....till Strandskolan (Tyresö) som nu till Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 skickat in resultatet från sitt Öppet hus den 18 oktober. Det blev beundransvärt nog 25 101 kr, som kommer väl till pass i Tuff-skolorna i Dharampur i Indien
....till Tyresö finska förening som i lokaltidningen Mitt i Tyresö framför ett tack till närradion för insatserna före och under Kulturdagen i Tyresö centrum den 14 oktober
....till Fårdala skola (Tyresö), som till Tuffs insamlingskonto nu redovisat resultatet av sitt Öppet hus på FN-dagen den 24 oktober. Personal och elever jobbade in 21 510 kr. Bra gjort. Tillsammans med 8000 kr från Tuff skall de användas för återuppbyggnaden av skolan i en by i Guatemala som för ett år sen begravdes av ett jordskred orsakat av orkanen Stan. Från i dag (19/11) hörs läraren Helene Axegren och femteklasarna Andreas Gillgren och Mikael Rekefors på Succékanalen 91,4
....till ”det alternativa nobelpriset” Right Livelihood Award som i år bland andra tilldelas indiskan Ruth Manorama för hennes arbete att organisera de förtryckta dalitkvinnorna, dvs de kastlösa. I Radio Tuff har vi under hösten flera gånger belyst de kvardröjande fördomarna mot denna folkgrupp
....till det tidigare så krigshärjade Vietnam, som i veckan varit värd för ett ekonomiskt och politiskt toppmöte och därför ägnats uppmärksamhet av medierna. Mark Tran (Guardian Unlimited 13/11) berömmer Vietnams snabba ekonomiska tillväxt som mellan 2001 och 2005 uppgick till nästan åtta procent per år. Och ett ännu viktigare mått på framstegen: Medan 58 procent av vietnameserna 1993 levde under fattigdomsgränsen en dollar per dag hade samma siffra 2004 sjunkit till under 20 procent.
Kathy Marks (The Independent 14/11) påminner om hur grymt Vietnamkriget drabbat människorna också decennierna efteråt. Sedan 1975 har ungefär 10 000 vietnameser dödats eller lemlästats av kvarliggande landminor. Enligt Al Burke är siffran sannolikt flerfalt högre och Grant McCool (Reuters 10/11) nämner 38 000 dödade och 64 000 skadade efter kriget. Enligt officiella uppskattningar har bara en fjärdedel av alla landminor och annan krigsmateriel kunnat röjas. Och fortfarande föds barn med svåra missbildningar till följd av amerikanernas ymniga användning av Agent Orange och andra gifter. Enligt vietnamesiska myndigheter har omkring en halv miljon barn fått svåra missbildningar medan cirka två miljoner drabbats av cancer och andra sjukdomar.
....till SVENSKA KOMMITTÉN FÖR VIETNAM, LAOS OCH KAMBODJA , som på tisdag arrangerar ett seminarium om ”Kina - förebild eller hot för Sydöstasien” Medverkar gör Börje Ljunggren, f d ambassadör i Peking och Hanoi. Tisdag den 21 november kl 18. ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Entré 50 kr
....till läkaren och docenten Göran Settergren, som (SvD 16/11) menar att det är närmast diskriminerande mot muslimer att man utgår från att de är intoleranta och lättkränkta. Han slutar sin artikel så här:
”Det är en självklarhet att världens religioner omfattas av sammansatta, mycket heterogena grupper av människor. En majoritet är fredliga och icke våldsbenägna, men det finns inom en del religioner fundamentalister, som de facto använder sig av våld som ett religiöst och politiskt kampmedel. Det är bekymmersamt.”
....till Ryska Posten med Stefan Lindgren som redaktör och som varje vecka ger lite ljus i det mediemörker som råder kring Europas folkrikaste land Ryssland. Nu påpekas att svenska medier i vintras stort slog upp att den ryske biologen Andrej Zamjatin hade häktats i Uppsala för vetenskapligt spionage. Däremot har det varit tyst om att Zamatjin nu fått skadestånd på 80 000 kr för de två månader han satt oskyldigt häktad
....till FN:s förre rättschef svensken Hans Corell, som (SvD 12/11) under rubriken ”Vapen formar inte demokrati” menar att USA med kriget i Irak och sin terroristjakt rubbat förtroendet för folkrätten och skadat arbetet för rättsstaten och demokratin. Han skriver: ”I strid mot FN-stadgans regler om kollektiv säkerhet har USA agerat på egen hand när det passat. Det mest påtagliga exemplet är angreppet på Irak i mars 2003. Corell anser, att Bushadministrationen måste ändra attityd, så att ”FN-stadgan, andra grundläggande regler i folkrätten, särskilt reglerna om mänskliga rättigheter respekteras av alla-- också de starka och mäktiga” Och han tillägger: ”I många länder kommer det att ta tid innan demokratin växer fram; den kan inte tvingas fram med vapenmakt.”
....till förre kanadensiske ambassadören i Belgrad James Bissett, som (The Globe and Mail 31/10) skriver om Kosovo. Han påminner om FN-resolutionen som antogs när Nato slutade bomba Serbien 1999. Den lovade en avväpning av ”Kosovos befrielsearmé”, garanterade att alla i Kosovo skulle få leva i säkerhet under demokratiska och rättsliga former och hävdade Serbiens överhöghet över Kosovo. Men han tillägger: ”Sorgligt nog verkar det som FN och Nato inte hade någon avsikt att följa dessa åtaganden”. Och sen påminner han om den allt annat än demokratiska utvecklingen i Kosovo:
”Mer än 200 000 serber, romer, judar och andra icke-albaner har fördrivits från Kosovo. De som stannat kvar är i ständig fara och några av dem som uppmuntrats av FN att återvända har mördats. Premiärministern i Kosovo, Agim Ceku, som tidigare var en ledare i ”Kosovos befrielsearmé”, har anklagats av serberna för krigsförbrytelser. Han är den som ledde kroatiska trupper som intog serbiska byar som skulle skyddas av kanadensiska fredsbevarande styrkor. När hans soldater hade drivits bort fann kanadensarna att alla civila och alla djur i byarna hade slaktats.
”Ett av de brott som den albanska majoriteten i Kosovo har begått är att förstöra över 150 kyrkor och kloster. Många av dessa kyrkor var från 1200- och 1300-talet. Denna vandalisering har varit en avsiktlig ansträngning att avlägsna alla tecken på det kristna arvet i Kosovo. Skamligt nog har det inte blivit någon internationell upprördhet, inget allvarligt försök att arrestera de skyldiga och varken alarm eller protest från de kristna kyrkorna i väst”
Den kanadensiske diplomaten James Bissett varnar för att Kosovos självständighet kan bli prejudikat för till exempel områden i forna Sovjetunionen att kräva självständighet med blodbad och svåra konsekvenser för världens säkerhet som följd.
....till tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl och Monica Schelin, som nu skickat brev till medlemmar, som ännu inte betalat årsavgiften till föreningen. Den är på 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem att sättas in på Tuffs pg 16 01 37 – 6. Tuff behöver flera medlemmar, så alla lyssnare är välkomna att ansluta sig eller skicka in välbehövliga gåvor på detta plusgiro. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, men det finns kostnader som lokalhyra, sändningsavgifter för Radio Tuff, papper, telefon, porto och mycket annat.
söndag, november 19
söndag, november 12
SKICKA DOM TILL SANKTA HELENA I STÄLLET
Saddam Hussein har i veckan dömts till döden genom hängning. Han har förorsakat många människors död, så visst är han en förbrytare. Målet var det första mot honom och gällde att han 1982 lät döda 148 shiamuslimer i den irakiska byn Dujail. Där hade ett attentatsförsök mot honom misslyckats och den gamla populära kollektivskulden drabbade dessa oskyldiga bybor.
Samma vecka som Saddam fick sin dom drabbades ett antal palestinska civila av den förbannade kollektivskulden. Från Beit Hanun i Gaza, där de bodde, hade raketer avfyrats och missat sina mål i Israel. Så i vanlig stil dammade Israel på med sitt artilleri och förstörde några bostadshus, varvid 19 civila dödades, de flesta kvinnor och barn. Det var ett i en rad av massdödanden som på sistone drabbat civila i Gaza
Israeliska hökar säger nu, att palestinierna får skylla sig själva. Kanske tycker Saddam likadant om sina offer i Dujail. Nu skall rättegången mot honom fortsätta med anklagelsen att han lät döda massor av kurder 1987-88. Det skedde under hans krig mot Iran. Detta hans angrepp ledde till det allra värsta blodbadet han kan lastas för. Cirka en miljon iranier och irakier dödades och ännu flera fick fysiska och mentala skador. Men under detta grymma krig hade han stöd av västländerna, så i det fallet går han säkert fri.
Det pinsamma med krigsförbrytarrättegångar är att de alltid riktas mot dem som inte dansat efter Washingtons pipa. Rättegångarna blir skådespel som propagandistiskt hjälper till att dölja segrarnas egna brott. Amerikaner och britter tycks vara undantagna från internationella lagar, så länge de segrar och vad de än ställer till med. USA har inte ens ratificerat den internationella brottsdomstolen, ICC.
Saddams otäcka gasangrepp på den kurdiska staden Halabja lyftes ständigt fram i uppladdningen inför anfallet på Irak 2003. Det talades mindre om att vi i väst försåg honom med de dödliga ingredienserna. Inte heller ville vi minnas hur amerikanerna ett halvannat decennium före massakern i Halabja hade vräkt ut Agent Orange och andra gifter över Vietnam, där ett par miljoner människor strök med. Eller att självaste Winston Churchill, ”1900-talets störste statsman”, var Saddams föregångsman, när han på 1920-talet förordade gasangrepp på ”primitiva stammar” i Irak.
Det verkar som om västmakterna i sin iver att avrätta besegrade motståndare har återfallit i det självrättfärdiga barbari som rådde för många sekler sedan. Från 1600-talet och framåt behandlade man sedan förlorarna med en viss ridderlighet. Till och med Napoleon skonades trots att hans ständiga krig vållat massdöd och elände under många år. Först gav man honom ön Elba som furstendöme och när han krigiskt försökte göra come back skickade man iväg honom till den ensligt i sydatlanten belägna ön Sankta Helena, där han efter några år avled i sin säng
I Nürnberg och Tokyo efter andra världskriget lät segrarna hänga ett stort antal av förlorarna. Den grundläggande förbrytelsen ansågs då vara ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Därför fick den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop dingla i galgen. Saddam Hussein anföll Iran och sedan också Kuwait. Det är dock tveksamt om dessa anfallskrig kommer att läggas honom till last. Västmakterna har de senaste åren närmast gjort en dygd av det tidigare så ruskiga brottet anfallskrig genom sina angrepp på Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003. Men det har förstås inte kallats för anfallskrig –ännu mindre för ”brott mot freden”—utan betecknats med eufemismer som ”humanitär intervention” och ”bestående frihet”. Ja, anfallet på Irak påstods ha skett i det vällovliga syftet att avskaffa massförstörelsevapen, som dock inte fanns hos de angripna -- men väl hos angriparna.
Självfallet kommer ingen amerikan eller engelsman att ställas till rätta för dessa anfallskrig, som alla stred mot folkrätten. Världens i särklass mäktigaste militärpakt, Nato, kunde 1999 inte hävda ”självförsvar” eller att de nitton Natoländerna hotades av fattighuset Jugoslavien – lika lite som USA ärligt kunde påstå sig hotat av Irak 2003. I båda fallen saknade anfallskrigen FN-sanktion, var alltså brott mot internationell rätt. Den kanadensiske juridikprofessorn Michael Mandel anmälde tillsammans med flera av sina kollegor Natomakternas ledare till domstolen i Haag för anfallskrigets förödande bombningarna av skolor, sjukhus, broar, industrier och andra civila mål i Jugoslavien. Självfallet utan resultat.
Ingen kommer att dömas för att anfallskriget mot Irak sedan 2003 har kostat massor av människor livet. Den brittiska medicintidskriften The Lancet uppskattade nyligen antalet dödsoffer till 650 000, ett irakiskt ministerium nämnde i veckan siffran 150 000. Alla har inte dödats av västliga ockupanter utan mördats av olika irakiska miliser som läst Koranen som fan läser den.
Den erfarne brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Robert Fisk ironiserar på tal om dödsdomen mot Saddam:
”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”
Och Robert Fisk sammanfattar med frågan:
”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”
Den indiske domaren Rahabinode Pal vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska ledarna efter andra världskriget menade, att rättegångar, där segrarna dömde de besegrade var en fars och tillade:
"Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar är i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
Själv tycker jag att ordet ”krigs-förbrytelse” är en fånig tautologi, alltså tårta på tårta, en sammansättning av två ord som betyder samma sak. Krig är ju i sig själv en extrem förbrytelse, eftersom det går ut på att massmörda så många som möjligt av ”dom andra”. Jag råkar veta, eftersom jag har 16 månader av träning i att kriga bakom mig.
Varför inte i humanistisk anda följa den traditionen från Napoleonstiden och skicka Saddam Hussein till Sankta Helena? Där kan han sitta och skriva om hur trevligt det var på 1980-talet att ha västvärldens stöd i kriget mot Iran, när han fick morsa på självaste Donald Rumsfeld. Som sällskap kunde han väl få Usama bin Ladin, som då skulle få tid att skriva om sin stenrika saudiska släkts gamla goda förbindelser med familjen Bush. Och George W själv kunde behöva isoleringen på Sankta Helena för att fundera på varför hans Gud efter den ”ärofulla segern” i Irak 2003 så kapitalt har svikit honom.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1106) 2006-11-12
Samma vecka som Saddam fick sin dom drabbades ett antal palestinska civila av den förbannade kollektivskulden. Från Beit Hanun i Gaza, där de bodde, hade raketer avfyrats och missat sina mål i Israel. Så i vanlig stil dammade Israel på med sitt artilleri och förstörde några bostadshus, varvid 19 civila dödades, de flesta kvinnor och barn. Det var ett i en rad av massdödanden som på sistone drabbat civila i Gaza
Israeliska hökar säger nu, att palestinierna får skylla sig själva. Kanske tycker Saddam likadant om sina offer i Dujail. Nu skall rättegången mot honom fortsätta med anklagelsen att han lät döda massor av kurder 1987-88. Det skedde under hans krig mot Iran. Detta hans angrepp ledde till det allra värsta blodbadet han kan lastas för. Cirka en miljon iranier och irakier dödades och ännu flera fick fysiska och mentala skador. Men under detta grymma krig hade han stöd av västländerna, så i det fallet går han säkert fri.
Det pinsamma med krigsförbrytarrättegångar är att de alltid riktas mot dem som inte dansat efter Washingtons pipa. Rättegångarna blir skådespel som propagandistiskt hjälper till att dölja segrarnas egna brott. Amerikaner och britter tycks vara undantagna från internationella lagar, så länge de segrar och vad de än ställer till med. USA har inte ens ratificerat den internationella brottsdomstolen, ICC.
Saddams otäcka gasangrepp på den kurdiska staden Halabja lyftes ständigt fram i uppladdningen inför anfallet på Irak 2003. Det talades mindre om att vi i väst försåg honom med de dödliga ingredienserna. Inte heller ville vi minnas hur amerikanerna ett halvannat decennium före massakern i Halabja hade vräkt ut Agent Orange och andra gifter över Vietnam, där ett par miljoner människor strök med. Eller att självaste Winston Churchill, ”1900-talets störste statsman”, var Saddams föregångsman, när han på 1920-talet förordade gasangrepp på ”primitiva stammar” i Irak.
Det verkar som om västmakterna i sin iver att avrätta besegrade motståndare har återfallit i det självrättfärdiga barbari som rådde för många sekler sedan. Från 1600-talet och framåt behandlade man sedan förlorarna med en viss ridderlighet. Till och med Napoleon skonades trots att hans ständiga krig vållat massdöd och elände under många år. Först gav man honom ön Elba som furstendöme och när han krigiskt försökte göra come back skickade man iväg honom till den ensligt i sydatlanten belägna ön Sankta Helena, där han efter några år avled i sin säng
I Nürnberg och Tokyo efter andra världskriget lät segrarna hänga ett stort antal av förlorarna. Den grundläggande förbrytelsen ansågs då vara ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Därför fick den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop dingla i galgen. Saddam Hussein anföll Iran och sedan också Kuwait. Det är dock tveksamt om dessa anfallskrig kommer att läggas honom till last. Västmakterna har de senaste åren närmast gjort en dygd av det tidigare så ruskiga brottet anfallskrig genom sina angrepp på Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003. Men det har förstås inte kallats för anfallskrig –ännu mindre för ”brott mot freden”—utan betecknats med eufemismer som ”humanitär intervention” och ”bestående frihet”. Ja, anfallet på Irak påstods ha skett i det vällovliga syftet att avskaffa massförstörelsevapen, som dock inte fanns hos de angripna -- men väl hos angriparna.
Självfallet kommer ingen amerikan eller engelsman att ställas till rätta för dessa anfallskrig, som alla stred mot folkrätten. Världens i särklass mäktigaste militärpakt, Nato, kunde 1999 inte hävda ”självförsvar” eller att de nitton Natoländerna hotades av fattighuset Jugoslavien – lika lite som USA ärligt kunde påstå sig hotat av Irak 2003. I båda fallen saknade anfallskrigen FN-sanktion, var alltså brott mot internationell rätt. Den kanadensiske juridikprofessorn Michael Mandel anmälde tillsammans med flera av sina kollegor Natomakternas ledare till domstolen i Haag för anfallskrigets förödande bombningarna av skolor, sjukhus, broar, industrier och andra civila mål i Jugoslavien. Självfallet utan resultat.
Ingen kommer att dömas för att anfallskriget mot Irak sedan 2003 har kostat massor av människor livet. Den brittiska medicintidskriften The Lancet uppskattade nyligen antalet dödsoffer till 650 000, ett irakiskt ministerium nämnde i veckan siffran 150 000. Alla har inte dödats av västliga ockupanter utan mördats av olika irakiska miliser som läst Koranen som fan läser den.
Den erfarne brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Robert Fisk ironiserar på tal om dödsdomen mot Saddam:
”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”
Och Robert Fisk sammanfattar med frågan:
”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”
Den indiske domaren Rahabinode Pal vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska ledarna efter andra världskriget menade, att rättegångar, där segrarna dömde de besegrade var en fars och tillade:
"Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar är i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
Själv tycker jag att ordet ”krigs-förbrytelse” är en fånig tautologi, alltså tårta på tårta, en sammansättning av två ord som betyder samma sak. Krig är ju i sig själv en extrem förbrytelse, eftersom det går ut på att massmörda så många som möjligt av ”dom andra”. Jag råkar veta, eftersom jag har 16 månader av träning i att kriga bakom mig.
Varför inte i humanistisk anda följa den traditionen från Napoleonstiden och skicka Saddam Hussein till Sankta Helena? Där kan han sitta och skriva om hur trevligt det var på 1980-talet att ha västvärldens stöd i kriget mot Iran, när han fick morsa på självaste Donald Rumsfeld. Som sällskap kunde han väl få Usama bin Ladin, som då skulle få tid att skriva om sin stenrika saudiska släkts gamla goda förbindelser med familjen Bush. Och George W själv kunde behöva isoleringen på Sankta Helena för att fundera på varför hans Gud efter den ”ärofulla segern” i Irak 2003 så kapitalt har svikit honom.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1106) 2006-11-12
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1106) 06-11-12 till....
...till Sveriges Radios hörvärda program Obs (P 1), som i fredags (10/11) släppte fram den kristne fredsaktivisten och debattören Bernt Jonsson, en gång i världen ordförande för Kristna Freds. Bernt talade om amerikanska kristnas politiska inflytande och inledde med frågorna:
”Hur i allsin dar kan en amerikansk president som George W Bush se sitt uppdrag som givet av Gud? Har han gripits inte bara av hybris utan av galenskap? Och hur får han sitt gudomliga uppdrag och det kristna kärleksbudet att gå ihop med en utrikespolitik, vars främsta medel verkar vara bomber, tortyr och dödande?"
....till Svenska Dagbladets Torgny Nordin som (2/11) under rubriken ”Kloster med en hisnande historia” positivt recenserar Gunnel Wahlströms bok ”Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai”. Han kallar den ”en vacker och inkännande bok”. På Tyresöradion vill vi gärna kaxigt berömma Svenskan för att bara två månader efter Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) uppmärksamma boken.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika som i måndags (6/11) med Göran Flodman som samtalsledare i en knökfull Tuff-lokal diskuterade den knepiga frågan om livets mening. Flera deltagare ansåg att meningen med att leva var – att leva. Fem av deltagarna hörs på Succékanalen 91,4 från den 3 december
....till Svenska Freds’ Rolf Lindahl, som påpekat en felaktighet i Radio Tuff för två veckor sedan. Vid återgivningen av Ola Mattssons ”Utspel” i SvT förekom en beklaglig felskrivning: Vi skrev att svensk militär får femton gånger så mycket som biståndet. Det skall förstås vara femton miljarder kr så mycket
....till mötet i onsdags (8/11) med Stefan Lindgren, som mycket initierat berättade om Afghanistan, ”ett fascinerande land”, som han skrivit tre böcker om. Han kritiserade både den sovjetiska ockupationen under 1980-talet och den nuvarande angloamerikanska. Stefan hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4 från den 26 november
....till den indiska tidskriften The Frontline, som i septembernumret har flera artiklar om de kvardröjande fördomarna mot daliterna (de kastlösa) och att de ännu ofta använts för att rengöra dass och ta hand om andras exkrementer. Första sidan har rubriken India’s Shame, Indiens skam
....till den legendariske Monte Python-medlemmen Terry Jones, som (The Guardian och Aftonbladet 9/11) gör en ironisk jämförelse mellan Julius Caesar och George W Bush. Caesar var ju flintis, medan Bush har tjockt vackert hår, påpekar Jones, men tillägger på tal om amerikanska företags vinster i Irak:
”Vicepresident Dick Cheneys aktieoptioner i sitt gamla bolag, Halliburton, gick upp från 241 498 dollar 2004 till 8 miljoner dollar 2005 - en ökning med 3 281 procent. Men så är Dick Cheney flintskallig också”
....till en av världens mest erfarna rapportörer från Mellanöstern, engelske journalisten Robert Fisk, som är bosatt i Beirut. I tidningen The Independent (6/11) skriver han om att dödsdomen mot Saddam Hussein också var en fällande dom mot USA:
”Nu har den som en gång var Amerikas allierade blivit dömd till döden för de krigsförbrytelser han begick när han var Washingtons bäste vän i arabvärlden. Amerika visste allt om hans övergrepp och till och med levererade gasen –naturligtvis tillsammans med britterna”
Fisk menar, att väst knappast kan hävda någon moralisk överlägsenhet och tillägger ironiskt:
”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”
Robert Fisk berättar sedan om hur väst teg om Saddams massakrer av kurder, medan de försåg honom med kemiska stridsmedel i kriget mot iranierna. På sjukhusen såg han de av gas sårade iranierna, vilkas ansikten och armar hade stora blåsor med otäckt bubblande blemmor. Han avslutar sin artikel med frågan:
”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”
....till Ann De Ron som (Inter Press Service 3/11) påpekar att 98 procent av offren för klusterbomber är kvinnor, barn och andra civila. Det är de handikappades international som räknat ut det inför en internationell konferens i Genève den 7 november. I rapporten ges exempel på att många dödas efter krigets upphörande, mestadels pojkar och unga män. Den uppskattar antalet offer för klusterbomber till över 100 000. Över 360 miljoner av dessa dödliga tingestar har fällts. USA och Israel använde dem i Irak och Libanon.
....till en blåblodig engelsman, domaren lord Steyn, som frågar hur de brittiska myndigheterna kan ha varit omedvetna om amerikanernas vana att kidnappa misstänkta och skicka dem till länder som utövar tortyr:
”Sorgligt nog måste man konstatera att vår premiärminister och regering har blivit Bushadministrationens knähundar. Irak är en större politisk katastrof än Suez”
Lorden syftar på Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten 1956. Han förebrår också sin regering för att i samarbete med USA ha försenat en vapenvila i Libanon i somras och därigenom orsakat många civila dödsoffer i Libanon och Israel
....till den brittiska tidningen The Guardian, som (7/11) uppmärksammar att den franske ledamoten av EU-parlamentet Bruno Gollnisch nu ställs inför rätta och riskerar upp till ett års fängelse. 2004 ifrågasatte han de tyska gaskamrarnas existens under andra världskriget och undrade om inte antalet judiska offer var överdrivet. I Frankrike och i flera andra europeiska länder är detta kätteri. Det finns märkligt nog i annars sekulära västländer historiska uppfattningar som fått en så religiös status, att det är kriminellt att tvivla på dem, hur mycket dessa länder än berömmer sig av sin yttrandefrihet. Gollnisch har redan fått sparken från sitt jobb vid Jean Moulin-universitetet i Lyon. Storebror i Orwells ”1984” stämplade liknande avvikelser som ”åsiktsbrott” (thought crimes). Själv talar Gollnisch om ”häxjakt”. Mullor och ayatollor torde fnissa igenkännande men skadeglatt, en del etnocentriker med medieinflytande kanske gläds och våra hyllade värnare av de mänskliga rättigheterna tiger väl för att inte äventyra sina statliga bidrag.
