”I stället för atombomb”

”Sven Duvas fader var sergeant, avdankad arm och grå,
var med år åttiåtta re’n och var re’n gammal då”

De som ännu kommer ihåg Runeberg och hans ”Fänrik Ståls sägner” kanske minns den dikten. Själv var jag med år femtiåtta r’en och precis som Sven Duvas far också sergeant fast ännu inte avdankad och grå. Fyra år tidigare (1954) hade jag som 22-åring fört befäl över 40 man i en vintrig manöver i Norrland. Men 1958 vägrade jag min andra repmånad och dömdes till fängelse.

Just 1950-talet var det kalla krigets frostigaste decennium, då andra världskrigets hyllade segrarmakter ogenerat hotade varandra med kärnvapen, alltså den ultimata förintelsen. 1958 rasade i Sverige en ovanligt häftig debatt om blågula atombomber. De flesta tidningar agiterade för svensk atombeväpning. Ja, Dagens Nyheter färgstake chefredaktör Herbert Tingsten slog fast att ”ohygglighet i det här sammanhanget är effektivitet”. Och han liknande konventionellt militärt försvar med ”pilbågar”. Flera av dem som tjugo år senare skulle skaffa sig en radikal profil genom sitt motstånd mot kärnkraft för energiframställning ylade den här gången med vargarna.

En majoritet av svenska folket hade i en opinionsmätning 1957 stött planerna på svenska kärnvapen. Två år senare gjordes en ny opinionsundersökning. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så politikerna fick skrinlägga de ganska långt framskridna planerna på svenska kärnvapen.

Det som hände på ett par år var den kanske främsta insatsen av svensk fredsrörelse under 1900-talet. Två nya organisationer tillkom. Den ena var Kampanjen mot atomvapen med Bertil Svahnström som den ledande. Han var också vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för dess tidning FREDEN, föregångaren till fredstidningen Pax. Den andra var en lös sammanslutning av 22 kända personer, som hade bildat AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb.

En av de mest aktiva medlemmarna i AMSA var Per Anders Fogelström, ordförande i Svenska Freds 1963-77. Han skrev tillsammans med Roland Morell boken ”I stället för atombomb”. Det är en tunn bok, bara 46 sidor, men en av de böcker som påverkat mig mer än de flesta andra böcker. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i uländerna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd.

”Ambulansen Sverige” kallades idén, som förstås betecknades som ”orealistisk” av det starka militär-industriella-mediala komplexet. Men tänk efter ett ögonblick! Skulle verkligen någon främmande makt vilja riskera den enorma politiska kostnaden att angripa ett avrustat land, vars biståndsinsatser väckt respekt och tacksamhet i massor av länder?
----------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1291, en sändning som kan höras när som helst på www.tyresoradion.se