalistisk maktapparat.”
Och Yrsa Stenius’ omdöme om vår sparkade utrikesminister är befriande annorlunda: ”En ambitiös, arbetsam, intelligent och pliktmedveten person som Laila Freivalds, en i alla sina befattningar respekterad 63-årig kvinna, gjordes i tsunamins eftersvall till var mans niding, till en skyddslös människa som hätska svenskar såg sig föranledda att hata i direktsändning”.
....till Södertörns friskola i Huddinge som vid en ceremoni i onsdags (29/3) lämnade över en postväxel på 32 415 kr till Tuff-aktivisterna Erika Husberg, Gunnar Petersen och Monica Schelin. Pengarna är resultatet av skolans solidaritetsafton i februari och de ska användas för Tuff-projekten i Indien.
....till Andreas Malm som i DNs kulturdel (1/4) skriver om Irak under rubriken ”Blodets och våldets logik”. Han nämner amerikanska massdödanden av civila i Falluja, Al Qaim och Tel Afar men undrar hur det irakiska motståndet har kunnat ”sjunka så lågt” att en massa oskyldiga civila numera dödas. Han anser att motståndsmännen hade folkrätt och global sympati på sin sida men nu ”gått ner sig i moraliska träsk”. Han tar också upp Christian Peacemaker Team, som trots mordet på en medlem, den amerikanske kväkaren Tom Fox, fortsätter sitt arbete i Irak, bland annat i samarbete med muslimska fredsaktivister från både sunni och shia.
....till riksdagsmannen Lars Ångström, före detta ordförande i Svenska Freds, som på DN-Debatt (1/4) anser att nya uppgifter från den estniske statsåklagaren stärker misstankarna om att Estonia under olycksnatten transporterade militärmateriel. Ångström talar om ”rättsskandal” och mörkläggning från militärt håll och kräver därför en ny utredning
....till Radio Tuffs medarbetare i fråga om Östeuropa, Seppo Isotalo, som nu anmält ett eko-inslag till Radionämnden. Den 19 mars påstod Ekot att Seppo hade anmält den vitryska oppositionen till landets myndigheter. Det var felaktigt, ty det var ett översättningsfel i OSSE:s påståenden Seppo hade påpekat. I ett annat inslag använde reportern rentav uttrycket ”den ökände Seppo Isotalo”
....till alla solidariska människor som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för gåvor eller medlemskap.
00 miljarder kronor varje år på militära rustningar. Det motsvarar mer än 1100 kr per person i världen. Samtidigt dör 30 000 barn varje dag av sjukdomar relaterade till brist på mat, vatten och hälsovård. Om resurserna fördelades annorlunda hade många kunnat räddas”....till de tuff-aktivister, som i går (1/4) fanns i Tyresö Centrum och bland annat deltog i den kampanj mot vapenhandeln som denna dag förekom på flera platser i landet. Bland annat fotograferades människor som tar avstånd från denna handel. Det ingår i ”En miljon ansikten”, en internationell kampanj för kontroll av vapenhandeln. Bilder på protesterande läggs in på nätet i denna folkrörelsekampanj kallad ”Control Arms”. Redan finns där bilder på över 900000 människor. Mer info: www.svenskafreds.se/controlarms
....till Peter Fröberg Idling, som skrivit en bok, i vilken han bland annat undrar hur Jan Myrdal och andra svenskar på besök i Pol Pots Kampuchea på 1970-talet inte tycks ha lagt märke till massdöden. Om detta har det diskuterats bland annat i Aftonbladet. Om USA:s krigsförbrytelser i Kambodja 1969-1973 är Fröberg Idling dock ense med Myrdal och skriver (AB 30/3): ”Att inte Kissinger och de andra som då bombade Kambodja sönder och samman ställs inför rätta är ett folkrättsligt haveri. Även Vietnam begick många allvarliga brott under sin ockupation 1979-1989. Och även för dessa borde ansvar utkrävas. I det avseendet är jag och Jan Myrdal överens.”
....till Tyresö Filmförening som i samarbete med Miljöpartiet visar en serie miljöfilmer på Bio Forellen under tisdagkvällarna i april. Stefan Jarls ”Naturens hämnd” visas nu på tisdag den 4 april kl 19 och tisdagen därpå (11/4) kan vi se ”Bullshit”, filmen om den indiska forskaren Vandana Shivas kamp mot multinationella företags härjningar.
....till Aftonbladets Yrsa Stenius, som utifrån sina finländska erfarenheter har en annan syn på katastrofer än den gängse i Sverige. Nu skriver hon: ”Än en gång tvingades jag konstatera att detta land, som jag en gång hyllat som förnuftets och rimlighetens hemvist på jorden, i prövningens stund visade sig oförmöget att möta en stor olycka värdigt, att samla sig i stram sorg efter en katastrof mot vilken varje mänsklig makt stod hjälplös. Där andra drabbade länders folk sänkte sina huvuden i tystnad och djupaste förtvivlan, men också i stillhet och ödmjukhet inför det övermäktiga, där rasade Sverige. I Sverige fanns ingen tid och ingen plats för människor att fatta varandras händer och tiga inför det som saknar ord. I Sverige fanns bara utrymme för indignation. Sveriges trygghetsnarkomani stod inte pall för insikten att ohyggliga saker kan hända utan att någon är skyldig. I Sverige måste det onda exkluderas ur allas vår gemenskap och läggas någon utpekad till last. Vrede och vantro tillhör människors omedelbara reaktioner vid plötsliga och outhärdliga förluster. De är starka och explosiva känslor. Just därför ska de hanteras varsamt i den offentliga opinionen. Så skedde i alla andra länder men inte i Sverige. I Sverige exploaterades vanmaktens raseri och trygghetsnarkomanernas besvikelse av en politisk-journalistisk maktapparat.”
Och Yrsa Stenius’ omdöme om vår sparkade utrikesminister är befriande annorlunda: ”En ambitiös, arbetsam, intelligent och pliktmedveten person som Laila Freivalds, en i alla sina befattningar respekterad 63-årig kvinna, gjordes i tsunamins eftersvall till var mans niding, till en skyddslös människa som hätska svenskar såg sig föranledda att hata i direktsändning”.
....till Södertörns friskola i Huddinge som vid en ceremoni i onsdags (29/3) lämnade över en postväxel på 32 415 kr till Tuff-aktivisterna Erika Husberg, Gunnar Petersen och Monica Schelin. Pengarna är resultatet av skolans solidaritetsafton i februari och de ska användas för Tuff-projekten i Indien.
....till Andreas Malm som i DNs kulturdel (1/4) skriver om Irak under rubriken ”Blodets och våldets logik”. Han nämner amerikanska massdödanden av civila i Falluja, Al Qaim och Tel Afar men undrar hur det irakiska motståndet har kunnat ”sjunka så lågt” att en massa oskyldiga civila numera dödas. Han anser att motståndsmännen hade folkrätt och global sympati på sin sida men nu ”gått ner sig i moraliska träsk”. Han tar också upp Christian Peacemaker Team, som trots mordet på en medlem, den amerikanske kväkaren Tom Fox, fortsätter sitt arbete i Irak, bland annat i samarbete med muslimska fredsaktivister från både sunni och shia.
....till riksdagsmannen Lars Ångström, före detta ordförande i Svenska Freds, som på DN-Debatt (1/4) anser att nya uppgifter från den estniske statsåklagaren stärker misstankarna om att Estonia under olycksnatten transporterade militärmateriel. Ångström talar om ”rättsskandal” och mörkläggning från militärt håll och kräver därför en ny utredning
....till Radio Tuffs medarbetare i fråga om Östeuropa, Seppo Isotalo, som nu anmält ett eko-inslag till Radionämnden. Den 19 mars påstod Ekot att Seppo hade anmält den vitryska oppositionen till landets myndigheter. Det var felaktigt, ty det var ett översättningsfel i OSSE:s påståenden Seppo hade påpekat. I ett annat inslag använde reportern rentav uttrycket ”den ökände Seppo Isotalo”
....till alla solidariska människor som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för gåvor eller medlemskap.
söndag, mars 26
FRAM FÖR EN BLONDIN SOM STATSMINISTER !
Visst vänder jag mig ännu om efter blondiner. Men det är mest en gammal reflex, för i min ålder minns man knappt varför man gör det. Av kvinnor föredrar jag numera nunnor. Jag inbillar mig att de inte kräver något av mig. Att tänka på dem vållar alltså inte någon prestationsångest.
På ett annat plan älskar jag dock blondiner. De är helt accepterade måltavlor för roliga men extremt diskriminerande vitsar. Sedan många år är ett stående inslag på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) limerickar och historier, många rumsrena men - gud hjälpe!- också många andra. Nyligen kallade en kvinnlig lyssnare oss för ”gubbsjuka gamlingar”. Det är ingen oäven beteckning, fast jag minns vad den 92-årige författaren, ”snusketören” och tuff-aktivisten Roland Schütt sa på tal om gubbsjuka: ”Jag gubbsjuk? I så fall har jag för fan varit det i åttio år, för jag drabbades av den sjukan i tolvårsåldern!”
Över hundra av de 2100 program jag släppt ut på Succékanalen 91,4 har som ämne haft vilda historier, många inskickade av lyssnare. Förbluffande många fräckisar har vi fått från kvinnor. Det stör mina gammaldags romantiska illusioner om dem. Under de här historiehalvtimmarna har vi också vältrat oss i hundratals blondinvitsar. Vi har under glada fniss och gnägg framställt blondiner som löjliga, helt puckade, ja närmast förståndshandikappade. Som god tvåa bland våra mobbningsoffer kommer norrmännen. Men det jämnar ut sig, för i Norge kommer svenskarna som tvåa efter blondinerna.
Visst är det här ren och skär rasism. Men det fina med blondiner är att denna antiblonda rasism är helt accepterad. Vi har väl sett så många amerikanska filmer framställa blonda ryssar och tyskar som svin eller töntar, att vi inte reagerar. Däremot har vi fått arga reaktioner från feminister, som menar att vi är kvinnoföraktande mansgrisar. Men det är lätt att bemöta med att vi också massor av gånger skämtat rått om killar och gubbar, dock utan att nämna hårfärg.
Egentligen borde vi välja en blondin till statsminister. Om något statligt inrättat sanningsministerium med hjälp av kluriga frågor och mediernas okritiska uppslutning då kommer fram till att 25 procent av svenskarna avvisar idén, är det inte så farligt. Herregud, en överväldigande majoritet på 75 procent tycker i så fall att det är helt okej. Och vi skulle kunna göra egna enkäter för att fixa till önskade resultat, som bevisade blondiners relativa popularitet. Vi skulle lätt kunna få fram att 40 procent inte vill ha en katolik som statsminister, över 80 procent skulle säga nej till en muslim på den posten. Och av mina norrländska landsmän skulle minst 25 procent protestera mot en skåning eller en nollåtta i Rosenbad.
Så fram för en blondin som statsminister! Hur är det för resten med Laila Freivalds? Är inte hon blondin? I varje fall har ingen tillnärmelsevis blivit så intensivt mobbad som hon de senaste femton månaderna. Hon har alltså en unik kunskap om efterkloka förståsigpåares och trendnissars hetskampanjer. Det är en ovärderlig erfarenhet och tillgång för en statsminister.
----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1073) 2006-03-26
På ett annat plan älskar jag dock blondiner. De är helt accepterade måltavlor för roliga men extremt diskriminerande vitsar. Sedan många år är ett stående inslag på Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) limerickar och historier, många rumsrena men - gud hjälpe!- också många andra. Nyligen kallade en kvinnlig lyssnare oss för ”gubbsjuka gamlingar”. Det är ingen oäven beteckning, fast jag minns vad den 92-årige författaren, ”snusketören” och tuff-aktivisten Roland Schütt sa på tal om gubbsjuka: ”Jag gubbsjuk? I så fall har jag för fan varit det i åttio år, för jag drabbades av den sjukan i tolvårsåldern!”
Över hundra av de 2100 program jag släppt ut på Succékanalen 91,4 har som ämne haft vilda historier, många inskickade av lyssnare. Förbluffande många fräckisar har vi fått från kvinnor. Det stör mina gammaldags romantiska illusioner om dem. Under de här historiehalvtimmarna har vi också vältrat oss i hundratals blondinvitsar. Vi har under glada fniss och gnägg framställt blondiner som löjliga, helt puckade, ja närmast förståndshandikappade. Som god tvåa bland våra mobbningsoffer kommer norrmännen. Men det jämnar ut sig, för i Norge kommer svenskarna som tvåa efter blondinerna.
Visst är det här ren och skär rasism. Men det fina med blondiner är att denna antiblonda rasism är helt accepterad. Vi har väl sett så många amerikanska filmer framställa blonda ryssar och tyskar som svin eller töntar, att vi inte reagerar. Däremot har vi fått arga reaktioner från feminister, som menar att vi är kvinnoföraktande mansgrisar. Men det är lätt att bemöta med att vi också massor av gånger skämtat rått om killar och gubbar, dock utan att nämna hårfärg.
Egentligen borde vi välja en blondin till statsminister. Om något statligt inrättat sanningsministerium med hjälp av kluriga frågor och mediernas okritiska uppslutning då kommer fram till att 25 procent av svenskarna avvisar idén, är det inte så farligt. Herregud, en överväldigande majoritet på 75 procent tycker i så fall att det är helt okej. Och vi skulle kunna göra egna enkäter för att fixa till önskade resultat, som bevisade blondiners relativa popularitet. Vi skulle lätt kunna få fram att 40 procent inte vill ha en katolik som statsminister, över 80 procent skulle säga nej till en muslim på den posten. Och av mina norrländska landsmän skulle minst 25 procent protestera mot en skåning eller en nollåtta i Rosenbad.
Så fram för en blondin som statsminister! Hur är det för resten med Laila Freivalds? Är inte hon blondin? I varje fall har ingen tillnärmelsevis blivit så intensivt mobbad som hon de senaste femton månaderna. Hon har alltså en unik kunskap om efterkloka förståsigpåares och trendnissars hetskampanjer. Det är en ovärderlig erfarenhet och tillgång för en statsminister.
----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1073) 2006-03-26
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1073) 06-03-26 till....
....till förlaget ”En bok för alla” som på nytt givit ut den i höstas bortgångne tuff-aktivisten Roland Schütts succébok Kådisbellan. Förstasidans text är värd att citera: ”Utöver preventivmedel finns här spiritister, atleter, socialister, hypnotisörer, judar, sängvätare, cykeltjuvar, fingerpullare, polisspioner m. fl. Dessutom Gustav V, Chagall, Strindberg och ett unikt matrecept.”
....till professorn i statsvetenskap, Tommy Möller, som i DN (22/3) undrar vad som kanske hade hänt om svenska tidningar haft kvar för muslimer kränkande bilder på Muhammed, så att svenska ambassader och medborgare hade blivit angripna av terrorgrupper: ”Låt oss anta att Sveriges utrikesminister varit fullständigt passiv, trots att Sverigedemokraternas hemsida hade resulterat i protester från flera muslimska länders ambassadörer. Hur hade det låtit då, om något allvarligt inträffat, när det uppdagats att UD väl kände till hotbilden men likväl underlät att agera?”
....till veteranen bland journalister med mellanöstern som arbetsfält, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (19/3) menar att det finns ”institutionaliserad rasism” i den amerikanska pressens rapportering från Irak. Som exempel tar han den amerikanske fanjunkaren Lewis Welshofer förhörsmetoder. Han stoppade den irakiske generalen Abed Hamed Mowhoush i en sovsäck och satte sig sedan på fångens bröst tills denne kvävdes. Den amerikanske torteraren dömdes till två månaders kompaniförbud och 6000 dollar i böter. Men det som Robert Fisk ironiserar mest över är tidningarnas snyftreportage. De låter fanjunkarens fru tårögt intyga att hon älskar honom än mer nu: ”Han har alltid sagt att man måste göra det rätta och ibland är det rätta också det svåraste”. Och fanjunkare Welshofer kämpar med gråten när han säger: ”Jag beklagar djupt, om mina handlingar svärtat ner de soldater som tjänstgör i Irak”. Robert Fisk kommenterar: ”Lägg märke till att den amerikanske mördarens ånger inte riktas mot hans hjälplösa och dödade offer utan mot hans medsoldaters ära, även om några av dem såg Welshofer tvinga in generalen i sovsäcken utan att göra något för att stoppa honom”. Robert Fisk menar att den verkliga skandalen är att vi aldrig får veta något om reaktionerna från den mördade generalens familj. För han hade väl en fru och kanske barn, förmodar Fisk. Hade inte general Mowhoush blivit ett så avhumaniserat kreatur hade vi kanske fått reda på hur mycket hans anhöriga grät över hans grymma död
....till Björn Eklund och Erik Wijk, som i Aftonbladet (19/3) bland annat skriver:. ”Förklaringar till Balkankrigen som drar fram något enda utöver serbisk ondska betraktas regelmässigt som extremistiska i svensk debatt - det spelar mindre roll om det är etablerad kunskap bland forskare och diplomater världen över” De citerar också Noam Chomsky, John Pilger och Arundhati Roy: "Vi betraktar Diana Johnstones bok Dårarnas korståg som ett utomordentligt arbete som avviker från den förhärskande uppfattningen, men som gör detta med utgångspunkt i fakta och förnuftsresonemang."
....till en före detta medarbetare på New York Times, David Binder, som anser (CNSNews.com 22/3) att det prestigefyllda Pulitzerpriset för 1993 borde återtas. Med hänvisning till en ny bok av Peter Brooke om medias rapportering från krigen i forna Jugoslavien talar han om ”journalistiska förbrytelser”. De begicks enligt Brooke av John F. Burns i New York Times och Roy Gutman i Newsday. Burns fick sitt pris främst för sina skildringar av serbiska grymheter. Men nu har det uppdagats att den serbiske fånge som erkände våldtäkter, tortyr och andra hemska övergrepp själv hade blivit torterad och sedan tog tillbaka sin berättelse. Gutman blev berömd för sina skildringar av serbiska ”koncentrationsläger”, som han ofta liknade vid de nazistiska. Innehållet i flera av hans reportage var delvis hämtat från kroatisk krigspropaganda, annat var grundat på enbart hörsägen
....till Åsa Linderborg och Erik Wijk som i Aftonbladet (18/3) påminner om vad de svenska hökarna hävde ur sig för tre år sen om Irakkriget och den svenska kampanjen ”Nej till krig”. Artikeln är full av citat, låt vara lösryckta ur sina sammanhang, men nog var en massa opinionsbildare den gången ute på riktigt hal is i sitt stöd för anfallet på Irak, i sin övertygelse om alla hemska vapen som Saddam Hussein förfogade över och sin irritation över de stora folkliga demonstrationerna mot kriget
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags för lärarna vid Kumla skola i Tyresö informerade om Tuffs omfattande projekt i Indien. Kumla, ”världsmästare i solidariska skolinsatser”, gör den 11 maj ett dagsverke för projekten.
....till Tuffs Sylvia Ljungdahl och Bitte Isacsson som gjort ett fullspäckat kalendarium för Tuffs alla aktiviteter de närmaste veckorna. Nu på lördag (1/4) finns Tuff-aktivister vid bokbord i Tyresö centrum kl 10.30 – 14.00.
....till de tuff-aktivister som i torsdags gjorde ett nytt utskick till alla medlemmar. Förutom kalendariet innehöll det Tuff-bladet med elva korta notiser om föreningens verksamhet.
....till Petter Larsson som i Aftonbladet (24/3) konstaterar att Sverige nu säljer mer vapen än någonsin. Svensk vapenexport har fördubblats under 2000-talet. Och det är inte så noga vart man säljer. Både länder med bristfälliga mänskliga rättigheter, såsom Tunisien, Pakistan och Saudiarabien, finns bland köparna liksom krigförande stater, till exempel USA och England. Larsson skriver:”I måndags krävde Svenska freds, Diakonia, Amnesty, Röda Korset och Kristna fredsrörelsen att regeringen presenterar ett förslag före valet. På så vis skulle väljarna med öppna ögon kunna ta ställning till vapenexportens framtid”.
Senare i dagens Radio Tuff redogör Rolf Lindahl från Svenska Freds för dessa frågor
....till den internationella kampanjdag mot vapenhandel och handeldvapen (det finns 600 miljoner i världen) som äger rum på lördag den 1 april. Då har Amnesty, Svenska Freds och Kristna Freds aktiviteter på tio orter i Sverige. På Medborgarplatsen i Stockholm blir det då en manifestation med musik och tal mellan kl 13 och 15.
....till Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) som fyra gånger per dygn fram till den 9 april låter Widad Zaki berätta om det prekära läget i hennes gamla hemland Irak. Widad inleder i slutet av maj ett Tuff-möte om Irak
....till alla smarta, solidariska människor som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram. De finns i tre varianter: 1) ”Grattis”, 2) I stället för blommor” 3) ”Till minne av”, alltså för att gratulera, tacka eller beklaga sorg. De har bidragit till att i indiska Dharampur nu ca 60 000 mangoträd kunnat planteras. Ett mangogram för 300 kr innebär minst 60 mangoträd bland den fattiga stambefolkningen (tribals) i Dharampur.
....till diskussionskaféet FILOSOFIKA med Göran Flodman som samtalsledare som har sin nästa träff nu på tisdag den 28 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Är könsroller genetiskt betingade”. Inledare: Birgitta Karlfeldt. Alla hjärtligt välkomna!
...
....till professorn i statsvetenskap, Tommy Möller, som i DN (22/3) undrar vad som kanske hade hänt om svenska tidningar haft kvar för muslimer kränkande bilder på Muhammed, så att svenska ambassader och medborgare hade blivit angripna av terrorgrupper: ”Låt oss anta att Sveriges utrikesminister varit fullständigt passiv, trots att Sverigedemokraternas hemsida hade resulterat i protester från flera muslimska länders ambassadörer. Hur hade det låtit då, om något allvarligt inträffat, när det uppdagats att UD väl kände till hotbilden men likväl underlät att agera?”
....till veteranen bland journalister med mellanöstern som arbetsfält, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (19/3) menar att det finns ”institutionaliserad rasism” i den amerikanska pressens rapportering från Irak. Som exempel tar han den amerikanske fanjunkaren Lewis Welshofer förhörsmetoder. Han stoppade den irakiske generalen Abed Hamed Mowhoush i en sovsäck och satte sig sedan på fångens bröst tills denne kvävdes. Den amerikanske torteraren dömdes till två månaders kompaniförbud och 6000 dollar i böter. Men det som Robert Fisk ironiserar mest över är tidningarnas snyftreportage. De låter fanjunkarens fru tårögt intyga att hon älskar honom än mer nu: ”Han har alltid sagt att man måste göra det rätta och ibland är det rätta också det svåraste”. Och fanjunkare Welshofer kämpar med gråten när han säger: ”Jag beklagar djupt, om mina handlingar svärtat ner de soldater som tjänstgör i Irak”. Robert Fisk kommenterar: ”Lägg märke till att den amerikanske mördarens ånger inte riktas mot hans hjälplösa och dödade offer utan mot hans medsoldaters ära, även om några av dem såg Welshofer tvinga in generalen i sovsäcken utan att göra något för att stoppa honom”. Robert Fisk menar att den verkliga skandalen är att vi aldrig får veta något om reaktionerna från den mördade generalens familj. För han hade väl en fru och kanske barn, förmodar Fisk. Hade inte general Mowhoush blivit ett så avhumaniserat kreatur hade vi kanske fått reda på hur mycket hans anhöriga grät över hans grymma död
....till Björn Eklund och Erik Wijk, som i Aftonbladet (19/3) bland annat skriver:. ”Förklaringar till Balkankrigen som drar fram något enda utöver serbisk ondska betraktas regelmässigt som extremistiska i svensk debatt - det spelar mindre roll om det är etablerad kunskap bland forskare och diplomater världen över” De citerar också Noam Chomsky, John Pilger och Arundhati Roy: "Vi betraktar Diana Johnstones bok Dårarnas korståg som ett utomordentligt arbete som avviker från den förhärskande uppfattningen, men som gör detta med utgångspunkt i fakta och förnuftsresonemang."
....till en före detta medarbetare på New York Times, David Binder, som anser (CNSNews.com 22/3) att det prestigefyllda Pulitzerpriset för 1993 borde återtas. Med hänvisning till en ny bok av Peter Brooke om medias rapportering från krigen i forna Jugoslavien talar han om ”journalistiska förbrytelser”. De begicks enligt Brooke av John F. Burns i New York Times och Roy Gutman i Newsday. Burns fick sitt pris främst för sina skildringar av serbiska grymheter. Men nu har det uppdagats att den serbiske fånge som erkände våldtäkter, tortyr och andra hemska övergrepp själv hade blivit torterad och sedan tog tillbaka sin berättelse. Gutman blev berömd för sina skildringar av serbiska ”koncentrationsläger”, som han ofta liknade vid de nazistiska. Innehållet i flera av hans reportage var delvis hämtat från kroatisk krigspropaganda, annat var grundat på enbart hörsägen
....till Åsa Linderborg och Erik Wijk som i Aftonbladet (18/3) påminner om vad de svenska hökarna hävde ur sig för tre år sen om Irakkriget och den svenska kampanjen ”Nej till krig”. Artikeln är full av citat, låt vara lösryckta ur sina sammanhang, men nog var en massa opinionsbildare den gången ute på riktigt hal is i sitt stöd för anfallet på Irak, i sin övertygelse om alla hemska vapen som Saddam Hussein förfogade över och sin irritation över de stora folkliga demonstrationerna mot kriget
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags för lärarna vid Kumla skola i Tyresö informerade om Tuffs omfattande projekt i Indien. Kumla, ”världsmästare i solidariska skolinsatser”, gör den 11 maj ett dagsverke för projekten.
....till Tuffs Sylvia Ljungdahl och Bitte Isacsson som gjort ett fullspäckat kalendarium för Tuffs alla aktiviteter de närmaste veckorna. Nu på lördag (1/4) finns Tuff-aktivister vid bokbord i Tyresö centrum kl 10.30 – 14.00.
....till de tuff-aktivister som i torsdags gjorde ett nytt utskick till alla medlemmar. Förutom kalendariet innehöll det Tuff-bladet med elva korta notiser om föreningens verksamhet.
....till Petter Larsson som i Aftonbladet (24/3) konstaterar att Sverige nu säljer mer vapen än någonsin. Svensk vapenexport har fördubblats under 2000-talet. Och det är inte så noga vart man säljer. Både länder med bristfälliga mänskliga rättigheter, såsom Tunisien, Pakistan och Saudiarabien, finns bland köparna liksom krigförande stater, till exempel USA och England. Larsson skriver:”I måndags krävde Svenska freds, Diakonia, Amnesty, Röda Korset och Kristna fredsrörelsen att regeringen presenterar ett förslag före valet. På så vis skulle väljarna med öppna ögon kunna ta ställning till vapenexportens framtid”.
Senare i dagens Radio Tuff redogör Rolf Lindahl från Svenska Freds för dessa frågor
....till den internationella kampanjdag mot vapenhandel och handeldvapen (det finns 600 miljoner i världen) som äger rum på lördag den 1 april. Då har Amnesty, Svenska Freds och Kristna Freds aktiviteter på tio orter i Sverige. På Medborgarplatsen i Stockholm blir det då en manifestation med musik och tal mellan kl 13 och 15.
....till Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) som fyra gånger per dygn fram till den 9 april låter Widad Zaki berätta om det prekära läget i hennes gamla hemland Irak. Widad inleder i slutet av maj ett Tuff-möte om Irak
....till alla smarta, solidariska människor som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram. De finns i tre varianter: 1) ”Grattis”, 2) I stället för blommor” 3) ”Till minne av”, alltså för att gratulera, tacka eller beklaga sorg. De har bidragit till att i indiska Dharampur nu ca 60 000 mangoträd kunnat planteras. Ett mangogram för 300 kr innebär minst 60 mangoträd bland den fattiga stambefolkningen (tribals) i Dharampur.
....till diskussionskaféet FILOSOFIKA med Göran Flodman som samtalsledare som har sin nästa träff nu på tisdag den 28 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Är könsroller genetiskt betingade”. Inledare: Birgitta Karlfeldt. Alla hjärtligt välkomna!
...
söndag, mars 19
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1072) 06-03-19 till....
