Rosor från Radio Tuff (nr 1024) 2005-04-17 till....
....till senaste numret av tidningen Kvinnor för Fred, som bland annat hyllar minnet av Bertha von Suttner som för hundra år sen fick Nobels fredspris. Hon skrev boken Die Waffen nieder [Ned med vapnen], som fick en enorm genomslagskraft. Alfred Nobel var hennes beundrare och vän, vilket bidrog till att han instiftade också ett fredspris. Om Bertha von Suttner har Ingegerd v. Schéele skrivit en bok
Tidningen tar också under rubriken ”Militära utgifter äter upp sociala utvecklingsprogram” upp en FN-rapport om de astronomiska och ständigt ökande resurser som satsas på det militära. Förra året förslösades i världen 6 700 miljarder kr (6 754 000 000 0000) på militära rustningar
Kvinnor för Fred återger också Maj-Britt Theorins ”Fyra önskningar för en bättre värld 2005” (från Sveriges Radios P 1), där hon påpekar att ca 29 000 barn dör varje dag. På tal om det skriver hon: ”I 38 år har Tyresö Ulands- och Fredsförening –dessa demokratins hjältar—bekämpat den permanenta katastrofen genom att stödja projekt i Indien. Kanske en droppe i havet –men om i varje europeisk kommun en sådan förening startas, skulle den chockerande barnadödligheten minska betydligt”
....till Folket i Bild, vars senaste nummer i Christer Lundgrens översättning publicerar Diana Johnstones artikel ”Censuren och imperiet”, där hon bland annat berättar om förföljelsen av den franske komikern Dieudonné. Här i Radio Tuff citerade vi ur hennes artikel den 6 mars (se www.tuffsandin.blogspot.com). FiB publicerar också under rubriken ”DN och sanningen” Åke Sandins kritik av Ola Larsmos försök (DN 2005-03-15) att placera Johnstone hos den amerikanska högern. Åkes synpunkter framfördes ursprungligen här i Radio Tuff den 20 mars
....till den amerikanske professorn och Asienkännaren Chalmers Johnsson, vars bok ”BLOWBACK. The Costs and Consequences of American Empire” vi i Radio Tuff ägnat en krönika åt (2004-07-11). Nu varnar han för att USA snart riskerar bankrutt och att landet inom några månader kan drabbas av en enorm ekonomisk kris som blir en nordamerikansk motsvarighet till Argentinas, som en gång var det rikaste landet i Sydamerika. USA tycks inte bry sig om sina massiva handels- och budgetunderskott, menar han och exemplifierar:
”2004 importerade USA för rekordhöga 618 miljarder dollar mera än det exporterade, ett underskott 24,4 % större än år 2003. Det årliga underskottet till Kina var 162 miljarder dollar, det största underskottet någonsin visavi ett enskilt land. Lika avgörande är att USAs statsskuld (2005-03-09) var drygt 7 000 miljarder dollar och den fortsätter att stiga. Det gör landet till världens största nettogäldenär. Genom sin vägran att betala sin utsvävande konsumtion och sina militärutgifter genom skatter från sina egna medborgare finansierar man dessa utgifter genom att sätta sig i skuld till Japan, Kina,Taiwan, Sydkorea, Hong Kong och Indien”
Johnson varnar för att denna situation är bräcklig och att USA måste hålla sig väl med centralbankerna i Japan och Kina, vilkas valutareserver uppgår till svindlande 841 resp. 610 miljarder dollar.
....till den brittiske journalisten John Pilger som i New Statesman (2005-04-07) skriver med pennan lika vass som vanligt:
”Kan ni föreställa er att BBC och andra stora etermedia bad om ursäkt till en skurkstat, som utövar rasism och etnisk rensning, som har ’verksamt legaliserat användning av tortyr’ (Amnesty), som visar sitt förakt för internationell rätt och har trotsat hundratals FN-resolutioner och byggt upp en apartheid-mur trotsande den Internationella domstolen; som har förstört tusentals människors hem och givit sina soldater rätt att lönnmörda; och vars ledare bedöms som ’personligt ansvarig’ för massakern på 2000 människor? Kan ni föreställa er att BBC och andra stora etermedia bad Saddam Husseins Irak eller andra demoniserade om ursäkt för att man sänt en ocensurerad intervju med en modig dissident i detta land, en man som tillbringat 19 år i fängelse, mestadels i isoleringscell? Självklart inte.”
Pilger syftar på att BBC-reportern Simon Wilson tvangs att be om ursäkt för en intervju med den israeliska kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu och han påminner också om Nelsons Mandelas ord om palestiniernas situation: ”The greatest moral issue of the age”
....till Royal Televison Society, som belönat John Pilgers dokumentärfilm ”Stealing a Nation” med pris för bästa brittiska dokumentärfilm. Den handlar om hur britterna på 1960-talet deporterade befolkningen på den lilla ön Diego Garcia i Indiska oceanen för att ge plats åt amerikanska marin- och flygbaser. I Aftonbladet (2005-04-15) erinrar Pilger om att artikel 7 i den Internationella brottsdomstolens stadga kallar det ett brott mot mänskligheten att ”deportera eller tvångsförflytta befolkningar”. Det var tur för andra världskrigets segermakter att den regeln för 60 år sen bara gällde krigens förlorare. Fast det gör den väl i praktiken fortfarande?
....till ett TV-program i onsdags på Discovery Channel, som handlade just om en av andra världskrigets verkliga förlorare, Rudolf Hess. Han var en av Hitlers närmaste män. Han hade varit stridspilot i första världskriget och i maj 1941 flög han ensam till hela världens häpnad till Storbritannien och hoppade i fallskärm ned i Skottland. Det antogs att han tog detta drastiska steg för att förhandla om fred med britterna, möjligen i ett anfall av mental ohälsa. Sedan dömdes han i Nürnberg 1946 för ”brott mot freden” till livstids fängelse. Sammanlagt skulle han skaka galler i 46 år, bland annat som ensam fånge på Spandau i Berlin, där han bevakades i regelbundna omgångar av USA, England, Frankrike och Sovjetunionen. Försök att av humanitära skäl frige den åldrande Rudolf Hess stoppades länge av Sovjets veto. Den 17 augusti 1987 hittades den då 93-årige Hess hängd i en elsladd fäst vid ett fönsterhandtag.
TV-programmet avfärdar förtjänstfullt två konspirationsteorier:
1) Att Hess skulle ha dödats av britterna redan i England och ersatts med en dubbelgångare.
2) Att Hess vid sin flygning skulle ha haft hjälp med navigeringen av brittiska meningsfränder.
Den tredje hypotesen är svårare att utan vidare avfärda. Det är att Hess fick ”hjälp” att dö. Man har frågat sig hur en 93-åring, vars händer var stela av reumatism, på några få obevakade minuter kunde hänga sig själv i en elsladd. Det tror ändå Discovery, bland annat genom att intyga ett självmordsbrevs äkthet. Tvivlarna brukar framhålla att Gorbatjov 1987 var beredd att släppa Hess, vilket framgick av en artikel i den ansedda tidskriften Der Spiegel den 13 april 1987. Fanns det möjligen en rädsla hos västmakterna att Hess i frihet skulle kunna berätta sådant som var komprometterande för britterna? I varje fall kan man undra, varför England fortfarande hemligstämplar mycket av sina akter om Hess. Först år 2017 blir de tillgängliga.
....till Tuffs ambitiösa serie av möten under våren:.
19/4 kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80: Inger Gemicioglu och Elisabeth Hedlund inleder om Guatemala. Senare i dagens Radio Tuff berättar Elisabeth lite om sina besök i Guatemala.
21/4 kl 18.30: Öppet styrelsemöte
30/4 kl 10.30-14: Bokbord i Tyresö centrum
3/5 kl 19: Indienmöte i Tuff-lokalen om projekten med Mia Tranehed och Anna Karin Nylander
söndag, april 17
söndag, april 10
”STORMAKTENS MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN”
”STORMAKTENS MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN”
Dags för bekännelser: Man är nog lite ute, ja trots våren ordentligt insnöad, tillhörande en krympande minoritet. I den demokratiska anda och det folkrörelseideal jag uppfostrats har en grundläggande tanke varit att människor träffas, diskuterar och informerar varann. I datorernas, dokusåpornas, privatiseringens, de många TV-kanalernas, de otaliga köpuppmaningarnas och den galopperande konsumismens tid är det fullkomligt omodernt. Patetiskt gammalmodigt!
Ändå går jag på möten, fast ibland mera av plikt än av lust. Och Tuff har under våren en imponerande serie möten. På hemväg från dem brukar jag tacksamt konstatera, att det var en informativ och givande tillställning. Men alltför ofta muttrar jag över att det var så få som kom. Det gjorde jag i torsdags, när Jörgen Toresson och hans jazzkompisar spelade så fint på Curres Corner men inte många lämnade TV-fåtöljerna där hemma. Kanske är vi svenskar av i dag barbarer i fråga om cafékultur
I tisdags hade jag tillsammans med alltför få förmånen att höra Anita Lilburns och Elise Rappes kunniga och engagerande redogörelse för utarmat uran, ”stormaktens massförstörelsevapen”. Jag lärde mig mycket: Utarmat uran är en restprodukt från kärnvapen- och kärnkraftframställning. Det är alltså billigt och nästan dubbelt så tungt som bly. När det används i ammunition får det en enorm sprängkraft, för ”det skär genom pansar som en kniv genom smör”.
Veterligt användes det första gången av västmakterna i Gulfkriget 1991 för att sedan användas också mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och på nytt mot Irak 2003. I Gulfkriget avfyrade amerikaner och britter på några dagar över en miljon projektiler med utarmat uran. De efterlämnade ett giftigt stoff bland annat i form av små uranoxidpartiklar, som människor andas in. Halveringstiden är miljarder år, så de stannar i lungorna och andra organ och orsaker cancer och genförändringar.
Längs vägen från Kuwait till Irak dödades under Gulfkriget omkring 100 000 irakiska killar och fotona avslöjar vägen som en lång fordonskyrkogård av förstörda bilar och pansarvagnar, så den gjorde skäl för sitt namn ”The Highway of Death”. Den amerikanske majoren Doug Rokke hade till uppgift att efteråt sanera fordon som förgiftats av utarmat uran och han säger lite uppgivet: ”Det tog oss tre månader att sanera 24 fordon. Allt annat blev kvar som det var – en enda stor förgiftad ödemark”
Major Rokke berättar också, att av de 50 man som tillsammans med honom arbetade med sanering blev alla utom en sjuka och tio av dem dog efter några år. Hundratusentals av de amerikanska soldaterna i Gulfkriget har efteråt insjuknat i det som kallas ”gulfkrigssyndromet”.
Doktor Jawad al Ali, som är chef för cancerkliniken i Basra (södra Irak) uppger: ”Dödligheten i cancer har ökat tolv gånger...De flesta i min familj har nu cancer och vi har inte tidigare haft sjukdomen i släkten”.
Professorn i strålningsfysik vid Karolinska institutet, Anders Brahme, besökte 2001 södra Irak: ”Jag såg så många barn födda med ohyggliga och sällsynta deformiteter, som bara brukar finnas en på miljonen, men som man nu ser många av i den här regionen”
För ett år sen hölls i Stockholm en internationell konferens om ”Krigets miljöeffekter”. Där deltog forskare och läkare från flera länder men den förtegs i stort sett av våra medier. Aktiv där var inte minst Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén, till vilken både Anita Lilburn och Elise Rappe hör. ”Arbetsgruppen för studier och dokumentation av krigets miljöeffekter” har en hemsida med adressen www.uraniumconference.org
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1023) 2005-04-10
Dags för bekännelser: Man är nog lite ute, ja trots våren ordentligt insnöad, tillhörande en krympande minoritet. I den demokratiska anda och det folkrörelseideal jag uppfostrats har en grundläggande tanke varit att människor träffas, diskuterar och informerar varann. I datorernas, dokusåpornas, privatiseringens, de många TV-kanalernas, de otaliga köpuppmaningarnas och den galopperande konsumismens tid är det fullkomligt omodernt. Patetiskt gammalmodigt!
Ändå går jag på möten, fast ibland mera av plikt än av lust. Och Tuff har under våren en imponerande serie möten. På hemväg från dem brukar jag tacksamt konstatera, att det var en informativ och givande tillställning. Men alltför ofta muttrar jag över att det var så få som kom. Det gjorde jag i torsdags, när Jörgen Toresson och hans jazzkompisar spelade så fint på Curres Corner men inte många lämnade TV-fåtöljerna där hemma. Kanske är vi svenskar av i dag barbarer i fråga om cafékultur
I tisdags hade jag tillsammans med alltför få förmånen att höra Anita Lilburns och Elise Rappes kunniga och engagerande redogörelse för utarmat uran, ”stormaktens massförstörelsevapen”. Jag lärde mig mycket: Utarmat uran är en restprodukt från kärnvapen- och kärnkraftframställning. Det är alltså billigt och nästan dubbelt så tungt som bly. När det används i ammunition får det en enorm sprängkraft, för ”det skär genom pansar som en kniv genom smör”.
Veterligt användes det första gången av västmakterna i Gulfkriget 1991 för att sedan användas också mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och på nytt mot Irak 2003. I Gulfkriget avfyrade amerikaner och britter på några dagar över en miljon projektiler med utarmat uran. De efterlämnade ett giftigt stoff bland annat i form av små uranoxidpartiklar, som människor andas in. Halveringstiden är miljarder år, så de stannar i lungorna och andra organ och orsaker cancer och genförändringar.
Längs vägen från Kuwait till Irak dödades under Gulfkriget omkring 100 000 irakiska killar och fotona avslöjar vägen som en lång fordonskyrkogård av förstörda bilar och pansarvagnar, så den gjorde skäl för sitt namn ”The Highway of Death”. Den amerikanske majoren Doug Rokke hade till uppgift att efteråt sanera fordon som förgiftats av utarmat uran och han säger lite uppgivet: ”Det tog oss tre månader att sanera 24 fordon. Allt annat blev kvar som det var – en enda stor förgiftad ödemark”
Major Rokke berättar också, att av de 50 man som tillsammans med honom arbetade med sanering blev alla utom en sjuka och tio av dem dog efter några år. Hundratusentals av de amerikanska soldaterna i Gulfkriget har efteråt insjuknat i det som kallas ”gulfkrigssyndromet”.
Doktor Jawad al Ali, som är chef för cancerkliniken i Basra (södra Irak) uppger: ”Dödligheten i cancer har ökat tolv gånger...De flesta i min familj har nu cancer och vi har inte tidigare haft sjukdomen i släkten”.
Professorn i strålningsfysik vid Karolinska institutet, Anders Brahme, besökte 2001 södra Irak: ”Jag såg så många barn födda med ohyggliga och sällsynta deformiteter, som bara brukar finnas en på miljonen, men som man nu ser många av i den här regionen”
För ett år sen hölls i Stockholm en internationell konferens om ”Krigets miljöeffekter”. Där deltog forskare och läkare från flera länder men den förtegs i stort sett av våra medier. Aktiv där var inte minst Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén, till vilken både Anita Lilburn och Elise Rappe hör. ”Arbetsgruppen för studier och dokumentation av krigets miljöeffekter” har en hemsida med adressen www.uraniumconference.org
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1023) 2005-04-10
”ROSOR” från RADIO TUFF (nr 1023) 2005-04-10 till....
”ROSOR” från RADIO TUFF (nr 1023) 2005-04-10 till....
....till Kumla skola i Tyresö, som nu börjat planera sitt traditionella dagsverke för Tuff-projekten i Indien. Kumla har nästan varje år sedan 1971 gjort dagsverken för dessa utmärkta projekt i Indien. Redan på 1970-talet uppfördes i delstaten Gujarat en skolbyggnad som fick namnet ”Kumla Wing”
....till Tyresö kommuns personaltidning “Anslaget” som under rubriken “SKÄNK TRÄD!” berättar om de mangogram man kan skaffa genom Tuff. Dels kan mangogrammen användas om man vill gratulera någon, dels om man vill hylla minnet av någon bortgången. Hittills har ungefär 60 000 mangoplantor finansierats i fattiga Dharampur, Indien.
....till Tuffs partners i Valod (Indien), Bhikhu och Kokila Vyas, som nu bekräftat att de från Tuff mottagit 936,570 rupier för skolor, dammar med mera i Dharampur samt till partners i mångmiljonstaden Ahmedabad, som bekräftar mottagandet av 110 216 rupier, en summa som kommer att användas för att underhålla korttidshem för gatubarn
....till Rysslands f d premiärminister Jevgenij Primakov, som uttalar sitt stöd för tanken att FN:s säkerhetsråd ska utvidgas med bl a Japan och Tyskland. I Kina har tanken på att Japan skulle sitta med i FN:s högsta organ utlöst våldsamma protester och en omfattande köpbojkott mot japanska varor. Egentligen är det en reaktionär egendomlighet, att säkerhetsrådet ännu består av de fem segrarmakterna från det blodiga andra världskriget för 60 år sen. Folkrika länder som Brasilien, Indonesien och Indien borde väl ändå ha en plats där. Fast när FN bildades var Indien ännu en brittisk koloni, förstås.
....till den brittiske journalisten John Laughland, som i tidningen The Guardian (1/4) påpekar USA:s roll bakom omvälvningarna i Kirgisistan: Freedom House, ledd av förre CIA-chefen James Woolsley, startade 2003 i huvudstaden Bisjkek ett tryckeri för 60 ”oberoende” tidningar. Chefen för den USA-finansierade Coalition för Democracy and Civil Society, Edil Baisalov, säger i New York Times att störtandet av Akajev hade varit "absolut omöjligt" utan amerikansk hjälp
....till Helsingborgs Dagblads Sören Sommelius, som (5/4) refererar en konferens om Bosnien vid Göteborgs universitet. Där heter det bl a: ”Bosniens ekonomi motsvarar 45 procent av förkrigsekonomin. Halva befolkningen är fattig och en sjättedel lever under fattigdomsgränsen.... Femton procent av alla har tjänat på kriget. Alla övriga är förlorare”. Om Kosovo uttalade sig doktoranden Jens Sörensen: ”Daytonavtalet skapade vapenvila i Bosnien men provocerade fram krig i Kosovo... Dagens Kosovo är en maffia-ekonomi. 70 procent av Västeuropas heroinsmuggling kommer härifrån, 80 procent av allt heroin i Sverige har passerat Kosovo. Genom handel med prostituterade, trafficking, säljer den albanska maffian 120 000 prostituerade om året.” Sommelius’ slutkommentar: ”Krigets pris är högt. Lika lätt som det är att inleda ett krig, lika svårt är det att bygga en stabil fred. Till vapen och krigsinsatser finns alltid pengar, men sällan till fredsbyggande långsiktigt arbete”.
....till Anita Lilburn och Elise Rappe, som vid ett Tuff-möte i tisdags mycket kunnigt och engagerat redogjorde för ”stormaktens massförstörelse-vapen”, alltså utarmat uran och dess otäcka följdverkningar. Mera om detta i veckans krönika
....till Inger Gemicioglu och Elisabeth Hedlund, som den 19 april kommer till Tuff-lokalen för att berätta om Guatemala i allmänhet och fattiga indiankvinnor i synnerhet.
....till Kumla skola i Tyresö, som nu börjat planera sitt traditionella dagsverke för Tuff-projekten i Indien. Kumla har nästan varje år sedan 1971 gjort dagsverken för dessa utmärkta projekt i Indien. Redan på 1970-talet uppfördes i delstaten Gujarat en skolbyggnad som fick namnet ”Kumla Wing”
....till Tyresö kommuns personaltidning “Anslaget” som under rubriken “SKÄNK TRÄD!” berättar om de mangogram man kan skaffa genom Tuff. Dels kan mangogrammen användas om man vill gratulera någon, dels om man vill hylla minnet av någon bortgången. Hittills har ungefär 60 000 mangoplantor finansierats i fattiga Dharampur, Indien.
....till Tuffs partners i Valod (Indien), Bhikhu och Kokila Vyas, som nu bekräftat att de från Tuff mottagit 936,570 rupier för skolor, dammar med mera i Dharampur samt till partners i mångmiljonstaden Ahmedabad, som bekräftar mottagandet av 110 216 rupier, en summa som kommer att användas för att underhålla korttidshem för gatubarn
....till Rysslands f d premiärminister Jevgenij Primakov, som uttalar sitt stöd för tanken att FN:s säkerhetsråd ska utvidgas med bl a Japan och Tyskland. I Kina har tanken på att Japan skulle sitta med i FN:s högsta organ utlöst våldsamma protester och en omfattande köpbojkott mot japanska varor. Egentligen är det en reaktionär egendomlighet, att säkerhetsrådet ännu består av de fem segrarmakterna från det blodiga andra världskriget för 60 år sen. Folkrika länder som Brasilien, Indonesien och Indien borde väl ändå ha en plats där. Fast när FN bildades var Indien ännu en brittisk koloni, förstås.
....till den brittiske journalisten John Laughland, som i tidningen The Guardian (1/4) påpekar USA:s roll bakom omvälvningarna i Kirgisistan: Freedom House, ledd av förre CIA-chefen James Woolsley, startade 2003 i huvudstaden Bisjkek ett tryckeri för 60 ”oberoende” tidningar. Chefen för den USA-finansierade Coalition för Democracy and Civil Society, Edil Baisalov, säger i New York Times att störtandet av Akajev hade varit "absolut omöjligt" utan amerikansk hjälp
....till Helsingborgs Dagblads Sören Sommelius, som (5/4) refererar en konferens om Bosnien vid Göteborgs universitet. Där heter det bl a: ”Bosniens ekonomi motsvarar 45 procent av förkrigsekonomin. Halva befolkningen är fattig och en sjättedel lever under fattigdomsgränsen.... Femton procent av alla har tjänat på kriget. Alla övriga är förlorare”. Om Kosovo uttalade sig doktoranden Jens Sörensen: ”Daytonavtalet skapade vapenvila i Bosnien men provocerade fram krig i Kosovo... Dagens Kosovo är en maffia-ekonomi. 70 procent av Västeuropas heroinsmuggling kommer härifrån, 80 procent av allt heroin i Sverige har passerat Kosovo. Genom handel med prostituterade, trafficking, säljer den albanska maffian 120 000 prostituerade om året.” Sommelius’ slutkommentar: ”Krigets pris är högt. Lika lätt som det är att inleda ett krig, lika svårt är det att bygga en stabil fred. Till vapen och krigsinsatser finns alltid pengar, men sällan till fredsbyggande långsiktigt arbete”.
