(Delar av detta inskag är hämtade från en Pax-krönika 1987)
På Jonathans rankinglista över sina bästa kompisar ligger jag tvåa. Det är en silverplats, som värmer. Tillsammans med Jesper och Theodor brukar Jonathan ställa sig nedanför min balkong i Bollmora och skrika mitt namn. De hojtar så länge och målmedvetet att de alltid tvingar ut mig. Sedan står jag där på balkongen som en annan drottning Silvia och vinkar fånigt.
Jesper är sex och Theodor fyra år. Jonathan fyllde sex härom veckan. Jag är glad att jag då kom ihåg att i Radio Tuff hylla honom med ”He’s a jolly good fellow”, spelad av Toots Thielemans. Vänskap förpliktar.
De flesta av mina manliga släktingar i min fars generation dog långt innan de uppnådde min nuvarande ålder. Därför tycker jag mig leva på övertid. Men jag blir knottrig när jag tänker på världens mäktiga, knapptryckarna, som med sina kärnvapen på några minuter kan döda oss alla. Snacka om förintelse!
Själva är dessa statsmän i en ålder, då de måste inse, att deras dagar på denna jord är räknade. Risken är stor att de inte längre älskar något annat än sin makt och sina karriärer. Den franske dramatikern Jean Anouilh skrev:
”Att föra krig för kvinnors skull är gamla, impotenta mäns sätt att älska”
Det som gör mig mest rasande är att de är beredda att utplåna också Jonathan, Jesper, Theodor och deras jämnåriga. De skulle behöva några glatt vrålande sexåringar utanför sina palats.
Om man vill vara någorlunda ärlig, är ingenting svårare än att svara på barns frågor. Man kan inte slingra sig med intellektuellt ordbajs i form av de senaste inneflosklerna. Då känner sig barn bara förvirrade och lurade. De är ännu inte tillräckligt avtrubbade för att acceptera vansinnigheter och orättvisor. De kan för sitt liv inte förstå att snälla och vanligen förståndiga föräldrar, lärare och andra vuxna i krig är beredda att massmörda varandra och varandras barn. De är storögt förundrade över att vi klagar mera över villaskatter än att många miljoner barn dör årligen i u-länderna.
(Så långt en text från 1987, men följande är nyskrivet)
Redan 1917 slog den amerikanske senatorn Hiram Johnson fast att ”krigets första offer är sanningen”. Också krigsförberedelsernas första offer tycks vara sanningen. Det drygt fyraåriga eländet i Irak hade ett förspel, då anfallskriget motiverades med genanta lögner, som att Irak hade massförstörelsevapen. Jo, Saddam avsattes och hängdes, men nu påstår den internationella Iraktribunalen, som samlades i Istanbul härom veckan att USA genom sina båda krig mot Irak och de mångåriga sanktionerna mot Irak har vållat mera död än självaste Saddam. Det är inte omöjligt, men det är svårt att avgöra vad som är värst, pest eller kolera.
Hur som helst: När krig och krigsförberedelser inte propageras med hjälp av rena lögner främjas massmördandet genom undanhållandet av viktiga sanningar. Därav dagens ”overkill capacity”, förmågan att utrota oss alla flera gånger om. Främst rör det Jonathans, Jespers och Theodors generation. De har ännu mer än vi andra en självklar rätt att inte dödas.
Dessutom vill jag av ren fåfänga att de om femtio år skall kunna erinra sig en gammal polare på en balkong i Bollmora.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1152) 2007-09-30
PS 1: Jonathan, Jesper och Theodor är i dag ståtliga unga män. Själv sitter jag ännu på balkongen, men nu får jag hålla till godo med att äldre damer med hund vinkar år mig. Men det är ganska trevligt, det också
PS 2: Originaltexten ”Jonathan, Jesper och Theodor” finns i min bok ”Goda krigare – och andra militaristiska myter”
fredag, september 28
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1152) 07-09-30 till....
....till en insändare i Svenska Dagbladet (27/9) av Ingeborg Sevastik, Östhammar, med rubriken STORT MOD HOS BURMAS MUNKAR OCH NUNNOR. Hon skriver bland annat:
”Aung San Suu Kyi, som suttit i husarrest sedan 1989 under olika perioder är Burmas stora hopp och symboliska person i demokrati-kampen. Hon har Martin Luther King och Gandhi som förebilder. Hon liksom munkarna och nunnorna protesterar utifrån icke-våldsprincipen för en fredlig övergång till demokrati och mänskliga rättigheter. De gör det med risk för sina egna liv. De förtjänar allt stöd!”
....till fredstidningen Pax som i sitt senaste nummer (4/07) har många läsvärda artiklar. Svenska Freds generalsekreterare Ola Mattsson skriver under rubriken ”Försvaret fortsätter kasta pengar i sjön”. Han påpekar att medan många andra länder under 1990-talet nedrustade ökade Sverige sin försvarsbudget med elva procent från 1988 till år 2000 – med hänsyn tagen till inflationen. I Pax finns också två helsidor om direkta icke-våldsaktioner mot olika vapenindustrier. En notis upplyser om att enligt fredsforskningsinstitutet Sipri stod USA i fjol för 46 procent av världens enorma militärutgifter. Trist nog finns också en artikel om att Svenska Freds unga duktiga ordförande Frida Blom nu tvingas avgå på grund av sjukdom.
(I medlemsavgiften till Tuff ingår fredstidningen Pax. Bli Tuff-medlem genom att på pg 16 01 37 -6 sätta in 200 kr för enskild eller 280 kr för två på samma adress)
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret bland alla stora annonser har klämt in en notis om att det bland Tuff-projekten i indiska Dharampur nu planterats 70 000 mangoträd. Mangogrammen som finns att köpa av Tuff nämns också. De brukar kallas ”den perfekta presenten” och finns både för att gratulera eller till minne av någon bortgången
....till förre Tyresöbon Franck Kamoun, nu bosatt i Örebro, som i skoltidningen Johannabladet skriver om skolornas engagemang i Tuffs många projekt i Indien med bilder från Tuffs hemsida http://www.tuff.fred.se/
....till den israeliska fredsorganisationen Gush Shalom, som skriver i ett uttalande att Israels åtgärder för att svälta ut befolkningen i Gaza är ”ett brott och en galenskap”. Också FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon påpekar att Israels sanktioner och restriktioner mot Gaza bryter mot internationell humanitär rätt, särskilt mot fjärde Genèvekonventionen. (Källa: Kristna Fredsrörelsens nyhetsbrev)
....till journalisten och förre statsrådet Jens Orback, som i sin bok med den lätt ironiska titeln ”Medan segern firades” berättar personligt och gripande om vad som hände hans mamma Katja vid andra världskrigets slut. Hon och hennes familj var några av de 14 miljoner tyskar som etniskt rensades och av vilka över två miljoner dog/dödaes. De utsattes alltså för brutala övergrepp – något Katja aldrig pratat om, förrän nu. Hon och hennes syster våldtogs som små flickor av de beundrade segrarna. Här på radion har märkligt många tyskfödda Tyresökvinnor berättat om liknande övergrepp som de upplevde som flickor, en nedtystad del av det ensidigt beskrivna andra världskriget. Mycket mera om detta finns på http://www.vedebesegrade.blogspot.com/
....till chefen för den internationella atomenergikommissionen Mohamed ElBaradei, som på tal om de alltmer krigiska tongångarna mot Iran, nu inte bara från USA utan också från Frankrike, varnar (i Guardian 17/9):
”Det finns regler om användandet av våld och jag hoppas att alla lärt sig läxan från Irak, där 700 000 oskyldiga civila har mist livet på misstanken att ett land hade kärnvapen”
....till de tätt anordnade Tuff-arrangemangen den närmaste tiden:
Tisdag 2 okt. kl 19: Samtalscaféet Filosofika. Ämne: Behöver vi en gudstro och vad innebär det?
Onsdag den 3 okt kl 19: Diskussionscaféet om Indien. Ämne Indiens religioner
Onsdag den 10 okt kl 19: ”Vad händer i Palestina?” Anna Wester från Palestinagrupperna inleder.
Plats för dessa tre möten: Tuff-lokalen, Myggdalsv 80 Tyresö
....till Sveriges Fredsråd och andra arrangörer av EN FEST FÖR FREDEN på FN-dagen onsdag den 24 oktober kl 19.30-22.00 i Stockholms stadshus. Ett uppbåd av förnämliga artister och musiker underhåller. Diskussioner om konfliktlösning och klimatförändringar med Gustav Fridolin som moderator. Biljetter beställs på http://www.tienet.se/
”Aung San Suu Kyi, som suttit i husarrest sedan 1989 under olika perioder är Burmas stora hopp och symboliska person i demokrati-kampen. Hon har Martin Luther King och Gandhi som förebilder. Hon liksom munkarna och nunnorna protesterar utifrån icke-våldsprincipen för en fredlig övergång till demokrati och mänskliga rättigheter. De gör det med risk för sina egna liv. De förtjänar allt stöd!”
....till fredstidningen Pax som i sitt senaste nummer (4/07) har många läsvärda artiklar. Svenska Freds generalsekreterare Ola Mattsson skriver under rubriken ”Försvaret fortsätter kasta pengar i sjön”. Han påpekar att medan många andra länder under 1990-talet nedrustade ökade Sverige sin försvarsbudget med elva procent från 1988 till år 2000 – med hänsyn tagen till inflationen. I Pax finns också två helsidor om direkta icke-våldsaktioner mot olika vapenindustrier. En notis upplyser om att enligt fredsforskningsinstitutet Sipri stod USA i fjol för 46 procent av världens enorma militärutgifter. Trist nog finns också en artikel om att Svenska Freds unga duktiga ordförande Frida Blom nu tvingas avgå på grund av sjukdom.
(I medlemsavgiften till Tuff ingår fredstidningen Pax. Bli Tuff-medlem genom att på pg 16 01 37 -6 sätta in 200 kr för enskild eller 280 kr för två på samma adress)
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret bland alla stora annonser har klämt in en notis om att det bland Tuff-projekten i indiska Dharampur nu planterats 70 000 mangoträd. Mangogrammen som finns att köpa av Tuff nämns också. De brukar kallas ”den perfekta presenten” och finns både för att gratulera eller till minne av någon bortgången
....till förre Tyresöbon Franck Kamoun, nu bosatt i Örebro, som i skoltidningen Johannabladet skriver om skolornas engagemang i Tuffs många projekt i Indien med bilder från Tuffs hemsida http://www.tuff.fred.se/
....till den israeliska fredsorganisationen Gush Shalom, som skriver i ett uttalande att Israels åtgärder för att svälta ut befolkningen i Gaza är ”ett brott och en galenskap”. Också FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon påpekar att Israels sanktioner och restriktioner mot Gaza bryter mot internationell humanitär rätt, särskilt mot fjärde Genèvekonventionen. (Källa: Kristna Fredsrörelsens nyhetsbrev)
....till journalisten och förre statsrådet Jens Orback, som i sin bok med den lätt ironiska titeln ”Medan segern firades” berättar personligt och gripande om vad som hände hans mamma Katja vid andra världskrigets slut. Hon och hennes familj var några av de 14 miljoner tyskar som etniskt rensades och av vilka över två miljoner dog/dödaes. De utsattes alltså för brutala övergrepp – något Katja aldrig pratat om, förrän nu. Hon och hennes syster våldtogs som små flickor av de beundrade segrarna. Här på radion har märkligt många tyskfödda Tyresökvinnor berättat om liknande övergrepp som de upplevde som flickor, en nedtystad del av det ensidigt beskrivna andra världskriget. Mycket mera om detta finns på http://www.vedebesegrade.blogspot.com/
....till chefen för den internationella atomenergikommissionen Mohamed ElBaradei, som på tal om de alltmer krigiska tongångarna mot Iran, nu inte bara från USA utan också från Frankrike, varnar (i Guardian 17/9):
”Det finns regler om användandet av våld och jag hoppas att alla lärt sig läxan från Irak, där 700 000 oskyldiga civila har mist livet på misstanken att ett land hade kärnvapen”
....till de tätt anordnade Tuff-arrangemangen den närmaste tiden:
Tisdag 2 okt. kl 19: Samtalscaféet Filosofika. Ämne: Behöver vi en gudstro och vad innebär det?
Onsdag den 3 okt kl 19: Diskussionscaféet om Indien. Ämne Indiens religioner
Onsdag den 10 okt kl 19: ”Vad händer i Palestina?” Anna Wester från Palestinagrupperna inleder.
Plats för dessa tre möten: Tuff-lokalen, Myggdalsv 80 Tyresö
....till Sveriges Fredsråd och andra arrangörer av EN FEST FÖR FREDEN på FN-dagen onsdag den 24 oktober kl 19.30-22.00 i Stockholms stadshus. Ett uppbåd av förnämliga artister och musiker underhåller. Diskussioner om konfliktlösning och klimatförändringar med Gustav Fridolin som moderator. Biljetter beställs på http://www.tienet.se/
MARIANNE STIEGER: Kan jag ha en ko på balkongen?
Kära lyssnare.
Jag tror jag ska köpa mig en ko. Ja, ni hörde alldeles rätt. En ko! En riktig, verklig ko som jag kan mjölka och framförallt kan smycka med blommor och driva ner från en alm, en säter långt upp i bergen i Alperna. Jag funderar bara på om jag ska ta på mig läderbyxor eller om jag ska klä mig i dirndlklänning, den vackra, mycket kvinnliga folkdräkten i alptrakterna. Alldeles nyss såg jag på tysk tv hur en sådan kodrivning ner från en alm ägde rum. Först kom alla de vackert klädda säterjäntorna och –pojkarna i sina folkdräkter och därefter kom 190 kor i led nerför de branta stigarna med blomsterkransar kring hornen och bjällror kring halsen. Wow, jag hade gärna velat vara med.
Ja, varför visar man nu något sådant i tv? Varför har det plötsligt blivit viktigt med kor? Så viktigt att man visar en almdrivning på tv? Visst har ni också hört om de stigande mjölkpriserna? Här i Sverige räknar vi med att en liter mjölk ska bli några öre dyrare, vilket direkt väcker ramaskrin. Helgerån! Hur ska vi ha råd att dricka mjölk nu? Nationaldrycken framför alla andra! Våra barns viktigaste dryck! Månde regeringen darrar? Och Gunnar Hedlund, centerpartiets mångårige partiordförande på 70-talet, han som värnade så om barnens mjölkdrickande, vänder sig säkert i graven.
I Tyskland, Österrike och Schweiz, har man av hävd en stor mjölkproduktion i bergstrakterna. Vad ska man annars använda de branta bergsängarna till om inte för att låta korna beta där. Där jublar nu mjölkbönderna, för plötsligt har man i Asien upptäckt att mjölk är en nyttig produkt. En japansk minister sa häromdagen i tv att målet är att varje japanskt barn ska dricka en halvliter mjölk om dagen.
Frågan är bara var all mjölk ska komma ifrån. Och här har framförallt Tyskland sett sin stora chans. Det exporteras ost och andra mjölkprodukter i stora mängder till de asiatiska länderna. Resultatet? Ja, priserna på ost och vissa andra mjölkprodukter har stigit med 50 % i Tyskland. Konsumenterna surar och mjölkbönderna i Alptrakterna jublar och håvar in pengar. Nu lönar det sig plötsligt att producera mjölk. Förstår ni nu, varför jag vill skaffa mig en ko? Frågan är bara om den kommer att trivas på min balkong? Och framförallt: hur sjutton driver man ner en ko fem trappor ner från en balkong? Har ni några bra tips så hör av er!
Det är tur att hösten har kommit. Här i Malmö har badhuset brakat ihop på grund av den ansvarige politikerns oförmåga att i tid ta itu med reparationerna. Ja, politikern har avgått från sin post, men eländet kvarstår. Var ska våra barn bada och framförallt simma? 2000 skolbarn här i Malmö kommer att vara utan simundervisning och förbli okunniga i att ta sig fram på djupt vatten. Torrsim i klassrummet? Ja man kan hålla sig för skratt. Tur att vädret inte lockar oss ut i Öresunds glittrande vågor.
Vi kunde också hålla oss för skratt när landskampen mellan Sverige och Danmark pågick i förra veckan. Oavgjort! Vi som i praktiken redan hade vunnit matchen med minst tre mål mot noll, nu när Zlatan Ibrahimovic spelade i det svenska lagt. Här i Malmö hade vi förresten i andanom redan vunnit hela VM. Ja, och till på köpet drog Zlatan på sig en avstängning till nästa match. Men det gjorde honom detsamma, för i veckan som gick gjorde han sin 30:e match för Inter, sitt lag i Italien, och där svarade han för en målgivande passning i 2-0-segern. Det är sådant som räknas i fotbollspengarnas värld.
Tag väl hand om er uppe i Tyresö hälsar från ett blåsigt Limhamn
------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1151) 2007-09-23
Jag tror jag ska köpa mig en ko. Ja, ni hörde alldeles rätt. En ko! En riktig, verklig ko som jag kan mjölka och framförallt kan smycka med blommor och driva ner från en alm, en säter långt upp i bergen i Alperna. Jag funderar bara på om jag ska ta på mig läderbyxor eller om jag ska klä mig i dirndlklänning, den vackra, mycket kvinnliga folkdräkten i alptrakterna. Alldeles nyss såg jag på tysk tv hur en sådan kodrivning ner från en alm ägde rum. Först kom alla de vackert klädda säterjäntorna och –pojkarna i sina folkdräkter och därefter kom 190 kor i led nerför de branta stigarna med blomsterkransar kring hornen och bjällror kring halsen. Wow, jag hade gärna velat vara med.
Ja, varför visar man nu något sådant i tv? Varför har det plötsligt blivit viktigt med kor? Så viktigt att man visar en almdrivning på tv? Visst har ni också hört om de stigande mjölkpriserna? Här i Sverige räknar vi med att en liter mjölk ska bli några öre dyrare, vilket direkt väcker ramaskrin. Helgerån! Hur ska vi ha råd att dricka mjölk nu? Nationaldrycken framför alla andra! Våra barns viktigaste dryck! Månde regeringen darrar? Och Gunnar Hedlund, centerpartiets mångårige partiordförande på 70-talet, han som värnade så om barnens mjölkdrickande, vänder sig säkert i graven.
I Tyskland, Österrike och Schweiz, har man av hävd en stor mjölkproduktion i bergstrakterna. Vad ska man annars använda de branta bergsängarna till om inte för att låta korna beta där. Där jublar nu mjölkbönderna, för plötsligt har man i Asien upptäckt att mjölk är en nyttig produkt. En japansk minister sa häromdagen i tv att målet är att varje japanskt barn ska dricka en halvliter mjölk om dagen.
Frågan är bara var all mjölk ska komma ifrån. Och här har framförallt Tyskland sett sin stora chans. Det exporteras ost och andra mjölkprodukter i stora mängder till de asiatiska länderna. Resultatet? Ja, priserna på ost och vissa andra mjölkprodukter har stigit med 50 % i Tyskland. Konsumenterna surar och mjölkbönderna i Alptrakterna jublar och håvar in pengar. Nu lönar det sig plötsligt att producera mjölk. Förstår ni nu, varför jag vill skaffa mig en ko? Frågan är bara om den kommer att trivas på min balkong? Och framförallt: hur sjutton driver man ner en ko fem trappor ner från en balkong? Har ni några bra tips så hör av er!
Det är tur att hösten har kommit. Här i Malmö har badhuset brakat ihop på grund av den ansvarige politikerns oförmåga att i tid ta itu med reparationerna. Ja, politikern har avgått från sin post, men eländet kvarstår. Var ska våra barn bada och framförallt simma? 2000 skolbarn här i Malmö kommer att vara utan simundervisning och förbli okunniga i att ta sig fram på djupt vatten. Torrsim i klassrummet? Ja man kan hålla sig för skratt. Tur att vädret inte lockar oss ut i Öresunds glittrande vågor.
Vi kunde också hålla oss för skratt när landskampen mellan Sverige och Danmark pågick i förra veckan. Oavgjort! Vi som i praktiken redan hade vunnit matchen med minst tre mål mot noll, nu när Zlatan Ibrahimovic spelade i det svenska lagt. Här i Malmö hade vi förresten i andanom redan vunnit hela VM. Ja, och till på köpet drog Zlatan på sig en avstängning till nästa match. Men det gjorde honom detsamma, för i veckan som gick gjorde han sin 30:e match för Inter, sitt lag i Italien, och där svarade han för en målgivande passning i 2-0-segern. Det är sådant som räknas i fotbollspengarnas värld.
Tag väl hand om er uppe i Tyresö hälsar från ett blåsigt Limhamn
------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1151) 2007-09-23
lördag, september 22
KRIG OCH MASSMORD I RELIGIONERS NAMN
(Tisdag den 2 okt är ämnet för Tuffs samtalscafé Filosofika ”Behövs en gudstro – och vad är det?” Och onsdag den 3 okt är ämnet i diskussionscaféet om Indien detta lands olika religioner och många gudar. Alla är båda kvällarna välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv 80 (Tyresö) kl 19. Fika får vi också)
-------------------------------
Humanisten Erasmus av Rotterdam (1466-1536) beredde vägen för reformationen, även om han så småningom blev oense med Luther. Han var föregångsman i det vetenskapliga bibelstudiet genom sin utgivning av Nya Testamentets grekiska text. Utan att vara någon hundhedning var han kritisk, ja satirisk, om sin egen tids kristendom:
”Varje sida i Nya Testamentet talar nästan uteslutande om fred och endräkt, och dock är hela tillvaron hos största delen av kristenheten framför något annat uppfylld av krigets uppgifter. Det vore bättre att genast bortlägga det kristna namnet eller också ge beviset för Kristi lära genom dess enda tecken: broderskärlek.”
Tyvärr är det alltför lätt att hitta mängder av historiska exempel på hur militaristiska makthavare hejdlöst har massmördat i kristendomens namn. De senaste årens anfallskrig (Jugoslavien, Afghanistan, Irak), de värsta brotten av alla enligt segrarnas Nürnbergdomstol 1945-46, den som lät hänga en massa tyskar, har inletts av den ”pånyttfödde” kristne George W Bush. Och lika illa tycks det vara med andra religioner, för vilka också mord på medmänniskor väl är den värsta dödssynden.
En omständighet som gör att religioners anhängare med gott samvete kan krigiskt massmörda på det grymmaste sätt är dualismen, den ödesdigra uppdelningen i ”ondska” och ”godhet”. Och ännu värre är den självgoda tron att man själv är ”god”, medan andra är ”onda”, som det därför är en gudi behaglig gärning att förinta.
Tyvärr är det så, att de så kallade heliga skrifterna förutom att framhålla just vikten av broderskärlek också innehåller en del grymma berättelser om behovet att mörda de ”otrogna”, dem som tar avstånd från den enda rätta läran eller som inte tillhör Guds egendomsfolk. Både i Koranen och Gamla Testamentet finns det sådana omänskliga inslag. De kan av olika fundamentalister tas som intäkt för att etniskt rensa de andra eller massmörda helt oskyldiga civila.
Den indiska delstaten Gujarat har jag besökt åtta gånger, eftersom de många hundra jättefina Tuff-projekten finns just där. Den råkar också vara ickevåldskämpen Gandhis hemstat, men inte heller den har varit förskonad från de mordiska religiösa lidelserna. Senaste utbrottet inträffade 2002. Hinduiska pilgrimer hade då besökt den heliga staden Ayodhya. Där hade hindunationalister 1992 stormat och förstört moskén Babri, som de påstod hade byggts på platsen för ett av muslimerna raserat tempel till den hinduiska guden Ramas ära. När pilgrimerna återvände och deras tåg stannade i staden Godhra i Gujarat satte några extrema muslimer eld på ett par vagnar och 55 människor brändes ihjäl, därav ett dussintal barn. Det ledde till att tusentals oskyldiga muslimer mördades, många kvinnor våldtogs och många muslimska hus brändes ner. Gärningsmännen var alltså hinduer, vilkas religion gör dem till vegetarianer, eftersom den förbjuder dem att döda djur. Men när det gäller människor är det inte alltid så noga, när religiösa passioner tar överhanden.
Centrum för Tuff-projekten är Valod i Gujarat. Där samarbetar hinduer och muslimer för att bland annat med Tuff-pengar förbättra livet för massor av fattiga. Valods hinduer deltog inte i massakrerna 2002 och blev därför hånade av extrema trosfränder. Och Tuffs främste partner, Bhikhu Vyas, är ungefär lika religiöst obegåvad som jag, trots att han tillhör den förnämsta brahmin- eller prästkasten. I de sex Tuff-skolorna i Dharampur ber man visserligen böner men mycket ekumeniskt, alltså till en gud i största allmänhet utan nämnande av någon speciell religion.
I Indien har jag för Tyresöradion intervjuat hinduer och muslimer, som tar skarpt avstånd från extrema trosfränders mord på medmänniskor. Och i Tyresö har jag haft förmånen att intervjua många varmt kristna, vilka liksom Erasmus betonat, att religionens kärna just är brödrakärlek och absolut inte brödramord. Måtte deras röster höras så högt och världsvida, att massmord i religioners namn blir omöjliga!
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1151) 2007-09-23
-------------------------------
Humanisten Erasmus av Rotterdam (1466-1536) beredde vägen för reformationen, även om han så småningom blev oense med Luther. Han var föregångsman i det vetenskapliga bibelstudiet genom sin utgivning av Nya Testamentets grekiska text. Utan att vara någon hundhedning var han kritisk, ja satirisk, om sin egen tids kristendom:
”Varje sida i Nya Testamentet talar nästan uteslutande om fred och endräkt, och dock är hela tillvaron hos största delen av kristenheten framför något annat uppfylld av krigets uppgifter. Det vore bättre att genast bortlägga det kristna namnet eller också ge beviset för Kristi lära genom dess enda tecken: broderskärlek.”
Tyvärr är det alltför lätt att hitta mängder av historiska exempel på hur militaristiska makthavare hejdlöst har massmördat i kristendomens namn. De senaste årens anfallskrig (Jugoslavien, Afghanistan, Irak), de värsta brotten av alla enligt segrarnas Nürnbergdomstol 1945-46, den som lät hänga en massa tyskar, har inletts av den ”pånyttfödde” kristne George W Bush. Och lika illa tycks det vara med andra religioner, för vilka också mord på medmänniskor väl är den värsta dödssynden.
En omständighet som gör att religioners anhängare med gott samvete kan krigiskt massmörda på det grymmaste sätt är dualismen, den ödesdigra uppdelningen i ”ondska” och ”godhet”. Och ännu värre är den självgoda tron att man själv är ”god”, medan andra är ”onda”, som det därför är en gudi behaglig gärning att förinta.
Tyvärr är det så, att de så kallade heliga skrifterna förutom att framhålla just vikten av broderskärlek också innehåller en del grymma berättelser om behovet att mörda de ”otrogna”, dem som tar avstånd från den enda rätta läran eller som inte tillhör Guds egendomsfolk. Både i Koranen och Gamla Testamentet finns det sådana omänskliga inslag. De kan av olika fundamentalister tas som intäkt för att etniskt rensa de andra eller massmörda helt oskyldiga civila.
Den indiska delstaten Gujarat har jag besökt åtta gånger, eftersom de många hundra jättefina Tuff-projekten finns just där. Den råkar också vara ickevåldskämpen Gandhis hemstat, men inte heller den har varit förskonad från de mordiska religiösa lidelserna. Senaste utbrottet inträffade 2002. Hinduiska pilgrimer hade då besökt den heliga staden Ayodhya. Där hade hindunationalister 1992 stormat och förstört moskén Babri, som de påstod hade byggts på platsen för ett av muslimerna raserat tempel till den hinduiska guden Ramas ära. När pilgrimerna återvände och deras tåg stannade i staden Godhra i Gujarat satte några extrema muslimer eld på ett par vagnar och 55 människor brändes ihjäl, därav ett dussintal barn. Det ledde till att tusentals oskyldiga muslimer mördades, många kvinnor våldtogs och många muslimska hus brändes ner. Gärningsmännen var alltså hinduer, vilkas religion gör dem till vegetarianer, eftersom den förbjuder dem att döda djur. Men när det gäller människor är det inte alltid så noga, när religiösa passioner tar överhanden.
Centrum för Tuff-projekten är Valod i Gujarat. Där samarbetar hinduer och muslimer för att bland annat med Tuff-pengar förbättra livet för massor av fattiga. Valods hinduer deltog inte i massakrerna 2002 och blev därför hånade av extrema trosfränder. Och Tuffs främste partner, Bhikhu Vyas, är ungefär lika religiöst obegåvad som jag, trots att han tillhör den förnämsta brahmin- eller prästkasten. I de sex Tuff-skolorna i Dharampur ber man visserligen böner men mycket ekumeniskt, alltså till en gud i största allmänhet utan nämnande av någon speciell religion.
I Indien har jag för Tyresöradion intervjuat hinduer och muslimer, som tar skarpt avstånd från extrema trosfränders mord på medmänniskor. Och i Tyresö har jag haft förmånen att intervjua många varmt kristna, vilka liksom Erasmus betonat, att religionens kärna just är brödrakärlek och absolut inte brödramord. Måtte deras röster höras så högt och världsvida, att massmord i religioners namn blir omöjliga!
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1151) 2007-09-23
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1151) 07-09-23 till....
....till sällskapet ”Per Anders Fogelströms vänner”, som i lördags i ABF-huset i Stockholm hade ett välbesökt seminarium om författaren och fredsaktivisten Fogelström (1917-1998) med anledning av han att i år skulle ha fyllt 90. Hans enorma insatser i fredsrörelsen skildrades av Åke Sandin, som bland annat framhöll Fogelströms inspirerande klokhet och radikala människovänlighet samt att hans bok ”I stället för atombomb” (1958) påverkade oss att bilda en ”ulands- och fredsförening”, TUFF
....till Sally Field, som vid Emmygalan nyligen mottog priset för bästa kvinnliga huvudroll. Hon passade då på att protestera mot kriget:
”Om mödrar styrde världen skulle det först och främst inte bli något förbannat krig”
Det klipptes bort vid TV-utsändningen av hennes tacktal ??!!
....till Radio Tuffs medarbetare sedan 1993, Hampus Eckerman, som nu avslutar sin jordenruntresa. Han har fantastiskt nog lämnat rapporter 48 veckor i rad till Radio Tuff från ca 25 olika länder. Tyresö Närradioförening borde vara stolt över Hampus, för vilken annan frivillig radio har någonsin haft något liknande.
....till den brittiska tidningen The Independent, där (16/9) Brian Brady skriver att först nu har Nato bekvämat sig att upplysa serberna, var Natoflyget för åtta år sedan fällde klusterbomber, som spred uppåt 400 000 små explosiva tingestar. 20 000 av dessa exploderade inte och har även efter kriget dödat många serbiska och albanska civila och därav åtskilliga barn
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en stort uppslagen artikel om Tyresöradion med ett par foton och där det också sägs:
”Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har börjat sitt 23:e år och är nu nedbantat till en halvtimme, som hörs söndagar kl 17, men också en vecka i taget på Succékanalen 91,4”
I samma tidning finns en insändare av Åke Sandin under den frågande rubriken ”FORTSATT TYRESÖRADIO?” Där skriver han bland annat:
”På Åland, där jag gjort reportage, finns två dagliga tidningar och en radio med 15-20 anställda. Ändå finns det 15 000 färre ålänningar än Tyresöbor. Hos oss finns en tidning som kommer en gång i veckan och som domineras av annonser samt två tappra partitidningar (m) och (s), som tyvärr bara kommer några få gånger per år. Tyresö ligger verkligen i den mörkaste medieskugga.”
Åke är orolig för Tyresöradions framtid och att den som andra närradiostationer ska privatiseras med ”amerikanska dunka-dunkalåtar mellan intelligensbefriat pladder och ständiga reklaminslag”. Han uppmanar lyssnarna (läsarna) att höra av sig på tel 08-712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se
Dessutom har tidningen en notis om att Tuff till indiska skolor nu skickat 300 000 kr.
....till Svenska Freds’ Ola Mattsson och Rolf Lindahl, som i Göteborgs-Posten (19/9) skriver under rubriken ”Rekordstödet till vapenindustrin måste minska”. De påpekar att andelen för materiel i svensk militärbudget är extremt hög: dubbelt så stor som USA:s och tre gånger högre än Natoländernas. De skriver:
”Vi är övertygade om att det är bättre för svensk och internationell säkerhet om vi investerar våra resurser i åtgärder som förebygger krig och bidrar till fredlig konflikthantering i stället för dyrköpt krigsmateriel som FN inte ens efterfrågar i internationella insatser. Detta vore väl använda pengar som skulle ge ökad trygghet och utveckling som återbäring till svenska skattebetalare.”
....till Tuffs styrelse, som för några dagar sedan beslöt att skicka 10 000 kr till det indiska skolkomplexet Sarvoday Ashram. Där finansierades på 1970-talet de första av hundratals tuff-projekt i Indien. Det var tre skolbyggnader, uppkallade efter svenska skolor, ett skolbibliotek Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker, ett elevhem och mycket annat. I augusti drabbades Sarvoday Ashram av en översvämning med över en meter vatten forsande genom byggnaderna, varvid många datorer och böcker förstördes.
....till fredsforskaren vid universitetet i Coventry, Jörgen Johansen, som i Sydsvenskan (16/9) varnar för att amerikanska bombningar av Iran skulle sätta världen i brand. Han tycker att retoriken i Washington nu är skrämmande lik hur den katastrofala ockupationen av Irak förbereddes. Och han skriver:
”Moderna krig, oavsett hur ”smarta” vapen som används, dödar i huvudsak civila. Det blir också fallet vid en eventuell bombning av Iran. Inte enbart genom bomber, men när man slår ut kraftstationer, vatten och avloppssystem så är det de nyfödda, de sjuka, de gamla och de fattiga som går en för tidig död till mötes. Skall ett angrepp undvikas så är det nu man måste säga ifrån. Det gäller fredsrörelser så väl som stater, fackföreningar, kyrkor, kvinnonätverk och andra som inte tror att våld skapar fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Om några månader kan det vara för sent.”
....till Sally Field, som vid Emmygalan nyligen mottog priset för bästa kvinnliga huvudroll. Hon passade då på att protestera mot kriget:
”Om mödrar styrde världen skulle det först och främst inte bli något förbannat krig”
Det klipptes bort vid TV-utsändningen av hennes tacktal ??!!
....till Radio Tuffs medarbetare sedan 1993, Hampus Eckerman, som nu avslutar sin jordenruntresa. Han har fantastiskt nog lämnat rapporter 48 veckor i rad till Radio Tuff från ca 25 olika länder. Tyresö Närradioförening borde vara stolt över Hampus, för vilken annan frivillig radio har någonsin haft något liknande.
....till den brittiska tidningen The Independent, där (16/9) Brian Brady skriver att först nu har Nato bekvämat sig att upplysa serberna, var Natoflyget för åtta år sedan fällde klusterbomber, som spred uppåt 400 000 små explosiva tingestar. 20 000 av dessa exploderade inte och har även efter kriget dödat många serbiska och albanska civila och därav åtskilliga barn
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en stort uppslagen artikel om Tyresöradion med ett par foton och där det också sägs:
”Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har börjat sitt 23:e år och är nu nedbantat till en halvtimme, som hörs söndagar kl 17, men också en vecka i taget på Succékanalen 91,4”
I samma tidning finns en insändare av Åke Sandin under den frågande rubriken ”FORTSATT TYRESÖRADIO?” Där skriver han bland annat:
”På Åland, där jag gjort reportage, finns två dagliga tidningar och en radio med 15-20 anställda. Ändå finns det 15 000 färre ålänningar än Tyresöbor. Hos oss finns en tidning som kommer en gång i veckan och som domineras av annonser samt två tappra partitidningar (m) och (s), som tyvärr bara kommer några få gånger per år. Tyresö ligger verkligen i den mörkaste medieskugga.”
Åke är orolig för Tyresöradions framtid och att den som andra närradiostationer ska privatiseras med ”amerikanska dunka-dunkalåtar mellan intelligensbefriat pladder och ständiga reklaminslag”. Han uppmanar lyssnarna (läsarna) att höra av sig på tel 08-712 4463 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se
Dessutom har tidningen en notis om att Tuff till indiska skolor nu skickat 300 000 kr.
....till Svenska Freds’ Ola Mattsson och Rolf Lindahl, som i Göteborgs-Posten (19/9) skriver under rubriken ”Rekordstödet till vapenindustrin måste minska”. De påpekar att andelen för materiel i svensk militärbudget är extremt hög: dubbelt så stor som USA:s och tre gånger högre än Natoländernas. De skriver:
”Vi är övertygade om att det är bättre för svensk och internationell säkerhet om vi investerar våra resurser i åtgärder som förebygger krig och bidrar till fredlig konflikthantering i stället för dyrköpt krigsmateriel som FN inte ens efterfrågar i internationella insatser. Detta vore väl använda pengar som skulle ge ökad trygghet och utveckling som återbäring till svenska skattebetalare.”
....till Tuffs styrelse, som för några dagar sedan beslöt att skicka 10 000 kr till det indiska skolkomplexet Sarvoday Ashram. Där finansierades på 1970-talet de första av hundratals tuff-projekt i Indien. Det var tre skolbyggnader, uppkallade efter svenska skolor, ett skolbibliotek Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker, ett elevhem och mycket annat. I augusti drabbades Sarvoday Ashram av en översvämning med över en meter vatten forsande genom byggnaderna, varvid många datorer och böcker förstördes.
....till fredsforskaren vid universitetet i Coventry, Jörgen Johansen, som i Sydsvenskan (16/9) varnar för att amerikanska bombningar av Iran skulle sätta världen i brand. Han tycker att retoriken i Washington nu är skrämmande lik hur den katastrofala ockupationen av Irak förbereddes. Och han skriver:
”Moderna krig, oavsett hur ”smarta” vapen som används, dödar i huvudsak civila. Det blir också fallet vid en eventuell bombning av Iran. Inte enbart genom bomber, men när man slår ut kraftstationer, vatten och avloppssystem så är det de nyfödda, de sjuka, de gamla och de fattiga som går en för tidig död till mötes. Skall ett angrepp undvikas så är det nu man måste säga ifrån. Det gäller fredsrörelser så väl som stater, fackföreningar, kyrkor, kvinnonätverk och andra som inte tror att våld skapar fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Om några månader kan det vara för sent.”
lördag, september 15
VARFÖR HJÄLPA EKONOMISKT BLOMSTRANDE INDIEN?
För en stund sen hörde vi i Radio Tuff Samuel Strandberg. Han har skrivit flera läsvärda böcker om Indien, som han studerat sedan 1950-talet. Det var han som initierade de första av Tuffs många hundra insatser i Indien genom att tipsa oss om skolkomplexet Sarvoday Ashram ute på landsbygden i delstaten Gujarat. För Tuff-pengar uppfördes där på 1970-talet Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker, skolbyggnaderna Kumla Wing, Nyboda Wing och Stenhammar Higher Secondary School samt elevhemmet Kvicken House, andra projekt att förtiga. Kumla och Nyboda är skolor i Tyresö, Stenhammarskolan finns i Flen och Kvickentorpsskolan i Farsta, Dessa och många andra skolor har genom dagsverken jobbat in mycket pengar till Indien, inspirerade av Tuffs intensiva och frivilliga upplysningsverksamhet, inte minst i skolorna.
Samuel Strandberg presenterade i Tuffs diskussionscafé om Indien en rapport (augusti 2007) från en statlig indisk kommission. När han fick frågan om vi skulle fortsätta att bistå indier i ett land, vars ekonomi växer rekordartat, citerade han ur denna rapport: Visst får medelklassen det bättre, men klyftorna växer. Det mest anmärkningsvärda är rapportens påstående om att hela 836 miljoner indier lever på mindre än en halv dollar om dagen. Man får innerligt hoppas att det är överdrivet.
Det samarbete med schyssta indiska grupper som Tuff i 36 år bedrivit har inriktat sig just på ”de fattigaste av de fattiga”, som indiska partners brukar uttrycka det. Under 90-talet, då vi ännu orkade söka projektbidrag från Sida, skickade vi årligen över en miljon kr till Indien, i år utan offentliga bidrag alls har vi nyligen skickat 300 000 kr.
På 90-talet finansierade Tuff insatser för barnen till säsongarbetande sockerrörshuggare, som hade öknamnet koytas (knivarna). De bodde flera månader med sina familjer i de eländigaste läger. I 50 av dessa läger uppfördes ett stort skoltält, anställdes en eller två unga lärarinnor för varje läger. Varje år fick 3000 barn i dessa läger elementär undervisning, ett mellanmål per dag och varje år en uppsättning kläder. En tusenlapp till Indien räcker till minst tio gånger mer än här.
De senaste åren har insatserna koncentrerats på de hundratals små byarna i det bergiga och tidigare så gudsförgätna Dharampur. Där kallas människorna ”Tribals”, det vill säga de tillhör den för länge sen från slättlandet bortkörda urbefolkningen. De är bland fundamentalistiska hinduer mer föraktade än de lågkastiga, för de minskar sin svält genom att äta kött, ja till och med råttor, de berusar sig på hembränt och har utomäktenskapliga förbindelser. När jag dristat mig att påpeka att de beter sig ungefär som vi svenskar, brukar mina hinduvänner artigt byta samtalsämne.
Där uppe i Dharampur finns sex ”Tuff-skolor” för 700 elever, barn till analfabeter. Andra pengar från Tyresö har fixat hundratals brunnar, åtskilliga dammar och en massa jordvallar, som under den regniga monsuntiden stoppar upp vattnet så att inte all jord spolas bort. Dessutom har 70 000 mangoträd planterats, vilkas frukter innehåller A-vitamin, som motverkar den nattblindhet som många lidit av. Allt flera smarta människor köper Tuffs ”Mangogram”, antingen för att gratulera eller till minne av någon avliden.
Men de många rika i Indien, gör de ingenting? Jo, de senaste åren har det av Tuff finansierade utvecklingsarbetet i Dharampur positivt uppmärksammats, så nu samverkar gräsrotsföreningen Tuff med Bombay Rotary och andra välbeställda indier med att göra livet för Dharampurs fattiga mindre odrägligt
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1150) 2007-09-16
Samuel Strandberg presenterade i Tuffs diskussionscafé om Indien en rapport (augusti 2007) från en statlig indisk kommission. När han fick frågan om vi skulle fortsätta att bistå indier i ett land, vars ekonomi växer rekordartat, citerade han ur denna rapport: Visst får medelklassen det bättre, men klyftorna växer. Det mest anmärkningsvärda är rapportens påstående om att hela 836 miljoner indier lever på mindre än en halv dollar om dagen. Man får innerligt hoppas att det är överdrivet.
Det samarbete med schyssta indiska grupper som Tuff i 36 år bedrivit har inriktat sig just på ”de fattigaste av de fattiga”, som indiska partners brukar uttrycka det. Under 90-talet, då vi ännu orkade söka projektbidrag från Sida, skickade vi årligen över en miljon kr till Indien, i år utan offentliga bidrag alls har vi nyligen skickat 300 000 kr.
På 90-talet finansierade Tuff insatser för barnen till säsongarbetande sockerrörshuggare, som hade öknamnet koytas (knivarna). De bodde flera månader med sina familjer i de eländigaste läger. I 50 av dessa läger uppfördes ett stort skoltält, anställdes en eller två unga lärarinnor för varje läger. Varje år fick 3000 barn i dessa läger elementär undervisning, ett mellanmål per dag och varje år en uppsättning kläder. En tusenlapp till Indien räcker till minst tio gånger mer än här.
De senaste åren har insatserna koncentrerats på de hundratals små byarna i det bergiga och tidigare så gudsförgätna Dharampur. Där kallas människorna ”Tribals”, det vill säga de tillhör den för länge sen från slättlandet bortkörda urbefolkningen. De är bland fundamentalistiska hinduer mer föraktade än de lågkastiga, för de minskar sin svält genom att äta kött, ja till och med råttor, de berusar sig på hembränt och har utomäktenskapliga förbindelser. När jag dristat mig att påpeka att de beter sig ungefär som vi svenskar, brukar mina hinduvänner artigt byta samtalsämne.
Där uppe i Dharampur finns sex ”Tuff-skolor” för 700 elever, barn till analfabeter. Andra pengar från Tyresö har fixat hundratals brunnar, åtskilliga dammar och en massa jordvallar, som under den regniga monsuntiden stoppar upp vattnet så att inte all jord spolas bort. Dessutom har 70 000 mangoträd planterats, vilkas frukter innehåller A-vitamin, som motverkar den nattblindhet som många lidit av. Allt flera smarta människor köper Tuffs ”Mangogram”, antingen för att gratulera eller till minne av någon avliden.
Men de många rika i Indien, gör de ingenting? Jo, de senaste åren har det av Tuff finansierade utvecklingsarbetet i Dharampur positivt uppmärksammats, så nu samverkar gräsrotsföreningen Tuff med Bombay Rotary och andra välbeställda indier med att göra livet för Dharampurs fattiga mindre odrägligt
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1150) 2007-09-16
HAMPUS ECKERMAN i Myanmar (Burma): Ärlighetsiver, paranoia, buddhism
Yangoon är ett utmärkt ställe att köpa DVD-filmer. Samlingsskivor som ovanligt ärligt utlovar "de mest irriterande hollywoodfilmerna" till "övervärderad glädje" säljs för kring en dollar. Även myndigheterna tycks ha drabbats av ärlighetsiver och vid en park hittar jag ett plakat som uppmanar alla att "krossa interna och externa destruktiva element som en gemensam fiende". Grammatiken tycks tveksam, men budskapet råder det inga tvivel om.
I min förra rapport kallade jag Myanmars huvudstad för Yangoon. Det är dock en sanning med modifikation. Yangoon förblir Myanmars ekonomiska maktcentrum, men år 2005 lät militärdiktaturen flytta huvudstaden och dess administrativa delar till den lilla staden Naypyidaw norr om Yangoon. Beslutet mystifierade olika analytiker som desperat försökte lista ut orsaken. Vissa menade att märkliga astrologer skulle ha förklarat flytten nödvändig för att undvika katastrof, men mer troligt är nog att den paranoida regimen var rädd för att tappa kontrollen över Yangoon och beslöt sig för att skaffa ett säkrare maktcentrum. Den nya huvudstaden är totalt avspärrad från utlänningar och obehöriga.
* * *
Militärposteringar finns det gott om. Nattbussen från Yangoon till Mandalay måste stanna vid tre separata tillfällen för att soldater ska kunna kontrollera passagerarnas identitet. Detta är enbart för att hålla koll på den egna befolkningen. Mitt eget pass ligger nedpackat i min väska, men som utlänning är det ingen som bryr sig. En del av dessa kontroller har en historisk bakgrund. När engelsmännen kolonialiserade landet gav de omfattande autonomi till de olika krigsherrarna i de norra delarna. Där och på andra ställen har flera uppror skett, komplicerade av den omfattande opiumodlingen och av Chang Kai Sheks anti-kommunistiska trupper vars krig mot Kina vid gränsen fått omfattande stöd från USA och Thailand. Även om de flesta stridigheterna minskat finns rädslan kvar.
Paranoian orsakar också personliga problem för mig. I flera av Myanmars få internetcaféer är webmail spärrat för användning, vilket gör att jag varken kan skicka eller ta emot mail. Bloggposter och chat är dock fritt vilket gör spärren mer irriterande än effektiv. Till skillnad från Kina verkar utländska tidningar och uppslagsverk vara fullt tillgängliga.
* * *
Myanmar är ett land där buddhismen är ständigt närvarande. Över 50 000 kloster finns och utöver detta otaliga tempel, endast överträffade av Tibet i täthet. Vart man går ser man män iklädda röda dräkter, kvinnor i rosa, alla med rakade huvuden. Vid mitt hotell i centrala Mandalay utbröt varje kväll en hiskelig kakafoni då hundratals människor mässade buddhistiska texter.
På samma sätt är nästan alla sevärdheter religiösa. I Yangoon är det den mäktiga Schedagon Pagodan och flera mindre tempel. I Mandalay är det världens största bok, bestående av 729 marmorblock med religiösa texter. Där finns också en 8 meter hög 900-tons buddha utkarvad ur ett enda marmorblock. Mest helig är Mahmuni Pagodan där beende visar sin vördnad genom att dekorera en fyra meter hög buddhastaty med bladguld i centimeterstora fyrkanter. Hittills har statyn täckts av ett lager på 15 centimeter rent guld, desto mer imponerande med tanke på att de små fyrkanterna endast är en dryg tiotusendels centimer tjocka. Myanmareserna själva menar att det är deras heliga platser som gjorde att landet nästan helt skonades från tsunamins framfart, trots att landet låg precis i dess väg.
--------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1150) 2007-09-16
I min förra rapport kallade jag Myanmars huvudstad för Yangoon. Det är dock en sanning med modifikation. Yangoon förblir Myanmars ekonomiska maktcentrum, men år 2005 lät militärdiktaturen flytta huvudstaden och dess administrativa delar till den lilla staden Naypyidaw norr om Yangoon. Beslutet mystifierade olika analytiker som desperat försökte lista ut orsaken. Vissa menade att märkliga astrologer skulle ha förklarat flytten nödvändig för att undvika katastrof, men mer troligt är nog att den paranoida regimen var rädd för att tappa kontrollen över Yangoon och beslöt sig för att skaffa ett säkrare maktcentrum. Den nya huvudstaden är totalt avspärrad från utlänningar och obehöriga.
* * *
Militärposteringar finns det gott om. Nattbussen från Yangoon till Mandalay måste stanna vid tre separata tillfällen för att soldater ska kunna kontrollera passagerarnas identitet. Detta är enbart för att hålla koll på den egna befolkningen. Mitt eget pass ligger nedpackat i min väska, men som utlänning är det ingen som bryr sig. En del av dessa kontroller har en historisk bakgrund. När engelsmännen kolonialiserade landet gav de omfattande autonomi till de olika krigsherrarna i de norra delarna. Där och på andra ställen har flera uppror skett, komplicerade av den omfattande opiumodlingen och av Chang Kai Sheks anti-kommunistiska trupper vars krig mot Kina vid gränsen fått omfattande stöd från USA och Thailand. Även om de flesta stridigheterna minskat finns rädslan kvar.
Paranoian orsakar också personliga problem för mig. I flera av Myanmars få internetcaféer är webmail spärrat för användning, vilket gör att jag varken kan skicka eller ta emot mail. Bloggposter och chat är dock fritt vilket gör spärren mer irriterande än effektiv. Till skillnad från Kina verkar utländska tidningar och uppslagsverk vara fullt tillgängliga.
* * *
Myanmar är ett land där buddhismen är ständigt närvarande. Över 50 000 kloster finns och utöver detta otaliga tempel, endast överträffade av Tibet i täthet. Vart man går ser man män iklädda röda dräkter, kvinnor i rosa, alla med rakade huvuden. Vid mitt hotell i centrala Mandalay utbröt varje kväll en hiskelig kakafoni då hundratals människor mässade buddhistiska texter.
På samma sätt är nästan alla sevärdheter religiösa. I Yangoon är det den mäktiga Schedagon Pagodan och flera mindre tempel. I Mandalay är det världens största bok, bestående av 729 marmorblock med religiösa texter. Där finns också en 8 meter hög 900-tons buddha utkarvad ur ett enda marmorblock. Mest helig är Mahmuni Pagodan där beende visar sin vördnad genom att dekorera en fyra meter hög buddhastaty med bladguld i centimeterstora fyrkanter. Hittills har statyn täckts av ett lager på 15 centimeter rent guld, desto mer imponerande med tanke på att de små fyrkanterna endast är en dryg tiotusendels centimer tjocka. Myanmareserna själva menar att det är deras heliga platser som gjorde att landet nästan helt skonades från tsunamins framfart, trots att landet låg precis i dess väg.
--------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1150) 2007-09-16
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1150) 07-09-16 till....
....till Strandskolan i Tyresö som nu planerar en nytt Öppet hus för de hundratusentals utfattiga i indiska Dharampurs små byar i bergen. Där finns redan sex Tuff-skolor som ger barnen till analfabeter undervisning. Där finns hundratals av Tuff finansierade brunnar och dessutom många dammar och vallar mot jorderosion. Strandskolans Öppet hus sker den 17 oktober kl 16-19. Stöd dessa duktiga elever och lärare genom ett besök eller genom en insättning på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 !
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som bland sin otroliga mängd annonser har en helsida om förra tennisstjärnan (Trollbäckens Tennisklubb) och nyblivna författaren Maria Lindström och dessutom en bild av henne på förstasidan. Tidningen hade uppmärksammat att Tyresöradion hade haft en halvtimmes intervju med Maria. Hennes bok har den vitsiga titeln ”Djupfryst kyckling lever”, delvis en drift med vårt fjäsk för supermaktens språk, som inte skriver ihop beteckningar, typ kycklinglever.
....till ansträngningarna att minska barnadödligheten i världen. 1990 dog 13 miljoner barn före fem års ålder. Nu är den siffran 9,7 miljoner per år. Det betyder dock, att över 26 000 små barn dör varje dag. Över 1100 barn i åldern 0-5 år dör varje timme. Det innebär också att varje halvtimme dygnet runt dör lika många barn som det antal svenskar som omkom i den ständigt omtalade tsunamin julen 2004.
....till Tuffs nya diskussionscafé om Indien, som hade en lyckad start i tisdags med bildvisning om de många Tuff-projekten i Indien av Gunnar och Margaretha Petersen. Dessutom deltog Samuel Strandberg som skrivit många läsvärda böcker om Indien. Hans synpunkter nämns i denna veckas krönika, som har rubriken: ”Varför hjälpa ekonomiskt blomstrande Indien?” Nästa träff blir onsdagen den 3 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Indiens religioner. Alla hjärtligt välkomna! Kanske utmynnar det i en resa till Indien. Spännande, va?
....till Svenska Freds, som inbjudit ickevåldskämpen Martin Smedjeback till ett möte under rubriken ”Ickevåldsarbete i en krigsnation” Martin har kommit hem från en tre månaders resa i USA där han utforskat den historiska och nutida ickevåldsrörelsen i landet. Han mötte mängder av engagerade människor, deltog i ickevåldsutbildning och genomförde icke-våldsaktioner. Martin kommer till Svenska Freds kansli, Svartensgatan 6 och visar bilder och berättar på tisdag den 18 september kl 19
...till Kristna Fredsrörelsen som påminner att det på fredag (21 september) faktiskt är DEN INTERNATIONELLA FREDSDAGEN. Inte ens vi i Tuff är särskilt medvetna om denna dag. Det var 2001 som FN:s general-församling bestämde att 21 september skulle vara dagen då hela världen borde fira fred och icke-våld. I Storkyrkan blir det den dagen en ekumenisk fredsgudstjänst kl 18.00
....till Dagens Nyheters Peter Löfgren, stationerad i Jordanien, som (13/9) skriver under rubriken ”Statlig propaganda är inte bistånd” Det är på tal om att Sverige borde ha en Radio Free Sweden”, som kunde upplysa inte minst muslimer om svenska uppfattningar och svensk yttrandefrihet. Löfgren skriver:
” Själv är jag övertygad om att den lilla minoriteten islamistiska mörkmän bara kan bekämpas genom att vi analyserar orsakerna till att de vinner anhängare. Biståndet ska inte gå till statliga svenska radiosändningar. En analfabet som ser sina barn svälta tänker inte i första hand att få en insändare publicerad.”
....till lokaltidningen ”Vi i Tyresö”, som har en artikel om radion under rubriken ”Brett lyssnarstöd för 91,4”. Det framhålls att bara sedan i maj ca 100 lyssnare har lämnat sina mestadels mycket positiva omdömen på hemsidan http://www.tyresoradion.se/
....till Aftonbladets Lotta Gröning, som (13/9) skriver:
”Nu snackas det till och med om att ersätta värnplikten med en yrkesarmé. Jag kan förstå orsaken. Ungdomen vill inte skickas ut i krig under Natoflagg. En sak är säker – i ett nytt kallt krig kommer Sverige på ett helt annat sätt än tidigare att vara inblandat och tydligt knuten till en sida i konflikten. Det är nya tider nu!”
....till den frivilligt och hårt kämpande Tyresö Ulands- och
FredsFörening, som på onsdag den 19 september har sitt styrelsemöte. Det är öppet, det vill säga alla medlemmar är välkomna. Och fika får vi också. Tuff- lokalen Myggdalsv. 80 kl 18.30.
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö som bland sin otroliga mängd annonser har en helsida om förra tennisstjärnan (Trollbäckens Tennisklubb) och nyblivna författaren Maria Lindström och dessutom en bild av henne på förstasidan. Tidningen hade uppmärksammat att Tyresöradion hade haft en halvtimmes intervju med Maria. Hennes bok har den vitsiga titeln ”Djupfryst kyckling lever”, delvis en drift med vårt fjäsk för supermaktens språk, som inte skriver ihop beteckningar, typ kycklinglever.
....till ansträngningarna att minska barnadödligheten i världen. 1990 dog 13 miljoner barn före fem års ålder. Nu är den siffran 9,7 miljoner per år. Det betyder dock, att över 26 000 små barn dör varje dag. Över 1100 barn i åldern 0-5 år dör varje timme. Det innebär också att varje halvtimme dygnet runt dör lika många barn som det antal svenskar som omkom i den ständigt omtalade tsunamin julen 2004.
....till Tuffs nya diskussionscafé om Indien, som hade en lyckad start i tisdags med bildvisning om de många Tuff-projekten i Indien av Gunnar och Margaretha Petersen. Dessutom deltog Samuel Strandberg som skrivit många läsvärda böcker om Indien. Hans synpunkter nämns i denna veckas krönika, som har rubriken: ”Varför hjälpa ekonomiskt blomstrande Indien?” Nästa träff blir onsdagen den 3 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: Indiens religioner. Alla hjärtligt välkomna! Kanske utmynnar det i en resa till Indien. Spännande, va?
....till Svenska Freds, som inbjudit ickevåldskämpen Martin Smedjeback till ett möte under rubriken ”Ickevåldsarbete i en krigsnation” Martin har kommit hem från en tre månaders resa i USA där han utforskat den historiska och nutida ickevåldsrörelsen i landet. Han mötte mängder av engagerade människor, deltog i ickevåldsutbildning och genomförde icke-våldsaktioner. Martin kommer till Svenska Freds kansli, Svartensgatan 6 och visar bilder och berättar på tisdag den 18 september kl 19
...till Kristna Fredsrörelsen som påminner att det på fredag (21 september) faktiskt är DEN INTERNATIONELLA FREDSDAGEN. Inte ens vi i Tuff är särskilt medvetna om denna dag. Det var 2001 som FN:s general-församling bestämde att 21 september skulle vara dagen då hela världen borde fira fred och icke-våld. I Storkyrkan blir det den dagen en ekumenisk fredsgudstjänst kl 18.00
....till Dagens Nyheters Peter Löfgren, stationerad i Jordanien, som (13/9) skriver under rubriken ”Statlig propaganda är inte bistånd” Det är på tal om att Sverige borde ha en Radio Free Sweden”, som kunde upplysa inte minst muslimer om svenska uppfattningar och svensk yttrandefrihet. Löfgren skriver:
” Själv är jag övertygad om att den lilla minoriteten islamistiska mörkmän bara kan bekämpas genom att vi analyserar orsakerna till att de vinner anhängare. Biståndet ska inte gå till statliga svenska radiosändningar. En analfabet som ser sina barn svälta tänker inte i första hand att få en insändare publicerad.”
....till lokaltidningen ”Vi i Tyresö”, som har en artikel om radion under rubriken ”Brett lyssnarstöd för 91,4”. Det framhålls att bara sedan i maj ca 100 lyssnare har lämnat sina mestadels mycket positiva omdömen på hemsidan http://www.tyresoradion.se/
....till Aftonbladets Lotta Gröning, som (13/9) skriver:
”Nu snackas det till och med om att ersätta värnplikten med en yrkesarmé. Jag kan förstå orsaken. Ungdomen vill inte skickas ut i krig under Natoflagg. En sak är säker – i ett nytt kallt krig kommer Sverige på ett helt annat sätt än tidigare att vara inblandat och tydligt knuten till en sida i konflikten. Det är nya tider nu!”
....till den frivilligt och hårt kämpande Tyresö Ulands- och
FredsFörening, som på onsdag den 19 september har sitt styrelsemöte. Det är öppet, det vill säga alla medlemmar är välkomna. Och fika får vi också. Tuff- lokalen Myggdalsv. 80 kl 18.30.
fredag, september 14
Den 22 augusti i år skulle Per Anders Fogeström (1917-1998) ha fyllt 90. Här återges ett tal vid seminarium om Per Anders Fogelström (PAF)
Den 22 augusti i år skulle Per Anders Fogeström (1917-1998) ha fyllt 90. Här återges ett tal vid seminarium om Per Anders Fogelström (PAF) på ABF i Stockholm den 20/4 1996, delvis återgivet också vid ett seminarium anordnat av ”Per Anders Fogelströms vänner” den 15 september 2007
PER ANDERS FOGELSTRÖM OCH KAMPEN FÖR FRED
Första gången jag kom i direkt beröring med dagens ämne var också på ABF men inte här utan i Västertorp år 1958. Dit hade jag vallfärdat för att lyssna på en debatt. Den ene inledaren var majoren Stig Synnergren, som 12 år senare skulle bli synnerligen känd -- som general och svensk ÖB.
Den andre inledaren blev jag blev lite avundsjuk på, för han hade ett stort hårsvall, nästan en lejonman, och de synska kunde redan då ana att jag skulle kunna göra karriär i det av Roland Schütt och mig 30 år senare i Radio Tuff grundade RFOS, Riksförbundet för ofrivilliga skinnskallar.
Den här killen, han var författare och jag tror mig minnas, att jag hade läst nån bok av honom. I varje fall hade jag läst artiklar av signaturen PAF i gamla Folket i Bild och dessutom likt Hasse Alfredssons pastor Jansson sett filmen, "Sommaren med Monika".
Debattören hette förstås Per Anders Fogelström. Hans tankar och skriverier skulle sen dess komma att påverka mitt liv på ett högst påtagligt sätt, så inspirerande klok och människovänligt radikal tyckte jag att han var.
Debatten Synnergren-- Fogelström gällde svenska atomvapen, då ett mycket hett ämne.
x x x
Året innan, 1957, hade det gjorts en opinionsundersökning om svenska folkets inställning till blågula kärnvapen. 40 procent ville ha atombomber, 36 procent var emot och 24 procent hade ingen bestämd åsikt.
Mycket klarare var kärnvapensympatierna bland svenska medier och politiker. Under det kalla krigets frostigaste decennium, 1950-talet, agiterade de flesta tidningar för svensk atombeväpning. Dagens Nyheter slog fast, att i det här sammanhanget var ohygglighet effektivitet. Och dess färgstarke chefredaktör, Herbert Tingsten, betecknade konventionellt försvar som pilbågar.
I partipolitiken fanns till att börja med bara enstaka motståndsfickor. Den viktigaste var Socialdemkratiska Kvinnoförbundet med Inga Thorsson i spetsen. Några frisinnade inom folkpartiet och några centerkvinnor var också emot. Kommunisterna sade klart och enigt nej men var komprometterade av att ännu hylla sovjetisk kärnvapenupprustning.
Men så värst mycket mer var det inte i början. Också några som sedermera skulle skaffa sig en radikal profil genom sitt motstånd mot kärnkraft för energiframställning ylade den här gången med vargarna.
Inte ens de politiska ungdomsförbunden var särskilt unga och radikala i den här frågan. SSU med Ingvar Carlsson som påläggskalv lyckades inte på flera år ta klar ställning och FPU med den då som politiskt underbarn ansedde Per Ahlmark beslöt 1959 rentav att kräva kärnvapen.
x x x
Bland våra militärer ansågs atomvapen som något oumbärligt. Våra svenska gossar skulle inte behöva vara tekniskt underlägsna när de bekämpade utländsk soldatesk, var ett huvudtema, fast hur man egentligen försvarade sig med och mot atombomber lämnades i stort sett därhän. Dåvarande ÖB, general Swedlund, gemenligen kallad Stora Bullret, bullrade också till om hur lätt det skulle vara att förvandla övre Norrland till något slags svenskt Nevada:
"Prov på hög höjd över Sverige och under lämpliga väderleksförhållanden kan utföras så att skadegörelse av annan art än att träden fälls inom ett begränsat område inte uppstår samt att direkta skadeverkningar av radioaktiv strålning inte befaras."
Ja, det här var ju några år innan vårt miljömedvetande väcktes på allvar och många år före Tjernobyl -- fast å andra sidan bara dussintalet år efter Hiroshima-Nagasaki.
Stämningarna hos en annan del av det militär-tekniska-industriella-kommunala komplexet skulle senare skildras av Sven Delblanc:
"Jag understod mig en gång att diskutera vätebomben med en framstående svensk fysiker och före detta clartéist. Jag uttryckte lekmannens naiva och sentimentala oro för detta så kallade vapen.
Jaja, sa fysikern uttråkat. Det kan vara så. Men det är en jävligt intressant fysik. Därpå talade han i glödande ordalag om alla intressanta arbetsuppgifter en svensk atombomb skulle kunna erbjuda. Han hade svårt att förlåta dessa politiker som hade snuvat honom på meccanolådan"
Vapenforskarna snuvades alltså på "meccanolådan", medan militären fick hålla till godo med en massa "pilbågar", dock i allt större kvantitet och av bättre kvalitet. På hösten 1959 hade en ny opinionsundersökning gjorts. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så det blev så småningom politiskt omöjligt att tillföra det svenska försvaret kärnvapen.
x x x
Vad hade då hänt under dessa två år i slutet av 50-talet? Jo, försvarsfrågan, som i borgfredens tecken brukade behandlas på partiledarnivå högt ovanför väljarnas huvuden, hade utsatts för en debatt, som i intensitet bara överträffades av diskussionen om pansarbåtar eller sociala reformer på Karl Staaffs och Hjalmar Brantings tid åren före första världskriget. Nu fokuserades debatten på två händelser: Utgivningen av en liten bok och grundandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. I båda fallen var Per Anders Fogelström centralfigur.
Så där en tio år senare skulle ju många unga också i Sverige entusiastiskt vifta med Maos lilla röda. Men då hade jag själv sen länge skaffat mig en annan liten röd, först utgiven vintern 1958, den här tredje upplagan året efter på Hans Hastes förlag, Pogo. Den är tunn, bara på 48 sidor, och ändå kom den att påverka mig --och sannolikt många andra-- mer än någon annan bok. Den heter "I stället för atombomb" och skrevs av PAF och Roland Morell, den sistnämnde studentpolitiker och reservofficer och senare inte bara socialdemokratiskt kommunalråd i Järfälla utan till och med generalsekreterare för Centralförbundet Folk och Försvar.
Den här lilla boken föreslog den mest radikala omrustning. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i u-länderna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd. Eller med PAFs egna ord:
"Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd men ger allmosor i kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare"
Men om vi då skrotade alla våra vapen, hur skulle vi då försvara oss mot Stalins efter-trädare? Författarna menade att det här positiva alternativet till den hejdlösa kapprustningen skulle göra det väldigt svårt att angripa oss, om vi inte hade vapen att hota någon med utan i stället var någon slags "ambulansen Sverige". Den politiska kostnaden att angripa denna Röda kors-stat skulle bättre avhålla från angrepp än en stark, kärnvapenförsedd och därmed kanske provocerande krigsmakt. Man talade om ett goodwill-försvar.
När jag återger det här, känner jag mig igen som 26 år, det var jag när jag först läste det. Och jag funderar på, varför vi i dag är så utan visioner att vi inte återkommer med det här förslaget, nu när det skulle ha mycket större chanser. Nu finns ju bara en supermakt i världen och den har vi aldrig varit rädda för, ja kulturellt eller snarare vulgärkulturellt har den med vårt slappa samtycke redan ockuperat oss via den ena TV-kanalen efter den andra.
"I stället för atombomb" slutar med följande ord:
"Låt inte hänsyn till gamla fastlåsta utgångspunkter förhindra en förutsättningslös diskussion om möjligheter att finna en ny väg. Låt oss tillfredsställa en naturlig önskan till försvar på ett sätt som låter sig förenas med vår humanistiska livssyn -- i en tid då vårt konventionella försvar icke längre mäktar fylla sin funktion att skapa trygghet
Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång --varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld."
Ja, jag minns ännu med tacksamhet hur inspirerande den här lilla boken kändes. Den gav mig också tröst, när jag året efter som vapenvägrande sergeant satt i fängelse, "ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad", som personalofficeren på I 21 uttryckte det. Han var hygglig --men hade ett mustigt språk
Jag överdrev inte heller nyss när jag antydde, att PAF på ett i flera avseenden radikalt sätt hade påverkat mitt liv. För 29 år sen var jag med om att grunda TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening. Som namnet anger tog grundarna fasta på idén från boken "I stället för atombomb". Tuff har sen dess löst alla mina fritidsproblem. Medan de flesta grupper och föreningar som bildades i slutet av det progressivt hoppfulla 60-talet avsomnat, har Tuff gjort gjort skäl för sitt namn och till och med blivit starkare och aktivare med åren. Trots att vi inte har någon enda avlönad, har vi i dag uppåt 700 betalande medlemmar och en stor och egentligen för min ålder alldeles för tröttsam aktivitet. Det är delvis därför, tror jag, som Bengt Göransson bad mig komma hit i dag, för han är ju en märklig man, som trots sitt gästspel i den politiska maktens innersta boning ännu optimistiskt tror på folkrörelser och gräsrotsaktiviteter. Jag hoppas innerligt i likhet med Bengt-- och säkert också PAF-- att vi som i det moderna informationssamhället ännu tror att den gamla folkrörelsemodellen har en chans, inte bara är världsfrånvända demokratinostalgiker eller övervintrande fossiler från 60-talet.
x x x
Samma år, 1958, som "I stället för atombomb" utkom grundades Amsa, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Det började faktiskt med att några personer samlades på Kväkargården i Stockholm. PAF och några till var med och han och Barbro Alving fick i ett uppdrag att skissa fram ett programblad. Slutligen enades man om två programpunkter. Den första var ett klart nej till svenska kärnvapen, den andra mindre kategorisk, för den talade om "fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften". Denna punkt var alltså uppenbart inspirerad av Fogelström-Morells bok.
Amsa bestod i början av 21 personer, jag kan inte räkna upp allihopa, men förutom Alving och PAF fanns där Sara Lidman, Ulf Himmelstrand, Stig Carlsson, ärkebiskop Yngve Brillioth och från fredsrörelsen bland andra Holger Eriksson och Ulrich Herz. Flera av dem, inte minst PAF, var ute på massor av möten och debatter. Jag minns ett Amsa-framträdande i Borgarskolans hörsal, som ju var ganska rymlig men som inte räckte till utan man fick i all hast dubblera mötet och låta föredragshållarna också framträda samma kväll i en närbelägen skolaula.
Det är klart, att det här väckte uppmärksamhet. I pressen debatterades med hetta Amsa och boken "I stället för atombomb". Ofta kunde i samma tidning kultursidan ha positiva recensioner, medan ledarsidan tog skarpt avstånd och avfärdade Amsa som blåögda idealister och pacifister. Och självklart för denna tid varnade man för att Amsa och PAF medvetet eller omedvetet gjorde drängtjänst åt Sovjet och kommunismen. Detta var mycket obehagligt men en nyttig lärdom. Vi som var med och blev misstänkliggjorde vaccinerades ganska bra mot etiketter, det må sen vara glåpord som stalinist, fundamentalist, nynazist eller annat läskigt. Det är bättre att kolla vad folk egentligen står för än att godtroget sätta tilltro till vad motståndarna i behov av att skrämma och förvränga pådyvlar.
Så här långt efteråt kan det ändå vara ganska roligt att titta på vad som skrevs. SSD hade t ex en ledare under rubriken "I stället för förnuft", där det talades om "den blåögde författaren PA Fogelström...och hans vilseförda". I NST stämplade chefredaktören, signaturen "Tre Rosor" Amsagänget som "världsfrånvarande ideellt inriktade fantaster och snobbfigurer, däribland vår svage ärkebiskop, [vilka] lånat sina namn åt en kommunistisk täckorganisation, en s.k. Fredskommitté, bakom vars rygg kommunistisk infiltrering i vårt politiska liv skall underlättas"
Nu var det så, att ingen enda av Amsa-medlemmarna var kommunist, man hade försökt undvika det för man visste ju i senator McCarthys decennium, hur det skulle kunna användas. Men just detta skulle konservativa Svensk Tidskrift ta fasta på när den menade att just frånvaron av kommunistiska kärnvapenmotståndare i Amsa gjorde gruppen extra skum och farlig. Långt senare, när våra studentfåtöljer under några år skimrade röda, skulle man kritisera Amsa från andra hållet, som en feg, nästan antikommunistisk grupp. Men det var då det, och det är lätt att bli ohistorisk.
x x x
Till Amsa hörde också Bertil Svahnström, utrikeskorrespondent under många år för flera av våra största tidningar. Ursprungligen liberal eller folkpartist, sedermera socialdemokrat, skulle han dra in även kommunisterna i den organisation han blev ordförande för, Kampanjen mot atomvapen. Inspirerad av Bertrand Russell och de engelska påskmarscherna lärde Kampanjen mot atomvapen oss att i början 60-talet demonstrera på vägar, gator och torg också när det inte var första maj.
Jag kan ta fel, men jag minns inte att PAF spelade någon framträdande roll i kampanjen. Jag tänkte på det när jag läste om boken "Café Utposten", där PAF låter ungsocialisten, sedermera sossepampen Dubbel-Olle, under strejken före Amaltheaaffären säga: "Jag vill gå hem -- och tänka. Det är många nog som är ute och skriker". Jag tror att det uttalandet stämmer ganska bra med PAFs livshållning. Och dessutom behövde han nog en andningspaus efter den intensiva Amsa-tiden.
Hur som helst, PAF och Svahnström skulle komma att komplettera varandra, särskilt i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, där PAF blev ordförande 1963 och Svahnström snart vice ordförande. Och nu märker jag att jag har lurats att prata för mycket om den dramatiska Amsa-tiden, fast jag hade föresatt mig att främst koncentrera mig på det enorma och skickliga och alldeles för lite uppmärksammade arbete som PAF under 14 år utförde som Svenska Freds ordförande.
Det här var ju en omvälvande eller omtumlande tid med ett vimmel av politiska idéer, och gamla Svenska Freds, grundat redan 1883, drogs förstås med. Det blev oändliga diskus-sioner om olika former av socialism, om det berättigande i befrielserörelsernas våld, om olika världsfrälsarläror, andra genvägar till politisk lycka och ibland på årskongresserna kunde man få lyssna på pratare, som ställde oupphörliga ordningsfrågor eller i det oändliga nagelfor verksamhetsberättelserna inpå minsta kommatecken i stället för att planera kampen mot militarismen.
Man behöver inte sjunga med änglarna för att vara fredsaktivist, man får visst vara bråkig och kanske bör vara det litegrann, och även om man är mot krigiskt massmördande har man ju all rätt i världen att bli förbannad och visst grälade vi också i Svenska Freds. Jag är säker på, att det var organisationens stora lycka att som ordförande då ha PAF. Han stod liksom över det här käbblet, lyssnade med oändligt tålamod på alla riktningar, försökte alltid att finna lösningar på olika konflikter och lyckades nästan jämt tack vare sin vänlighet och diplomatiska förmåga. För oss något yngre och mindre återhållsamma blev han en borg av trygghet för att citera en av hans många boktitlar. Själv har jag ofta inför avgångsklasser urskuldat mig genom att läsa Brechts dikt "Till kommande släkten", där det bland annat står:
"Även hatet mot låghet
förvrider ansiktsdragen
Även vreden över orätt
gör rösten hes"
Jag minns aldrig att PAFs röst trots många anledningar nånsin blev hes, men kanske gick han sen och sparkade på lyktstolparna på väg hem till Fjällgatan. Men jag minns honom besviken och lite skakad åtminstone vid ett tillfälle. Det var när han i andra hälften av 60-talet engagerade sig i Vietnam-hjälpen, som avsåg att humanitärt hjälpa krigsdrabbade både i Nord- och Sydvietnam. Den kritiserades stenhårt av FNL-rörelsen och Sara Lidman som ett förräderi mot Vietnams folk. Det var lite svårt att vara pacifist under Vietnamåren, när så många härifrån Sverige ville, som Artur Lundkvist lite elakt sade, "utkämpa vietnamkriget till den siste vietnamesen". Fred blev liktydigt med svek och borgerliga sympatier och man sjöng i stället om att befria södern "med fasor död och brand".
Men PAF skrev:
"Fredsrörelsen är radikal, den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen."
Han betonade, att vi som agiterade för icke-våld inte har någon rätt att fördöma dem som inte uthärdar det våld de utsätts för , utan själva griper till våld. Men jag tror inte att det är någon tillfällighet att PAFs bok, Café Utposten, kom ut just 1970, orättvist underskattad, kanske för att den kom just då, när revolutionär kamp var i ropet medan boken ju är resonerande på typiskt Fogelström-manér. Jag tror också att det var hans egna erfarenheter vid den här tiden som gör att han i boken låter Emma på ungsocialisternas möte 1908 läsa Leon Larssons dikt med uppmaningen att "sprida förintelsens bränder" för "det är bättre att spränga i grunden vår värld" , dräpa var krämaresjäl och prästerna stena ihjäl.
Men bara tio rader ovanför de här blodrypande verserna har PAF smugit in upplysningen att den unga diktuppläserskan Emma stod under en banderoll med texten "Död åt militarismen!".
Som Ruben Lind i Café Utposten menar PAF att målet förstörs om man använder fel medel. PAF har så länge jag känt honom aldrig varit någon varm anhängare av direkta aktioner och klar motståndare till våldsamheter. Ändå kan jag nu avslöja --eftersom det sen länge är preskriberat-- att han en gång var medskyldig eller rentav nån slags anstiftare till grov skadegörelse. Kära åhörare, ni är just med om ett scoop. Det var så här att en sen natt under Vietnam-tiden väcktes PAF av en yngling, som nog var lite på örat, och som ville diskutera den amerikanska imperialismens vidrighet i allmänhet och behovet av att sabba USA:s ambassad i synnerhet. Nattetid kan tydligen den annars så tålmodige PAF tröttna och i hopp om att få sova igen sa PAF till sist i desperation till den här killen ungefär att han ju kunde göra vad han ville, panga dororna på ambassaden till exempel.
Dan efter stod det i tidningarna att massor av fönster på USA-ambassaden hade krossats av någon vettvilling. Nu vet ni vem som låg bakom det, en aningslös man på Fjällgatan, som somnat om.
x x x
Det fanns andra motsättningar än politiska. Men så länge jag minns Svenska Freds' årskongresser, fanns det under PAFs tid bara en enda ordförande-kandidat, han själv, för så självskriven var han. Trots frånvaron av motkandidat blev det ändå några gånger voteringar. De begärdes alltid av samma ombud. Och varje gång hände samma sak: alla röstade på PAF -- utom en som lade ned sin röst eller om han rentav röstade nej. Det var han som hade begärt votering, och jag känner respekt för den här killen, som trots stönanden från de yngre kongressombuden följde sin övertygelse. Han tillhörde nämligen någon frikyrka och PAF hade varit ordförande också i Förbundet för religionsfrihet. En ateist ville den här modige mannen inte vara med att välja in, även om PAF inte precis är urtypen för någon karikatyr på Antikrist. Tvärtom, hans läggning och livsgärning gör att radikala präster faktiskt kallar honom from.
PAF själv hade däremot inga svårigheter att samarbeta med folk som i andra frågor än fredsfrågan hade en helt annan uppfattning än han. När tidningen PAX började utkomma var det i samarbete med Kristna Freds, Ulrich Herz bland andra. Medan tidningen Freden i början av 70-talet ersattes med PAX, var PAF mot förslagen att ändra själva föreningens namn genom att ta bort det där med skiljedom, som några tyckte var förlegat. PAFs ståndpunkt berodde inte bara på pietet mot ett namn som nu har 113 år bakom sig utan han ansåg att internationell skiljedom var ett mycket förnuftigt sätt att lösa konflikter och förhindra krig.
När jag nu mycket kort tvingas sammanfatta PAFs väldiga betydelse i övrigt för Svenska Freds hinner jag bara nämna ett par egenskaper, hans enorma arbetskapacitet och praktiska och ekonomiska kunnighet. Det var för mig obegripligt, hur han hann med att utöver att sitta ordförande i styrelse och förvaltningsutskott, i flera år vara redaktör för Freden och PAX, ledande inom Nordisk Fredskontakt, grunda och driva Fredsföreningen Eken på Söder i många år, gång på gång tvingas ta itu med fattiga Svenska Freds' ständigt usla ekonomi, i krislägen tog han många tusenlappar ur egen ficka, städa upp, slänga sortera och arkivera decenniers papper och luntor och mycket, mycket annat, att han då också under sin ordförandetid han med att skriva de tre sista böckerna i Stadsserien, Café Utposten, de fyra böckerna i serien Kamrater, alltså Upptäckarna med flera, sju böcker Stockholmiana plus ett antal småskrifter och artiklar. Han skrev också fredsrörelsehistoriken, "Kampen för fred" under den här tiden, men den har en klar svaghet. Inte oväntat har PAF grovt nedtonat sin egen betydelse.
Han är alltså en mycket produktiv människa, en flitig man, ja som rökare var han förresten ännu flitigare än sin efterträdare, vilket är en prestation. Men för några år sen intervjuade jag PAF för Radio Tuff och gång på gång gjorde han då lite nervösa rörelser mot fickorna som jag inte mindes från förr. Och plötsligt förstod jag. Han berättade att läkarna hade förbjudit honom att röka och sen talade han om rökningen som om det var en älskad kvinna som förlupit honom. Men med sedvanlig tolerans satte han genast fram ett askfat till mig, som ännu inte gått till läkarn.
Ryktena om att det var sundare kamraters rökförbud på styrelsemötena som 1977 tvingade bort PAF som ordförande och mig två år senare är dock helt ogrundade.
Det är klart att PAF har en svaghet. Det är att han inte ens är en hundradel så mediamedveten som till exempel sin efterträdare 1985-95, Lars Ångström. Hur många gånger har vi inte suttit och svurit framför TVn eller över artiklar där PAF förekommit, därför att det inte sagts ett knäpp om Svenska Freds!
Det där är kanske en slags blyghet. Men vi i Bollmora måste ibland bita huvet av skam för att hävda oss. Därför ska jag sluta med något som Per Anders nog inte skulle göra i min situation. Jag tänker be er som ännu inte är medlemmar i Svenska Freds att ta ett flygblad, där det står hur man blir medlem i Tuff och indirekt i Svenska Freds och dessutom ta ett ex av boken "Förbannad pacifist", som numera gått ihop och dessutom givit Svenska Freds åtskilliga tusenlappar och därför kan delas ut. Intill finns en insamlingsbössa, om ni som jag tycker att en bok är värd minst en tia.
Det här framfusiga beteendet, inte alls fogelströmskt, vill jag dock ursäkta med just PAF. I boken finns ett foto på honom och en krönika med titeln "Per Anders Fogelström och svensk atombomb". Och som den trägne/trogne lärjunge till PAF som jag är har jag förstås hittat ett citat av honom som ändå ger min påflugenhet ett visst stöd och som jag tänker sluta med:
"Fred är inte detsamma som passivitet och vila, utan en chans som måste utnyttjas"
ÅKE SANDIN
PER ANDERS FOGELSTRÖM OCH KAMPEN FÖR FRED
Första gången jag kom i direkt beröring med dagens ämne var också på ABF men inte här utan i Västertorp år 1958. Dit hade jag vallfärdat för att lyssna på en debatt. Den ene inledaren var majoren Stig Synnergren, som 12 år senare skulle bli synnerligen känd -- som general och svensk ÖB.
Den andre inledaren blev jag blev lite avundsjuk på, för han hade ett stort hårsvall, nästan en lejonman, och de synska kunde redan då ana att jag skulle kunna göra karriär i det av Roland Schütt och mig 30 år senare i Radio Tuff grundade RFOS, Riksförbundet för ofrivilliga skinnskallar.
Den här killen, han var författare och jag tror mig minnas, att jag hade läst nån bok av honom. I varje fall hade jag läst artiklar av signaturen PAF i gamla Folket i Bild och dessutom likt Hasse Alfredssons pastor Jansson sett filmen, "Sommaren med Monika".
Debattören hette förstås Per Anders Fogelström. Hans tankar och skriverier skulle sen dess komma att påverka mitt liv på ett högst påtagligt sätt, så inspirerande klok och människovänligt radikal tyckte jag att han var.
Debatten Synnergren-- Fogelström gällde svenska atomvapen, då ett mycket hett ämne.
x x x
Året innan, 1957, hade det gjorts en opinionsundersökning om svenska folkets inställning till blågula kärnvapen. 40 procent ville ha atombomber, 36 procent var emot och 24 procent hade ingen bestämd åsikt.
Mycket klarare var kärnvapensympatierna bland svenska medier och politiker. Under det kalla krigets frostigaste decennium, 1950-talet, agiterade de flesta tidningar för svensk atombeväpning. Dagens Nyheter slog fast, att i det här sammanhanget var ohygglighet effektivitet. Och dess färgstarke chefredaktör, Herbert Tingsten, betecknade konventionellt försvar som pilbågar.
I partipolitiken fanns till att börja med bara enstaka motståndsfickor. Den viktigaste var Socialdemkratiska Kvinnoförbundet med Inga Thorsson i spetsen. Några frisinnade inom folkpartiet och några centerkvinnor var också emot. Kommunisterna sade klart och enigt nej men var komprometterade av att ännu hylla sovjetisk kärnvapenupprustning.
Men så värst mycket mer var det inte i början. Också några som sedermera skulle skaffa sig en radikal profil genom sitt motstånd mot kärnkraft för energiframställning ylade den här gången med vargarna.
Inte ens de politiska ungdomsförbunden var särskilt unga och radikala i den här frågan. SSU med Ingvar Carlsson som påläggskalv lyckades inte på flera år ta klar ställning och FPU med den då som politiskt underbarn ansedde Per Ahlmark beslöt 1959 rentav att kräva kärnvapen.
x x x
Bland våra militärer ansågs atomvapen som något oumbärligt. Våra svenska gossar skulle inte behöva vara tekniskt underlägsna när de bekämpade utländsk soldatesk, var ett huvudtema, fast hur man egentligen försvarade sig med och mot atombomber lämnades i stort sett därhän. Dåvarande ÖB, general Swedlund, gemenligen kallad Stora Bullret, bullrade också till om hur lätt det skulle vara att förvandla övre Norrland till något slags svenskt Nevada:
"Prov på hög höjd över Sverige och under lämpliga väderleksförhållanden kan utföras så att skadegörelse av annan art än att träden fälls inom ett begränsat område inte uppstår samt att direkta skadeverkningar av radioaktiv strålning inte befaras."
Ja, det här var ju några år innan vårt miljömedvetande väcktes på allvar och många år före Tjernobyl -- fast å andra sidan bara dussintalet år efter Hiroshima-Nagasaki.
Stämningarna hos en annan del av det militär-tekniska-industriella-kommunala komplexet skulle senare skildras av Sven Delblanc:
"Jag understod mig en gång att diskutera vätebomben med en framstående svensk fysiker och före detta clartéist. Jag uttryckte lekmannens naiva och sentimentala oro för detta så kallade vapen.
Jaja, sa fysikern uttråkat. Det kan vara så. Men det är en jävligt intressant fysik. Därpå talade han i glödande ordalag om alla intressanta arbetsuppgifter en svensk atombomb skulle kunna erbjuda. Han hade svårt att förlåta dessa politiker som hade snuvat honom på meccanolådan"
Vapenforskarna snuvades alltså på "meccanolådan", medan militären fick hålla till godo med en massa "pilbågar", dock i allt större kvantitet och av bättre kvalitet. På hösten 1959 hade en ny opinionsundersökning gjorts. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så det blev så småningom politiskt omöjligt att tillföra det svenska försvaret kärnvapen.
x x x
Vad hade då hänt under dessa två år i slutet av 50-talet? Jo, försvarsfrågan, som i borgfredens tecken brukade behandlas på partiledarnivå högt ovanför väljarnas huvuden, hade utsatts för en debatt, som i intensitet bara överträffades av diskussionen om pansarbåtar eller sociala reformer på Karl Staaffs och Hjalmar Brantings tid åren före första världskriget. Nu fokuserades debatten på två händelser: Utgivningen av en liten bok och grundandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. I båda fallen var Per Anders Fogelström centralfigur.
Så där en tio år senare skulle ju många unga också i Sverige entusiastiskt vifta med Maos lilla röda. Men då hade jag själv sen länge skaffat mig en annan liten röd, först utgiven vintern 1958, den här tredje upplagan året efter på Hans Hastes förlag, Pogo. Den är tunn, bara på 48 sidor, och ändå kom den att påverka mig --och sannolikt många andra-- mer än någon annan bok. Den heter "I stället för atombomb" och skrevs av PAF och Roland Morell, den sistnämnde studentpolitiker och reservofficer och senare inte bara socialdemokratiskt kommunalråd i Järfälla utan till och med generalsekreterare för Centralförbundet Folk och Försvar.
Den här lilla boken föreslog den mest radikala omrustning. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i u-länderna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd. Eller med PAFs egna ord:
"Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd men ger allmosor i kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare"
Men om vi då skrotade alla våra vapen, hur skulle vi då försvara oss mot Stalins efter-trädare? Författarna menade att det här positiva alternativet till den hejdlösa kapprustningen skulle göra det väldigt svårt att angripa oss, om vi inte hade vapen att hota någon med utan i stället var någon slags "ambulansen Sverige". Den politiska kostnaden att angripa denna Röda kors-stat skulle bättre avhålla från angrepp än en stark, kärnvapenförsedd och därmed kanske provocerande krigsmakt. Man talade om ett goodwill-försvar.
När jag återger det här, känner jag mig igen som 26 år, det var jag när jag först läste det. Och jag funderar på, varför vi i dag är så utan visioner att vi inte återkommer med det här förslaget, nu när det skulle ha mycket större chanser. Nu finns ju bara en supermakt i världen och den har vi aldrig varit rädda för, ja kulturellt eller snarare vulgärkulturellt har den med vårt slappa samtycke redan ockuperat oss via den ena TV-kanalen efter den andra.
"I stället för atombomb" slutar med följande ord:
"Låt inte hänsyn till gamla fastlåsta utgångspunkter förhindra en förutsättningslös diskussion om möjligheter att finna en ny väg. Låt oss tillfredsställa en naturlig önskan till försvar på ett sätt som låter sig förenas med vår humanistiska livssyn -- i en tid då vårt konventionella försvar icke längre mäktar fylla sin funktion att skapa trygghet
Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång --varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld."
Ja, jag minns ännu med tacksamhet hur inspirerande den här lilla boken kändes. Den gav mig också tröst, när jag året efter som vapenvägrande sergeant satt i fängelse, "ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad", som personalofficeren på I 21 uttryckte det. Han var hygglig --men hade ett mustigt språk
Jag överdrev inte heller nyss när jag antydde, att PAF på ett i flera avseenden radikalt sätt hade påverkat mitt liv. För 29 år sen var jag med om att grunda TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening. Som namnet anger tog grundarna fasta på idén från boken "I stället för atombomb". Tuff har sen dess löst alla mina fritidsproblem. Medan de flesta grupper och föreningar som bildades i slutet av det progressivt hoppfulla 60-talet avsomnat, har Tuff gjort gjort skäl för sitt namn och till och med blivit starkare och aktivare med åren. Trots att vi inte har någon enda avlönad, har vi i dag uppåt 700 betalande medlemmar och en stor och egentligen för min ålder alldeles för tröttsam aktivitet. Det är delvis därför, tror jag, som Bengt Göransson bad mig komma hit i dag, för han är ju en märklig man, som trots sitt gästspel i den politiska maktens innersta boning ännu optimistiskt tror på folkrörelser och gräsrotsaktiviteter. Jag hoppas innerligt i likhet med Bengt-- och säkert också PAF-- att vi som i det moderna informationssamhället ännu tror att den gamla folkrörelsemodellen har en chans, inte bara är världsfrånvända demokratinostalgiker eller övervintrande fossiler från 60-talet.
x x x
Samma år, 1958, som "I stället för atombomb" utkom grundades Amsa, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Det började faktiskt med att några personer samlades på Kväkargården i Stockholm. PAF och några till var med och han och Barbro Alving fick i ett uppdrag att skissa fram ett programblad. Slutligen enades man om två programpunkter. Den första var ett klart nej till svenska kärnvapen, den andra mindre kategorisk, för den talade om "fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften". Denna punkt var alltså uppenbart inspirerad av Fogelström-Morells bok.
Amsa bestod i början av 21 personer, jag kan inte räkna upp allihopa, men förutom Alving och PAF fanns där Sara Lidman, Ulf Himmelstrand, Stig Carlsson, ärkebiskop Yngve Brillioth och från fredsrörelsen bland andra Holger Eriksson och Ulrich Herz. Flera av dem, inte minst PAF, var ute på massor av möten och debatter. Jag minns ett Amsa-framträdande i Borgarskolans hörsal, som ju var ganska rymlig men som inte räckte till utan man fick i all hast dubblera mötet och låta föredragshållarna också framträda samma kväll i en närbelägen skolaula.
Det är klart, att det här väckte uppmärksamhet. I pressen debatterades med hetta Amsa och boken "I stället för atombomb". Ofta kunde i samma tidning kultursidan ha positiva recensioner, medan ledarsidan tog skarpt avstånd och avfärdade Amsa som blåögda idealister och pacifister. Och självklart för denna tid varnade man för att Amsa och PAF medvetet eller omedvetet gjorde drängtjänst åt Sovjet och kommunismen. Detta var mycket obehagligt men en nyttig lärdom. Vi som var med och blev misstänkliggjorde vaccinerades ganska bra mot etiketter, det må sen vara glåpord som stalinist, fundamentalist, nynazist eller annat läskigt. Det är bättre att kolla vad folk egentligen står för än att godtroget sätta tilltro till vad motståndarna i behov av att skrämma och förvränga pådyvlar.
Så här långt efteråt kan det ändå vara ganska roligt att titta på vad som skrevs. SSD hade t ex en ledare under rubriken "I stället för förnuft", där det talades om "den blåögde författaren PA Fogelström...och hans vilseförda". I NST stämplade chefredaktören, signaturen "Tre Rosor" Amsagänget som "världsfrånvarande ideellt inriktade fantaster och snobbfigurer, däribland vår svage ärkebiskop, [vilka] lånat sina namn åt en kommunistisk täckorganisation, en s.k. Fredskommitté, bakom vars rygg kommunistisk infiltrering i vårt politiska liv skall underlättas"
Nu var det så, att ingen enda av Amsa-medlemmarna var kommunist, man hade försökt undvika det för man visste ju i senator McCarthys decennium, hur det skulle kunna användas. Men just detta skulle konservativa Svensk Tidskrift ta fasta på när den menade att just frånvaron av kommunistiska kärnvapenmotståndare i Amsa gjorde gruppen extra skum och farlig. Långt senare, när våra studentfåtöljer under några år skimrade röda, skulle man kritisera Amsa från andra hållet, som en feg, nästan antikommunistisk grupp. Men det var då det, och det är lätt att bli ohistorisk.
x x x
Till Amsa hörde också Bertil Svahnström, utrikeskorrespondent under många år för flera av våra största tidningar. Ursprungligen liberal eller folkpartist, sedermera socialdemokrat, skulle han dra in även kommunisterna i den organisation han blev ordförande för, Kampanjen mot atomvapen. Inspirerad av Bertrand Russell och de engelska påskmarscherna lärde Kampanjen mot atomvapen oss att i början 60-talet demonstrera på vägar, gator och torg också när det inte var första maj.
Jag kan ta fel, men jag minns inte att PAF spelade någon framträdande roll i kampanjen. Jag tänkte på det när jag läste om boken "Café Utposten", där PAF låter ungsocialisten, sedermera sossepampen Dubbel-Olle, under strejken före Amaltheaaffären säga: "Jag vill gå hem -- och tänka. Det är många nog som är ute och skriker". Jag tror att det uttalandet stämmer ganska bra med PAFs livshållning. Och dessutom behövde han nog en andningspaus efter den intensiva Amsa-tiden.
Hur som helst, PAF och Svahnström skulle komma att komplettera varandra, särskilt i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, där PAF blev ordförande 1963 och Svahnström snart vice ordförande. Och nu märker jag att jag har lurats att prata för mycket om den dramatiska Amsa-tiden, fast jag hade föresatt mig att främst koncentrera mig på det enorma och skickliga och alldeles för lite uppmärksammade arbete som PAF under 14 år utförde som Svenska Freds ordförande.
Det här var ju en omvälvande eller omtumlande tid med ett vimmel av politiska idéer, och gamla Svenska Freds, grundat redan 1883, drogs förstås med. Det blev oändliga diskus-sioner om olika former av socialism, om det berättigande i befrielserörelsernas våld, om olika världsfrälsarläror, andra genvägar till politisk lycka och ibland på årskongresserna kunde man få lyssna på pratare, som ställde oupphörliga ordningsfrågor eller i det oändliga nagelfor verksamhetsberättelserna inpå minsta kommatecken i stället för att planera kampen mot militarismen.
Man behöver inte sjunga med änglarna för att vara fredsaktivist, man får visst vara bråkig och kanske bör vara det litegrann, och även om man är mot krigiskt massmördande har man ju all rätt i världen att bli förbannad och visst grälade vi också i Svenska Freds. Jag är säker på, att det var organisationens stora lycka att som ordförande då ha PAF. Han stod liksom över det här käbblet, lyssnade med oändligt tålamod på alla riktningar, försökte alltid att finna lösningar på olika konflikter och lyckades nästan jämt tack vare sin vänlighet och diplomatiska förmåga. För oss något yngre och mindre återhållsamma blev han en borg av trygghet för att citera en av hans många boktitlar. Själv har jag ofta inför avgångsklasser urskuldat mig genom att läsa Brechts dikt "Till kommande släkten", där det bland annat står:
"Även hatet mot låghet
förvrider ansiktsdragen
Även vreden över orätt
gör rösten hes"
Jag minns aldrig att PAFs röst trots många anledningar nånsin blev hes, men kanske gick han sen och sparkade på lyktstolparna på väg hem till Fjällgatan. Men jag minns honom besviken och lite skakad åtminstone vid ett tillfälle. Det var när han i andra hälften av 60-talet engagerade sig i Vietnam-hjälpen, som avsåg att humanitärt hjälpa krigsdrabbade både i Nord- och Sydvietnam. Den kritiserades stenhårt av FNL-rörelsen och Sara Lidman som ett förräderi mot Vietnams folk. Det var lite svårt att vara pacifist under Vietnamåren, när så många härifrån Sverige ville, som Artur Lundkvist lite elakt sade, "utkämpa vietnamkriget till den siste vietnamesen". Fred blev liktydigt med svek och borgerliga sympatier och man sjöng i stället om att befria södern "med fasor död och brand".
Men PAF skrev:
"Fredsrörelsen är radikal, den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen."
Han betonade, att vi som agiterade för icke-våld inte har någon rätt att fördöma dem som inte uthärdar det våld de utsätts för , utan själva griper till våld. Men jag tror inte att det är någon tillfällighet att PAFs bok, Café Utposten, kom ut just 1970, orättvist underskattad, kanske för att den kom just då, när revolutionär kamp var i ropet medan boken ju är resonerande på typiskt Fogelström-manér. Jag tror också att det var hans egna erfarenheter vid den här tiden som gör att han i boken låter Emma på ungsocialisternas möte 1908 läsa Leon Larssons dikt med uppmaningen att "sprida förintelsens bränder" för "det är bättre att spränga i grunden vår värld" , dräpa var krämaresjäl och prästerna stena ihjäl.
Men bara tio rader ovanför de här blodrypande verserna har PAF smugit in upplysningen att den unga diktuppläserskan Emma stod under en banderoll med texten "Död åt militarismen!".
Som Ruben Lind i Café Utposten menar PAF att målet förstörs om man använder fel medel. PAF har så länge jag känt honom aldrig varit någon varm anhängare av direkta aktioner och klar motståndare till våldsamheter. Ändå kan jag nu avslöja --eftersom det sen länge är preskriberat-- att han en gång var medskyldig eller rentav nån slags anstiftare till grov skadegörelse. Kära åhörare, ni är just med om ett scoop. Det var så här att en sen natt under Vietnam-tiden väcktes PAF av en yngling, som nog var lite på örat, och som ville diskutera den amerikanska imperialismens vidrighet i allmänhet och behovet av att sabba USA:s ambassad i synnerhet. Nattetid kan tydligen den annars så tålmodige PAF tröttna och i hopp om att få sova igen sa PAF till sist i desperation till den här killen ungefär att han ju kunde göra vad han ville, panga dororna på ambassaden till exempel.
Dan efter stod det i tidningarna att massor av fönster på USA-ambassaden hade krossats av någon vettvilling. Nu vet ni vem som låg bakom det, en aningslös man på Fjällgatan, som somnat om.
x x x
Det fanns andra motsättningar än politiska. Men så länge jag minns Svenska Freds' årskongresser, fanns det under PAFs tid bara en enda ordförande-kandidat, han själv, för så självskriven var han. Trots frånvaron av motkandidat blev det ändå några gånger voteringar. De begärdes alltid av samma ombud. Och varje gång hände samma sak: alla röstade på PAF -- utom en som lade ned sin röst eller om han rentav röstade nej. Det var han som hade begärt votering, och jag känner respekt för den här killen, som trots stönanden från de yngre kongressombuden följde sin övertygelse. Han tillhörde nämligen någon frikyrka och PAF hade varit ordförande också i Förbundet för religionsfrihet. En ateist ville den här modige mannen inte vara med att välja in, även om PAF inte precis är urtypen för någon karikatyr på Antikrist. Tvärtom, hans läggning och livsgärning gör att radikala präster faktiskt kallar honom from.
PAF själv hade däremot inga svårigheter att samarbeta med folk som i andra frågor än fredsfrågan hade en helt annan uppfattning än han. När tidningen PAX började utkomma var det i samarbete med Kristna Freds, Ulrich Herz bland andra. Medan tidningen Freden i början av 70-talet ersattes med PAX, var PAF mot förslagen att ändra själva föreningens namn genom att ta bort det där med skiljedom, som några tyckte var förlegat. PAFs ståndpunkt berodde inte bara på pietet mot ett namn som nu har 113 år bakom sig utan han ansåg att internationell skiljedom var ett mycket förnuftigt sätt att lösa konflikter och förhindra krig.
När jag nu mycket kort tvingas sammanfatta PAFs väldiga betydelse i övrigt för Svenska Freds hinner jag bara nämna ett par egenskaper, hans enorma arbetskapacitet och praktiska och ekonomiska kunnighet. Det var för mig obegripligt, hur han hann med att utöver att sitta ordförande i styrelse och förvaltningsutskott, i flera år vara redaktör för Freden och PAX, ledande inom Nordisk Fredskontakt, grunda och driva Fredsföreningen Eken på Söder i många år, gång på gång tvingas ta itu med fattiga Svenska Freds' ständigt usla ekonomi, i krislägen tog han många tusenlappar ur egen ficka, städa upp, slänga sortera och arkivera decenniers papper och luntor och mycket, mycket annat, att han då också under sin ordförandetid han med att skriva de tre sista böckerna i Stadsserien, Café Utposten, de fyra böckerna i serien Kamrater, alltså Upptäckarna med flera, sju böcker Stockholmiana plus ett antal småskrifter och artiklar. Han skrev också fredsrörelsehistoriken, "Kampen för fred" under den här tiden, men den har en klar svaghet. Inte oväntat har PAF grovt nedtonat sin egen betydelse.
Han är alltså en mycket produktiv människa, en flitig man, ja som rökare var han förresten ännu flitigare än sin efterträdare, vilket är en prestation. Men för några år sen intervjuade jag PAF för Radio Tuff och gång på gång gjorde han då lite nervösa rörelser mot fickorna som jag inte mindes från förr. Och plötsligt förstod jag. Han berättade att läkarna hade förbjudit honom att röka och sen talade han om rökningen som om det var en älskad kvinna som förlupit honom. Men med sedvanlig tolerans satte han genast fram ett askfat till mig, som ännu inte gått till läkarn.
Ryktena om att det var sundare kamraters rökförbud på styrelsemötena som 1977 tvingade bort PAF som ordförande och mig två år senare är dock helt ogrundade.
Det är klart att PAF har en svaghet. Det är att han inte ens är en hundradel så mediamedveten som till exempel sin efterträdare 1985-95, Lars Ångström. Hur många gånger har vi inte suttit och svurit framför TVn eller över artiklar där PAF förekommit, därför att det inte sagts ett knäpp om Svenska Freds!
Det där är kanske en slags blyghet. Men vi i Bollmora måste ibland bita huvet av skam för att hävda oss. Därför ska jag sluta med något som Per Anders nog inte skulle göra i min situation. Jag tänker be er som ännu inte är medlemmar i Svenska Freds att ta ett flygblad, där det står hur man blir medlem i Tuff och indirekt i Svenska Freds och dessutom ta ett ex av boken "Förbannad pacifist", som numera gått ihop och dessutom givit Svenska Freds åtskilliga tusenlappar och därför kan delas ut. Intill finns en insamlingsbössa, om ni som jag tycker att en bok är värd minst en tia.
Det här framfusiga beteendet, inte alls fogelströmskt, vill jag dock ursäkta med just PAF. I boken finns ett foto på honom och en krönika med titeln "Per Anders Fogelström och svensk atombomb". Och som den trägne/trogne lärjunge till PAF som jag är har jag förstås hittat ett citat av honom som ändå ger min påflugenhet ett visst stöd och som jag tänker sluta med:
"Fred är inte detsamma som passivitet och vila, utan en chans som måste utnyttjas"
ÅKE SANDIN
lördag, september 8
4 x 11:SEPTEMBER: SYND OM ALLA OFFREN
1.
Det här sägs under den vecka tisdagen har det ödesdigra datumet 11 september. Mycket hör vi nu om attackerna mot New York och Washington för sex år sedan. För amerikanarna var det en chock, delvis beroende på ovana. USA:s fastland hade inte blivit angripet sedan 1812, och då av en brittisk flotteskader. Däremot har ju USA sedan dess genom ständiga anfallskrig mot indianer och grannländer utökat sitt Lebensraum många gånger om. För att nu inte tala om de många ställen i världen där amerikanska soldater och bombflygare spridit död och förintelse. Men utan tvekan var det väldigt synd om de ca 3000 människor som plötsligt mördades den 11/9 2001.
Visst gav händelsen militaristiska hökar vatten på sina kvarnar, visst gynnade den de redan stenrika vapenfabrikanterna och vapenhandlarna. Den gav Bush och hans kompisar en förevändning att angripa Afghanistan och Irak och att använda Guantanamo och andra läskiga läger och fängelser för de misstänkta stackars fångarna. Och visst finns det många historiska exempel på fejkade angrepp för att få folket med sig på angreppskrig, till exempel amerikanerna i Tonkinbukten utanför Vietnam 1964 för att rättfärdiga igångsättandet av bombterrorn mot Hanoi, ryssarna i Tjeckoslovakien 1968 för att krossa Pragvåren, tyskarna för att inbilla folk om att polackerna angripit dem 1939, ja till och med vi svenskar har varit med i den svängen, när den teatraliske Gustav III fejkade ett anfall mot Sverige för att själv kunna anfalla Ryssland.
Jag har svårt för de många konspirationsteorierna om Tvillingtornens raserande 2001. Men jag hajar till när jag i den brittiska tidningen The Independent (25/8) läser en artikel av dess journalistveteran, den lovordade Robert Fisk. Hans rubrik är ”Even I question the 'truth' about 9/11” [Också jag ifrågasätter “sanningen” om 11 september] Fisk menar att väldigt mycket är oklart eller rent av mörklagt. Han skriver att han inte är någon konspirationsteoretiker men tillägger:
”Jag skulle vilja veta hela historien om 11 september, inte minst för att det blev det utlösande för hela det vansinniga, oäkta (meretricious) ’kriget mot terrorismen’, vilket har lett oss till katastrof i Irak och Afghanistan och i mycket av Mellanöstern”
2.
Inte ens många svenskar minns väl längre att Anna Lind dog den 11 september 2003.
3.
Ännu färre vet att 11 september var Chiles ödesdag. Då störtade militärjuntan under Pinochets ledning den folkvalda regeringen och dess ledare Salvador Allende mördades liksom många andra. När jag förra veckan bad Chilefödda bibliotekarien Beatriz Pozo här i Tyresö om en intervju tvekade hon, därför att minnena från 1973 var alltför traumatiska
4.
Inte ens många tyskar vet att det värsta av alla 11 september inträffade i Darmstadt 1944. Det bragdomsusade brittiska flyget Royal Air Force bombade då ihjäl 12 000 människor. Det var för all del ett mindre massmord än det som drabbade Dresden, Berlin, Pforzheim och många andra tyska och japanska städer. Och som hjärntvättade till antityska rasister ska vi väl inte bry oss om det. Må det ändå vara tillåtet att känna empati åtminstone för de över 2000 tyska barn som brändes ihjäl den dagen.
”Det är synd om människorna” –särskilt i krig.
---------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1149) 2007-09-09
Det här sägs under den vecka tisdagen har det ödesdigra datumet 11 september. Mycket hör vi nu om attackerna mot New York och Washington för sex år sedan. För amerikanarna var det en chock, delvis beroende på ovana. USA:s fastland hade inte blivit angripet sedan 1812, och då av en brittisk flotteskader. Däremot har ju USA sedan dess genom ständiga anfallskrig mot indianer och grannländer utökat sitt Lebensraum många gånger om. För att nu inte tala om de många ställen i världen där amerikanska soldater och bombflygare spridit död och förintelse. Men utan tvekan var det väldigt synd om de ca 3000 människor som plötsligt mördades den 11/9 2001.
Visst gav händelsen militaristiska hökar vatten på sina kvarnar, visst gynnade den de redan stenrika vapenfabrikanterna och vapenhandlarna. Den gav Bush och hans kompisar en förevändning att angripa Afghanistan och Irak och att använda Guantanamo och andra läskiga läger och fängelser för de misstänkta stackars fångarna. Och visst finns det många historiska exempel på fejkade angrepp för att få folket med sig på angreppskrig, till exempel amerikanerna i Tonkinbukten utanför Vietnam 1964 för att rättfärdiga igångsättandet av bombterrorn mot Hanoi, ryssarna i Tjeckoslovakien 1968 för att krossa Pragvåren, tyskarna för att inbilla folk om att polackerna angripit dem 1939, ja till och med vi svenskar har varit med i den svängen, när den teatraliske Gustav III fejkade ett anfall mot Sverige för att själv kunna anfalla Ryssland.
Jag har svårt för de många konspirationsteorierna om Tvillingtornens raserande 2001. Men jag hajar till när jag i den brittiska tidningen The Independent (25/8) läser en artikel av dess journalistveteran, den lovordade Robert Fisk. Hans rubrik är ”Even I question the 'truth' about 9/11” [Också jag ifrågasätter “sanningen” om 11 september] Fisk menar att väldigt mycket är oklart eller rent av mörklagt. Han skriver att han inte är någon konspirationsteoretiker men tillägger:
”Jag skulle vilja veta hela historien om 11 september, inte minst för att det blev det utlösande för hela det vansinniga, oäkta (meretricious) ’kriget mot terrorismen’, vilket har lett oss till katastrof i Irak och Afghanistan och i mycket av Mellanöstern”
2.
Inte ens många svenskar minns väl längre att Anna Lind dog den 11 september 2003.
3.
Ännu färre vet att 11 september var Chiles ödesdag. Då störtade militärjuntan under Pinochets ledning den folkvalda regeringen och dess ledare Salvador Allende mördades liksom många andra. När jag förra veckan bad Chilefödda bibliotekarien Beatriz Pozo här i Tyresö om en intervju tvekade hon, därför att minnena från 1973 var alltför traumatiska
4.
Inte ens många tyskar vet att det värsta av alla 11 september inträffade i Darmstadt 1944. Det bragdomsusade brittiska flyget Royal Air Force bombade då ihjäl 12 000 människor. Det var för all del ett mindre massmord än det som drabbade Dresden, Berlin, Pforzheim och många andra tyska och japanska städer. Och som hjärntvättade till antityska rasister ska vi väl inte bry oss om det. Må det ändå vara tillåtet att känna empati åtminstone för de över 2000 tyska barn som brändes ihjäl den dagen.
”Det är synd om människorna” –särskilt i krig.
---------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1149) 2007-09-09
HAMPUS ECKERMAN I MYANMAR: Bojkott, bensinpriser och klädvanor
Myanmar särskiljer sig som det land där till och med guideböckerna debatterar bojkott. Till skillnad från diktaturer som Thailand och Pakistan, som får västvärldens välsignelse, hyser Myanmar inga amerikanska militärbaser och har visat sig ytterst tjurskalligt i sin vägran att delta i USA:s krig mot grannländer. Snarare är det Kina som varit landets välgörare vilket i västögon är skäl nog för bojkott.
Till och med namnet i sig är kontroversiellt. Myanmar är det traditionella namnet sedan århundraden tillbaka, men när britterna koloniserade landet döpte de om det till Burma efter den största befolkningsgruppen, burmeserna. 1989 tog militärdiktaturen tillbaka landets prekoloniala namn, men liksom när Muhammed Ali förkastade vad han kallade sitt slavnamn, Cassius CLay, finns det de som vägrar acceptera det nya namnet. Västländer med nostalgiska drömmar om kolonialtiden, liksom vissa människorättsgrupper och det avsatta partiet NLD, nationella demokratiförbundet, säger fortfarande Burma.
* * *
Nyligen höjde militärdiktaturen bensinpriset i Myanmar från en halv dollar litern till nära det dubbla. När jag var i Libanon under liknande omständigheter utbröt en stor taxistrejk. Myndighetsbyggnader sattes i brand och den impopulära västvänliga regeringen sköt ihjäl minst två demonstranter. Omvärlden förblev tyst. I Myanmar bröt också demonstrationer ut, om än långt mindre då rädslan för efterverkningar är större. Myndigheterna svarade med massarresteringar och många demonstranter misshandlades. De gripna har år av fängelse att se fram emot. Till skillnad från Libanon vill USA ta upp detta i FN:s säkerhetsråd.
Den enes död, den andres bröd. Om de politiska aktivisterna tillfälligt stoppats är det svårare att få stopp på gatuförsäljarna. Utanför huvudstaden Yangons största marknad säljer tidningsförsäljare gamla nummer av Bangkok Post, Newsweek och Times till förbipasserande utlänningar. Tidningarna och magasinen är speciellt utvalda för sina artiklar om Myanmar, ofta med uppmaningar till bojkott. Priset är flera gånger originalpriset och försäljarna gör en nätt vinst för varje sålt exemplar, väl värt att trotsa regimen för.
* * *
Annars är det uppenbart att Myanmar inte är en del av den västerländska maktsfären. Männen går fortfarande runt i traditionella kjolliknande byxor - när de inte bär kjol vill säga. Kvinnorna går i vackra kjolar med traditionella mönster och har ofta gult ansiktssmink som täcker stora delar av kinderna och ibland även pannan och näsan. En annan vana är att tugga röda betelnötter. Detta ger ett lätt kannibaliskt utseende där munnen tycks full av blodbestänkta tänder och ett vänligt leende ger intrycket av ett blodtörstigt hungerleende.
De tuktuk- och motoförare som står i hela Asiens gathörn saknas helt i huvudstaden och som utlänning blir man bara störd av de otaliga pengaväxlarna eller någon enstaka taxichaufför eller tiggare. Endast amatörer växlar pengar på flygplatsen där man får mindre än hälften så många kyat för sin dollar som hos de privata växlarna. Kort, reschecker och euros är i praktiken oanvändbara.
Fåtalet tiggare beror delvis på att myndigheterna följde många latinamerikanska länders exempel och tvångsförflyttade de fattiga från huvudstaden. De gamla kåkstäderna revs och nya byggnader uppfördes i stället. Ett beprövat knep för att medelklassen inte ska behöva störas av de mindre bemedlade.
-----------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1149) 2007-09-09
Till och med namnet i sig är kontroversiellt. Myanmar är det traditionella namnet sedan århundraden tillbaka, men när britterna koloniserade landet döpte de om det till Burma efter den största befolkningsgruppen, burmeserna. 1989 tog militärdiktaturen tillbaka landets prekoloniala namn, men liksom när Muhammed Ali förkastade vad han kallade sitt slavnamn, Cassius CLay, finns det de som vägrar acceptera det nya namnet. Västländer med nostalgiska drömmar om kolonialtiden, liksom vissa människorättsgrupper och det avsatta partiet NLD, nationella demokratiförbundet, säger fortfarande Burma.
* * *
Nyligen höjde militärdiktaturen bensinpriset i Myanmar från en halv dollar litern till nära det dubbla. När jag var i Libanon under liknande omständigheter utbröt en stor taxistrejk. Myndighetsbyggnader sattes i brand och den impopulära västvänliga regeringen sköt ihjäl minst två demonstranter. Omvärlden förblev tyst. I Myanmar bröt också demonstrationer ut, om än långt mindre då rädslan för efterverkningar är större. Myndigheterna svarade med massarresteringar och många demonstranter misshandlades. De gripna har år av fängelse att se fram emot. Till skillnad från Libanon vill USA ta upp detta i FN:s säkerhetsråd.
Den enes död, den andres bröd. Om de politiska aktivisterna tillfälligt stoppats är det svårare att få stopp på gatuförsäljarna. Utanför huvudstaden Yangons största marknad säljer tidningsförsäljare gamla nummer av Bangkok Post, Newsweek och Times till förbipasserande utlänningar. Tidningarna och magasinen är speciellt utvalda för sina artiklar om Myanmar, ofta med uppmaningar till bojkott. Priset är flera gånger originalpriset och försäljarna gör en nätt vinst för varje sålt exemplar, väl värt att trotsa regimen för.
* * *
Annars är det uppenbart att Myanmar inte är en del av den västerländska maktsfären. Männen går fortfarande runt i traditionella kjolliknande byxor - när de inte bär kjol vill säga. Kvinnorna går i vackra kjolar med traditionella mönster och har ofta gult ansiktssmink som täcker stora delar av kinderna och ibland även pannan och näsan. En annan vana är att tugga röda betelnötter. Detta ger ett lätt kannibaliskt utseende där munnen tycks full av blodbestänkta tänder och ett vänligt leende ger intrycket av ett blodtörstigt hungerleende.
De tuktuk- och motoförare som står i hela Asiens gathörn saknas helt i huvudstaden och som utlänning blir man bara störd av de otaliga pengaväxlarna eller någon enstaka taxichaufför eller tiggare. Endast amatörer växlar pengar på flygplatsen där man får mindre än hälften så många kyat för sin dollar som hos de privata växlarna. Kort, reschecker och euros är i praktiken oanvändbara.
Fåtalet tiggare beror delvis på att myndigheterna följde många latinamerikanska länders exempel och tvångsförflyttade de fattiga från huvudstaden. De gamla kåkstäderna revs och nya byggnader uppfördes i stället. Ett beprövat knep för att medelklassen inte ska behöva störas av de mindre bemedlade.
-----------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1149) 2007-09-09
MARIANNE STIEGER: Schäuble-schabbel och terrorister
Kära lyssnare!
Galen och omgiven av dåliga rådgivare - om vilken kung sades det? Ja, det har jag glömt, eller också hade jag en dålig historielärare? Vare därmed hur som helst, så gick det uttrycket genom mitt huvud, när Tysklands inrikesminister Wolfgang Schäuble i förra veckan tyckte att man borde upphäva förbudet mot tungkalibriga vapen för ungdomar under 21 år. Detta förbud infördes för några år sedan, efter att en gymnasieelev i Erfurt i ett vansinnesanfall hade skjutit ihjäl 16 kamrater på sin skola.
Schäuble fick omedelbart mothugg av politiker av alla schatteringar. Till och med sportskytteföreningar, vilka annars borde ha jublat över beslutet, var negativa. Då måste man hålla i minnet att ynglingen i Erfurt i förra detta DDR hade tillhört en sådan förening. Kritiken blev under helgen så massiv att Schäuble direkt på måndag morgon tvingades framträda och återkalla beslutet. Galenskap? Ja, vad annars kan man tro efter två så misslyckade schackdrag. Först det galna förslaget och sedan tillbakadragandet. Marken under kanslern Angela Merkels fötter måtte ha gungat ordentligt, och ministerns framtid i regeringen har säkert övervägts i de innersta kretsarna.
Nu, kära lyssnare, måste ni förlåta mig mina konspiratoriska tankar. I onsdags, två dagar efter detta debacle arresterades tre terrorister, två till islam konverterade unga tyska män och en turk. Alla tre hade varit i Pakistan och skolats i Al Qaidas anda. Dessa tre hade hyrt ett sommarhus i Oberschlehdorn, en idyllisk liten by ungefär 75 km väster om Kassel, i en vacker och omtyckt turistbygd. Vem lade väl märke till tre unga främmande män där, när alla andra också var turister? Att de hade hopat hundratals kilo av livsfarliga kemikalier för framställandet av bomber, att de hade utforskat amerikanska baser, likaledes av amerikaner frekventerade diskotek och tyska flygplatser, för att därstädes iscensätta sina planerade självmordsattentat med hundratals dödsoffer som följd, ja, vem kunde ana det i denna idyll?
Men om nu den tyska säkerhetstjänsten hade spanat på dem i över ett halvår och visste om deras djävulska planer, varför riskerade de då under så lång tid ett ovisst antal människoliv? Varför ingrep de just igår? Ja, det finns olika förklaringsteorier. Den första är att säkerhetspolisen nu plötsligt insåg att de planerade attentaten kunde genomföras när som helst, måhända på årsdagen av 11 septemberattentatet mot tvillingtornen i New York, dessa torn vars brandsäkerhet, eller rättare sagt, vars icke befintliga brandsäkerhet just nu är ett omdiskuterat ämne i tyska media.
Den andra möjligheten är att olika självmordsattentat planeras i samband med att den tyska regeringen under hösten skall fatta beslut om förnyade truppinsatser i Afghanistan. Nykonverterade terrorister anses allmänt ha ett behov av att visa sina sympatier med islam på detta något makabra sätt.
Ett tredje alternativ som det spekuleras kring i pressen skulle vara att nya terrordåd planeras med anledning av Röda Arméfraktionens slutgiltiga undergång för 30 år sedan. Denna terrororganisation med Ulrike Meinhoff i spetsen skapade stora rubriker bland annat i samband med bortrövandet av den tyska arbetsgivarorganisationens ordförande Hans-Martin Schleyer. När denne hittades ihjälskjuten var det också det definitiva slutet för terrororganisationen.
Nu frågar jag mig bara: Varför avslöjar inrikesministeriet hela denna historia just nu, just efter det gigantiska fiaskot med upphävandet av vapenförbudet för ungdomar under 21 år. Förlåt en politisk okunnig, men luktar det inte lite av panik kring det hela? Försöker man inte dölja en ministers tillkortakommande genom att här visa musklerna? Kan Fredrik Reinfeldt och kompani lära sig något av detta nästa gång en försvarsminister avgår?
Må det nu vara hur det vill med den saken. Jag tänker ta mig en promenad utmed Limhamnsvägen för att titta på en av de vackraste villorna där, en rosa villa med havet utanför fönstren och en fantastisk utsikt mot Ribersborgsstranden, en villa som såldes för 23 miljoner kronor i veckan. Vem som köpte den? Nu är ni nyfikna, eller hur? Jo, det är Zlatan, Zlatan Ibrahimovic, fotbollsspelaren. Hoppas nu bara han att gör skäl för pengarna och vinner nästa match åt oss, den mot Danmark
Tag väl hand om er däruppe i Tyresö önskar
Marianne Stalbohm-Stieger från ett soligt Malmö
----------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1149) 2007-09-09
Galen och omgiven av dåliga rådgivare - om vilken kung sades det? Ja, det har jag glömt, eller också hade jag en dålig historielärare? Vare därmed hur som helst, så gick det uttrycket genom mitt huvud, när Tysklands inrikesminister Wolfgang Schäuble i förra veckan tyckte att man borde upphäva förbudet mot tungkalibriga vapen för ungdomar under 21 år. Detta förbud infördes för några år sedan, efter att en gymnasieelev i Erfurt i ett vansinnesanfall hade skjutit ihjäl 16 kamrater på sin skola.
Schäuble fick omedelbart mothugg av politiker av alla schatteringar. Till och med sportskytteföreningar, vilka annars borde ha jublat över beslutet, var negativa. Då måste man hålla i minnet att ynglingen i Erfurt i förra detta DDR hade tillhört en sådan förening. Kritiken blev under helgen så massiv att Schäuble direkt på måndag morgon tvingades framträda och återkalla beslutet. Galenskap? Ja, vad annars kan man tro efter två så misslyckade schackdrag. Först det galna förslaget och sedan tillbakadragandet. Marken under kanslern Angela Merkels fötter måtte ha gungat ordentligt, och ministerns framtid i regeringen har säkert övervägts i de innersta kretsarna.
Nu, kära lyssnare, måste ni förlåta mig mina konspiratoriska tankar. I onsdags, två dagar efter detta debacle arresterades tre terrorister, två till islam konverterade unga tyska män och en turk. Alla tre hade varit i Pakistan och skolats i Al Qaidas anda. Dessa tre hade hyrt ett sommarhus i Oberschlehdorn, en idyllisk liten by ungefär 75 km väster om Kassel, i en vacker och omtyckt turistbygd. Vem lade väl märke till tre unga främmande män där, när alla andra också var turister? Att de hade hopat hundratals kilo av livsfarliga kemikalier för framställandet av bomber, att de hade utforskat amerikanska baser, likaledes av amerikaner frekventerade diskotek och tyska flygplatser, för att därstädes iscensätta sina planerade självmordsattentat med hundratals dödsoffer som följd, ja, vem kunde ana det i denna idyll?
Men om nu den tyska säkerhetstjänsten hade spanat på dem i över ett halvår och visste om deras djävulska planer, varför riskerade de då under så lång tid ett ovisst antal människoliv? Varför ingrep de just igår? Ja, det finns olika förklaringsteorier. Den första är att säkerhetspolisen nu plötsligt insåg att de planerade attentaten kunde genomföras när som helst, måhända på årsdagen av 11 septemberattentatet mot tvillingtornen i New York, dessa torn vars brandsäkerhet, eller rättare sagt, vars icke befintliga brandsäkerhet just nu är ett omdiskuterat ämne i tyska media.
Den andra möjligheten är att olika självmordsattentat planeras i samband med att den tyska regeringen under hösten skall fatta beslut om förnyade truppinsatser i Afghanistan. Nykonverterade terrorister anses allmänt ha ett behov av att visa sina sympatier med islam på detta något makabra sätt.
Ett tredje alternativ som det spekuleras kring i pressen skulle vara att nya terrordåd planeras med anledning av Röda Arméfraktionens slutgiltiga undergång för 30 år sedan. Denna terrororganisation med Ulrike Meinhoff i spetsen skapade stora rubriker bland annat i samband med bortrövandet av den tyska arbetsgivarorganisationens ordförande Hans-Martin Schleyer. När denne hittades ihjälskjuten var det också det definitiva slutet för terrororganisationen.
Nu frågar jag mig bara: Varför avslöjar inrikesministeriet hela denna historia just nu, just efter det gigantiska fiaskot med upphävandet av vapenförbudet för ungdomar under 21 år. Förlåt en politisk okunnig, men luktar det inte lite av panik kring det hela? Försöker man inte dölja en ministers tillkortakommande genom att här visa musklerna? Kan Fredrik Reinfeldt och kompani lära sig något av detta nästa gång en försvarsminister avgår?
Må det nu vara hur det vill med den saken. Jag tänker ta mig en promenad utmed Limhamnsvägen för att titta på en av de vackraste villorna där, en rosa villa med havet utanför fönstren och en fantastisk utsikt mot Ribersborgsstranden, en villa som såldes för 23 miljoner kronor i veckan. Vem som köpte den? Nu är ni nyfikna, eller hur? Jo, det är Zlatan, Zlatan Ibrahimovic, fotbollsspelaren. Hoppas nu bara han att gör skäl för pengarna och vinner nästa match åt oss, den mot Danmark
Tag väl hand om er däruppe i Tyresö önskar
Marianne Stalbohm-Stieger från ett soligt Malmö
----------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1149) 2007-09-09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1149) 07-09-09 till....
....till biografen Zita på Birger Jarlsgatan som visar en film med undertiteln ”Make Art not War”. Den handlar om den gamle amerikanske
målaren Mirikitani, vars barndom förstördes, när han under andra världskriget tillsammans med 110 000 andra amerikaner av japanskt ursprung sattes i amerikanska läger och förlorade sina mänskliga rättigheter.
....till de allt flera kloka människor, som löser sina presentproblem genom att köpa mangogram av Tuff. De finns dela FÖR ATT GRATULERA, dels TILL MINNE AV. Senaste veckan uppvaktades en 80-åring i Fårdala med 80 mangoträd i Indien för 400 kr och samtidigt skickades ett
lika stort mangogram till en just avliden norrlännings sörjande anhöriga.
....till Svenska Freds och dess generalsekreterare Ola Mattsson som med anledning av SAAB:s 70 årsjubileum är slaven på triumfvagnen genom att påminna om alla de krig som företagets vapen medverkat i med förödelse och massdöd. Det påpekas också att vapen också sålts till diktaturer och till stater som kränker de mänskliga rättigheterna. Det har ju rått en het diskussion om rondellhundar på sistone med många vackra ord om vikten av yttrandefrihet. Hur ska man då tolka att tidningen Östgöta Correspondenten stoppade två annonser från Svenska Freds, som gratulerade SAAB till 70 år av krig och förödelse? Kan det vara så illa att en tidning, som annars hyllar yttrandefriheten, vägrar införa betalda annonser av rädsla för det ekonomiskt mäktiga militär-industriella komplexet?
....till de otroligt tappra tuff-aktivister som i lördags trots regn i sex timmar skötte Tuffs höstloppis. Allt arbete i Tuff och Radio sker oavönat, men lokalhyra. porto med mera kostar och föreningen har inga offentliga bidrag
.... till lettiskfödda genderforskaren Ditta Rietuma, som uttrycker sig bara alltför vänligt om Radio Tuff och boken ”Förbannad pacifist”. Vi hör henne själv:
”Det är viktigt att se det positiva överallt, men Radio Tuff är positiv kärleksdynamit, både tufft och ljusgivande, vilket är enormt härligt”
Och om Radio Tuffs texter säger Ditta:
”Texterna är så fulla av otroligt härliga och pepprade citat. Språket är roligt, men det viktigaste är att det är fokuserat på de viktiga problemen, vilket är krigspropaganda och business. Och bloggen www.tuffsandin.blogspot.com är bra och dessutom ju lätt tillgänglig för alla”
Ja, i den bloggen finns omkring 400 texter inte bara av Åke Sandin utan också av Hampus Eckerman, Marianne Stieger, Bengt Svensson med flera
målaren Mirikitani, vars barndom förstördes, när han under andra världskriget tillsammans med 110 000 andra amerikaner av japanskt ursprung sattes i amerikanska läger och förlorade sina mänskliga rättigheter.
....till de allt flera kloka människor, som löser sina presentproblem genom att köpa mangogram av Tuff. De finns dela FÖR ATT GRATULERA, dels TILL MINNE AV. Senaste veckan uppvaktades en 80-åring i Fårdala med 80 mangoträd i Indien för 400 kr och samtidigt skickades ett
lika stort mangogram till en just avliden norrlännings sörjande anhöriga.
....till Svenska Freds och dess generalsekreterare Ola Mattsson som med anledning av SAAB:s 70 årsjubileum är slaven på triumfvagnen genom att påminna om alla de krig som företagets vapen medverkat i med förödelse och massdöd. Det påpekas också att vapen också sålts till diktaturer och till stater som kränker de mänskliga rättigheterna. Det har ju rått en het diskussion om rondellhundar på sistone med många vackra ord om vikten av yttrandefrihet. Hur ska man då tolka att tidningen Östgöta Correspondenten stoppade två annonser från Svenska Freds, som gratulerade SAAB till 70 år av krig och förödelse? Kan det vara så illa att en tidning, som annars hyllar yttrandefriheten, vägrar införa betalda annonser av rädsla för det ekonomiskt mäktiga militär-industriella komplexet?
....till de otroligt tappra tuff-aktivister som i lördags trots regn i sex timmar skötte Tuffs höstloppis. Allt arbete i Tuff och Radio sker oavönat, men lokalhyra. porto med mera kostar och föreningen har inga offentliga bidrag
.... till lettiskfödda genderforskaren Ditta Rietuma, som uttrycker sig bara alltför vänligt om Radio Tuff och boken ”Förbannad pacifist”. Vi hör henne själv:
”Det är viktigt att se det positiva överallt, men Radio Tuff är positiv kärleksdynamit, både tufft och ljusgivande, vilket är enormt härligt”
Och om Radio Tuffs texter säger Ditta:
”Texterna är så fulla av otroligt härliga och pepprade citat. Språket är roligt, men det viktigaste är att det är fokuserat på de viktiga problemen, vilket är krigspropaganda och business. Och bloggen www.tuffsandin.blogspot.com är bra och dessutom ju lätt tillgänglig för alla”
Ja, i den bloggen finns omkring 400 texter inte bara av Åke Sandin utan också av Hampus Eckerman, Marianne Stieger, Bengt Svensson med flera
lördag, september 1
ANONYMA FEGISARS GLÅPORD
Redan för 20 år sedan skrev jag i en krönika i fredstidningen Pax:
”En lokalgrupp som år efter år bekämpar militarismen –Gud hjälpe också den svenska!- får göra skäl för sitt namn Tuff. Vi har alltså kallats för vänsterextremister, Moskvalakejer, kommunismens nyttiga idioter, gråsossar, anarkister, borgarsvin, snyftliberaler, CIA-inspirerade och annat smått men inte gott”
Sen dess har det kommit nya spottloskor, vilka är en utväg för folk som saknar sakargument eller som inte tål att höra för dem obehagliga sanningar. Råkar man då säga högt vad också olika extremister brukar framhålla används den gamla korkade metoden ”skuld genom samröre”, under McCarthytiden i USA känd under beteckningen ”guilt by association”.
Men om det ädlaste helgon påstår att två plus två är tjugotvå, medan Fan själv hävdar att det är fyra, är jag benägen att helt hålla med den besvansade och behornade. Obegåvade helgondyrkare kommer då kanske att påstå att jag är satanist.
Det är förbluffande hur många - annars förnuftiga - människor det är som accepterar kollektivskulden, en hörnpelare i alla rasistiska religioner. Denna felsyn brukar jag beskriva så här: ”Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel. Alltså är alla eskimåer skitstövlar och bör behandlas som sådana”.
De som tror på kollektivskulden blir upprörda om man vågar berätta om de krigsförbrytelser som begås också mot människor som har oturen att leva i diktaturer. Men de flesta av dessa är lika oskyldiga som medborgarna i ”goda” länder, ja kanske mer oskyldiga eftersom de har mindre möjligheter att påverka sina regimer.
Att jobba oavlönat med Tyresöradion och Radio Tuff är en förmån som den galopperande marknadsekonomins fundamentalister inte begriper. Man blir helt fri från ekonomiska påtryckningar och kan därför också vara mera frispråkig, mindre opportunistisk. Så det är naturligt att man får mothugg och kritik. Det är jättebra, om invändningarna består av sakargument i stället för etiketter.
Däremot har jag väldigt svårt för den stora mängd som inte sätter ut sina namn. Det vimlar av dem på nätet och många använder en amerikansk signatur, ”Anonymous”. Kanske tror de i sitt fjäsk för supermakten att det låter finare på det viset. Men jag tycker det är fegt, ungefär som klottrarna eller de demonstranter, som maskerar sig trots att de ståtar med att vara självutnämnda demokrater.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1148) 2007-09-02
”En lokalgrupp som år efter år bekämpar militarismen –Gud hjälpe också den svenska!- får göra skäl för sitt namn Tuff. Vi har alltså kallats för vänsterextremister, Moskvalakejer, kommunismens nyttiga idioter, gråsossar, anarkister, borgarsvin, snyftliberaler, CIA-inspirerade och annat smått men inte gott”
Sen dess har det kommit nya spottloskor, vilka är en utväg för folk som saknar sakargument eller som inte tål att höra för dem obehagliga sanningar. Råkar man då säga högt vad också olika extremister brukar framhålla används den gamla korkade metoden ”skuld genom samröre”, under McCarthytiden i USA känd under beteckningen ”guilt by association”.
Men om det ädlaste helgon påstår att två plus två är tjugotvå, medan Fan själv hävdar att det är fyra, är jag benägen att helt hålla med den besvansade och behornade. Obegåvade helgondyrkare kommer då kanske att påstå att jag är satanist.
Det är förbluffande hur många - annars förnuftiga - människor det är som accepterar kollektivskulden, en hörnpelare i alla rasistiska religioner. Denna felsyn brukar jag beskriva så här: ”Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel. Alltså är alla eskimåer skitstövlar och bör behandlas som sådana”.
De som tror på kollektivskulden blir upprörda om man vågar berätta om de krigsförbrytelser som begås också mot människor som har oturen att leva i diktaturer. Men de flesta av dessa är lika oskyldiga som medborgarna i ”goda” länder, ja kanske mer oskyldiga eftersom de har mindre möjligheter att påverka sina regimer.
Att jobba oavlönat med Tyresöradion och Radio Tuff är en förmån som den galopperande marknadsekonomins fundamentalister inte begriper. Man blir helt fri från ekonomiska påtryckningar och kan därför också vara mera frispråkig, mindre opportunistisk. Så det är naturligt att man får mothugg och kritik. Det är jättebra, om invändningarna består av sakargument i stället för etiketter.
Däremot har jag väldigt svårt för den stora mängd som inte sätter ut sina namn. Det vimlar av dem på nätet och många använder en amerikansk signatur, ”Anonymous”. Kanske tror de i sitt fjäsk för supermakten att det låter finare på det viset. Men jag tycker det är fegt, ungefär som klottrarna eller de demonstranter, som maskerar sig trots att de ståtar med att vara självutnämnda demokrater.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1148) 2007-09-02
fredag, augusti 31
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1148) 07-09-02 till....
....till Tuffs Indiengrupp, som förra veckan skickade 300 000 kr för driften av två Tuff-skolor och ett elevhem i Indien och som liksom alla andra i Tuff och Radio Tuff arbetar oavlönat och utan offentliga bidrag. Varenda krona går oavkortat till Indien.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som uttrycker sin glädje över det diskussionscafé om Indien som startar tisdag den 11 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Han välkomnar så hjärtligt aktiva i Tuff att besöka de indiska Tuff-projekten.
....till Kristna Fredsrörelsen, som i sitt nyhetsbrev (27/8) med rubriken ”Vart tar biståndets möjlighet att förebygga väpnat våld vägen?” bland annat skriver:
”Att biståndet kan ge viktiga bidrag till att stödja fredsprocesser i länder i konflikt och efterkrigssituationer är något som lyfts fram av bistånds-ministern och det finns en särskild kategori av sådana länder. Men det finns en enorm outnyttjad potential inom internationellt utvecklingssamarbete för att agera i tidigare skeden, så att konflikter inte behöver bryta ut i våld i första taget. Om detta sägs det mycket lite.”
....till historikern och författaren Åsa Linderborg, som (AB 29/8) vänder sig emot att två bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium fränt kritiserats i pressen för att de vägrat att ta emot en bok om kommunismens brott. Det är regeringen som påbjudit att skolorna skall förses med boken. Linderborg menar, att bibliotekarierna ”i själva verket tar avstånd från indoktrineringsmaterial förklätt till läromedel.” Hon skriver:
”Ansvariga för kampanjen är Forum för levande historia, en myndighet som till sitt uppdrag liknar de propagandacentraler som finns i just de samhällen man varnar för.....Samtidigt som den svenska lärarkåren påtvingas den här typen av oseriös kampanjundervisning gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling – oavsett om regeringen leds av Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. Man drar sig dock för obehaget att riskera minskade anslag för att man profilerat sig i samhällsdebatten på ett olämpligt sätt. Och man är rädd att anklagas för sympatier med Pol Pot. Hellre låta seriösa bibliotekarier och lärare stå där ensamma. ”
....till Svenska Afghanistankommitténs Lena Hjelm-Wallén och Bengt Kristiansson, som nu kräver att avvisningen av afghanska flyktingar skall stoppas. De påpekar att hundratusentals afghanska flyktingar i grannländerna nu tvingas hem och att FN slagit larm om att det leder till en humanitär kris i form av ökad bostadsbrist, arbetslöshet och hemlöshet samt till bristande tillgång på mat, vatten, hälsovård och skola.
....till alla som fyndar vid Tuffs höstloppis på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Coop nu på lördag den 8 september kl 11-15
....till alla som hjälper till vid denna loppis
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som uttrycker sin glädje över det diskussionscafé om Indien som startar tisdag den 11 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Han välkomnar så hjärtligt aktiva i Tuff att besöka de indiska Tuff-projekten.
....till Kristna Fredsrörelsen, som i sitt nyhetsbrev (27/8) med rubriken ”Vart tar biståndets möjlighet att förebygga väpnat våld vägen?” bland annat skriver:
”Att biståndet kan ge viktiga bidrag till att stödja fredsprocesser i länder i konflikt och efterkrigssituationer är något som lyfts fram av bistånds-ministern och det finns en särskild kategori av sådana länder. Men det finns en enorm outnyttjad potential inom internationellt utvecklingssamarbete för att agera i tidigare skeden, så att konflikter inte behöver bryta ut i våld i första taget. Om detta sägs det mycket lite.”
....till historikern och författaren Åsa Linderborg, som (AB 29/8) vänder sig emot att två bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium fränt kritiserats i pressen för att de vägrat att ta emot en bok om kommunismens brott. Det är regeringen som påbjudit att skolorna skall förses med boken. Linderborg menar, att bibliotekarierna ”i själva verket tar avstånd från indoktrineringsmaterial förklätt till läromedel.” Hon skriver:
”Ansvariga för kampanjen är Forum för levande historia, en myndighet som till sitt uppdrag liknar de propagandacentraler som finns i just de samhällen man varnar för.....Samtidigt som den svenska lärarkåren påtvingas den här typen av oseriös kampanjundervisning gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling – oavsett om regeringen leds av Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. Man drar sig dock för obehaget att riskera minskade anslag för att man profilerat sig i samhällsdebatten på ett olämpligt sätt. Och man är rädd att anklagas för sympatier med Pol Pot. Hellre låta seriösa bibliotekarier och lärare stå där ensamma. ”
....till Svenska Afghanistankommitténs Lena Hjelm-Wallén och Bengt Kristiansson, som nu kräver att avvisningen av afghanska flyktingar skall stoppas. De påpekar att hundratusentals afghanska flyktingar i grannländerna nu tvingas hem och att FN slagit larm om att det leder till en humanitär kris i form av ökad bostadsbrist, arbetslöshet och hemlöshet samt till bristande tillgång på mat, vatten, hälsovård och skola.
....till alla som fyndar vid Tuffs höstloppis på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Coop nu på lördag den 8 september kl 11-15
....till alla som hjälper till vid denna loppis
HAMPUS ECKERMAN: Kambodja, feber, båtar, jordbruk.
I Kambodja råder nu en epidemi av den dödliga denghue-febern eller "benkrossarfebern" som den också är känd som. Denghue-myggan är av en sällsynt lömsk typ som är aktiv även dagtid vilket gör myggmedel till shortsen ett måste. 25 000 människor har hittills insjuknat vilket gjort att sjukhusen blivit överfyllda. Majoriteten av de insjuknade är barn och ibland kan man se föräldrar som håller i det dropp som går in i barnets arm - samtidigt som de åker moped.
300 barn har hittills dött i år som resultat av denghue-smittan. Symptomatiskt för Kambodja är att 90% av dessa inte dött direkt av sjukdomen utom som resultat av medicinsk felbehandling. Sjuka kambodjaner vänder sig i första hand till lokala vise män som lurar på dem naturläkemedel som med tur är harmlösa, med otur direkt giftiga. När dessa inte hjälper går de till den lokale apotekaren som ger dem felförvarade mediciner tillverkade för andra ändamål. Har de ännu inte dött går de till ett sjukhus där de, om inte läkaren mutat till sig sitt diplom, kan få rätt behandling. För rika kambodjaner och västerlänningar finns givetvis alternativ - rädda om sina liv åker de till Thailand.
* * *
Från Siem Reap, vid Angkors tempelstäder, kan man åka till staden Battambang med hjälp av vad kambodjanerna optimistiskt kallar för "speedboat" - snabb-båt. Färden skulle ta endast tre timmar, fick vi förklarat, och skulle ta oss genom Kambodjas mest idylliska områden, sjöar och kanaler, byar byggda på pelare eller direkt på båtar. Vad man inte talade om för oss var att man använde sig av kambodjanska jättetimmar, av vilka det går två på en vanlig standardtimme.
"Speedbåten" var av den typ som amerikansk militär skulle kallat för IFD - Improvised Floating Device - Improviserat Flytetyg på svenska. Som tidigare nämnt var namnet "speedboat" lätt optimistiskt, men det gjorde inte så mycket eftersom vi då endast behövde stanna en gång då båten höll på att välta och under resten av resan kunde vi njuta av de olika perspektiv man fick då båten lutade kraftigt åt höger eller vänster.
* * *
För inte länge sen rådde en debatt i svenska tidningar om Jan Myrdal och tre andra svenskar som åkte till Kambodja 1978 under de värsta Pol Pot-utrensningarna. Myrdal och sällskap anklagades för att vara blinda, naiva och aningslösa i sina beskrivningar av Kampuchea, som landet då hette. Jan Myrdal fick dock sista ordet när han sa att "hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen".
Vad många har glömt idag är att den regim som Pol Pot ersatte också var skyldig till enorma grymheter - där Pol Pot drev en miljon stadsbor på flykten till landet hade den USA-styrda Lon Nol-regimen drivit en miljon bönder på flykt till städerna. Outbildade bönder har dock aldrig värderats lika högt som välutbildad överklass i städerna, i alla fall inte i svenska morgontidningar.
När jag blev skjutsad runt Battambang, Kambodjas jordbrukshuvudstad, berättade min motoförare om sin familjs liv, som hämtat ur svenskt 1800-tal. Vid fyra-tiden på morgonen gick man upp för att mata djur och börja risskörden. En tunn rissoppa var enda frukost. Med undantag för lunch arbetade man fram till tvåtiden då värmen blev olidlig. Arbetet tog dock fart igen efter två timmar och fortsatte till sex eller sju på kvällen.
Barnen gick halvtid i skolan - om man hade råd - annars arbetade också de på fälten. Pengar fanns inte att spara och en sjukdom blev katastrof för familjen. Då pappan blev sjuk tvingades de sälja stora delar av sin mark för att sedan hyra tillbaks den - vilket gjorde familjen ännu fattigare. "Det är inte underligt att Pol Pot kunde komma till makten”, avslutade motoföraren med. I nordöstra Kambodjas jordbruksbygder finns det fortfarande de som stödjer honom.
----------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff nr 1148 2007-09-02
300 barn har hittills dött i år som resultat av denghue-smittan. Symptomatiskt för Kambodja är att 90% av dessa inte dött direkt av sjukdomen utom som resultat av medicinsk felbehandling. Sjuka kambodjaner vänder sig i första hand till lokala vise män som lurar på dem naturläkemedel som med tur är harmlösa, med otur direkt giftiga. När dessa inte hjälper går de till den lokale apotekaren som ger dem felförvarade mediciner tillverkade för andra ändamål. Har de ännu inte dött går de till ett sjukhus där de, om inte läkaren mutat till sig sitt diplom, kan få rätt behandling. För rika kambodjaner och västerlänningar finns givetvis alternativ - rädda om sina liv åker de till Thailand.
* * *
Från Siem Reap, vid Angkors tempelstäder, kan man åka till staden Battambang med hjälp av vad kambodjanerna optimistiskt kallar för "speedboat" - snabb-båt. Färden skulle ta endast tre timmar, fick vi förklarat, och skulle ta oss genom Kambodjas mest idylliska områden, sjöar och kanaler, byar byggda på pelare eller direkt på båtar. Vad man inte talade om för oss var att man använde sig av kambodjanska jättetimmar, av vilka det går två på en vanlig standardtimme.
"Speedbåten" var av den typ som amerikansk militär skulle kallat för IFD - Improvised Floating Device - Improviserat Flytetyg på svenska. Som tidigare nämnt var namnet "speedboat" lätt optimistiskt, men det gjorde inte så mycket eftersom vi då endast behövde stanna en gång då båten höll på att välta och under resten av resan kunde vi njuta av de olika perspektiv man fick då båten lutade kraftigt åt höger eller vänster.
* * *
För inte länge sen rådde en debatt i svenska tidningar om Jan Myrdal och tre andra svenskar som åkte till Kambodja 1978 under de värsta Pol Pot-utrensningarna. Myrdal och sällskap anklagades för att vara blinda, naiva och aningslösa i sina beskrivningar av Kampuchea, som landet då hette. Jan Myrdal fick dock sista ordet när han sa att "hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen".
Vad många har glömt idag är att den regim som Pol Pot ersatte också var skyldig till enorma grymheter - där Pol Pot drev en miljon stadsbor på flykten till landet hade den USA-styrda Lon Nol-regimen drivit en miljon bönder på flykt till städerna. Outbildade bönder har dock aldrig värderats lika högt som välutbildad överklass i städerna, i alla fall inte i svenska morgontidningar.
När jag blev skjutsad runt Battambang, Kambodjas jordbrukshuvudstad, berättade min motoförare om sin familjs liv, som hämtat ur svenskt 1800-tal. Vid fyra-tiden på morgonen gick man upp för att mata djur och börja risskörden. En tunn rissoppa var enda frukost. Med undantag för lunch arbetade man fram till tvåtiden då värmen blev olidlig. Arbetet tog dock fart igen efter två timmar och fortsatte till sex eller sju på kvällen.
Barnen gick halvtid i skolan - om man hade råd - annars arbetade också de på fälten. Pengar fanns inte att spara och en sjukdom blev katastrof för familjen. Då pappan blev sjuk tvingades de sälja stora delar av sin mark för att sedan hyra tillbaks den - vilket gjorde familjen ännu fattigare. "Det är inte underligt att Pol Pot kunde komma till makten”, avslutade motoföraren med. I nordöstra Kambodjas jordbruksbygder finns det fortfarande de som stödjer honom.
----------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff nr 1148 2007-09-02
fredag, augusti 24
KARL STAAFF OCH KUNGENS VÄDJAN OM FRED
Vem vet något om Karl Staaff? För länge sen, på universitetet, visste jag en hel del om honom, för jag skrev då några historie- och statskunskapsuppsatser om Sverige före första världskriget.
Staaff var statsminister 1905-06 och 1911-14. Och han var den liberale ledaren. När jag påpekat att han är en av mina politiska idoler har vänner vänsterut rynkat på näsan. Kanske har man i den borgerliga alliansens tid glömt, att liberalerna för 100 år sedan räknades till vänstern, stödda av den framväxande socialdemokratin.
Staaffs liberala regering hade skrinlagt planer på att finansiera kostsamma pansarbåtar för att i stället få pengar till sociala reformer, som skulle göra livet mindre odrägligt för dåtidens många fattiga svenskar. Därmed utmanade folkmakten en mäktig treenighet: herremakt, kungamakt och militärmakt. 1912 spreds Sven Hedins rysshatiska bok ”Ett varningsord” i en miljon exemplar. Bland andra var många av Sveriges präster bokens kolportörer, drottning Victoria dess beskyddarinna.
Vintern 1914 brände det till. Då hade det militär-industriella komplexet mobiliserat tiotusentals bönder i ett ”Bondetåg” till Stockholm. Där uppvaktade de på Borggården kungen och krävde militär upprustning. Kungen höll ett tal till dem, delvis skrivet av Sven Hedin. Han tog avstånd från sin egen regering, ett brott mot den nya svenska parlamentarismen.
”Borggårdskrisen” ledde till den liberala regeringens avgång. Sedan utsattes Karl Staaff för en otäck förtalskampanj, som till och med innehöll beskyllningar om spioneri –för Ryssland förstås. Professor Mittag-Leffler tillhörde de mest infama och i Östermalms fina salonger fimpade herrarna sina cigarrer i askkoppar, som hade den hatade statsministerns bild i botten. Karl Staaff levde bara ett år efter sin avgång och ibland undrar jag om han kanske rentav blev en martyr för demokrati, parlamentarism och antimilitarism.
Kung Gustav V har nyligen varit i fokus för en debatt i DN mellan två historieprofessorer. Den ene, Gunnar Richardson, är upprörd över att kungen hösten 1940 skrev brev till Hitler och den brittiske kungen George VI och erbjöd sig befrämja fred mellan Tyskland och England. Den andre professorn, Gunnar Åselius, tycker att detta är att göra världskriget till ett Hollywooddrama mellan onda och goda.
Det verkligt onda var ju att så där en 40 miljoner människor grymt dödades i kriget efter 1940, plus minst lika många indirekta dödsoffer för kriget. Hade dessa enorma massmord verkligen hänt, om Tyskland och England slutit fred redan 1940? Man kan aldrig veta, men tänk om det hade räddat livet på bland andra många miljoner ryssar, polacker, tyskar, jugoslaver, judar, japaner och på de tre miljoner bengaler som 1943 svalt ihjäl på grund av sina brittiska kolonialherrars krig. Får jag fortsätta att önsketänka kanske segermakterna inte hade, som de faktiskt gjorde efter kriget, farit fram som fascisters likar lite varstans i världen.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
Staaff var statsminister 1905-06 och 1911-14. Och han var den liberale ledaren. När jag påpekat att han är en av mina politiska idoler har vänner vänsterut rynkat på näsan. Kanske har man i den borgerliga alliansens tid glömt, att liberalerna för 100 år sedan räknades till vänstern, stödda av den framväxande socialdemokratin.
Staaffs liberala regering hade skrinlagt planer på att finansiera kostsamma pansarbåtar för att i stället få pengar till sociala reformer, som skulle göra livet mindre odrägligt för dåtidens många fattiga svenskar. Därmed utmanade folkmakten en mäktig treenighet: herremakt, kungamakt och militärmakt. 1912 spreds Sven Hedins rysshatiska bok ”Ett varningsord” i en miljon exemplar. Bland andra var många av Sveriges präster bokens kolportörer, drottning Victoria dess beskyddarinna.
Vintern 1914 brände det till. Då hade det militär-industriella komplexet mobiliserat tiotusentals bönder i ett ”Bondetåg” till Stockholm. Där uppvaktade de på Borggården kungen och krävde militär upprustning. Kungen höll ett tal till dem, delvis skrivet av Sven Hedin. Han tog avstånd från sin egen regering, ett brott mot den nya svenska parlamentarismen.
”Borggårdskrisen” ledde till den liberala regeringens avgång. Sedan utsattes Karl Staaff för en otäck förtalskampanj, som till och med innehöll beskyllningar om spioneri –för Ryssland förstås. Professor Mittag-Leffler tillhörde de mest infama och i Östermalms fina salonger fimpade herrarna sina cigarrer i askkoppar, som hade den hatade statsministerns bild i botten. Karl Staaff levde bara ett år efter sin avgång och ibland undrar jag om han kanske rentav blev en martyr för demokrati, parlamentarism och antimilitarism.
Kung Gustav V har nyligen varit i fokus för en debatt i DN mellan två historieprofessorer. Den ene, Gunnar Richardson, är upprörd över att kungen hösten 1940 skrev brev till Hitler och den brittiske kungen George VI och erbjöd sig befrämja fred mellan Tyskland och England. Den andre professorn, Gunnar Åselius, tycker att detta är att göra världskriget till ett Hollywooddrama mellan onda och goda.
Det verkligt onda var ju att så där en 40 miljoner människor grymt dödades i kriget efter 1940, plus minst lika många indirekta dödsoffer för kriget. Hade dessa enorma massmord verkligen hänt, om Tyskland och England slutit fred redan 1940? Man kan aldrig veta, men tänk om det hade räddat livet på bland andra många miljoner ryssar, polacker, tyskar, jugoslaver, judar, japaner och på de tre miljoner bengaler som 1943 svalt ihjäl på grund av sina brittiska kolonialherrars krig. Får jag fortsätta att önsketänka kanske segermakterna inte hade, som de faktiskt gjorde efter kriget, farit fram som fascisters likar lite varstans i världen.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1147) 07-08-26 till....
....till Dagens Nyheters politiske krönikör Henrik Brors som (20/8) skriver nder rubriken ”Mäktig lobbygrupp sommarens vinnare”. Han tycker att
det är märkligt att det ”bara var Miljöpartiet som stod upp till försvar för den moderate finansministern Anders Borg och för den politik som alla partier varit överens om”. Det handlar om protesterna mot Borgs förslag att
militärkostnaderna bör minskas med 3-4 miljarder kr. På tal om politikers tidigare tal om behovet av att nedrusta påminner Henrik Brors om ett märkligt faktum:
”Men i statsbudgeten har det ändå år efter år stått att försvaret kostar 40 miljarder kronor. I den parlamentariska försvarsberedningen, där samtliga riksdagspartier var med, har man därför kritiserat Försvarshögkvarteret i hårda ordalag om hur försvarsomläggningen hanterats. De exceptionellt höga kostnaderna för försvarsmateriel, med Jas-plan och svenskutvecklade vapen, har särskilt pekats ut. Medan till exempel 15 procent av Italiens försvarsbudget och 33 procent av USA:s går till försvarsmateriel, är motsvarande siffra för Sverige hela 44 procent”
Brors citerar president Dwight D Eisenhowers varning för det militär-industriella komplexet
....till Aftonbladets Monica Gunne som (23/8), som förklarar det drygt fyraåriga eländet i Irak med att president Bush inte hade någon plan B efter att i mars 2003 ha angripit Irak. Det är alltför lätt att starta krig men alla som försökt resultatvärdera krig vet hur svårt det är att avsluta dem och att uppnå krigsmålen. Gunne ger många exempel på olika former av våld, som tvingat miljoner irakier att fly. Och hon skriver:
”Människorättsorganisationer rapporterar att kvinnor har svårare att få jobb Att änkor tvingas att prostituera sig och att unga kvinnor försvinner spårlöst, kanske till människohandel. Att föräldrar säljer sina döttrar till bordeller. Att ”hedersmorden” ökar. Doktor Quaiss Hassan på det centrala bårhuset i Bagdad berättar i ”Kvinnornas svarta bok”, att de flesta flickorna på bårhuset har hamnat där för att de blivit mördade av en släkting. Och de flickorna är lätta att känna igen. De är ofta nakna, knivskurna över bröst och mage.”
Monica Gunne uppger att dessa ”hedersmördade” (vilket fånigt ord för det finns ingen minsta heder i att mörda någon, allra minst sina unga släktingar) ofta kidnappats, blivit våldtagna och därför sedan mördats av sina närmaste. Den ena handen brukar vara avhuggen på dessa arma flickor. Och hon sammanfattar med att citera en irakisk läkare:
”Familjens vanära är större än flickans plågor.”
....till miljö- och idéhistorikern professor Sverker Sörlin, som (DN 20/8) påminner om den amerikanske biologiprofessorn och miljöaktivisten Barry Commoner, som redan på 1950-talet varnade för spridningen av radioaktivitet vid de ständiga kärnvapenproven. Sörlin sammanfattar Commoners åsikter:
”Skall man klara miljöns utmaningar måste man få ekonomi och teknik att fungera tillsammans, och man måste se till att lösningarna intemissgynnar de fattigaste. Tvärtom, det handlar om att förvandla överlevnadsfrågor till rättvisefrågor”
....till historikern och författaren Åsa Linderborg som (AB 21/8) skriver om Venezuelas märklige vänsterpresident Hugo Cháves, som nu bland annat säljer billig bensin till London för att stadens fattiga inte ska behöva betala så mycket för kollektivtrafiken. Han brukar av västliga medier brännmärkas som ”diktator”, men ingen kan förneka att han fått en överväldigande majoritet av rösterna i flera till synes schyssta val. Linderborg tar upp ett exempel som brukar anföras för att avfärda honom som diktator, det att han vägrat en privat TV-kanal förnyat sändningstillstånd. Men hon påpekar att denna kanal 2002 var inblandad i en misslyckad statskupp. Och hon skriver:
”Retoriken brukar göra gällande att det inte finns några fria edier i Venezuela. I själva verket är samtliga tv-kanaler där privata - och de hatar presidenten - utom en försvinnande liten statlig kanal, där Chávez showar i ett dödligt tråkigt program med tittarsiffror som inte motsvarar den uppskattning han annars åtnjuter.”
....till den indiska tidningen The Hindus Vladimir Radjuchin, som (30/7) tycker att väst återvänder till sina gamla kallakrigsmetoder gentemot Ryssland. Han menar att det är USA som militärt är mest aggressivt men att Ryssland ändå är en större fara för väst än Sovjetunionen var. Det är annat som nu oroar väst påpekar Radjuchin:
”Ryssland har avsagt sig den kommunistiska ideologin, bygger en marknadsekonomi, har öppnat sig för utländska aktieägare och strävar efter att integreras med resten av världen. Men det är detta som gör landet
så farligt i de västliga hökarnas ögon.”
(Källa: Stefan Lindgrens Ryska Posten)
det är märkligt att det ”bara var Miljöpartiet som stod upp till försvar för den moderate finansministern Anders Borg och för den politik som alla partier varit överens om”. Det handlar om protesterna mot Borgs förslag att
militärkostnaderna bör minskas med 3-4 miljarder kr. På tal om politikers tidigare tal om behovet av att nedrusta påminner Henrik Brors om ett märkligt faktum:
”Men i statsbudgeten har det ändå år efter år stått att försvaret kostar 40 miljarder kronor. I den parlamentariska försvarsberedningen, där samtliga riksdagspartier var med, har man därför kritiserat Försvarshögkvarteret i hårda ordalag om hur försvarsomläggningen hanterats. De exceptionellt höga kostnaderna för försvarsmateriel, med Jas-plan och svenskutvecklade vapen, har särskilt pekats ut. Medan till exempel 15 procent av Italiens försvarsbudget och 33 procent av USA:s går till försvarsmateriel, är motsvarande siffra för Sverige hela 44 procent”
Brors citerar president Dwight D Eisenhowers varning för det militär-industriella komplexet
....till Aftonbladets Monica Gunne som (23/8), som förklarar det drygt fyraåriga eländet i Irak med att president Bush inte hade någon plan B efter att i mars 2003 ha angripit Irak. Det är alltför lätt att starta krig men alla som försökt resultatvärdera krig vet hur svårt det är att avsluta dem och att uppnå krigsmålen. Gunne ger många exempel på olika former av våld, som tvingat miljoner irakier att fly. Och hon skriver:
”Människorättsorganisationer rapporterar att kvinnor har svårare att få jobb Att änkor tvingas att prostituera sig och att unga kvinnor försvinner spårlöst, kanske till människohandel. Att föräldrar säljer sina döttrar till bordeller. Att ”hedersmorden” ökar. Doktor Quaiss Hassan på det centrala bårhuset i Bagdad berättar i ”Kvinnornas svarta bok”, att de flesta flickorna på bårhuset har hamnat där för att de blivit mördade av en släkting. Och de flickorna är lätta att känna igen. De är ofta nakna, knivskurna över bröst och mage.”
Monica Gunne uppger att dessa ”hedersmördade” (vilket fånigt ord för det finns ingen minsta heder i att mörda någon, allra minst sina unga släktingar) ofta kidnappats, blivit våldtagna och därför sedan mördats av sina närmaste. Den ena handen brukar vara avhuggen på dessa arma flickor. Och hon sammanfattar med att citera en irakisk läkare:
”Familjens vanära är större än flickans plågor.”
....till miljö- och idéhistorikern professor Sverker Sörlin, som (DN 20/8) påminner om den amerikanske biologiprofessorn och miljöaktivisten Barry Commoner, som redan på 1950-talet varnade för spridningen av radioaktivitet vid de ständiga kärnvapenproven. Sörlin sammanfattar Commoners åsikter:
”Skall man klara miljöns utmaningar måste man få ekonomi och teknik att fungera tillsammans, och man måste se till att lösningarna intemissgynnar de fattigaste. Tvärtom, det handlar om att förvandla överlevnadsfrågor till rättvisefrågor”
....till historikern och författaren Åsa Linderborg som (AB 21/8) skriver om Venezuelas märklige vänsterpresident Hugo Cháves, som nu bland annat säljer billig bensin till London för att stadens fattiga inte ska behöva betala så mycket för kollektivtrafiken. Han brukar av västliga medier brännmärkas som ”diktator”, men ingen kan förneka att han fått en överväldigande majoritet av rösterna i flera till synes schyssta val. Linderborg tar upp ett exempel som brukar anföras för att avfärda honom som diktator, det att han vägrat en privat TV-kanal förnyat sändningstillstånd. Men hon påpekar att denna kanal 2002 var inblandad i en misslyckad statskupp. Och hon skriver:
”Retoriken brukar göra gällande att det inte finns några fria edier i Venezuela. I själva verket är samtliga tv-kanaler där privata - och de hatar presidenten - utom en försvinnande liten statlig kanal, där Chávez showar i ett dödligt tråkigt program med tittarsiffror som inte motsvarar den uppskattning han annars åtnjuter.”
....till den indiska tidningen The Hindus Vladimir Radjuchin, som (30/7) tycker att väst återvänder till sina gamla kallakrigsmetoder gentemot Ryssland. Han menar att det är USA som militärt är mest aggressivt men att Ryssland ändå är en större fara för väst än Sovjetunionen var. Det är annat som nu oroar väst påpekar Radjuchin:
”Ryssland har avsagt sig den kommunistiska ideologin, bygger en marknadsekonomi, har öppnat sig för utländska aktieägare och strävar efter att integreras med resten av världen. Men det är detta som gör landet
så farligt i de västliga hökarnas ögon.”
(Källa: Stefan Lindgrens Ryska Posten)
HAMPUS ECKERMAN: Kambodja, fattigdom, Angkor Wat, landminor.
I Kambodja ligger medelinkomsten på 2 dollar om dagen, vilket skulle placera landet ovanför fattigdomsstrecket. Tyvärr är fattigdomsstrecket en artificiell, icke inflationskorrigerad gräns, mest använd av olika pappersliberala knäppgökar som vill påstå att fattigdomen minskar även där den inte gör det. Dessutom är medelinkomsten för den vanlige medborgaren långt lägre, eftersom den korrumperade eliten kan tjäna 10 000-tusentals dollar i månaden.
Halva Kambodjas statsbudget består av utländska biståndspengar vilka glatt tas emot som personliga gåvor av olika myndighetspersoner eller spenderas på märkligheter som den australiensiska laxtrappan, byggd i ett land utan lax. Fattiga bönder, 85% av befolkningen bor på landsbygden, måste själva bekosta delar av skolorna och kan inte köpa diplomen som de rika. Ofta samlar en hel storfamilj för att en person ska kunna lära sig engelska.
Engelska är viktigt, eftersom det ger tillgång till den växande turistindustrin. Tyvärr gör Kambodjas laglöshet att vissa mindre trevliga delar av turismen också kommer fram. I huvudstaden Phnom Penh blir man ständigt erbjuden att åka till skjutbanor startade av korrumperade militärer som vill ha en sidoinkomst. På en del av dem kan man skjuta på levande djur - en australiensisk tidning hävdade att 200 dollar gav tillgång till en ko och ett granatgevär.
Handeln med barn är också stor. En tredjedel av Kambodjas barn är undernärda och desperata föräldrar säljer dem till adoption och barnprostitution. Det senare har nu uppmärksammats och varningsskyltar, tidningsannonser och tipslinjer har upprättats både för kambodjaner och turister. I ett land där man kan köpa sig fri från mord är dock rättvisan lätt att undgå.
* * *
Angkor Wat och de kringliggande tempelstäderna är Kambodjas stora turistindustri och det märks. De mäktiga ruinerna besöks dagligen av tusentals besökare och myndigheterna står nu inför valet att uppföra avspärrningar eller se templen nötas ut under stampande fötter och klåfingriga händer.
I studiesyfte bestämde jag och min bror, som åker med mig i Kambodja, oss för att skaffa lite extra information om ruinerna. Vi köpte därför den upplysande amerikanska filmen "Tomb Raider" och ägnade sedan 1 1/2 timme till att se hur fotomodellen Angelina Jolie bekämpade onda demoner och lömska hemliga organisationer samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att rasera de tusenåriga ruinerna. Själv var jag mest imponerad över hur hon använde helikopter för att slippa betala biljett och hur hon lyckades undvika de japanska chartergrupperna.
Inne på det gigantiska tempelområdet som utgör Angkors tempelstäder finns något långt viktigare - landminemuseet. Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstört över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivande cancersjukhus.
Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.
-----------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-08-26
Halva Kambodjas statsbudget består av utländska biståndspengar vilka glatt tas emot som personliga gåvor av olika myndighetspersoner eller spenderas på märkligheter som den australiensiska laxtrappan, byggd i ett land utan lax. Fattiga bönder, 85% av befolkningen bor på landsbygden, måste själva bekosta delar av skolorna och kan inte köpa diplomen som de rika. Ofta samlar en hel storfamilj för att en person ska kunna lära sig engelska.
Engelska är viktigt, eftersom det ger tillgång till den växande turistindustrin. Tyvärr gör Kambodjas laglöshet att vissa mindre trevliga delar av turismen också kommer fram. I huvudstaden Phnom Penh blir man ständigt erbjuden att åka till skjutbanor startade av korrumperade militärer som vill ha en sidoinkomst. På en del av dem kan man skjuta på levande djur - en australiensisk tidning hävdade att 200 dollar gav tillgång till en ko och ett granatgevär.
Handeln med barn är också stor. En tredjedel av Kambodjas barn är undernärda och desperata föräldrar säljer dem till adoption och barnprostitution. Det senare har nu uppmärksammats och varningsskyltar, tidningsannonser och tipslinjer har upprättats både för kambodjaner och turister. I ett land där man kan köpa sig fri från mord är dock rättvisan lätt att undgå.
* * *
Angkor Wat och de kringliggande tempelstäderna är Kambodjas stora turistindustri och det märks. De mäktiga ruinerna besöks dagligen av tusentals besökare och myndigheterna står nu inför valet att uppföra avspärrningar eller se templen nötas ut under stampande fötter och klåfingriga händer.
I studiesyfte bestämde jag och min bror, som åker med mig i Kambodja, oss för att skaffa lite extra information om ruinerna. Vi köpte därför den upplysande amerikanska filmen "Tomb Raider" och ägnade sedan 1 1/2 timme till att se hur fotomodellen Angelina Jolie bekämpade onda demoner och lömska hemliga organisationer samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att rasera de tusenåriga ruinerna. Själv var jag mest imponerad över hur hon använde helikopter för att slippa betala biljett och hur hon lyckades undvika de japanska chartergrupperna.
Inne på det gigantiska tempelområdet som utgör Angkors tempelstäder finns något långt viktigare - landminemuseet. Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstört över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivande cancersjukhus.
Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.
-----------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-08-26
MARIANNE STIEGER: Festivalen, underjordsmonster, Zarah L.
Kära lyssnare,
Malmö är fantastiskt. Inte nog med att hela staden har gått i ett enda festivalrus av samba, salsa och tango och matoset ligger tjockt över hela staden, utan Zlatan har dykt upp igen, ja, ni vet fotbollsspelaren Ibrahimovic. Nu har han ju inte dykt upp i Malmö utan i Göteborg. Men min dagliga tidning har varit full av bilder och beskrivningar av hans fantastiska fotbollsinsats. Flera lyssnare i Tyresö har frågat efter Zlatan, och jag har förgäves letat efter honom i tidningen i flera veckor, men nu vet vi att han finns. Och segern i Göteborg, som naturligtvis har varit Zlatans helt och hållet, har förgyllt festivalen även om segern inte ägde rum i Malmö. Men som ni vet, så är vi inte småaktiga här i Skåne.
Lite småaktigt tycker jag att Tyresö borde ta sig en funderare på kommunens undermåliga lekplatser. I samband med festivalen invigdes här i Malmö en ny, helt fantastisk lekplats, alldeles i närheten av stadens fina bibliotek. Två små, mig närstående unga damer har fått mig att inse betydelsen av dessa vattenhål för småttingar. Säg, varför satsar inte Tyresö på fler och roligare lekplatser? Den politiker som jobbar för en fin lekplats i Tyresö får min röst i nästa val. Skicka ner några kommunalpolitiker hit, så skall jag guida dem runt på stadens smultronställen för våra minsta! Tänk på att de är blivande väljare!
Medan vackra damer och annat festfolk har dansat och smort kråset i festivalvimlet på Malmös gator, har två underjordiska damer vräkt i sig, inte mat utan kalkberg och lera. Dessa båda damer, Anna och Katrin, får väl närmast liknas vid underjordiska monster. Åtminstone Anna har farit fram som ett jehu i underjorden med en tanduppsättning av enorma dimensioner och med en hastighet av 30 meter per dygn, medan Katrin har sölat och inte riktigt hunnit med det hon ska. Men hon äter och vräker sig fram så gott hon kan, och med lite god vilja når hon också snart sitt mål. I veckan hade Anna tagit sig fram till en punkt strax invid Triangeln, den blivande tunnelstationen mitt i Malmö. Jag talar om de båda bergborrarna som arbetar sig fram i Citytunneln, denna gigantiska byggnation som vänder upp och ner på hela staden. Stora delar av Malmö är ett enda kaos, men kom igen år 2011 när allt är klart! Då ståtar även vi med en variant av tunnelbana. Och vår tunnel för oss ut i världen, ända till Köpenhamn.
2011 låter långt fram i tiden, men åren går fort. Jag tycker det var i går, när jag en höstkväll 1989 var på Stadsteatern här i Malmö. Jag gick in på teatern klockan 19.oo utan att ana att en historisk händelse var på gång, och när jag kom ut igen klockan 23.oo så hade den ägt rum. Muren i Berlin hade fallit! So it goes! som den amerikanske författaren Vonnegut sade i sin roman "Slakthus fem". Inte visste jag då att det precis 40 år tidigare hade ägt rum en annan historik händelse på Malmö stadsteater. Zarah Leander, den legendariska sångerskan, hade tagits till nåder igen efter att hon i ställföreträdande syfte för alla andra som hade kollaborerat med Hitlertyskland, hade ställts i skamvrån av det svenska folket. Nu 1949 fick hon äntligen uppträda inför en entusiastisk publik igen. Den här veckan firades hennes hundraåriga födelsedag på just denna Stadsteater.
Varför berättar jag då detta för er? Jo, det berättas om Zarah Leander att hon, när hon väl mötte Adolf Hitler, inte visste vad hon skulle säga till denne diktator. Efter lång och pinsam tystnad frågade hon: "Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?" Med tanke på att Radio Tuffs chefredaktör grundade föreningen RFOS, Riksföreningen För Ofrivilliga Skinnskallar, och fortfarande är dess president, säger jag: "Herr chefredaktör, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?"
Må så gott och tag väl hand om er i Tyresö säger
Marianne Stalbohm-Stieger från Limhamn i Malmö
-------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
Malmö är fantastiskt. Inte nog med att hela staden har gått i ett enda festivalrus av samba, salsa och tango och matoset ligger tjockt över hela staden, utan Zlatan har dykt upp igen, ja, ni vet fotbollsspelaren Ibrahimovic. Nu har han ju inte dykt upp i Malmö utan i Göteborg. Men min dagliga tidning har varit full av bilder och beskrivningar av hans fantastiska fotbollsinsats. Flera lyssnare i Tyresö har frågat efter Zlatan, och jag har förgäves letat efter honom i tidningen i flera veckor, men nu vet vi att han finns. Och segern i Göteborg, som naturligtvis har varit Zlatans helt och hållet, har förgyllt festivalen även om segern inte ägde rum i Malmö. Men som ni vet, så är vi inte småaktiga här i Skåne.
Lite småaktigt tycker jag att Tyresö borde ta sig en funderare på kommunens undermåliga lekplatser. I samband med festivalen invigdes här i Malmö en ny, helt fantastisk lekplats, alldeles i närheten av stadens fina bibliotek. Två små, mig närstående unga damer har fått mig att inse betydelsen av dessa vattenhål för småttingar. Säg, varför satsar inte Tyresö på fler och roligare lekplatser? Den politiker som jobbar för en fin lekplats i Tyresö får min röst i nästa val. Skicka ner några kommunalpolitiker hit, så skall jag guida dem runt på stadens smultronställen för våra minsta! Tänk på att de är blivande väljare!
Medan vackra damer och annat festfolk har dansat och smort kråset i festivalvimlet på Malmös gator, har två underjordiska damer vräkt i sig, inte mat utan kalkberg och lera. Dessa båda damer, Anna och Katrin, får väl närmast liknas vid underjordiska monster. Åtminstone Anna har farit fram som ett jehu i underjorden med en tanduppsättning av enorma dimensioner och med en hastighet av 30 meter per dygn, medan Katrin har sölat och inte riktigt hunnit med det hon ska. Men hon äter och vräker sig fram så gott hon kan, och med lite god vilja når hon också snart sitt mål. I veckan hade Anna tagit sig fram till en punkt strax invid Triangeln, den blivande tunnelstationen mitt i Malmö. Jag talar om de båda bergborrarna som arbetar sig fram i Citytunneln, denna gigantiska byggnation som vänder upp och ner på hela staden. Stora delar av Malmö är ett enda kaos, men kom igen år 2011 när allt är klart! Då ståtar även vi med en variant av tunnelbana. Och vår tunnel för oss ut i världen, ända till Köpenhamn.
2011 låter långt fram i tiden, men åren går fort. Jag tycker det var i går, när jag en höstkväll 1989 var på Stadsteatern här i Malmö. Jag gick in på teatern klockan 19.oo utan att ana att en historisk händelse var på gång, och när jag kom ut igen klockan 23.oo så hade den ägt rum. Muren i Berlin hade fallit! So it goes! som den amerikanske författaren Vonnegut sade i sin roman "Slakthus fem". Inte visste jag då att det precis 40 år tidigare hade ägt rum en annan historik händelse på Malmö stadsteater. Zarah Leander, den legendariska sångerskan, hade tagits till nåder igen efter att hon i ställföreträdande syfte för alla andra som hade kollaborerat med Hitlertyskland, hade ställts i skamvrån av det svenska folket. Nu 1949 fick hon äntligen uppträda inför en entusiastisk publik igen. Den här veckan firades hennes hundraåriga födelsedag på just denna Stadsteater.
Varför berättar jag då detta för er? Jo, det berättas om Zarah Leander att hon, när hon väl mötte Adolf Hitler, inte visste vad hon skulle säga till denne diktator. Efter lång och pinsam tystnad frågade hon: "Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?" Med tanke på att Radio Tuffs chefredaktör grundade föreningen RFOS, Riksföreningen För Ofrivilliga Skinnskallar, och fortfarande är dess president, säger jag: "Herr chefredaktör, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?"
Må så gott och tag väl hand om er i Tyresö säger
Marianne Stalbohm-Stieger från Limhamn i Malmö
-------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1147) 2007-08-26
fredag, augusti 17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1146) 07-08-19 till....
....till minnet av Per Anders Fogelström, som onsdag den 22 augusti skulle ha fyllt 90 år. Sällskapet Per Anders Fogelströms vänner ordnar den dagen sex vandringar i Stockholm. Därefter samling för en minnesstund på Katarina kyrkogård vid halvniotiden på kvällen. Mera om Fogelström som fredsaktivist om en stund i veckans Radio Tuff
....till kommande Tuff-arrangemang: På tisdag den 21 augusti utskick till medlemmarna av kalendarium och Tuff-bladet. Diskussionscaféet Filosofika samtalar om Afghanistan torsdag den 30 augusti kl 19 i Tuff-lokalen 80. Och lördag den 8 september har Tuff sitt stora höstloppis på Domusängen nedanför rulltrappan i Tyresö Centrum.
....till indiern Ramachandra Guha som i The Guardian (14/8) skriver under rubriken “A Father Betrayed”. Han menar att Gandhi är förrådd eftersom man inte följer Gandhis råd att satsa på byarna och de fattiga. Inte heller iakttas i dag hans religiösa tolerans. Gandhi hävdade att ingen religion hade monopol på sanningen. Och hans icke-våldsbudskap har svårt att vinna gehör i ett militariserat Indien som till och med har kärnvapen
....till professor Gunnar Åselius, som på DN-Debatt (5/8) skriver under rubriken “Oseriöst göra världskriget till ett Hollywood-drama”. Han menar att professor Gunnar Rickardson reducerar historiens komplexitet till en kamp mellan ont och gott och avslutar sin artikel:
”Andra världskriget förtjänar en seriösare analys än som ett europeiskt mästerskap i rättfärdighet.”
....till en annan som skriver om andra världskrigets myter. Det är Sean Gonsalves i CommonDreams.og (13/8). Han tar upp krigsveteranen Edward W. Woods bok “Worshipping the Myths of World War II” [Att dyrka andra världskrigets myter] Han nämner fyra populära och ständigt predikade amerikanska myter: 1) Det goda kriget, 2) Den finaste generationen, 3) Vi vann andra världskriget i stort sett själva, 4) När ondskan finns hos de andra är kriget ett medel för rättvisa. Wood visar med sakargument att dessa fyra folkkära trossatser är myter och främjar nya krig och överdrifter i ”kriget mot terrorismen”
....till styrelsen för Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF) som vill tända ljus i stället att bara förbanna mörkret. De slår fast att invasionen av Irak har lett till en katastrof som gjort irakiernas situation värre än till och med under Saddam Husseins tid. De presenterar ett tio-punktsprogram som bland annat innehåller ett tillbakadragande av ockupationsmakternas trupper. I stället skall kraftfulla civila och fredsbevarande insatser under FN-ledning göras, skadestånd för sanktionernas och krigets alla skador betalas, en försoningsprocess inledas, hela Mellanöstern göras till en zon fri från massförstörelsevapen och skapande av en regional konferens som långsiktigt skall minska konflikterna. Hela planen finns på http://www.transnational.org/
....till det nya Tuff-bladet, som kortfattat tar upp 11 olika ämnen. Där finns uppgifter om insamlingsresultatet hittills i år Bara till Tuff-projekten i Indien har omkring 240 000 kr kommit. Det betonas att vartenda öre skickas iväg, eftersom allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Det berättas också om hur födelsedagar har finansierat olika projekt, när människor hyllat någon genom att sätta in pengar på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. I förstone överraskande sägs också att det inte finns någon väg till fred och internationell rättvisa men det följs av ett indianskt ordspråk:
”Det finns ingen väg.
Men om många börjar gå
blir det en väg”
Hela Tuff-bladet finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/
....till uppmuntrande människor, som lämnar omdömen om den frivilliga radio som om några dagar fyller 22 år. Ett 70-tal synpunkter på Tyresöradion och Radio Tuff finns att läsa på http://www.tyresoradion.se/ under fliken ”Sagt om 91,4”
....till tuff-aktivisterna Margareta Svahn och Bitte Isacsson som nu sätter i gång ett diskussionscafé om Indien. Kanske utmynnar det i ett besök bland Tuff-projekten i indiska Valod, där svenska gäster brukar bo i Tuff Friendship House. Första träffen blir tisdag den 11 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Intresserade kan kontakta Margareta, tel 712 3302 eller marg_sva@bredband.net
-------------------------------------------------------
Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan var sjätte timme i en vecka tills nästa Radio Tuff. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress).
Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff finns på www.tuff.fred.se
....till kommande Tuff-arrangemang: På tisdag den 21 augusti utskick till medlemmarna av kalendarium och Tuff-bladet. Diskussionscaféet Filosofika samtalar om Afghanistan torsdag den 30 augusti kl 19 i Tuff-lokalen 80. Och lördag den 8 september har Tuff sitt stora höstloppis på Domusängen nedanför rulltrappan i Tyresö Centrum.
....till indiern Ramachandra Guha som i The Guardian (14/8) skriver under rubriken “A Father Betrayed”. Han menar att Gandhi är förrådd eftersom man inte följer Gandhis råd att satsa på byarna och de fattiga. Inte heller iakttas i dag hans religiösa tolerans. Gandhi hävdade att ingen religion hade monopol på sanningen. Och hans icke-våldsbudskap har svårt att vinna gehör i ett militariserat Indien som till och med har kärnvapen
....till professor Gunnar Åselius, som på DN-Debatt (5/8) skriver under rubriken “Oseriöst göra världskriget till ett Hollywood-drama”. Han menar att professor Gunnar Rickardson reducerar historiens komplexitet till en kamp mellan ont och gott och avslutar sin artikel:
”Andra världskriget förtjänar en seriösare analys än som ett europeiskt mästerskap i rättfärdighet.”
....till en annan som skriver om andra världskrigets myter. Det är Sean Gonsalves i CommonDreams.og (13/8). Han tar upp krigsveteranen Edward W. Woods bok “Worshipping the Myths of World War II” [Att dyrka andra världskrigets myter] Han nämner fyra populära och ständigt predikade amerikanska myter: 1) Det goda kriget, 2) Den finaste generationen, 3) Vi vann andra världskriget i stort sett själva, 4) När ondskan finns hos de andra är kriget ett medel för rättvisa. Wood visar med sakargument att dessa fyra folkkära trossatser är myter och främjar nya krig och överdrifter i ”kriget mot terrorismen”
....till styrelsen för Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF) som vill tända ljus i stället att bara förbanna mörkret. De slår fast att invasionen av Irak har lett till en katastrof som gjort irakiernas situation värre än till och med under Saddam Husseins tid. De presenterar ett tio-punktsprogram som bland annat innehåller ett tillbakadragande av ockupationsmakternas trupper. I stället skall kraftfulla civila och fredsbevarande insatser under FN-ledning göras, skadestånd för sanktionernas och krigets alla skador betalas, en försoningsprocess inledas, hela Mellanöstern göras till en zon fri från massförstörelsevapen och skapande av en regional konferens som långsiktigt skall minska konflikterna. Hela planen finns på http://www.transnational.org/
....till det nya Tuff-bladet, som kortfattat tar upp 11 olika ämnen. Där finns uppgifter om insamlingsresultatet hittills i år Bara till Tuff-projekten i Indien har omkring 240 000 kr kommit. Det betonas att vartenda öre skickas iväg, eftersom allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Det berättas också om hur födelsedagar har finansierat olika projekt, när människor hyllat någon genom att sätta in pengar på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. I förstone överraskande sägs också att det inte finns någon väg till fred och internationell rättvisa men det följs av ett indianskt ordspråk:
”Det finns ingen väg.
Men om många börjar gå
blir det en väg”
Hela Tuff-bladet finns att läsa på http://www.tuff.fred.se/
....till uppmuntrande människor, som lämnar omdömen om den frivilliga radio som om några dagar fyller 22 år. Ett 70-tal synpunkter på Tyresöradion och Radio Tuff finns att läsa på http://www.tyresoradion.se/ under fliken ”Sagt om 91,4”
....till tuff-aktivisterna Margareta Svahn och Bitte Isacsson som nu sätter i gång ett diskussionscafé om Indien. Kanske utmynnar det i ett besök bland Tuff-projekten i indiska Valod, där svenska gäster brukar bo i Tuff Friendship House. Första träffen blir tisdag den 11 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Intresserade kan kontakta Margareta, tel 712 3302 eller marg_sva@bredband.net
-------------------------------------------------------
Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan var sjätte timme i en vecka tills nästa Radio Tuff. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se
Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress).
Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff finns på www.tuff.fred.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)