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas, som nu glatt meddelar att tre av Tuff-skolorna i Dharampur, nämligen Khanda, Tamachhadi och Chandvagan, nu äntligen fått telefonförbindelse. Det belyser vilket bortglömt område det här har varit. Bhikhu Vyas: ”Telefoner underlättar enormt kommunikationen och administrationen av skolorna”. Skolan Tamachhadi fick förra månaden också elektricitet.
....till den brittiska tidningen The Guardian (13/3), där Richard Norton-Taylor skriver om engelska soldater som blivit vapenvägrare. En av dem är 28-årige Ben Griffin i Special Air Service som efter tre månader i Bagdad nu hoppat av eftersom han anser att Irakkriget var ett omoraliskt angrepp: ”Jag är arg på politikerna som ljög för oss om kriget. Men allra viktigast anslöt jag mig inte till den brittiska armén för att utföra amerikansk utrikespolitik” Han uppger att han bevittnat hur amerikaner i Irak begått dussintals förbrytelser. En annan brittisk vägrare är flyglöjtnanten Malcolm Kendall-Smith. Han är ställd inför krigsrätt men hans advokat hänvisar till invasionen av Irak stred mot folkrätten och därför olaglig liksom orderna att deltaga i kriget.
....till Mark Nykanen i Seattle Post-Intelligencer (10/3) som påminner om de 125 000 amerikanska krigsvägrare som flydde till Kanada under Vietnamkriget. Många stack också till Sverige och inte minst Tuff tog hand om åtskilliga här i Tyresö. Nu har strömmen av amerikanska desertörer på nytt börjat till Kanada. Där finns ännu många av de gamla vietnamkrigsvägrana. Dessa förbereder nu en återförening och de välkomnar de nya vägrarna, bland annat med motiveringen: ”Vi känner det väsentligt att räcka dem en hjälpande hand, därför att de är föredömen i icke-våld i en tid som skriker efter icke-våldsliga lösningar på konflikter”
....till de sextio procent av amerikanerna, som nu anser att anfallet på Irak för tre år sen var ett misstag. Undrar vad de andra fyrtio procenten grundar sina åsikter på.
....till historikern Åsa Linderborg, som i Aftonbladet (15/3) ställer frågor om svenskarnas påstådda antisemitism. Hon tycker, att man försöker underbygga den av medierna stort uppmärksammade undersökningen genom språkliga glidningar och tvetydigheter som kan förvränga det som man objektivt påstår sig kartlägga. Hon påpekar att 86 % av de tillfrågade inte anser att judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning i ekonomiska och politiska syften. Och några av de återstående 14 procenten kanske bara menat att enstaka judar gör det, menar hon. Några svenskar har också tyckt att judarna har makt över media. Linderborg undrar om man ens får ifrågasätta Bonniers inflytande över svenska media utan att bli stämplad som antisemit. Att var tionde svensk anser att ”Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden” behöver enligt Linderborg inte betyda att de vill Israels utplånande, bara att de är kritiska mot Israels politik.
....till professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, som i Svenska Dagbladet (17/3) är
kritisk mot undersökningen om svensk antisemitism och bland annat skriver: ”Genom att i frågeformuleringar försåtligt och konsekvent lyfta fram ”judarna” som en homogen grupp för svarspersonen att förhålla sig till riskerar undersökningen att bidra till att skapa ett vi-dom-tänkande, där ’judarna’ ställs mot ’oss andra’. Enda sättet att inte bli delaktig i denna kollektivisering av judar som grupp är att låta bli att fylla i enkäten. Det har också 41 procent av de tillfrågade gjort.”
....till Svenska Freds arbetsgrupp om ICC (Internationella brottsdomstolen), som tillsammans med Stockholms Universitets Utrikespolitiska Förening inbjuder till ett seminarium om internationell rätt. Tid: tisdag den 21 mars kl 19. Plats Stockholms universitet, sal D 8. Mera om ICC i ett kommande inslag i dagens Radio Tuff
....till de 34 solidariska och uppmuntrande människor som hittills i år utöver medlemsavgiften som gåvor har betalat 6 630 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men lokalhyra, sändningsavgifter med mera kostar.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika som har sin nästa träff tisdag den 28 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Könsroller –är de genetiskt betingade?
....till Tuff som i går hade sitt 39:e årsmöte. Sylvia Ljungdahl återvaldes till odförende i en styrelse på 14 personer.
....till den brittiska tidningen The Guardian (13/3), där Richard Norton-Taylor skriver om engelska soldater som blivit vapenvägrare. En av dem är 28-årige Ben Griffin i Special Air Service som efter tre månader i Bagdad nu hoppat av eftersom han anser att Irakkriget var ett omoraliskt angrepp: ”Jag är arg på politikerna som ljög för oss om kriget. Men allra viktigast anslöt jag mig inte till den brittiska armén för att utföra amerikansk utrikespolitik” Han uppger att han bevittnat hur amerikaner i Irak begått dussintals förbrytelser. En annan brittisk vägrare är flyglöjtnanten Malcolm Kendall-Smith. Han är ställd inför krigsrätt men hans advokat hänvisar till invasionen av Irak stred mot folkrätten och därför olaglig liksom orderna att deltaga i kriget.
....till Mark Nykanen i Seattle Post-Intelligencer (10/3) som påminner om de 125 000 amerikanska krigsvägrare som flydde till Kanada under Vietnamkriget. Många stack också till Sverige och inte minst Tuff tog hand om åtskilliga här i Tyresö. Nu har strömmen av amerikanska desertörer på nytt börjat till Kanada. Där finns ännu många av de gamla vietnamkrigsvägrana. Dessa förbereder nu en återförening och de välkomnar de nya vägrarna, bland annat med motiveringen: ”Vi känner det väsentligt att räcka dem en hjälpande hand, därför att de är föredömen i icke-våld i en tid som skriker efter icke-våldsliga lösningar på konflikter”
....till de sextio procent av amerikanerna, som nu anser att anfallet på Irak för tre år sen var ett misstag. Undrar vad de andra fyrtio procenten grundar sina åsikter på.
....till historikern Åsa Linderborg, som i Aftonbladet (15/3) ställer frågor om svenskarnas påstådda antisemitism. Hon tycker, att man försöker underbygga den av medierna stort uppmärksammade undersökningen genom språkliga glidningar och tvetydigheter som kan förvränga det som man objektivt påstår sig kartlägga. Hon påpekar att 86 % av de tillfrågade inte anser att judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning i ekonomiska och politiska syften. Och några av de återstående 14 procenten kanske bara menat att enstaka judar gör det, menar hon. Några svenskar har också tyckt att judarna har makt över media. Linderborg undrar om man ens får ifrågasätta Bonniers inflytande över svenska media utan att bli stämplad som antisemit. Att var tionde svensk anser att ”Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden” behöver enligt Linderborg inte betyda att de vill Israels utplånande, bara att de är kritiska mot Israels politik.
....till professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, som i Svenska Dagbladet (17/3) är
kritisk mot undersökningen om svensk antisemitism och bland annat skriver: ”Genom att i frågeformuleringar försåtligt och konsekvent lyfta fram ”judarna” som en homogen grupp för svarspersonen att förhålla sig till riskerar undersökningen att bidra till att skapa ett vi-dom-tänkande, där ’judarna’ ställs mot ’oss andra’. Enda sättet att inte bli delaktig i denna kollektivisering av judar som grupp är att låta bli att fylla i enkäten. Det har också 41 procent av de tillfrågade gjort.”
....till Svenska Freds arbetsgrupp om ICC (Internationella brottsdomstolen), som tillsammans med Stockholms Universitets Utrikespolitiska Förening inbjuder till ett seminarium om internationell rätt. Tid: tisdag den 21 mars kl 19. Plats Stockholms universitet, sal D 8. Mera om ICC i ett kommande inslag i dagens Radio Tuff
....till de 34 solidariska och uppmuntrande människor som hittills i år utöver medlemsavgiften som gåvor har betalat 6 630 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat men lokalhyra, sändningsavgifter med mera kostar.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika som har sin nästa träff tisdag den 28 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Könsroller –är de genetiskt betingade?
....till Tuff som i går hade sitt 39:e årsmöte. Sylvia Ljungdahl återvaldes till odförende i en styrelse på 14 personer.
BALKANS “SLAKTARE”, “DIKTATOR”och “KRIGSFÖRBRYTARE”
Omdömena om Slobodan Milosevic förbryllar. Av våra medier kallas han bland annat för diktator. Samtidigt påpekas att han år 2000 blev bortröstad som president. Det låter motsägelsefullt. Det mest typiska för diktatorer är ju ingalunda att de tillåter så fria val att de förlorar sin makt.
Typiskt däremot är när demoniseringen av Milosevic började. Det var under våren 1999, då Nato anföll och under tio veckor bombade hans land. Då basunerade våra medier ut att han var en alldeles förfärlig människa. Medan bomberna haglade över Jugoslavien kallades dess ledare i den västliga krigspropagandan för ”Balkans slaktare” och högljudda krav restes på att han skulle dömas som krigsförbrytare. Världens starkaste militärmakt, som utan stöd av FN och folkrätten angrep ett litet land i Europa utförde bara en ”humanitär intervention”, fick vi lära oss.
I förvåning över detta torde den förre tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop ha roterat i sitt helvete. Han dömdes av andra världskrigets segrare till hängning i Nürnberg 1946. Anklagelsen var ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Det ansågs med rätta vara den värsta av förbrytelser, eftersom det ledde till alla andra av krigets många brott, som enligt domstolen dock endast begåtts av förlorarna.
Krig går ut på att massmörda människor. Därför blir ordet krigsförbrytelse en tautologi, alltså tårta på tårta –eller snarare dynga på dynga. Eftersom inte heller Milosevic väjde för krig blir han i den meningen en förbrytare. Men med den definitionen skulle så många behöva föras till Haag, att stan inte alls skulle kunna hysa dem alla.
I mediernas kommentarer får Milosevic skulden också för omfattande etniska rensningar. Alla minns vi upprörande bilder av flyende kosovoalbaner. Men denna massflykt började först när Natos bomber började fällas över både Serbien och Kosovo. Och efter tre månader kunde flyktingarna återvända till sina hem. När man anklagar den förre serbiske ledaren för etniska rensningar döljer man nogsamt --och hycklande-- vad som blev slutresultatet av Balkankrigen och den ”humanitära interventionen”. Det är ju att det främst är serberna som blev rensade. Många hundra tusen serbiska flyktingar från Bosnien, Krajina och Kosovo trängs nu i fattighuset Serbien. Hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren, där de fått lämna efter sig hundratals av vandaliserade ortodoxa kyrkor, kulturskatter och kyrkogårdar.
Ändå var Kosovo i början av Milosevics internering i Haag chefsåklagaren Carla del Pontes trumfkort. Men sedan visade sig talet om de hundratusentals albaner som 1999 enligt västlig krigspropaganda saknades och underförstått hade mördats av serberna vara just ren och skär propaganda. Man grävde och grävde i Kosovos jord och hittade några tusen lik, däribland sannolikt också serber. När ”folkmordet” i Kosovo framstod som bluff satsade åklagaren i stället på Milosevics inblandning i Bosnien och Kroatien. Men trots en lång parad av åklagarvittnen har Carla del Ponte inte heller där lyckats bevisa värst mycket.
Kanske betyder Milosevics död ensam i sin cell i Haag att han aldrig i sin slutplädering hann berätta komprometterande uppgifter om sina motståndare. Eller som Jeremy Seahill uttrycker det i CommonDreams.org den 13 mars:
”Milosevics död betyder att de som bombade Jugoslavien under 2½ månad och dödade tusentals nu för alltid kommer att vara skyddade från granskning av sina förbrytelser. Hur opportunistisk Milosevic än må ha varit så skulle han ha varit en av de få människor i Haag som kunde –och ville- i detalj redogöra för dessa brott. Nu är det nästan säkert att det inte kommer att bli några fördömanden av de amerikanska bombningarna av radio- och TV-huset i Belgrad, som dödade sexton medarbetare, av marknadsplatsen i staden Nis, där klusterbomber gjorde köttfärs av människorna, av petrokemiska anläggningar, vilket orsakade giftiga utsläpp i Donau eller av användningen av utarmat uran i ammunitionen”
Och i den brittiska tidningen The Guardian (14/3) skriver John Laughland bland annat: ”Om den internationella brottsdomstolen för forna Jugoslavien hade varit en korrekt domstol skulle åtalen mot Milosevic för länge sen ha lagts ner. Tyvärr är den ett högst politiserat organ, som skapades på initiativ av just de stater som angrep Jugoslavien 1999 och vilkas domare har vanärat sig själva”
--------------------------------------------------------------------------------
PS: För att inte i onödan misstänkas för partiskhet om de blodiga tragedierna i forna Jugoslavien vill jag påminna om det mångåriga engagemang för offren i landets olika delar som vi i Tuff haft: 1993-96 samarbetade vi med freds- och demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. För att stödja dess arbete bland bosniska flyktingar bidrog vi med över 120 000 kr. Vid ett par tillfällen bekostade vi också resor till Sverige för Suncokrets representanter. I oktober 1993 var till exempel den bosnienmuslimska unga kvinnan Merima Hadzialagic Tuffs gäst. På FN-dagen framträdde hon för fullsatt hus i Trollbäckens kyrka vid ett samarrangemang mellan Tuff och Tyresö församling. Merima och förre statsministern Ingvar Carlsson var huvudtalare. Tuff har också (med 11 000 kr) stött barnsjukhuset i Losnica och sedan tio år ekonomiskt hjälpt Lina Vuskovic i hennes arbete bland fattiga gamla i Belgrad
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1072) 2006-03-19
Typiskt däremot är när demoniseringen av Milosevic började. Det var under våren 1999, då Nato anföll och under tio veckor bombade hans land. Då basunerade våra medier ut att han var en alldeles förfärlig människa. Medan bomberna haglade över Jugoslavien kallades dess ledare i den västliga krigspropagandan för ”Balkans slaktare” och högljudda krav restes på att han skulle dömas som krigsförbrytare. Världens starkaste militärmakt, som utan stöd av FN och folkrätten angrep ett litet land i Europa utförde bara en ”humanitär intervention”, fick vi lära oss.
I förvåning över detta torde den förre tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop ha roterat i sitt helvete. Han dömdes av andra världskrigets segrare till hängning i Nürnberg 1946. Anklagelsen var ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Det ansågs med rätta vara den värsta av förbrytelser, eftersom det ledde till alla andra av krigets många brott, som enligt domstolen dock endast begåtts av förlorarna.
Krig går ut på att massmörda människor. Därför blir ordet krigsförbrytelse en tautologi, alltså tårta på tårta –eller snarare dynga på dynga. Eftersom inte heller Milosevic väjde för krig blir han i den meningen en förbrytare. Men med den definitionen skulle så många behöva föras till Haag, att stan inte alls skulle kunna hysa dem alla.
I mediernas kommentarer får Milosevic skulden också för omfattande etniska rensningar. Alla minns vi upprörande bilder av flyende kosovoalbaner. Men denna massflykt började först när Natos bomber började fällas över både Serbien och Kosovo. Och efter tre månader kunde flyktingarna återvända till sina hem. När man anklagar den förre serbiske ledaren för etniska rensningar döljer man nogsamt --och hycklande-- vad som blev slutresultatet av Balkankrigen och den ”humanitära interventionen”. Det är ju att det främst är serberna som blev rensade. Många hundra tusen serbiska flyktingar från Bosnien, Krajina och Kosovo trängs nu i fattighuset Serbien. Hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren, där de fått lämna efter sig hundratals av vandaliserade ortodoxa kyrkor, kulturskatter och kyrkogårdar.
Ändå var Kosovo i början av Milosevics internering i Haag chefsåklagaren Carla del Pontes trumfkort. Men sedan visade sig talet om de hundratusentals albaner som 1999 enligt västlig krigspropaganda saknades och underförstått hade mördats av serberna vara just ren och skär propaganda. Man grävde och grävde i Kosovos jord och hittade några tusen lik, däribland sannolikt också serber. När ”folkmordet” i Kosovo framstod som bluff satsade åklagaren i stället på Milosevics inblandning i Bosnien och Kroatien. Men trots en lång parad av åklagarvittnen har Carla del Ponte inte heller där lyckats bevisa värst mycket.
Kanske betyder Milosevics död ensam i sin cell i Haag att han aldrig i sin slutplädering hann berätta komprometterande uppgifter om sina motståndare. Eller som Jeremy Seahill uttrycker det i CommonDreams.org den 13 mars:
”Milosevics död betyder att de som bombade Jugoslavien under 2½ månad och dödade tusentals nu för alltid kommer att vara skyddade från granskning av sina förbrytelser. Hur opportunistisk Milosevic än må ha varit så skulle han ha varit en av de få människor i Haag som kunde –och ville- i detalj redogöra för dessa brott. Nu är det nästan säkert att det inte kommer att bli några fördömanden av de amerikanska bombningarna av radio- och TV-huset i Belgrad, som dödade sexton medarbetare, av marknadsplatsen i staden Nis, där klusterbomber gjorde köttfärs av människorna, av petrokemiska anläggningar, vilket orsakade giftiga utsläpp i Donau eller av användningen av utarmat uran i ammunitionen”
Och i den brittiska tidningen The Guardian (14/3) skriver John Laughland bland annat: ”Om den internationella brottsdomstolen för forna Jugoslavien hade varit en korrekt domstol skulle åtalen mot Milosevic för länge sen ha lagts ner. Tyvärr är den ett högst politiserat organ, som skapades på initiativ av just de stater som angrep Jugoslavien 1999 och vilkas domare har vanärat sig själva”
--------------------------------------------------------------------------------
PS: För att inte i onödan misstänkas för partiskhet om de blodiga tragedierna i forna Jugoslavien vill jag påminna om det mångåriga engagemang för offren i landets olika delar som vi i Tuff haft: 1993-96 samarbetade vi med freds- och demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. För att stödja dess arbete bland bosniska flyktingar bidrog vi med över 120 000 kr. Vid ett par tillfällen bekostade vi också resor till Sverige för Suncokrets representanter. I oktober 1993 var till exempel den bosnienmuslimska unga kvinnan Merima Hadzialagic Tuffs gäst. På FN-dagen framträdde hon för fullsatt hus i Trollbäckens kyrka vid ett samarrangemang mellan Tuff och Tyresö församling. Merima och förre statsministern Ingvar Carlsson var huvudtalare. Tuff har också (med 11 000 kr) stött barnsjukhuset i Losnica och sedan tio år ekonomiskt hjälpt Lina Vuskovic i hennes arbete bland fattiga gamla i Belgrad
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1072) 2006-03-19
torsdag, mars 16
MONICA SCHELIN (M) INTERVJUAR ÅKE SANDIN (Å)
M: Det är Succékanalen 91,4 du lyssnar på och jag heter Monica Schelin. Lyssnare har hört av sig av sagt att det vore roligt att någon frågade ut också dig Åke Sandin, du som gjort så där en 2100 program på den här kanalen med intervjuer av minst lika många människor.
Å. Jag har faktiskt blivit intervjuad några gånger och det värsta är att jag är urless på min egen röst som hörs dygnet runt. Min dröm är att många andra börjar göra program på 91,4.
M. Varför är det så få numera som vill göra radio?
Å. I dystra stunder tror jag att det inte längre är populärt med frivilligt arbete i den gamla fina folkrörelsetraditionen. Med stigande välstånd har vi paradoxalt nog blivit allt girigare, vill ha betalt för allting i vår marknadsekonomiska värld. En del tycker kanske också att radio är ett omodernt medium. Fast jag tycker att det är genialt med radio som man kan lyssna på överallt, både i bilen, på badstranden, ja till och med på muggen, och numera också vid datorn.
M. Du har i snart elva år gjort Succékanalen 91,4, men du gör på tjuguförsta året också Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff, söndagar kl 17, tisdagar kl 18. Varenda vecka sen 1985! Hur i hela fridens namn har du klarat det. Är du aldrig ledig eller sjuk?
Å. Jag mår alltid mycket bättre än jag förtjänar, brukar jag påpeka. Duktiga kirurger på Södersjukhuset räddade livet på mig för drygt fem år sen. Men i allmänhet har jag haft turen att vara svårsmittad (peppar, peppar). Och det där med ledighet det klarar jag inte, då känns livet tråkigt, ja meningslöst. Livet är kort, så jag är en otålig typ
M. En stressig yngling på 74, alltså
Å Yngling var vänligt sagt men tyvärr årets stora överdrift.
M. Varje vecka gör du två saker i Radio Tuff, förutom att du intervjuar folk. Det ena är att du varje sändning är mysgubbe och delar ut en massa rosor men det andra är att du i många år vecka efter vecka har skrivit en krönika. Och den är ofta tuff och motvinds och gör alltså skäl för programmets namn, Radio Tuff.
Å. Få saker är så viktiga som att uppmuntra människor, alltså på psykologiska att ”ge positiv förstärkning” av det som är bra gjort eller sagt. Hellre tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. I krönikorna däremot har jag möjlighet att ta ut svängarna, tala om vad jag själv tycker och jag är ingen pastor Jansson utan egna åsikter.
M. Om jag får ta upp några av dom krönikor du skrivit bara i år, så hörde jag den 5 februari i Radio Tuff nr 1066 en som delvis handlade om en hackspett. Vad har en fågel med fred och internationell solidaritet att göra?
Å. Jag måste också få berätta om mina kompisar. Även på vintern besöker jag många gånger om dan min balkong på Björkbacken. Jag sitter på en medhavd och uppvärmd kudde i en gammal trasig jacka, en hammarbyluva och en Modohalsduk. Elaka damer garvar spefullt åt mig, fast jag inser själv att jag ser löjlig ut. Åtta meter ifrån mig och på samma höjd som balkongen har jag då min kompis hackspetten. Varje dag sitter den på samma bit av ett träd och hackar och hackar. Det är helt fascinerande men också förbryllande. Så jag ringde till Sören på Vitlöksgränd, som också han är balkongsittare även vintertid men som i motsats till mig kan en del om fåglar. En av hans förklaringar var att min kompis hackspetten är en yngling som vill imponera på hackspettorna i trakten. Tänk att en jäkla fågel ska sexa till tillvaron också när man sitter och njuter på balkongen.
M. Men vad har det där med Radio Tuffs ämnen att göra, fågelskådande och ornitologi?
Å Nej, men krönikan hette ”Med en hackspetts tuffa envetenhet”, så den handlar främst om Tyresö Ulands- och Fredsförenings oerhört energiska och frivilliga jobb under 39 år. Och det gäller då långt ifrån bara Radio Tuff utan tänk på hur Tuff i 35 år har finansierat massor av jättebra projekt i Indien och andra länder. Ganska enastående av en lokalförening må det vara mig tillåtet att konstatera.
M. Ett av de senaste ämnena du har tagit upp i dina krönikor är begreppet ”ondska”. Varför tycker du så illa om användningen av det ordet?
Å. Tidigare användes det i religiösa sammanhang. Men sen blev det tyvärr ett politiskt invektiv. Iranska ayatollor kallade västvärlden för Satans hemvist och liknande. Och också västliga opinionsbildare och makthavare missbrukar flitigt ordet ondska. Reagan kallade Sovjetunionen för ondskans imperium, Bush brännmärker hela länder som han ogillar för ondskans axelmakter. Det där är otäckt och farligt, särskilt i kärnvapenåldern. Om du börjar tro att länder är besatta av ondskan, så blir det ju en gudi behaglig gärning att döda deras invånare, dessa Satans kreatur. Det räcker väl med att vi också i Sverige förr i världen torterade och grymt avrättade en massa kvinnor i den upphetsade tron att de hade ihop det med den Onde. Behovet av att demonisera andra beror kanske på att vi alla har skuldkänslor. Och då är det skönt att jämföra oss själva med de så kallade onda. Vi är i alla fall inte lika läskiga som dom intalar vi oss själva och vi får känna självgodhetens sötma.
M. Tror du inte på heliga krig?
Å. Uttrycket heliga krig är en häpnadsväckande självmotsägelse. Det finns ingenting så oheligt som krig. Krig går trots alla häftigt förskönande omskrivningar ju ut på att massmörda dom andra, inklusive deras kvinnor och barn, och det är väl den svåraste av alla synder i alla religioner. Dom som svamlar ”heliga krig” måste ju bryta mot det centrala i sina heliga böcker –skjuta sig själva i foten så att säga.
M. Du har flera gånger i radion kallat dig själv för religiöst obegåvad. Är det ett finare uttryck för att du egentligen är ateist? Fast i en tidningsintervju ombads du att nämna ett av dina motton och då citerade du den gyllene regeln ur Nya Testamentet.
Å. Det där med religiositet tror jag faktiskt har att göra med begåvning. Jag vet inte vad jag är i denna viktiga fråga. Du ska handla mot andra människor som du vill att andra ska bete sig mot dig, är en regel som är värd att kallas gyllene. Och i en av mina radiokrönikor påstod jag att det bästa idéprogrammet kunde formuleras i en enda mening: ”Vi ska verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Att dö i onödan, vad menar du med det?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan.
M. Barn dör ju inte bara av dåligt vatten, bristande hälsovård och undernäring utan ibland av naturkatastrofer. När flodvågskatastrofen inträffade minns jag att du citerade Voltaire.
Å. Nej, det är klart att många drabbas av en grym slump. Tillvaron styrs alltför ofta av slumpen. Voltaire skrev om den otäcka jordbävningen i Lissabon 1755, bland annat så här:
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
På Voltaires tid sökte man förklara naturens nycker med religiösa argument, även om han själv var en avvikare, vilket framgår av den vers jag just läste. Katastrofer var straff för människors ogudaktighet. I dag, när högre makter inte är lika gångbara som förklaringsmodeller, söker vi andra syndabockar.
M. Du har inte varit nådig i dina omdömen om det svenska efterspelet till tsunamin, rentav talat om ”religiösa och politiska asgamar”. Det är väl att ta i.
Å. Kanske det, kalla det gärna för pedagogiska överdrifter. Jag har den största förståelse för att anhöriga till de över 500 svenska offren i sin sorg har ett behov att förbanna gud och hela världen, inklusive politiska makthavare. Men att man nu på femtonde månaden ältar regeringens och myndigheternas försummelser för att inte tillräckligt snabbt ha flugit hem svenska turister tyder mer på grälsjuka än omdöme. Hade det varit så att en enda svensk strök med på grund av att också Laila Freivalds försökte fira jul hade det varit lite befogat. Eller om det hade varit Göran Persson som hade skickat iväg tusentals svenskar till turistparadisen vid Indiska oceanen, men de hade ju lockats dit av resebyråerna.
M: Men i konstitutionsutskottet bland utfrågarna satt ju en av dina kära släktingar.
Å. Ja, Kerstin Lundgren, som är i riksdagen för centerpartiet, hon är min yngsta kusin. Och det är en skärpt och bra tjej, så jag unnar henne att hon under KU-förhören fick så stor medial uppmärksamhet. Synd bara att det skulle gälla det här märkliga drevet.
M. Men är det inte bra, Åke Sandin, att vi har ett riksdagsutskott som nagelfar regeringen och är en blåslampa i makthavares bakar?
Å. Jovisst, men jag tycker det skulle ha varit mera befogat om de frågat vad Sverige gjort för de 250 000 asiatiska dödsoffrens anhöriga, dessa mestadels fattiga människor, som miste inte bara nära och kära utan också i de flesta fall sina hus, båtar och andra försörjningsmöjligheter. Jag nämnde nyss den tragiska barnadödligheten i världen, och jag har kallat den för den permanenta katastrofen. För på bara en enda timme dag efter dag, år efter år, dör alltså dubbelt så många barn som antalet svenskar som tragiskt dödades av flodvågen
M. Din krönika i Radio Tuff den 12 februari hade rubriken ”Den förbannade kollektivskulden”. Varför förbannar du den?
Å. Tron på kollektivskuld är en av rasismens verkliga hörnpelare. Den grymma enfalden bakom den föreställningen kan sammanfattas så här: ”Jag känner en eskimå, som är en jäkla skitstövel. Alltså är alla eskimåer skitstövlar och ska behandlas därefter” (Jag vill för säkerhets skull tillägga att jag inte känner någon eskimå -- eller inuit som dom kallas i dag).
M. Kan du ge några konkreta exempel på det där
Å. Det finns alltför många. Efter 11 september och terrordåden i Madrid, London och andra platser har muslimer demoniserats. Men de allra flesta muslimer är ju lika förfärade som vi andra över dessa illdåd mot oskyldiga människor. Det finns muslimska extremister förstås. Dom stämplar nu Danmark för några teckningar av Muhammed. Men det var ju inte Danmark som publicerade teckningarna utan en landsortstidning, Jyllands-Posten, och hur många i världen läste den – eller ens kände till den? Liksom 99 procent av svenska folket känner jag ingen skuld till att Sverigedemokraterna på nätet tänkte publicera dom där för muslimer kränkande teckningarna. Judarnas grymma öde under andra världskriget är ett annat exempel på den påstådda kollektivskuldens följder –liksom tyskarnas i slutet av kriget och efteråt.
M. Där hängde jag inte med. På vad sätt blev judar och tyskar offer för kollektivskulden?
Å. Jo nazisterna fokuserade på att några judar fanns bland ledande bolsjeviker i Sovjetunionen och att några judar var bland storkapitalisterna i väst, som skodde sig på folks arbetslöshet och elände. Men de allra flesta judar som blev offer var förstås varken ledande stalinister eller storkapitalister. De flesta av de 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades vid krigsslutet från öst- och mellaneuropa, varav över två miljoner dog eller dödades på kuppen hade ingen skuld till Hitlers förbrytelser. Inte heller majoriteten av de många tyskar som dog i vidriga läger efter kriget. Det finns också mera nutida exempel på kollektivskuldens förbannelse. Att hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren och hundratals av deras kyrkor, kloster och kyrkogårdar har bränts ner eller vandaliserats är därför att de falskeligen görs ansvariga för de grymma krig på Balkan Serbien var en av flera aktörer i. Hundratusentals irakier har dödats de senaste tre åren, fast de inte hade det minsta att göra med vad ett tjog självmordspiloter, de flesta saudiaraber, ställde till med den 11 september 2001.
M. Du tar ofta upp samtidshistoria i dina krönikor. Varför det?
Å. De som behärskar historien och kan välja ut passande bitar ur den och tysta ner andra, de kan därigenom påverka nuet och därmed också framtiden. Hollywood och andra västliga medier koncentrerar sig alltid på västvärldens alla hjältedåd och fina insatser, döljer dess många ogärningar till exempel kolonialismen, medan besegrade fiender framställs som otäcka krigsförbrytare. Jag försöker att ge en mindre svart-vit bild, har inte samma behov som Hollywood att dela in mänskligheten i good and bad guys.
M. Men i din krönika i Radio Tuff, Åke Sandin, av den 26 februari kallade du dig själv för historieförfalskare. Vad fick du för självkritiskt ryck då?
Å. Jag tog upp felaktigheter som jag som historielärare till massor av intet ont anande tonåringar hade lärt ut. Till exempel att tyskarna gjorde tvål av sina offer, att de hade gaskamrar för massavrättningar också i Buchenwald och Dachau, att de mördade hela fyra miljoner människor enbart i Auschwitz, att de var skyldiga till Katynmassakern på många tusen polacker och liknande som jag i antinazistiskt nit hade påstått.
M. Har du på gamla dar blivit en sån där förkättrad revisionist?
Å. Jag tycker man ska berätta om sina misstag och inte prestigefyllt försöka dölja dem. Det är löjligt hur många journalister det är som inte vill publicera sina felaktigheter. I allmänhetens ögon är det jätteintressant. Jag kastar mig alltid nyfiket över de små ”Rättelser” som ibland trots allt förekommer i våra tidningar. Märkligt nog har revisionist blivit ett skällsord. När jag läste historia –för all del för ganska länge sen—talades det med förakt om ”hovhistoriker”, dem som för att göra karriär fjäskade för makthavare. I motsats till dem framhölls revisionisterna, som granskade vedertagna sanningar och ibland kunde korrigera dem.
M. Åke Sandin, en av dina krönikor börjar med följande förfärliga mening: ”Faktum är att jag på en rad punkter helt håller med Djingis Khan, Stalin, Hitler, Pol Pot, Mussolini, Berlusconi, Bush, Churchill, bin Ladin, Sharon, ja till och med Jack Uppskäraren och Bostonstryparen”.
Å. Ja, det handlade om hur man demoniserar dissidenter. Då nöjer man sig med att citera den mening du läste upp och för att uppnå önskad effekt förtiger man de två följande som löd: ”I deras påstående om att två plus två är fyra och inte tjugotvå är jag till exempel helt enig med dem. I många andra avseenden är jag däremot kritisk mot deras åsikter och handlingar”. Citat, utryckta ur sina sammanhang, är en populär metod, när man vill brännmärka en meningsmotståndare eller få stöd för sin egen tes.
M. I dina över 2100 intervjuer här på Succékanalen 91,4 förekommer då och då den här frågan: Om du finge sitta och prata med någon eller några av alla världens människor en hel kväll, vem eller vilka skulle du välja? Vad svarar du själv på den.
Å. När jag svarat förut på den frågan har jag klämt till med Voltaire och Bertrand Russell. Jag har också velat snacka med min farmor som dog 20 år innan jag föddes efter ha fött tretton barn, av vilka fyra dog i tidig ålder. Det är ett kvinnoöde som fascinerar mig. Men den här gången väljer jag att ha Stanislav Petrov i soffan. Honom har jag skrivit om.
M. Är det den förre tyresöbon som dömdes till åtta års fängelse för kuppen mot Nationalmuseum och som du intervjuade i höstas?
Å. Nej, han heter Alexander Petrov och är också en intressant kille. Stanislav Petrov är en rysk överste och hjälte –eller antihjälte för han vägrade tack och lov att lyda order och förhindrade därigenom katastrofernas katastrof. I september 1983 var han chef för en sovjetisk alarmstation, som skulle varna för främmande kärnvapenangrepp. Vid den här tiden var förbindelserna mellan USA och Sovjet frostiga och spända. Natten den 26 september började varningslamporna i alarmcentralen att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Överste Petrov var nu skyldig att sätta i gång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Men medan lamporna på hans stora USA-karta blinkade intensivt och angav att kärnvapenladdningar var på väg att utplåna en stor del av hans land, tvekade han. Han hade en känsla av att det kunde vara något fel på systemet, så tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer.
Det visade sig vara ett datorfel. När Petrov äntligen kunde andas ut drack han snabbt en halvliter vodka och sov sedan i 28 timmar.
I dag bor överste Petrov ensam i en tvårummare några mil från Moskva. Hans fru dog i cancer och hans pension har förlorat mycket av sitt värde.
M. Vad skulle du prata med honom om?
Å. I varje fall skulle jag tacka honom, kanske bjuda honom på någon lämplig hälsodryck. Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter. Stanislav Petrov däremot är bortglömd, trots att det kanske är tack vare honom vi alla lever i dag.
M. Du har skrivit så mycket och länge att vi under den här halvtimmen bara har hunnit nosa lite här och var i några få av dina många krönikor. Men många av dem finns i dina bloggar. Hur hittar man dom på nätet?
Å. Adresserna är www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com
M. Tack Åke Sandin
Å. Tack själv Monica Schelin
----------------------------------------------------------------------------------------------
(Sänds på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, 19 mars –9 april 2006 )
Å. Jag har faktiskt blivit intervjuad några gånger och det värsta är att jag är urless på min egen röst som hörs dygnet runt. Min dröm är att många andra börjar göra program på 91,4.
M. Varför är det så få numera som vill göra radio?
Å. I dystra stunder tror jag att det inte längre är populärt med frivilligt arbete i den gamla fina folkrörelsetraditionen. Med stigande välstånd har vi paradoxalt nog blivit allt girigare, vill ha betalt för allting i vår marknadsekonomiska värld. En del tycker kanske också att radio är ett omodernt medium. Fast jag tycker att det är genialt med radio som man kan lyssna på överallt, både i bilen, på badstranden, ja till och med på muggen, och numera också vid datorn.
M. Du har i snart elva år gjort Succékanalen 91,4, men du gör på tjuguförsta året också Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff, söndagar kl 17, tisdagar kl 18. Varenda vecka sen 1985! Hur i hela fridens namn har du klarat det. Är du aldrig ledig eller sjuk?
Å. Jag mår alltid mycket bättre än jag förtjänar, brukar jag påpeka. Duktiga kirurger på Södersjukhuset räddade livet på mig för drygt fem år sen. Men i allmänhet har jag haft turen att vara svårsmittad (peppar, peppar). Och det där med ledighet det klarar jag inte, då känns livet tråkigt, ja meningslöst. Livet är kort, så jag är en otålig typ
M. En stressig yngling på 74, alltså
Å Yngling var vänligt sagt men tyvärr årets stora överdrift.
M. Varje vecka gör du två saker i Radio Tuff, förutom att du intervjuar folk. Det ena är att du varje sändning är mysgubbe och delar ut en massa rosor men det andra är att du i många år vecka efter vecka har skrivit en krönika. Och den är ofta tuff och motvinds och gör alltså skäl för programmets namn, Radio Tuff.
Å. Få saker är så viktiga som att uppmuntra människor, alltså på psykologiska att ”ge positiv förstärkning” av det som är bra gjort eller sagt. Hellre tända ett ljus än att bara förbanna mörkret. I krönikorna däremot har jag möjlighet att ta ut svängarna, tala om vad jag själv tycker och jag är ingen pastor Jansson utan egna åsikter.
M. Om jag får ta upp några av dom krönikor du skrivit bara i år, så hörde jag den 5 februari i Radio Tuff nr 1066 en som delvis handlade om en hackspett. Vad har en fågel med fred och internationell solidaritet att göra?
Å. Jag måste också få berätta om mina kompisar. Även på vintern besöker jag många gånger om dan min balkong på Björkbacken. Jag sitter på en medhavd och uppvärmd kudde i en gammal trasig jacka, en hammarbyluva och en Modohalsduk. Elaka damer garvar spefullt åt mig, fast jag inser själv att jag ser löjlig ut. Åtta meter ifrån mig och på samma höjd som balkongen har jag då min kompis hackspetten. Varje dag sitter den på samma bit av ett träd och hackar och hackar. Det är helt fascinerande men också förbryllande. Så jag ringde till Sören på Vitlöksgränd, som också han är balkongsittare även vintertid men som i motsats till mig kan en del om fåglar. En av hans förklaringar var att min kompis hackspetten är en yngling som vill imponera på hackspettorna i trakten. Tänk att en jäkla fågel ska sexa till tillvaron också när man sitter och njuter på balkongen.
M. Men vad har det där med Radio Tuffs ämnen att göra, fågelskådande och ornitologi?
Å Nej, men krönikan hette ”Med en hackspetts tuffa envetenhet”, så den handlar främst om Tyresö Ulands- och Fredsförenings oerhört energiska och frivilliga jobb under 39 år. Och det gäller då långt ifrån bara Radio Tuff utan tänk på hur Tuff i 35 år har finansierat massor av jättebra projekt i Indien och andra länder. Ganska enastående av en lokalförening må det vara mig tillåtet att konstatera.
M. Ett av de senaste ämnena du har tagit upp i dina krönikor är begreppet ”ondska”. Varför tycker du så illa om användningen av det ordet?
Å. Tidigare användes det i religiösa sammanhang. Men sen blev det tyvärr ett politiskt invektiv. Iranska ayatollor kallade västvärlden för Satans hemvist och liknande. Och också västliga opinionsbildare och makthavare missbrukar flitigt ordet ondska. Reagan kallade Sovjetunionen för ondskans imperium, Bush brännmärker hela länder som han ogillar för ondskans axelmakter. Det där är otäckt och farligt, särskilt i kärnvapenåldern. Om du börjar tro att länder är besatta av ondskan, så blir det ju en gudi behaglig gärning att döda deras invånare, dessa Satans kreatur. Det räcker väl med att vi också i Sverige förr i världen torterade och grymt avrättade en massa kvinnor i den upphetsade tron att de hade ihop det med den Onde. Behovet av att demonisera andra beror kanske på att vi alla har skuldkänslor. Och då är det skönt att jämföra oss själva med de så kallade onda. Vi är i alla fall inte lika läskiga som dom intalar vi oss själva och vi får känna självgodhetens sötma.
M. Tror du inte på heliga krig?
Å. Uttrycket heliga krig är en häpnadsväckande självmotsägelse. Det finns ingenting så oheligt som krig. Krig går trots alla häftigt förskönande omskrivningar ju ut på att massmörda dom andra, inklusive deras kvinnor och barn, och det är väl den svåraste av alla synder i alla religioner. Dom som svamlar ”heliga krig” måste ju bryta mot det centrala i sina heliga böcker –skjuta sig själva i foten så att säga.
M. Du har flera gånger i radion kallat dig själv för religiöst obegåvad. Är det ett finare uttryck för att du egentligen är ateist? Fast i en tidningsintervju ombads du att nämna ett av dina motton och då citerade du den gyllene regeln ur Nya Testamentet.
Å. Det där med religiositet tror jag faktiskt har att göra med begåvning. Jag vet inte vad jag är i denna viktiga fråga. Du ska handla mot andra människor som du vill att andra ska bete sig mot dig, är en regel som är värd att kallas gyllene. Och i en av mina radiokrönikor påstod jag att det bästa idéprogrammet kunde formuleras i en enda mening: ”Vi ska verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Att dö i onödan, vad menar du med det?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan.
M. Barn dör ju inte bara av dåligt vatten, bristande hälsovård och undernäring utan ibland av naturkatastrofer. När flodvågskatastrofen inträffade minns jag att du citerade Voltaire.
Å. Nej, det är klart att många drabbas av en grym slump. Tillvaron styrs alltför ofta av slumpen. Voltaire skrev om den otäcka jordbävningen i Lissabon 1755, bland annat så här:
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
På Voltaires tid sökte man förklara naturens nycker med religiösa argument, även om han själv var en avvikare, vilket framgår av den vers jag just läste. Katastrofer var straff för människors ogudaktighet. I dag, när högre makter inte är lika gångbara som förklaringsmodeller, söker vi andra syndabockar.
M. Du har inte varit nådig i dina omdömen om det svenska efterspelet till tsunamin, rentav talat om ”religiösa och politiska asgamar”. Det är väl att ta i.
Å. Kanske det, kalla det gärna för pedagogiska överdrifter. Jag har den största förståelse för att anhöriga till de över 500 svenska offren i sin sorg har ett behov att förbanna gud och hela världen, inklusive politiska makthavare. Men att man nu på femtonde månaden ältar regeringens och myndigheternas försummelser för att inte tillräckligt snabbt ha flugit hem svenska turister tyder mer på grälsjuka än omdöme. Hade det varit så att en enda svensk strök med på grund av att också Laila Freivalds försökte fira jul hade det varit lite befogat. Eller om det hade varit Göran Persson som hade skickat iväg tusentals svenskar till turistparadisen vid Indiska oceanen, men de hade ju lockats dit av resebyråerna.
M: Men i konstitutionsutskottet bland utfrågarna satt ju en av dina kära släktingar.
Å. Ja, Kerstin Lundgren, som är i riksdagen för centerpartiet, hon är min yngsta kusin. Och det är en skärpt och bra tjej, så jag unnar henne att hon under KU-förhören fick så stor medial uppmärksamhet. Synd bara att det skulle gälla det här märkliga drevet.
M. Men är det inte bra, Åke Sandin, att vi har ett riksdagsutskott som nagelfar regeringen och är en blåslampa i makthavares bakar?
Å. Jovisst, men jag tycker det skulle ha varit mera befogat om de frågat vad Sverige gjort för de 250 000 asiatiska dödsoffrens anhöriga, dessa mestadels fattiga människor, som miste inte bara nära och kära utan också i de flesta fall sina hus, båtar och andra försörjningsmöjligheter. Jag nämnde nyss den tragiska barnadödligheten i världen, och jag har kallat den för den permanenta katastrofen. För på bara en enda timme dag efter dag, år efter år, dör alltså dubbelt så många barn som antalet svenskar som tragiskt dödades av flodvågen
M. Din krönika i Radio Tuff den 12 februari hade rubriken ”Den förbannade kollektivskulden”. Varför förbannar du den?
Å. Tron på kollektivskuld är en av rasismens verkliga hörnpelare. Den grymma enfalden bakom den föreställningen kan sammanfattas så här: ”Jag känner en eskimå, som är en jäkla skitstövel. Alltså är alla eskimåer skitstövlar och ska behandlas därefter” (Jag vill för säkerhets skull tillägga att jag inte känner någon eskimå -- eller inuit som dom kallas i dag).
M. Kan du ge några konkreta exempel på det där
Å. Det finns alltför många. Efter 11 september och terrordåden i Madrid, London och andra platser har muslimer demoniserats. Men de allra flesta muslimer är ju lika förfärade som vi andra över dessa illdåd mot oskyldiga människor. Det finns muslimska extremister förstås. Dom stämplar nu Danmark för några teckningar av Muhammed. Men det var ju inte Danmark som publicerade teckningarna utan en landsortstidning, Jyllands-Posten, och hur många i världen läste den – eller ens kände till den? Liksom 99 procent av svenska folket känner jag ingen skuld till att Sverigedemokraterna på nätet tänkte publicera dom där för muslimer kränkande teckningarna. Judarnas grymma öde under andra världskriget är ett annat exempel på den påstådda kollektivskuldens följder –liksom tyskarnas i slutet av kriget och efteråt.
M. Där hängde jag inte med. På vad sätt blev judar och tyskar offer för kollektivskulden?
Å. Jo nazisterna fokuserade på att några judar fanns bland ledande bolsjeviker i Sovjetunionen och att några judar var bland storkapitalisterna i väst, som skodde sig på folks arbetslöshet och elände. Men de allra flesta judar som blev offer var förstås varken ledande stalinister eller storkapitalister. De flesta av de 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades vid krigsslutet från öst- och mellaneuropa, varav över två miljoner dog eller dödades på kuppen hade ingen skuld till Hitlers förbrytelser. Inte heller majoriteten av de många tyskar som dog i vidriga läger efter kriget. Det finns också mera nutida exempel på kollektivskuldens förbannelse. Att hundratusentals serber har tvingats fly från Kosovo de senaste åren och hundratals av deras kyrkor, kloster och kyrkogårdar har bränts ner eller vandaliserats är därför att de falskeligen görs ansvariga för de grymma krig på Balkan Serbien var en av flera aktörer i. Hundratusentals irakier har dödats de senaste tre åren, fast de inte hade det minsta att göra med vad ett tjog självmordspiloter, de flesta saudiaraber, ställde till med den 11 september 2001.
M. Du tar ofta upp samtidshistoria i dina krönikor. Varför det?
Å. De som behärskar historien och kan välja ut passande bitar ur den och tysta ner andra, de kan därigenom påverka nuet och därmed också framtiden. Hollywood och andra västliga medier koncentrerar sig alltid på västvärldens alla hjältedåd och fina insatser, döljer dess många ogärningar till exempel kolonialismen, medan besegrade fiender framställs som otäcka krigsförbrytare. Jag försöker att ge en mindre svart-vit bild, har inte samma behov som Hollywood att dela in mänskligheten i good and bad guys.
M. Men i din krönika i Radio Tuff, Åke Sandin, av den 26 februari kallade du dig själv för historieförfalskare. Vad fick du för självkritiskt ryck då?
Å. Jag tog upp felaktigheter som jag som historielärare till massor av intet ont anande tonåringar hade lärt ut. Till exempel att tyskarna gjorde tvål av sina offer, att de hade gaskamrar för massavrättningar också i Buchenwald och Dachau, att de mördade hela fyra miljoner människor enbart i Auschwitz, att de var skyldiga till Katynmassakern på många tusen polacker och liknande som jag i antinazistiskt nit hade påstått.
M. Har du på gamla dar blivit en sån där förkättrad revisionist?
Å. Jag tycker man ska berätta om sina misstag och inte prestigefyllt försöka dölja dem. Det är löjligt hur många journalister det är som inte vill publicera sina felaktigheter. I allmänhetens ögon är det jätteintressant. Jag kastar mig alltid nyfiket över de små ”Rättelser” som ibland trots allt förekommer i våra tidningar. Märkligt nog har revisionist blivit ett skällsord. När jag läste historia –för all del för ganska länge sen—talades det med förakt om ”hovhistoriker”, dem som för att göra karriär fjäskade för makthavare. I motsats till dem framhölls revisionisterna, som granskade vedertagna sanningar och ibland kunde korrigera dem.
M. Åke Sandin, en av dina krönikor börjar med följande förfärliga mening: ”Faktum är att jag på en rad punkter helt håller med Djingis Khan, Stalin, Hitler, Pol Pot, Mussolini, Berlusconi, Bush, Churchill, bin Ladin, Sharon, ja till och med Jack Uppskäraren och Bostonstryparen”.
Å. Ja, det handlade om hur man demoniserar dissidenter. Då nöjer man sig med att citera den mening du läste upp och för att uppnå önskad effekt förtiger man de två följande som löd: ”I deras påstående om att två plus två är fyra och inte tjugotvå är jag till exempel helt enig med dem. I många andra avseenden är jag däremot kritisk mot deras åsikter och handlingar”. Citat, utryckta ur sina sammanhang, är en populär metod, när man vill brännmärka en meningsmotståndare eller få stöd för sin egen tes.
M. I dina över 2100 intervjuer här på Succékanalen 91,4 förekommer då och då den här frågan: Om du finge sitta och prata med någon eller några av alla världens människor en hel kväll, vem eller vilka skulle du välja? Vad svarar du själv på den.
Å. När jag svarat förut på den frågan har jag klämt till med Voltaire och Bertrand Russell. Jag har också velat snacka med min farmor som dog 20 år innan jag föddes efter ha fött tretton barn, av vilka fyra dog i tidig ålder. Det är ett kvinnoöde som fascinerar mig. Men den här gången väljer jag att ha Stanislav Petrov i soffan. Honom har jag skrivit om.
M. Är det den förre tyresöbon som dömdes till åtta års fängelse för kuppen mot Nationalmuseum och som du intervjuade i höstas?
Å. Nej, han heter Alexander Petrov och är också en intressant kille. Stanislav Petrov är en rysk överste och hjälte –eller antihjälte för han vägrade tack och lov att lyda order och förhindrade därigenom katastrofernas katastrof. I september 1983 var han chef för en sovjetisk alarmstation, som skulle varna för främmande kärnvapenangrepp. Vid den här tiden var förbindelserna mellan USA och Sovjet frostiga och spända. Natten den 26 september började varningslamporna i alarmcentralen att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Överste Petrov var nu skyldig att sätta i gång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Men medan lamporna på hans stora USA-karta blinkade intensivt och angav att kärnvapenladdningar var på väg att utplåna en stor del av hans land, tvekade han. Han hade en känsla av att det kunde vara något fel på systemet, så tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer.
Det visade sig vara ett datorfel. När Petrov äntligen kunde andas ut drack han snabbt en halvliter vodka och sov sedan i 28 timmar.
I dag bor överste Petrov ensam i en tvårummare några mil från Moskva. Hans fru dog i cancer och hans pension har förlorat mycket av sitt värde.
M. Vad skulle du prata med honom om?
Å. I varje fall skulle jag tacka honom, kanske bjuda honom på någon lämplig hälsodryck. Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter. Stanislav Petrov däremot är bortglömd, trots att det kanske är tack vare honom vi alla lever i dag.
M. Du har skrivit så mycket och länge att vi under den här halvtimmen bara har hunnit nosa lite här och var i några få av dina många krönikor. Men många av dem finns i dina bloggar. Hur hittar man dom på nätet?
Å. Adresserna är www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com
M. Tack Åke Sandin
Å. Tack själv Monica Schelin
----------------------------------------------------------------------------------------------
(Sänds på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, 19 mars –9 april 2006 )
lördag, mars 11
KATYN. NÄR DN BLEV ”PRONAZISTISK”
I måndags (2006-03-06) fyllde Andrzej Wajda 80 år. Han är Polens mest berömde filmregissör, som fått flera mycket prestigefyllda internationella utmärkelser tack vare filmer som ”Aska och diamanter” och ”Järnmannen”. Wajda är ännu full av skaparkraft, för nu förbereder han den film som han anser vara sitt livs viktigaste. Den handlar om Katyn. Där, i trakten av Smolensk i Ryssland, mördades bland många andra också Wajdas far, infanterikaptenen Jakub Wajda. Under decennier var den officiella polska och ryska förklaringen att han och tusentals andra dödades av tyskarna.
Den av svenska journalister som vet mest om Polen är Kjell Albin Abrahamson, som bland annat skrivit den läsvärda boken ”Diamant i aska” (1996). I Sveriges Radios utmärkta P 1 i måndags berättade han om Wajda och Katyn. Han uppgav att i början av andra världskriget dödades i Katyn 20 000 polska officerare med nackskott av Sovjetunionens hemliga polis.
Jo, numera påstår också ryska historiker att den polska elit som 1939 tillfångatogs av Röda armén året efter mördades av sovjetiska NKVD. Men i Katyn var det ungefär 4 200 som miste livet, inte 20 000. Fast uppåt 10 000 polacker i två andra fångläger, Starobielsk och Ostaschkow, dödades också. Likräkning –eller body count som det heter på nysvenska—överdriver ofta. Det påstods till exempel under lång tid att man i Sovjet några år före Katyn med nackskott hade dödat miljoner icke önskvärda människor. Numera räknar historikerna med att ungefär 600 000 avrättades under utrensningarna i Sovjet 1937-38, medan ännu flera hamnade i Gulags många läger.
I Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget dömdes förlorarna, ofta till hängning. Segrarna var både åklagare och domare. Därför måste man med viss aktsamhet använda domstolen som historisk källa. Vid förhandlingarna presenterade den sovjetiske åklagaren ”expertutlåtanden” och ”ögonvittnen”, som entydigt pekade ut tyskarna som gärningsmän. Västmakternas representanter höll god min, även om man på det hållet nog visste bättre. Exilpolackerna, som visste att kontakterna med de fångna polackerna hade upphört redan ett år före det tyska anfallet, misstrodde den sovjetiska versionen.
Först när det kalla kriget mellan väst och öst blev alltmer frostigt började en omvärdering i väst. Dagens Nyheter bidrog faktiskt till att bryta ”den tystnadens sammansvärjning” som rådde om Katyn. Den 13 februari 1948 hade DN:s förstasida rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gjorde det grundligt, besökte till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blev, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördades han av ett par ungdomar. De häktades, men lyckades --som det sägs-- fly ur fängelset. Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.
Artikeln i Dagens Nyheter väckte internationellt uppseende. Ja, en Hamburgtidning blev så rasande att den rentav kallade DN för "en sedan länge som pronazistisk känd tidning".
I Wajdas hemland Polen var det ännu 1980 tabu att antyda andra gärningsmän än tyskarna. När patriotiska polacker det året, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna utpekades som skyldiga.
Men sen kom Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skrev general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".
Katyn är tyvärr inte det enda exemplet på hur segrarna skyllt sina egna dåd på förlorarna. 1997 besökte jag ön Poel utanför den gamla svenskstaden Wismar i norra Tyskland. Där fanns ännu en minnessten med texten: "Den 3 maj 1945 mördade fascisterna i Neustadtbukten tusentals fångar från koncentrationslägret Neuengamme"
Det syftar på hur de två tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck sänktes i Neustadtbukten fem dagar före krigsslutet. Ombord fanns från Neuengamme evakuerade fångar. Över 7000 av dem dödades. Bland annat den förre franske konseljpresidenten Leon Blum och historikern Olga Wurmser har hävdat att det var tyskarna som dödade dem. Men det var det brittiska flyget som stod för denna tvivelaktiga bragd.
(På www.vedebesegrade.blogspot.com 8 mars 2006 finns under rubriken ”Katyn en länge omstridd polsk tragedi” en mer detaljerad redogörelse för de polska officerarnas grymma öde och det skiftande politiska efterspelet)
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1071) 2006-03-12
Den av svenska journalister som vet mest om Polen är Kjell Albin Abrahamson, som bland annat skrivit den läsvärda boken ”Diamant i aska” (1996). I Sveriges Radios utmärkta P 1 i måndags berättade han om Wajda och Katyn. Han uppgav att i början av andra världskriget dödades i Katyn 20 000 polska officerare med nackskott av Sovjetunionens hemliga polis.
Jo, numera påstår också ryska historiker att den polska elit som 1939 tillfångatogs av Röda armén året efter mördades av sovjetiska NKVD. Men i Katyn var det ungefär 4 200 som miste livet, inte 20 000. Fast uppåt 10 000 polacker i två andra fångläger, Starobielsk och Ostaschkow, dödades också. Likräkning –eller body count som det heter på nysvenska—överdriver ofta. Det påstods till exempel under lång tid att man i Sovjet några år före Katyn med nackskott hade dödat miljoner icke önskvärda människor. Numera räknar historikerna med att ungefär 600 000 avrättades under utrensningarna i Sovjet 1937-38, medan ännu flera hamnade i Gulags många läger.
I Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget dömdes förlorarna, ofta till hängning. Segrarna var både åklagare och domare. Därför måste man med viss aktsamhet använda domstolen som historisk källa. Vid förhandlingarna presenterade den sovjetiske åklagaren ”expertutlåtanden” och ”ögonvittnen”, som entydigt pekade ut tyskarna som gärningsmän. Västmakternas representanter höll god min, även om man på det hållet nog visste bättre. Exilpolackerna, som visste att kontakterna med de fångna polackerna hade upphört redan ett år före det tyska anfallet, misstrodde den sovjetiska versionen.
Först när det kalla kriget mellan väst och öst blev alltmer frostigt började en omvärdering i väst. Dagens Nyheter bidrog faktiskt till att bryta ”den tystnadens sammansvärjning” som rådde om Katyn. Den 13 februari 1948 hade DN:s förstasida rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gjorde det grundligt, besökte till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blev, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördades han av ett par ungdomar. De häktades, men lyckades --som det sägs-- fly ur fängelset. Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.
Artikeln i Dagens Nyheter väckte internationellt uppseende. Ja, en Hamburgtidning blev så rasande att den rentav kallade DN för "en sedan länge som pronazistisk känd tidning".
I Wajdas hemland Polen var det ännu 1980 tabu att antyda andra gärningsmän än tyskarna. När patriotiska polacker det året, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna utpekades som skyldiga.
Men sen kom Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skrev general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".
Katyn är tyvärr inte det enda exemplet på hur segrarna skyllt sina egna dåd på förlorarna. 1997 besökte jag ön Poel utanför den gamla svenskstaden Wismar i norra Tyskland. Där fanns ännu en minnessten med texten: "Den 3 maj 1945 mördade fascisterna i Neustadtbukten tusentals fångar från koncentrationslägret Neuengamme"
Det syftar på hur de två tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck sänktes i Neustadtbukten fem dagar före krigsslutet. Ombord fanns från Neuengamme evakuerade fångar. Över 7000 av dem dödades. Bland annat den förre franske konseljpresidenten Leon Blum och historikern Olga Wurmser har hävdat att det var tyskarna som dödade dem. Men det var det brittiska flyget som stod för denna tvivelaktiga bragd.
(På www.vedebesegrade.blogspot.com 8 mars 2006 finns under rubriken ”Katyn en länge omstridd polsk tragedi” en mer detaljerad redogörelse för de polska officerarnas grymma öde och det skiftande politiska efterspelet)
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1071) 2006-03-12
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1071) 06-03-12 till....
....till UD-veteranen Sverker Åström, som på en helsida i DN (5/3) skriver under rubriken ”Regeringen agerar skamligt för att inte misshaga Bush”. Åström menar att regeringens utrikespolitiska deklaration var full av vackra ord om folkrätt och mänskliga rättigheter men inte innehöll något om ”det utan tvekan allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan under efterkrigstiden, alltså det amerikanska angreppet på Irak i mars 2003 och den fortsatta ockupationen” På tal om mänskliga rättigheter skriver Åström: ”Det fortfarande pågående kriget i Irak innebär i sig allvarliga rättskränkningar, dels själva krigshandlingarna som orsakar outsägliga lidanden för det redan hårt prövade irakiska folket, dels tillståndet i de amerikanska fängelserna i landet med systematisk, av Vita huset auktoriserad tortyr”. Om Palme hade levat så hade han med säkerhet rutit till med vrede och indignation, tror Sverker Åström.
....till Tuffs indiska partner Bhikhu Vyas, som meddelar att ”Robert Library” nu är klart. Namnet syftar på att det uppförts för pengar som vänner till den 2004 avlidne tuff-aktivisten Robert Stieger satsade för att hedra hans minne. Det är ett skolbibliotek i skolan Chandvagan i det av den fattiga stambefolkningen bebodda Dharampur. Skolan är en av de sex som tack vare finansiellt stöd från Tuff finns i området. Bhikhus omdöme: ”Biblioteket ser så vackert ut, omgivet av vatten sedan tre dammar anlagts runt skolan. Där finns böcker, tidskrifter och tidningar, som eleverna sitter och läser”
....till Tuffs Indiengrupp med Gunnar och Margaretha Petersen i spetsen, som inför årsmötet på lördag (18/3) rapporterar att Tuff under 2005 skickade 385 000 kr till indiska partners. Inte dåligt av en lokalförening utan statliga anslag!
....till Aftonbladets Petter Larsson, som (7/3) skriver ”Tortyren i Abu Ghraib-fängelset var inget olyckligt undantag. Två år efter att övergreppen avslöjades torteras fortfarande fångar i Irak. Det hävdar Amnesty International i en ny kartläggning”
....till Jan Myrdal som i Aftonbladet på tal om västligt stöd till opinionsbildningen i länder som Ukraina och Iran och upprördheten över att president Putin nu vill kontrollera utlandets finansiering av rysk opinionsbildning påminner om att det redan finns liknande bestämmelser i den svenska brottsbalken
....till Kristna Fredsrörelsen, som uppmanar oss att skicka e-post till försvarsministern för att protestera mot Sveriges militära samarbete med Israel
....till Venezuelas president Hugo Chavez som reagerat på hur Cindy Sheehan och andra protesterande fredskvinnor behandlats av amerikansk polis: "Vi har med skam sett bilderna av hur en grupp polismän släpar i väg med våra vänner och kvinnor, som blivit en fredens symbol – inte kyrkogårdarnas "fred" utan den fred som kämpar för livet” En ros också till Jan Viklund som tipsat oss om detta.
....till solidariska människor som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för att med gåvor stärka denna frivilligt arbetande förenings ekonomi. Bara under februari har 15 stycken förutom medlemsavgiften (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem) skickat sammanlagt 4 500 kr till Tuff. Heders!
....till Sylvia Ljungdahl och Bitte Isacsson, som i veckan städat Tuff-lokalen och till Monica Schelin, som städat radiostudion
....till historikern och författaren Knut Carlqvist som i FIB/K:s nätupplaga skriver om
Miyazakis animerade filmer under rubriken ”Ta bort ondskan och världen framträder”, bland annat: ”Det är naiva filmer, kollisionen mellan människors strävan och naturen är ofta ett tema, den industriella förstörelsen av grunderna för vår existens. Vad som förundrar är att människorna i Miyazakis filmer inte är onda. Dörrar stängs inte, inga domar avkunnas eller verkställs. Ingen hämnas. Och inte ens den girige munken som tänkt kränga Skogsgudens huvud till kejsaren är ond. I slutscenerna i Prinsessan Mononoke visar han sig oförbätterlig och väcker snarast igenkännandets sympati. Han ger sig inte, men så är det här i livet. Kvinnan som äger bergverket i samma film skjuter på allt som rör sig, men hon är också den som ger horor och spetälska en fristad. Människor lever i sina drömmar”
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags (8/3) berättade om Indien och Tuff-projekten där för en klass i Sollentuna International School.
....till det samtal med representanter från den brittiska antikrigsrörelsen som vid en kulturafton i Immanuelskyrkan, Kungstensgatan 17, sker torsdag den 16 mars kl 19. Över hundra britter har dödats i Irak och Military Families Against the War är en aktiv grupp med hemsidan http://www.mfaw.org.uk/
....till den demonstration på treårsdagen av USA:s krig som anordnas på Sergels torg lördag den 18 mars kl 13. Parollerna lyder: USA ut ur Irak! Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik! Inget krig mot Iran! Mera info finns på www.motkrig.org
....till Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), som på lördag 18 mars har sitt årsmöte i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9. 30
....till Tuffs indiska partner Bhikhu Vyas, som meddelar att ”Robert Library” nu är klart. Namnet syftar på att det uppförts för pengar som vänner till den 2004 avlidne tuff-aktivisten Robert Stieger satsade för att hedra hans minne. Det är ett skolbibliotek i skolan Chandvagan i det av den fattiga stambefolkningen bebodda Dharampur. Skolan är en av de sex som tack vare finansiellt stöd från Tuff finns i området. Bhikhus omdöme: ”Biblioteket ser så vackert ut, omgivet av vatten sedan tre dammar anlagts runt skolan. Där finns böcker, tidskrifter och tidningar, som eleverna sitter och läser”
....till Tuffs Indiengrupp med Gunnar och Margaretha Petersen i spetsen, som inför årsmötet på lördag (18/3) rapporterar att Tuff under 2005 skickade 385 000 kr till indiska partners. Inte dåligt av en lokalförening utan statliga anslag!
....till Aftonbladets Petter Larsson, som (7/3) skriver ”Tortyren i Abu Ghraib-fängelset var inget olyckligt undantag. Två år efter att övergreppen avslöjades torteras fortfarande fångar i Irak. Det hävdar Amnesty International i en ny kartläggning”
....till Jan Myrdal som i Aftonbladet på tal om västligt stöd till opinionsbildningen i länder som Ukraina och Iran och upprördheten över att president Putin nu vill kontrollera utlandets finansiering av rysk opinionsbildning påminner om att det redan finns liknande bestämmelser i den svenska brottsbalken
....till Kristna Fredsrörelsen, som uppmanar oss att skicka e-post till försvarsministern för att protestera mot Sveriges militära samarbete med Israel
....till Venezuelas president Hugo Chavez som reagerat på hur Cindy Sheehan och andra protesterande fredskvinnor behandlats av amerikansk polis: "Vi har med skam sett bilderna av hur en grupp polismän släpar i väg med våra vänner och kvinnor, som blivit en fredens symbol – inte kyrkogårdarnas "fred" utan den fred som kämpar för livet” En ros också till Jan Viklund som tipsat oss om detta.
....till solidariska människor som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 för att med gåvor stärka denna frivilligt arbetande förenings ekonomi. Bara under februari har 15 stycken förutom medlemsavgiften (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem) skickat sammanlagt 4 500 kr till Tuff. Heders!
....till Sylvia Ljungdahl och Bitte Isacsson, som i veckan städat Tuff-lokalen och till Monica Schelin, som städat radiostudion
....till historikern och författaren Knut Carlqvist som i FIB/K:s nätupplaga skriver om
Miyazakis animerade filmer under rubriken ”Ta bort ondskan och världen framträder”, bland annat: ”Det är naiva filmer, kollisionen mellan människors strävan och naturen är ofta ett tema, den industriella förstörelsen av grunderna för vår existens. Vad som förundrar är att människorna i Miyazakis filmer inte är onda. Dörrar stängs inte, inga domar avkunnas eller verkställs. Ingen hämnas. Och inte ens den girige munken som tänkt kränga Skogsgudens huvud till kejsaren är ond. I slutscenerna i Prinsessan Mononoke visar han sig oförbätterlig och väcker snarast igenkännandets sympati. Han ger sig inte, men så är det här i livet. Kvinnan som äger bergverket i samma film skjuter på allt som rör sig, men hon är också den som ger horor och spetälska en fristad. Människor lever i sina drömmar”
....till Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags (8/3) berättade om Indien och Tuff-projekten där för en klass i Sollentuna International School.
....till det samtal med representanter från den brittiska antikrigsrörelsen som vid en kulturafton i Immanuelskyrkan, Kungstensgatan 17, sker torsdag den 16 mars kl 19. Över hundra britter har dödats i Irak och Military Families Against the War är en aktiv grupp med hemsidan http://www.mfaw.org.uk/
....till den demonstration på treårsdagen av USA:s krig som anordnas på Sergels torg lördag den 18 mars kl 13. Parollerna lyder: USA ut ur Irak! Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik! Inget krig mot Iran! Mera info finns på www.motkrig.org
....till Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), som på lördag 18 mars har sitt årsmöte i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9. 30
söndag, mars 5
VARFÖR FRED OCH INTERNATIONELL SOLIDARITET?
Monica Schelin (M) intervjuar Åke Sandin (Å)
M. Jag heter Monica Schelin och är vice ordförande i Tyresö Ulands- och Fredsförening, TUFF. Och jag tänker fråga ut programledaren. I dag, Åke Sandin, gör du Radio Tuff nr 1070. I snart 21 år har du varenda vecka på frivilligbasis gjort det här programmet. Hur känns det?
Å. Det känns jättebra i dag. Tack vare din frågvishet slipper jag ju att snacka in en ny krönika den här veckan.
M. Du har berättat på Tyresöradion att du är så resultatfixerad, att den enda stunden på dan du märker att du gör nytta är när du har handdiskat. Men gör du verkligen någon nytta med dessa ständiga Radio Tuff?
Å. Den frågan har jag ofta ställt mig, särskilt i dystra stunder. Jag brukar då trösta mig med att det i alla fall mångfalt flera som lyssnar på Radio Tuff än det antal man i bästa fall kan locka ut på ett av de många utomordentligt intressanta möten som Tuff anordnar. En nackdel med radio jämfört med möten är förstås att det är för mycket av envägskommunikation. Men förhoppningsvis har Tuff någorlunda kunnat behålla sitt höga medlemstal tack vare radion.
M. Men redan före 1985, när Radio Tuff startade, hade ju Tuff många hundra medlemmar. Hur fick föreningen ut sina budskap då?
Å. Jo, bland annat genom att vi regelbundet delade ut flygblad i brevlådor och brevinkast. Hundratusentals flygblad distribuerades och herregud i så många trappor vi sprang.
M. Har vi i Tuff blivit latare nu, när vi inte klättrar i trappor med flygblad?
Å. Nej, men de senaste åren har våra brevlådor dränkts med reklammaklatur. Det är ju kilovis med köpuppmaningar som varje vecka delas ut och våra blad försvinner då bland alla reklampapper. Reklamen kostar väl numera dubbelt så mycket som militären. Och det är inte så lite för svenska militärutgifterna envisas med att ligga på 40 000 miljoner kr per år, alltså över 100 miljoner kr varje dag. Dessutom tror jag att reklamen gör oss dummare och mindre solidariska.
M. Hur då dummare och mindre solidariska?
Å. Vi blir ju stressade av denna väldiga hjärntvätt som reklamen innebär. Det handlar inte bara om billigare falukorv och oxfilé utan också om hur vi ska bli vackrare, smalare, sexigare och mera välklädda. Och hur vi ska inreda våra hem ännu fräschare, placera våra pengar ännu förmånligare och köpa ännu läckrare hus. Vi ska alltså satsa på oss själva som den marknadsekonomiska parollen lyder, underförstått skita i alla andra. Det är alltså en slags fascism i ny och pråligare förpackning.
M. Det var hårda ord, Åke Sandin. Men varför fortsätter du med Radio Tuff, som tar många timmar i veckan av ditt liv?
Å. Vi lever i de tiotusentals kärnvapnens tid. De har förmåga att utrota allt mänskligt liv flera gånger om. De flesta av dessa domedagsvapen finns i de länder som av medierna beundras som segrare i andra världskriget. Men de senaste 60 åren har dessa länder ofta krigiskt farit fram som fascisters och nazisters likar lite varstans i världen. Och med sina kärnvapen kan de göra andra världskrigets förintelser nästan till försumbara småmord. Det är klart att Radio Tuff då behövs som en motvikt, låt vara alldeles för liten. Men om i alla europeiska kommuner det fanns en förening som Tuff skulle riskerna för den extremt vansinniga militariseringen minska högst betydligt. Och jag tänker ibland på den tyske filosofen Immanuel Kants kategoriska imperativ: "Handla alltid så att maximen för dina handlingar skulle kunna upphöjas till allmän lag!". Det gäller alltså, att så länge vi lever följa det idéprogram jag tidigare föreslagit och som har fördelen att bestå av en enda mening: ”Vi skall verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Vad menar du med ”dö i onödan”?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan. När vi nu i femton månader ältat det tragiska faktum att över 500 svenska turister dödades av tsunamin bör vi kanske ändå jämföra med att dubbelt så många barn dör varje timme dag efter dag året runt som det antal svenska turister som tragiskt omkom julen 2004. Det är roligt att i Radio Tuff regelbundet kunna skildra de alldeles utmärkta projekten i Indien. Tidigare har Tuff också finansierat projekt i Bolivia, Ecuador och Eritrea.
M. Men Radio Tuff är bara ett litet pip i medie- och informationslarmet.
Å. Jovisst, men vi får hoppas att många andra också piper till. Då kan det bli till ett vrål.
M. Tack Åke Sandin och fortsätt med dina tuffa radioprogram!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Radio Tuff (nr 1070) 2006-03-05
M. Jag heter Monica Schelin och är vice ordförande i Tyresö Ulands- och Fredsförening, TUFF. Och jag tänker fråga ut programledaren. I dag, Åke Sandin, gör du Radio Tuff nr 1070. I snart 21 år har du varenda vecka på frivilligbasis gjort det här programmet. Hur känns det?
Å. Det känns jättebra i dag. Tack vare din frågvishet slipper jag ju att snacka in en ny krönika den här veckan.
M. Du har berättat på Tyresöradion att du är så resultatfixerad, att den enda stunden på dan du märker att du gör nytta är när du har handdiskat. Men gör du verkligen någon nytta med dessa ständiga Radio Tuff?
Å. Den frågan har jag ofta ställt mig, särskilt i dystra stunder. Jag brukar då trösta mig med att det i alla fall mångfalt flera som lyssnar på Radio Tuff än det antal man i bästa fall kan locka ut på ett av de många utomordentligt intressanta möten som Tuff anordnar. En nackdel med radio jämfört med möten är förstås att det är för mycket av envägskommunikation. Men förhoppningsvis har Tuff någorlunda kunnat behålla sitt höga medlemstal tack vare radion.
M. Men redan före 1985, när Radio Tuff startade, hade ju Tuff många hundra medlemmar. Hur fick föreningen ut sina budskap då?
Å. Jo, bland annat genom att vi regelbundet delade ut flygblad i brevlådor och brevinkast. Hundratusentals flygblad distribuerades och herregud i så många trappor vi sprang.
M. Har vi i Tuff blivit latare nu, när vi inte klättrar i trappor med flygblad?
Å. Nej, men de senaste åren har våra brevlådor dränkts med reklammaklatur. Det är ju kilovis med köpuppmaningar som varje vecka delas ut och våra blad försvinner då bland alla reklampapper. Reklamen kostar väl numera dubbelt så mycket som militären. Och det är inte så lite för svenska militärutgifterna envisas med att ligga på 40 000 miljoner kr per år, alltså över 100 miljoner kr varje dag. Dessutom tror jag att reklamen gör oss dummare och mindre solidariska.
M. Hur då dummare och mindre solidariska?
Å. Vi blir ju stressade av denna väldiga hjärntvätt som reklamen innebär. Det handlar inte bara om billigare falukorv och oxfilé utan också om hur vi ska bli vackrare, smalare, sexigare och mera välklädda. Och hur vi ska inreda våra hem ännu fräschare, placera våra pengar ännu förmånligare och köpa ännu läckrare hus. Vi ska alltså satsa på oss själva som den marknadsekonomiska parollen lyder, underförstått skita i alla andra. Det är alltså en slags fascism i ny och pråligare förpackning.
M. Det var hårda ord, Åke Sandin. Men varför fortsätter du med Radio Tuff, som tar många timmar i veckan av ditt liv?
Å. Vi lever i de tiotusentals kärnvapnens tid. De har förmåga att utrota allt mänskligt liv flera gånger om. De flesta av dessa domedagsvapen finns i de länder som av medierna beundras som segrare i andra världskriget. Men de senaste 60 åren har dessa länder ofta krigiskt farit fram som fascisters och nazisters likar lite varstans i världen. Och med sina kärnvapen kan de göra andra världskrigets förintelser nästan till försumbara småmord. Det är klart att Radio Tuff då behövs som en motvikt, låt vara alldeles för liten. Men om i alla europeiska kommuner det fanns en förening som Tuff skulle riskerna för den extremt vansinniga militariseringen minska högst betydligt. Och jag tänker ibland på den tyske filosofen Immanuel Kants kategoriska imperativ: "Handla alltid så att maximen för dina handlingar skulle kunna upphöjas till allmän lag!". Det gäller alltså, att så länge vi lever följa det idéprogram jag tidigare föreslagit och som har fördelen att bestå av en enda mening: ”Vi skall verka för att ingen människa dödas eller dör i onödan”
M. Vad menar du med ”dö i onödan”?
Å. Jo, till exempel att 8-10 miljoner barn dör varje år i vår värld, en förfärande siffra och en förintelse vi sällan pratar om. De flesta av dem hade kunnat överleva om vi i de rika länderna brytt oss, så därför kan man säga att dom dör i onödan. När vi nu i femton månader ältat det tragiska faktum att över 500 svenska turister dödades av tsunamin bör vi kanske ändå jämföra med att dubbelt så många barn dör varje timme dag efter dag året runt som det antal svenska turister som tragiskt omkom julen 2004. Det är roligt att i Radio Tuff regelbundet kunna skildra de alldeles utmärkta projekten i Indien. Tidigare har Tuff också finansierat projekt i Bolivia, Ecuador och Eritrea.
M. Men Radio Tuff är bara ett litet pip i medie- och informationslarmet.
Å. Jovisst, men vi får hoppas att många andra också piper till. Då kan det bli till ett vrål.
M. Tack Åke Sandin och fortsätt med dina tuffa radioprogram!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Radio Tuff (nr 1070) 2006-03-05
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1070) 06-03-05 till ....
....till samtalsledaren i Tuffs diskussionscafé FILOSOFIKA, Göran Flodman, som på ett lysande sätt gjorde ämnena biologism och Darwin så högintressanta i en knökfull Tuff-lokal i tisdags.
....till Södertörns friskola i Huddinge, som vid sin solidaritetsafton den 23 februari för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr. Bilder från aftonen finns på www.friskola.nu
....till den indiska författaren Arundhati Roy, som ilsket och ironiskt skildrar president Bush’ besök i Indien. Hon kallar honom för krigsförbrytare och om hans besök vid Gandhis minnesvård skriver hon: ”När George Bush lägger blommor på den där berömda plattan av blankpolerad sten - då ryser miljoner indier till. Det kommer att vara som om han hade hällt en liter blod över minnet av Gandhi.” Hundratusentals indier har den senaste veckan protesterat mot den amerikanske presidentens besök
....till en opinionsundersökning utförd av Le Moyne College, som visar att 72 procent av de amerikanska soldaterna i Irak anser att USA bör lämna Irak inom ett år. Nästan 90 procent av dem tror att de är i Irak på grund av Saddam Husseins påstådda roll i 11 september
....till förre CIA-medarbetaren Ray McGovern, som knallade in i den amerikanska kongressbyggnaden iförd oranga kläder liknande dem som fångarna på Guantanamo bär. Tillsammans med fjorton andra hade han en munkavle med texten ”Tortyr” på. McGovern återlämnade en förtjänstmedalj han fått för sina insatser i CIA.
....till veteranen bland journalister i Mellanöstern, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (27/2) skriver om hur den angloamerikanska propagandan ger en grovt förskönande bild av utvecklingen i Irak och arabvärlden: ”Jag påminns mindre om Vietnam än om de brittiska och franska befälhavarna under första världskriget som oupphörligt ljög om seger över Tyskland medan de föste fram hundratusentals av sina soldater genom slakthusen vid Somme, Verdun och Gallipoli. Den enda skillnaden i dag är att vi nu driver in hundratusentals araber i slakthusen –och vi bryr oss inte ens.”
....till INSIDAN i DN (4/3), där Thomas Lerner påminner om Joseph Rotblatt och hans långvariga kamp mot kärnvapen, bland annat i Pugwash-rörelsen. Rotblatt ställde de rimliga frågorna: ”Ska vi göra slut på mänskligheten eller ska mänskligheten avsäga sig kriget?”
....till Kerstin Fredriksson och Åsa Berner i Sollentuna International School
som genom ett ”öppet hus” i en femteklass jobbat in över tusen kronor till Tuffs projekt i Indien.
....till de tappra aktivisterna Erika Husberg, Sylvia Lungdahl, Margareta Svahn och Monica Schelin som i går (lördag) fanns vid Tuffs bokbord i Tyresö Centrum
....till Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja, som anordnar ett
möte med rubriken ”Vietnam och Irak - paralleller och kontraster.” Det är Gunnar Fredriksson och Anders Mellbourn som samtalar om hur Vietnamkriget på nytt kommit i fokus i amerikansk debatt genom Irakkriget. Måndagen den 13 mars i ABF-huset, Sveavägen 41, kl 18.30.
....till Tyresö Teaterförening, som återigen arrangerar en berättarkväll. Det blir nya skrönor och historier av Bo Almén, Bertil Bragby och Pelle Olsson och musik av Brita Bremberg. Kulturkaféet, Bollmora föreningsgård kl 16-18 söndag den 12 mars.
....till Södertörns friskola i Huddinge, som vid sin solidaritetsafton den 23 februari för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr. Bilder från aftonen finns på www.friskola.nu
....till den indiska författaren Arundhati Roy, som ilsket och ironiskt skildrar president Bush’ besök i Indien. Hon kallar honom för krigsförbrytare och om hans besök vid Gandhis minnesvård skriver hon: ”När George Bush lägger blommor på den där berömda plattan av blankpolerad sten - då ryser miljoner indier till. Det kommer att vara som om han hade hällt en liter blod över minnet av Gandhi.” Hundratusentals indier har den senaste veckan protesterat mot den amerikanske presidentens besök
....till en opinionsundersökning utförd av Le Moyne College, som visar att 72 procent av de amerikanska soldaterna i Irak anser att USA bör lämna Irak inom ett år. Nästan 90 procent av dem tror att de är i Irak på grund av Saddam Husseins påstådda roll i 11 september
....till förre CIA-medarbetaren Ray McGovern, som knallade in i den amerikanska kongressbyggnaden iförd oranga kläder liknande dem som fångarna på Guantanamo bär. Tillsammans med fjorton andra hade han en munkavle med texten ”Tortyr” på. McGovern återlämnade en förtjänstmedalj han fått för sina insatser i CIA.
....till veteranen bland journalister i Mellanöstern, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (27/2) skriver om hur den angloamerikanska propagandan ger en grovt förskönande bild av utvecklingen i Irak och arabvärlden: ”Jag påminns mindre om Vietnam än om de brittiska och franska befälhavarna under första världskriget som oupphörligt ljög om seger över Tyskland medan de föste fram hundratusentals av sina soldater genom slakthusen vid Somme, Verdun och Gallipoli. Den enda skillnaden i dag är att vi nu driver in hundratusentals araber i slakthusen –och vi bryr oss inte ens.”
....till INSIDAN i DN (4/3), där Thomas Lerner påminner om Joseph Rotblatt och hans långvariga kamp mot kärnvapen, bland annat i Pugwash-rörelsen. Rotblatt ställde de rimliga frågorna: ”Ska vi göra slut på mänskligheten eller ska mänskligheten avsäga sig kriget?”
....till Kerstin Fredriksson och Åsa Berner i Sollentuna International School
som genom ett ”öppet hus” i en femteklass jobbat in över tusen kronor till Tuffs projekt i Indien.
....till de tappra aktivisterna Erika Husberg, Sylvia Lungdahl, Margareta Svahn och Monica Schelin som i går (lördag) fanns vid Tuffs bokbord i Tyresö Centrum
....till Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja, som anordnar ett
möte med rubriken ”Vietnam och Irak - paralleller och kontraster.” Det är Gunnar Fredriksson och Anders Mellbourn som samtalar om hur Vietnamkriget på nytt kommit i fokus i amerikansk debatt genom Irakkriget. Måndagen den 13 mars i ABF-huset, Sveavägen 41, kl 18.30.
....till Tyresö Teaterförening, som återigen arrangerar en berättarkväll. Det blir nya skrönor och historier av Bo Almén, Bertil Bragby och Pelle Olsson och musik av Brita Bremberg. Kulturkaféet, Bollmora föreningsgård kl 16-18 söndag den 12 mars.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)