....till Anita Lilburn och Elise Rappe, som vid ett Tuff-möte i tisdags mycket kunnigt och engagerat redogjorde för ”stormaktens massförstörelse-vapen”, alltså utarmat uran och dess otäcka följdverkningar. Mera om detta i veckans krönika
....till Inger Gemicioglu och Elisabeth Hedlund, som den 19 april kommer till Tuff-lokalen för att berätta om Guatemala i allmänhet och fattiga indiankvinnor i synnerhet.
söndag, april 3
BARN OCH KRIG
BARN OCH KRIG
Häromveckan berättade vi i Radio Tuff om barnen Gabriel, Martin och Aeneas, som i Lund nu har grundat MOOK, som betyder ”Mot Orättvisor Och Krig”. Det påminde mig om en helsida i Expressen 1968. På ett foto ser man tre små Tyresöflickor sitta tillsammans med dåvarande försvarsministern Sven Andersson (s). De kallade sig för VISA, ”Vi Ivriga Små Arga” och de hette Birgitta, 11, Ann, 10 och Lena, 6. De frågade försvarsministern, ”vad vapen och krig egentligen var bra för”. Sven Andersson gav de officiella svaren men som ung SSU-are hade han 1931 faktiskt yttrat: ”Man måste i varje land krossa militarismen. Denna väg är den enda framkomliga”.
1986 skrev jag i fredstidningen Pax (se boken ”Förbannad pacifist” s. 63 ff): ”Att för barn beskriva Einsteins relativitetsteori är trots allt mindre svårt än att förklara för dem att snälla mammor och pappor kan släppa till så många skattemiljarder på att förbereda krig, som inte minst massmördar barn och deras mammor”.
Numera undrar jag dock lite gammelmansdystert om barn redan i tidiga år blir lika avtrubbade inför krigiska massmord som många av oss vuxna har blivit. Redan före skolåldern sitter de nu vid sina data- och TV-spel och ”dödar” människor, de flesta svartmuskiga typer. En nära släkting är en utomordentligt sympatisk och fridsam ung man. Men när han var fem år och redan datoriserad frågade han sin mamma:
-- När jag blir stor, ska jag ha svärd eller pistol då?
--Vad menar du, pistol eller svärd?
--Jo när jag kommer där på gatan.
--Vad då, på gatan?
--Ja, om nån skum typ kommer där runt gathörnet.
I andra världskriget var ungefär hälften av de 40-50 miljonerna dödade barn, kvinnor och obeväpnade män. I krigen därefter har andelen civila offer varit ännu större.
På Sveriges Radio går nu igen en följetong om Anne Franks (1929-1945) i sanning grymma öde. Efter att ha förflyttats från Auschwitz till koncentrationslägret Bergen-Belsen dog hon där av de sjukdomar som grasserade i Europa i slutet av andra världskriget – inte bara i de otäcka lägren. Min tyskfödda granne Eva undkom med ett nödrop att som femtonåring i Hinterpommern dö av segrarnas våldtäkter och andra övergrepp. Ett kvarter ifrån mig bor Helga, vilken som flicka upplevde de brittiska terrorbombningarna av Hamburg under tre sommarnätter 1943. Då dödades ca 50 000 civila. Helga har ännu inte riktigt kommit över åsynen av en lekkamrat som låg sönderbränd i den smälta asfalten. Och en annan Tyresöbo, Anneliese, har på radion berättat om hur hon som minderårig slavarbetare i Ostpreussen efter andra världskrigets slut såg många av sina tyska medsystrar dö och hur hon till sist med nöd och näppe räddades till livet av snälla litauer.
70 000 tyska barn dödades av bombningarna. Många av dem kremerades levande av eldstormarna i Dresden, Hamburg, Kassel, Darmstadt, Pforzheim och andra tyska städer. Hur många barn som rönte samma öde i Hiroshima, Nagasaki, Tokyo och andra japanska städer vet jag inte. De duktiga amerikanska flygare som släppte atombomberna över Japan blev firade och fick medaljer. Men en av dem, Claude Eatherly, fick psykiska besvär. I sina mardrömmar såg han hur barnen brann.
Rasismen för 60 år sen inskränkte sig tyvärr inte till tyskarnas. Kriget fördummade och förråade de bästa. 7000 tyska flyktingbarn dog i Danmark, därför att de danska läkarna inte ville befatta sig med barn av ”fel” etnicitet. De senaste åren har uppgifter framkommit om vilket helvete många av 12 000 norska barn genomlevde, bara därför att de råkade ha tyska soldater som fäder. De betraktades kanske som ”onda”, huggormars avföda, som det lär stå i bibeln.
Varje dag under 60 år har medierna skildrat Förintelsen. Den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om den var den enda av andra världskrigets många förfärliga förintelser. När vi pratar om barn borde vi kanske också ibland ägna en tanke åt de tio miljoner barn som dör varje år i vår nuvarande värld, de flesta i onödan i främmande världsdelar.
Fast nu blir jag väl anklagad för att ”relativisera” – inte minst av dem som annars så tjusigt talar om alla människors lika värde.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1022) 2005-04-03
Häromveckan berättade vi i Radio Tuff om barnen Gabriel, Martin och Aeneas, som i Lund nu har grundat MOOK, som betyder ”Mot Orättvisor Och Krig”. Det påminde mig om en helsida i Expressen 1968. På ett foto ser man tre små Tyresöflickor sitta tillsammans med dåvarande försvarsministern Sven Andersson (s). De kallade sig för VISA, ”Vi Ivriga Små Arga” och de hette Birgitta, 11, Ann, 10 och Lena, 6. De frågade försvarsministern, ”vad vapen och krig egentligen var bra för”. Sven Andersson gav de officiella svaren men som ung SSU-are hade han 1931 faktiskt yttrat: ”Man måste i varje land krossa militarismen. Denna väg är den enda framkomliga”.
1986 skrev jag i fredstidningen Pax (se boken ”Förbannad pacifist” s. 63 ff): ”Att för barn beskriva Einsteins relativitetsteori är trots allt mindre svårt än att förklara för dem att snälla mammor och pappor kan släppa till så många skattemiljarder på att förbereda krig, som inte minst massmördar barn och deras mammor”.
Numera undrar jag dock lite gammelmansdystert om barn redan i tidiga år blir lika avtrubbade inför krigiska massmord som många av oss vuxna har blivit. Redan före skolåldern sitter de nu vid sina data- och TV-spel och ”dödar” människor, de flesta svartmuskiga typer. En nära släkting är en utomordentligt sympatisk och fridsam ung man. Men när han var fem år och redan datoriserad frågade han sin mamma:
-- När jag blir stor, ska jag ha svärd eller pistol då?
--Vad menar du, pistol eller svärd?
--Jo när jag kommer där på gatan.
--Vad då, på gatan?
--Ja, om nån skum typ kommer där runt gathörnet.
I andra världskriget var ungefär hälften av de 40-50 miljonerna dödade barn, kvinnor och obeväpnade män. I krigen därefter har andelen civila offer varit ännu större.
På Sveriges Radio går nu igen en följetong om Anne Franks (1929-1945) i sanning grymma öde. Efter att ha förflyttats från Auschwitz till koncentrationslägret Bergen-Belsen dog hon där av de sjukdomar som grasserade i Europa i slutet av andra världskriget – inte bara i de otäcka lägren. Min tyskfödda granne Eva undkom med ett nödrop att som femtonåring i Hinterpommern dö av segrarnas våldtäkter och andra övergrepp. Ett kvarter ifrån mig bor Helga, vilken som flicka upplevde de brittiska terrorbombningarna av Hamburg under tre sommarnätter 1943. Då dödades ca 50 000 civila. Helga har ännu inte riktigt kommit över åsynen av en lekkamrat som låg sönderbränd i den smälta asfalten. Och en annan Tyresöbo, Anneliese, har på radion berättat om hur hon som minderårig slavarbetare i Ostpreussen efter andra världskrigets slut såg många av sina tyska medsystrar dö och hur hon till sist med nöd och näppe räddades till livet av snälla litauer.
70 000 tyska barn dödades av bombningarna. Många av dem kremerades levande av eldstormarna i Dresden, Hamburg, Kassel, Darmstadt, Pforzheim och andra tyska städer. Hur många barn som rönte samma öde i Hiroshima, Nagasaki, Tokyo och andra japanska städer vet jag inte. De duktiga amerikanska flygare som släppte atombomberna över Japan blev firade och fick medaljer. Men en av dem, Claude Eatherly, fick psykiska besvär. I sina mardrömmar såg han hur barnen brann.
Rasismen för 60 år sen inskränkte sig tyvärr inte till tyskarnas. Kriget fördummade och förråade de bästa. 7000 tyska flyktingbarn dog i Danmark, därför att de danska läkarna inte ville befatta sig med barn av ”fel” etnicitet. De senaste åren har uppgifter framkommit om vilket helvete många av 12 000 norska barn genomlevde, bara därför att de råkade ha tyska soldater som fäder. De betraktades kanske som ”onda”, huggormars avföda, som det lär stå i bibeln.
Varje dag under 60 år har medierna skildrat Förintelsen. Den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om den var den enda av andra världskrigets många förfärliga förintelser. När vi pratar om barn borde vi kanske också ibland ägna en tanke åt de tio miljoner barn som dör varje år i vår nuvarande värld, de flesta i onödan i främmande världsdelar.
Fast nu blir jag väl anklagad för att ”relativisera” – inte minst av dem som annars så tjusigt talar om alla människors lika värde.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1022) 2005-04-03
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1022) 2005-04-03 till....
....till Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en utförlig presentation av Tyresöradions program och en artikel med rubriken ”Strandskolan i Indien”, där lärarna Mia Tranehed och Anna Karin Nylander ger sin positiva syn på Tuffs Indienprojekt.
....till TFF, Transnationella stiftelsen för Fred och Framtidsforskning, alltså Jan Öberg med flera, som nu påminner om att det för en dryg vecka sen var sex år sen Natos bomber började hagla ned över Jugoslavien. Det kallades med en häftig eufemism för ”humanitär intervention” och sades ha målet att främja fred. Nu ställer TTF de två frågorna: ”Vad slags fred råder där i dag – om någon alls? Hur kommer det att bli i morgon?” (Se www.transnational.org/sitemap.html )
....till FN-organ som nu påpekar, att antalet undernärda barn i Irak sedan ockupationen 2003 har fördubblats. Sammanlagt i världen beräknas sex miljoner barn dö i år till följd av undernäring. Hur många som dessutom dör av lättbotade sjukdomar framgår inte
....till Gunnar Fredriksson, som i decennier varit en av Sveriges allra klokaste skribenter. Inte undra på att han redan tidigt tillhörde oss ubåtsdissidenter. Så här skrev han i AB den 21 mars:
” Forskare är inte tvärsäkra, det är däremot de som tror på vidskepelse och ogrundade påståenden. Så här skrev Bertrand Russell: ’Vetenskapen har vid en viss tidpunkt aldrig fullkomligt rätt men den har sällan helt fel. Den har som regel bättre chanser att få rätt än ovetenskapliga teorier. Det är därför rationellt att acceptera vetenskapliga teser hypotetiskt.’ Men fantasier är kanske roligare än skepsis. Det finns, sa en annan filosof, inga garantier för att sanningen är intressant. Jag trodde att världssuccén da Vinci-koden var fiktion, som en medeltida riddarroman. Men sedan hörde jag dess författare påstå att det rörde sig om historiska fakta, en absurditet som ingen seriös historiker tar på allvar. Det gör däremot många läsare.”
....till diskussionscaféet Filosofika och dess samtalsledare Göran Flodman, som i torsdags i Tuff-lokalen diskuterade etiken i buddhismen.
....till Anita Lilburn och Elise Rappe som på tisdag den 5 april kommer till Tyresö för att i Bollmora föreningsgårds kulturcafé berätta om ”stormaktens massförstörelsevapen”, alltså utarmat uran. De har också i många år engagerat sig för Iraks folk.
....till Jörgen Toresson med kompisar från Tyresö Jazzband som ställer upp med sång och musik under torsdagens trivselkväll på Curres Corner den 7 april.
....till Maj Wechselmann, vars film ”Människor är som dansande stjärnor” (En resa till det heliga landet) har premiär på biografen Zita, Birger Jarlsgatan 37, fredagen den 8 april kl 19.15. (Maj berättade om sin film här i Radio Tuff den 27 februari)
....till TFF, Transnationella stiftelsen för Fred och Framtidsforskning, alltså Jan Öberg med flera, som nu påminner om att det för en dryg vecka sen var sex år sen Natos bomber började hagla ned över Jugoslavien. Det kallades med en häftig eufemism för ”humanitär intervention” och sades ha målet att främja fred. Nu ställer TTF de två frågorna: ”Vad slags fred råder där i dag – om någon alls? Hur kommer det att bli i morgon?” (Se www.transnational.org/sitemap.html )
....till FN-organ som nu påpekar, att antalet undernärda barn i Irak sedan ockupationen 2003 har fördubblats. Sammanlagt i världen beräknas sex miljoner barn dö i år till följd av undernäring. Hur många som dessutom dör av lättbotade sjukdomar framgår inte
....till Gunnar Fredriksson, som i decennier varit en av Sveriges allra klokaste skribenter. Inte undra på att han redan tidigt tillhörde oss ubåtsdissidenter. Så här skrev han i AB den 21 mars:
” Forskare är inte tvärsäkra, det är däremot de som tror på vidskepelse och ogrundade påståenden. Så här skrev Bertrand Russell: ’Vetenskapen har vid en viss tidpunkt aldrig fullkomligt rätt men den har sällan helt fel. Den har som regel bättre chanser att få rätt än ovetenskapliga teorier. Det är därför rationellt att acceptera vetenskapliga teser hypotetiskt.’ Men fantasier är kanske roligare än skepsis. Det finns, sa en annan filosof, inga garantier för att sanningen är intressant. Jag trodde att världssuccén da Vinci-koden var fiktion, som en medeltida riddarroman. Men sedan hörde jag dess författare påstå att det rörde sig om historiska fakta, en absurditet som ingen seriös historiker tar på allvar. Det gör däremot många läsare.”
....till diskussionscaféet Filosofika och dess samtalsledare Göran Flodman, som i torsdags i Tuff-lokalen diskuterade etiken i buddhismen.
....till Anita Lilburn och Elise Rappe som på tisdag den 5 april kommer till Tyresö för att i Bollmora föreningsgårds kulturcafé berätta om ”stormaktens massförstörelsevapen”, alltså utarmat uran. De har också i många år engagerat sig för Iraks folk.
....till Jörgen Toresson med kompisar från Tyresö Jazzband som ställer upp med sång och musik under torsdagens trivselkväll på Curres Corner den 7 april.
....till Maj Wechselmann, vars film ”Människor är som dansande stjärnor” (En resa till det heliga landet) har premiär på biografen Zita, Birger Jarlsgatan 37, fredagen den 8 april kl 19.15. (Maj berättade om sin film här i Radio Tuff den 27 februari)
söndag, mars 27
INDIEN 1930. VECKANS ROSOR
INDIEN 1930
ROSOR FRÅN RADIO TUFF (nr 1021) 2005-03-27 till....
(Krönikan denna vecka finns på http://vedebesegrade.blogspot.com )
....till Jan Viklund, som oförtrutet fortsätter att påminna om Gandhi. Sen tre veckor tillbaka pågår i Indien Saltmarschen, som manifesterar 75-årsminnet av den av Gandhi ledda protesten mot brittiska saltskatter. Gandhi fängslades av britterna men några veckor efter marschen demonstrerade hans anhängare utanför Dharasanas saltfabriker. Om det skrev Webb Miller i New York Times den 21 maj 1930:
"Mrs Sarojini Naidu hälsade deltagarna innan aktionen startade: ’Gandhis kropp sitter i fängelse, men hans själ är här med er. Indiens framtid ligger i era händer, ni får inte använda något våld under några som helst omständigheter. Ni kommer att bli slagna, men inte slå tillbaka, ni kommer inte att lyfta en hand till er skydd. Länge leve Gandhi!’Sakta och i fullkomlig tystnad anslöt sig deltagarna till den knappt kilometer långa vandringen mot saltdepoterna. En grupp var utsedd som bårbärare, med grova, röd kors målade på bröstet och medförande filtar. Manilal Gandhi, Gandhis andre son gick i det främsta ledet.Saltdepoterna omgavs av vattenfyllda diken och vaktades av fyra hundra infödda suratpoliser i khakiuniformer. Ett halvt dussin brittiska soldater kommenderade dem. Polisen bar stålförsedda fem fot långa klubbor. Inne i saltanläggningen väntade tjugofyra gevärsförsedda män.I fullständig tystnad samlades marschdeltagarna framför grindarna. En rad i taget avancerade ur massan, vadade över dikena, och närmade sig vakterna, som beordrade dem att skingra sig. Tysta trotsade de varningen och fortsatte gå framåt.På brittiskt kommando regnade klubbslagen över deras huvuden. Ingen lyfte en arm, de föll i drivor. Från min plats hördes de fasansfulla ljudet av klubborna mot bara huvuden. De väntande skarorna stönade, flämtade vid åsynen av varje slag.De slogs medvetslösa, eller vridande sig i smärta med brutna axlar och skallfrakturer. På några minuter var marken täckt av kroppar. Stora pölar av blod spred sig över de vita khadikläderna. Nästa rad av marschdeltagare fortsatte tysta framåt, tills de också klubbades ner. Fast var och en av dem visste att han i nästa minut skulle bli slagen,kanske dödad, kunde jag inte upptäcka några tecken på tvekan eller rädsla. De marscherade stadigt, med resta huvuden, utan stöd av musik eller paroller, eller utsikt om att undgå allvarliga skador eller döden. Polisen slog mekaniskt och metodiskt ner den andra raden av deltagare. Inga strider, inget upplopp, deltagarna bara marscherade rakt fram tills de blev nerslagna. Inga ord utropades, bara stilla stönanden när de föll. Filtarna som bårbärarna använde sölades ner i blod.Det fortsatte långt in på eftermiddagen.Vilken moralisk resning som västvärlden än må ha besuttit, förloradesden här vid Dharasana Saltdepoter denna dag. För Indien har fått mottaga alla de slag hon kan få, men det utan att varken huka sig eller slå tillbaka."
....till Tuffs partner i Indien, Bhikhu Vyas, som skickat en utförlig rapport om alla de utmärkta projekten i Dharampur, finansierade inte minst av Tuff-pengar. I nästa Radio Tuff ska vi försöka göra en sammanfattning av Bhikhus långa redogörelse
....till Jan Känngård och Delby Arróspide, som under ett par dagars frivilligt jobb på ett mycket kunnigt och fint sätt förbättrat tekniken i radiostudion.
....till Svenska Freds, som nu avslöjar att värdet av den svenska vapen-exporten till diktaturer för första gången under 2000-talet översteg 100 miljoner kr: Sverige exporterade under 2004 krigsmateriel till diktaturerna Förenade Arabemiraten, Kazakstan, Oman, Pakistan, Saudiarabien och Tunisien för sammanlagt 119 miljoner kronor.
....till de Tuff-aktivister som i tisdags gjorde ett utskick till de över 400 medlemmarna. Kalendariet upptog hela nio olika arrangemang här framöver (Se hemsidan: http://come.to/tuff ) Närmast i tur är
31 mars: Diskussionscaféet Filosofika om religioners etik (Tuff-lokalen)5 april: Utarmat uran –supermaktens massförstörelsevapen. Anita Lilburn inleder i Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård kl 197 april: Trivselkväll på Curres Corner med bl a Jörgen Toresson
söndag, mars 20
OLA LARSMO och DIANA JOHNSTONE
OLA LARSMO och DIANA JOHNSTONE
BEROENDE OLIBERALA FÖRVRÄNGNINGAR
Dagens Nyheter uppträder som rikslikaren för det sanna och rätta, dess kultursidor som trendriktighetens vaktpost. Tidningen kallar sig oberoende liberal. Men ibland verkar den beroende oliberal.
I tisdags ( DN 2005-03-15) hade Ola Larsmo på DNs kultursida en text med rubriken ”Vänster blir höger. Diane (sic) Johnstone polariserar Israeldebatten”. Den är en vidräkning med Diana Johnstones artikel ”Censorship and the Empire”, som vi gav en ”veckans ros” här i Radio Tuff den 6 mars. Då hette det bland annat:
”Redan har många i Tyskland dömts till fängelse för att öppet tvivla på Nürnbergdomstolen 1945-46 och den gängse historieskrivningen om andra världskriget. Men nu är tyska lagar på gång som också skall kriminalisera kritik av Haag-domstolen om Jugoslavien och att yppa tvivel på serbiska ’folkmord’. Diana Johnstone slår vakt om den hotade yttrandefriheten och framhåller den viktiga skillnaden mellan att uppmana till våld mot folkgrupp och att yppa kritik av domstolar och historieskrivning.
Hon tar också upp det franska fallet Dieudonné, den Afrikaättade komikern. Han har med den grymmaste satir gisslat katoliker, muslimer och afrikanska animister. Men nyligen har han också haft mage att skoja med judar och ironiskt kallat USA-Israel för ”godhetens axelmakter”. Ja, han har rentav undrat varför det har funnits pengar att göra 150 filmer om Holocaust men inte för att göra film om den franska slavhandeln. Det har lett till ett enormt mediedrev mot den franska komikern Dieudonné, som åtalats och hindrats att uppträda på de flesta håll.”
Vi citerade också Diana Johnstones slutkläm:
”Det verkar ha varit mera indignation i franska medier över några förvanskade rapporter om Dieudonnés yttranden än över den totala förstörelsen av den irakiska staden Fallujah. I en sådan värld är det inte mycket plats över för humorister”
När jag nu läser Larsmo i DN undrar jag om vi läst samma artikel eller om han läser Johnstone som fan läser bibeln. Eller har kulturknuttarna i DN bestämt sig för att alltid svartmåla henne och förvränga hennes synpunkter? Hösten 2003 anklagade de henne för ”att förneka folkmord” i sin bok ”Dårarnas korståg”, som försökte nyansera den ensidigt västliga bilden av Balkankrigen. Det ledde till den intensiva debatten om Ordfront, där hon intervjuats av Björn Eklund. Av en trendkänslig styrelse fick Eklund sedan sparken efter tjugo år i tidskriften. Till de obegripliga invektiven i Expressen och Dagens Nyheter hörde då spottloskan ”brunvänster”.
Larsmo spinner vidare på det temat. Han undviker nogsamt Johnstones vakthållning om yttrandefriheten, ett ämne annars mycket centralt för liberaler, åtminstone beträffande länder som inte fogar sig för ”imperiets påbud”, alltså USA:s. Hans citat borde bli varnande exempel för studenterna på Journalisthögskolan. Så här skriver Johnstone;
”Så får myten om välvillig amerikansk militär intervention kraft genom det ideologiska utnyttjandet av förintelsen, precis som ”gamla Europa” berövas kraft genom den. Detta är ett skäl till att politiker och media i Europa – varav långtifrån alla är judiska – som vill att deras länder ska följa Washington, finner det politiskt användbart att ständigt spela på förintelsen.”
Jämför detta med Larsmos förvrängning:
”Hon tycks faktiskt mena, att det inte finns någon kritik av antisemitismen som inte går Sharonregeringens ärenden: ’Detta är en orsak till att de politiker och medier i Europa, långt ifrån alla judiska, som vill att deras länder skall lyda Washington, ser det som politiskt lönsamt att tjata om förintelsen’ ”.
Här förvandlas ”myten om välvillig amerikansk militär intervention” till det förkastliga att kritisera Sharon. Johnstone skriver också om Tysklands planer på nya lagar:
”Den tyska lagen kan komma att göra det till ett brott att ifrågasätta Internationella Domstolen för före detta Jugoslavien [ICTY], som upprättats av Natomakterna för att kontrollera och manipulera politiska konflikter på Balkan, då den officiellt dömer serber för ’folkmord’. Var och en som påpekar att tribunalens definition av ’folkmord’ har uppfunnits av politiska skäl, och att dess rättegångar är uppenbart partiska, kan riskera att bli fängslad”.
I Larsmos DN-krönika förvrängs detta till:
”I samma artikel ger hon sig även på Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, som hon avfärdar som ett ’Natopåfund, tillsatt för att kontrollera och manipulera den politiska konflikten på Balkan’ och vars definition av folkmord ’konstruerats för politiska syften’ ”
Nej, Larsmo, det är ju inte Johnstone som säger att tribunalens definition av folkmord konstruerats av politiska syften utan de tyskar som vågar öppna käften om detta och därmed riskerar straff. Var har din liberalism och sympati för yttrandefriheten tagit vägen?
Så skriver Larsmo på tal om domstolen något ännu konstigare:
”Johnstone befinner sig med ens på samma sida som den amerikanska högern som också avskyr tribunalen – av helt motsatta skäl”
Här blandar han –okunnigt eller avsiktligt?— ihop den speciella domstolen för Jugoslavien (ICTY) med den internationella domstolen mot krigsförbrytelser (ICC). Den förra är högern en varm anhängare av. Någon vecka efter det folkrättsvidriga anfallet på Jugoslavien stämplades Milosevic som krigsförbrytare, alltmedan Natos bomber haglade ner över hans land. Den senare domstolen är den som USA inte erkänner och som dess höger avskyr, eftersom det i deras ögon vore vedervärdigt att amerikaner skall dömas bland kreti och pleti av en internationell domstol.
Självfallet undviker Larsmo att befatta sig med Johnstones påpekande om de hundratals filmerna om Holocaust i märklig kontrast till ingen enda om den franska slavhandeln. George Orwell skrev som bekant:
”All animals are equal, but some animals are more equal than others.”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1020) 2005-03-20
BEROENDE OLIBERALA FÖRVRÄNGNINGAR
Dagens Nyheter uppträder som rikslikaren för det sanna och rätta, dess kultursidor som trendriktighetens vaktpost. Tidningen kallar sig oberoende liberal. Men ibland verkar den beroende oliberal.
I tisdags ( DN 2005-03-15) hade Ola Larsmo på DNs kultursida en text med rubriken ”Vänster blir höger. Diane (sic) Johnstone polariserar Israeldebatten”. Den är en vidräkning med Diana Johnstones artikel ”Censorship and the Empire”, som vi gav en ”veckans ros” här i Radio Tuff den 6 mars. Då hette det bland annat:
”Redan har många i Tyskland dömts till fängelse för att öppet tvivla på Nürnbergdomstolen 1945-46 och den gängse historieskrivningen om andra världskriget. Men nu är tyska lagar på gång som också skall kriminalisera kritik av Haag-domstolen om Jugoslavien och att yppa tvivel på serbiska ’folkmord’. Diana Johnstone slår vakt om den hotade yttrandefriheten och framhåller den viktiga skillnaden mellan att uppmana till våld mot folkgrupp och att yppa kritik av domstolar och historieskrivning.
Hon tar också upp det franska fallet Dieudonné, den Afrikaättade komikern. Han har med den grymmaste satir gisslat katoliker, muslimer och afrikanska animister. Men nyligen har han också haft mage att skoja med judar och ironiskt kallat USA-Israel för ”godhetens axelmakter”. Ja, han har rentav undrat varför det har funnits pengar att göra 150 filmer om Holocaust men inte för att göra film om den franska slavhandeln. Det har lett till ett enormt mediedrev mot den franska komikern Dieudonné, som åtalats och hindrats att uppträda på de flesta håll.”
Vi citerade också Diana Johnstones slutkläm:
”Det verkar ha varit mera indignation i franska medier över några förvanskade rapporter om Dieudonnés yttranden än över den totala förstörelsen av den irakiska staden Fallujah. I en sådan värld är det inte mycket plats över för humorister”
När jag nu läser Larsmo i DN undrar jag om vi läst samma artikel eller om han läser Johnstone som fan läser bibeln. Eller har kulturknuttarna i DN bestämt sig för att alltid svartmåla henne och förvränga hennes synpunkter? Hösten 2003 anklagade de henne för ”att förneka folkmord” i sin bok ”Dårarnas korståg”, som försökte nyansera den ensidigt västliga bilden av Balkankrigen. Det ledde till den intensiva debatten om Ordfront, där hon intervjuats av Björn Eklund. Av en trendkänslig styrelse fick Eklund sedan sparken efter tjugo år i tidskriften. Till de obegripliga invektiven i Expressen och Dagens Nyheter hörde då spottloskan ”brunvänster”.
Larsmo spinner vidare på det temat. Han undviker nogsamt Johnstones vakthållning om yttrandefriheten, ett ämne annars mycket centralt för liberaler, åtminstone beträffande länder som inte fogar sig för ”imperiets påbud”, alltså USA:s. Hans citat borde bli varnande exempel för studenterna på Journalisthögskolan. Så här skriver Johnstone;
”Så får myten om välvillig amerikansk militär intervention kraft genom det ideologiska utnyttjandet av förintelsen, precis som ”gamla Europa” berövas kraft genom den. Detta är ett skäl till att politiker och media i Europa – varav långtifrån alla är judiska – som vill att deras länder ska följa Washington, finner det politiskt användbart att ständigt spela på förintelsen.”
Jämför detta med Larsmos förvrängning:
”Hon tycks faktiskt mena, att det inte finns någon kritik av antisemitismen som inte går Sharonregeringens ärenden: ’Detta är en orsak till att de politiker och medier i Europa, långt ifrån alla judiska, som vill att deras länder skall lyda Washington, ser det som politiskt lönsamt att tjata om förintelsen’ ”.
Här förvandlas ”myten om välvillig amerikansk militär intervention” till det förkastliga att kritisera Sharon. Johnstone skriver också om Tysklands planer på nya lagar:
”Den tyska lagen kan komma att göra det till ett brott att ifrågasätta Internationella Domstolen för före detta Jugoslavien [ICTY], som upprättats av Natomakterna för att kontrollera och manipulera politiska konflikter på Balkan, då den officiellt dömer serber för ’folkmord’. Var och en som påpekar att tribunalens definition av ’folkmord’ har uppfunnits av politiska skäl, och att dess rättegångar är uppenbart partiska, kan riskera att bli fängslad”.
I Larsmos DN-krönika förvrängs detta till:
”I samma artikel ger hon sig även på Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, som hon avfärdar som ett ’Natopåfund, tillsatt för att kontrollera och manipulera den politiska konflikten på Balkan’ och vars definition av folkmord ’konstruerats för politiska syften’ ”
Nej, Larsmo, det är ju inte Johnstone som säger att tribunalens definition av folkmord konstruerats av politiska syften utan de tyskar som vågar öppna käften om detta och därmed riskerar straff. Var har din liberalism och sympati för yttrandefriheten tagit vägen?
Så skriver Larsmo på tal om domstolen något ännu konstigare:
”Johnstone befinner sig med ens på samma sida som den amerikanska högern som också avskyr tribunalen – av helt motsatta skäl”
Här blandar han –okunnigt eller avsiktligt?— ihop den speciella domstolen för Jugoslavien (ICTY) med den internationella domstolen mot krigsförbrytelser (ICC). Den förra är högern en varm anhängare av. Någon vecka efter det folkrättsvidriga anfallet på Jugoslavien stämplades Milosevic som krigsförbrytare, alltmedan Natos bomber haglade ner över hans land. Den senare domstolen är den som USA inte erkänner och som dess höger avskyr, eftersom det i deras ögon vore vedervärdigt att amerikaner skall dömas bland kreti och pleti av en internationell domstol.
Självfallet undviker Larsmo att befatta sig med Johnstones påpekande om de hundratals filmerna om Holocaust i märklig kontrast till ingen enda om den franska slavhandeln. George Orwell skrev som bekant:
”All animals are equal, but some animals are more equal than others.”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1020) 2005-03-20
VECKANS ROSOR från Radio Tuff (nr 1020) 20/3 -05....
VECKANS ROSOR från Radio Tuff (nr 1020) 20/3 -05....
....till Tuffs mycket omfattande verksamhetsberättelse för 2004, som godkändes av årsmötet i går och till Sylvia Ljungdahl som sammanställt den. Om du är intresserad av den, hör av dig, så skickar vi dig den.
....till Tuffs 38:e årsmöte, där följande styrelse valdes: Sylvia Ljungdahl (ordf.), Ingrid Hellgren (vice ordf), Margaretha Petersen (vice ordf.) Monica Schelin (vice ordf.) Olga Alata (kassör), Margareta Svahn, Bengt Citron, Hampus Eckerman, Marie Grenfors, Pernilla Hugosson, Erika Husberg, Bitte Isacsson, Gunnar Petersen, Lena Sandin, Ulla Carina Sellergren.
....till de unga grundarna i Lund av M,O,O,K. vilket står för ”Mot Orättvisor Och Krig”, vilka skriver: ”Vi är 3 medlemmar, Gabriel Waite, Martin Håkansson och Aeneas Fransson, och vi vill gärna bli fler. Medlemsavgiften är 5 kr per månad. Vi söker medlemmar som är omkring 10-13 år. Övrig information får ni när ni ringer oss på 0414-71344.” (En gång i slutet av 1960-talet sågs på en helsida i Expressen ett foto av tre Tyresöflickor, 7, 11 och 12 år gamla, som kallade sig VISA, Vi Ivriga Små Arga. På fotot ser man dem fråga ut dåvarande försvarsminister Sven Andersson om ”vad vapen och krig egentligen var bra för”. En av dem är nu med i Tuffs styrelse)
....till Jan Viklund, utgivare av ”GANDHI i Dag”, som fortsätter att påminna om den
”Saltmarsch”, som började den 12 mars i Ahmedabad. Under 24 dagar vandrar man sedan samma väg genom indiska Gujarat, som Gandhi och hans följeslagare gjorde för exakt 75 år sedan: Viklund skriver: ”Vad Gandhi gjorde 1930 var att inspirera medmänniskor till eget konstruktivt handlande. Brittiska styret lade en över 2.000-procentig skatt på tillverkningen av salt. Med saltmarschen tog indierna sin mänskliga rätt - sin överlevnadsrätt - tillbaka. Och började tillverka sitt eget salt.”(Se Gandhi TODAY http://www.gandhitoday.org )
....till Cordelia Edvardson (SvD 2005-03-18), som på tal om Göran Perssons besök i Israel och invigningen av ytterligare ett Holocaustmuseum skriver: ”Speciellt anstötligt blir utnyttjandet av Förintelseargumentet när det används för att underbygga den israeliska ockupationen av palestinska områden och av det palestinska folket.”
....till den världsberömde jugoslaviske filmskaparen Emir Kusturica, vars senaste film ”Life is a Miracle” orsakat bråk. Det är den engelska censuren som vill klippa bort en kort scen, där en katt ger sig på en duva. Kusturica vill inte finna sig i detta: ”Jag fattar det inte. Duvan var redan död, när vi fann den på landsvägen. Och ingen annan censur har haft invändningar. Vad är problemet med er engelsmän? Ni dödade miljoner indier och afrikaner och nu får ni spader över omständigheterna vid enda serbisk duvas död. Jag är rörd över att serbiska fåglars liv är er så kära, men ni är från vettet. Jag kommer aldrig att förstå hur era skallar funkar”
....till den amerikanske veteranjournalisten Seymour M Hersh, vars senaste bok nu har kommit ut på Ordfronts förlag. Den har titeln ”På given order. Från 11 september till Abu Ghraib” och är översatt av Stefan Lindgren, som vi ibland har förmånen att höra här i Radio Tuff. Hersh blev världsberömd redan 1969 när han avslöjade den amerikanska massakern på civila i den vietnamesiska byn Song My. Nu skriver han bland annat: ”Det finns så mycket som vi inte vet och aldrig kommer att få veta om denna presidentperiod. En del av de viktigaste frågorna har inte ens ställts. Hur bar de sig åt? Hur kunde åtta eller nio nykonservativa, som ansåg att ett krig i Irak var lösningen på den internationella terrorismen, få sin vilja igenom? Hur kunde de med sådan lätthet omdirigera statsförvaltningen och ställa om sedan länge inarbetade amerikanska prioriteringar och principer?”
....till Birgitta Karlfeldt, utmärkt tennisspelare och aktivt kristen och just nu med på ett program om påsken på Succékanalen 91,4. När bokstavstroende nu varnar programledaren och skrämmer med Harmageddon och Domedagen skriver hon klokt: ”Förhoppningsvis blir var och en salig på sin tro. Jag tror att Gud har stort överseende med oss alla så länge vi bär oss hyfsat åt mot våra medmänniskor.”
....till Strandskolans tidning Strandaren. Där skriver läraren Mia Tranehed om det besök av Tuff-projekten i Dharampur, Indien, som hon och hennes kollega Anna-Karin Nylander gjorde nyligen. Så här heter det bland annat: ”Vi blev mycket glada och stolta att se att pengarna verkligen når fram och att de räckt till så mycket! Vi hoppas och tror att vi i framtiden kan berätta och visa bilder så att alla på Strandskolan blir lika entusiastiska som vi är och vill bidra även vid nästa Öppet Hus till dessa lyckade projekt” (Mia och Anna-Karin hörs på Succékanalen 91,4 den 27 mars till den 17 april)
....till Tuffs arbetsutskott, som anordnar en serie mycket intressanta möten under våren:
31 mars: Filosofika om etiken i religionerna
5 april: Ämne: Utarmat uran. Inledare: Anita Lilburn
7 april: Trivselkväll på Curres Corner med bl a Jörgen Toresson
Och senare också möten om Guatemala och Palestina
Utskicket till medlemmarna sker tisdag den 22 mars. Alla är välkomna till Tuff-lokalen då!
....till Tuffs mycket omfattande verksamhetsberättelse för 2004, som godkändes av årsmötet i går och till Sylvia Ljungdahl som sammanställt den. Om du är intresserad av den, hör av dig, så skickar vi dig den.
....till Tuffs 38:e årsmöte, där följande styrelse valdes: Sylvia Ljungdahl (ordf.), Ingrid Hellgren (vice ordf), Margaretha Petersen (vice ordf.) Monica Schelin (vice ordf.) Olga Alata (kassör), Margareta Svahn, Bengt Citron, Hampus Eckerman, Marie Grenfors, Pernilla Hugosson, Erika Husberg, Bitte Isacsson, Gunnar Petersen, Lena Sandin, Ulla Carina Sellergren.
....till de unga grundarna i Lund av M,O,O,K. vilket står för ”Mot Orättvisor Och Krig”, vilka skriver: ”Vi är 3 medlemmar, Gabriel Waite, Martin Håkansson och Aeneas Fransson, och vi vill gärna bli fler. Medlemsavgiften är 5 kr per månad. Vi söker medlemmar som är omkring 10-13 år. Övrig information får ni när ni ringer oss på 0414-71344.” (En gång i slutet av 1960-talet sågs på en helsida i Expressen ett foto av tre Tyresöflickor, 7, 11 och 12 år gamla, som kallade sig VISA, Vi Ivriga Små Arga. På fotot ser man dem fråga ut dåvarande försvarsminister Sven Andersson om ”vad vapen och krig egentligen var bra för”. En av dem är nu med i Tuffs styrelse)
....till Jan Viklund, utgivare av ”GANDHI i Dag”, som fortsätter att påminna om den
”Saltmarsch”, som började den 12 mars i Ahmedabad. Under 24 dagar vandrar man sedan samma väg genom indiska Gujarat, som Gandhi och hans följeslagare gjorde för exakt 75 år sedan: Viklund skriver: ”Vad Gandhi gjorde 1930 var att inspirera medmänniskor till eget konstruktivt handlande. Brittiska styret lade en över 2.000-procentig skatt på tillverkningen av salt. Med saltmarschen tog indierna sin mänskliga rätt - sin överlevnadsrätt - tillbaka. Och började tillverka sitt eget salt.”(Se Gandhi TODAY http://www.gandhitoday.org )
....till Cordelia Edvardson (SvD 2005-03-18), som på tal om Göran Perssons besök i Israel och invigningen av ytterligare ett Holocaustmuseum skriver: ”Speciellt anstötligt blir utnyttjandet av Förintelseargumentet när det används för att underbygga den israeliska ockupationen av palestinska områden och av det palestinska folket.”
....till den världsberömde jugoslaviske filmskaparen Emir Kusturica, vars senaste film ”Life is a Miracle” orsakat bråk. Det är den engelska censuren som vill klippa bort en kort scen, där en katt ger sig på en duva. Kusturica vill inte finna sig i detta: ”Jag fattar det inte. Duvan var redan död, när vi fann den på landsvägen. Och ingen annan censur har haft invändningar. Vad är problemet med er engelsmän? Ni dödade miljoner indier och afrikaner och nu får ni spader över omständigheterna vid enda serbisk duvas död. Jag är rörd över att serbiska fåglars liv är er så kära, men ni är från vettet. Jag kommer aldrig att förstå hur era skallar funkar”
....till den amerikanske veteranjournalisten Seymour M Hersh, vars senaste bok nu har kommit ut på Ordfronts förlag. Den har titeln ”På given order. Från 11 september till Abu Ghraib” och är översatt av Stefan Lindgren, som vi ibland har förmånen att höra här i Radio Tuff. Hersh blev världsberömd redan 1969 när han avslöjade den amerikanska massakern på civila i den vietnamesiska byn Song My. Nu skriver han bland annat: ”Det finns så mycket som vi inte vet och aldrig kommer att få veta om denna presidentperiod. En del av de viktigaste frågorna har inte ens ställts. Hur bar de sig åt? Hur kunde åtta eller nio nykonservativa, som ansåg att ett krig i Irak var lösningen på den internationella terrorismen, få sin vilja igenom? Hur kunde de med sådan lätthet omdirigera statsförvaltningen och ställa om sedan länge inarbetade amerikanska prioriteringar och principer?”
....till Birgitta Karlfeldt, utmärkt tennisspelare och aktivt kristen och just nu med på ett program om påsken på Succékanalen 91,4. När bokstavstroende nu varnar programledaren och skrämmer med Harmageddon och Domedagen skriver hon klokt: ”Förhoppningsvis blir var och en salig på sin tro. Jag tror att Gud har stort överseende med oss alla så länge vi bär oss hyfsat åt mot våra medmänniskor.”
....till Strandskolans tidning Strandaren. Där skriver läraren Mia Tranehed om det besök av Tuff-projekten i Dharampur, Indien, som hon och hennes kollega Anna-Karin Nylander gjorde nyligen. Så här heter det bland annat: ”Vi blev mycket glada och stolta att se att pengarna verkligen når fram och att de räckt till så mycket! Vi hoppas och tror att vi i framtiden kan berätta och visa bilder så att alla på Strandskolan blir lika entusiastiska som vi är och vill bidra även vid nästa Öppet Hus till dessa lyckade projekt” (Mia och Anna-Karin hörs på Succékanalen 91,4 den 27 mars till den 17 april)
....till Tuffs arbetsutskott, som anordnar en serie mycket intressanta möten under våren:
31 mars: Filosofika om etiken i religionerna
5 april: Ämne: Utarmat uran. Inledare: Anita Lilburn
7 april: Trivselkväll på Curres Corner med bl a Jörgen Toresson
Och senare också möten om Guatemala och Palestina
Utskicket till medlemmarna sker tisdag den 22 mars. Alla är välkomna till Tuff-lokalen då!
söndag, mars 13
VECKANS ROSOR från Radio Tuff (nr 1019) 2005-03-13......
till.... Arundhati Roy, vars ironi i efterdyningarna av den Internationella kvinnodagen är värd att citera: ”Hela poängen med kriget mot Afghanistan verkar ha varit att få bort talibanerna och befria kvinnorna från sina burkhas. Vi förväntas tro att den amerikanska marinkåren i själva verket var ute på en feminist-mission” (Skickat till oss från gandhianen Jan Viklund)
till.... professor John Nelson vid det katolska universitetet i San Francisco, som påminner om vad som hände i Tokyo för 60 år sedan, den 9-10 mars 1945: Då fällde 334 amerikanska “flygande fästningar” 1665 ton napalm-fyllda bomber över det tätbefolkade Tokyo. Den eldstorm som drabbade träbebyggelsen dödade enligt professor Nelson över 100 000 människor, de allra flesta civila. Andra historiker nämner 83 000 döda. Hur som helst dödades –och kremerades levande! -- i Tokyo på ett enda dygn minst lika många som de som sammanlagt dog i Dachau och Buchenwald under dessa lägers mångåriga och hemska tid. (Nelsons artikel har skickats till Radio Tuff av Bengt Svensson, vars krönika vi ska läsa upp om en stund)
....till Erik Wijk, som i Aftonbladet i torsdags (2005-03-10) skriver under rubriken ”Mord och...tystnad”. Det handlar om Tjetjenien, som i åratal varit ett laglöst helvete. Han uppger att 200 000 eller 300 000 tjetjener dödats. Han undrar om Putin underhåller kriget för att stärka sin ställning, eftersom ”kampen mot terrorismen” liksom för Bush är en förevändning för aggressiv och tyvärr lönsam politik. Wijk nämner den modiga ryska journalisten Anna Politkovskajas bok om Tjetjenien, (Den har vi berättat om i ett tidigare Radio Tuff). Han beklagar den svenska tystnaden om Tjetjenien men framhåller att Svenska Freds är aktivt i frågan
till.... Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som nu skrivit föreningens omfattande verksamhetsberättelse för år 2004. Den ska läggas fram vid Tuffs årsmöte på lördag den 19 mars i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, kl 9.30. Alla medlemmar är hjärtligt välkomna!
till.... Neven Milivojevic, som till årsmötet skrivit en motion under rubriken ”Ger självständighet mer verksamhet?” Den diskuterar Tuff i förhållande till Svenska Freds och kan ge upphov till en viktig och spännande debatt.
till.... Tuffs arbetsutskott (Ingrid Hellgren, Bitte Isacsson och Hampus Eckerman), som till den 22 mars planerar ett utskick till medlemmarna. Kalendariet innehåller många intressanta möten: Diskussionscaféet Filosofika om etiken i olika religioner torsdag den 31 mars. Om utarmat uran och dess otäcka följder bland människor på krigsskådeplatser handlar ett möte i Föreningsgården den 5 april i ett samarrangemang med Miljöpartiet och ABF och med Anita Lilburn och Elise Rappe som inledare. Och torsdag den 7 april är det trivselkväll på Curres Corner, Jörgen Toresson med flera bidrar med musik och sång.
till.... Marianne Stieger, som skickat in ett mycket generöst bidrag till Tuffs postgiro 16 01 37 -6. Det är nu ett år sen hennes make Robert gick bort, strax efter det att hans bok ”Drei gestohlene Jahre” (Tre stulna år) hade utkommit. De tre stulna åren handlar om hur Robert som mycket ung man tvingades ut i krig och sedan hamnade i amerikansk fångenskap. Det gjorde honom till aktiv pacifist.
till.... De båda lärarna vid Strandskolan, Mia Tranehed och Anna Karin Nylander, som kommit hem efter sitt besök av alla Tuff-projekten i Indien och är fulla av positiva intryck. Mia hörs senare i dagens Radio Tuff
till.... Bengt Citron, som fortsätter att uppdatera Tuffs omfattande hemsida http://come.to/tuff Se också Åke Sandins blogg http://tuffsandin.blogspot.com
till.... professor John Nelson vid det katolska universitetet i San Francisco, som påminner om vad som hände i Tokyo för 60 år sedan, den 9-10 mars 1945: Då fällde 334 amerikanska “flygande fästningar” 1665 ton napalm-fyllda bomber över det tätbefolkade Tokyo. Den eldstorm som drabbade träbebyggelsen dödade enligt professor Nelson över 100 000 människor, de allra flesta civila. Andra historiker nämner 83 000 döda. Hur som helst dödades –och kremerades levande! -- i Tokyo på ett enda dygn minst lika många som de som sammanlagt dog i Dachau och Buchenwald under dessa lägers mångåriga och hemska tid. (Nelsons artikel har skickats till Radio Tuff av Bengt Svensson, vars krönika vi ska läsa upp om en stund)
....till Erik Wijk, som i Aftonbladet i torsdags (2005-03-10) skriver under rubriken ”Mord och...tystnad”. Det handlar om Tjetjenien, som i åratal varit ett laglöst helvete. Han uppger att 200 000 eller 300 000 tjetjener dödats. Han undrar om Putin underhåller kriget för att stärka sin ställning, eftersom ”kampen mot terrorismen” liksom för Bush är en förevändning för aggressiv och tyvärr lönsam politik. Wijk nämner den modiga ryska journalisten Anna Politkovskajas bok om Tjetjenien, (Den har vi berättat om i ett tidigare Radio Tuff). Han beklagar den svenska tystnaden om Tjetjenien men framhåller att Svenska Freds är aktivt i frågan
till.... Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som nu skrivit föreningens omfattande verksamhetsberättelse för år 2004. Den ska läggas fram vid Tuffs årsmöte på lördag den 19 mars i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, kl 9.30. Alla medlemmar är hjärtligt välkomna!
till.... Neven Milivojevic, som till årsmötet skrivit en motion under rubriken ”Ger självständighet mer verksamhet?” Den diskuterar Tuff i förhållande till Svenska Freds och kan ge upphov till en viktig och spännande debatt.
till.... Tuffs arbetsutskott (Ingrid Hellgren, Bitte Isacsson och Hampus Eckerman), som till den 22 mars planerar ett utskick till medlemmarna. Kalendariet innehåller många intressanta möten: Diskussionscaféet Filosofika om etiken i olika religioner torsdag den 31 mars. Om utarmat uran och dess otäcka följder bland människor på krigsskådeplatser handlar ett möte i Föreningsgården den 5 april i ett samarrangemang med Miljöpartiet och ABF och med Anita Lilburn och Elise Rappe som inledare. Och torsdag den 7 april är det trivselkväll på Curres Corner, Jörgen Toresson med flera bidrar med musik och sång.
till.... Marianne Stieger, som skickat in ett mycket generöst bidrag till Tuffs postgiro 16 01 37 -6. Det är nu ett år sen hennes make Robert gick bort, strax efter det att hans bok ”Drei gestohlene Jahre” (Tre stulna år) hade utkommit. De tre stulna åren handlar om hur Robert som mycket ung man tvingades ut i krig och sedan hamnade i amerikansk fångenskap. Det gjorde honom till aktiv pacifist.
till.... De båda lärarna vid Strandskolan, Mia Tranehed och Anna Karin Nylander, som kommit hem efter sitt besök av alla Tuff-projekten i Indien och är fulla av positiva intryck. Mia hörs senare i dagens Radio Tuff
till.... Bengt Citron, som fortsätter att uppdatera Tuffs omfattande hemsida http://come.to/tuff Se också Åke Sandins blogg http://tuffsandin.blogspot.com
SPANSKA SJUKAN:
SPANSKA SJUKAN:
KRIGETS INDIREKTA OFFER
I går hade jag förmånen att träffa Anna Höglin, 87, igen. Hon och jag hade inbjudits av ”Bibliotekets vänner” att i Trollbäckens bibliotek berätta varför vi båda ångermanlänningar sen länge varit Tyresöbor. Anna har klass och den vishet, som erfarenhet framkallar. Hon tillhörde under andra världskriget den antinazistiska Tisdagsklubben. Hon var god vän med den märklige Amaltheamannen Anton Nilsson, som hade en stuga i Tyresö.
Jag berättade, att jag tänker på henne, bland annat när jag hör larmrapporter om den asiatiska fågelinfluensan. Under en av mina radiointervjuer med henne berättade hon om sin uppväxt på Trysunda, en ö vid Ångermanlands höga kust. Den hade under Annas barndom bara ett tjugotal familjer. Ändå begrovs under en enda dag år 1919 sju Trysundabor. De hade fallit offer för spanska sjukan. Medicinhistoriker har en teori om att smittan bland annat spreds genom fåglars avföring. Det skulle kunna förklara, varför det relativt isolerade Trysunda också drabbades hårt.
Det beräknas att 20-30 miljoner dog av spanska sjukan, som härjade som värst i slutet av och efter första världskriget. Var sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Asien, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts?
Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.
I första världskriget var de allra flesta som dödades soldater. Numera är civila majoriteten av krigsoffren. Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Flera äldre som jag intervjuat har berättat om hur folk dog som flugor även i Sverige.
Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.
Antagligen är krigens indirekta offer trots allt ännu flera än de som dödas i själva krigen. Och hur många människor skulle inte de astronomiska rustningskostnaderna av i dag kunna rädda, om de satsades på människors välfärd och inte på att förbereda massmord på oss?
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1019) 2005-03-13
KRIGETS INDIREKTA OFFER
I går hade jag förmånen att träffa Anna Höglin, 87, igen. Hon och jag hade inbjudits av ”Bibliotekets vänner” att i Trollbäckens bibliotek berätta varför vi båda ångermanlänningar sen länge varit Tyresöbor. Anna har klass och den vishet, som erfarenhet framkallar. Hon tillhörde under andra världskriget den antinazistiska Tisdagsklubben. Hon var god vän med den märklige Amaltheamannen Anton Nilsson, som hade en stuga i Tyresö.
Jag berättade, att jag tänker på henne, bland annat när jag hör larmrapporter om den asiatiska fågelinfluensan. Under en av mina radiointervjuer med henne berättade hon om sin uppväxt på Trysunda, en ö vid Ångermanlands höga kust. Den hade under Annas barndom bara ett tjugotal familjer. Ändå begrovs under en enda dag år 1919 sju Trysundabor. De hade fallit offer för spanska sjukan. Medicinhistoriker har en teori om att smittan bland annat spreds genom fåglars avföring. Det skulle kunna förklara, varför det relativt isolerade Trysunda också drabbades hårt.
Det beräknas att 20-30 miljoner dog av spanska sjukan, som härjade som värst i slutet av och efter första världskriget. Var sjukdomen hade uppstått är omtvistat. En del tror att den började i USA och sen med de amerikanska soldaterna spreds till Europa. Andra tror att den kom från Asien, varifrån Frankrike importerat 200 000 kulis till grovarbete bakom fronten. Eller uppstod den kanske i skyttegravarnas gyttja och smuts?
Hur som helst, den kom trots sitt namn definitivt inte från Spanien. Namnet berodde på att den spanske kungen Alfonso var den första kändisen som insjuknade i den här influensan. Kung Alfonso tillfrisknade dock ganska snart, medan 20-30 miljoner mindre välnärda och mindre omvårdade dog, inte minst borta i Asien.
I första världskriget var de allra flesta som dödades soldater. Numera är civila majoriteten av krigsoffren. Medan kriget trots allt hade respekterat gränserna till icke krigförande nationer var spanskan pandemisk, det vill säga spreds världsvitt omkring, så också till Skandinavien. Flera äldre som jag intervjuat har berättat om hur folk dog som flugor även i Sverige.
Kriget bidrog till sjukdomens förödande spridning och effekter, dels genom att soldater transporterades till Europa från olika hörn av världen, dels genom den nöd och matbrist som alltid följer i krigens spår. Det besegrade Tyskland kom att drabbas extra hårt. Efter vapenstilleståndet 1918 fortsatte västmakterna i åtta månader sin livsmedelsblockad mot Tyskland och Österrike, vilket ytterligare förvärrade nöden och orsakade någon miljon döda till.
Antagligen är krigens indirekta offer trots allt ännu flera än de som dödas i själva krigen. Och hur många människor skulle inte de astronomiska rustningskostnaderna av i dag kunna rädda, om de satsades på människors välfärd och inte på att förbereda massmord på oss?
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1019) 2005-03-13
söndag, mars 6
VECKANS ROSOR från Radio Tuff (nr 1018) 2005-03-06......
VECKANS ROSOR från Radio Tuff (nr 1018) 2005-03-06......
....till de Tuff-aktivister som hade ett bokbord i Tyresö centrum förra lördagen (26/2) Bland annat kunde de räkna in cirka 900 kr. Det låter inte mycket, men är ett mycket välkommet bidrag till Tuffs sinande kassa.
....till Mona på Sikvägen som frikostigt skickat en gåva på Tuffs postgiro 16 01 37 -6, och tillsammans med andra solidariska människors bidrag har det nu blivit över 20 000 kr. Därför ökar nu möjligheterna att Tuff får behålla sin lokal och fortsätta med radion
....till indiernas minneshållande av den Saltmarsch (The Dandi March) som Mahatma Gandhi ledde för 75 år sen i protest mot brittiska kolonialisters skatter och saltmonopol. På lördag (12/3) startar tusentals människor sin 24 dagars vandring från Ahmedabad till den lilla kustorten Dandi. Varför sitter vi här i Tyresö och gör radio i stället för att knalla med? Vandringen går genom Gujarat, där så många Tuff-projekt har förverkligats.
....till ”Bibliotekets vänner” som inbjudit en av Tyresös verkliga profiler, den kloka och erfarna Anna Höglin, att i Trollbäckens bibliotek tillsammans med Åke Sandin inleda ett möte om ””Ångermanland och Tyresö”. Alla är välkomna lördag den 12 mars kl13 !
....till Svenska Dagbladets debattsida ”Brännpunkt” som (27/2) släppte fram statsvetaren och Syrienexperten Anders Strindberg, som skrev under rubriken ”Svik inte ett pressat Syrien!” Mera om detta om en stund, när Hampus Eckerman gör sina kommentarer.
....till en männsika som rättrogna trendnissar absolut inte vill ge någon ros, nämligen amerikanskan Diana Johnstone, som skrev boken ”Dårarnas korståg”, den som vågade nyansera den ensidigt västliga synen på Balkan. Hennes senaste artikel har titeln ”Censorship and the Empire. Dieudonné and the Uses of ’Anti-Semitism’" Först påpekar hon:
“När makten blir flagrant brottslig är det hög tid för folk att hålla käft. Den tiden tycks ha kommit över hela imperiet. Yttrandefriheten är i stigande grad hotad både i Förenta staterna och i ’gamla Europa’, fast attackerna kommer från helt olika håll”.
Redan har många i Tyskland dömts till fängelse för att öppet tvivla på Nürnbergdomstolen 1945-46 och den gängse historieskrivningen om andra världskriget. Men nu är tyska lagar på gång som också skall kriminalisera kritik av Haag-domstolen om Jugoslavien och att yppa tvivel på serbiska ”folkmord”. Johnstone slår vakt om den hotande yttrandefriheten och framhåller den viktiga skillnaden mellan att uppmana till våld mot folkgrupp och att yppa kritik av domstolar och historieskrivning.
Hon tar också upp det franska fallet Dieudonné, den Afrikaättade komikern. Han har med den grymmaste satir gisslat katoliker, muslimer och afrikanska animister. Men nyligen har han också haft mage att skoja med judar och ironiskt kallat USA-Israel för ”godhetens axelmakter”. Ja, han har rentav undrat varför det har funnits pengar att göra 150 filmer om Holocaust men inte för att göra film om den franska slavhandeln. Det har lett till ett enormt mediedrev mot den franska komikern Dieudonné, som åtalats och hindrats att uppträda på de flesta håll. I spetsen för denna förföljelse går judiska organisationer, främst den högersionistiska CRIF. Johnstones slutkommentar:
”Det verkar ha varit mera indignation i franska medier över några förvanskade rapporter om Dieudonnés yttranden än över den totala förstörelsen av den irakiska staden Fallujah. I en sådan värld är det inte mycket plats över för humorister”
....till Bengt Citron, som fortsätter att uppdatera Tuffs hemsida, som har adressen: http://come.to/tuff
....till Tuff-medlemmen och datautbildaren vid SvT, Ann Sandin-Lindgren, som hjälpt Åke Sandin att skapa en blog. Den har adressen: http://tuffsandin.blogspot.com
Där finns redan några av Åkes senaste krönikor i Radio Tuff
....till de Tuff-aktivister som hade ett bokbord i Tyresö centrum förra lördagen (26/2) Bland annat kunde de räkna in cirka 900 kr. Det låter inte mycket, men är ett mycket välkommet bidrag till Tuffs sinande kassa.
....till Mona på Sikvägen som frikostigt skickat en gåva på Tuffs postgiro 16 01 37 -6, och tillsammans med andra solidariska människors bidrag har det nu blivit över 20 000 kr. Därför ökar nu möjligheterna att Tuff får behålla sin lokal och fortsätta med radion
....till indiernas minneshållande av den Saltmarsch (The Dandi March) som Mahatma Gandhi ledde för 75 år sen i protest mot brittiska kolonialisters skatter och saltmonopol. På lördag (12/3) startar tusentals människor sin 24 dagars vandring från Ahmedabad till den lilla kustorten Dandi. Varför sitter vi här i Tyresö och gör radio i stället för att knalla med? Vandringen går genom Gujarat, där så många Tuff-projekt har förverkligats.
....till ”Bibliotekets vänner” som inbjudit en av Tyresös verkliga profiler, den kloka och erfarna Anna Höglin, att i Trollbäckens bibliotek tillsammans med Åke Sandin inleda ett möte om ””Ångermanland och Tyresö”. Alla är välkomna lördag den 12 mars kl13 !
....till Svenska Dagbladets debattsida ”Brännpunkt” som (27/2) släppte fram statsvetaren och Syrienexperten Anders Strindberg, som skrev under rubriken ”Svik inte ett pressat Syrien!” Mera om detta om en stund, när Hampus Eckerman gör sina kommentarer.
....till en männsika som rättrogna trendnissar absolut inte vill ge någon ros, nämligen amerikanskan Diana Johnstone, som skrev boken ”Dårarnas korståg”, den som vågade nyansera den ensidigt västliga synen på Balkan. Hennes senaste artikel har titeln ”Censorship and the Empire. Dieudonné and the Uses of ’Anti-Semitism’" Först påpekar hon:
“När makten blir flagrant brottslig är det hög tid för folk att hålla käft. Den tiden tycks ha kommit över hela imperiet. Yttrandefriheten är i stigande grad hotad både i Förenta staterna och i ’gamla Europa’, fast attackerna kommer från helt olika håll”.
Redan har många i Tyskland dömts till fängelse för att öppet tvivla på Nürnbergdomstolen 1945-46 och den gängse historieskrivningen om andra världskriget. Men nu är tyska lagar på gång som också skall kriminalisera kritik av Haag-domstolen om Jugoslavien och att yppa tvivel på serbiska ”folkmord”. Johnstone slår vakt om den hotande yttrandefriheten och framhåller den viktiga skillnaden mellan att uppmana till våld mot folkgrupp och att yppa kritik av domstolar och historieskrivning.
Hon tar också upp det franska fallet Dieudonné, den Afrikaättade komikern. Han har med den grymmaste satir gisslat katoliker, muslimer och afrikanska animister. Men nyligen har han också haft mage att skoja med judar och ironiskt kallat USA-Israel för ”godhetens axelmakter”. Ja, han har rentav undrat varför det har funnits pengar att göra 150 filmer om Holocaust men inte för att göra film om den franska slavhandeln. Det har lett till ett enormt mediedrev mot den franska komikern Dieudonné, som åtalats och hindrats att uppträda på de flesta håll. I spetsen för denna förföljelse går judiska organisationer, främst den högersionistiska CRIF. Johnstones slutkommentar:
”Det verkar ha varit mera indignation i franska medier över några förvanskade rapporter om Dieudonnés yttranden än över den totala förstörelsen av den irakiska staden Fallujah. I en sådan värld är det inte mycket plats över för humorister”
....till Bengt Citron, som fortsätter att uppdatera Tuffs hemsida, som har adressen: http://come.to/tuff
....till Tuff-medlemmen och datautbildaren vid SvT, Ann Sandin-Lindgren, som hjälpt Åke Sandin att skapa en blog. Den har adressen: http://tuffsandin.blogspot.com
Där finns redan några av Åkes senaste krönikor i Radio Tuff
torsdag, mars 3
ARUNDHATI ROY:”MORDISK MUSSE PIGG vs MAKTGALNA MULLOR”
Trots åtta besök i Indien har jag aldrig varit på turistorterna, som ligger långt ifrån alla Tuff-projekten. Men ett par dagar på 1970-talet var jag i Kerala, delstaten längst ner i sydvästra Indien. Den hade då tre märkliga kännetecken. Den var inte mindre fattig än andra delstater men hade den högsta läskunnigheten. Det kanske berodde på Keralas andra två märkvärdigheter: Det är den delstat som har större andel kristna än andra. De kallas tomaskristna, för man tror att Jesu lärjunge Tomas kom till Kerala, där han anses vara begravd. Men det konstiga var att på kyrkogårdsmurarna hade det målats röda stjärnor, hammare och skäror. Kerala var den första stat som fick en kommunistisk regering efter fria val med olika partier.
I Kerala växte författaren Arundhati Roy upp. Men det är ingen entydigt ljus bild hon ger av sin hemstat:
”Man behöver bara se på Keralafilmer för att bli illamående av hur kvinnor behandlas och av kvinnornas sätt att bete sig. När jag var barn blev hjältinnan i varenda film våldtagen. Fram till dess att jag var femton trodde jag att alla kvinnor blev våldtagna. Det gällde bara att vänta på sin tur”
1998 blev Arundhati Roy världsberömd genom sin succéroman ”De små tingens gud”. Pengar och utmärkelser rasade över henne. Men i stället för att fortsätta på framgångsspåret har hon sen dess med frenesi talat och skrivit om samhällsfrågor och utrikespolitik. 2003 kom hennes bok ”Den oändliga rättvisans matematik” (Ordfront), travesterande ”The Infinite Justice”, som USA kallade sitt angrepp på Afghanistan.
Nu har Ordfront givit ut David Barsamians intervjuer med Roy. Boken har titeln ”Författare räknar inte röster”. Den är mycket lättläst, inte minst för att Roys svar är konkreta och fulla av både ilska och humor. Bush och muslimska fundamentalister blir för henne ”Mordisk Musse Pigg och de Maktgalna Mullorna”. Och så här kommenterar hon terrorismen:
”Båda Usama bin Ladin och George W Bush är terrorister. Båda två bygger upp internationella nätverk som utövar terror och ödelägger människor liv. Bush genom Pentagon, WTO, IMF och Världsbanken. Bin Ladin genom al Quaida. Skillnaden är att ingen har valt bin Ladin. Bush har valts, och därför har USA:s medborgare ett störe ansvar för hans handlingar än vad irakierna har för Saddam Husseins eller afghanerna för talibanernas. Och ändå har hundratusentals irakier och afghaner dödats, antingen genom ekonomiska sanktioner eller av kryssningsmissiler, och vi har fått veta att de dödsfallen är resultat av ’rättfärdigt krig’. Om det alls finns några krig som är rättfärdiga, vem är det då som avgör vad som är rättfärdigt och vad som inte är det? Vems Gud ska besluta det?”
Aundhati Roy bekräftar inte en del västerlänningars romantiska syn på Indien. Hon gisslar indiska kärnvapen och dammbyggen och är grymt kritisk mot den växande hindu-nationalismen, som hon kallar fascistisk. Men hon påminner också om kolonialismen, vars fortsättning för henne är globaliseringen:
”De länder som uppfunnit kärnvapen, kemiska vapen, apartheid, modernt slaveri och rasism – länder som har fulländat den sköna konsten folkmord och som koloniserat andra i sekler—ber oss om att lita då dem när de säger att de tror på en rättvis spelplan, jämlik fördelning av resurser och en bättre värld. Det verkar komiskt att vi ens skulle låtsas tro på vad de säger”
Ja, inte ens brittiska hjältar finner nåd. Hon påminner om vad Churchill sa på 1930-talet på tal om palestinierna:
”Jag anser inte att den hund som ligger i kojan har rätt till den bara för att han legat där länge. Jag anser inte att det begåtts någon orätt mot indianerna i Amerika eller mot de svarta i Australien bara därför att de har ersatts av en högre och starkare ras”.
Aundhati Roy är i Gandhis anda anhängare av icke-våld. Men hon känner till oddsen:
”Under årens lopp har alla möjliga motståndsrörelser som använt icke-våldsmetoder krossats, ignorerats och sparkats åt sidan. Men om du är terrorist är möjligheterna stora att du får förhandla, vara med på TV och få all den uppmärksamhet som du aldrig kunnat drömma om tidigare”
Hon ger dock inte upp utan påpekar:
”Det finns så mycket lycka att få bara genom kärlek och kamratskap och till och med genom att förlora”
Och hon har myntat en mening som i svensk översättning blir en hoppfull aforism:
”ORD ÄR MASSRÖRELSEVAPEN”
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1018) 2005-03-06
I Kerala växte författaren Arundhati Roy upp. Men det är ingen entydigt ljus bild hon ger av sin hemstat:
”Man behöver bara se på Keralafilmer för att bli illamående av hur kvinnor behandlas och av kvinnornas sätt att bete sig. När jag var barn blev hjältinnan i varenda film våldtagen. Fram till dess att jag var femton trodde jag att alla kvinnor blev våldtagna. Det gällde bara att vänta på sin tur”
1998 blev Arundhati Roy världsberömd genom sin succéroman ”De små tingens gud”. Pengar och utmärkelser rasade över henne. Men i stället för att fortsätta på framgångsspåret har hon sen dess med frenesi talat och skrivit om samhällsfrågor och utrikespolitik. 2003 kom hennes bok ”Den oändliga rättvisans matematik” (Ordfront), travesterande ”The Infinite Justice”, som USA kallade sitt angrepp på Afghanistan.
Nu har Ordfront givit ut David Barsamians intervjuer med Roy. Boken har titeln ”Författare räknar inte röster”. Den är mycket lättläst, inte minst för att Roys svar är konkreta och fulla av både ilska och humor. Bush och muslimska fundamentalister blir för henne ”Mordisk Musse Pigg och de Maktgalna Mullorna”. Och så här kommenterar hon terrorismen:
”Båda Usama bin Ladin och George W Bush är terrorister. Båda två bygger upp internationella nätverk som utövar terror och ödelägger människor liv. Bush genom Pentagon, WTO, IMF och Världsbanken. Bin Ladin genom al Quaida. Skillnaden är att ingen har valt bin Ladin. Bush har valts, och därför har USA:s medborgare ett störe ansvar för hans handlingar än vad irakierna har för Saddam Husseins eller afghanerna för talibanernas. Och ändå har hundratusentals irakier och afghaner dödats, antingen genom ekonomiska sanktioner eller av kryssningsmissiler, och vi har fått veta att de dödsfallen är resultat av ’rättfärdigt krig’. Om det alls finns några krig som är rättfärdiga, vem är det då som avgör vad som är rättfärdigt och vad som inte är det? Vems Gud ska besluta det?”
Aundhati Roy bekräftar inte en del västerlänningars romantiska syn på Indien. Hon gisslar indiska kärnvapen och dammbyggen och är grymt kritisk mot den växande hindu-nationalismen, som hon kallar fascistisk. Men hon påminner också om kolonialismen, vars fortsättning för henne är globaliseringen:
”De länder som uppfunnit kärnvapen, kemiska vapen, apartheid, modernt slaveri och rasism – länder som har fulländat den sköna konsten folkmord och som koloniserat andra i sekler—ber oss om att lita då dem när de säger att de tror på en rättvis spelplan, jämlik fördelning av resurser och en bättre värld. Det verkar komiskt att vi ens skulle låtsas tro på vad de säger”
Ja, inte ens brittiska hjältar finner nåd. Hon påminner om vad Churchill sa på 1930-talet på tal om palestinierna:
”Jag anser inte att den hund som ligger i kojan har rätt till den bara för att han legat där länge. Jag anser inte att det begåtts någon orätt mot indianerna i Amerika eller mot de svarta i Australien bara därför att de har ersatts av en högre och starkare ras”.
Aundhati Roy är i Gandhis anda anhängare av icke-våld. Men hon känner till oddsen:
”Under årens lopp har alla möjliga motståndsrörelser som använt icke-våldsmetoder krossats, ignorerats och sparkats åt sidan. Men om du är terrorist är möjligheterna stora att du får förhandla, vara med på TV och få all den uppmärksamhet som du aldrig kunnat drömma om tidigare”
Hon ger dock inte upp utan påpekar:
”Det finns så mycket lycka att få bara genom kärlek och kamratskap och till och med genom att förlora”
Och hon har myntat en mening som i svensk översättning blir en hoppfull aforism:
”ORD ÄR MASSRÖRELSEVAPEN”
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1018) 2005-03-06
fredag, februari 25
FÖRTVIVLADE SOLDATER, SOM SKRIVER BREV
Michael Moores senaste bok har titeln ”Brev från en krigszon” (Ordfront 2005). Det är egentligen överraskande att denna vassa och roliga kritiker av Bush och Irakkriget har så många meningsfränder bland amerikanska krigare och som dessutom gillade filmen Fahrenheit 9/11. Han framstår nu nästan som en biktfader för amerikanska soldater, som är besvikna, förbannade och som anser att de lurats iväg till ett otäckt krig, som de misstror motiven för.
Boken består av brev från amerikanska soldater och i några fall från deras anhöriga. Bara i förordet kommer Moore själv till tals. Där medger han att han inte var säker på att han hade rätt när han under Irakkrigets första vecka kritiserade Bush och hans krig. (Själv var jag säker på att om det nu inte fanns några massförstörelsevapen i Irak skulle man säkert ”hitta” några ändå. Där hade jag fel)
Moore berättar att en sjöofficer, som tjänstgjort i Irak, kommer fram till honom på gatan och ber om ursäkt för att han buade, när Moore höll sitt berömda Bush-kritiska tal vid Oscarsgalan. Svaret är typiskt för Michael Moore:
”Nej, du ska inte be mig om ursäkt. Det är jag som bör be dig om ursäkt. Och det amerikanska folket är skyldigt dig och alla andra som tjänstgör där borta en ENORM ursäkt för att vi utsatt er för fara, fast det inte bara var onödigt utan gjordes för att fylla en handfull girigbukars fickor. Jag beklagar, att vi satt ditt liv på spel för den sakens skull och miljoner amerikaner beklagar det. Snälla, förlåt oss!”
När officeren invänder att det ju inte var Moore som skickade iväg honom och de andra till Irak, får han svaret:
”Men jag hittade inte de rätta orden och kunde inte övertyga tillräckligt många. Jag har min del av skulden. Och jag har hjälpt till att betala kalaset. Jag betalar skatt och det betyder att jag fortfarande hjälper till att betala notan. Jag är skyldig”
Ja, vi är många som är medskyldiga kanske -- för att vi inte hittat de rätta orden.
För länge sen läste jag ”De sista breven från Stalingrad”. De var från utmattade, frysande tyska soldater i det belägrade Stalingrad under andra världskriget. En soldat skrev till sina anhöriga, att de kunde glömma att han hade varit en lovande pianist, för han hade förfrusit flera av sina fingrar. En annan skrev till pappa kyrkoherden och bekände sin förlorade tro: ”Gud finns i alla fall inte här i Stalingrad”.
Det gick inte bra för dessa tyska soldater. Av dem som inte dödades hamnade drygt hundra tusen i sovjetisk fångenskap, som bara fem procent av dem överlevde. De allra flesta kom alltså aldrig hem. Det gjorde inte heller breven från Stalingrad. De beslagtogs av den tyska säkerhetstjänsten, eftersom de inte alls var bra för hemmafrontens kampmoral. Breven kom i bokform först efter kriget.
Kanske är det ett framsteg trots allt att krigströtta och desillusionerade soldater får sina synpunkter publicerade redan under sin livstid.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1017) 2005-02-27
Boken består av brev från amerikanska soldater och i några fall från deras anhöriga. Bara i förordet kommer Moore själv till tals. Där medger han att han inte var säker på att han hade rätt när han under Irakkrigets första vecka kritiserade Bush och hans krig. (Själv var jag säker på att om det nu inte fanns några massförstörelsevapen i Irak skulle man säkert ”hitta” några ändå. Där hade jag fel)
Moore berättar att en sjöofficer, som tjänstgjort i Irak, kommer fram till honom på gatan och ber om ursäkt för att han buade, när Moore höll sitt berömda Bush-kritiska tal vid Oscarsgalan. Svaret är typiskt för Michael Moore:
”Nej, du ska inte be mig om ursäkt. Det är jag som bör be dig om ursäkt. Och det amerikanska folket är skyldigt dig och alla andra som tjänstgör där borta en ENORM ursäkt för att vi utsatt er för fara, fast det inte bara var onödigt utan gjordes för att fylla en handfull girigbukars fickor. Jag beklagar, att vi satt ditt liv på spel för den sakens skull och miljoner amerikaner beklagar det. Snälla, förlåt oss!”
När officeren invänder att det ju inte var Moore som skickade iväg honom och de andra till Irak, får han svaret:
”Men jag hittade inte de rätta orden och kunde inte övertyga tillräckligt många. Jag har min del av skulden. Och jag har hjälpt till att betala kalaset. Jag betalar skatt och det betyder att jag fortfarande hjälper till att betala notan. Jag är skyldig”
Ja, vi är många som är medskyldiga kanske -- för att vi inte hittat de rätta orden.
För länge sen läste jag ”De sista breven från Stalingrad”. De var från utmattade, frysande tyska soldater i det belägrade Stalingrad under andra världskriget. En soldat skrev till sina anhöriga, att de kunde glömma att han hade varit en lovande pianist, för han hade förfrusit flera av sina fingrar. En annan skrev till pappa kyrkoherden och bekände sin förlorade tro: ”Gud finns i alla fall inte här i Stalingrad”.
Det gick inte bra för dessa tyska soldater. Av dem som inte dödades hamnade drygt hundra tusen i sovjetisk fångenskap, som bara fem procent av dem överlevde. De allra flesta kom alltså aldrig hem. Det gjorde inte heller breven från Stalingrad. De beslagtogs av den tyska säkerhetstjänsten, eftersom de inte alls var bra för hemmafrontens kampmoral. Breven kom i bokform först efter kriget.
Kanske är det ett framsteg trots allt att krigströtta och desillusionerade soldater får sina synpunkter publicerade redan under sin livstid.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1017) 2005-02-27
söndag, februari 20
VADÅ? SWINEMÜNDE OCH PFORZHEIM?
För en vecka sen var det 60-årsdagen av Dresdens förintelse. Det uppmärksammades av våra medier. På flera håll jämfördes Dresdens öde med Coventrys, som i november 1940 bombades av Luftwaffe. Den jämförelsen haltar litegrann. Coventry var en vapensmedja och vid bombningen slogs ett dussintal fabriker ut. Det tyska flyget siktade på dessa fabriker. Dresden var en kulturstad, i februari 1945 full av hundratusentals flyktingar från öster. Vid bombningen av Dresden och andra tyska städer var siktet inställt på stadskärnorna, de mest tätbefolkade delarna av städerna.
I Coventry omkom 380 människor, illa nog. För Dresden finns inga exakta uppgifter på grund av de många flyktingarna. Minst 35 000 döda säger en historiker, 60 000 till 100 000 gissar en annan. Vid 50-årsminnet 1995 sade den specielle radiohistorikern Hans Villius: ”Det var en ren terrorbombning". När reportern uttryckte förvåning över att man inte fick reda på sådant i böcker, filmer och andra medier, svarade Villius: "Nej, det får man inte. Och det beror ju på att det är segrarna som skriver historia, och segrarna undanhåller också det som talar emot dom själva".
Vem känner i dag till Usedom, en nordtysk ö som en gång tillhörde Sverige. Det var där Gustav II Adolfs armé landsteg 1630 för att sedan i arton år förhärja Tyskland och Tjeckien På östra Usedom låg staden Swinemünde, Nu är staden polsk och heter Swinoujscie.
1998 besökte jag ön Usedom och hittade också kullen Golm. Där finns en massgrav, som är nästan totalt okänd. Den innehåller de omkring 20 000 offren för ett bombangrepp på Swinemünde den 12 mars 1945, alltså en månad efter Dresden. Det var 650 allierade plan som vräkte bomber över staden. Det blev en massaker på civila bland annat därför att liksom i Dresden fanns också här många flyktingar. Just den dagen hade 5000-tonnaren Andros angjort Swinemündes hamn. Den hade 2000 flyktingar från Ostpreussen ombord. Just när de skulle gå iland kom angreppet. 570 av passagerarna dödades.
En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.
Människor som försökte ta sig ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts.
Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna bränna ihjäl var fjärde Pforzheimbo, omkring 17 000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".
Hade världsopinionen känt till den här bombterrorn för 60 år sen hade kanske många människor i Korea, Vietnam, Kambodja, Panama, Jugoslavien och Irak sluppit samma öde.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-02-20
I Coventry omkom 380 människor, illa nog. För Dresden finns inga exakta uppgifter på grund av de många flyktingarna. Minst 35 000 döda säger en historiker, 60 000 till 100 000 gissar en annan. Vid 50-årsminnet 1995 sade den specielle radiohistorikern Hans Villius: ”Det var en ren terrorbombning". När reportern uttryckte förvåning över att man inte fick reda på sådant i böcker, filmer och andra medier, svarade Villius: "Nej, det får man inte. Och det beror ju på att det är segrarna som skriver historia, och segrarna undanhåller också det som talar emot dom själva".
Vem känner i dag till Usedom, en nordtysk ö som en gång tillhörde Sverige. Det var där Gustav II Adolfs armé landsteg 1630 för att sedan i arton år förhärja Tyskland och Tjeckien På östra Usedom låg staden Swinemünde, Nu är staden polsk och heter Swinoujscie.
1998 besökte jag ön Usedom och hittade också kullen Golm. Där finns en massgrav, som är nästan totalt okänd. Den innehåller de omkring 20 000 offren för ett bombangrepp på Swinemünde den 12 mars 1945, alltså en månad efter Dresden. Det var 650 allierade plan som vräkte bomber över staden. Det blev en massaker på civila bland annat därför att liksom i Dresden fanns också här många flyktingar. Just den dagen hade 5000-tonnaren Andros angjort Swinemündes hamn. Den hade 2000 flyktingar från Ostpreussen ombord. Just när de skulle gå iland kom angreppet. 570 av passagerarna dödades.
En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.
Människor som försökte ta sig ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts.
Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna bränna ihjäl var fjärde Pforzheimbo, omkring 17 000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".
Hade världsopinionen känt till den här bombterrorn för 60 år sen hade kanske många människor i Korea, Vietnam, Kambodja, Panama, Jugoslavien och Irak sluppit samma öde.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-02-20
söndag, februari 13
DRESDEN 13 FEB 1945, EN MASSAKER PÅ CIVILA
I tre veckor hade den schlesiske bonden Franz Gehmann varit på flykt. Han höll tömmarna med vänster hand. Sin högra arm hade han förlorat på östfronten.
Med på vagnen var hans fru Gertrud och deras tre barn: sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter umbäranden i kyla och snö.
Nu vid tre-tiden den 13 februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen bröt plötsligt igenom molnen denna kulna vinterdag, och de såg hur stadens många kyrktorn glänste till i fjärran.
Samtidigt men tio mil österut stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan varit på flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta, att hennes make dödats på västfronten.
Fullpackade flyktingtåg rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon till sist äntra en överfull tågkupé.
Vid fem-tiden samma dag lyfte 243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras mål Dresden.
x x x
Vid tio-tiden samma kväll tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.
Franz Gehmanns hade bäddat ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker, liksom skolorna och Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna. Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter kl 22 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i brand.
Med sitt barn rusade Maria ut ur tåget och tryckte sig mot en brant banvall. Franz och hans familj kröp under sin vagn. De överlevde.
Tre timmar senare, halv-två på natten, kom nästa angrepp. 529 fyrmotoriga brittiska bombplan siktade in sig på de mörka, inte brinnande delarna av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
x x x
I sin dödsångest hörde Franz’ familj, där de tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde höras mellan explosionerna.
Utan att Franz hann hindra det tog hans fru i panik ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han såg, hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade människor ut på gator, vilkas asfalt klibbade vid deras fötter. Maria sprang genom eldsflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig henne, men när hon helt utmattad vågade stanna till, såg hon att flickan var död. Hon bar liket med sig genom det som återstod av staden.
x x x
Följande morgon såg Franz Gehmann en kvinna, som med sina händer försökte krafsa upp en grop i den kalla jorden. Själv hade han lyckats hitta resterna av sina döda anhöriga och redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Marias dotter, lilla Gisela Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och hennes ettåriga barn.
Några timmar senare kom det tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska ”flygande fästningar” ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd flyktingarna längs Elbe.
x x x
Flera bedömare anser att Dresdens öde var i nivå med Hiroshimas. 135 000 döda är en vanlig siffra. De försiktiga uppger minst 40 000.
Liksom Hiroshima var Dresden av ringa militär betydelse. Men de enorma bombningarna av Tyskland drabbade mestadels civila, medan till exempel transportsystemet till koncentrationslägren ansågs militärt alltför oviktigt för att ge sig på.
Det tycks ha varit en idé av Churchill, som var utsprunget till massakern. I samband med toppmötet i Jalta behövde han något att imponera på Stalin med. Hans flyggeneraler valde Dresden.
Militärt sett fullgjorde flygarna sin uppgift med utomordentlig skicklighet och framgång. Konsten att framkalla eldstormar hade de utprovat över Hamburg. Först sprängbomber, sen brandbomber –över Dresden fälldes 650 000-- sen sprängbomber igen för att få riktig fart på elden.
Inte nog med att asfalten kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I hundratals för övrigt oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft som blåste in.
Dessa källare kallas ”likgruvor” av Kurt Vonnegut i hans ytterst läsvärda bok ”Slakthus 5”. Han upplevde Dresdens undergång som krigsfånge med uppgift att delta i röjningsarbetet..
Vonnegut skildrar hur han försöker diskutera Dresden med en professor på ett cocktailparty i Chigago:
”Och han berättade för mig om koncentrationslägren och om hur tyskarna hade gjort tvål och ljus på fettet av döda judar, och så vidare. Det enda jag kunde säga var: Jag vet, jag vet, jag vet”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1015) 2005-02-13
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor till krönikan har främst varit:
Günter Böddeker: Die Flüchtlinge. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 (Norstedts 1970)
Texten skrevs ursprungligen som en Pax-krönika redan 1985 och kom sedan med i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”. Slutcitatet från Vonnegut togs med eftersom jag då trodde på att tyskarna gjorde tvål på sina dödade offer. Sedan dess har det visat sig att det var en av krigspropagandans många lögner. Liksom tusentals andra historielärare hade jag i berömvärt antinazistiskt nit (källkritiken var inte lika berömvärd) lärt ut denna historieförfalskning till många årskullar tonåringar
Att det är nödvändigt att påminna om Dresden beror främst på att denna form av hänsynslös krigföring mot civila sedan dess tillämpats lite varstans i världen, mestadels av västmakterna. Därför är den inte heller pestflaggad eller förklarad som krigsförbrytelse och många även i Sverige kan ha svårt att tillgodogöra sig min kritik. Men förutom tyskar och japaner kan koreaner, vietnameser, kambodjaner, panamabor, serber, irakier och många andra det. ÅS
Med på vagnen var hans fru Gertrud och deras tre barn: sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter umbäranden i kyla och snö.
Nu vid tre-tiden den 13 februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen bröt plötsligt igenom molnen denna kulna vinterdag, och de såg hur stadens många kyrktorn glänste till i fjärran.
Samtidigt men tio mil österut stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan varit på flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta, att hennes make dödats på västfronten.
Fullpackade flyktingtåg rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon till sist äntra en överfull tågkupé.
Vid fem-tiden samma dag lyfte 243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras mål Dresden.
x x x
Vid tio-tiden samma kväll tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.
Franz Gehmanns hade bäddat ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker, liksom skolorna och Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna. Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter kl 22 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i brand.
Med sitt barn rusade Maria ut ur tåget och tryckte sig mot en brant banvall. Franz och hans familj kröp under sin vagn. De överlevde.
Tre timmar senare, halv-två på natten, kom nästa angrepp. 529 fyrmotoriga brittiska bombplan siktade in sig på de mörka, inte brinnande delarna av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
x x x
I sin dödsångest hörde Franz’ familj, där de tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde höras mellan explosionerna.
Utan att Franz hann hindra det tog hans fru i panik ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han såg, hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade människor ut på gator, vilkas asfalt klibbade vid deras fötter. Maria sprang genom eldsflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig henne, men när hon helt utmattad vågade stanna till, såg hon att flickan var död. Hon bar liket med sig genom det som återstod av staden.
x x x
Följande morgon såg Franz Gehmann en kvinna, som med sina händer försökte krafsa upp en grop i den kalla jorden. Själv hade han lyckats hitta resterna av sina döda anhöriga och redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Marias dotter, lilla Gisela Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och hennes ettåriga barn.
Några timmar senare kom det tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska ”flygande fästningar” ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd flyktingarna längs Elbe.
x x x
Flera bedömare anser att Dresdens öde var i nivå med Hiroshimas. 135 000 döda är en vanlig siffra. De försiktiga uppger minst 40 000.
Liksom Hiroshima var Dresden av ringa militär betydelse. Men de enorma bombningarna av Tyskland drabbade mestadels civila, medan till exempel transportsystemet till koncentrationslägren ansågs militärt alltför oviktigt för att ge sig på.
Det tycks ha varit en idé av Churchill, som var utsprunget till massakern. I samband med toppmötet i Jalta behövde han något att imponera på Stalin med. Hans flyggeneraler valde Dresden.
Militärt sett fullgjorde flygarna sin uppgift med utomordentlig skicklighet och framgång. Konsten att framkalla eldstormar hade de utprovat över Hamburg. Först sprängbomber, sen brandbomber –över Dresden fälldes 650 000-- sen sprängbomber igen för att få riktig fart på elden.
Inte nog med att asfalten kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I hundratals för övrigt oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft som blåste in.
Dessa källare kallas ”likgruvor” av Kurt Vonnegut i hans ytterst läsvärda bok ”Slakthus 5”. Han upplevde Dresdens undergång som krigsfånge med uppgift att delta i röjningsarbetet..
Vonnegut skildrar hur han försöker diskutera Dresden med en professor på ett cocktailparty i Chigago:
”Och han berättade för mig om koncentrationslägren och om hur tyskarna hade gjort tvål och ljus på fettet av döda judar, och så vidare. Det enda jag kunde säga var: Jag vet, jag vet, jag vet”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1015) 2005-02-13
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor till krönikan har främst varit:
Günter Böddeker: Die Flüchtlinge. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 (Norstedts 1970)
Texten skrevs ursprungligen som en Pax-krönika redan 1985 och kom sedan med i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”. Slutcitatet från Vonnegut togs med eftersom jag då trodde på att tyskarna gjorde tvål på sina dödade offer. Sedan dess har det visat sig att det var en av krigspropagandans många lögner. Liksom tusentals andra historielärare hade jag i berömvärt antinazistiskt nit (källkritiken var inte lika berömvärd) lärt ut denna historieförfalskning till många årskullar tonåringar
Att det är nödvändigt att påminna om Dresden beror främst på att denna form av hänsynslös krigföring mot civila sedan dess tillämpats lite varstans i världen, mestadels av västmakterna. Därför är den inte heller pestflaggad eller förklarad som krigsförbrytelse och många även i Sverige kan ha svårt att tillgodogöra sig min kritik. Men förutom tyskar och japaner kan koreaner, vietnameser, kambodjaner, panamabor, serber, irakier och många andra det. ÅS
söndag, februari 6
MILITARISM, RASISM och FOLKE BERNADOTTE
En gång i världen fick jag av svenska staten gedigen utbildning i rasism. Den varade i hela femton månader. Den följdes upp med att jag förde befäl över ett 40-tal man i samma disciplin. Den slutade dock i vanära med en månads fängelse, när jag vägrade att fortsätta i branschen.
Militär utbildning går ut på att man på effektivaste sätt skall lära sig döda folk från ett annat land. Mina anhöriga var stolta över mig, för jag var sedan barnsben riktigt duktig i att hantera gevär och andra vapen. Krig innebär massmördande av ett annat lands människor. Så vad är militarism och krig annat än den extremaste rasism. Redan under andra världskriget var hälften av de ungefär 50 miljonerna dödade civila, det vill säga barn, kvinnor och obeväpnade män. I krigen sedan dess har andelen civila offer ökat.
De länder som tillsammans förfogar över 30 000 kärnvapen vill jag inte nämna vid namn. De fem första av dem är ju beundrade segrare i andra världskriget och flera av dem är ju så ”goda” och demokratiska och fördömer så vackert folkmord. Fast vad är kärnvapen, om inte förberedelse till folkmord, ja i värsta fall till utplånande av allt mänskligt liv. Snacka om förintelse och rasism!
På gamla dar har jag faktiskt återfallit i rasism. De senaste åren har jag på Succékanalen 91,4 släppt fram hundratals historier som beskriver människor med en viss hårfärg som ovanligt töntiga och korkade. Det började för nio år sen när en systerson kom hem från det sydfranska universitetet i Montpellier. Och sen har det fortsatt i en aldrig sinande ström av rasistiska skämt.
Jag talar om blondinhistorier. Visst har jag fått kritik från feministiskt håll ibland. Men den är lätt att bemöta med att vi på Tyresöradion också berättar massor av historier om superkorkade killar och gubbar. Att det konsekvent varit blonda människor vi förnedrat har ingen klagat på. Häxpressen –eller vad våra dagars Der Stürmer nu heter?-- borde egentligen ta oss i örat, men den etablerade antirasismen är selektiv.
De senaste dagarna har det i Dagens Nyheter och i Sveriges Radios ”Studio Ett” varit en debatt om bland annat rasism. Det handlar om Sverige för 60 år sen. En historiker med känsla för det medialt gångbara har berättat om en bok hon snart är klar med. Hon heter Ingrid Lomfors och skriver kritiskt om Folke Bernadottes vita bussar i slutet av andra världskriget.
Bernadottes expedition räddade bevisligen 17 000 människor från nazistiska koncentrationsläger under 45 dagar i slutet av andra världskriget. De flesta var skandinaviska medborgare, både judar och icke-judar. Den största gruppen verkar dock ha varit polska kvinnor, de flesta av dem judinnor.
Men under två dagar skall bussarna och lastbilarna också ha använts till att evakuera fångar från det ena lägret till det andra och det är Lomfors’ moraliskt upprörd över. Hon menar att svenskarna gjorde skillnad på människor och ömkar dem som inte de vita bussarna hade kapacitet att rädda. Javisst, det var synd att Röda korset inte kunde rädda dem alla. Av dem som inte räddades dog många i det kaotiska slutskedet av kriget.
Lomfors nämner i diskussionen dock inte de 7000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades i Neustadtbukten ombord på båtarna Cap Arcona och Thielbeck den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död. Inte heller nämner hon de kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück, vilka liksom den svenske chauffören Erik Ringman dödades i de vita Röda korsfordonen ett par veckor tidigare. Det är inte särskilt tacksamt för trendkänsliga att påminna om dessa och många andra offer för det bragdomsusade brittiska flygets onödiga terroranfall.
Ingrid Lomfors skriver om fransmän, som sörjer sina anhöriga, vilka inte blev räddade av svenskarna utan dog i slutet av kriget. Känner hon till den franska familjen Sérot? Den 17 september 1948 satt överste André Sérot i en bil i Jerusalem tillsammans med Folke Bernadotte. Båda var där på FN:s uppdrag. Överste Sérot hade satt sig i baksätet bredvid Bernadotte för att tacka denne för att de vita bussarna hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau. Israeliska nationalister dödade den dagen Bernadotte med sex skott. Sérot träffades av arton kulor, blev nästan skjuten i bitar.
Hur många svenskar känner i dag till mordet på Bernadotte, då FN:s chefsmedlare? Knappast någon vet att det utfördes av en liga under ledning av Yitsak Shamir, som sedan blev Israels ledande politiker på 1980-talet. Och får man tro Kati Martons bok ”Döden i Jerusalem” hade samma gäng under andra världskriget kontaktat nazisterna för att erbjuda hjälp mot den gemensamma fienden England, som då ockuperade Palestina.
Bernadotte och Sérot hade oturen att mördas av folk, som vi inte bör skuldbelägga. Det är alltså inte konstigt att Bernadottes eftermäle gång på gång har innehållit grova lögner. Lomfors hänvisar rentav till den brittiska historikern Hugh Trevor Roper. Denne godtog till och med det brev som Himmlers välgörare Felix Kersten förfalskade för att brännmärka Bernadotte som nazist och antisemit.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1014) 2005-02-06
(”Folke Bernadottes död och eftermäle” var titeln på ett halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4, som sändes december 1998. Intresserade kan få det via e-post eller vanlig post)
Militär utbildning går ut på att man på effektivaste sätt skall lära sig döda folk från ett annat land. Mina anhöriga var stolta över mig, för jag var sedan barnsben riktigt duktig i att hantera gevär och andra vapen. Krig innebär massmördande av ett annat lands människor. Så vad är militarism och krig annat än den extremaste rasism. Redan under andra världskriget var hälften av de ungefär 50 miljonerna dödade civila, det vill säga barn, kvinnor och obeväpnade män. I krigen sedan dess har andelen civila offer ökat.
De länder som tillsammans förfogar över 30 000 kärnvapen vill jag inte nämna vid namn. De fem första av dem är ju beundrade segrare i andra världskriget och flera av dem är ju så ”goda” och demokratiska och fördömer så vackert folkmord. Fast vad är kärnvapen, om inte förberedelse till folkmord, ja i värsta fall till utplånande av allt mänskligt liv. Snacka om förintelse och rasism!
På gamla dar har jag faktiskt återfallit i rasism. De senaste åren har jag på Succékanalen 91,4 släppt fram hundratals historier som beskriver människor med en viss hårfärg som ovanligt töntiga och korkade. Det började för nio år sen när en systerson kom hem från det sydfranska universitetet i Montpellier. Och sen har det fortsatt i en aldrig sinande ström av rasistiska skämt.
Jag talar om blondinhistorier. Visst har jag fått kritik från feministiskt håll ibland. Men den är lätt att bemöta med att vi på Tyresöradion också berättar massor av historier om superkorkade killar och gubbar. Att det konsekvent varit blonda människor vi förnedrat har ingen klagat på. Häxpressen –eller vad våra dagars Der Stürmer nu heter?-- borde egentligen ta oss i örat, men den etablerade antirasismen är selektiv.
De senaste dagarna har det i Dagens Nyheter och i Sveriges Radios ”Studio Ett” varit en debatt om bland annat rasism. Det handlar om Sverige för 60 år sen. En historiker med känsla för det medialt gångbara har berättat om en bok hon snart är klar med. Hon heter Ingrid Lomfors och skriver kritiskt om Folke Bernadottes vita bussar i slutet av andra världskriget.
Bernadottes expedition räddade bevisligen 17 000 människor från nazistiska koncentrationsläger under 45 dagar i slutet av andra världskriget. De flesta var skandinaviska medborgare, både judar och icke-judar. Den största gruppen verkar dock ha varit polska kvinnor, de flesta av dem judinnor.
Men under två dagar skall bussarna och lastbilarna också ha använts till att evakuera fångar från det ena lägret till det andra och det är Lomfors’ moraliskt upprörd över. Hon menar att svenskarna gjorde skillnad på människor och ömkar dem som inte de vita bussarna hade kapacitet att rädda. Javisst, det var synd att Röda korset inte kunde rädda dem alla. Av dem som inte räddades dog många i det kaotiska slutskedet av kriget.
Lomfors nämner i diskussionen dock inte de 7000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades i Neustadtbukten ombord på båtarna Cap Arcona och Thielbeck den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död. Inte heller nämner hon de kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück, vilka liksom den svenske chauffören Erik Ringman dödades i de vita Röda korsfordonen ett par veckor tidigare. Det är inte särskilt tacksamt för trendkänsliga att påminna om dessa och många andra offer för det bragdomsusade brittiska flygets onödiga terroranfall.
Ingrid Lomfors skriver om fransmän, som sörjer sina anhöriga, vilka inte blev räddade av svenskarna utan dog i slutet av kriget. Känner hon till den franska familjen Sérot? Den 17 september 1948 satt överste André Sérot i en bil i Jerusalem tillsammans med Folke Bernadotte. Båda var där på FN:s uppdrag. Överste Sérot hade satt sig i baksätet bredvid Bernadotte för att tacka denne för att de vita bussarna hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau. Israeliska nationalister dödade den dagen Bernadotte med sex skott. Sérot träffades av arton kulor, blev nästan skjuten i bitar.
Hur många svenskar känner i dag till mordet på Bernadotte, då FN:s chefsmedlare? Knappast någon vet att det utfördes av en liga under ledning av Yitsak Shamir, som sedan blev Israels ledande politiker på 1980-talet. Och får man tro Kati Martons bok ”Döden i Jerusalem” hade samma gäng under andra världskriget kontaktat nazisterna för att erbjuda hjälp mot den gemensamma fienden England, som då ockuperade Palestina.
Bernadotte och Sérot hade oturen att mördas av folk, som vi inte bör skuldbelägga. Det är alltså inte konstigt att Bernadottes eftermäle gång på gång har innehållit grova lögner. Lomfors hänvisar rentav till den brittiska historikern Hugh Trevor Roper. Denne godtog till och med det brev som Himmlers välgörare Felix Kersten förfalskade för att brännmärka Bernadotte som nazist och antisemit.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1014) 2005-02-06
(”Folke Bernadottes död och eftermäle” var titeln på ett halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4, som sändes december 1998. Intresserade kan få det via e-post eller vanlig post)
söndag, januari 30
DET FINNS EN TUFF FREDSRÖRELSE
Åsa Linderborg och Erik Wijk beklagar med rätta (AB 2005-01-25) att det svenska motståndet mot det amerikanska kriget i Irak är svagt. De påpekar, att inte ens fredsrörelsen är på hugget i den frågan. Bland annat påminner de om att Svenska Freds inte stödde jättedemonstrationen den 15 februari 2003 mot det annalkande kriget. Även Kristna Freds får sig en släng av sleven. Fredsrörelsen har ”förvandlats från folklig proteströrelse till en maktens rådgivare”, heter det generaliserande.
Fullt så illa och entydigt är det dock inte. Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) har i många år varit Svenska Freds’ mest aktiva lokalförening. Den deltog mycket aktivt i protesterna och demonstrationerna både före och efter det angloamerikanska anfallet på Irak. Dess Radio Tuff, som i tjugo år gjort skäl för sitt namn, har regelbundet gisslat det amerikanska kriget. Det har inte bara skett med egna uttalanden utan med hjälp av rapportörer från olika delar av landet, ja, till och med från Irak, Indien, USA och Nya Zeeland.
Dessutom har Radio Tuff envetet påmint om resultatet av ett annat anfallskrig, det mot Jugoslavien för fem år sedan. Angriparna utgav sig för att vilja förhindra etnisk rensning. Kriget ledde i stället till just folkfördrivning, fast av Kosovos serber. Men de tillhör det lilla europeiska land som anfölls av världens mest rustade militärallians, Nato. Därför ska de inte ömkas. Men det gör Radio Tuff och fortsätter därför att vara eterns dissidenter.
Därmed fullföljs traditionen från de år denna radio källkritiskt avslöjade alla medieskrönorna om sovjetiska ubåtar i våra vatten. Då fick Radio Tuff skäll inte bara från högerns och mittfårans alla trendnissar utan också från en del Sovjetkritiker till vänster, vilkas verklighetsuppfattning grumlades av deras ideologi. Alla dessa teg sedan, när ubåtsbubblorna sprack på 1990-talet.
-------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 1013) 2005-01-30
Fullt så illa och entydigt är det dock inte. Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) har i många år varit Svenska Freds’ mest aktiva lokalförening. Den deltog mycket aktivt i protesterna och demonstrationerna både före och efter det angloamerikanska anfallet på Irak. Dess Radio Tuff, som i tjugo år gjort skäl för sitt namn, har regelbundet gisslat det amerikanska kriget. Det har inte bara skett med egna uttalanden utan med hjälp av rapportörer från olika delar av landet, ja, till och med från Irak, Indien, USA och Nya Zeeland.
Dessutom har Radio Tuff envetet påmint om resultatet av ett annat anfallskrig, det mot Jugoslavien för fem år sedan. Angriparna utgav sig för att vilja förhindra etnisk rensning. Kriget ledde i stället till just folkfördrivning, fast av Kosovos serber. Men de tillhör det lilla europeiska land som anfölls av världens mest rustade militärallians, Nato. Därför ska de inte ömkas. Men det gör Radio Tuff och fortsätter därför att vara eterns dissidenter.
Därmed fullföljs traditionen från de år denna radio källkritiskt avslöjade alla medieskrönorna om sovjetiska ubåtar i våra vatten. Då fick Radio Tuff skäll inte bara från högerns och mittfårans alla trendnissar utan också från en del Sovjetkritiker till vänster, vilkas verklighetsuppfattning grumlades av deras ideologi. Alla dessa teg sedan, när ubåtsbubblorna sprack på 1990-talet.
-------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 1013) 2005-01-30
söndag, januari 23
ACK BIGGLES, VARFÖR VAR DU SÅ FIKTIV?
Vi var en hel generation pojkar som präglades av att läsa böckerna om Biggles. Han var ett engelskt flygaress, som i alla krig kämpade hjältemodigt och renhårigt, ja nästan humoristiskt. Tyvärr har jag förlorat min barnatro på honom
Men jag gillar fortfarande engelsmän. De är i regel hyggliga människor, i varje fall inte sämre än amerikaner, fransmän, tyskar, ryssar, svenskar med flera. Och deras deckare på TV är överlägsna amerikanska thrillers, deras TV-komedier mycket roligare än amerikanska. Eftersom nästan alla utländska program i vår svenska TV görs i England eller USA finns det nästan ingenting annat att jämföra med. I en mindre fjäskande tid brukade man kalla sånt för kulturimperialism.
Nu blir vi chockerade över bilderna på den grymma och förnedrande brittiska behandlingen av irakiska fångar. De stämmer ju inte alls med floden av heroiska skildringar i film, TV och böcker. Inte minst i England är man omedveten om alla de egna förbrytelserna. Ändå borde alla lätt kunna inse, att England inte lade under sig en fjärdedel av världens folk och landyta enbart med hjälp av människokärlek och ädelmod.
BRITTERNA I KOLONIERNA
Tänk om indier, araber, afrikaner, tyskar eller ryssar skulle börja göra film efter film om alla brittiska brott genom tiderna! En TV-serie kanske om den enormt lukrativa triangelhandeln, vars ena ben var slavhandeln från Afrika till Nordamerika. Eller en annan serie på basis av historikern Mike Davis’ bok Late Victorian Holocaust. Han hävdar, att 60 miljoner människor i kolonierna grymt svalt ihjäl under 1800-talet till följd av kolonialherrarnas härjningar.
Varför får vi aldrig någon medieskildring av de första koncentrationslägren? Spanjorerna var först ute redan på 1890-talets Kuba. England var god tvåa. Under boerkriget kring sekelskiftet 1900 mötte de brittiska erövrarna oväntat motstånd. Deras ÖB Herbert Kitchener, sedermera krigsminister under början av första världskriget, inledde då en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes medan deras invånare släpades iväg till dödsläger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var 22 000 barn.
Churchill var med redan under boerkriget. Sedan blev han vald till 1900-talets mest populäre statsman. Att han rekommenderade gaskrig mot irakier och andra och hade talat om ”den brittiska rasens överlägsenhet” och att ”en starkare och överlägsen ras” enligt honom hade rätt att kuva främmande folk, tycks inte ha legat honom i fatet.
TERRORBOMBNINGARNA
Det har inte varit ont om skildringar av de tyska bombningarna av engelska städer under andra världskriget. De var gräsliga nog, men de brittiska bombmattorna mot civila tyska befolkningscentra var tiofalt värre. När ska vi få en TV-serie byggd på historikern Jörg Friedrichs bok Der Brand? Titeln anspelar på att hundratusentals tyskar kremerades levande i Hamburg, Dresden, Darmstadt, Kassel, Pforzheim med flera städer.
För svenska filmare skulle händelserna i norra Tyskland i slutet av andra världskriget kunna vara av stort dramatiskt intresse – om inte ämnet vore så politiskt inkorrekt. Det var då som Bernadotte-expeditionens vita bussar och lastbilar räddade tiotusentals fångar från tyska koncentrationsläger till Danmark och Sverige. Ett par veckor före krigsslutet rörde sig en svensk lastbilskolonn norrut mot Lübeck med hundratals kvinnor från Ravensbrück ombord. Det gick långsamt, en mil i timmen, för vägarna var fulla av flyktingar och utbrända vrak. Hela tiden anfölls flyktingarna av brittiskt flyg. Den svenska sjuksköterskan Margareta Björcke berättade:
"Man måste nog med egna ögon ha sett hur jaktflygarna träffsäkert prickade flyktingar i hästskrindor för att fatta det fullkomligt hänsynslösa i detta slags krigföring”.
Det var en solig dag och från luften syntes mycket väl de jättestora röda kors och svenska flaggor bilarna var markerade med. Ändå angreps de av brittiskt flyg. Många av de före detta koncentrationslägerfångarna dödades liksom den svenske chauffören Erik Ringman. (Vem känner till honom som gav sitt liv för att rädda fångar?) Bredvid honom satt den unge löjtnanten Gösta Hallquist, som 1995 publicerade sin dagbok om händelserna. Själv blev Hallquist svårt skallskadad, men räddades till livet av en hängiven tysk läkare, doktor Zehrer i Schwerin, en stad som på grund av de ständiga flygattackerna då snarare var ett jättelikt sjukhus.
Den tragiska höjdpunkten på denna brittiska bombterror kom tre dagar efter Hitlers död. Då dödades i en attack av det bragdomsusade Royal Air Force 7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten, en av de största katastroferna i Östersjöns historia. Bara några timmar senare erövrades staden Neustadt av brittiska marktrupper. Ordentligt omskolade tyska historiker påpekar att britterna uppförde sig väl. Av de tyskor de våldtog i Neustadt mördade de bara en enda, en femtonårig flicka.
DE BRITTISKA FÅNGLÄGREN FÖR TYSKAR
Ja, det verkar som om britterna var mindre hårdföra ockupanter och fångvaktare än andra segrare. Men allting är relativt. 2001 publicerades historikern och före detta BBC-medarbetaren Patricia Meehans bok ”A Strange Enemy People. Germans Under the British 1945-50.” Där berättas om tortyr, misshandel, brutala förhörsmetoder och våldtäkter i de många brittiska lägren för tyska fångar, som internerades utan rättegång bara för att de ansågs ”farliga för ockupationen och dess mål”
De tyska fångarna blev utmärglade av hungerransoner och mjukades ytterligare upp genom strålkastare och hög värme i cellerna. En modig brittisk biskop vågade påpeka:
"De blir grymt slagna, sparkade och så misshandlade att märkena syns flera veckor efteråt.”
Men min barndoms idol Biggles var i alla fall en ädel engelsman. Så synd att han var helt fiktiv!
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1012) 2005-01-23
Men jag gillar fortfarande engelsmän. De är i regel hyggliga människor, i varje fall inte sämre än amerikaner, fransmän, tyskar, ryssar, svenskar med flera. Och deras deckare på TV är överlägsna amerikanska thrillers, deras TV-komedier mycket roligare än amerikanska. Eftersom nästan alla utländska program i vår svenska TV görs i England eller USA finns det nästan ingenting annat att jämföra med. I en mindre fjäskande tid brukade man kalla sånt för kulturimperialism.
Nu blir vi chockerade över bilderna på den grymma och förnedrande brittiska behandlingen av irakiska fångar. De stämmer ju inte alls med floden av heroiska skildringar i film, TV och böcker. Inte minst i England är man omedveten om alla de egna förbrytelserna. Ändå borde alla lätt kunna inse, att England inte lade under sig en fjärdedel av världens folk och landyta enbart med hjälp av människokärlek och ädelmod.
BRITTERNA I KOLONIERNA
Tänk om indier, araber, afrikaner, tyskar eller ryssar skulle börja göra film efter film om alla brittiska brott genom tiderna! En TV-serie kanske om den enormt lukrativa triangelhandeln, vars ena ben var slavhandeln från Afrika till Nordamerika. Eller en annan serie på basis av historikern Mike Davis’ bok Late Victorian Holocaust. Han hävdar, att 60 miljoner människor i kolonierna grymt svalt ihjäl under 1800-talet till följd av kolonialherrarnas härjningar.
Varför får vi aldrig någon medieskildring av de första koncentrationslägren? Spanjorerna var först ute redan på 1890-talets Kuba. England var god tvåa. Under boerkriget kring sekelskiftet 1900 mötte de brittiska erövrarna oväntat motstånd. Deras ÖB Herbert Kitchener, sedermera krigsminister under början av första världskriget, inledde då en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes medan deras invånare släpades iväg till dödsläger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var 22 000 barn.
Churchill var med redan under boerkriget. Sedan blev han vald till 1900-talets mest populäre statsman. Att han rekommenderade gaskrig mot irakier och andra och hade talat om ”den brittiska rasens överlägsenhet” och att ”en starkare och överlägsen ras” enligt honom hade rätt att kuva främmande folk, tycks inte ha legat honom i fatet.
TERRORBOMBNINGARNA
Det har inte varit ont om skildringar av de tyska bombningarna av engelska städer under andra världskriget. De var gräsliga nog, men de brittiska bombmattorna mot civila tyska befolkningscentra var tiofalt värre. När ska vi få en TV-serie byggd på historikern Jörg Friedrichs bok Der Brand? Titeln anspelar på att hundratusentals tyskar kremerades levande i Hamburg, Dresden, Darmstadt, Kassel, Pforzheim med flera städer.
För svenska filmare skulle händelserna i norra Tyskland i slutet av andra världskriget kunna vara av stort dramatiskt intresse – om inte ämnet vore så politiskt inkorrekt. Det var då som Bernadotte-expeditionens vita bussar och lastbilar räddade tiotusentals fångar från tyska koncentrationsläger till Danmark och Sverige. Ett par veckor före krigsslutet rörde sig en svensk lastbilskolonn norrut mot Lübeck med hundratals kvinnor från Ravensbrück ombord. Det gick långsamt, en mil i timmen, för vägarna var fulla av flyktingar och utbrända vrak. Hela tiden anfölls flyktingarna av brittiskt flyg. Den svenska sjuksköterskan Margareta Björcke berättade:
"Man måste nog med egna ögon ha sett hur jaktflygarna träffsäkert prickade flyktingar i hästskrindor för att fatta det fullkomligt hänsynslösa i detta slags krigföring”.
Det var en solig dag och från luften syntes mycket väl de jättestora röda kors och svenska flaggor bilarna var markerade med. Ändå angreps de av brittiskt flyg. Många av de före detta koncentrationslägerfångarna dödades liksom den svenske chauffören Erik Ringman. (Vem känner till honom som gav sitt liv för att rädda fångar?) Bredvid honom satt den unge löjtnanten Gösta Hallquist, som 1995 publicerade sin dagbok om händelserna. Själv blev Hallquist svårt skallskadad, men räddades till livet av en hängiven tysk läkare, doktor Zehrer i Schwerin, en stad som på grund av de ständiga flygattackerna då snarare var ett jättelikt sjukhus.
Den tragiska höjdpunkten på denna brittiska bombterror kom tre dagar efter Hitlers död. Då dödades i en attack av det bragdomsusade Royal Air Force 7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten, en av de största katastroferna i Östersjöns historia. Bara några timmar senare erövrades staden Neustadt av brittiska marktrupper. Ordentligt omskolade tyska historiker påpekar att britterna uppförde sig väl. Av de tyskor de våldtog i Neustadt mördade de bara en enda, en femtonårig flicka.
DE BRITTISKA FÅNGLÄGREN FÖR TYSKAR
Ja, det verkar som om britterna var mindre hårdföra ockupanter och fångvaktare än andra segrare. Men allting är relativt. 2001 publicerades historikern och före detta BBC-medarbetaren Patricia Meehans bok ”A Strange Enemy People. Germans Under the British 1945-50.” Där berättas om tortyr, misshandel, brutala förhörsmetoder och våldtäkter i de många brittiska lägren för tyska fångar, som internerades utan rättegång bara för att de ansågs ”farliga för ockupationen och dess mål”
De tyska fångarna blev utmärglade av hungerransoner och mjukades ytterligare upp genom strålkastare och hög värme i cellerna. En modig brittisk biskop vågade påpeka:
"De blir grymt slagna, sparkade och så misshandlade att märkena syns flera veckor efteråt.”
Men min barndoms idol Biggles var i alla fall en ädel engelsman. Så synd att han var helt fiktiv!
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1012) 2005-01-23
söndag, januari 9
BÄTTRE TÄNDA ETT LJUS ÄN....
Det var länge sen jag njöt av julen. December är en förfärlig månad, mörk och stressig. Varje år slår julhandeln nya rekord, men det är nog fler än jag som inte blir lyckligare av nya prylar. Vintern är ju jättetrevlig för barn och turister men jag är ingetdera. Visst, detta är gubbgnäll och jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Dessutom är gnäll tacksamt att framföra. Inte minst är det medialt. Men det finns ett kinesiskt ordspråk som är värt att upprepa:
”Bättre att tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret”
Det är visa ord i denna deppiga tid. Faktum är att vi reagerar mycket bättre och mera solidariskt på några få ord av uppmuntran än av alla dessa pekpinnar. Trots att jag inte är överkänslig och verkligen inte purung, är jag beroende av positiv förstärkning från medmänniskor för att fortsätta med att jobba i Tuff. Det räcker med ett par glada utrop och instämmanden på e-posten för att sätta i gång mig.
FADER JOE, EN KLOK JESUIT
Här i Radio Tuff är vi för all del ofta kritiska. Men ett stående inslag som vi börjar varje sändning med är ”veckans rosor”, som vi utdelar rundhänt. I dagens sändning fick bland andra Al Burke en ros. Han sköter Nordic News Network (NNN) och det senaste han skickade handlade om Joseph Mulligan, en radikal jesuitpräst som av fredspolitiska skäl suttit i amerikanskt fängelse. Fader Joe ger bland annat råd om hur vi skall fortsätta kampen för fred och solidaritet. Han varnar för att man lätt blir för deprimerad och handlingsförlamad om man bara fokuserar på orättvisor och elände. Hans sjätte och sista råd lyder:
”Fundera på framgångar och misslyckanden, fira de förra och lär av de senare”
Det är klokt sagt. I stället för att bara dystert fundera över den stigande medelåldern på de över 400 Tuff-medlemmarna ska jag tänka på gymnasisterna Johanna, Matilda och Nanny, som under ett par år jobbat in över 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Eller på de skolor som ännu genom dagsverken och annat stöder dessa projekt. I stället för att bara bekymra mig för att den frivilligt arbetande föreningen Tuff nu har usel ekonomi, ska jag tänka på de solidariska människor som de senaste två månaderna skänkt över 16 000 kr för att rädda Tuff-lokalen och Radio Tuff. Och i stället för att tänka på den köpgalna konsumismen före jul ska jag berömma den omfattande givmildhet som många svenskar nu visat till förmån för havsvågornas offer i Asien.
INVESTERINGAR OCH KATASTROFHJÄLP
Här har jag en bekännelse att göra. Jag gav inte ett öre till de stora hjälporganisationerna, dit så många andra skickade sammanlagt hundratals miljoner kr. I stället skickade jag återigen 500 kr till Tuffs postgiro, 16 01 37 – 6.
Var det för att vara motvalls eller för att visa vilken fanatisk lokalpatriot jag är? Nej, faktiskt inte. Det var av rationella skäl –inbillar jag mig i varje fall. Det ska jag försöka förklara:
Under de 35 år Tuff har varit engagerad i samarbete med indiska partners har många svenska skolor gjort enastående insatser för att finansiera bra och ekonomiskt snåla projekt. Då och då har medierna utförligt skildrat akuta svältkatastrofer, epidemier, jordbävningar och andra gräsligheter som drabbat människor i tredje världen. Alla mentalt friska blir då starkt påverkade och känner medlidande. Inte minst ungdomar påverkas och de har då undrat om vi inte borde samla in pengar till den akuta nöden i stället för att förbättra förutsättningarna för tiotusentals fattiga indiska barn.
Det jag brukade svara på detta hade faktiskt att göra med skillnaden på vad ekonomerna kallar konsumtion och investeringar. Först påpekade jag att katastrofhjälp var jättebra, i varje fall många gånger bättre än ingen hjälp alls. Å andra sidan: De skolor och böcker vi finansierade i Indien kunde användas av många årgångar indiska elever till viktig undervisning och kunskap. Genom de hundratals brunnarna kunde hundratusentals fattiga bybor i åratal få vatten, faktiskt en bristvara på många ställen i tredje världen. Genom dammar fick tribal-befolkningen uppe i bergiga Dharampur möjligheter till konstbevattning, vilket ökade deras annars blygsamma skördar. Genom vallarna på sluttningarna förhindrades jorden under monsunen att spolas bort och bli obrukbar för odling. Genom metangasverk slapp man i skolor öka skogsskövlingen, eftersom ved inte behövdes. Den stora medicinfabriken Locost i Baroda gav inte bara jobb utan främst billiga mediciner mot sjukdomar som onödigt ofta ökade dödligheten bland de fattiga. Listan kan göras längre. Kort sagt: De Tuff-pengar som satsades på investeringar var på sikt av större betydelse än tillfällig katastrofhjälp.
Tuff har i motsats till de stora organisationerna inga avbränningar i form av löner. Och pengarna hamnar inte i en anonym jättepott utan resultatet av varje bidrag är överskådligt och redovisas noga, inte bara här i Radio Tuff.
PER ANDERS FOGELSTRÖM: ”I STÄLLET FÖR....”
Sedan Annandagen har jag tänkt på Per Anders Fogelström (1917-1998) oftare än vanligt. Han var Svenska Freds’ ordförande 1963-77, Hans många böcker fick massor av läsare. Den som påverkade –och inspirerade-- mig mest var kanske den tunnaste. Den hette ”I stället för atombomb”, som han tillsammans med Roland Morell skrev 1958 som ett konstruktivt inlägg mot de då aktuella planerna på blågula kärnvapen. Där skissade han på ett ”goodwill-försvar”, som ingen stormakt på grund av de politiska kostnaderna skulle våga angripa. Sverige skulle avrusta militärt och bli ”Ambulansen Sverige”, som ryckte ut i världen för att avhjälpa nöd och katastrofer. Synd att vi inte hade ett sådant försvar för ett par veckor sedan utan bara ett militärt, som kostar 40 miljarder kr per år.
Under de senaste två veckorna har snälla svenska skattebetalare i gåvor betalat in ca 500 miljoner kr. Under samma tid har det svenska militära försvaret kostat oss det tredubbla.
Fogelström var en vänlig människa och brukade --bildligt sett-- tända ljus i stället för att förbanna mörkret. Han skrev:
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1010) 2005-01-09
”Bättre att tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret”
Det är visa ord i denna deppiga tid. Faktum är att vi reagerar mycket bättre och mera solidariskt på några få ord av uppmuntran än av alla dessa pekpinnar. Trots att jag inte är överkänslig och verkligen inte purung, är jag beroende av positiv förstärkning från medmänniskor för att fortsätta med att jobba i Tuff. Det räcker med ett par glada utrop och instämmanden på e-posten för att sätta i gång mig.
FADER JOE, EN KLOK JESUIT
Här i Radio Tuff är vi för all del ofta kritiska. Men ett stående inslag som vi börjar varje sändning med är ”veckans rosor”, som vi utdelar rundhänt. I dagens sändning fick bland andra Al Burke en ros. Han sköter Nordic News Network (NNN) och det senaste han skickade handlade om Joseph Mulligan, en radikal jesuitpräst som av fredspolitiska skäl suttit i amerikanskt fängelse. Fader Joe ger bland annat råd om hur vi skall fortsätta kampen för fred och solidaritet. Han varnar för att man lätt blir för deprimerad och handlingsförlamad om man bara fokuserar på orättvisor och elände. Hans sjätte och sista råd lyder:
”Fundera på framgångar och misslyckanden, fira de förra och lär av de senare”
Det är klokt sagt. I stället för att bara dystert fundera över den stigande medelåldern på de över 400 Tuff-medlemmarna ska jag tänka på gymnasisterna Johanna, Matilda och Nanny, som under ett par år jobbat in över 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Eller på de skolor som ännu genom dagsverken och annat stöder dessa projekt. I stället för att bara bekymra mig för att den frivilligt arbetande föreningen Tuff nu har usel ekonomi, ska jag tänka på de solidariska människor som de senaste två månaderna skänkt över 16 000 kr för att rädda Tuff-lokalen och Radio Tuff. Och i stället för att tänka på den köpgalna konsumismen före jul ska jag berömma den omfattande givmildhet som många svenskar nu visat till förmån för havsvågornas offer i Asien.
INVESTERINGAR OCH KATASTROFHJÄLP
Här har jag en bekännelse att göra. Jag gav inte ett öre till de stora hjälporganisationerna, dit så många andra skickade sammanlagt hundratals miljoner kr. I stället skickade jag återigen 500 kr till Tuffs postgiro, 16 01 37 – 6.
Var det för att vara motvalls eller för att visa vilken fanatisk lokalpatriot jag är? Nej, faktiskt inte. Det var av rationella skäl –inbillar jag mig i varje fall. Det ska jag försöka förklara:
Under de 35 år Tuff har varit engagerad i samarbete med indiska partners har många svenska skolor gjort enastående insatser för att finansiera bra och ekonomiskt snåla projekt. Då och då har medierna utförligt skildrat akuta svältkatastrofer, epidemier, jordbävningar och andra gräsligheter som drabbat människor i tredje världen. Alla mentalt friska blir då starkt påverkade och känner medlidande. Inte minst ungdomar påverkas och de har då undrat om vi inte borde samla in pengar till den akuta nöden i stället för att förbättra förutsättningarna för tiotusentals fattiga indiska barn.
Det jag brukade svara på detta hade faktiskt att göra med skillnaden på vad ekonomerna kallar konsumtion och investeringar. Först påpekade jag att katastrofhjälp var jättebra, i varje fall många gånger bättre än ingen hjälp alls. Å andra sidan: De skolor och böcker vi finansierade i Indien kunde användas av många årgångar indiska elever till viktig undervisning och kunskap. Genom de hundratals brunnarna kunde hundratusentals fattiga bybor i åratal få vatten, faktiskt en bristvara på många ställen i tredje världen. Genom dammar fick tribal-befolkningen uppe i bergiga Dharampur möjligheter till konstbevattning, vilket ökade deras annars blygsamma skördar. Genom vallarna på sluttningarna förhindrades jorden under monsunen att spolas bort och bli obrukbar för odling. Genom metangasverk slapp man i skolor öka skogsskövlingen, eftersom ved inte behövdes. Den stora medicinfabriken Locost i Baroda gav inte bara jobb utan främst billiga mediciner mot sjukdomar som onödigt ofta ökade dödligheten bland de fattiga. Listan kan göras längre. Kort sagt: De Tuff-pengar som satsades på investeringar var på sikt av större betydelse än tillfällig katastrofhjälp.
Tuff har i motsats till de stora organisationerna inga avbränningar i form av löner. Och pengarna hamnar inte i en anonym jättepott utan resultatet av varje bidrag är överskådligt och redovisas noga, inte bara här i Radio Tuff.
PER ANDERS FOGELSTRÖM: ”I STÄLLET FÖR....”
Sedan Annandagen har jag tänkt på Per Anders Fogelström (1917-1998) oftare än vanligt. Han var Svenska Freds’ ordförande 1963-77, Hans många böcker fick massor av läsare. Den som påverkade –och inspirerade-- mig mest var kanske den tunnaste. Den hette ”I stället för atombomb”, som han tillsammans med Roland Morell skrev 1958 som ett konstruktivt inlägg mot de då aktuella planerna på blågula kärnvapen. Där skissade han på ett ”goodwill-försvar”, som ingen stormakt på grund av de politiska kostnaderna skulle våga angripa. Sverige skulle avrusta militärt och bli ”Ambulansen Sverige”, som ryckte ut i världen för att avhjälpa nöd och katastrofer. Synd att vi inte hade ett sådant försvar för ett par veckor sedan utan bara ett militärt, som kostar 40 miljarder kr per år.
Under de senaste två veckorna har snälla svenska skattebetalare i gåvor betalat in ca 500 miljoner kr. Under samma tid har det svenska militära försvaret kostat oss det tredubbla.
Fogelström var en vänlig människa och brukade --bildligt sett-- tända ljus i stället för att förbanna mörkret. Han skrev:
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1010) 2005-01-09
söndag, januari 2
MORDET PÅ WALLENSTEIN – OCH RESULTATET
Göran Rystad har varit professor i historia vid Lunds universtitet. I höstas kom hans bok ”Politiska mord –det yttersta argumentet. Från Julius Caesar till Martin Luther King”. (Historiska media)
Över ett dussin mord på ledande politiker skildras: Gustav III, Marat, bröderna Kennedy, tsar Alexander II med flera. Jag fäste mig med det för mig mest okända mordet, nämligen på Wallenstein 1634. Hans fullständiga namn var ståtligt: Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein, hertig av Friedland och hertig av Mecklenburg. Friedland var en del av Böhmen (nuvarande Tjeckien) där han växte upp. Mecklenburg i Nordtyskland blev hans byte i hans framgångsrika år som kejsarens överbefälhavare under trettioåriga kriget. Hans krigföring kännetecknades av han lät kriget betala sig självt, det vill säga genom att tvinga de arma människorna, där armén drog fram, att underhålla alla soldater och hästar med förnödenheter.
Wallenstein hade sådana framgångar i slutet av 1620-talet att det oroade Gustav II Adolf och bidrog till att Sverige gav sig in i trettioåriga kriget. Men den böhmiske fältherrens egensinniga och självständiga agerande irriterade också kejsaren i Wien, som avskedade Wallenstein 1630. Då hade redan en svensk armé landstigit invid den senare raketbasen Peenemünde på ön Usedom i norra Tyskland. Året därpå led de kejserliga ett svidande nederlag mot svenskarna vid Breitenfeld. Därför togs Wallenstein till nåder som överbefälhavare igen.
Professor Rystad kallar Wallenstein för ”ödets man”. Det hänger samman med dennes tro på astrologi, vars förutsägelser sägs ha påverkat hans krigföring. Han var fascinerad av Gustav II Adolf och påstås ha blivit tipsad av sin astrolog om att den svenske kungens lycka skulle ta slut i november 1632. Därför skall han ha vågat slaget vid Lützen den 6 november det året. Visserligen dödades som bekant den svenske kungen men drabbningen var snarast en svensk seger.
Det är nu som Wallenstein blir riktigt gåtfull. Han tar kontakt med den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna och andra protestantiska ledare. När hans här är klar för anfall mot sachsarna blir det ingen slakt utan på Wallensteins förslag ingås vapenstillestånd. I Wien och den militanta katolska ligan ökar missnöjet med deras högste krigsherre. Och nu dras nätet åt. Den giktsjuke Wallenstein får visserligen sina officerare att skriva på ”reversen i Pilsen”, där de lovar honom trohet. Men flera av hans generaler är lockade av det rov de kan få dela på om Wallenstein undanröjs. Han inser faran och ber Bernhard av Weimars svenska armé om hjälp. Men det är för sent. Den 25 februari är han i Eger i Böhmen, där först några av hans ännu trogna mördas. Sedan tränger de sammansvurna in i Wallensteins hus med en kapten Deveroux i spetsen och denne lär ha ropat: ”Du din ondskefulle, förrädiske, gamle rebelliske skälm”. Wallenstein klädd i nattskjorta ber om nåd med orden ”Ah kvarter”, det uttryck som vapenlösa soldater använde. Det hjälpte inte. Hans bröst genomborras av en bardisan och hans blod sprutar upp på väggen.
Ska man då behöva beklaga hans ömkliga död, han som var en huvudaktör och kondottiär i det krig som ödelade stora delar av Tyskland och Tjeckien, ett krig som dödade massor av människor och vars följder orsakade mångfalt fleras död i sjukdomar och hunger? Är vi ännu påverkade av vurmen för ”guldkonungen från Norden”, han som av professor Nils Ahnlund kallades för ”Gustav Adolf den store”, borde vi läsa Peter Englunds lysande men otäcka bok ”Ofredsår” om detta krig.
Men nu finns det historiker som menar att Wallensteins sista tid präglades av en insikt om krigets orimlighet. Professor Hellmut Dibald skriver:
”Alltsedan Lützen ansåg Wallenstein militära maktmedel som det sämsta av alla medel. Vad han försökte 1633 är ingenting annat än bevis för detta. Under detta år ställdes för sista gången under hela det trettioåriga kriget politiskt förnuft mot militär logik”
Andra historiker, såsom Heinrich Ritter von Srbik, menar att Wallenstein kommit till insikt om att kriget bara var en destruktiv kraft som slet sönder Tyskland och inbjöd främmande arméer, t ex svenskarnas och fransmännens, att förhärja de tyska staterna. Fred och religiös tolerans var Wallensteins mål i slutet av hans liv, är von Srbiks slutsats.
Hur blev då resultatet av mordet på Wallenstein? Ja, kortsiktigt innebar det stora vinster för hans mördare, som belönades med att få dela på hans stora egendomar. För kejsaren i Wien och den katolska ligan medförde det faktiskt också tillfälliga framgångar i kriget. Men kriget skulle i all sin grymhet och ödeläggelse fortsätta i ytterligare fjorton år. I slutändan, det vill säga i Westfaliska freden 1648, blev det knappast alls något positivt för de kejserliga i Wien.
Och Tysklands vanmakt och splittring skulle fortsätta i ett par sekler till. Men Sverige tilldelades ju landområden i Nordtyskland med viktiga tullinkomster att kamma hem vid olika flodmynningar.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-01-02
A
Över ett dussin mord på ledande politiker skildras: Gustav III, Marat, bröderna Kennedy, tsar Alexander II med flera. Jag fäste mig med det för mig mest okända mordet, nämligen på Wallenstein 1634. Hans fullständiga namn var ståtligt: Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein, hertig av Friedland och hertig av Mecklenburg. Friedland var en del av Böhmen (nuvarande Tjeckien) där han växte upp. Mecklenburg i Nordtyskland blev hans byte i hans framgångsrika år som kejsarens överbefälhavare under trettioåriga kriget. Hans krigföring kännetecknades av han lät kriget betala sig självt, det vill säga genom att tvinga de arma människorna, där armén drog fram, att underhålla alla soldater och hästar med förnödenheter.
Wallenstein hade sådana framgångar i slutet av 1620-talet att det oroade Gustav II Adolf och bidrog till att Sverige gav sig in i trettioåriga kriget. Men den böhmiske fältherrens egensinniga och självständiga agerande irriterade också kejsaren i Wien, som avskedade Wallenstein 1630. Då hade redan en svensk armé landstigit invid den senare raketbasen Peenemünde på ön Usedom i norra Tyskland. Året därpå led de kejserliga ett svidande nederlag mot svenskarna vid Breitenfeld. Därför togs Wallenstein till nåder som överbefälhavare igen.
Professor Rystad kallar Wallenstein för ”ödets man”. Det hänger samman med dennes tro på astrologi, vars förutsägelser sägs ha påverkat hans krigföring. Han var fascinerad av Gustav II Adolf och påstås ha blivit tipsad av sin astrolog om att den svenske kungens lycka skulle ta slut i november 1632. Därför skall han ha vågat slaget vid Lützen den 6 november det året. Visserligen dödades som bekant den svenske kungen men drabbningen var snarast en svensk seger.
Det är nu som Wallenstein blir riktigt gåtfull. Han tar kontakt med den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna och andra protestantiska ledare. När hans här är klar för anfall mot sachsarna blir det ingen slakt utan på Wallensteins förslag ingås vapenstillestånd. I Wien och den militanta katolska ligan ökar missnöjet med deras högste krigsherre. Och nu dras nätet åt. Den giktsjuke Wallenstein får visserligen sina officerare att skriva på ”reversen i Pilsen”, där de lovar honom trohet. Men flera av hans generaler är lockade av det rov de kan få dela på om Wallenstein undanröjs. Han inser faran och ber Bernhard av Weimars svenska armé om hjälp. Men det är för sent. Den 25 februari är han i Eger i Böhmen, där först några av hans ännu trogna mördas. Sedan tränger de sammansvurna in i Wallensteins hus med en kapten Deveroux i spetsen och denne lär ha ropat: ”Du din ondskefulle, förrädiske, gamle rebelliske skälm”. Wallenstein klädd i nattskjorta ber om nåd med orden ”Ah kvarter”, det uttryck som vapenlösa soldater använde. Det hjälpte inte. Hans bröst genomborras av en bardisan och hans blod sprutar upp på väggen.
Ska man då behöva beklaga hans ömkliga död, han som var en huvudaktör och kondottiär i det krig som ödelade stora delar av Tyskland och Tjeckien, ett krig som dödade massor av människor och vars följder orsakade mångfalt fleras död i sjukdomar och hunger? Är vi ännu påverkade av vurmen för ”guldkonungen från Norden”, han som av professor Nils Ahnlund kallades för ”Gustav Adolf den store”, borde vi läsa Peter Englunds lysande men otäcka bok ”Ofredsår” om detta krig.
Men nu finns det historiker som menar att Wallensteins sista tid präglades av en insikt om krigets orimlighet. Professor Hellmut Dibald skriver:
”Alltsedan Lützen ansåg Wallenstein militära maktmedel som det sämsta av alla medel. Vad han försökte 1633 är ingenting annat än bevis för detta. Under detta år ställdes för sista gången under hela det trettioåriga kriget politiskt förnuft mot militär logik”
Andra historiker, såsom Heinrich Ritter von Srbik, menar att Wallenstein kommit till insikt om att kriget bara var en destruktiv kraft som slet sönder Tyskland och inbjöd främmande arméer, t ex svenskarnas och fransmännens, att förhärja de tyska staterna. Fred och religiös tolerans var Wallensteins mål i slutet av hans liv, är von Srbiks slutsats.
Hur blev då resultatet av mordet på Wallenstein? Ja, kortsiktigt innebar det stora vinster för hans mördare, som belönades med att få dela på hans stora egendomar. För kejsaren i Wien och den katolska ligan medförde det faktiskt också tillfälliga framgångar i kriget. Men kriget skulle i all sin grymhet och ödeläggelse fortsätta i ytterligare fjorton år. I slutändan, det vill säga i Westfaliska freden 1648, blev det knappast alls något positivt för de kejserliga i Wien.
Och Tysklands vanmakt och splittring skulle fortsätta i ett par sekler till. Men Sverige tilldelades ju landområden i Nordtyskland med viktiga tullinkomster att kamma hem vid olika flodmynningar.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-01-02
A
KATASTROFEN NU-- OCH DEN PERMANENTA
Det är ett dystert nyår. Jag minns hur mina föräldrar berättade om den sorgliga nyårsaftonen 1935. Då hade italienska fascister bombat sönder den svenska ambulansen i Etiopien, varvid svensk rödakorspersonal hade dödats. Dåtidens Sveriges Radio spelade denna nyårsafton bara sorgemuisk, berättade min mamma. Jag kommer också ihåg följande strof:
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
Så skrev Voltaire. Det var jordbävningen i Lissabon 1755 han syftade på. I sitt satiriska mästerverk Candide låter han huvudpersonen besöka också Lissabon. Där finns jesuiter och inkvisitorer, som låter avrätta människor som yppar tvivel på Bibelns arvsynd. Naturkata-strofer sades vara straffet för förfädernas ogärningar. (Säg det till någon som föds handikappad eller i unga år får cancer!) Voltaire hade civilkuraget att ställa upp för dem som anklagades för kätteri av den tidens trendjesusar.
RELIGIÖSA OCH POLITISKA ”ASGAMAR”
På tredje dagen av den nuvarande tragedin i Asien hördes på Sveriges Radio en man, som med ett lösryckt citat försökte bevisa, att katastrofen finns förutspådd i Bibeln. Ty innan Jesus snart återkommer till jorden skall den hemsökas av hemska olyckor, trodde han sig veta. Han dolde inte sin förväntan.
Dessa eskatologiska larm om världens nära förestående undergång har kommit under tusentals år, men i varje sekel har domedagsvarningarna kommit på skam. De religiösa alarmisterna utnyttjar mångas historielöshet genom att mana oss att göra bot och bättring –bra i och för sig! — och intalar människor att det är just under deras levnad som jorden hemsöks, vilket är nonsens. Tyvärr var det inte bättre förr. Det har alltid förekommit naturkatastrofer, alltifrån det i havet sjunkna Atlantis och förintandet av Pompeji och Herculaneum till dagens enorma massdöd i Asien.
I sundet mellan Sumatra och Java, i närheten av dagens katastrofområde, skedde 1883 ett vulkanutbrott på ön Krakatau. Halva ön sjönk i havet och väldiga vågor rullade fram över alla hav. 36 000 människor omkom. Hade det hänt i dag med en långt större befolkningstäthet skulle siffran ha flerdubblats. San Francisco praktiskt taget utplånades av en jordbävning år 1906. Exemplen kan mångfaldigas: Skopje, Agadir etc.
Det blir tyvärr lite av asgamar över de bokstavstroende som försöker värva proselyter genom att historielöst skrämma. Det finns också de som av politiska skäl börjar likna asgamar.
Missförstå mig inte! Jag har det största medlidande med dem, som förlorat sina anhöriga eller fått svåra fysiska och mentala skador av den mördande havsvågen. Jag förstår om de förbannar gud och hela världen, inklusive politiska makthavare.
Men dessutom finns det människor, som till varje pris behöver syndabockar att spotta på. De tillhör kanske dem som i unga år har skyllt varje sin motgång på morsan. När morsan inte längre finns till hands, kan politiker i allmänhet och regeringen i synnerhet vara ett substitut. Ibland har det de senaste dagarna nästan låtit, som om Göran Persson utlöste katastrofen. Och Laila Freivalds har töntat sig, har vi fått höra. Först tyckte kritikerna att hon inte skulle vara så bekväm utan åka till katastrofområdet för att leda hjälpen till nödställda svenskar. När hon väl var i Thailand undrade så hånfulla förståsigpåare på vad hon kunde göra för nytta där. Många besservissrar, typ baksäteschaufförer utan körkort, har efterklokt kommit med kritik och lämnat sina hemmagjorda recept på hur myndigheterna skulle ha agerat redan på Annandagens morgon, när ingen ens kunde mardrömma om katastrofens omfattning.
Men krisberedskapen var inte bra, det är alldeles klart. De 40 000 miljoner kronor vi snällt betalar till det militära försvaret varje år för att vi skall skyddas till livet tycks här ha varit förgäves. Men i det militära tränas man att döda människor, inte att rädda liv.
DEN ASIATISKA JORDBÄVNINGEN 2001
Inte många minns i dag den asiatiska jordbävningen år 2001. då cirka 25 000 människor omkom. Alla minns desto bättre den 11 september samma år, då cirka 3000 människor dödades i USA. De 25 000 medmänniskorna som dog i jordbävningen det året var fattiga indier. Där fanns inga västliga turister, så det blev inte så medialt uppmärksammat. Det skedde i den ökenartade provinsen Kutch i delstaten Gujarat. Att vi i Tuff känner till den här tragedin så väl beror på att våra omfattande projekt sedan 33 år har förverkligats just i Gujarat. I jordbävningsområdet hade vi bara bidragit med ett par brunnar. När jordbävningen plötsligt skakade marken befann sig skolan Rajansars barn och lärare ute på skolgården för att fira nationaldagen. När skolhuset rasade ihop klarade de sig alla. Men åtskilliga av barnens föräldrar dödades där hemma i sina hyddor.
På kort tid lyckades vi i Tuff att med hjälp av många solidariska människor och Kumla skolas dagsverke att bidra med 100 000 kr. Det räckte till att återuppbygga den indiska skolan och också till hjälpsändningar som våra indiska partners anordnade.
DEN PERMANENTA KATASTROFEN
Under jul läste jag FN-organet Unicefs rapport om barnadödligheten. Där sägs att en miljard barn lever i fattigdom. Och det är en våldsamt förödande fattigdom: Under 2003 dog 10,5 miljoner (10 500 000) barn före fem års ålder, mestadels av sjukdomar som kunnat förhindras. Det blir ungefär 29 000 döda barn per dag, på en vecka cirka 200 000 döda barn. Här har vi den permanenta katastrofen, så grå och vanlig att den inte är tillräckligt spektakulär för våra journalister. Den är också alltför pinsam för oss i de rika länderna, som skulle kunna väsentligt minska den. Om 50 år har människor glömt de hundratals svenskar som nu tragiskt har omkommit. Men tänk om man då funderar på varför vi inte gjorde mer för att förhindra tio miljoners barns död varje år. Kommer våra barnbarn då kanske att spotta på våra gravar?
”INDIERNA KÄNNER INTE SMÄRTA...?”
Jag tycker att det är naturligt att våra medier koncentrerar sina rapporter på alla drabbade svenskar. Men vi får inte glömma de minst 100 000 asiater som dödats och de miljontals som förlorat sina hem och försörjningsmöjligheter. En bok som för 40 år sen påverkade mig var Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Där finns ett avsnitt från Indien:
”Nere på Lodi Road står en sopare med ett barnlik i famnen. Späd kropp svept i prasslande rött silkespapper. Två gula ballonger. Soparen håller liket tätt tryckt mot bröstet och gråter.
På kvällen säger en västerländska, en experthustru:
”Indierna känner inte smärta vid döden som vi. Deras livsfilosofi är så helt annorlunda”
Myrdals kommentar:
”Först en våg av äckel .Hon står där med sina smilgropar och det tjänar ingenting till att tala med henne. Hur många var det som frös ihjäl här i staden under förra vintern? Koleran tog fem tusen bara på dessa bakgårdar i höstas. Fast det kallades inte kolera i statistiken. Hur många dränktes i översvämningarna? Hon ler så vänligt och talar nu själ och indisk filosofi och dockteater.”
EN DROPPE I HAVET, MEN.....
Den enorma uppmärksamheten i media gör nu att snälla människor blir väldigt generösa. Det är jättebra, men får jag ändå påminna om oss i Tuff, som i 38 år har bekämpat den ”permanenta katastrofen” genom att bland annat ha skickat cirka 20 miljoner till utmärkta projekt i Indien. En lokalförenings insatser är förstås bara en droppe i havet Men skulle det i alla europeiska kommuner ha funnits en förening typ Tuff skulle eländet med till exempel den chockerande barnadödligheten ha blivit betydligt mindre
Tuff behöver stöd för att kunna fortsätta med Radio Tuff och för att kunna behålla Tuff-lokalen. Det känns kanske futtigt att påpeka detta just dessa dagar men nu tänker jag alltså på kampen mot den permanenta katastrofen
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1009) 2005-01-02
Postgiro till Tuff 16 01 37 -6. Tuffs insamlingskonto: 79 36 36 - 2
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
Så skrev Voltaire. Det var jordbävningen i Lissabon 1755 han syftade på. I sitt satiriska mästerverk Candide låter han huvudpersonen besöka också Lissabon. Där finns jesuiter och inkvisitorer, som låter avrätta människor som yppar tvivel på Bibelns arvsynd. Naturkata-strofer sades vara straffet för förfädernas ogärningar. (Säg det till någon som föds handikappad eller i unga år får cancer!) Voltaire hade civilkuraget att ställa upp för dem som anklagades för kätteri av den tidens trendjesusar.
RELIGIÖSA OCH POLITISKA ”ASGAMAR”
På tredje dagen av den nuvarande tragedin i Asien hördes på Sveriges Radio en man, som med ett lösryckt citat försökte bevisa, att katastrofen finns förutspådd i Bibeln. Ty innan Jesus snart återkommer till jorden skall den hemsökas av hemska olyckor, trodde han sig veta. Han dolde inte sin förväntan.
Dessa eskatologiska larm om världens nära förestående undergång har kommit under tusentals år, men i varje sekel har domedagsvarningarna kommit på skam. De religiösa alarmisterna utnyttjar mångas historielöshet genom att mana oss att göra bot och bättring –bra i och för sig! — och intalar människor att det är just under deras levnad som jorden hemsöks, vilket är nonsens. Tyvärr var det inte bättre förr. Det har alltid förekommit naturkatastrofer, alltifrån det i havet sjunkna Atlantis och förintandet av Pompeji och Herculaneum till dagens enorma massdöd i Asien.
I sundet mellan Sumatra och Java, i närheten av dagens katastrofområde, skedde 1883 ett vulkanutbrott på ön Krakatau. Halva ön sjönk i havet och väldiga vågor rullade fram över alla hav. 36 000 människor omkom. Hade det hänt i dag med en långt större befolkningstäthet skulle siffran ha flerdubblats. San Francisco praktiskt taget utplånades av en jordbävning år 1906. Exemplen kan mångfaldigas: Skopje, Agadir etc.
Det blir tyvärr lite av asgamar över de bokstavstroende som försöker värva proselyter genom att historielöst skrämma. Det finns också de som av politiska skäl börjar likna asgamar.
Missförstå mig inte! Jag har det största medlidande med dem, som förlorat sina anhöriga eller fått svåra fysiska och mentala skador av den mördande havsvågen. Jag förstår om de förbannar gud och hela världen, inklusive politiska makthavare.
Men dessutom finns det människor, som till varje pris behöver syndabockar att spotta på. De tillhör kanske dem som i unga år har skyllt varje sin motgång på morsan. När morsan inte längre finns till hands, kan politiker i allmänhet och regeringen i synnerhet vara ett substitut. Ibland har det de senaste dagarna nästan låtit, som om Göran Persson utlöste katastrofen. Och Laila Freivalds har töntat sig, har vi fått höra. Först tyckte kritikerna att hon inte skulle vara så bekväm utan åka till katastrofområdet för att leda hjälpen till nödställda svenskar. När hon väl var i Thailand undrade så hånfulla förståsigpåare på vad hon kunde göra för nytta där. Många besservissrar, typ baksäteschaufförer utan körkort, har efterklokt kommit med kritik och lämnat sina hemmagjorda recept på hur myndigheterna skulle ha agerat redan på Annandagens morgon, när ingen ens kunde mardrömma om katastrofens omfattning.
Men krisberedskapen var inte bra, det är alldeles klart. De 40 000 miljoner kronor vi snällt betalar till det militära försvaret varje år för att vi skall skyddas till livet tycks här ha varit förgäves. Men i det militära tränas man att döda människor, inte att rädda liv.
DEN ASIATISKA JORDBÄVNINGEN 2001
Inte många minns i dag den asiatiska jordbävningen år 2001. då cirka 25 000 människor omkom. Alla minns desto bättre den 11 september samma år, då cirka 3000 människor dödades i USA. De 25 000 medmänniskorna som dog i jordbävningen det året var fattiga indier. Där fanns inga västliga turister, så det blev inte så medialt uppmärksammat. Det skedde i den ökenartade provinsen Kutch i delstaten Gujarat. Att vi i Tuff känner till den här tragedin så väl beror på att våra omfattande projekt sedan 33 år har förverkligats just i Gujarat. I jordbävningsområdet hade vi bara bidragit med ett par brunnar. När jordbävningen plötsligt skakade marken befann sig skolan Rajansars barn och lärare ute på skolgården för att fira nationaldagen. När skolhuset rasade ihop klarade de sig alla. Men åtskilliga av barnens föräldrar dödades där hemma i sina hyddor.
På kort tid lyckades vi i Tuff att med hjälp av många solidariska människor och Kumla skolas dagsverke att bidra med 100 000 kr. Det räckte till att återuppbygga den indiska skolan och också till hjälpsändningar som våra indiska partners anordnade.
DEN PERMANENTA KATASTROFEN
Under jul läste jag FN-organet Unicefs rapport om barnadödligheten. Där sägs att en miljard barn lever i fattigdom. Och det är en våldsamt förödande fattigdom: Under 2003 dog 10,5 miljoner (10 500 000) barn före fem års ålder, mestadels av sjukdomar som kunnat förhindras. Det blir ungefär 29 000 döda barn per dag, på en vecka cirka 200 000 döda barn. Här har vi den permanenta katastrofen, så grå och vanlig att den inte är tillräckligt spektakulär för våra journalister. Den är också alltför pinsam för oss i de rika länderna, som skulle kunna väsentligt minska den. Om 50 år har människor glömt de hundratals svenskar som nu tragiskt har omkommit. Men tänk om man då funderar på varför vi inte gjorde mer för att förhindra tio miljoners barns död varje år. Kommer våra barnbarn då kanske att spotta på våra gravar?
”INDIERNA KÄNNER INTE SMÄRTA...?”
Jag tycker att det är naturligt att våra medier koncentrerar sina rapporter på alla drabbade svenskar. Men vi får inte glömma de minst 100 000 asiater som dödats och de miljontals som förlorat sina hem och försörjningsmöjligheter. En bok som för 40 år sen påverkade mig var Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Där finns ett avsnitt från Indien:
”Nere på Lodi Road står en sopare med ett barnlik i famnen. Späd kropp svept i prasslande rött silkespapper. Två gula ballonger. Soparen håller liket tätt tryckt mot bröstet och gråter.
På kvällen säger en västerländska, en experthustru:
”Indierna känner inte smärta vid döden som vi. Deras livsfilosofi är så helt annorlunda”
Myrdals kommentar:
”Först en våg av äckel .Hon står där med sina smilgropar och det tjänar ingenting till att tala med henne. Hur många var det som frös ihjäl här i staden under förra vintern? Koleran tog fem tusen bara på dessa bakgårdar i höstas. Fast det kallades inte kolera i statistiken. Hur många dränktes i översvämningarna? Hon ler så vänligt och talar nu själ och indisk filosofi och dockteater.”
EN DROPPE I HAVET, MEN.....
Den enorma uppmärksamheten i media gör nu att snälla människor blir väldigt generösa. Det är jättebra, men får jag ändå påminna om oss i Tuff, som i 38 år har bekämpat den ”permanenta katastrofen” genom att bland annat ha skickat cirka 20 miljoner till utmärkta projekt i Indien. En lokalförenings insatser är förstås bara en droppe i havet Men skulle det i alla europeiska kommuner ha funnits en förening typ Tuff skulle eländet med till exempel den chockerande barnadödligheten ha blivit betydligt mindre
Tuff behöver stöd för att kunna fortsätta med Radio Tuff och för att kunna behålla Tuff-lokalen. Det känns kanske futtigt att påpeka detta just dessa dagar men nu tänker jag alltså på kampen mot den permanenta katastrofen
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1009) 2005-01-02
Postgiro till Tuff 16 01 37 -6. Tuffs insamlingskonto: 79 36 36 - 2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)