I förra veckans Radio Tuff berättade vi om fredsforskaren Ola Tunanders och överstarna Hanssons, Kvimans och Thomssons nuvarande åsikter om den av världspressen stort uppmärksammade ubåtsjakten i Hårsfjärden för 25 år sedan. Alla fyra tvivlar på att det rörde sig om sovjetiska ubåtar, tre av dem lutar åt att de kom från Nato. Ja, överste Thomson menade att det knappast hade funnits någon ubåt alls.
1982 var de allra flesta säkra på att det var fråga om ett fräckt intrång av en eller flera sovjetiska ubåtar, vilket året efter bekräftades av ubåtskommissionens utlåtande Men det fanns redan då tvivlare. I Radio Tuff granskade vi gång på gång de förmenta bevisen och blev inte imponerade. Fast den svenska ubåtshysterin skulle pågå länge. Sverige hade drabbats av periskopsjuka som den brittiske vice-amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch påpekade.
Ett av Radio Tuffs allra första program var en lång intervju hösten 1985 med journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken med den betecknande titeln ”Ubåtsvalsen”, den första kritiska genomgången av U 137:s grundstötning i Blekinge 1981, Hårsfjärdenkalabaliken 1982 och andra incidenter som kallades avsiktliga ubåtskränkningar. Myhrberg förklarade det ständiga larmandet så här:
”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”
Den norske kontraamiralen Ola Thomesen var 1993 i SvT:s Striptease inne på samma linje:
”När man sitter i skogen en mörk natt och väntar på älgen, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster”
Det fanns dock en rysk ubåt på svenskt vatten, ja nästan på land. Det var den som kallades U 137 och som i övervattensläge och med dånande dieselmotorer rände upp på grund i Blekinge en höstnatt 1981. Den brittiske viceamiralen Ian McGeoch igen:
”Allt tyder på att U 137 gjorde sig skyldig till ett grovt navigeringsfel. Och jag kan gladeligen slå vad om en miljon kronor att ingen sovjetisk ubåt varit i svenska farvatten sedan dess. Det finns inga motiv för ryssarna att göra det. Man spionerar bättre från en reguljär färja än från en ubåt”
1986 skrev jag i Göteborgs-Posten (3/9) en artikel under rubriken ”Sanningen kränks mera än gränserna”. Där frågade jag också om underligheterna med den grundstötta U 137:
”Om nu alla andra ryska ubåtar varit så mirakulöst skickliga, att de gjort de största svenska marinpådrag till åtlöje, varför uppförde sig U137 så extremt töntigt? Om den visste var den befann sig, varför dundrade den i mörkret med 8-10 knops fart upp på land i farvatten som bara tillåter den varsammaste krypkörning? Varför skickar ryssarna en gammal och omvittnat risig ubåt –därtill försedd med kärnvapen? – att spionera i farvatten så grunda att den inte kunde gömma sig? Är ryssarna så dumdristiga att de efter den världsberyktade fadäsen med U 137 fortsätter att visa periskopen, till och med utanför självaste Musköbasen? Vill verkligen den sovjetiska marinen driva oss ännu närmare Nato eller hjälpa sina svenska kollegor med rejäla anslagshöjningar?”
Jo, visst gav våra politiker, skärrade av medierna, många miljarder extra i skattepengar till svenska marinen. Och Nato gynnades av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan kallade ”ondskans imperium”. Fredsforskaren Ola Tunander anför detta som ett skäl för att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige att rusta upp mot Sovjet. Han skriver:
”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”
Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.
Om revisionister lever tillräckligt länge kan de uppleva att de faktiskt får rätt. Men de rätt- och godtrogna som en gång häcklade oss för våra ”skumma” åsikter brukar inte låtsas om det.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1160) 2007-11-25
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar