....till Sveriges Radios ”Vetandets värld”, som (24/6) berättade om ”Bexells talande stenar”. Alfred Bexell (1831-1900) var framgångsrik godsägare men också vänsterliberal och antimilitaristisk riksdagsman. I Torstorpsskogen i Halland lät han i slutet av 1800-talet placera hundratals stenar med inristade tänkespråk. Mossa växte över texterna tills de 1925 upptäcktes på nytt. På en av de många stenarna är inristat:
”Förvånande att så många är villiga att kriga för sina religioner men att så få villiga att efterleva dem.”
Bexell som föddes fyra decennier efter Franska revolutionen var delvis inspirerad av denna, men på en av hans stenar står det:
”En revolution må lyckas eller ej stora andar blifva alltid dess offer ”
På ett par andra stenar lyder texterna:
”Bättre slinta med foten än med tungan” och ”Säg icke alt hvad du vet men vet alltid hvad du säger”
....till elever och personal vid Bergtorpsskolan i Täby, som nu redovisat resultatet från sitt dagsverke för Tuffs indiska projekt. De jobbade in hela 57 276 kr, vilket i Indien motsvarar över 350 000 rupier och som oavkortat sänds till Tuffs indiska partners för deras beundransvärda arbete för ”de fattigaste av de fattiga”. Sammanlagt i år har över en kvarts miljon kronor kommit in på Tuffs Indienkonto, pg 79 36 36 - 2
....till Chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA Mohamed ElBaradei som nu hotar att avgå ifall något land anfaller Iran. Han säger (DN 21/6): ”En sådan attack skulle förvandla regionen till ett eldklot. När jag ser på Iran i dag ser jag ett allvarligt och brådskande hot. Ett militärt angrepp mot Iran i dag skulle göra mitt arbete omöjligt”. Med källor i den amerikanska administrationen uppger samtidigt New York Times, att Israel i början av juni genomförde en militärövning där mer än 100 flygplan deltog och som verkar ha varit avsedd som ett hot mot Iran. Avsikten var enligt dessa källor att visa att Israel har möjlighet att utföra anfall på lång distans, alltså också till Natanz, där Iran anrikar uran.
....till förre FN-ambassadören och biståndsministern Pierre Schori, som (AB 23/6) anser att den svenska regeringen under Irakkonferensen den 29 maj i Stockholm genom sin flathet missade en unik möjlighet att påverka amerikansk utrikespolitik. Schori efterlyser lite civilkurage och påminner om hur Olof Palme vid den stora miljökonferensen i Stockholm 1972 brännmärkte Vietnamkriget och USA:s ekologiska krigföring. Han skriver också: ”Vi kan nu läsa i amerikanska media att Bush har krävt 58 fasta militärbaser i Irak, långsiktig kontroll över inrikes- och försvarsministerierna, företräde för amerikanska företag att stå för återuppbyggnaden, kontroll över Iraks luftrum, rätt för USA-soldater att fängsla irakier samt, som lök på laxen, rättslig immunitet för amerikanska militärer av alla de slag”. Och hans slutkläm: ”Uppmana därför USA att ge upp tanken på långsiktig militär närvaro i Irak! Kräv respekt för folkrätt och FN-stadgans våldsförbud! Låt irakierna själva, i samförstånd med sina grannar, ta ledningen i sökandet efter fred och försoning”
....till Haningebon Birgitta Karlfeldt, som besökt USA och nu e-postar om att hon där läste hon en artikel om Indonesiens 200 miljoner muslimer. Hon skriver: ”Reportern nämnde att minst 90 procent av dem är för demokrati, jämlikhet och fred. Han skrev att de är för dessa värderingar ännu mera än amerikanerna.”
....till de smarta och solidariska som löser sina presentproblem genom Tuffs mangogram, som bidragit till att 75 000 mangoträd planterats i indiska Dharampurs små fattiga byar
....till dem som utnyttjar Tuffs plusgiro för att bli medlemmar. 200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem eller stöder Tuffs frivilliga men omfattande verksamhet genom gåvor, som hittills i år uppgår till 15 000 kr, välkomna för hyran av Tuff-lokalen, till sändningsavgifter för Radio Tuff med mera. Använd alltså Tuffs plusgiro: 16 01 37 -6
fredag, juni 27
VÅR ”LEGITIMA” RASISM
Tyskland är i EM-final i fotboll igen. Ändå vet vi inte värst mycket om det landslag, som varit det mest framgångsrika vid de stora mästerskapen. Däremot sysslar våra medier ständigt och beundrande med engelsk fotboll. Men England lyckades inte ens kvala in till slutspelet.
Även våra journalister måste förstås medge att tyskarna ofta vinner sina matcher, men det förklaras ofta i nedsättande vändningar som den tyska ”lagmaskinen”, ”ångvälten”, ”kraftfotbollen” och liknande klyschor. Ett undantag utgör Dagens Nyheters Johan Esk som (25/6) skriver:
”Några mil från Sverige finns Europas största publikliga, med den mest underhållande fotbollen för den som gillar fart, kraft, offensivlusta. Och ändå. Efter alla dessa år, efter alla dessa framgångar. Tysk fotboll behandlas som något katten släpat in. Jürgen Klinsmanns Tyskland var det roligaste som fanns i VM 2006”
Något katten släpat in, ja. Det är ungefär lika vinklat i våra mediers skildringar av ishockeyn. Vi får veta massor om de amerikanska NHL-lagen och deras spelare men inte mycket om den ryska ishockeyligan, Ändå har Ryssland fina ishockeymeriter, senast i vintras genom att vinna VM. Fjäsket för det anglosachsiska är vanligt också inom sporten.
En lika ovanlig som minnesvärd krönika skrevs (1992-08-31) av Dagens Nyheters litteraturveteran Ruth Halldén. Den hade rubriken ”Tyskhat går an”. Där säger hon bland annat:
"Det finns i Sverige i dag bara ett enda folk som är föremål för en mer utbredd diskriminering bland människor som annars håller sig för goda att uttrycka etniska fördomar -- det är tyskarna, som ständigt utsätts för glåpord och förklenande omdömen. Utan risk för eget skinn kan man påstå att tyskar är feta, vulgära, hänsynslösa, materialistiska, smaklösa och tarvliga.
Detta slag av förföljelse --man kan inte kalla det annat-- förekommer i de bästa kretsar. Personer som inte skulle drömma om att yttra sig förnedrande om en same, en kurd eller en kirgis, blir gärna fördömande och ironiska så fort en tysk kommer på tal.”
Hon skriver vidare:
"Utan påföljd går det att uttala sig förklenande om tyskarna. Och det värsta är kanske inte föraktet för ett helt folk utan att detta förakt nästan alltid faller i god jord. Tyskhatarna möter aldrig något motstånd, därför kan de fortsätta."
I ett brev till mig citerade Ruth Halldén en diplomatfru:
"Jag hatar råttor och tyskar, men jag gillar råttor bättre!"
Vår fördomsfulla syn på tyskarna har skapats genom en ständig flod av filmer, TV-program, böcker och artiklar om deras krigsförbrytelser, inte bara de många de faktiskt begick utan också propagandans påhittade. Segrarna skriver historien är en nött klyscha. Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egna krigsförbrytelserna, har ännu råd att vara arroganta. Tyskarna begick alldeles tillräckligt med gräsligheter för att vi inte ska behöva sprida också propagandalögnerna om dem. Och tillräckligt med förbrytelser begicks också mot tyskarna för att vi inte längre ska förtiga dem, hur mycket vi än trivs i segrarnas tross.
Hur jag tror det går i EM-finalen i fotboll? Jag hade hoppats att Ryssland hade lyckats gå till final. Och uppriktigt sagt tycker jag att tyskarna inte spelat särskilt bra, så jag tippar Spanien
------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1191) 08-06-29
Även våra journalister måste förstås medge att tyskarna ofta vinner sina matcher, men det förklaras ofta i nedsättande vändningar som den tyska ”lagmaskinen”, ”ångvälten”, ”kraftfotbollen” och liknande klyschor. Ett undantag utgör Dagens Nyheters Johan Esk som (25/6) skriver:
”Några mil från Sverige finns Europas största publikliga, med den mest underhållande fotbollen för den som gillar fart, kraft, offensivlusta. Och ändå. Efter alla dessa år, efter alla dessa framgångar. Tysk fotboll behandlas som något katten släpat in. Jürgen Klinsmanns Tyskland var det roligaste som fanns i VM 2006”
Något katten släpat in, ja. Det är ungefär lika vinklat i våra mediers skildringar av ishockeyn. Vi får veta massor om de amerikanska NHL-lagen och deras spelare men inte mycket om den ryska ishockeyligan, Ändå har Ryssland fina ishockeymeriter, senast i vintras genom att vinna VM. Fjäsket för det anglosachsiska är vanligt också inom sporten.
En lika ovanlig som minnesvärd krönika skrevs (1992-08-31) av Dagens Nyheters litteraturveteran Ruth Halldén. Den hade rubriken ”Tyskhat går an”. Där säger hon bland annat:
"Det finns i Sverige i dag bara ett enda folk som är föremål för en mer utbredd diskriminering bland människor som annars håller sig för goda att uttrycka etniska fördomar -- det är tyskarna, som ständigt utsätts för glåpord och förklenande omdömen. Utan risk för eget skinn kan man påstå att tyskar är feta, vulgära, hänsynslösa, materialistiska, smaklösa och tarvliga.
Detta slag av förföljelse --man kan inte kalla det annat-- förekommer i de bästa kretsar. Personer som inte skulle drömma om att yttra sig förnedrande om en same, en kurd eller en kirgis, blir gärna fördömande och ironiska så fort en tysk kommer på tal.”
Hon skriver vidare:
"Utan påföljd går det att uttala sig förklenande om tyskarna. Och det värsta är kanske inte föraktet för ett helt folk utan att detta förakt nästan alltid faller i god jord. Tyskhatarna möter aldrig något motstånd, därför kan de fortsätta."
I ett brev till mig citerade Ruth Halldén en diplomatfru:
"Jag hatar råttor och tyskar, men jag gillar råttor bättre!"
Vår fördomsfulla syn på tyskarna har skapats genom en ständig flod av filmer, TV-program, böcker och artiklar om deras krigsförbrytelser, inte bara de många de faktiskt begick utan också propagandans påhittade. Segrarna skriver historien är en nött klyscha. Segermakternas människor, lyckligt okunniga om de egna krigsförbrytelserna, har ännu råd att vara arroganta. Tyskarna begick alldeles tillräckligt med gräsligheter för att vi inte ska behöva sprida också propagandalögnerna om dem. Och tillräckligt med förbrytelser begicks också mot tyskarna för att vi inte längre ska förtiga dem, hur mycket vi än trivs i segrarnas tross.
Hur jag tror det går i EM-finalen i fotboll? Jag hade hoppats att Ryssland hade lyckats gå till final. Och uppriktigt sagt tycker jag att tyskarna inte spelat särskilt bra, så jag tippar Spanien
------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1191) 08-06-29
fredag, juni 20
”FÖRBANNAD PACIFIST” DUBBELTYDIGT
Nu är det midsommar igen. Vid min ålder tar man det väldigt lugnt under sådana helger men känner sig lycklig ändå. Bara att ha överlevt en vinter till väcker tacksamhet. Och det är ett bra tag tills man drabbas av slutet-på-sommaren-neurosen.
När solen skiner ska man ju vara glad och god. Och jag försöker verkligen, bland annat genom att varje vecka i Radio Tuff dela ut rosor, låt vara verbala. Samtidigt har min blogg www.tuffsandin.blogspot.com rubriken ”Förbannad pacifist”. Det är dock dubbeltydigt: Inte bara att man som pacifist kan –och får-- bli förbannad utan också att vi fredshetsare ofta förbannas av andra.
”Förbannad pacifist” är också titeln på en av mina böcker. I den krönika som givit boken dess namn står det bland annat:
Jag är less på frågor av typen:
--Du som är pacifist, hur kan du svära, skälla och leva om som vilken fanjunkare som helst?
Av ren leda brukar jag ibland bara svara:
--Röker och super gör jag också
En del förväntar sig tydligen att vi fredsaktivister ska vara jainmunkar som i rädsla för att döda filtrerar vattnet från mikroorganismer , innan vi dricker, eller vestaliska jungfrur med den heliga elden ständigt brinnande. Nej, vi är förstås varken bättre eller sämre än andra, bara människor på gott och ont, vilket är alldeles tillräckligt magnifikt faktiskt.
Och mer bedrövad än förbannad blir man vid läsningen av fredsforskningsinstitutet Sipris senaste årsbok. Militärutgifterna i världen har från 1997 ökat med hela 45 procent. Förra året var de uppe i svindlande 8 034 miljarder kronor (8034 000 000 000). Inte mycket mer begriplig blir den summan om man kollar kostnaderna per dag, 22 010 miljoner kr. Per timme dygnet runt blir det 917 miljoner kr eller 15 miljoner kr per minut.
Så mycket kostar det att föra eller förbereda krig, alltså massmord på människor. Tänk om dessa enorma resurser i stället skulle satsas på att bekämpa fattigdom, svält och onödiga sjukdomar! Då skulle miljoner föräldrar slippa se sina barn dö. De senaste siffrorna från FN säger att ännu dör uppåt 20 000 barn varje dag,
Det var sådana tankar som vägledde oss när vi för 41 år sedan grundade Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
I krönikan ”Förbannad pacifist” från 1991 citeras den italienske kritikern Beniamino Placido. För honom är krig ingen fundamental mänsklig drift som vi aldrig kan frigöra oss ifrån. Han påminner om hur vi faktiskt har lyckats tabubelägga mångtusenåriga mänskliga beteenden som incest och människooffer till gudarna. Vi har klarat det genom att införa ett absolut förbud. Men Placido skriver att vi inte hade lyckats om vi sagt:
..-- Ja visserligen är incest förfärligt, men om mamman är ovanligt vacker och sonen väldigt sorgsen och ensam..
Placidos slutsats är:
-- Antingen gör vi krig till en förbrytelse –punkt slut—eller också måste vi kriga i evinnerlighet och evigt och alltid samma ”rättfärdiga” krig.
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1190) 2008-06-22
När solen skiner ska man ju vara glad och god. Och jag försöker verkligen, bland annat genom att varje vecka i Radio Tuff dela ut rosor, låt vara verbala. Samtidigt har min blogg www.tuffsandin.blogspot.com rubriken ”Förbannad pacifist”. Det är dock dubbeltydigt: Inte bara att man som pacifist kan –och får-- bli förbannad utan också att vi fredshetsare ofta förbannas av andra.
”Förbannad pacifist” är också titeln på en av mina böcker. I den krönika som givit boken dess namn står det bland annat:
Jag är less på frågor av typen:
--Du som är pacifist, hur kan du svära, skälla och leva om som vilken fanjunkare som helst?
Av ren leda brukar jag ibland bara svara:
--Röker och super gör jag också
En del förväntar sig tydligen att vi fredsaktivister ska vara jainmunkar som i rädsla för att döda filtrerar vattnet från mikroorganismer , innan vi dricker, eller vestaliska jungfrur med den heliga elden ständigt brinnande. Nej, vi är förstås varken bättre eller sämre än andra, bara människor på gott och ont, vilket är alldeles tillräckligt magnifikt faktiskt.
Och mer bedrövad än förbannad blir man vid läsningen av fredsforskningsinstitutet Sipris senaste årsbok. Militärutgifterna i världen har från 1997 ökat med hela 45 procent. Förra året var de uppe i svindlande 8 034 miljarder kronor (8034 000 000 000). Inte mycket mer begriplig blir den summan om man kollar kostnaderna per dag, 22 010 miljoner kr. Per timme dygnet runt blir det 917 miljoner kr eller 15 miljoner kr per minut.
Så mycket kostar det att föra eller förbereda krig, alltså massmord på människor. Tänk om dessa enorma resurser i stället skulle satsas på att bekämpa fattigdom, svält och onödiga sjukdomar! Då skulle miljoner föräldrar slippa se sina barn dö. De senaste siffrorna från FN säger att ännu dör uppåt 20 000 barn varje dag,
Det var sådana tankar som vägledde oss när vi för 41 år sedan grundade Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
I krönikan ”Förbannad pacifist” från 1991 citeras den italienske kritikern Beniamino Placido. För honom är krig ingen fundamental mänsklig drift som vi aldrig kan frigöra oss ifrån. Han påminner om hur vi faktiskt har lyckats tabubelägga mångtusenåriga mänskliga beteenden som incest och människooffer till gudarna. Vi har klarat det genom att införa ett absolut förbud. Men Placido skriver att vi inte hade lyckats om vi sagt:
..-- Ja visserligen är incest förfärligt, men om mamman är ovanligt vacker och sonen väldigt sorgsen och ensam..
Placidos slutsats är:
-- Antingen gör vi krig till en förbrytelse –punkt slut—eller också måste vi kriga i evinnerlighet och evigt och alltid samma ”rättfärdiga” krig.
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1190) 2008-06-22
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1190) 08-06-22 till....
....till Ingrid Eckerman, Ulla Colliander med flera solidariska människor på Statsrådsvägen i Skarpnäck som nu skickat 4000 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Det är från den loppis de anordnade i slutet av maj. Pengarna skickas oavkortat till Indien, där de gör mångfalt mer nytta för miljö och fattigdomsbekämpning än de skulle kunna göra i Sverige.
....till Tuffs jugoslaviska partner Lina Vuskovic, som nu bekräftat mottagandet av 5000 kr från Tuff, ”en trevlig överraskning” som hon skriver. Lina hjälper av krig, sanktioner och etnisk rensning drabbade gamla i Belgrad. Om någon vecka kommer hon till Sverige och då får vi förhoppningsvis höra henne här i Radio Tuff.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som just har skickat sin kvartalsrapport om de många Tuff-projekten. Han är imponerad av de svenska skolornas fina insatser: Tyresö och Kumla skolor i Tyresö, Södertörns friskola i Huddinge och Alléskolan i Floda har sammanlagt under vårterminen jobbat in 171 000 kr, vilka oavkortat skickas till Indien. Bhikhu skriver bland annat: ”De svenska skolorna hjälper de fattigaste av de fattiga i Dharampur att hjälpa sig själva, för dessa människor i de många små byarna deltar aktivt i utvecklingen. De svenska skolorna har all anledning att vara stolta över sina insatser. De har gjort ett underbart jobb för en tidigare så försummad region, långt borta på andra sidan av världen. De har visat verklig och föredömlig solidaritet i denna värld, söndersliten av konflikter. Jag skulle vilja skynda iväg till Sverige och krama om alla ungdomarna” Bhikhu uppger också att pengarna från svenska skolor via Tuff räcker till att fullständigt finansiera två av Tuffskolorna och delvis tre andra. Han berättar att förutom de hundratals brunnar som Tuff-pengar bidragit till har två nya tillkommit. De har fått namnen ”Olga Well” och ”Tyresö Rotary Well”. Olga Alata (Arróspide) var till sin för tidiga död kassör i Tuff och Tyresö Rotary har skänkt pengar till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Av de pengar som samlades in i slutet av 2007 för att hedra Gunnar & Margaretha Petersen, som i december fyllde 75 resp 70 har ett nytt rum byggts i Tuff-skolan Tamachhadi. Det har fått namnet ”Petersen Reading Room”
.... till alla som är smarta och solidariska nog att lösa sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram. Bhikhu uppger att 75 000 mangoplantor genom pengar från Tuff redan blivit satta och nu planeras 10000 till att distribueras. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 712 25 81 eller på ake.sandin@tyresoradion.se
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek som e-postar: ”Jag vill skicka ett stort och varmt tack för alla ’rosor’ jag fått av Radio Tuff, jag blir lika glad varje gång!” Tillsammans med omdömen från flera hundra andra finns hennes vänliga ord på hemsidan http://www.tyresoradion.se/sagtom.html Flera är välkomna att lämna sina omdömen om Succékanalen 91.4 och Radio Tuff genom att höra av sig till Åke Sandin, tel 712 4463
....till Tuffs jugoslaviska partner Lina Vuskovic, som nu bekräftat mottagandet av 5000 kr från Tuff, ”en trevlig överraskning” som hon skriver. Lina hjälper av krig, sanktioner och etnisk rensning drabbade gamla i Belgrad. Om någon vecka kommer hon till Sverige och då får vi förhoppningsvis höra henne här i Radio Tuff.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som just har skickat sin kvartalsrapport om de många Tuff-projekten. Han är imponerad av de svenska skolornas fina insatser: Tyresö och Kumla skolor i Tyresö, Södertörns friskola i Huddinge och Alléskolan i Floda har sammanlagt under vårterminen jobbat in 171 000 kr, vilka oavkortat skickas till Indien. Bhikhu skriver bland annat: ”De svenska skolorna hjälper de fattigaste av de fattiga i Dharampur att hjälpa sig själva, för dessa människor i de många små byarna deltar aktivt i utvecklingen. De svenska skolorna har all anledning att vara stolta över sina insatser. De har gjort ett underbart jobb för en tidigare så försummad region, långt borta på andra sidan av världen. De har visat verklig och föredömlig solidaritet i denna värld, söndersliten av konflikter. Jag skulle vilja skynda iväg till Sverige och krama om alla ungdomarna” Bhikhu uppger också att pengarna från svenska skolor via Tuff räcker till att fullständigt finansiera två av Tuffskolorna och delvis tre andra. Han berättar att förutom de hundratals brunnar som Tuff-pengar bidragit till har två nya tillkommit. De har fått namnen ”Olga Well” och ”Tyresö Rotary Well”. Olga Alata (Arróspide) var till sin för tidiga död kassör i Tuff och Tyresö Rotary har skänkt pengar till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Av de pengar som samlades in i slutet av 2007 för att hedra Gunnar & Margaretha Petersen, som i december fyllde 75 resp 70 har ett nytt rum byggts i Tuff-skolan Tamachhadi. Det har fått namnet ”Petersen Reading Room”
.... till alla som är smarta och solidariska nog att lösa sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram. Bhikhu uppger att 75 000 mangoplantor genom pengar från Tuff redan blivit satta och nu planeras 10000 till att distribueras. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 712 25 81 eller på ake.sandin@tyresoradion.se
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek som e-postar: ”Jag vill skicka ett stort och varmt tack för alla ’rosor’ jag fått av Radio Tuff, jag blir lika glad varje gång!” Tillsammans med omdömen från flera hundra andra finns hennes vänliga ord på hemsidan http://www.tyresoradion.se/sagtom.html Flera är välkomna att lämna sina omdömen om Succékanalen 91.4 och Radio Tuff genom att höra av sig till Åke Sandin, tel 712 4463
Subtropiska växter, utopiska trafikplaner och en otrolig skandal
Kära lyssnare!
Numera vistas jag rätt mycket i en stor och otroligt vacker trädgård i Bellevue i Limhamn. I denna trädgård blommar just för tillfället ett träd jag i min vildaste fantasi inte kunde drömma om att hitta i dessa nordliga nejder, nämligen en akacia, ett träd besläktad med mimosan. Trädet dignar av stora gulvita blomklasar och doften är bedövande. Detta Limhamn fascinerar mig ständigt på nytt. Nog är det otroligt att det blommar subtropiska träd här i staden? Och alla ni som har varit på Kanarieöarna någon gång i månadsskiftet januari-februari har säkert sett de fantastiska tulpanträden som blommar därnere. Därnere? Nej, även häruppe i Sverige – nämligen i Kungsparken mitt inne i Malmö står ett magnifikt blommande tulpanträd. Fast nu är det nästan överblommat. Men planera in det till nästa år! Det lönar sig.
Härnere planeras det för fullt för framtiden. Öresundsbron håller redan på att växa ur sina barnskor. Om tio år kommer bron inte att kunna svälja all trafik, och därför planeras det för fullt för en fast HH-förbindelse, det vill säga Helsingborg-Helsingör. Kampen är hård mellan motstridiga viljor: bro eller tågtunnel? Men den stora frågan är vem som ska betala, eller som tyskarna sjunger i sin karnevalssång: Wer soll das bezahlen? Wer hat soviel Geld? Och i allra södersta Skåne undrar man om det inte vore viktigare att först bygga ut ”dödens väg”, det vill säga landsvägen mellan Vellinge och Trelleborg, där det dagligen sker olyckor på den krokiga och smala vägen.
Dödsolyckor har även förekommit i sydvästra Tyskland, i en liten landsortsstad vid namn Junkingen. Flera åskväder med katastrofala följder drog fram över trakten. Den lilla floden som flyter genom staden och i normala fall är en liten stilla sorlande bäck, svällde över alla sina bräddar och förde med sig sten och lera. Gatorna översvämmades så snabbt att människor knappt hann sätta sig i säkerhet. Två kvinnor dog i en bil som drogs ner i vattnet och en kvinna drunknade i sin källare. Många människor fördes svårt skadade till sjukhus. Flera andra småstäder och byar skadades också vid de åskväder som drog fram över landet.
Åskväder har också dragit fram i politiken. Gregor Gysi, den östtyske politikern som i DDR:s efterföljd samlade kommunisterna i vänsterpartiet Die Linke har råkat ut för svårartade beskyllningar. Den myndighet som skall upparbeta den hemliga polisens, Stasis förbrytelser, och som efter sin ordförandes namn går under beteckningen Birthler-myndigheten, har i sina akter funnit belägg för att Gregor Gysi har varit en IM, det vill säga en informell medarbetare, vilket i klartext betyder att han har prisgett människor för statssäkerhetens godtycke. Gysi kämpar i förbundsdagen för sin ära, men hans politiska karriär och därmed även den förre socialdemokratiska, numera vänsterpolitikern Lafontaines karriär, tycks vara över.
Han kommer förmodligen att dras med i fallet, och det fallet blir både hårt och djupt.
Själv hoppas jag att inte falla så hårt och djupt nu när jag har satt igång att cykla igen efter flera års uppehåll. Det har jag förresten en snäll granne att tacka för. Hade hon inte helt resolut dragit ut mig på en cykelfärd, ja, då hade väl cykeln stått i källaren än idag.
Ge er ut på härliga cykelturer i de vackra skogarna i Tyresö hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Numera vistas jag rätt mycket i en stor och otroligt vacker trädgård i Bellevue i Limhamn. I denna trädgård blommar just för tillfället ett träd jag i min vildaste fantasi inte kunde drömma om att hitta i dessa nordliga nejder, nämligen en akacia, ett träd besläktad med mimosan. Trädet dignar av stora gulvita blomklasar och doften är bedövande. Detta Limhamn fascinerar mig ständigt på nytt. Nog är det otroligt att det blommar subtropiska träd här i staden? Och alla ni som har varit på Kanarieöarna någon gång i månadsskiftet januari-februari har säkert sett de fantastiska tulpanträden som blommar därnere. Därnere? Nej, även häruppe i Sverige – nämligen i Kungsparken mitt inne i Malmö står ett magnifikt blommande tulpanträd. Fast nu är det nästan överblommat. Men planera in det till nästa år! Det lönar sig.
Härnere planeras det för fullt för framtiden. Öresundsbron håller redan på att växa ur sina barnskor. Om tio år kommer bron inte att kunna svälja all trafik, och därför planeras det för fullt för en fast HH-förbindelse, det vill säga Helsingborg-Helsingör. Kampen är hård mellan motstridiga viljor: bro eller tågtunnel? Men den stora frågan är vem som ska betala, eller som tyskarna sjunger i sin karnevalssång: Wer soll das bezahlen? Wer hat soviel Geld? Och i allra södersta Skåne undrar man om det inte vore viktigare att först bygga ut ”dödens väg”, det vill säga landsvägen mellan Vellinge och Trelleborg, där det dagligen sker olyckor på den krokiga och smala vägen.
Dödsolyckor har även förekommit i sydvästra Tyskland, i en liten landsortsstad vid namn Junkingen. Flera åskväder med katastrofala följder drog fram över trakten. Den lilla floden som flyter genom staden och i normala fall är en liten stilla sorlande bäck, svällde över alla sina bräddar och förde med sig sten och lera. Gatorna översvämmades så snabbt att människor knappt hann sätta sig i säkerhet. Två kvinnor dog i en bil som drogs ner i vattnet och en kvinna drunknade i sin källare. Många människor fördes svårt skadade till sjukhus. Flera andra småstäder och byar skadades också vid de åskväder som drog fram över landet.
Åskväder har också dragit fram i politiken. Gregor Gysi, den östtyske politikern som i DDR:s efterföljd samlade kommunisterna i vänsterpartiet Die Linke har råkat ut för svårartade beskyllningar. Den myndighet som skall upparbeta den hemliga polisens, Stasis förbrytelser, och som efter sin ordförandes namn går under beteckningen Birthler-myndigheten, har i sina akter funnit belägg för att Gregor Gysi har varit en IM, det vill säga en informell medarbetare, vilket i klartext betyder att han har prisgett människor för statssäkerhetens godtycke. Gysi kämpar i förbundsdagen för sin ära, men hans politiska karriär och därmed även den förre socialdemokratiska, numera vänsterpolitikern Lafontaines karriär, tycks vara över.
Han kommer förmodligen att dras med i fallet, och det fallet blir både hårt och djupt.
Själv hoppas jag att inte falla så hårt och djupt nu när jag har satt igång att cykla igen efter flera års uppehåll. Det har jag förresten en snäll granne att tacka för. Hade hon inte helt resolut dragit ut mig på en cykelfärd, ja, då hade väl cykeln stått i källaren än idag.
Ge er ut på härliga cykelturer i de vackra skogarna i Tyresö hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
lördag, juni 14
VISST ÄR JAG FOTBOLLSNATIONALIST!
Uj, uj, uj så mycket fotboll det är i alla medier dessa dagar. En del protesterar högljutt mot detta och jag förstår dem. Själv slår jag alltid av radion, när det talas om trädgårdar, mode och matlagning. Sånt förekommer alldeles för mycket, men det tycker jag bara för att jag själv är så ointresserad. Många andra lär tycka om det, så jag unnar dem alla dessa program.
Jag måste bekänna att jag är bolltokig. Medan andra unga män en gång för länge sen skröt med att de ägnade sig åt vin, kvinnor och sång framhöll jag min svaghet för vin, kvinnor och - studsande boll. De senaste åren har jag promenerat med en viss värdighet, inte bara på grund av ålder utan också till följd av en gammal knäskada efter tolv års harvande på diverse fotbollsplaner. Men det var länge sen och senast jag gladde mig åt kunna leka med boll var en novembervecka i fjol, när jag spelade tennis en timme varje morgon. Nåja, det blev i omgångar med tre minuter tennis och två minuters vattendrickande
Ännu har jag dock ork att tillhöra idrottens svans, så jag har på TV sett åtminstone glimtar av alla EM-matcherna. Men jag har en egenhet som gränsar till masochism. Håller alltid på de nederlagstippade. Alltså hejade jag på Schweiz, som förstås förlorade mot Tjeckien. Höll tummarna för Österrike, men de förlorade mot Kroatien. Lika illa gick det för Ryssland och Turkiet som jag hoppades skulle vinna över favoriten Portugal.
Men jag kunde glädja mig åt att de regerande Europamästarna Grekland fick på nöten – av Sverige rentav. Jovisst, jag är fotbollsnationalist. Förmildrande –eller kanske försvårande?—är att jag delar denna passion med alla sportintresserade i alla länder och dom är väldigt många Det är nästan komiskt på läktarna numera med allt flaggviftande och alla som spökar ut sig också i nyllena med sina hemländers färger. Bortsett från de små huligangängen, lössen i flaggornas veck, är det ändå ganska oskyldigt och en stark kontrast till den nationalism som föder våld och krig.
Min entusiasm för idrott har i dag sprickor. Visst är spelarna på toppnivå beundransvärda artister men samtidigt stenrika mångmiljonärer i den snabba kommersialisering som populära idrottsgrenar genomgått. På klubbnivå är det nu allt svårare att hålla på ett visst lag. De spelare som ena säsongen finns i laget blir under nästa säsong köpta över till ett annat lag, ofta till ett annat land Det handlar om köp, slit och släng och det värvas friskt för stora summor. Typiskt är att EM sänds av TV 4. Mellan de redan långtråkiga expertsnacken drabbas man av ännu längre och tråkigare reklaminslag.
I andanom anar jag nu politiska puritaners fördömanden. Fy för fotboll, när det finns så mycket viktigare att engagera sig för, tycker väl de självgoda. Vad kommer nu den otroligt tjatiga ”Anonym” att skriva, ja han är så renons på civilkurage att han inte sätter ut sitt namn? Vad jag än skriver om belamrar han vecka efter vecka min blogg med ständiga förebråelser om att jag inte vågar förstå hans ”sanning” om 11 september. (Se www.tuffsandin.blogspot.com ) Eller den mycket modigare men lika intensivt e-postande, som ständigt hånar svenska medier för att de inte lika mycket som han ägnar sig åt kritik av USA och som ibland av samma skäl ger fredsrörelsen och oss ”krigsmotståndare” märkliga gliringar? Ingenting vore lättare –eller mera orättvist!--än att förebrå honom för att inte beröra många av de viktiga ämnen vi i Radio Tuff tar upp.
Utan att vara maoist finns det skäl att påminna om Maos råd att vara bland folket som fisken i vattnet. Jag tror att vi är ganska bra på det i Tuff. Annars hade vi inte haft 400 betalande medlemmar. Hade vi snörpmynt suttit på piedestaler och tittat ner på medmänskligheten hade ingen lyssnat på oss.
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1189) 2008-06-15
Jag måste bekänna att jag är bolltokig. Medan andra unga män en gång för länge sen skröt med att de ägnade sig åt vin, kvinnor och sång framhöll jag min svaghet för vin, kvinnor och - studsande boll. De senaste åren har jag promenerat med en viss värdighet, inte bara på grund av ålder utan också till följd av en gammal knäskada efter tolv års harvande på diverse fotbollsplaner. Men det var länge sen och senast jag gladde mig åt kunna leka med boll var en novembervecka i fjol, när jag spelade tennis en timme varje morgon. Nåja, det blev i omgångar med tre minuter tennis och två minuters vattendrickande
Ännu har jag dock ork att tillhöra idrottens svans, så jag har på TV sett åtminstone glimtar av alla EM-matcherna. Men jag har en egenhet som gränsar till masochism. Håller alltid på de nederlagstippade. Alltså hejade jag på Schweiz, som förstås förlorade mot Tjeckien. Höll tummarna för Österrike, men de förlorade mot Kroatien. Lika illa gick det för Ryssland och Turkiet som jag hoppades skulle vinna över favoriten Portugal.
Men jag kunde glädja mig åt att de regerande Europamästarna Grekland fick på nöten – av Sverige rentav. Jovisst, jag är fotbollsnationalist. Förmildrande –eller kanske försvårande?—är att jag delar denna passion med alla sportintresserade i alla länder och dom är väldigt många Det är nästan komiskt på läktarna numera med allt flaggviftande och alla som spökar ut sig också i nyllena med sina hemländers färger. Bortsett från de små huligangängen, lössen i flaggornas veck, är det ändå ganska oskyldigt och en stark kontrast till den nationalism som föder våld och krig.
Min entusiasm för idrott har i dag sprickor. Visst är spelarna på toppnivå beundransvärda artister men samtidigt stenrika mångmiljonärer i den snabba kommersialisering som populära idrottsgrenar genomgått. På klubbnivå är det nu allt svårare att hålla på ett visst lag. De spelare som ena säsongen finns i laget blir under nästa säsong köpta över till ett annat lag, ofta till ett annat land Det handlar om köp, slit och släng och det värvas friskt för stora summor. Typiskt är att EM sänds av TV 4. Mellan de redan långtråkiga expertsnacken drabbas man av ännu längre och tråkigare reklaminslag.
I andanom anar jag nu politiska puritaners fördömanden. Fy för fotboll, när det finns så mycket viktigare att engagera sig för, tycker väl de självgoda. Vad kommer nu den otroligt tjatiga ”Anonym” att skriva, ja han är så renons på civilkurage att han inte sätter ut sitt namn? Vad jag än skriver om belamrar han vecka efter vecka min blogg med ständiga förebråelser om att jag inte vågar förstå hans ”sanning” om 11 september. (Se www.tuffsandin.blogspot.com ) Eller den mycket modigare men lika intensivt e-postande, som ständigt hånar svenska medier för att de inte lika mycket som han ägnar sig åt kritik av USA och som ibland av samma skäl ger fredsrörelsen och oss ”krigsmotståndare” märkliga gliringar? Ingenting vore lättare –eller mera orättvist!--än att förebrå honom för att inte beröra många av de viktiga ämnen vi i Radio Tuff tar upp.
Utan att vara maoist finns det skäl att påminna om Maos råd att vara bland folket som fisken i vattnet. Jag tror att vi är ganska bra på det i Tuff. Annars hade vi inte haft 400 betalande medlemmar. Hade vi snörpmynt suttit på piedestaler och tittat ner på medmänskligheten hade ingen lyssnat på oss.
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1189) 2008-06-15
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1189) 08-06-15 till....
....till fredsforskningsinstitutet Sipri i Stockholm som kommit med sin årsbok, full av intressanta men alarmerande siffror på rustningar och krig. Visserligen har antalet väpnade konflikter i världen minskat från 20 år 1998 till 13 år 2007, men världens militärutgifter har ökat under samma tid med 45 procent. 2007 var militärkostnaderna astronomiska 8 034 miljarder kronor. Nästan hälften av dessa satsningar står USA för. Dess rustningar överstiger med 40 procent de sammanlagda militärutgifterna i de nio näst mest rustade länderna, vilka i tur och ordning är Storbritannien, Kina, Frankrike, Japan, Tyskland, Ryssland, Saudiarabien, Italien och Indien. Värt att notera är att Ryssland kommer först på sjunde plats med 3 procent av världens militärutgifter medan USA:s andel är 45 procent och Storbritanniens 5 procent.
....till Radio Tuffs man i Kalifornien, Bengt Svensson, som ironiskt skriver: ”Vill berätta att Irak är på väg mot ökad jämlikhet mellan könen. Så visst har väl invasionen 2003 fört något gott med sig. I tidningen står det nämligen att allt fler av självmordsbombarna i Irak är kvinnor. Kanske inspireras de av de många käcka kvinnliga amerikanska soldaterna.”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (3/6) har en artikel av Zoran Cale under rubriken ”Sovjetisk ubåt var fartyg från Muskö. Amalia lurade militären i Hårsfjärden 1982” (Samma ämne behandlades för tre veckor sedan i Radio Tuffs krönika med rubriken ”Amalia lurade alla godtrogna”)
....till Svenska Dagbladet som (9/6) hade en artikel under rubriken ”Försvarsmakten mörkade västubåtar”, där ambassadören Mathias Mossberg diskuterar de påstådda ubåtskränkningarna av svenska vatten på 1980-talet. Han var huvudsekreterare för ubåtskommissionen år 2000 och säger nu bland annat: ”I försvarsmaktens digra material i ubåtsfrågan finns rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut. Men sådana rapporter försågs med rejäla hemligstämplar. Det är dags att avhemliga dylikt material så att även allmänheten och ’seriös forskning’ kan få del av vad de i ämnet insatta redan känner till. ”
....till SvT:s ”Uppdrag granskning” med Lars Borgnäs som i veckan granskade ljudupptagningarna från ubåtsjakten i Hårsfjärden oktober 1982 och hävdade att det var fråga om Natoubåtar. (Programmet kommenteras senare i Radio Tuff av Ingemar Myhrberg)
....till Svenska Freds ordförande Anna EK. som i en debattartikel (13/6) i SVT Opinion bland annat skriver: ”Inför försvarsberedningens rapport har en rad äldre herrar återigen börjat hota med ’ryssen’. (....)Om man lyssnar på dessa herrar är det lätt att tro att vi helt saknar försvar och att vi när som helst kan dras in i ett nytt europeiskt storkrig. Inget kunde vara mer fel. Under hela 90-talet har försvarsmakten tillförts pengar. Först 2004 gjordes besparingar som ledde till en försvarsbudget som var lägre än under kalla kriget. Fram till idag har minskningen i fast penningvärde varit cirka 9 procent.”
....till tidningen Der Spiegel som (3/6) påpekar att sedan 1960-talet har Tyskland som gottgörelse till judiska överlevande från andra världskriget betalat ut 600 miljarder kronor, därav 15 miljarder till staten Israel.
....till Dagens Nyheters kulturjournalist Torbjörn Elensky, som (12/6) skriver om al- Qaidas uttalanden och sammanfattar: ”Det hör till religioners särart att de samtidigt kan inspirera både till hjälparbete och krig, inkvisition och barmhärtighet. Historiskt och psykologiskt sett är det fascinerande—men som aktiv kraft i samtida politik djupt oroande”
....till personal och elever vid Alléskolan i Floda (Göteborgsområdet), som nu redovisar resultatet av sitt dagsverke för Tuffs indiska projekt . De slog ett nytt rekord och jobbade in 58 431 kronor, som nu är insatta på Tuffs insamlings-konto, pg 79 36 36 -2
....till elever och personal vid Tyresö skola som vid sitt dagsverke i början av juni jobbade in hela 43 470 kr. Det är ett nytt rekord för skolan. Pengarna går oavkortat till de indiska tuffskolorna för fattiga barn från stambefolkningen (tribals), bland annat för att garantera tillförseln av vatten, en bristvara under många månader.
....till Radio Tuffs man i Kalifornien, Bengt Svensson, som ironiskt skriver: ”Vill berätta att Irak är på väg mot ökad jämlikhet mellan könen. Så visst har väl invasionen 2003 fört något gott med sig. I tidningen står det nämligen att allt fler av självmordsbombarna i Irak är kvinnor. Kanske inspireras de av de många käcka kvinnliga amerikanska soldaterna.”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som (3/6) har en artikel av Zoran Cale under rubriken ”Sovjetisk ubåt var fartyg från Muskö. Amalia lurade militären i Hårsfjärden 1982” (Samma ämne behandlades för tre veckor sedan i Radio Tuffs krönika med rubriken ”Amalia lurade alla godtrogna”)
....till Svenska Dagbladet som (9/6) hade en artikel under rubriken ”Försvarsmakten mörkade västubåtar”, där ambassadören Mathias Mossberg diskuterar de påstådda ubåtskränkningarna av svenska vatten på 1980-talet. Han var huvudsekreterare för ubåtskommissionen år 2000 och säger nu bland annat: ”I försvarsmaktens digra material i ubåtsfrågan finns rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut. Men sådana rapporter försågs med rejäla hemligstämplar. Det är dags att avhemliga dylikt material så att även allmänheten och ’seriös forskning’ kan få del av vad de i ämnet insatta redan känner till. ”
....till SvT:s ”Uppdrag granskning” med Lars Borgnäs som i veckan granskade ljudupptagningarna från ubåtsjakten i Hårsfjärden oktober 1982 och hävdade att det var fråga om Natoubåtar. (Programmet kommenteras senare i Radio Tuff av Ingemar Myhrberg)
....till Svenska Freds ordförande Anna EK. som i en debattartikel (13/6) i SVT Opinion bland annat skriver: ”Inför försvarsberedningens rapport har en rad äldre herrar återigen börjat hota med ’ryssen’. (....)Om man lyssnar på dessa herrar är det lätt att tro att vi helt saknar försvar och att vi när som helst kan dras in i ett nytt europeiskt storkrig. Inget kunde vara mer fel. Under hela 90-talet har försvarsmakten tillförts pengar. Först 2004 gjordes besparingar som ledde till en försvarsbudget som var lägre än under kalla kriget. Fram till idag har minskningen i fast penningvärde varit cirka 9 procent.”
....till tidningen Der Spiegel som (3/6) påpekar att sedan 1960-talet har Tyskland som gottgörelse till judiska överlevande från andra världskriget betalat ut 600 miljarder kronor, därav 15 miljarder till staten Israel.
....till Dagens Nyheters kulturjournalist Torbjörn Elensky, som (12/6) skriver om al- Qaidas uttalanden och sammanfattar: ”Det hör till religioners särart att de samtidigt kan inspirera både till hjälparbete och krig, inkvisition och barmhärtighet. Historiskt och psykologiskt sett är det fascinerande—men som aktiv kraft i samtida politik djupt oroande”
....till personal och elever vid Alléskolan i Floda (Göteborgsområdet), som nu redovisar resultatet av sitt dagsverke för Tuffs indiska projekt . De slog ett nytt rekord och jobbade in 58 431 kronor, som nu är insatta på Tuffs insamlings-konto, pg 79 36 36 -2
....till elever och personal vid Tyresö skola som vid sitt dagsverke i början av juni jobbade in hela 43 470 kr. Det är ett nytt rekord för skolan. Pengarna går oavkortat till de indiska tuffskolorna för fattiga barn från stambefolkningen (tribals), bland annat för att garantera tillförseln av vatten, en bristvara under många månader.
Tålamod och kunglig festivitas
Från Radio Tuffs kvinna i Malmö Marianne Stalbohm-Stieger:
Skåningarna är ett tålmodigt släkte. Låt mig berätta följande episod som bekräftar denna iakttagelse:
Med anledning av den nyss stundade nationaldagen stod jag i torsdags på systemet för att inhandla en flaska bubbelvin. En skylt upplyste oss i kön om att den nyligen införda kassarutinen kunde leda till en långsammare expediering av flaskorna. Och jodå, inför alla kassorna bildades tålmodiga köer. Så kom då jag i tur, och med min vanliga klantighet lyckades jag med min kontokortshantering slå ut hela det nya sofistikerade systemet. Nej, inte bolaget utan kassasystemet. Kassören svettades, hjälp tillkallades och kön bakom mig växte. Jag tittade i golvet, jag tittade på väggen, men jag vågade inte titta på den växande kön.
I spegeln kunde jag konstatera att ingen bytte kö. Alla stod kvar och väntade med spänning på vad som skulle hända. Jag svettades av pinsamhet, men kunde inte låta bli att kommentera med orden: Kära nån, hade detta hänt i Stockholm, hade folk blivit galna på mig.
På bred skånska, som jag aktar mig för att härma, kom genast svar på tal från kön: Ja, si di stockholmare, di är då hialösa, di ska alltid springa. Härnere tar vi lugnt, till och med i systemkön.
Lugnad kunde jag tio minuter senare plocka ner kontokortet efter välförrättat värv och både kassör och jag pustade ut, medan ett litet jubel utbröt i kön bakom mig.
Jubel hade två dagar tidigare utbrutit både på ett fartyg ute i Öresund och framför två storbildsskärmar på Stortorget i Gamla Staden i Malmö. Efter månaders intrimning av de 48 vindmöllorna ute på Lillgrund strax söder om Öresundsbron skulle nu den högtidliga invigningen äga rum. Och vad händer dagarna före? De tidigare så flitigt snurrande propellrarna stannade. Jodå, de stannade helt och hållet och ingen förklaring fanns i första hand. Ut åkte montörer, konstruktörer och fabrikörer. Panik! Kungen kommer och inga snurrande möllor!
Så hittades dock förklaringen – en brusten kabel. Men en sådan fanns inte till hands utan fick flygas in. Ännu kvällen innan, när jag tog mig en cykeltur utmed havet till en utsiktsplats mittemot Lillgrund, stod väderkvarnarna helt stilla. Och de som hade snurrat ända sedan november när provdriften hade startat. Och nu inför invigningen stod de totalt stilla. Malmöiterna höll andan. Hur skulle det här gå!
Ja, så kom då den 3 juni med mer än lagom blåst och ett strålande solsken. Kungen och övriga högdjur, inklusive Maud Olofsson, biträdande statsminister, åkte ut till Lillgrund, medan vi undersåtar samlades på Stortorget för att bevittna vad vi trodde skulle bli en fadäs. Men se, när skärmarna gick igång, då snurrade alla 48 vindmöllorna. Maud Olofsson talade med stolthet om Lillgrund som det tredje största vindkraftverket i världen, kungen talade med lika stor stolthet om miljöaspekterna och så sköt han salut med en pistol och trumpeterna trumpetade en fanfar ut över Öresund. Och på torget stod vi undersåtar och sa: Vadå det tredje i världen? Det största i Skåne!
Och nu snurrar vindkraftverket för fullt för att producera elektricitet till 60 000 hushåll. De lärde strider om huruvida vindkraft är en lönsam resurs, men ingen kan bestrida att det är en ren och outsinlig resurs.
Här där det blåser nästan jämt. Och även det bär vi med tålamod.
Må så gott och njut av det vackra sommarvädret hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Skåningarna är ett tålmodigt släkte. Låt mig berätta följande episod som bekräftar denna iakttagelse:
Med anledning av den nyss stundade nationaldagen stod jag i torsdags på systemet för att inhandla en flaska bubbelvin. En skylt upplyste oss i kön om att den nyligen införda kassarutinen kunde leda till en långsammare expediering av flaskorna. Och jodå, inför alla kassorna bildades tålmodiga köer. Så kom då jag i tur, och med min vanliga klantighet lyckades jag med min kontokortshantering slå ut hela det nya sofistikerade systemet. Nej, inte bolaget utan kassasystemet. Kassören svettades, hjälp tillkallades och kön bakom mig växte. Jag tittade i golvet, jag tittade på väggen, men jag vågade inte titta på den växande kön.
I spegeln kunde jag konstatera att ingen bytte kö. Alla stod kvar och väntade med spänning på vad som skulle hända. Jag svettades av pinsamhet, men kunde inte låta bli att kommentera med orden: Kära nån, hade detta hänt i Stockholm, hade folk blivit galna på mig.
På bred skånska, som jag aktar mig för att härma, kom genast svar på tal från kön: Ja, si di stockholmare, di är då hialösa, di ska alltid springa. Härnere tar vi lugnt, till och med i systemkön.
Lugnad kunde jag tio minuter senare plocka ner kontokortet efter välförrättat värv och både kassör och jag pustade ut, medan ett litet jubel utbröt i kön bakom mig.
Jubel hade två dagar tidigare utbrutit både på ett fartyg ute i Öresund och framför två storbildsskärmar på Stortorget i Gamla Staden i Malmö. Efter månaders intrimning av de 48 vindmöllorna ute på Lillgrund strax söder om Öresundsbron skulle nu den högtidliga invigningen äga rum. Och vad händer dagarna före? De tidigare så flitigt snurrande propellrarna stannade. Jodå, de stannade helt och hållet och ingen förklaring fanns i första hand. Ut åkte montörer, konstruktörer och fabrikörer. Panik! Kungen kommer och inga snurrande möllor!
Så hittades dock förklaringen – en brusten kabel. Men en sådan fanns inte till hands utan fick flygas in. Ännu kvällen innan, när jag tog mig en cykeltur utmed havet till en utsiktsplats mittemot Lillgrund, stod väderkvarnarna helt stilla. Och de som hade snurrat ända sedan november när provdriften hade startat. Och nu inför invigningen stod de totalt stilla. Malmöiterna höll andan. Hur skulle det här gå!
Ja, så kom då den 3 juni med mer än lagom blåst och ett strålande solsken. Kungen och övriga högdjur, inklusive Maud Olofsson, biträdande statsminister, åkte ut till Lillgrund, medan vi undersåtar samlades på Stortorget för att bevittna vad vi trodde skulle bli en fadäs. Men se, när skärmarna gick igång, då snurrade alla 48 vindmöllorna. Maud Olofsson talade med stolthet om Lillgrund som det tredje största vindkraftverket i världen, kungen talade med lika stor stolthet om miljöaspekterna och så sköt han salut med en pistol och trumpeterna trumpetade en fanfar ut över Öresund. Och på torget stod vi undersåtar och sa: Vadå det tredje i världen? Det största i Skåne!
Och nu snurrar vindkraftverket för fullt för att producera elektricitet till 60 000 hushåll. De lärde strider om huruvida vindkraft är en lönsam resurs, men ingen kan bestrida att det är en ren och outsinlig resurs.
Här där det blåser nästan jämt. Och även det bär vi med tålamod.
Må så gott och njut av det vackra sommarvädret hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
söndag, juni 8
”ISLAM BETYDER FRED” !?
Förra söndagen (1/6) blev jag jätteglad när jag såg ett nyhetsmeddelande från TT_Reuter. En gammal muslimsk inrättning i Indien, ett land med den tredje största muslimska folkgruppen i världen, har utfärdat en fatwa –ett påbud—mot terrorism. På bild ser man en demonstration med ”ISLAM MEANS PEACE” på plakaten. Och en annan paroll lovar: ”Islam ska utplåna all slags terrorism och sprida världsfredens budskap" En av initiativtagarna till det seminarium som utmynnade i demonstrationen var rektor Habibur Rehman som läste upp ett uttalande som fastslog att islam ska ”utplåna all slags terrorism och sprida världsfredens budskap”. Det är bara att hoppas att denna målsättning också påverkar dem som tycks tro att ”heligt krig” är en Allah behaglig gärning.
I Tuff har vi haft förmånen att samarbeta med flera helschyssta muslimer, när vi finansierat hundratals jättebra projekt bland Indiens fattigaste. För 37 år sedan började vi samarbetet med skolan Sarvoday Ashram, som vi försåg med skolbyggnaderna Kumla och Nyboda Wings, skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall elevhemmet Kvicken House och mycket annat. Skolans grundare och rektor var Akbar Nagori, en muslim, vars bildning och erfarenhet hade gjort honom människovänlig och tolerant. Jag minns, när han tog med sig oss svenskar ner till Gujarats sydkust och visade oss det magnifika hinduiska Somnathtemplet i Veraval, inte långt från Gandhis födelsestad. Nagori beklagade djupt att hans trosfränder nästan varje sekel hade förstört templet och berömde hinduerna som varje gång med möda hade byggt upp det igen
Sedan 28 år har våra främsta indiska partners, Bhikhu och Kokila Vyas, funnits i en annan del av delstaten Gujarat, i trakten av Valod några mil inåt landet från miljonstaden Surat. Där har dessa båda hinduer vid sin sida haft en utomordentligt duktig och sympatisk människa, muslimen Quddus Shaikh, som många svenska besökare minns med glädje.
I ett uttalande från de indiska muslimer som för en vecka sedan demonstrerade i New Delhi sägs det också: ”Islam förkastar alla typer av orättfärdigt våld, fridsbrott, blodsutgjutelse, mord och plundring och tillåter inte sådant i någon form”.
Visst låter det fint! Men det finns ett litet frågetecken. Det talas om ”orättfärdigt våld”. Är det alltså tillåtet med ”rättfärdigt dödande” –vad som nu kan menas med det. Många kristna och judar har länge bejakat det. Och en sekulär organisation, Svenska Freds, har nyligen firat sina 125 år genom att i idéprogrammet skriva in att militära insatser ibland måste tillgripas.
De som två dagar efter den antikrigiska muslimska demonstrationen i Indien organiserade självmordsbomben utanför den danska ambassaden i Islamabad, ansåg de också att de ägnade sig åt rättfärdigt dödande? Om gärningsmännen var muslimer, måste de väl ändå beklaga att de dödade fem muslimer och sårade 25 andra. Jo, en ”dansk medborgare” dödades också, men vilken religion han tillhörde vet vi inte.
På kvällen efter bomben i Islamabad visade Sveriges Television Lina Makbouls film om Leila Khaled. Lina är född i Sverige av palestinska föräldrar. Leila Khaled är också palestinska. Som fyraåring tillhörde hon de 700 000 palestinier som etniskt rensades av israelerna 1948. Leila är alltså i dag 64 år men 1969 blev hon världens första kvinnliga flygkapare, en frihetshjälte för somliga, en terrorist för andra. Men hon dödade aldrig någon utan varnade alla passagerare efter nödlandningen att planet skulle sprängas.
I Lina Makbouls film är Leila Khaled helt bestämd på en viktig punkt. Hon fördömer allt dödande av oskyldiga civila. Vad säger USA:s många engagerade kristna och den anglikanska kyrkan i England om att amerikanska och brittiska bomber de senaste 70 åren dödat miljoner japanska, tyska, vietnamesiska, serbiska, irakiska, afghanska och andra oskyldiga civila. Med min ringa religiösa begåvning är jag tvungen att fråga, hur rättfärdigt detta kan anses vara.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1188) 2008-06-08
I Tuff har vi haft förmånen att samarbeta med flera helschyssta muslimer, när vi finansierat hundratals jättebra projekt bland Indiens fattigaste. För 37 år sedan började vi samarbetet med skolan Sarvoday Ashram, som vi försåg med skolbyggnaderna Kumla och Nyboda Wings, skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall elevhemmet Kvicken House och mycket annat. Skolans grundare och rektor var Akbar Nagori, en muslim, vars bildning och erfarenhet hade gjort honom människovänlig och tolerant. Jag minns, när han tog med sig oss svenskar ner till Gujarats sydkust och visade oss det magnifika hinduiska Somnathtemplet i Veraval, inte långt från Gandhis födelsestad. Nagori beklagade djupt att hans trosfränder nästan varje sekel hade förstört templet och berömde hinduerna som varje gång med möda hade byggt upp det igen
Sedan 28 år har våra främsta indiska partners, Bhikhu och Kokila Vyas, funnits i en annan del av delstaten Gujarat, i trakten av Valod några mil inåt landet från miljonstaden Surat. Där har dessa båda hinduer vid sin sida haft en utomordentligt duktig och sympatisk människa, muslimen Quddus Shaikh, som många svenska besökare minns med glädje.
I ett uttalande från de indiska muslimer som för en vecka sedan demonstrerade i New Delhi sägs det också: ”Islam förkastar alla typer av orättfärdigt våld, fridsbrott, blodsutgjutelse, mord och plundring och tillåter inte sådant i någon form”.
Visst låter det fint! Men det finns ett litet frågetecken. Det talas om ”orättfärdigt våld”. Är det alltså tillåtet med ”rättfärdigt dödande” –vad som nu kan menas med det. Många kristna och judar har länge bejakat det. Och en sekulär organisation, Svenska Freds, har nyligen firat sina 125 år genom att i idéprogrammet skriva in att militära insatser ibland måste tillgripas.
De som två dagar efter den antikrigiska muslimska demonstrationen i Indien organiserade självmordsbomben utanför den danska ambassaden i Islamabad, ansåg de också att de ägnade sig åt rättfärdigt dödande? Om gärningsmännen var muslimer, måste de väl ändå beklaga att de dödade fem muslimer och sårade 25 andra. Jo, en ”dansk medborgare” dödades också, men vilken religion han tillhörde vet vi inte.
På kvällen efter bomben i Islamabad visade Sveriges Television Lina Makbouls film om Leila Khaled. Lina är född i Sverige av palestinska föräldrar. Leila Khaled är också palestinska. Som fyraåring tillhörde hon de 700 000 palestinier som etniskt rensades av israelerna 1948. Leila är alltså i dag 64 år men 1969 blev hon världens första kvinnliga flygkapare, en frihetshjälte för somliga, en terrorist för andra. Men hon dödade aldrig någon utan varnade alla passagerare efter nödlandningen att planet skulle sprängas.
I Lina Makbouls film är Leila Khaled helt bestämd på en viktig punkt. Hon fördömer allt dödande av oskyldiga civila. Vad säger USA:s många engagerade kristna och den anglikanska kyrkan i England om att amerikanska och brittiska bomber de senaste 70 åren dödat miljoner japanska, tyska, vietnamesiska, serbiska, irakiska, afghanska och andra oskyldiga civila. Med min ringa religiösa begåvning är jag tvungen att fråga, hur rättfärdigt detta kan anses vara.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1188) 2008-06-08
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1188) 08-06-08 till ....
....till Svenska Freds ordförande Anna Ek och Richard Gröttheim, tillförordnad vd på Sjunde AP-fonfen, som på en helsida på DN:DEBATT (1/6), skriver under rubriken ”Sjunde AP-fonden bojkottar tillverkare av klusterbomber”. Fonden förvaltar värdepapper för 90 milljarder kronor för 2½ miljoner svenskar. Nu utesluts alla företag som utvecklar och producerar kärnvapen och klusterbomber, det vill säga ett tiotal av världens största vapenproducenter, däribland EADS, som tillverkar klusterbomben Bombkapsel 90 för det svenska flygvapnet.
....till Ira Malik, som i Aftonbladet (5/6) skriver om kanadensiskan Naomi Klein, författare av boken Chockdoktrinen. Om kriget i Irak säger Klein bland annat: ”Kriget har privatiserats, militära uppdrag som förhör har outsoursats. Uppgifter som vi aldrig tänkte oss har lagts på de privata säkerhetsföretagen..... Problemet är inte bara de summor som finns att tjäna på kriget, eller att insynen i vad som faktiskt pågår minskar .De privata arméerna gör att kriget kan fortsätta. Då behöver inte sönerna till medelklassen dö i Irak. Ingen vet hur många soldater ur privatarméerna som dött i Irak.” Och om demokraternas presidentkandidat Barack Obama säger Naomi Klein: ”Obama planerar inte något slut på kriget i Irak. Det här är första gången de demokratiska kandidaterna får mer pengar från vapenindustrin än vad republikanerna får.”
....till solidariska skolor, som i slutet av vårterminen gjort dagsverken för Tuffs projekt bland de hundratals fattiga byarna i indiska Dharampur. I slutet av april arrangerade Södertörns friskola i Huddinge en solidaritetsafton, som inbringade 28127 kr. Kumla skola i Tyresö hade ett dagsverke den 7 maj och har nu till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2 skickat in 38 548 kr, och det är ändå bara hälften av vad Kumla fick in, för den andra hälften används för att hjälpa gatubarn i Zambia.
Tre andra skolor har gjort dagsverken för Tuffs Indienprojekt: Tyresö skola, Bergtorpsskolan i Täby och Alléskolan i Floda (utanför Göteborg). Resultaten från dem föreligger inte ännu.
....till eleverna på högstadiet i indiska Tamachhadi , vilka nästan hundraprocentigt klarade de nationella proven. 26 av 27 elever fick godkänt i en delstat (Gujarat) där i genomsnitt bara 65 procent klarade sig. Skolan är en av de sex som inrättats och drivs med hjälp från Tuff. Den finns bland Dharampurs fattiga och tidigare så försummade byar i ett område som tidigare aldrig haft något högstadium trots en befolkning runtom på ca 25 000 människor, tillhöriga stambefolkningen (tribals). I dagarna startas i Dharampur ett annat högstadium. Det är knutet till Tuff-skolan i Vaghval.
....till de indiska muslimer, som (31/5) demonstrerade mot våld och krig samt utfärdade en fatwa mot all slags terrorism. Mera om detta i denna veckas krönika.
....till tidningen The Guardians ekonomijournalist Ashley Seager, som (6/6) skriver om det rekordhöga oljepriset. Han sätter det i samband med israeliska hot mot iranska kärntekniska anläggningar. I ett uttalande från Israels transportminister sägs att en attack mot Irans ”kärnvapenanläggningar verkar oundviklig” Det skulle hota oljeexporten från hela regionen
....till den israeliska krönikören i tidningen Haaretz, Gideon Levy, som I Sveriges Radios ”Konflikt” (7/6) kritiserar blockaden av Gaza, som enligt honom blivit mer isolerat än till och med Myanmar (Burma) och Nordkorea Han säger bland annat: ”Inget är så farligt för Israel som den nuvarande politiken. Inget är en bättre garanti för Israels framtid än fred.”
....till Gunnar och Ingegärd Öqwist på Vitlöksgränd i Tyresö som skänkt 1000 kr till Tuffs hjälp till krigsdrabbade i Afghanistan. De hänvisar till Lena Sandins donation för samma ändamål i vintras. Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till Ira Malik, som i Aftonbladet (5/6) skriver om kanadensiskan Naomi Klein, författare av boken Chockdoktrinen. Om kriget i Irak säger Klein bland annat: ”Kriget har privatiserats, militära uppdrag som förhör har outsoursats. Uppgifter som vi aldrig tänkte oss har lagts på de privata säkerhetsföretagen..... Problemet är inte bara de summor som finns att tjäna på kriget, eller att insynen i vad som faktiskt pågår minskar .De privata arméerna gör att kriget kan fortsätta. Då behöver inte sönerna till medelklassen dö i Irak. Ingen vet hur många soldater ur privatarméerna som dött i Irak.” Och om demokraternas presidentkandidat Barack Obama säger Naomi Klein: ”Obama planerar inte något slut på kriget i Irak. Det här är första gången de demokratiska kandidaterna får mer pengar från vapenindustrin än vad republikanerna får.”
....till solidariska skolor, som i slutet av vårterminen gjort dagsverken för Tuffs projekt bland de hundratals fattiga byarna i indiska Dharampur. I slutet av april arrangerade Södertörns friskola i Huddinge en solidaritetsafton, som inbringade 28127 kr. Kumla skola i Tyresö hade ett dagsverke den 7 maj och har nu till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2 skickat in 38 548 kr, och det är ändå bara hälften av vad Kumla fick in, för den andra hälften används för att hjälpa gatubarn i Zambia.
Tre andra skolor har gjort dagsverken för Tuffs Indienprojekt: Tyresö skola, Bergtorpsskolan i Täby och Alléskolan i Floda (utanför Göteborg). Resultaten från dem föreligger inte ännu.
....till eleverna på högstadiet i indiska Tamachhadi , vilka nästan hundraprocentigt klarade de nationella proven. 26 av 27 elever fick godkänt i en delstat (Gujarat) där i genomsnitt bara 65 procent klarade sig. Skolan är en av de sex som inrättats och drivs med hjälp från Tuff. Den finns bland Dharampurs fattiga och tidigare så försummade byar i ett område som tidigare aldrig haft något högstadium trots en befolkning runtom på ca 25 000 människor, tillhöriga stambefolkningen (tribals). I dagarna startas i Dharampur ett annat högstadium. Det är knutet till Tuff-skolan i Vaghval.
....till de indiska muslimer, som (31/5) demonstrerade mot våld och krig samt utfärdade en fatwa mot all slags terrorism. Mera om detta i denna veckas krönika.
....till tidningen The Guardians ekonomijournalist Ashley Seager, som (6/6) skriver om det rekordhöga oljepriset. Han sätter det i samband med israeliska hot mot iranska kärntekniska anläggningar. I ett uttalande från Israels transportminister sägs att en attack mot Irans ”kärnvapenanläggningar verkar oundviklig” Det skulle hota oljeexporten från hela regionen
....till den israeliska krönikören i tidningen Haaretz, Gideon Levy, som I Sveriges Radios ”Konflikt” (7/6) kritiserar blockaden av Gaza, som enligt honom blivit mer isolerat än till och med Myanmar (Burma) och Nordkorea Han säger bland annat: ”Inget är så farligt för Israel som den nuvarande politiken. Inget är en bättre garanti för Israels framtid än fred.”
....till Gunnar och Ingegärd Öqwist på Vitlöksgränd i Tyresö som skänkt 1000 kr till Tuffs hjälp till krigsdrabbade i Afghanistan. De hänvisar till Lena Sandins donation för samma ändamål i vintras. Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
söndag, juni 1
I 23 ÅR EN VERKLIG TUFF RADIO!
Den här veckan hörs Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff för 1187:e gången. Varje vecka sedan 1985 har ett nytt Radio Tuff sänts, ganska unikt för frivilligt producerad radio, kanske rentav ett rekord. Hög tid att resultatvärdera denna verksamhet en smula.
Redan sommaren 1986 intervjuades i Radio Tuff min vän Roland Schütt (1913-2005). Han berättade om hur han på 1920-talet i Vasastan hade snott ”försiktighetsartiklar” (läs: kondomer) i sin judiska mamma Zipas tobaksaffär, blåst upp dem och i småskolan sålt dem för fem öre som ”ballonger med knopp”. Sedan uppfann han också kådisbellan, som blev titeln på den succébok han skrev. Filmen med samma namn mottog som Sveriges bästa film 1993 den prestigefyllda ”Guldbaggen”.
Roland var 76 år när boken kom ut. När journalisterna frågade honom, varför han på gamla dar debuterat som succéförfattare, svarade han:
”Jo, den där Åke i Radio Tuff intervjuade mig tre gånger och efteråt sa han, att jag tamefan skulle gå hem och skriva en bok om det där, och då gjorde jag det”.
Så Radio Tuff har i åtminstone gjort en insats för litteratur- och filmhistorien, men vad har vi då gjort mer? Jo, vi har inte bara avslöjat medielögner som frodas bland de rättrogna i mittfåran utan också varje sändning börjat med att dela ut rosor, låt vara att de ibland haft lika vassa taggar som verkliga rosor. Vi har följt devisen att hellre tända ljus än att bara förbanna mörkret. Om man bara skäller och gnäller slutar folk att lyssna.
Radio Tuff har regelbundet skildrat Tuffs många aktiviteter och de för en lokalförening märkligt omfattande biståndsprojekten, främst i Indien men också i Bolivia, Eritrea, forna Jugoslavien och Afghanistan.
Att radion gjorts utan ett öre i ersättning har bidragit till att den kunnat vara oberoende från alla innetrender, aldrig behövt misstänkas för att vara Radio Trendig. Det är så många andra som konkurrerar om att vara de mest politiskt korrekta. I förra veckans Radio Tuff handlade krönikan om alla avslöjanden om att uppgifterna om sovjetiska ubåtar i svenska vatten saknade belägg. Det var bara en kort sammanfattning av alla de program vi för 15-20 år sedan gjorde. På den tiden då Reagan stämplade Sovjet som ”ondskan imperium” ven det iskallt om öronen, när vi Radio Tuff intervjuade den ena tvivlaren efter den andra. Vi fick av de många rättrogna –och argumentslösa-- veta att vi var Moskvas nyttiga idioter. Dessa som då trodde sig veta är märkligt tysta i dag.
Ännu värre blev det när Radio Tuff avslöjade att några av de mest spridda påståendena om tyskarna förbrytelser var grova historieförfalskningar. Både Expressen och andra gick då i taket -- om av okunnighet eller bara av kissnödigt behov att behaga våra trendjesusar, censurayatollor och medierabbiner må vara osagt. Propagandalögner är ibland så passande att de nästan får en religiös status.
Samma försiktiga tassande i mittfåran kännetecknade till och med fredsrörelsen inför de stora demonstrationerna den 15 februari 2003 mot det annalkande Irakkriget. Vår ledande fredsorganisation deltog pinsamt nog inte, men Tuff och Radio Tuff var desto mer aktiva, eftersom vi inte kunde tro på att folkrättsvidrigt anfall skulle föra något gott med sig. Tragiskt nog fick vi bara alltför rätt.
