Kära lyssnare!
Efter sex veckors bortavaro ur min lägenhet har jag återvänt hem. I nybygget i Limhamn, dit jag flyttade för tre och ett halvt år sedan, har avloppsrören fått läggas om på grund av byggfusk. Då frågar jag mig: vad är det för klantiga hantverkare som gör sådant? Och varför upptäcks inte sådant byggfusk medan tid är?
Nu vill jag inte alls påstå att alla hantverkare är okunniga och slarviga. De flesta hantverkarna är både duktiga och fullt kapabla att bedöma sitt eget arbete. Men det jag anklagar byggherrarna för är deras snikenhet. Har man möjlighet att få ett uppdrag, så tar man det, även om man inte har kunnigt folk. Det är då outbildade och okunniga människor släpps loss på byggen. Och när det gäller rörläggning, ja, då finns goda chanser att dölja sitt fusk. Man häller bara på nästa lager betong. Och vips har man dolt alla problem. Resultatet – ja, det har jag fått erfara nu.
Förr i världen, för inte alls så länge sedan, krävdes det kommunal byggnadskontroll. Det ansågs dock dyrt och tidskrävande. Alltså avskaffade man den kontrollen. Idag kontrollerar varje hantverkare sitt eget arbete. Det går fort och sparar pengar. I förstone ja! Men sen då? Vad kostar inte det i lidande för den enskilde, när man måste ge sig iväg ifrån sitt hem i hela sex veckor och ibland ännu längre?
Inte nog med lidandet för den enskilde, det kostar; dessa reparationer kräver stora, jättestora summor. Men en gång i världen hade jag en mycket duktig lärare i historia och samhällskunskap på Fredrika Bremergymnasiet i Handen. Denne lärare lärde oss, till min stora fasa, att det är jättebra att krossa en fönsterruta, för det höjer bruttonationalprodukten. Jag vägrade inse det. För mig var det fråga om kapitalförstörelse. Men nej, även en krossad fönsterruta höjer bruttonationalprodukten. Och nu har denna produkt höjts med åtskilliga miljoner, allt medan vi stackars invånare i detta hus att fått flytta åt alla håll och kanter.
Själv har jag ju, som ni alla säkert har hört vid det här laget, varit ibland annat i Tyresö. Härliga, underbara Tyresö med sina ljuvliga svampskogar! Gissa om jag passade på att plocka trattkantareller och andra goda svampar i massor. Har man dessutom goda vänner som förser en med älgstek, inpackad i tidningspapper så den håller sig fryst tills man är hemma i Limhamn igen, ja, då ska jag väl inte klaga över att ha behövt lämna mitt hem i sex veckor.
Men en sak har jag tänkt på under alla dessa veckor, kära lyssnare. Jag har släktingar och vänner, varhelst jag har dragit fram med min rullande resväska. Det har inte gått någon nöd på mig. Men jag har under den här tiden tänkt intensivt på världens alla flyktingströmmar. Tänk att behöva ge sig iväg, ibland med bara en kvarts varsel, så som det var för de 14 miljoner tyskar, när Polen och Tjeckien utvisade dem vid andra världskrigets slut! Tänk på alla flyktingströmmar nu i Afghanistan på grund av kriget, eller som i Pakistan, när flodvågen drog fram! Tänk att som på Haiti på ett par sekunder förlora allt och behöva ge sig iväg ut på vägarna, utan mat, utan ägodelar, bara med det egna nakna livet! Eller som det var i Ungern för inte så länge sedan, när en miljökatastrof kastade ut människor från sina hem dit de förmodligen inte kan återvända på många, många år, om ens någonsin!
När jag igår låste upp dörren till mitt ännu något kaotiska hem grät jag av lycka, men också av sorg över all världens hemlösa. Det dröjer inte många veckor, så har vi jul. Låt oss tänka på alla hemlösa! Bjud in någon du känner som har det svårt! Skänk en slant till en behövande! Det finns miljoner av dem. Och kommer du inte på något eller någon – du, då finns det mangogram att köpa genom TUFF!
Och, kära lyssnare, tänk på er själva! Tänk på, hur lyckliga ni är som har ett hem! Ett hem på jorden – det är det värdefullaste vi människor har! Njut av det, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1275. 24/10-7/11 2010
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar