Mannen som räddade världen

För en månad sedan hade SvT en dokumentär med titeln ”Mannen som räddade världen”. Den påminner mig om en krönika från Radio Tuff från 2003, som nu återges här

Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.

I fredags, den 26 september 2003, borde vi ha tänkt med tacksamhet på den sovjetiske överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Det var han som för tjugo år sedan förhindrade katastrofernas katastrof.

Petrov var den 26 september 1983 förlagd några mil söder om Moskva. Han var chef för en sovjetisk alarmstation, som skulle varna för främmande kärnvapenangrepp. Vid den här tiden var förbindelserna mellan USA och Sovjet frostiga och spända. Reagan hade kallat Sovjet för "ondskans imperium", ryssarna hade skjutit ner ett koreanskt passagerarplan tre veckor tidigare och Nato hade militära övningar med tonvikt på kärnvapenanvändning.

Natten den 26 september för tjugo år sen började varningslamporna i alarmcentralen att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen. Överste Petrov var nu skyldig att sätta i gång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Men medan lamporna på hans stora USA-karta blinkade intensivt och angav att kärnvapen-laddningar var på väg att utplåna en stor del av hans land, tvekade han. Han hade en känsla av att det kunde vara något fel på systemet, så tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer.

Det visade sig vara ett datorfel. När Petrov äntligen kunde andas ut drack han snabbt en halvliter vodka och sov sedan i 28 timmar.

I dag bor överste Petrov ensam i en tvårummare några mil från Moskva. Hans fru dog i cancer och hans pension har förlorat mycket av sitt värde.

Världsmedborgarna i San Francisco har beslutat hedra den sovjetiske översten med en utmärkelse.

Så långt krönikan från 2003. Nobels fredspris, ja, det bör ges till Stanislav Petrov i stället för till etablissemangens organisationer och personligheter. Det sägs att Tom Lehrer slutade att skriva sina roliga och extremt satiriske sångtexter 1973. Då fick Henry Kissinger fredspriset och därför ansåg Lehrer att inte ens hans ironi kunde överträffa verklighetens. Det finns andra nobelpris än det till Kissinger, som kan diskuteras.