De senaste åren har Radio Tuff också uppmärksammat förbrytelserna mot serberna, som utsetts till Balkans busar. Men i slutändan är det faktiskt serberna som etniskt rensats mest, till exempel från Kosovo.
Det trista är att Tuff de senaste två åren varit den enda förening som orkat göra frivillig radio. Det hade varit jätteroligt om flera av Tyresös duktiga föreningar hade velat utnyttja radion som så många nu lyssnar på.
Jag ska som vanligt under sommaren försöka göra ett nytt Radio Tuff varje vecka. Och jag är tack och lov inte ensam, för utan medarbetare och tuff-aktivister som stöttar klarar jag mig inte. Bengt Citron uppdaterar varje vecka Tuffs omfattande och informativa hemsida www.tuff.fred.se . Ann Sandin-Lindgren uppdaterar lika flinkt Tyresöradions ena hemsida www.tyresoradion.se Där finns under ”Arkiv” också alla Radio Tuff under 2008 att lyssna på
Fram till sin för tidiga död var Edmundo Arróspide under många år ovärderlig för tekniken. Monica Schelin hjälper till varje vecka. Varannan vecka får vi ett kåseri från Marianne Stalbohm-Stieger i Malmö, ja, även från Kalifornien, Indien och Österrike kommer rapporter till Radio Tuff. Nästan varje vecka under 15 år har Hampus Eckermans rappa rapporter hörts i Radio Tuff. För något år sedan skickade han 47 veckor i rad texter från ett 20-tal olika länder, sannolikt ett rekord det också för frivillig radio. Så Radio Tuff tuffar på ett tag till.
-----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1187) 2008-06-01
Redan sommaren 1986 intervjuades i Radio Tuff min vän Roland Schütt (1913-2005). Han berättade om hur han på 1920-talet i Vasastan hade snott ”försiktighetsartiklar” (läs: kondomer) i sin judiska mamma Zipas tobaksaffär, blåst upp dem och i småskolan sålt dem för fem öre som ”ballonger med knopp”. Sedan uppfann han också kådisbellan, som blev titeln på den succébok han skrev. Filmen med samma namn mottog som Sveriges bästa film 1993 den prestigefyllda ”Guldbaggen”.
Roland var 76 år när boken kom ut. När journalisterna frågade honom, varför han på gamla dar debuterat som succéförfattare, svarade han:
”Jo, den där Åke i Radio Tuff intervjuade mig tre gånger och efteråt sa han, att jag tamefan skulle gå hem och skriva en bok om det där, och då gjorde jag det”.
Så Radio Tuff har i åtminstone gjort en insats för litteratur- och filmhistorien, men vad har vi då gjort mer? Jo, vi har inte bara avslöjat medielögner som frodas bland de rättrogna i mittfåran utan också varje sändning börjat med att dela ut rosor, låt vara att de ibland haft lika vassa taggar som verkliga rosor. Vi har följt devisen att hellre tända ljus än att bara förbanna mörkret. Om man bara skäller och gnäller slutar folk att lyssna.
Radio Tuff har regelbundet skildrat Tuffs många aktiviteter och de för en lokalförening märkligt omfattande biståndsprojekten, främst i Indien men också i Bolivia, Eritrea, forna Jugoslavien och Afghanistan.
Att radion gjorts utan ett öre i ersättning har bidragit till att den kunnat vara oberoende från alla innetrender, aldrig behövt misstänkas för att vara Radio Trendig. Det är så många andra som konkurrerar om att vara de mest politiskt korrekta. I förra veckans Radio Tuff handlade krönikan om alla avslöjanden om att uppgifterna om sovjetiska ubåtar i svenska vatten saknade belägg. Det var bara en kort sammanfattning av alla de program vi för 15-20 år sedan gjorde. På den tiden då Reagan stämplade Sovjet som ”ondskan imperium” ven det iskallt om öronen, när vi Radio Tuff intervjuade den ena tvivlaren efter den andra. Vi fick av de många rättrogna –och argumentslösa-- veta att vi var Moskvas nyttiga idioter. Dessa som då trodde sig veta är märkligt tysta i dag.
Ännu värre blev det när Radio Tuff avslöjade att några av de mest spridda påståendena om tyskarna förbrytelser var grova historieförfalskningar. Både Expressen och andra gick då i taket -- om av okunnighet eller bara av kissnödigt behov att behaga våra trendjesusar, censurayatollor och medierabbiner må vara osagt. Propagandalögner är ibland så passande att de nästan får en religiös status.
Samma försiktiga tassande i mittfåran kännetecknade till och med fredsrörelsen inför de stora demonstrationerna den 15 februari 2003 mot det annalkande Irakkriget. Vår ledande fredsorganisation deltog pinsamt nog inte, men Tuff och Radio Tuff var desto mer aktiva, eftersom vi inte kunde tro på att folkrättsvidrigt anfall skulle föra något gott med sig. Tragiskt nog fick vi bara alltför rätt.
De senaste åren har Radio Tuff också uppmärksammat förbrytelserna mot serberna, som utsetts till Balkans busar. Men i slutändan är det faktiskt serberna som etniskt rensats mest, till exempel från Kosovo.
Det trista är att Tuff de senaste två åren varit den enda förening som orkat göra frivillig radio. Det hade varit jätteroligt om flera av Tyresös duktiga föreningar hade velat utnyttja radion som så många nu lyssnar på.
Jag ska som vanligt under sommaren försöka göra ett nytt Radio Tuff varje vecka. Och jag är tack och lov inte ensam, för utan medarbetare och tuff-aktivister som stöttar klarar jag mig inte. Bengt Citron uppdaterar varje vecka Tuffs omfattande och informativa hemsida www.tuff.fred.se . Ann Sandin-Lindgren uppdaterar lika flinkt Tyresöradions ena hemsida www.tyresoradion.se Där finns under ”Arkiv” också alla Radio Tuff under 2008 att lyssna på
Fram till sin för tidiga död var Edmundo Arróspide under många år ovärderlig för tekniken. Monica Schelin hjälper till varje vecka. Varannan vecka får vi ett kåseri från Marianne Stalbohm-Stieger i Malmö, ja, även från Kalifornien, Indien och Österrike kommer rapporter till Radio Tuff. Nästan varje vecka under 15 år har Hampus Eckermans rappa rapporter hörts i Radio Tuff. För något år sedan skickade han 47 veckor i rad texter från ett 20-tal olika länder, sannolikt ett rekord det också för frivillig radio. Så Radio Tuff tuffar på ett tag till.
-----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1187) 2008-06-01
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1187) 08-06-01 till ....
....till Sveriges Radios Studio Ett och Dagens Nyheter, som (28/5) lät Widad Zaki komma till tals om Irak. Hon menar att Sverige genom sitt värdskap för Irakkonferensen ger legitimitet åt en ockupationsregering. Hon framhåller den i Irak utbredda korruptionen och den ständiga vatten- och elbristen. Hon sade bland annat: ”USA och Storbritannien är ansvariga för återuppbyggnaden av det de raserat och borde betala skadestånd”. Hon sade också: ”USA behöver ett ekonomiskt vapen för att hävda sin dominans, bland annat mot Kina och Indien som kommer starkt. Och det vapnet är kontrollen över Iraks olja” (Widad Zaki har ofta hörts i Radio Tuff, senast för ett par veckor sedan. Hon är aktiv i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén)
....till förre utrikes- och utbildningsministern Lennart Bodström, som (26/5) citeras på Dagens Nyheters ledarsida. Han säger på tal om 1980-talets ubåtskommission: ”En del av bevisen saknade helt belägg och min uppfattning är att 1984 års kommission, med Carl Bildt i spetsen, vilseledde regeringen”. (Bodström intervjuades i förra veckans Radio Tuff)
....till Fårdalabon Åsne Liedén, som (26/5) på DN:s insändarsida skriver under rubriken ”Satsa på den inre säkerheten i stället”. Om en stund läser hon själv sin insändare.
....till regeringskonferensen i Dublin, som avlutas med ett heltäckande förbud mot klustervapen. Eftersom Sverige också gav sitt stöd innebär det att förbudet också omfattar det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 –om regeringen verkligen skriver på avtalet. Svenska Freds tillhör de organisationer som mest intensivt kampanjat mot detta lömska vapen, som långt efter krigen fortsätter att döda och lemlästa civila och dess ordförande Anna Ek säger: ”Detta är ett historiskt avtal och en upprättelse för de människor som har drabbats av de förödande effekterna av klustervapen som vi sett i krig under de senaste decennierna. Att vi har nått så här långt på så kort tid visar att vanliga människor kan göra något utöver det vanliga”. Bland de länder som inte vill undvara sina klustervapen märks dock USA, Ryssland, Kina och Israel.
....till Svenska Dagbladet som (29/5) citerar Jan Myrdals kritik av Irakkonferensen: ”Condoleezza Rice har klättrat till makt och inflytande på högar av lik. Hennes intresse i de här krigen är ju privatekonomiska och kopplat till oljeindustrin. Hon visste ju att massförstörelsevapen inte fanns på riktigt och har accepterat tortyr och död”.
....till de båda tidningarna Tyresö Nyheter och ”Vi i Tyresö”, som båda i sina senaste nummer ger Tyresöradion och Radio Tuff stort spaltutrymme med foton på flera av de medverkande.
....till Ingrid Eckerman och de andra i det kooperativa boendet på Statsrådsvägen i Skarpnäck, som lördag den 31 maj hade en solidaritetsdag med loppmarknad med mera. Från Tuff deltog Ingrid Hellgren, Bitte Isacsson och Monica Schelin
....till radions båda hemsidor, som uppdateras varje vecka. På www.tyresoradion.se finns numera ett ”Arkiv”. Där kan man lyssna på alla program, bland andra Radio Tuff från nyår och framåt.
....till förre utrikes- och utbildningsministern Lennart Bodström, som (26/5) citeras på Dagens Nyheters ledarsida. Han säger på tal om 1980-talets ubåtskommission: ”En del av bevisen saknade helt belägg och min uppfattning är att 1984 års kommission, med Carl Bildt i spetsen, vilseledde regeringen”. (Bodström intervjuades i förra veckans Radio Tuff)
....till Fårdalabon Åsne Liedén, som (26/5) på DN:s insändarsida skriver under rubriken ”Satsa på den inre säkerheten i stället”. Om en stund läser hon själv sin insändare.
....till regeringskonferensen i Dublin, som avlutas med ett heltäckande förbud mot klustervapen. Eftersom Sverige också gav sitt stöd innebär det att förbudet också omfattar det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 –om regeringen verkligen skriver på avtalet. Svenska Freds tillhör de organisationer som mest intensivt kampanjat mot detta lömska vapen, som långt efter krigen fortsätter att döda och lemlästa civila och dess ordförande Anna Ek säger: ”Detta är ett historiskt avtal och en upprättelse för de människor som har drabbats av de förödande effekterna av klustervapen som vi sett i krig under de senaste decennierna. Att vi har nått så här långt på så kort tid visar att vanliga människor kan göra något utöver det vanliga”. Bland de länder som inte vill undvara sina klustervapen märks dock USA, Ryssland, Kina och Israel.
....till Svenska Dagbladet som (29/5) citerar Jan Myrdals kritik av Irakkonferensen: ”Condoleezza Rice har klättrat till makt och inflytande på högar av lik. Hennes intresse i de här krigen är ju privatekonomiska och kopplat till oljeindustrin. Hon visste ju att massförstörelsevapen inte fanns på riktigt och har accepterat tortyr och död”.
....till de båda tidningarna Tyresö Nyheter och ”Vi i Tyresö”, som båda i sina senaste nummer ger Tyresöradion och Radio Tuff stort spaltutrymme med foton på flera av de medverkande.
....till Ingrid Eckerman och de andra i det kooperativa boendet på Statsrådsvägen i Skarpnäck, som lördag den 31 maj hade en solidaritetsdag med loppmarknad med mera. Från Tuff deltog Ingrid Hellgren, Bitte Isacsson och Monica Schelin
....till radions båda hemsidor, som uppdateras varje vecka. På www.tyresoradion.se finns numera ett ”Arkiv”. Där kan man lyssna på alla program, bland andra Radio Tuff från nyår och framåt.
fredag, maj 23
Amalia lurade alla godtrogna
För någon vecka sedan blev jag väldigt förtjust i Amalia. Nej, det är inte vårkänslor eller gubbsjuka, för Amalia är en hundra år gammal galeas, som nu ligger på ett varv vid Muskö.
Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har äntligen ordentligt analyserat ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder har länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blivit tillgänglig visar det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Ett av de allra tyngsta bevisen som ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest engagerade lämnade 1983 var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde bara sex år efter kalabaliken i Hårsfjärden. Nästa ”huvudbevis”, den nästan fyra minuter långa ljudupptagningen, skulle märkligt nog däremot hålla i hela 26 år.
Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
I höstas kunde vi berätta om fredsforskaren Ola Tunanders och överstarna Lars Hanssons, Sven-Olof Kvimans och Sune Thomssons starka tvivel på förekomsten av sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden. Internationellt har höga norska sjöofficerare snarast gjort narr av våra militärers och journalisters tro på att en massa främmande ubåtar kränkt våra vatten. Den brittiske viceamiralen och ubåtsexperten Ian McCeoch talade om den svenska ”periskopsjukan” och påpekade att man spionerar mycket bättre från en civil segelbåt eller färja än från en ubåt.
När jag intervjuade den trestjärniga tyska generalen Franz Uhle Wettler om påstådda ubåtsincidenter, skakade han bara medlidsamt på huvudet. Han tillhörde den lilla exklusiva Natokrets, som från SHAPE (Supreme Headquarter Allied Powers Europe) hade koll på sovjetiska flottrörelser. Han trodde alltså inte på att sovjetiska ubåtar någonsin avsiktligt gått in i svenska vatten. Och på tal om den svenska föreställningen om att ryssarna spionerade från ubåtar var hans dom otvetydig: ”Det är värt en guldmedalj som första pris i idioti”
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, vilka spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i den största och mest lögnaktiga mediekampanjen i Sverige någonsin.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1186) 2008-05-25
Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har äntligen ordentligt analyserat ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder har länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blivit tillgänglig visar det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Ett av de allra tyngsta bevisen som ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest engagerade lämnade 1983 var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde bara sex år efter kalabaliken i Hårsfjärden. Nästa ”huvudbevis”, den nästan fyra minuter långa ljudupptagningen, skulle märkligt nog däremot hålla i hela 26 år.
Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
I höstas kunde vi berätta om fredsforskaren Ola Tunanders och överstarna Lars Hanssons, Sven-Olof Kvimans och Sune Thomssons starka tvivel på förekomsten av sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden. Internationellt har höga norska sjöofficerare snarast gjort narr av våra militärers och journalisters tro på att en massa främmande ubåtar kränkt våra vatten. Den brittiske viceamiralen och ubåtsexperten Ian McCeoch talade om den svenska ”periskopsjukan” och påpekade att man spionerar mycket bättre från en civil segelbåt eller färja än från en ubåt.
När jag intervjuade den trestjärniga tyska generalen Franz Uhle Wettler om påstådda ubåtsincidenter, skakade han bara medlidsamt på huvudet. Han tillhörde den lilla exklusiva Natokrets, som från SHAPE (Supreme Headquarter Allied Powers Europe) hade koll på sovjetiska flottrörelser. Han trodde alltså inte på att sovjetiska ubåtar någonsin avsiktligt gått in i svenska vatten. Och på tal om den svenska föreställningen om att ryssarna spionerade från ubåtar var hans dom otvetydig: ”Det är värt en guldmedalj som första pris i idioti”
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, vilka spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i den största och mest lögnaktiga mediekampanjen i Sverige någonsin.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1186) 2008-05-25
Marianne Stalbohm-Stieger: Rojalistisk yra
Kära lyssnare!
Härnere går vi omkring i rojalistisk yra. Inte bara för att Limhamnskungen står på plats igen, nej, också för skyttekungens bravader svallar våra hjärtan.
Lagom till valborgsmässoafton kom Rudolf Fredrik Berg, Limhamnskungen, tillbaka till parken vid Strandgatan efter sin uppfräschning. Visserligen står han femtio meter ifrån sin forna plats och dessutom är sockeln han står på inte lika magnifikt hög som förut, utan bara så där lite lagom folklig, ungefär två decimeter, men tillbaka är kungen, nytvättad och ren. Och dessutom, kära lyssnare, står han så att jag, visserligen med lite möda men ändå, kan se honom från mitt köksfönster.
Den andre kungen då, skyttekungen? Vad har det blivit av honom? I flera veckor har jag i mina rapporter undvikit att berätta om honom. Men vem vill berätta om en fallen hjälte? Knäskador, hål i en muskel, rehab med MFF:s sjukgymnast – är de´ nå´t å snacka om? Nej, jag väntade troget tills sagoprinsen återtagit sin kungatron. Och det gjorde han i förra helgen. I den avgörande fotbollsmatchen, när Inters lag i Italien kämpade om sin eftertrådda pokal i den italienska ligan, var ställningen 0-0 in på andra halvlek. Och det var då han gjorde det! Efter att inte ha spelat en match eller tränat på två månader sprang kung Zlatan in på planen i 51:a minuten, fokuserade stenhårt och satte in första målet efter bara två minuter. Jubel? Nej, läktaren fullständigt lyfte. Och när kungen sköt in det andra målet inom en kvart, ja, då lyfte både läktare och tak. Det kallar jag för kungligt spel!
Så nu förstår ni vår kungayra härnere, för han är ju en av oss, sen må han bo i Italien så mycket han vill. Kungens pager, det vill säga småpojkarna på Zlatan Court i Rosengård, tränar dag och natt för att få sina klacksparkar att likna Zlatans. Förresten, vet ni att Sydsvenskan har tagit efter oss på Radio Tuff och kallar kungens pager för zlatanister. Så nu kan vi även kalla oss för ordskapare här i radion, för det var ju här i Radio Tuff ordet användes första gången.
Och, kära lyssnare, ni har väl inte missat den konungsliga yran på andra sidan sundet igår, när prins Joachim och den nyblivna prinsessan Marie sade ja till varandra? Inför så mycket prål och glans ligger vi i lä här i Limhamn och Rosengård, även om vi gör så gott vi kan.
Efter yra följer eftertankens kranka blekhet, sade redan Shakespeare. Förra veckan samlades i Berlin förbundsdagens politiker i en rekordsnabb sittning. Redan efter 15 minuter hade dessa damer och herrar fattat beslutet att för andra gången på ett år höja sina löner med 300 €uro för att år 2010 nå upp till en lön på drygt 8 500 €uro, detta förutom alla de tillägg och pensionsförmåner de har. Tyska riksdagsmän får dessutom tjäna obegränsat med pengar vid sidan om, bara de redovisar pengarna inför förbundsdagens talman.
Under våren har det rasat en strid om höjda pensioner med 1,1%, vilket utlöste ramaskrin bland både politiker och den arbetande befolkningen som om Tyskland skulle gå under i fattigdom och elände om pensionärerna fick den osannolika höjningen av cirka tolv €uro i månaden vid en genomsnittlig pension.
Dessutom hade, dagarna innan förbundsdagen höjde sina egna löner, den så kallade fattigdomsrapporten framlagts, ur vilken det framgick att 13% av den tyska befolkningen lever under fattigdomsgränsen, det vill säga med mindre än 781 €uro i månaden för ensamstående och 1 640 €uro för familjer. Det talas i rapporten om familjer som inte längre har råd att låta sina barn äta skolmaten som de måste betala för och pensionärer som går till offentliga soppkök, därför att deras pensioner inte räcker ens till livets nödtorft.
Politikerna fullständigt dränktes i en proteststorm av e-post, sms och telefonsamtal, så att herrarna Struck och Kauder, gruppledarna för de tyska socialdemokraterna och de konservativa i förbundsdagen, igår snabbt sammankallade sina grupper och bestämde att man tills vidare avstår från sina lönehöjningar.De fick kalla fötter inför dessa massiva folkliga missnöjesyttringar. Men borde de inte ha tänkt efter före? Var fanns den politiska fingertoppskänslan?
Tag väl vara på er och glöm inte att orkidéerna blommar ute i Vissvass så här års
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Härnere går vi omkring i rojalistisk yra. Inte bara för att Limhamnskungen står på plats igen, nej, också för skyttekungens bravader svallar våra hjärtan.
Lagom till valborgsmässoafton kom Rudolf Fredrik Berg, Limhamnskungen, tillbaka till parken vid Strandgatan efter sin uppfräschning. Visserligen står han femtio meter ifrån sin forna plats och dessutom är sockeln han står på inte lika magnifikt hög som förut, utan bara så där lite lagom folklig, ungefär två decimeter, men tillbaka är kungen, nytvättad och ren. Och dessutom, kära lyssnare, står han så att jag, visserligen med lite möda men ändå, kan se honom från mitt köksfönster.
Den andre kungen då, skyttekungen? Vad har det blivit av honom? I flera veckor har jag i mina rapporter undvikit att berätta om honom. Men vem vill berätta om en fallen hjälte? Knäskador, hål i en muskel, rehab med MFF:s sjukgymnast – är de´ nå´t å snacka om? Nej, jag väntade troget tills sagoprinsen återtagit sin kungatron. Och det gjorde han i förra helgen. I den avgörande fotbollsmatchen, när Inters lag i Italien kämpade om sin eftertrådda pokal i den italienska ligan, var ställningen 0-0 in på andra halvlek. Och det var då han gjorde det! Efter att inte ha spelat en match eller tränat på två månader sprang kung Zlatan in på planen i 51:a minuten, fokuserade stenhårt och satte in första målet efter bara två minuter. Jubel? Nej, läktaren fullständigt lyfte. Och när kungen sköt in det andra målet inom en kvart, ja, då lyfte både läktare och tak. Det kallar jag för kungligt spel!
Så nu förstår ni vår kungayra härnere, för han är ju en av oss, sen må han bo i Italien så mycket han vill. Kungens pager, det vill säga småpojkarna på Zlatan Court i Rosengård, tränar dag och natt för att få sina klacksparkar att likna Zlatans. Förresten, vet ni att Sydsvenskan har tagit efter oss på Radio Tuff och kallar kungens pager för zlatanister. Så nu kan vi även kalla oss för ordskapare här i radion, för det var ju här i Radio Tuff ordet användes första gången.
Och, kära lyssnare, ni har väl inte missat den konungsliga yran på andra sidan sundet igår, när prins Joachim och den nyblivna prinsessan Marie sade ja till varandra? Inför så mycket prål och glans ligger vi i lä här i Limhamn och Rosengård, även om vi gör så gott vi kan.
Efter yra följer eftertankens kranka blekhet, sade redan Shakespeare. Förra veckan samlades i Berlin förbundsdagens politiker i en rekordsnabb sittning. Redan efter 15 minuter hade dessa damer och herrar fattat beslutet att för andra gången på ett år höja sina löner med 300 €uro för att år 2010 nå upp till en lön på drygt 8 500 €uro, detta förutom alla de tillägg och pensionsförmåner de har. Tyska riksdagsmän får dessutom tjäna obegränsat med pengar vid sidan om, bara de redovisar pengarna inför förbundsdagens talman.
Under våren har det rasat en strid om höjda pensioner med 1,1%, vilket utlöste ramaskrin bland både politiker och den arbetande befolkningen som om Tyskland skulle gå under i fattigdom och elände om pensionärerna fick den osannolika höjningen av cirka tolv €uro i månaden vid en genomsnittlig pension.
Dessutom hade, dagarna innan förbundsdagen höjde sina egna löner, den så kallade fattigdomsrapporten framlagts, ur vilken det framgick att 13% av den tyska befolkningen lever under fattigdomsgränsen, det vill säga med mindre än 781 €uro i månaden för ensamstående och 1 640 €uro för familjer. Det talas i rapporten om familjer som inte längre har råd att låta sina barn äta skolmaten som de måste betala för och pensionärer som går till offentliga soppkök, därför att deras pensioner inte räcker ens till livets nödtorft.
Politikerna fullständigt dränktes i en proteststorm av e-post, sms och telefonsamtal, så att herrarna Struck och Kauder, gruppledarna för de tyska socialdemokraterna och de konservativa i förbundsdagen, igår snabbt sammankallade sina grupper och bestämde att man tills vidare avstår från sina lönehöjningar.De fick kalla fötter inför dessa massiva folkliga missnöjesyttringar. Men borde de inte ha tänkt efter före? Var fanns den politiska fingertoppskänslan?
Tag väl vara på er och glöm inte att orkidéerna blommar ute i Vissvass så här års
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1186) 08-05-25 till....
....till Överingenjör Erland Sangfelt vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som efter 26 år nu har analyserat inspelade ljud från ubåtsjakten vid Hårsfjärden 1982 och slagit fast att det sannolikt kom från skolfartyget Amalia. Mer om detta i veckans krönika om en stund.
....till Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som i många år varit det kritiska förnuftets röst i all den hysteri som förmenta främmande ubåtar piskat upp.
....till veterandiplomaten Sverker Åström som (16/5) riktar kritik mot den Irakkonferens som äger rum i Stockholm nu på torsdag den 29 maj. Han skriver bland annat: ”Att just Sverige utvalts att stå som värd kan synas ironiskt då Sverige enligt ett uttalande av statsminister Göran Persson i slutet av mars 2003 officiellt intar ståndpunkten att angreppet var folkrättsstridigt. Regeringen har inte kungjort någon ändring av denna ståndpunkt vilken alltså fortfarande är gällande.” Åström menar att konferensen är ett sätt av USA för att försöka få andra länder att dela ansvaret för de fruktansvärda konsekvenserna av angreppet och ockupationen. Och han tillägger: ”Bakom ansträngningarna att hjälpa Irak tycks ligga ett synsätt att landet utsatts för en naturkatastrof av typen gigantisk jordbävning och att det nu är det internationella samfundets ansvar att reparera skadorna. Så ligger det inte till. Beslutet att angripa och ockupera Irak fattades av de två stora staterna USA och Storbritannien under ledning av George W Bush och Tony Blair. Det enda rimliga är att dessa två stater nu tar ansvaret för att organisera och finansiera återuppbyggnaden av det land som genom deras agerande kommit i sin nuvarande förtvivlade situation".Och till tidningen Riksdag & Departement säger Åström: "Konferensens politiska innebörd är att Sverige legaliserar den amerikanska politiken i Irak. Den riskerar att väcka omvärldens förakt.”
....till organisatörerna av manifestationer/demonstrationer mot Irakkonferensen. Parollerna är ” FÖRSVARA FOLKRÄTTEN, IRAKS SUVERÄNITET OCH SVERIGES RYKTE. SÄG NEJ TILL USA:s OCKUPATION AV IRAK & ANFALLSPLANER MOT IRAN!”
29 maj kl 11 - Uppl. Väsby, utanför konferensen vid Scandic Infra City.
29 maj kl 18 Sergels Torg, Stockholm.
....till Dagens Nyheters Thomas Anderberg som (22/5) skriver under rubriken ”Farlig frestelse att skylla på Ondskan”. Slutkämmen lyder: ”Inget är vunnet med att komma dragande med Ondskan; det kan bara gynna religiösa strömningar och resulterar i bästa fall i tom retorik och i värsta fall i ett primitivt tänkande som utmynnar i ett hämndgirigt samhällsklimat”
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som kräver en undersökning av israeliska arméns användning av det förbjudna flechettevapnet i Gaza. Det sprider små metallpilar på ett område av 300 gånger 90 meter, så många palestinska civila har dödats av det. Ett annat dödsoffer var den brittiska nyhetsbyrån Reuters fotograf Fadel Shana’a
....till Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som i många år varit det kritiska förnuftets röst i all den hysteri som förmenta främmande ubåtar piskat upp.
....till veterandiplomaten Sverker Åström som (16/5) riktar kritik mot den Irakkonferens som äger rum i Stockholm nu på torsdag den 29 maj. Han skriver bland annat: ”Att just Sverige utvalts att stå som värd kan synas ironiskt då Sverige enligt ett uttalande av statsminister Göran Persson i slutet av mars 2003 officiellt intar ståndpunkten att angreppet var folkrättsstridigt. Regeringen har inte kungjort någon ändring av denna ståndpunkt vilken alltså fortfarande är gällande.” Åström menar att konferensen är ett sätt av USA för att försöka få andra länder att dela ansvaret för de fruktansvärda konsekvenserna av angreppet och ockupationen. Och han tillägger: ”Bakom ansträngningarna att hjälpa Irak tycks ligga ett synsätt att landet utsatts för en naturkatastrof av typen gigantisk jordbävning och att det nu är det internationella samfundets ansvar att reparera skadorna. Så ligger det inte till. Beslutet att angripa och ockupera Irak fattades av de två stora staterna USA och Storbritannien under ledning av George W Bush och Tony Blair. Det enda rimliga är att dessa två stater nu tar ansvaret för att organisera och finansiera återuppbyggnaden av det land som genom deras agerande kommit i sin nuvarande förtvivlade situation".Och till tidningen Riksdag & Departement säger Åström: "Konferensens politiska innebörd är att Sverige legaliserar den amerikanska politiken i Irak. Den riskerar att väcka omvärldens förakt.”
....till organisatörerna av manifestationer/demonstrationer mot Irakkonferensen. Parollerna är ” FÖRSVARA FOLKRÄTTEN, IRAKS SUVERÄNITET OCH SVERIGES RYKTE. SÄG NEJ TILL USA:s OCKUPATION AV IRAK & ANFALLSPLANER MOT IRAN!”
29 maj kl 11 - Uppl. Väsby, utanför konferensen vid Scandic Infra City.
29 maj kl 18 Sergels Torg, Stockholm.
....till Dagens Nyheters Thomas Anderberg som (22/5) skriver under rubriken ”Farlig frestelse att skylla på Ondskan”. Slutkämmen lyder: ”Inget är vunnet med att komma dragande med Ondskan; det kan bara gynna religiösa strömningar och resulterar i bästa fall i tom retorik och i värsta fall i ett primitivt tänkande som utmynnar i ett hämndgirigt samhällsklimat”
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som kräver en undersökning av israeliska arméns användning av det förbjudna flechettevapnet i Gaza. Det sprider små metallpilar på ett område av 300 gånger 90 meter, så många palestinska civila har dödats av det. Ett annat dödsoffer var den brittiska nyhetsbyrån Reuters fotograf Fadel Shana’a
lördag, maj 17
15 MAJ 2008: SKITJOBBIGT MEN SKITBRA
I går kväll föreföll jag att vara totalt på dekis. Drack och drack, hela fyra liter, de’ ni! Men bli inte avundsjuk, för det var en pärs. Personal på Södersjukhuset hade ålagt mig att dricka och blandat vätskan med laxermedel. Det gjorde, att jag femton gånger under kvällen och natten satt på muggen. För att sova någorlunda tryggt snodde jag en bastant blöja, som jag stoppade innanför kortkalsingarna. Tack och lov behövdes den inte, men det kändes lite konstigt att efter 75 år åter ha blöja. Även efter så lång tid är vi pojkar måna om vår värdighet, så lova att det där med blöjan får stanna mellan oss.
Kvällen påminde om en vecka på 1970-talet, då jag kommit hem efter ett besök bland de många fantastiska Tuff-projekten i Indien. Jag hade drabbats av den mest forsande diarré. Till och med det jag drack kom snabbt ut bakvägen. Jag tappade åtta kilo på en vecka. Minns att taskiga kompisar drev med mig. De tyckte att jag skulle skaffa en villa i Trollbäcken. När jag frågade varför fnissade de och sa att den skulle passa mig perfekt, för den hade sex toaletter. Skitroligt – tyckte de i alla fall.
Att jag drack så häftigt i går kväll berodde på det som hände i morse. Då låg jag med baken vänd mot en sympatisk och skicklig doktor, Robert Stig. Två vänligt leende sköterskor fanns också vid min sida. Den ena stod vid mina fötter, den andra hade koll på min mage. Varje gång de märkte att jag hade ont kände jag deras händer på min mage och mina fötter. Det var väldigt skönt, så jag har blivit en övertygad anhängare av beröringsterapi. När jag blir döende hoppas jag att det sista jag känner är varma kvinnohänder mot min kind. Det vore ett lyckligt slut.
Det jag var med om i morse kallas koloskopi. Kolon är namnet på ändtarmen. Genom den går läkaren in med en kamera, som han styr som en formel-ett-förare genom alla tvära svängar i tarmsystemet. Det fantastiska är att man under tiden på TV-skärmar kan titta på sitt konstiga inre.
I knappt tre dygn var jag på Södersjukhuset, men det verkade som ett par veckor. Det är en annan nästan sluten värld, en kvinnovärld, eftersom de flesta i personalen är sköterskor. Genom teven i dagrummet påmindes jag ändå om att det pågick en del också där utanför. Det blev en märklig blandning av privata och kollektiva tragedier. Medan snyftningarna från anhöriga till en cancersjuk hördes kunde jag på teve se förfärliga bilder från Kina och Burma.
För åtta år sedan räddades jag till livet av skicklig personal på Södersjukhuset. Då skrev jag i Tyresö Nyheter en krönika med rubriken ”Tillbaka till livet –med lila testiklar”. Jag är full av beundran för vår sjukvård, vars människor ofta gör oss friska eller åtminstone mindre sjuka. Dessa positiva krafter är en uppmuntrande kontrast till allt det nedbrytande i vår värld. De är diametrala motsatser till våld och dödande.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1185) 2008-05-18
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Kanske bör man bara tycka synd om dessa verbala krypskyttar och nätklottrare, vilkas civilkurage är så obefintligt att de inte vågar stå för sina åsikter. På radion har jag släppt fram tusentals människor med alla möjliga slags synpunkter. Men jag tänker inte ens på nätet diskutera med anonyma fegisar
Kvällen påminde om en vecka på 1970-talet, då jag kommit hem efter ett besök bland de många fantastiska Tuff-projekten i Indien. Jag hade drabbats av den mest forsande diarré. Till och med det jag drack kom snabbt ut bakvägen. Jag tappade åtta kilo på en vecka. Minns att taskiga kompisar drev med mig. De tyckte att jag skulle skaffa en villa i Trollbäcken. När jag frågade varför fnissade de och sa att den skulle passa mig perfekt, för den hade sex toaletter. Skitroligt – tyckte de i alla fall.
Att jag drack så häftigt i går kväll berodde på det som hände i morse. Då låg jag med baken vänd mot en sympatisk och skicklig doktor, Robert Stig. Två vänligt leende sköterskor fanns också vid min sida. Den ena stod vid mina fötter, den andra hade koll på min mage. Varje gång de märkte att jag hade ont kände jag deras händer på min mage och mina fötter. Det var väldigt skönt, så jag har blivit en övertygad anhängare av beröringsterapi. När jag blir döende hoppas jag att det sista jag känner är varma kvinnohänder mot min kind. Det vore ett lyckligt slut.
Det jag var med om i morse kallas koloskopi. Kolon är namnet på ändtarmen. Genom den går läkaren in med en kamera, som han styr som en formel-ett-förare genom alla tvära svängar i tarmsystemet. Det fantastiska är att man under tiden på TV-skärmar kan titta på sitt konstiga inre.
I knappt tre dygn var jag på Södersjukhuset, men det verkade som ett par veckor. Det är en annan nästan sluten värld, en kvinnovärld, eftersom de flesta i personalen är sköterskor. Genom teven i dagrummet påmindes jag ändå om att det pågick en del också där utanför. Det blev en märklig blandning av privata och kollektiva tragedier. Medan snyftningarna från anhöriga till en cancersjuk hördes kunde jag på teve se förfärliga bilder från Kina och Burma.
För åtta år sedan räddades jag till livet av skicklig personal på Södersjukhuset. Då skrev jag i Tyresö Nyheter en krönika med rubriken ”Tillbaka till livet –med lila testiklar”. Jag är full av beundran för vår sjukvård, vars människor ofta gör oss friska eller åtminstone mindre sjuka. Dessa positiva krafter är en uppmuntrande kontrast till allt det nedbrytande i vår värld. De är diametrala motsatser till våld och dödande.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1185) 2008-05-18
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Kanske bör man bara tycka synd om dessa verbala krypskyttar och nätklottrare, vilkas civilkurage är så obefintligt att de inte vågar stå för sina åsikter. På radion har jag släppt fram tusentals människor med alla möjliga slags synpunkter. Men jag tänker inte ens på nätet diskutera med anonyma fegisar
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1185) 08-05-18 till....
....till Kumla skola (Tyresö), som sin vana trogen gjorde en strålande insats vid sitt dagsverke den 7 maj. De jobbade in hela 72 476 kronor, varav hälften oavkortat går till Tuff-projekten i Indien. Andra hälften är avsedd för barn i Zambia. Nästa dagsverke för barnen i de fattiga byarna i indiska Dharampur görs av Tyresö skola den 5 juni. Vi som inte behöver anställa unga dagsverkare kan ändå stödja dessa solidariska insatser genom att sätta in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2.
....till världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, som hade sin årskongress den senaste helgen och som samtidigt kunde fira sin 125:e årsdag.
....till Aftonbladet som (15/5) förde in en artikel av Bengt Westerberg, ordförande i Röda korset, och Anna Ek, ordförande i Svenska Freds. De uppmanar statsminister Fredrik Reinfeldt att ge ett tydligt besked om klustervapen inför konferensen i Dublin den 19-30 maj. De skriver bland annat: ”En stor majoritet av de deltagande staterna arbetar för ett undantagslöst förbud, men Sverige har hittills lagt mest energi på att försöka undanta det svenska klustervapnet, Bombkapsel 90. Den militära nyttan med klustervapen är idag starkt ifrågasatt. Vapnen togs fram för att kunna hejda framryckande pansarförband, men har aldrig använts i det syftet. I själva verket har de använts som offensivt anfallsvapen. Man beräknar att omkring 60 000 människor har dödats och skadats av klustervapen och de blindgångare de efterlämnat. Av dessa är över 90 procent civila.”
....till Olga Bonfiglio i CommonDreams.org (4/5), som citerar iranskan Shirin Ebadi, som fick Nobels fredspris 2003, den första muslimska kvinnan som fick denna utmärkelse. Ebadi som modigt kämpat för mänskliga rättigheter och mot diskrimineringen av kvinnor i Iran vädjar nu till amerikanerna att sluta med att hota med bomber mot Iran. Iranierna vill inte ha kärnvapen utan mera jobb, bättre bostäder och hälsa och mera frihet, påpekar hon. Om Iran hotas militärt kommer också regimkritiska iranier att sluta upp bakom Mahmoud Ahmadinejad, som kommer att utnyttja situationen till att framkalla en nationalistisk våg och att ännu mera förtrycka mänskliga rättigheter. Shirin Ebadi varnar för att regeringar satsar en stor del av budgeten på militärutgifter och efterlyser en folklig proteströrelse mot detta slöseri.
....till Independent, som (8/5) har en artikel av Johann Hari under rubriken ”The loathsome smearing of Israel's critics” [Den äckliga brännmärkningen av Israels kritiker]. Han ger många exempel på hur den inflytelserika israeliska högerlobbyn i USA alltid stämplar sina meningsmotståndare som ”antisemiter”. Hari skriver bland annat: ”Som president visade Jimmy Carter sitt engagemang för Israel genom att ge mera hjälp än någonsin och förmedlade det enda fredsavtalet med ett arabland som Israel någonsin åtnjutit. Han vill också se ett tryggt och säkert Palestina vid sidan om Israel, så i fjol skrev han en bok med titeln Palestine: Peace Not Apartheid [Palestina: Fred inte apartheid]. Det är en förbindlig och saklig genomgång av de främsta rapporterna om mänskliga rättigheter.” Men Carter jämför också palestiniernas situation på västbanken och i Gaza med offren för apartheidsystemet i Sydafrika. Därför stämplas han nu som rasist, påpekar Johann Hari.
....till solidariska människor, som lämnar gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff är helt oavlönat men det finns kostnader i form av lokalhyra och mycket annat
....till världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, som hade sin årskongress den senaste helgen och som samtidigt kunde fira sin 125:e årsdag.
....till Aftonbladet som (15/5) förde in en artikel av Bengt Westerberg, ordförande i Röda korset, och Anna Ek, ordförande i Svenska Freds. De uppmanar statsminister Fredrik Reinfeldt att ge ett tydligt besked om klustervapen inför konferensen i Dublin den 19-30 maj. De skriver bland annat: ”En stor majoritet av de deltagande staterna arbetar för ett undantagslöst förbud, men Sverige har hittills lagt mest energi på att försöka undanta det svenska klustervapnet, Bombkapsel 90. Den militära nyttan med klustervapen är idag starkt ifrågasatt. Vapnen togs fram för att kunna hejda framryckande pansarförband, men har aldrig använts i det syftet. I själva verket har de använts som offensivt anfallsvapen. Man beräknar att omkring 60 000 människor har dödats och skadats av klustervapen och de blindgångare de efterlämnat. Av dessa är över 90 procent civila.”
....till Olga Bonfiglio i CommonDreams.org (4/5), som citerar iranskan Shirin Ebadi, som fick Nobels fredspris 2003, den första muslimska kvinnan som fick denna utmärkelse. Ebadi som modigt kämpat för mänskliga rättigheter och mot diskrimineringen av kvinnor i Iran vädjar nu till amerikanerna att sluta med att hota med bomber mot Iran. Iranierna vill inte ha kärnvapen utan mera jobb, bättre bostäder och hälsa och mera frihet, påpekar hon. Om Iran hotas militärt kommer också regimkritiska iranier att sluta upp bakom Mahmoud Ahmadinejad, som kommer att utnyttja situationen till att framkalla en nationalistisk våg och att ännu mera förtrycka mänskliga rättigheter. Shirin Ebadi varnar för att regeringar satsar en stor del av budgeten på militärutgifter och efterlyser en folklig proteströrelse mot detta slöseri.
....till Independent, som (8/5) har en artikel av Johann Hari under rubriken ”The loathsome smearing of Israel's critics” [Den äckliga brännmärkningen av Israels kritiker]. Han ger många exempel på hur den inflytelserika israeliska högerlobbyn i USA alltid stämplar sina meningsmotståndare som ”antisemiter”. Hari skriver bland annat: ”Som president visade Jimmy Carter sitt engagemang för Israel genom att ge mera hjälp än någonsin och förmedlade det enda fredsavtalet med ett arabland som Israel någonsin åtnjutit. Han vill också se ett tryggt och säkert Palestina vid sidan om Israel, så i fjol skrev han en bok med titeln Palestine: Peace Not Apartheid [Palestina: Fred inte apartheid]. Det är en förbindlig och saklig genomgång av de främsta rapporterna om mänskliga rättigheter.” Men Carter jämför också palestiniernas situation på västbanken och i Gaza med offren för apartheidsystemet i Sydafrika. Därför stämplas han nu som rasist, påpekar Johann Hari.
....till solidariska människor, som lämnar gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff är helt oavlönat men det finns kostnader i form av lokalhyra och mycket annat
söndag, maj 11
FRAMHÅLL DET BÄSTA I OLIKA RELIGIONER!
I Tuff har i många år diskussionscaféet med det vitsiga namnet Filosofika funnits. Senaste träffen handlade om krig i religioners namn. Som vanligt var det högt i tak trots människor med olika övertygelser och trosuppfattningar. Nästan lika många åsikter och infallsvinklar som deltagare. Toleransen var stor. Skulle Filosofika ha varit världen skulle alla konflikter ha lösts icke-våldsligt genom diskussion.
Det är alltför lätt att i historien hitta förfärliga exempel på hur religioner fått motivera och rättfärdiga krigiska massmord. I Filosofika är dock frågorna långt flera än de självsäkra svaren. Är det inte ofta så att makthavare utnyttjar religioner för att stärka sin egen ekonomiska eller politiska situation? Var ens trettioåriga kriget i första hand ett religionskrig? Var inte svenskarna mera måna om att få kontrollera de tyska flodmynningarna med sina stora tullinkomster än att värna om religionsfriheten och bekämpa det katolska Habsburg? Och hade inte det protestantiska Sverige god hjälp av det katolska Frankrike, som hade kardinaler till och med i sin politiska ledning?
Vi hör ofta om blodiga stridigheter mellan sunni- och shiamuslimer i Irak, nu på sistone också i Libanon. Men också där finns det anledning att undra, om inte andra motiv än de religiösa är minst lika starka. Shiitiska Hizbollah stöds av en del kristna libanesiska grupper medan andra kristna libaneser stöder den mera sunnidominerade regeringen. Och i kulisserna verkar ett stim av länder: Syrien, Iran, Saudiarabien, Israel, USA med flera.
Man bör kanske fråga sig om religionernas dualism, deras ständiga uppdelning i onda och goda eller demoner och änglar, verkligen bidrar till en bättre värld. Det blir en väldigt djup klyfta mellan ”vi” och ”dom där andra”. Muslimska fundamentalister surrar om det ”sataniska” väst och en ”pånyttfödd kristen president” i USA fördömde ju för några år sedan ”ondskans axelmakter” och slog fast att ”de som inte är med oss är emot oss”. Vi vet vilka enorma mänskliga tragedier han orsakat i två av dessa ”ondskans axelmakter”, Afghanistan och Irak. Ibland finns det anledning att undra om de självgoda inte rentav ställer till med större elände än de så kallade ”onda”.
Vi vet alla att kristendomens gyllene regel säger att det vi vill att andra ska göra mot oss, det ska vi också göra mot våra medmänniskor. Liknande fina bud finns i alla stora religioner. Ändå ställer varmt religiösa människor upp i krig för att döda andra, trots att inget brott är värre eller synd svårare än att mörda. Kan det bero på att de heliga skrifterna också innehåller en massa annat, som får de krigiska att hitta ursäkter för sitt mördande? Men uttrycket ”heligt krig” borde självfallet brännmärkas som den i särklass värsta hädelsen i alla religioner.
Det finns dock religiösa människor som vägrar att behaga krigiska herrar och inte viker sig för den öronbedövande krigspropagandan. För tio år sedan berättade vi här i Radio Tuff om den österrikiske bonden Franz Jägerstätter. I motsats till andra kristna tyskar och österrikare vägrade han att deltaga i kriget mot de "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna". Han menade att kriget bara skulle drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land. (Av flera tiotals miljoner dödade européer i andra världskriget utgjorde ryssar och tyskar en klar majoritet, men eftersom de leddes av Stalin och Hitler är det inte opportunt att ömka dem). Den 9 augusti 1943 avrättades Franz Jägerstätter. Den tyske fängelseprästen sa den natten att han då --för den enda gången i sitt liv--hade fått träffa ett helgon.
I vintras berättade vi i Radio Tuff om muslimen Abdul Ghaffar Khan, en av Gandhis medarbetare i den icke-våldsliga kampen för frigörelse från britterna. Ghaffar Khans anhängare var många och de kallade sig för ”guds tjänare”. De menade att Koranen betonade kärlek och icke-våld, men när de demonstrerade fredligt blev många av dem dödade av brittiska kulor.
Det finns så många goda människor i alla religioner. Tänk om de kunde stiga fram skuldra vid skuldra och påminna sina trosfränder om att kärnan i religionerna är kärlek och broderskap. Då skulle vi få en mycket bättre värld.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Det är alltför lätt att i historien hitta förfärliga exempel på hur religioner fått motivera och rättfärdiga krigiska massmord. I Filosofika är dock frågorna långt flera än de självsäkra svaren. Är det inte ofta så att makthavare utnyttjar religioner för att stärka sin egen ekonomiska eller politiska situation? Var ens trettioåriga kriget i första hand ett religionskrig? Var inte svenskarna mera måna om att få kontrollera de tyska flodmynningarna med sina stora tullinkomster än att värna om religionsfriheten och bekämpa det katolska Habsburg? Och hade inte det protestantiska Sverige god hjälp av det katolska Frankrike, som hade kardinaler till och med i sin politiska ledning?
Vi hör ofta om blodiga stridigheter mellan sunni- och shiamuslimer i Irak, nu på sistone också i Libanon. Men också där finns det anledning att undra, om inte andra motiv än de religiösa är minst lika starka. Shiitiska Hizbollah stöds av en del kristna libanesiska grupper medan andra kristna libaneser stöder den mera sunnidominerade regeringen. Och i kulisserna verkar ett stim av länder: Syrien, Iran, Saudiarabien, Israel, USA med flera.
Man bör kanske fråga sig om religionernas dualism, deras ständiga uppdelning i onda och goda eller demoner och änglar, verkligen bidrar till en bättre värld. Det blir en väldigt djup klyfta mellan ”vi” och ”dom där andra”. Muslimska fundamentalister surrar om det ”sataniska” väst och en ”pånyttfödd kristen president” i USA fördömde ju för några år sedan ”ondskans axelmakter” och slog fast att ”de som inte är med oss är emot oss”. Vi vet vilka enorma mänskliga tragedier han orsakat i två av dessa ”ondskans axelmakter”, Afghanistan och Irak. Ibland finns det anledning att undra om de självgoda inte rentav ställer till med större elände än de så kallade ”onda”.
Vi vet alla att kristendomens gyllene regel säger att det vi vill att andra ska göra mot oss, det ska vi också göra mot våra medmänniskor. Liknande fina bud finns i alla stora religioner. Ändå ställer varmt religiösa människor upp i krig för att döda andra, trots att inget brott är värre eller synd svårare än att mörda. Kan det bero på att de heliga skrifterna också innehåller en massa annat, som får de krigiska att hitta ursäkter för sitt mördande? Men uttrycket ”heligt krig” borde självfallet brännmärkas som den i särklass värsta hädelsen i alla religioner.
Det finns dock religiösa människor som vägrar att behaga krigiska herrar och inte viker sig för den öronbedövande krigspropagandan. För tio år sedan berättade vi här i Radio Tuff om den österrikiske bonden Franz Jägerstätter. I motsats till andra kristna tyskar och österrikare vägrade han att deltaga i kriget mot de "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna". Han menade att kriget bara skulle drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land. (Av flera tiotals miljoner dödade européer i andra världskriget utgjorde ryssar och tyskar en klar majoritet, men eftersom de leddes av Stalin och Hitler är det inte opportunt att ömka dem). Den 9 augusti 1943 avrättades Franz Jägerstätter. Den tyske fängelseprästen sa den natten att han då --för den enda gången i sitt liv--hade fått träffa ett helgon.
I vintras berättade vi i Radio Tuff om muslimen Abdul Ghaffar Khan, en av Gandhis medarbetare i den icke-våldsliga kampen för frigörelse från britterna. Ghaffar Khans anhängare var många och de kallade sig för ”guds tjänare”. De menade att Koranen betonade kärlek och icke-våld, men när de demonstrerade fredligt blev många av dem dödade av brittiska kulor.
Det finns så många goda människor i alla religioner. Tänk om de kunde stiga fram skuldra vid skuldra och påminna sina trosfränder om att kärnan i religionerna är kärlek och broderskap. Då skulle vi få en mycket bättre värld.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Marianne Stalbohm-Stieger: I vårens och hänryckningens tid
Kära lyssnare!
Aldrig är det så vackert som i den underbara månaden maj. Och i år tycker jag det är vackrare än någonsin. Varje morgon i en veckas tid har jag vaknat av att solen strålar in genom fönstret, himlen är klarblå och bron till Danmark lyser över glittrande vågor. Vita segel tycks sväva fram över böljorna, måsarna skriar och duvorna på takutsprånget är galna av vår- och parningsglädje.
Tur att vi inte befinner oss i Österrike just nu. Jag tänker då inte på den förfärliga familjetragedin i Amstetten, som tidningarna har frossat i. Nej, jag förblir vid hänryckningen. I dagarna sammanstrålar i Mondsee i Österrike schamaner och helbrägdagörare från hela världen för att utbyta sina erfarenheter. Så ska den koreanske schamanen Kim Keum-Wha visa hur hon med hjälp av extatiska danser kommer i kontakt med andevärlden. Indianen Stående Örnen ska presentera en egen teknik som ger människor energi och stabilitet. Det tycks vi behöva i denna värld av galenskaper. Men jag låter mig nog hellre ryckas hän av vårfägringen än av andevärlden.
På tal om Österrike så förvånas jag ständigt över denna flod av böcker om en viss österrikare, nämligen Adolf Hitler. Den mannen tycks fascinera om och om igen. En ny biografi över denna tyrann har sett dagens ljus. Förlaget Historiska Media har gett ut boken Adolf Hitler av Bengt Liljegren, som i och med denna skildring vill ”avdemonisera” Hitler. Det gör han genom att späcka sin bok med mängder av vardagliga händelser i Hitlers liv. Inte vet jag om världen är betjänt av ytterligare en bok om mannen som har dragit fördärv över så många miljoner människor.
Nej, jag vill hellre berätta om en annan bok som kommit ut just i dagarna, nämligen en biografi över änkan efter greve Claus Schenk von Stauffenberg, mannen som placerade en bomb under bordet i Hitlers högkvarter den 20 juli 1944. När von Stauffenberg lämnade bunkern och hörde explosionen bakom sig var han säker på att Hitler hade omkommit vid attentatet. Vad han då inte visste var att Hitler sekunderna innan hade gått runt bordet och på så sätt undkommit döden. Massor med böcker har skrivits om detta ämne, men alla har de slutat ungefär vid attentatsmännens avrättning, för de var ju flera som hade planerat
Hitlers död. .
Men vad hände med familjerna? I fallet Stauffenberg hotade Hitler ju med att utrota hela familjen. I den nya boken ”Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg” berättar dottern Konstanze von Schulthess om familjens och framförallt änkans öde efter Claus Schenk von Stauffenbergs avrättning. Grevinnan Nina, som alltid har framställts som högdragen och totalt ovetande om mannens planer, framställs av dottern som en klok, varmhjärtad och mycket välinsatt och medveten kvinna.
Nina von Stauffenberg, som lärde känna sin man redan som 16-åring var nästan från början, åtminstone från 1939, väl informerad om och införstådd i sin mans planer. Men han hade ”befallt” henne att framställa sig själv som en ovetande kvinna som skötte hem och barn och tvättade blöjor och smutstvätt. Grevinnan, som redan hade fyra barn, var gravid i tredje månaden med den dotter som aldrig fick lära känna sin far och som nu, efter moderns död, skrivit denna bok.
När familjen fick kännedom om attentatet var Claus Schenk von Stauffenberg redan avrättad. Tre dagar efter attentatet arresterades den gravida änkan och fick tillbringa månader i olika koncentrationsläger, där hon också födde dottern Konstanze. Författarinnan skildrar bland annat en episod som verkligen visar på ödets iron. Vid en av baddagarna i koncentrationslägret låg Nina i ett badkar bredvid änkan efter Ernst Thälmann, kommunisten som Hitler hade låtit fängsla redan 1933. Nina von Stauffenberg med sin nyfödda dotter överlevde de sista krigsmånadernas fasor och kunde efter frisläppandet återförenas med sina fyra andra barn om vilkas öden hon hela tiden hade hållits ovetande.
Dottern Konstanze skildrar moderns 90-årsdag med en känsla av triumf. Hela familjeklanen på 50 personer var församlad och alla hade en känsla av ”tji fick du, Hitler, oss utrotade du inte!”
Jag kan bara hoppas att boken snart finner en översättare så att ni alla kan ta del av detta kvinnoöde.
Med en önskan om en skön och avkopplande pingsthelg hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Aldrig är det så vackert som i den underbara månaden maj. Och i år tycker jag det är vackrare än någonsin. Varje morgon i en veckas tid har jag vaknat av att solen strålar in genom fönstret, himlen är klarblå och bron till Danmark lyser över glittrande vågor. Vita segel tycks sväva fram över böljorna, måsarna skriar och duvorna på takutsprånget är galna av vår- och parningsglädje.
Tur att vi inte befinner oss i Österrike just nu. Jag tänker då inte på den förfärliga familjetragedin i Amstetten, som tidningarna har frossat i. Nej, jag förblir vid hänryckningen. I dagarna sammanstrålar i Mondsee i Österrike schamaner och helbrägdagörare från hela världen för att utbyta sina erfarenheter. Så ska den koreanske schamanen Kim Keum-Wha visa hur hon med hjälp av extatiska danser kommer i kontakt med andevärlden. Indianen Stående Örnen ska presentera en egen teknik som ger människor energi och stabilitet. Det tycks vi behöva i denna värld av galenskaper. Men jag låter mig nog hellre ryckas hän av vårfägringen än av andevärlden.
På tal om Österrike så förvånas jag ständigt över denna flod av böcker om en viss österrikare, nämligen Adolf Hitler. Den mannen tycks fascinera om och om igen. En ny biografi över denna tyrann har sett dagens ljus. Förlaget Historiska Media har gett ut boken Adolf Hitler av Bengt Liljegren, som i och med denna skildring vill ”avdemonisera” Hitler. Det gör han genom att späcka sin bok med mängder av vardagliga händelser i Hitlers liv. Inte vet jag om världen är betjänt av ytterligare en bok om mannen som har dragit fördärv över så många miljoner människor.
Nej, jag vill hellre berätta om en annan bok som kommit ut just i dagarna, nämligen en biografi över änkan efter greve Claus Schenk von Stauffenberg, mannen som placerade en bomb under bordet i Hitlers högkvarter den 20 juli 1944. När von Stauffenberg lämnade bunkern och hörde explosionen bakom sig var han säker på att Hitler hade omkommit vid attentatet. Vad han då inte visste var att Hitler sekunderna innan hade gått runt bordet och på så sätt undkommit döden. Massor med böcker har skrivits om detta ämne, men alla har de slutat ungefär vid attentatsmännens avrättning, för de var ju flera som hade planerat
Hitlers död. .
Men vad hände med familjerna? I fallet Stauffenberg hotade Hitler ju med att utrota hela familjen. I den nya boken ”Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg” berättar dottern Konstanze von Schulthess om familjens och framförallt änkans öde efter Claus Schenk von Stauffenbergs avrättning. Grevinnan Nina, som alltid har framställts som högdragen och totalt ovetande om mannens planer, framställs av dottern som en klok, varmhjärtad och mycket välinsatt och medveten kvinna.
Nina von Stauffenberg, som lärde känna sin man redan som 16-åring var nästan från början, åtminstone från 1939, väl informerad om och införstådd i sin mans planer. Men han hade ”befallt” henne att framställa sig själv som en ovetande kvinna som skötte hem och barn och tvättade blöjor och smutstvätt. Grevinnan, som redan hade fyra barn, var gravid i tredje månaden med den dotter som aldrig fick lära känna sin far och som nu, efter moderns död, skrivit denna bok.
När familjen fick kännedom om attentatet var Claus Schenk von Stauffenberg redan avrättad. Tre dagar efter attentatet arresterades den gravida änkan och fick tillbringa månader i olika koncentrationsläger, där hon också födde dottern Konstanze. Författarinnan skildrar bland annat en episod som verkligen visar på ödets iron. Vid en av baddagarna i koncentrationslägret låg Nina i ett badkar bredvid änkan efter Ernst Thälmann, kommunisten som Hitler hade låtit fängsla redan 1933. Nina von Stauffenberg med sin nyfödda dotter överlevde de sista krigsmånadernas fasor och kunde efter frisläppandet återförenas med sina fyra andra barn om vilkas öden hon hela tiden hade hållits ovetande.
Dottern Konstanze skildrar moderns 90-årsdag med en känsla av triumf. Hela familjeklanen på 50 personer var församlad och alla hade en känsla av ”tji fick du, Hitler, oss utrotade du inte!”
Jag kan bara hoppas att boken snart finner en översättare så att ni alla kan ta del av detta kvinnoöde.
Med en önskan om en skön och avkopplande pingsthelg hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Franz Jägerstätter följde sitt samvete
Från Radio Tuff 6 september 1998)
I förra veckans Radio Tuff recencerade jag med hjälp av Monica Schelin den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs' bok "Slutet på det tjugonde århundradet". I slutet av det inslaget lovade jag att berätta om en av de personer Lukacs nämner med största högaktning.
Så här berättar han: Under första världskriget föddes i Österrike en pojke som döptes till Franz. Det var i den lilla byn St Radegund i Ober-Österreich mellan Salzburg och Hitlers födelsestad Branau. Mamman var piga. Pappan var också fattig, så Franz' föräldrar kunde inte gifta sig. Det var i stället hans katolskt fromma mormor som tog hand om honom.
Efter ett par år gifte sig mamman med en välbärgad bonde, som adopterade honom och då fick han namnet Franz Jägerstätter. På 30-talet gifte han sig och fick tre döttrar. Han var då en stilig ung bonde, som gärna festade och han var den förste i byn som skaffade motorcykel. Samtidigt djupnade hans religiösa övertygelse, det som hans varmt katolska mormor tidigt hade grundlagt hos honom. Det finns brev och anteckningar bevarade, där han på ett rättframt och enkelt sätt uttrycker sin tro och talar om en katolsk människas plikter.
Det här skulle prägla de sista åren av hans unga liv och bringa det till ett plötsligt och tragiskt slut. Franz var sålunda den ende i sin by som 1938 röstade emot Anschluss, Österrikes anslutning till Hitlers Tyskland. Trots att äktenskapet var lyckligt blev det då slitningar, för hustrun var rädd för konsekvenserna med att inta en så annorlunda hållning gentemot den stora majoriteten av jublande österrikare. Sedermera skulle hon ändra sig och lojalt ställa upp på makens sida.
Främst utifrån sin religiösa övertygelse ansåg Franz Jägerstätter, att nazismen var farlig och ond. Denna hållning innebar, att han också bland andra troende kände sig mycket ensamt. Visserligen hade påven Pius XI år 1937 skarpt fördömt nazisternas rasism i sin encyklika "Mit brennender Sorge", men våren därpå lästes i alla Österrikes kyrkor upp ett herdabrev som prisade nazismen och föreningen med Tyskland.
Framförallt vände han sig mot kriget. Inte ens fälttåget mot "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna" kunde han --i motsats till så många andra kristna-- acceptera. Kriget skulle bara drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land, menade han.
Franz Jägerstätters övertygelse skulle sättas på sitt yttersta prov, när han våren 1943 blev inkallad. Han vägrade göra vapentjänst. Den 9 augusti 1943 avrättades han med giljotin i Brandenburgfängelset i Berlin. Den tyska fängelseprästen sa den natten att han då --för en enda gång i sitt liv--hade fått träffa ett helgon. Under fängelsetiden hade Franz Jägerstätter varit ett stöd för sina medfångar, skrivit många brev till sin hustru och gjort anteckningar. Bland annat skrev han:
"Det är inte de världsliga makterna givet att undertrycka samvetet hos en enda mänsklig varelse"
Efter hans död vann hans änka mycken respekt i byn St Radegund genom sin duktighet att ensam driva jordbruket och uppfostra sina tre döttrar. John Lukacs har hämtat sina uppgifter om det här fallet från boken "In Solitary Witness". Den utgavs 1966 och skrevs av Gordon Zahn, själv vapenvägrare under andra världskriget.
Där någonstans på vägen mellan Branau och Salzburg finns det en skylt som visar en vägen mot St Radegund. Under skylten finns det faktiskt också en annan. På den står GRAB JÄGERSTÄTTER. Om jag någonsin mer kommer till Österrike, skall jag besöka den graven.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin, Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff. 1998-09-06
I förra veckans Radio Tuff recencerade jag med hjälp av Monica Schelin den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs' bok "Slutet på det tjugonde århundradet". I slutet av det inslaget lovade jag att berätta om en av de personer Lukacs nämner med största högaktning.
Så här berättar han: Under första världskriget föddes i Österrike en pojke som döptes till Franz. Det var i den lilla byn St Radegund i Ober-Österreich mellan Salzburg och Hitlers födelsestad Branau. Mamman var piga. Pappan var också fattig, så Franz' föräldrar kunde inte gifta sig. Det var i stället hans katolskt fromma mormor som tog hand om honom.
Efter ett par år gifte sig mamman med en välbärgad bonde, som adopterade honom och då fick han namnet Franz Jägerstätter. På 30-talet gifte han sig och fick tre döttrar. Han var då en stilig ung bonde, som gärna festade och han var den förste i byn som skaffade motorcykel. Samtidigt djupnade hans religiösa övertygelse, det som hans varmt katolska mormor tidigt hade grundlagt hos honom. Det finns brev och anteckningar bevarade, där han på ett rättframt och enkelt sätt uttrycker sin tro och talar om en katolsk människas plikter.
Det här skulle prägla de sista åren av hans unga liv och bringa det till ett plötsligt och tragiskt slut. Franz var sålunda den ende i sin by som 1938 röstade emot Anschluss, Österrikes anslutning till Hitlers Tyskland. Trots att äktenskapet var lyckligt blev det då slitningar, för hustrun var rädd för konsekvenserna med att inta en så annorlunda hållning gentemot den stora majoriteten av jublande österrikare. Sedermera skulle hon ändra sig och lojalt ställa upp på makens sida.
Främst utifrån sin religiösa övertygelse ansåg Franz Jägerstätter, att nazismen var farlig och ond. Denna hållning innebar, att han också bland andra troende kände sig mycket ensamt. Visserligen hade påven Pius XI år 1937 skarpt fördömt nazisternas rasism i sin encyklika "Mit brennender Sorge", men våren därpå lästes i alla Österrikes kyrkor upp ett herdabrev som prisade nazismen och föreningen med Tyskland.
Framförallt vände han sig mot kriget. Inte ens fälttåget mot "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna" kunde han --i motsats till så många andra kristna-- acceptera. Kriget skulle bara drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land, menade han.
Franz Jägerstätters övertygelse skulle sättas på sitt yttersta prov, när han våren 1943 blev inkallad. Han vägrade göra vapentjänst. Den 9 augusti 1943 avrättades han med giljotin i Brandenburgfängelset i Berlin. Den tyska fängelseprästen sa den natten att han då --för en enda gång i sitt liv--hade fått träffa ett helgon. Under fängelsetiden hade Franz Jägerstätter varit ett stöd för sina medfångar, skrivit många brev till sin hustru och gjort anteckningar. Bland annat skrev han:
"Det är inte de världsliga makterna givet att undertrycka samvetet hos en enda mänsklig varelse"
Efter hans död vann hans änka mycken respekt i byn St Radegund genom sin duktighet att ensam driva jordbruket och uppfostra sina tre döttrar. John Lukacs har hämtat sina uppgifter om det här fallet från boken "In Solitary Witness". Den utgavs 1966 och skrevs av Gordon Zahn, själv vapenvägrare under andra världskriget.
Där någonstans på vägen mellan Branau och Salzburg finns det en skylt som visar en vägen mot St Radegund. Under skylten finns det faktiskt också en annan. På den står GRAB JÄGERSTÄTTER. Om jag någonsin mer kommer till Österrike, skall jag besöka den graven.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin, Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff. 1998-09-06
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1184) 08-05-11 till....
....till Göteborgs-Posten som (4/5) förde in en debattartikel av Pierre Schori under rubriken SKRÄMMANDE TYSTNAD OM KÄRNVAPENHOTET. Han skriver: ”Det är skrämmande hur kärnvapenhotet har nästan banaliserats bort ur den politiska debatten i Sverige. Jag menar inte att vi skall följa exemplet från Bush, Cheney och den kommande Sverigegästen Rice som varnade för ’svampmolnet över amerikanska städer’. Detta skedde ju för att söka rättfärdiga ett olagligt Irakkrig. Samtidigt moderniserar USA sina egna domedagsvapen.”
Schori kritiserar ”det politiskt oönskade och militärt onödiga missilförsvaret med utplacering i Tjeckien och Polen. Förevändningen var att Irans missiler skulle kunna hota också Europa. Och detta skedde trots vetskapen om att Iran upphörde med sitt nukleära vapenprogram år 2003, och att eventuella planer i Teheran om att nystarta ett dylikt program inte skulle kunna bli operationellt förrän år 2015 enligt EU:s Institut för säkerhetsstudier.”
....till Södertörns friskola i Huddinge som vid sin solidaritetsafton den 29 april jobbade in 28 217 kr, som via Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, oavkortat kommer att skickas till indiska partners för deras fortsatta framgångsrika arbete bland Dharampurs små fattiga byar. Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda har nyligen gjort dagsverken Tuffs indiska projekt, men resultaten därfrån föreligger ännu inte. Och nästa skola som gör ett dagsverke för projekten är Tyresö skola. Det sker den 5 juni
....till Svenska Freds och andra organisationer, som kräver att den svenska regeringen under regeringskonferensen i Dublin 19-30 maj måste aktivt verka för ett förbud mot klustervapen. De påpekar, att 98 procent av alla som faller offer för dessa lömska vapen är civila. Måndag den 12 maj kl 12.15 ordnar det svenska nätverket mot klustervapen en manifestation på Sergels torg.
....till Anita Goldman, som (AB 8/5) recenserar en ny bok om de israeliska bosättarna, minoriteten som sedan 40 år hållit det land som just fyllt 60 i ett strupgrepp. Hon skriver bland annat: ”Yitzhak Rabin var politikern som bosättarna älskade att hata. Bonde och soldat, född i Israel, utan band med diaspora och utan nostalgi för messiansk ’bullshit’ kunde han säga: ’Jag har inget emot att visa upp ett visum när jag åker till Västbanken’. För denna inställning fick han betala med sitt liv.” ( Premiärminister Rabin mördades 1995 av den israeliske högerextremisten Yigal Amir. Hans sista ord var : ”Jag vet att det finns en chans till fred, vi måste ta den” Anita Goldmans slutkläm lyder: ”Det israeliska samhället militariserades, demokratin urholkades, generationer av unga judiska män brutaliserades av erfarenheterna som ockupationssoldater mot en försvarslös civilbefolkning. De ofantliga ekonomiska kostnaderna för hela bosättarspektaklet går inte att uppskatta, inte heller de demokratiska förlusterna. Och för det enorma lidande som ockupationen inneburit för den palestinska befolkningen kan väl aldrig en prislapp specificeras.”
....till dem som kommer till det lockande Tuff-mötet på onsdag. Då diskuterar vi ”krig fred och religioner”. Sex människor, både kristna och muslimer med rötter från Mellannöstern börjar med korta inledningar. De är Ida Dzanovic, Fazeela Selberg-Zaib, Sami Almaleh, Siad Abu-Ali, Khaled Assaad och Widad Zaki.
Kulturcaféet vid Nyboda skola onsdag den 14 maj kl 19
....till dem som tar chansen att fynda vid Tuffs stora vårloppis lördag den 17 maj kl 11-15 vid ängen nedanför rulltrappan i Tyresö centrum. Vi som inte behöver prylar kan ju stödja Tuff genom att i stället sätta in en gåva på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
Schori kritiserar ”det politiskt oönskade och militärt onödiga missilförsvaret med utplacering i Tjeckien och Polen. Förevändningen var att Irans missiler skulle kunna hota också Europa. Och detta skedde trots vetskapen om att Iran upphörde med sitt nukleära vapenprogram år 2003, och att eventuella planer i Teheran om att nystarta ett dylikt program inte skulle kunna bli operationellt förrän år 2015 enligt EU:s Institut för säkerhetsstudier.”
....till Södertörns friskola i Huddinge som vid sin solidaritetsafton den 29 april jobbade in 28 217 kr, som via Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, oavkortat kommer att skickas till indiska partners för deras fortsatta framgångsrika arbete bland Dharampurs små fattiga byar. Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda har nyligen gjort dagsverken Tuffs indiska projekt, men resultaten därfrån föreligger ännu inte. Och nästa skola som gör ett dagsverke för projekten är Tyresö skola. Det sker den 5 juni
....till Svenska Freds och andra organisationer, som kräver att den svenska regeringen under regeringskonferensen i Dublin 19-30 maj måste aktivt verka för ett förbud mot klustervapen. De påpekar, att 98 procent av alla som faller offer för dessa lömska vapen är civila. Måndag den 12 maj kl 12.15 ordnar det svenska nätverket mot klustervapen en manifestation på Sergels torg.
....till Anita Goldman, som (AB 8/5) recenserar en ny bok om de israeliska bosättarna, minoriteten som sedan 40 år hållit det land som just fyllt 60 i ett strupgrepp. Hon skriver bland annat: ”Yitzhak Rabin var politikern som bosättarna älskade att hata. Bonde och soldat, född i Israel, utan band med diaspora och utan nostalgi för messiansk ’bullshit’ kunde han säga: ’Jag har inget emot att visa upp ett visum när jag åker till Västbanken’. För denna inställning fick han betala med sitt liv.” ( Premiärminister Rabin mördades 1995 av den israeliske högerextremisten Yigal Amir. Hans sista ord var : ”Jag vet att det finns en chans till fred, vi måste ta den” Anita Goldmans slutkläm lyder: ”Det israeliska samhället militariserades, demokratin urholkades, generationer av unga judiska män brutaliserades av erfarenheterna som ockupationssoldater mot en försvarslös civilbefolkning. De ofantliga ekonomiska kostnaderna för hela bosättarspektaklet går inte att uppskatta, inte heller de demokratiska förlusterna. Och för det enorma lidande som ockupationen inneburit för den palestinska befolkningen kan väl aldrig en prislapp specificeras.”
....till dem som kommer till det lockande Tuff-mötet på onsdag. Då diskuterar vi ”krig fred och religioner”. Sex människor, både kristna och muslimer med rötter från Mellannöstern börjar med korta inledningar. De är Ida Dzanovic, Fazeela Selberg-Zaib, Sami Almaleh, Siad Abu-Ali, Khaled Assaad och Widad Zaki.
Kulturcaféet vid Nyboda skola onsdag den 14 maj kl 19
....till dem som tar chansen att fynda vid Tuffs stora vårloppis lördag den 17 maj kl 11-15 vid ängen nedanför rulltrappan i Tyresö centrum. Vi som inte behöver prylar kan ju stödja Tuff genom att i stället sätta in en gåva på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
fredag, maj 2
FÖRSTA MAJ OCH VÅRT BEHOV AV TRÖST
För ett par tre decennier sedan delade vi i Tuff ut ett blad till de demonstrerande på första maj. Det innehöll den strof som Henrik Menander inte tog med när han 1902 översatte Internationalen från franskan. Denna bortcensurerade vers sjöngs för länge sen i Radio Tuff av Nyboda musikklasser, men sången har försvunnit bland de tusentals program som sedan dess gjorts. Men så här lyder den:
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ned i täta led.
För furstars lögner har vi slagits
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång,
vi störtar våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp....etc, etc.
På första maj kom ingen morgontidning, men det gjorde inget, för Sveriges Radios P1 hade mycket hörvärt att bjuda på. Horace Engdahl jämförde Internationalens franska originaltext med Menanders översättning. Han fann, att på svenska fanns det tydliga drag från den kristna traditionen, medan det franska originalet var präglat av upplysningens, naturrättens och franska revolutionens idéer.
Kulturradion hade ett inslag om Stig Dagerman. Där citerades hans medgivande om att han saknade tro. Därför, menade han, kunde han inte bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa behöver inte frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden, som han skriver. En sak är dock han fast övertygad om: ”Människans behov av tröst är omättligt”.
Under en reportageresa i Tyskland 1946 såg Dagerman massor av mänskligt elände, som hans skildrade i sin bok ”Tysk höst”. Han har svårt att rangordna det mänskliga lidandet det första året efter kriget:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till –Hamburg”.
(En lång text om boken ”Tysk höst” finns på bloggen http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ )
Stig Dagerman ville bli bekräftad och led av prestationsångest. För oss som ibland undrar om vi verkligen gör någon nytta under våra korta jordeliv kan denna hans dagsvers kanske vara till tröst:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket,
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Men Dagermans eget behov av tröst var alltså omättligt. Redan 1954, vid 31 års ålder, begick han självmord.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1183) 2008-05-04
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Det verkar fegt men kanske bör man bara tycka synd om dessa som inte vågar stå för sina åsikter. De yttrar sig ofta oerhört självsäkert men har inte ens civilkurage nog att sätta ut sina namn. Det känns därför onödigt att svara dessa verbala krypskyttar. De som däremot i demokratisk ordning framträder med sina namn är intressanta och kan till och med ges utrymme i Radio Tuff. Ofta kör de anonyma med en enda käpphäst. Det spelar för dem ingen roll vad jag skriver om i skilda ämnen. Så länge jag inte med hull och hår är beredd att enbart fokusera på deras hjärtefråga tycker de att alla mina synpunkter är helkassa. De lider av tunnelseende.
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ned i täta led.
För furstars lögner har vi slagits
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång,
vi störtar våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp....etc, etc.
På första maj kom ingen morgontidning, men det gjorde inget, för Sveriges Radios P1 hade mycket hörvärt att bjuda på. Horace Engdahl jämförde Internationalens franska originaltext med Menanders översättning. Han fann, att på svenska fanns det tydliga drag från den kristna traditionen, medan det franska originalet var präglat av upplysningens, naturrättens och franska revolutionens idéer.
Kulturradion hade ett inslag om Stig Dagerman. Där citerades hans medgivande om att han saknade tro. Därför, menade han, kunde han inte bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa behöver inte frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden, som han skriver. En sak är dock han fast övertygad om: ”Människans behov av tröst är omättligt”.
Under en reportageresa i Tyskland 1946 såg Dagerman massor av mänskligt elände, som hans skildrade i sin bok ”Tysk höst”. Han har svårt att rangordna det mänskliga lidandet det första året efter kriget:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till –Hamburg”.
(En lång text om boken ”Tysk höst” finns på bloggen http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ )
Stig Dagerman ville bli bekräftad och led av prestationsångest. För oss som ibland undrar om vi verkligen gör någon nytta under våra korta jordeliv kan denna hans dagsvers kanske vara till tröst:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket,
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Men Dagermans eget behov av tröst var alltså omättligt. Redan 1954, vid 31 års ålder, begick han självmord.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1183) 2008-05-04
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Det verkar fegt men kanske bör man bara tycka synd om dessa som inte vågar stå för sina åsikter. De yttrar sig ofta oerhört självsäkert men har inte ens civilkurage nog att sätta ut sina namn. Det känns därför onödigt att svara dessa verbala krypskyttar. De som däremot i demokratisk ordning framträder med sina namn är intressanta och kan till och med ges utrymme i Radio Tuff. Ofta kör de anonyma med en enda käpphäst. Det spelar för dem ingen roll vad jag skriver om i skilda ämnen. Så länge jag inte med hull och hår är beredd att enbart fokusera på deras hjärtefråga tycker de att alla mina synpunkter är helkassa. De lider av tunnelseende.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1183) 08-05-04 till....
....till Tuffs indiska partners som i dagarna anordnar och finansierar massbröllop bland den fattiga stambefolkningen (tribals) i Dharampur, där många tuff-projekt finns. Hela 85 par skall vigas och bröllop i Indien är omfattande och kostsamma tillställningar. Men nu bekostar våra partners med donatorer från Bombay mat och andra festligheter, som brukar hålla på i dagar och nätter. Dessa s k tribals är kända för sina vilda danser och till och med för att i motsats till hinduerna dricka hembränt.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit till de tre skolor som just har eller ska göra dagsverken för skolorna i indiska Dharampur. Södertörns friskola i Huddinge och Alléskolan i Floda gjorde dagsverken för en vecka sedan och den 7 maj är det Kumla skola i Tyresö som jobbar in pengar, dom ska göra livet lite lättare för många hundra indiska barn. Bhikhu skriver bland annat: ”I området runt Vaghval med ca 50 000 invånare håller vi nu på att inrätta det första högstadiet någonsin i området. Era pengar kommer att användas till det och för ett skollaboratorium och för vattenförsörjning. Det är en sådan fin känsla för våra elever och lärare att veta svenska systerskolor långt härifrån arbetar för dem. Ännu viktigare är att era skolor ger oss mod och styrka i denna isolerade trakt.”
....till Bibliotekstjänsts Birgitta Mattson, som recenserar diktsamlingen ”Jag sjunger för dig haiku om sorg och saknad”, skriven av Radio Tuffs medarbetare Marianne Stalbohm-Stieger, som för ett par månader sedan läste flera av dikterna här i Radio Tuff. Birgitta Mattson skriver bland annat så här om Marianne: ”Hennes stora intresse är litteratur och sorgen efter en älskad makes bortgång väckte ett behov att själv uttrycka sig i diktens form. Hon valde den japanska haikuns begränsade form, tre rader och sjutton stavelser, för att frigöra och synliggöra sina starka känslor och ge dem en möjlighet att nå ut till andra. Hon tvekar inte inför intensiteten i sin smärta.”
....till Sydsvenskan som (29/4) översatt en förkortad version av en artikel från New York Review of Books. Den är skriven av den brittiske historieprofessorn Tony Judt. Han börjar med att förklara USA:s olyckliga entusiasm för väpnade konflikter genom att påpeka att ”USA är det enda demokratiska land där militären fortfarande glorifieras. Det beror på att landet slapp stora civila förluster under nittonhundratalets krig. Andra länder räknade civila offer i miljoner, men bara några tusen civila amerikaner dödades i de båda världskrigen” Judt skriver också: ”Amerikanska politiker omger sig med de väpnade styrkornas symboler och grannlåt. Än idag fördömer amerikanska kommentatorer allierade som tvekar att gå in i väpnade konflikter.” Den brittiske historieprofessorn påminner också om tortyren nu och förr: ”Tjugohundratalet har redan på sitt samvete fånglägret i Guantánamo. Här och i andra (hemliga) fängelser torterar USA rutinmässigt terrorister eller misstänkta terrorister. Det finns naturligtvis många tidigare exempel på detta under nittonhundratalet, inte bara i diktaturer. Britterna torterade terrorister i sina östafrikanska kolonier på femtiotalet och fransmännen torterade algeriska terrorister i det smutsiga kriget för att behålla Algeriet.” Och Tony Judts slutkläm är värd att citera: ”Vi behöver lära oss på nytt hur krig brutaliserar och förnedrar såväl vinnarna som förlorarna och vad som händer med oss när vi, efter att ha kastat oss huvudlöst in i ett krig utan mening, uppmuntras att demonisera vår fiende bara för att rättfärdiga detta krigs obestämda fortsättning.”
....till bibliotekarien och fredsaktivisten Wera Svensson i Visby, som e-postar till Radio Tuff och påminner om att Sveriges näst sista krig ägde rum för 200 år sedan. 1808 landsteg en rysk styrka, men Wera berättar att det var en kort och helt oblodigt militär ockupation. Den 76-årige översten Erik af Klint skickade hem stridsvilliga, som samlats vid Ajmunds bro, beväpnade med sälklubbor och liar mot en reguljär armé med kanoner.
....till två verkligt lockande tuff-arrangemang. Redan onsdag den 7 maj återkommer det uppskattade diskussionscaféet Filosofika. Ett tyvärr aktuellt ämne: ”Krig i religioners namn”. Tuff-lokalen Myggdalsv 80 kl 19. Veckan därpå samlas vi i Kulturcaféet, numera vid Nyboda skola där vi ska diskutera krig, fred och religioner med sex superintressanta inledare, både kristna och muslimer, flera med erfarenhet från Mellanöstern. Kulturcaféet onsdagen den 14 maj kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit till de tre skolor som just har eller ska göra dagsverken för skolorna i indiska Dharampur. Södertörns friskola i Huddinge och Alléskolan i Floda gjorde dagsverken för en vecka sedan och den 7 maj är det Kumla skola i Tyresö som jobbar in pengar, dom ska göra livet lite lättare för många hundra indiska barn. Bhikhu skriver bland annat: ”I området runt Vaghval med ca 50 000 invånare håller vi nu på att inrätta det första högstadiet någonsin i området. Era pengar kommer att användas till det och för ett skollaboratorium och för vattenförsörjning. Det är en sådan fin känsla för våra elever och lärare att veta svenska systerskolor långt härifrån arbetar för dem. Ännu viktigare är att era skolor ger oss mod och styrka i denna isolerade trakt.”
....till Bibliotekstjänsts Birgitta Mattson, som recenserar diktsamlingen ”Jag sjunger för dig haiku om sorg och saknad”, skriven av Radio Tuffs medarbetare Marianne Stalbohm-Stieger, som för ett par månader sedan läste flera av dikterna här i Radio Tuff. Birgitta Mattson skriver bland annat så här om Marianne: ”Hennes stora intresse är litteratur och sorgen efter en älskad makes bortgång väckte ett behov att själv uttrycka sig i diktens form. Hon valde den japanska haikuns begränsade form, tre rader och sjutton stavelser, för att frigöra och synliggöra sina starka känslor och ge dem en möjlighet att nå ut till andra. Hon tvekar inte inför intensiteten i sin smärta.”
....till Sydsvenskan som (29/4) översatt en förkortad version av en artikel från New York Review of Books. Den är skriven av den brittiske historieprofessorn Tony Judt. Han börjar med att förklara USA:s olyckliga entusiasm för väpnade konflikter genom att påpeka att ”USA är det enda demokratiska land där militären fortfarande glorifieras. Det beror på att landet slapp stora civila förluster under nittonhundratalets krig. Andra länder räknade civila offer i miljoner, men bara några tusen civila amerikaner dödades i de båda världskrigen” Judt skriver också: ”Amerikanska politiker omger sig med de väpnade styrkornas symboler och grannlåt. Än idag fördömer amerikanska kommentatorer allierade som tvekar att gå in i väpnade konflikter.” Den brittiske historieprofessorn påminner också om tortyren nu och förr: ”Tjugohundratalet har redan på sitt samvete fånglägret i Guantánamo. Här och i andra (hemliga) fängelser torterar USA rutinmässigt terrorister eller misstänkta terrorister. Det finns naturligtvis många tidigare exempel på detta under nittonhundratalet, inte bara i diktaturer. Britterna torterade terrorister i sina östafrikanska kolonier på femtiotalet och fransmännen torterade algeriska terrorister i det smutsiga kriget för att behålla Algeriet.” Och Tony Judts slutkläm är värd att citera: ”Vi behöver lära oss på nytt hur krig brutaliserar och förnedrar såväl vinnarna som förlorarna och vad som händer med oss när vi, efter att ha kastat oss huvudlöst in i ett krig utan mening, uppmuntras att demonisera vår fiende bara för att rättfärdiga detta krigs obestämda fortsättning.”
....till bibliotekarien och fredsaktivisten Wera Svensson i Visby, som e-postar till Radio Tuff och påminner om att Sveriges näst sista krig ägde rum för 200 år sedan. 1808 landsteg en rysk styrka, men Wera berättar att det var en kort och helt oblodigt militär ockupation. Den 76-årige översten Erik af Klint skickade hem stridsvilliga, som samlats vid Ajmunds bro, beväpnade med sälklubbor och liar mot en reguljär armé med kanoner.
....till två verkligt lockande tuff-arrangemang. Redan onsdag den 7 maj återkommer det uppskattade diskussionscaféet Filosofika. Ett tyvärr aktuellt ämne: ”Krig i religioners namn”. Tuff-lokalen Myggdalsv 80 kl 19. Veckan därpå samlas vi i Kulturcaféet, numera vid Nyboda skola där vi ska diskutera krig, fred och religioner med sex superintressanta inledare, både kristna och muslimer, flera med erfarenhet från Mellanöstern. Kulturcaféet onsdagen den 14 maj kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
lördag, april 26
EN RASISTFILM FICK MIG ATT TÄNKA TILL
EN RASISTFILM FICK MIG ATT TÄNKA TILL
--Åke, du måste se filmen, den är toppenbra och jätterolig!
Så sa entusiastiska tonårselever till mig. Det var 1982 och jag följde deras råd och pallrade mig i väg till kvartérsbion här i Bollmora. Efteråt skrev jag en artikel på Aftonbladets kultursida:
-------------------------------------------------
Föreställ er en film med en tysk superhjälte, som med mod, smartness och skojfriskhet övervinner alla hinder, hur otroligt svåra de än är – från ormgropar till ett slags övernaturlig neutronbombsliknande katastrof. I hans väg dödas i högt tempo mängder av uniformerade engelsmän och skaror av anonyma judar.
Engelsmännen skildras som enfaldiga töntar, så när som på några få, som är desto bakslugare och grymmare. Lönnfeta lismande typer med ett löjligt uttal. Judarna är svartmuskiga och läskiga och dödas i drivor.
Föreställ er också att filmen får tre Oscar och går för utsålda hus i hela västvärlden. Varje gång en töntig engelsman får ansiktet insparkat av den sympatiske tyske hjälten, så att blodet effektfullt sprutar, jublar den ungdomliga publiken. Varje gång judar dussinvis mejas ner, går ett förtjust och beundrande sus genom salongen.
Nej, detta går inte att föreställa sig. Inte ens Goebbels’ mest optimistiske propagandamakare hade kunnat hoppas att sådant går hem trots alla tekniska specialeffekter.
Men byt ut den tyska övermänniskan mot en amerikansk, engelsmännen mot tyskar och judarna mot araber, och både kassasuccén och berömmelsen är ett faktum. Filmen heter ”Jakten på den försvunna skatten” och har faktiskt kammat in massor av pengar och tre Oscar.
I slutscenerna av denna beundrade film smälter tyskarnas ansikten i slem och blod. Förklaringen är typiskt nog ockult eller vidskepligt religiös. Tyskarna har varit dumma nog att öppna Mose gamla ark, och därvid uppstår ett slags strålning som förintar alla – utom förstås vår amerikanske Übermensch och hans lika amerikanska flickvän. Publiken tjuter av lycka, så skickligt gjord är den här filmen.
Vilka kommer att tjuta av lycka, när de av kärnvapen nerlusade Öst- och Västtyskland, som de sannolikt första förintas i ett tredje världskrig? När tyskarnas ansikten i verkligheten smälter i slem och blod.
Kanske inte ens de filmbedömare som är så aningslösa eller ensidigt hjärntvättade, att de tror att en ultrafascistisk film blir ofarlig, därför att offren har klätts ut i nazityska uniformer.
Så skrev jag alltså 1982. Den här filmen, Steven Spielbergs stora genombrott, gav mig en tankeställare. Den skärpte min vaksamhet mot alltför ensidig historieskrivning och mot demoniseringen av västmakternas motståndare.
------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1182) 2008-04-27
--Åke, du måste se filmen, den är toppenbra och jätterolig!
Så sa entusiastiska tonårselever till mig. Det var 1982 och jag följde deras råd och pallrade mig i väg till kvartérsbion här i Bollmora. Efteråt skrev jag en artikel på Aftonbladets kultursida:
-------------------------------------------------
Föreställ er en film med en tysk superhjälte, som med mod, smartness och skojfriskhet övervinner alla hinder, hur otroligt svåra de än är – från ormgropar till ett slags övernaturlig neutronbombsliknande katastrof. I hans väg dödas i högt tempo mängder av uniformerade engelsmän och skaror av anonyma judar.
Engelsmännen skildras som enfaldiga töntar, så när som på några få, som är desto bakslugare och grymmare. Lönnfeta lismande typer med ett löjligt uttal. Judarna är svartmuskiga och läskiga och dödas i drivor.
Föreställ er också att filmen får tre Oscar och går för utsålda hus i hela västvärlden. Varje gång en töntig engelsman får ansiktet insparkat av den sympatiske tyske hjälten, så att blodet effektfullt sprutar, jublar den ungdomliga publiken. Varje gång judar dussinvis mejas ner, går ett förtjust och beundrande sus genom salongen.
Nej, detta går inte att föreställa sig. Inte ens Goebbels’ mest optimistiske propagandamakare hade kunnat hoppas att sådant går hem trots alla tekniska specialeffekter.
Men byt ut den tyska övermänniskan mot en amerikansk, engelsmännen mot tyskar och judarna mot araber, och både kassasuccén och berömmelsen är ett faktum. Filmen heter ”Jakten på den försvunna skatten” och har faktiskt kammat in massor av pengar och tre Oscar.
I slutscenerna av denna beundrade film smälter tyskarnas ansikten i slem och blod. Förklaringen är typiskt nog ockult eller vidskepligt religiös. Tyskarna har varit dumma nog att öppna Mose gamla ark, och därvid uppstår ett slags strålning som förintar alla – utom förstås vår amerikanske Übermensch och hans lika amerikanska flickvän. Publiken tjuter av lycka, så skickligt gjord är den här filmen.
Vilka kommer att tjuta av lycka, när de av kärnvapen nerlusade Öst- och Västtyskland, som de sannolikt första förintas i ett tredje världskrig? När tyskarnas ansikten i verkligheten smälter i slem och blod.
Kanske inte ens de filmbedömare som är så aningslösa eller ensidigt hjärntvättade, att de tror att en ultrafascistisk film blir ofarlig, därför att offren har klätts ut i nazityska uniformer.
Så skrev jag alltså 1982. Den här filmen, Steven Spielbergs stora genombrott, gav mig en tankeställare. Den skärpte min vaksamhet mot alltför ensidig historieskrivning och mot demoniseringen av västmakternas motståndare.
------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1182) 2008-04-27
Marianne Stalbohm-Stieger:
Stockholmsbesök, dansbandsmusik och guldfeber
Kära lyssnare!
Här i Malmö vet vi hur man tar emot sina gäster. Inte bara det att solen strålade från en azurblå himmel när mina gäster, ett gäng pensionerade Tyresölärare, anlände till Malmö station i måndags, nej, i samma ögonblick som tåget rullade in en kvart försenad gick det andra underjordiska monstret, borrmaskinen Katrin, i mål vid stationen, tre månader före utsatt tid. Tunneln under Malmö är alltså färdigborrad. Nu gäller det bara att få den i kördugligt skick.
Jag lyckades med konststycket att få mina gäster att bada kallbad på Sibbarp. Månde Berit Assarsson bäva nu, när gänget kommer hem och kräver ett kallbadhus vid Erstaviken. Mina gäster fick sig även förevisade några av våra fina lekplatser. Jag är tjatig, men jag återkommer med jämna mellanrum till denna stora brist i Tyresö. Det hjälper inte att det finns träd att krama däruppe. Barn behöver stora roliga lekplatser. Gör något!
Även Lund tar emot gäster den kommande veckan. Vid en konferens därstädes skall forskare från Skandinavien ta del av nya forskningsrön angående studier och musiklyssning. Jodå, alla vi gamla lärarstofiler som har hävdat att man pluggar bäst när det är tyst omkring studieplatsen tycks få rätt. Vid Ljudmiljöcentrum i Lund har man vid försök kommit fram till att sämst studieresultat fick de utvalda 24 studenterna när de lyssnade till musik de inte valt själva. Dansbandsmusik gick inte alls ihop med studier. Nu vet ni det alla elever i Tyresö.
På tal om studenter, så vet vi ju att de har svårt att få ihop sin ekonomi. I Tyskland, i Köln, har man startat ett projekt ”Wohnen für Hilfe”, dvs ”Bo för hjälp”. Ensamstående pensionärer med stort utrymme i hus och lägenheter och dålig ekonomi låter studenter bo hos sig för en mycket låg avgift mot att studenterna hjälper till i hushållet några timmar i veckan. Försöket har slagit mycket väl ut. Studenterna får ihop sin ekonomi och seniorerna får inte bara hjälp utan också sociala kontakter och blir därmed gladare. Det kanske inte var så dumt förr i världen, när studenterna bodde hos hyrestanter?
Och på tal om ekonomi, så har med stigande guldpriser även guldfebern brett ut sig. En ung släkting härnere önskade sig en vaskpanna i födelsedagspresent för ett tag sedan. Jag stod som ett frågetecken inför denna önskan och beundrade den unge mannens hushållskunskaper, eftersom jag trodde att han på gammaldags manér ville tvätta sina kläder för hand för att skona miljön, innan han förklarade att han skulle vaska guld i Småland. Döm om min häpnad när jag några dagar senare såg på tv att samma intresse står högt i kurs även i Tyskland. Kommer guldgrävarna från Amerika att återvända hem till Europa, nu när nya Klondyke öppnar sig för dem ”over here”? Det tyska Klondyke ligger i Thüringen, ett av de nya östra förbundsländerna, om nu någon lyssnare vill pröva sin lycka.
Jodå, den unge mannen fick sin vaskpanna och ett rör med några guldflingor i. Nu väntar vi bara på den samlade familjeförmögenhetens otroliga tillväxt. Och i väntan på detta sätter jag nu på dansbandsmusik och dansar iväg med min dammsugare. Där måtte det väl passa med musik?
Ha det så gott däruppe och glöm inte att gå ut i den vackra skogen och plocka vitsippor hälsar från Lmhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1182, vecka 18/2008)
Kära lyssnare!
Här i Malmö vet vi hur man tar emot sina gäster. Inte bara det att solen strålade från en azurblå himmel när mina gäster, ett gäng pensionerade Tyresölärare, anlände till Malmö station i måndags, nej, i samma ögonblick som tåget rullade in en kvart försenad gick det andra underjordiska monstret, borrmaskinen Katrin, i mål vid stationen, tre månader före utsatt tid. Tunneln under Malmö är alltså färdigborrad. Nu gäller det bara att få den i kördugligt skick.
Jag lyckades med konststycket att få mina gäster att bada kallbad på Sibbarp. Månde Berit Assarsson bäva nu, när gänget kommer hem och kräver ett kallbadhus vid Erstaviken. Mina gäster fick sig även förevisade några av våra fina lekplatser. Jag är tjatig, men jag återkommer med jämna mellanrum till denna stora brist i Tyresö. Det hjälper inte att det finns träd att krama däruppe. Barn behöver stora roliga lekplatser. Gör något!
Även Lund tar emot gäster den kommande veckan. Vid en konferens därstädes skall forskare från Skandinavien ta del av nya forskningsrön angående studier och musiklyssning. Jodå, alla vi gamla lärarstofiler som har hävdat att man pluggar bäst när det är tyst omkring studieplatsen tycks få rätt. Vid Ljudmiljöcentrum i Lund har man vid försök kommit fram till att sämst studieresultat fick de utvalda 24 studenterna när de lyssnade till musik de inte valt själva. Dansbandsmusik gick inte alls ihop med studier. Nu vet ni det alla elever i Tyresö.
På tal om studenter, så vet vi ju att de har svårt att få ihop sin ekonomi. I Tyskland, i Köln, har man startat ett projekt ”Wohnen für Hilfe”, dvs ”Bo för hjälp”. Ensamstående pensionärer med stort utrymme i hus och lägenheter och dålig ekonomi låter studenter bo hos sig för en mycket låg avgift mot att studenterna hjälper till i hushållet några timmar i veckan. Försöket har slagit mycket väl ut. Studenterna får ihop sin ekonomi och seniorerna får inte bara hjälp utan också sociala kontakter och blir därmed gladare. Det kanske inte var så dumt förr i världen, när studenterna bodde hos hyrestanter?
Och på tal om ekonomi, så har med stigande guldpriser även guldfebern brett ut sig. En ung släkting härnere önskade sig en vaskpanna i födelsedagspresent för ett tag sedan. Jag stod som ett frågetecken inför denna önskan och beundrade den unge mannens hushållskunskaper, eftersom jag trodde att han på gammaldags manér ville tvätta sina kläder för hand för att skona miljön, innan han förklarade att han skulle vaska guld i Småland. Döm om min häpnad när jag några dagar senare såg på tv att samma intresse står högt i kurs även i Tyskland. Kommer guldgrävarna från Amerika att återvända hem till Europa, nu när nya Klondyke öppnar sig för dem ”over here”? Det tyska Klondyke ligger i Thüringen, ett av de nya östra förbundsländerna, om nu någon lyssnare vill pröva sin lycka.
Jodå, den unge mannen fick sin vaskpanna och ett rör med några guldflingor i. Nu väntar vi bara på den samlade familjeförmögenhetens otroliga tillväxt. Och i väntan på detta sätter jag nu på dansbandsmusik och dansar iväg med min dammsugare. Där måtte det väl passa med musik?
Ha det så gott däruppe och glöm inte att gå ut i den vackra skogen och plocka vitsippor hälsar från Lmhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1182, vecka 18/2008)
Bengt Svensson i San Francisco:
UPPREPAD GALENSKAP GER EJ RESULTAT
Hej alla lyssnare på radio Tuff och Tyresö Närradio!
Ibland besöker jag norska sjömanskyrkan här i San Francisco, där man bland annat kan läsa slumpmässiga ex av veckogamla Dagens Nyheter. Jag hittade en anmälan av en TV-film av Folke Ryden, som hette ”Under slöjan” och handlade om våldet mot kvinnor i Irak. Under den amerikanska ockupationen har ca 11000 kvinnor mördats där enligt beräkningar av organisationen http://www.iraqbodycount.org/.
Abir, som bott 13 år i Sverige åkte tillbaks till Irak för att starta ett sekulärt politiskt parti, som skulle främja kvinnors rättigheter. Jinan är irakisk barnläkare och verkar för ett teokratiskt Irak, där religiösa islamska lagar ska gälla.
Jinan kom in i parlamentet, medan Abir blev hotad till livet och fick återvända till Sverige.I slutet av programmet en kommentar av förre folkpartiledaren Maria Leissner:
-- Tillsammans med sina partikamrater i Sciri bär Jinan onekligen ansvar för att lagstiftningen i Irak har rullats tillbaka till kvinnornas nackdel.
Hon syftar alltså på den lagstiftning som fanns före den amerikanska invasionen.
Enligt Leissner är det alltså inte ockupationsmakten som bär ansvar för att kvinnoförtrycket har ökat våldsamt, utan det är de irakiska kvinnornas eget fel.
Detta är en typ av resonemang som blivit allt vanligare bland amerikanska politiker. Särskilt kräver de att Irak ska börja finansiera en större del av kostnaderna för ockupationen med sina oljeinkomster. Tanken är tydligen, att de borde visa större tacksamhet över att de blivit invaderade och ockuperade.
Låt oss göra ett tankeexperiment:
En man fyller ett glas med vin. Sedan släpper han det rakt ner i golvet. Han tror att det finns en chans att glaset ska klara fallet, förbli stående och inte skvätta ut vinet. Glaset går i kras, och vinet stänker ut över golvet. Nästa dag upprepar han experimentet. Samma resultat. Dag efter dag fortsätter han. Han uppmuntras ibland, när det händer att glaset inte går sönder, bara stjälper ut vinet. Han tror, att håller han på tillräckligt länge, kommer det tappade vinglaset att snyggt ställa sig på golvet och aldrig mer tippa eller gå sönder. Någon har definierat galenskap, som att någon gör samma sak om och om igen och varje gång förväntar sig, att resultatet ska bli annorlunda.
När det gäller ockupationen av Irak, hävdar USA:s politiska etablissemang, att de tror på sådan galenskap: Inget av de officiella målen att hitta massförstörelsevapen, införa demokrati, mänskliga rättigheter, höja levnadsstandard, skapa en rättsstat osv, har uppnåtts. Men fortsätter man med samma ockupation år efter år, kommer en vacker dag fred och frihet, tolerans och respekt att genomsyra Irak.
------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff vecka 18 / 2008
Hej alla lyssnare på radio Tuff och Tyresö Närradio!
Ibland besöker jag norska sjömanskyrkan här i San Francisco, där man bland annat kan läsa slumpmässiga ex av veckogamla Dagens Nyheter. Jag hittade en anmälan av en TV-film av Folke Ryden, som hette ”Under slöjan” och handlade om våldet mot kvinnor i Irak. Under den amerikanska ockupationen har ca 11000 kvinnor mördats där enligt beräkningar av organisationen http://www.iraqbodycount.org/.
Abir, som bott 13 år i Sverige åkte tillbaks till Irak för att starta ett sekulärt politiskt parti, som skulle främja kvinnors rättigheter. Jinan är irakisk barnläkare och verkar för ett teokratiskt Irak, där religiösa islamska lagar ska gälla.
Jinan kom in i parlamentet, medan Abir blev hotad till livet och fick återvända till Sverige.I slutet av programmet en kommentar av förre folkpartiledaren Maria Leissner:
-- Tillsammans med sina partikamrater i Sciri bär Jinan onekligen ansvar för att lagstiftningen i Irak har rullats tillbaka till kvinnornas nackdel.
Hon syftar alltså på den lagstiftning som fanns före den amerikanska invasionen.
Enligt Leissner är det alltså inte ockupationsmakten som bär ansvar för att kvinnoförtrycket har ökat våldsamt, utan det är de irakiska kvinnornas eget fel.
Detta är en typ av resonemang som blivit allt vanligare bland amerikanska politiker. Särskilt kräver de att Irak ska börja finansiera en större del av kostnaderna för ockupationen med sina oljeinkomster. Tanken är tydligen, att de borde visa större tacksamhet över att de blivit invaderade och ockuperade.
Låt oss göra ett tankeexperiment:
En man fyller ett glas med vin. Sedan släpper han det rakt ner i golvet. Han tror att det finns en chans att glaset ska klara fallet, förbli stående och inte skvätta ut vinet. Glaset går i kras, och vinet stänker ut över golvet. Nästa dag upprepar han experimentet. Samma resultat. Dag efter dag fortsätter han. Han uppmuntras ibland, när det händer att glaset inte går sönder, bara stjälper ut vinet. Han tror, att håller han på tillräckligt länge, kommer det tappade vinglaset att snyggt ställa sig på golvet och aldrig mer tippa eller gå sönder. Någon har definierat galenskap, som att någon gör samma sak om och om igen och varje gång förväntar sig, att resultatet ska bli annorlunda.
När det gäller ockupationen av Irak, hävdar USA:s politiska etablissemang, att de tror på sådan galenskap: Inget av de officiella målen att hitta massförstörelsevapen, införa demokrati, mänskliga rättigheter, höja levnadsstandard, skapa en rättsstat osv, har uppnåtts. Men fortsätter man med samma ockupation år efter år, kommer en vacker dag fred och frihet, tolerans och respekt att genomsyra Irak.
------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff vecka 18 / 2008
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1182) 08-04-27 till....
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som för några dagar sedan i New Delhi under högtidliga former mottog ett mycket hedersamt pris, ”Save the Earth”. Det är för hans och hans medarbetares mångåriga insatser för de fattigaste av de fattiga. Tuff har sedan 1979 finansierat många av dessa projekt, så i sitt tacktal nämnde Bhikhu denna aktiva förening i Tyresö
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som på måndag-tisdag (28-29 april) gör dagsverken för Tuffs indiska projekt. Skolan har mångårig vana vid sådana beundransvärda solidaritetsinsatser.
....till Södertörns friskola i Huddinge som på tisdag den 29 april tredje året i rad anordnar en solidaritetsafton för Tuff-projekten. Så här står det bland annat på skolans hemsida om Dharampur i Indien: ”Området är ett av de allra fattigaste i Indien. För bara 25 år sedan levde man i extrem fattigdom med hög spädbarnsdödlighet, sjukdomar, undernäring och ytterst få var läs- och skrivkunniga. Med hjälp av bl.a. svenskt bistånd lett av TUFF, Tyresö ulands- och fredsförening, en indisk samarbetspartner och ett hårt arbete av befolkningen har utvecklingen vänts och idag spirar framtidstron i området. Människorna i Dharampur gräver brunnar, bygger dammar, konstbevattnar och odlar nya grödor. Över 70.000 mangoträd har planterats.”
....till programmet Obs i Sveriges Radio som 22 april lät förre statsrådet och Berlinambassadören Carl Tham kommentera den Irakkonferens som Sverige ska stå som värd för den 29 maj. Han frågar: ”Vore det inte naturligare, att något av de länder med USA i spetsen som anfallit,ockuperat och förstört Irak, ordnade konferensen? Varför inte Danmark, med dess modiga uppslutning på USA:s sida? Eller Storbritannien eller Polen?” Han råder den svenske statministern att säga: ”Vi har samlats här på grund av den katastrofala situationen i Irak. Den är en följd av USA:s och dess allierades angreppskrig och ockupation. Minst 100.000 människor har dödats, förödelsen är oerhörd, flyktingarna kan räknas i miljoner. Kriget var folkrättsstridigt, har främjat terrorismen och fördjupat motsättningarna i hela världen. Den svenska regeringen fördömer också i detta sammanhang att USA tillämpar tortyr mot fångar och misstänkta och har upprättat koncentrationsläger. Kriget i Irak är en civilisatorisk katastrof och ett oerhört bakslag för de värderingar som bär upp FN stadgan.” Carl Tham menar också, att de väldiga vinster från oljeexporten som nu tas hand om av amerikanska företag, måste gå till irakierna själva för nödvändiga humanitära insatser och återuppbyggnad. Och han tycker att vi i stället borde skicka de miljoner som konferensen kommer att kosta till de miljontals irakiska flyktingarna.
....till Per J Andersson, som tidigare var Pax-redaktör och sedan har skrivit flera böcker om Indien. I Obs i Sveriges Radios P 1 (22/4) berättade han om de indiska småböndernas svåra situation, som lett till en epidemi av självmord. Medan USA och EU subventionerar sina jordbrukare, har Indien avskaffat sina importtullar. Det gör att billig statligt subventionerad bomull från USA väller in i Indien och konkurrerar ut den traditionella indiska bomullsodlingen. I förra veckans Radio Tuff berättade Hampus Eckerman om liknande orsaker till den ökande svälten i Asien och Afrika.
....till den amerikanske ex-presidenten Jimmy Carter som under en resa i Mellanöstern nyligen också kontaktade ledare inom Hamas-rörelsen. Han vägrar att finna sig i västvärldens bojkott av Hamas och menar att utan dialog blir det ingen fred.
....till Svenska Dagbladet, som (14/4) tog in en debattartikel av professor Stig Hadenius och Rödakorschefen Bengt Westerberg, tidigare folkpartiledare. De menar att propaganda från extremister svartmålar Folke Bernadotte, medan det officiella Sverige tiger. De skriver: ”Folke Bernadotte hade nått internationell ryktbarhet som chef för en av krigets största räddningsaktioner: de vita bussarna. Genom hans organisationsförmåga, oräddhet och diplomatiska talang kunde cirka 20 000 norrmän och danskar, därav många judar, räddas från tyska koncentrationsläger.” De erinrar om Bernadottes svåra uppdrag att som FN-medlare 1948 få israeler och palestinier att sluta fred och tillägger: ”Redan hans försök att medla var provocerande för vissa extremistiska israeler. De beslutade att stoppa hans mission genom att röja honom ur vägen. Den 17 september 1948 dödades han av sex skott då han färdades i en liten bilkolonn i Jerusalem. I den israeliska pressen hade Bernadotte beskrivits som en brittisk lakej” De påpekar att ”beskyllningarna mot Bernadotte har vederlagts genom seriös forskning men det märkliga är att propagandan från extremister mot honom har varit effektiv inte bara i Israel utan också i Sverige. Det har inte varit opportunt att tala om de terrorister som mördade Bernadotte då han var färdig att presentera en ny fredsplan för FN:s generalförsamling. Det har ansetts vara Israelfientligt.” (I november 2007 fanns i Radio Tuff en halvtimme med rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle”. Finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/ )
....till de Tuff-aktivister som i två dagar (24-25 april) gratis har informerat sex klasser i Kumla skola (Tyresö) om Tuff-projekten i Indien inför skolans dagsverke den 7 maj samt till de Tuff-aktivister som fanns vid ett bokbord i Tyresö centrum den 26 april. Kära lyssnare, visst är sådana människor värda allt stöd. Bli gärna medlem genom att sätta in 200 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till en utställning av det israeliska fotokollektivet Activestills. Utställningen dokumenterar hur en hel maskinpark från Volvo systematiskt används för att riva palestinska hus bland annat i östra Jerusalem. Det är husrivningar som är klassade som brott mot den fjärde Genevekonventionen. Utställningen pågår fram till 11 maj. Utställningslokalen ligger på Bjurholmsgatan 9 B, inte långt från Skanstull. Man har öppet torsdag - söndag kl 12 - 17. Mer finns att läsa på www.tegen2.se
....till Alléskolan i Floda (utanför Göteborg) som på måndag-tisdag (28-29 april) gör dagsverken för Tuffs indiska projekt. Skolan har mångårig vana vid sådana beundransvärda solidaritetsinsatser.
....till Södertörns friskola i Huddinge som på tisdag den 29 april tredje året i rad anordnar en solidaritetsafton för Tuff-projekten. Så här står det bland annat på skolans hemsida om Dharampur i Indien: ”Området är ett av de allra fattigaste i Indien. För bara 25 år sedan levde man i extrem fattigdom med hög spädbarnsdödlighet, sjukdomar, undernäring och ytterst få var läs- och skrivkunniga. Med hjälp av bl.a. svenskt bistånd lett av TUFF, Tyresö ulands- och fredsförening, en indisk samarbetspartner och ett hårt arbete av befolkningen har utvecklingen vänts och idag spirar framtidstron i området. Människorna i Dharampur gräver brunnar, bygger dammar, konstbevattnar och odlar nya grödor. Över 70.000 mangoträd har planterats.”
....till programmet Obs i Sveriges Radio som 22 april lät förre statsrådet och Berlinambassadören Carl Tham kommentera den Irakkonferens som Sverige ska stå som värd för den 29 maj. Han frågar: ”Vore det inte naturligare, att något av de länder med USA i spetsen som anfallit,ockuperat och förstört Irak, ordnade konferensen? Varför inte Danmark, med dess modiga uppslutning på USA:s sida? Eller Storbritannien eller Polen?” Han råder den svenske statministern att säga: ”Vi har samlats här på grund av den katastrofala situationen i Irak. Den är en följd av USA:s och dess allierades angreppskrig och ockupation. Minst 100.000 människor har dödats, förödelsen är oerhörd, flyktingarna kan räknas i miljoner. Kriget var folkrättsstridigt, har främjat terrorismen och fördjupat motsättningarna i hela världen. Den svenska regeringen fördömer också i detta sammanhang att USA tillämpar tortyr mot fångar och misstänkta och har upprättat koncentrationsläger. Kriget i Irak är en civilisatorisk katastrof och ett oerhört bakslag för de värderingar som bär upp FN stadgan.” Carl Tham menar också, att de väldiga vinster från oljeexporten som nu tas hand om av amerikanska företag, måste gå till irakierna själva för nödvändiga humanitära insatser och återuppbyggnad. Och han tycker att vi i stället borde skicka de miljoner som konferensen kommer att kosta till de miljontals irakiska flyktingarna.
....till Per J Andersson, som tidigare var Pax-redaktör och sedan har skrivit flera böcker om Indien. I Obs i Sveriges Radios P 1 (22/4) berättade han om de indiska småböndernas svåra situation, som lett till en epidemi av självmord. Medan USA och EU subventionerar sina jordbrukare, har Indien avskaffat sina importtullar. Det gör att billig statligt subventionerad bomull från USA väller in i Indien och konkurrerar ut den traditionella indiska bomullsodlingen. I förra veckans Radio Tuff berättade Hampus Eckerman om liknande orsaker till den ökande svälten i Asien och Afrika.
....till den amerikanske ex-presidenten Jimmy Carter som under en resa i Mellanöstern nyligen också kontaktade ledare inom Hamas-rörelsen. Han vägrar att finna sig i västvärldens bojkott av Hamas och menar att utan dialog blir det ingen fred.
....till Svenska Dagbladet, som (14/4) tog in en debattartikel av professor Stig Hadenius och Rödakorschefen Bengt Westerberg, tidigare folkpartiledare. De menar att propaganda från extremister svartmålar Folke Bernadotte, medan det officiella Sverige tiger. De skriver: ”Folke Bernadotte hade nått internationell ryktbarhet som chef för en av krigets största räddningsaktioner: de vita bussarna. Genom hans organisationsförmåga, oräddhet och diplomatiska talang kunde cirka 20 000 norrmän och danskar, därav många judar, räddas från tyska koncentrationsläger.” De erinrar om Bernadottes svåra uppdrag att som FN-medlare 1948 få israeler och palestinier att sluta fred och tillägger: ”Redan hans försök att medla var provocerande för vissa extremistiska israeler. De beslutade att stoppa hans mission genom att röja honom ur vägen. Den 17 september 1948 dödades han av sex skott då han färdades i en liten bilkolonn i Jerusalem. I den israeliska pressen hade Bernadotte beskrivits som en brittisk lakej” De påpekar att ”beskyllningarna mot Bernadotte har vederlagts genom seriös forskning men det märkliga är att propagandan från extremister mot honom har varit effektiv inte bara i Israel utan också i Sverige. Det har inte varit opportunt att tala om de terrorister som mördade Bernadotte då han var färdig att presentera en ny fredsplan för FN:s generalförsamling. Det har ansetts vara Israelfientligt.” (I november 2007 fanns i Radio Tuff en halvtimme med rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle”. Finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/ )
....till de Tuff-aktivister som i två dagar (24-25 april) gratis har informerat sex klasser i Kumla skola (Tyresö) om Tuff-projekten i Indien inför skolans dagsverke den 7 maj samt till de Tuff-aktivister som fanns vid ett bokbord i Tyresö centrum den 26 april. Kära lyssnare, visst är sådana människor värda allt stöd. Bli gärna medlem genom att sätta in 200 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till en utställning av det israeliska fotokollektivet Activestills. Utställningen dokumenterar hur en hel maskinpark från Volvo systematiskt används för att riva palestinska hus bland annat i östra Jerusalem. Det är husrivningar som är klassade som brott mot den fjärde Genevekonventionen. Utställningen pågår fram till 11 maj. Utställningslokalen ligger på Bjurholmsgatan 9 B, inte långt från Skanstull. Man har öppet torsdag - söndag kl 12 - 17. Mer finns att läsa på www.tegen2.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)