”Hur i allsin dar kan en amerikansk president som George W Bush se sitt uppdrag som givet av Gud? Har han gripits inte bara av hybris utan av galenskap? Och hur får han sitt gudomliga uppdrag och det kristna kärleksbudet att gå ihop med en utrikespolitik, vars främsta medel verkar vara bomber, tortyr och dödande?"
....till Svenska Dagbladets Torgny Nordin som (2/11) under rubriken ”Kloster med en hisnande historia” positivt recenserar Gunnel Wahlströms bok ”Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai”. Han kallar den ”en vacker och inkännande bok”. På Tyresöradion vill vi gärna kaxigt berömma Svenskan för att bara två månader efter Succékanalen 91,4 (Tyresöradion) uppmärksamma boken.
....till Tuffs diskussionscafé Filosofika som i måndags (6/11) med Göran Flodman som samtalsledare i en knökfull Tuff-lokal diskuterade den knepiga frågan om livets mening. Flera deltagare ansåg att meningen med att leva var – att leva. Fem av deltagarna hörs på Succékanalen 91,4 från den 3 december
....till Svenska Freds’ Rolf Lindahl, som påpekat en felaktighet i Radio Tuff för två veckor sedan. Vid återgivningen av Ola Mattssons ”Utspel” i SvT förekom en beklaglig felskrivning: Vi skrev att svensk militär får femton gånger så mycket som biståndet. Det skall förstås vara femton miljarder kr så mycket
....till mötet i onsdags (8/11) med Stefan Lindgren, som mycket initierat berättade om Afghanistan, ”ett fascinerande land”, som han skrivit tre böcker om. Han kritiserade både den sovjetiska ockupationen under 1980-talet och den nuvarande angloamerikanska. Stefan hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4 från den 26 november
....till den indiska tidskriften The Frontline, som i septembernumret har flera artiklar om de kvardröjande fördomarna mot daliterna (de kastlösa) och att de ännu ofta använts för att rengöra dass och ta hand om andras exkrementer. Första sidan har rubriken India’s Shame, Indiens skam
....till den legendariske Monte Python-medlemmen Terry Jones, som (The Guardian och Aftonbladet 9/11) gör en ironisk jämförelse mellan Julius Caesar och George W Bush. Caesar var ju flintis, medan Bush har tjockt vackert hår, påpekar Jones, men tillägger på tal om amerikanska företags vinster i Irak:
”Vicepresident Dick Cheneys aktieoptioner i sitt gamla bolag, Halliburton, gick upp från 241 498 dollar 2004 till 8 miljoner dollar 2005 - en ökning med 3 281 procent. Men så är Dick Cheney flintskallig också”
....till en av världens mest erfarna rapportörer från Mellanöstern, engelske journalisten Robert Fisk, som är bosatt i Beirut. I tidningen The Independent (6/11) skriver han om att dödsdomen mot Saddam Hussein också var en fällande dom mot USA:
”Nu har den som en gång var Amerikas allierade blivit dömd till döden för de krigsförbrytelser han begick när han var Washingtons bäste vän i arabvärlden. Amerika visste allt om hans övergrepp och till och med levererade gasen –naturligtvis tillsammans med britterna”
Fisk menar, att väst knappast kan hävda någon moralisk överlägsenhet och tillägger ironiskt:
”Vi bara förgrep oss sexuellt på fångar och dödade några av dem och mördade några misstänkta, begick några våldtäkter, invaderade illegalt ett annat land, vilket har kostat Irak mer än 600 000 liv. Men vi kan inte ställas inför rätta, vi kan inte bli hängda”
Robert Fisk berättar sedan om hur väst teg om Saddams massakrer av kurder, medan de försåg honom med kemiska stridsmedel i kriget mot iranierna. På sjukhusen såg han de av gas sårade iranierna, vilkas ansikten och armar hade stora blåsor med otäckt bubblande blemmor. Han avslutar sin artikel med frågan:
”Har någonsin rättvisa och hyckleri varit så skamlöst förenade?”
....till Ann De Ron som (Inter Press Service 3/11) påpekar att 98 procent av offren för klusterbomber är kvinnor, barn och andra civila. Det är de handikappades international som räknat ut det inför en internationell konferens i Genève den 7 november. I rapporten ges exempel på att många dödas efter krigets upphörande, mestadels pojkar och unga män. Den uppskattar antalet offer för klusterbomber till över 100 000. Över 360 miljoner av dessa dödliga tingestar har fällts. USA och Israel använde dem i Irak och Libanon.
....till en blåblodig engelsman, domaren lord Steyn, som frågar hur de brittiska myndigheterna kan ha varit omedvetna om amerikanernas vana att kidnappa misstänkta och skicka dem till länder som utövar tortyr:
”Sorgligt nog måste man konstatera att vår premiärminister och regering har blivit Bushadministrationens knähundar. Irak är en större politisk katastrof än Suez”
Lorden syftar på Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten 1956. Han förebrår också sin regering för att i samarbete med USA ha försenat en vapenvila i Libanon i somras och därigenom orsakat många civila dödsoffer i Libanon och Israel
....till den brittiska tidningen The Guardian, som (7/11) uppmärksammar att den franske ledamoten av EU-parlamentet Bruno Gollnisch nu ställs inför rätta och riskerar upp till ett års fängelse. 2004 ifrågasatte han de tyska gaskamrarnas existens under andra världskriget och undrade om inte antalet judiska offer var överdrivet. I Frankrike och i flera andra europeiska länder är detta kätteri. Det finns märkligt nog i annars sekulära västländer historiska uppfattningar som fått en så religiös status, att det är kriminellt att tvivla på dem, hur mycket dessa länder än berömmer sig av sin yttrandefrihet. Gollnisch har redan fått sparken från sitt jobb vid Jean Moulin-universitetet i Lyon. Storebror i Orwells ”1984” stämplade liknande avvikelser som ”åsiktsbrott” (thought crimes). Själv talar Gollnisch om ”häxjakt”. Mullor och ayatollor torde fnissa igenkännande men skadeglatt, en del etnocentriker med medieinflytande kanske gläds och våra hyllade värnare av de mänskliga rättigheterna tiger väl för att inte äventyra sina statliga bidrag.
HAMPUS FRÅN MEXICO: FRIBROTTNING, SKRIK, COCA COLA ....
I går var jag på mexikansk fribrottning och såg den gode Dr. Wagner lemlästa ett gäng maskerade skurkar. När de inte pucklade på varandra angrep de varandras maskotar istället. Som i all fribrottning finns det alltid de onda och de goda. I det här fallet var japanerna de onda, oklart varför, och när de såg ut att vinna vrålade hela publiken "Mexico, Mexico!".
En annan som gärna skulle vilja skrika om Mexico är den avgående presidenten Vicente Fox. Varje år i september ställer sig Mexicos president på en balkong i nationalpalatset, framför Mexico Citys största torg, och skriker "Viva Mexico" för att fira självständighetsdagen. I år blev det dock inget skrikande av. Vicente Fox anklagas för att med hjälp av valfusk ha hjälpt fram den nye presidenten Felipe Calderón i ett val minst lika omstritt som det amerikanska presidentvalet år 2000. Torget ockuperades av anhängare till presidentkandidaten López Obrador och för första gången vågade sig presidenten inte ut för det traditionella skriket.
När man går förbi torget i dag ser man fortfarande stora tält där demonstranterna dröjer sig kvar, nu med stärkta krafter efter de blodiga demonstrationerna i Oaxaca där minst 9 personer dött när de protesterat mot den korrupte guvernören.
De som varit på något av TUFFs styrelsemöten vet att jag ofta mobbas för att jag inte dricker kaffe på mötena utan hellre har med mig en flaska Coca Cola. I den lilla staden San Juan Chamula har man dock tagit det hela lite längre. Den chamulanska folkgruppen har en något annorlunda syn på den kristna religionen som de förenat med gammal folktro. De badar sällan eftersom badet tvättar bort de goda andarna.
Däremot är det bra att rapa ofta eftersom rapningarna släpper ut de onda andarna. Traditionellt sett brukade man dricka en egen form av rom för att få fram rapningarna, men har på senare tid konstaterat att Coca Cola och Pepsi är långt mer effektiva för rap-ändamål. Utanför kyrkan finns ett stort bås med reklam för Coca Cola och under Sankt Johns-dagen, en stor högtid, dricker man nära 100 000 burkar Coca Cola, minst 3 burkar per person.
Läser i ett AP-telegram om hur västerländska företag börjat etablera sig i Nord-Korea. För de som endast läser i tidningarna om den galna, isolerade skurkstaten med dess halvtokige ledare Kim Jong-Il kan detta verka märkvärdigt, men för den som här läst på om Koreas historia är det inte så konstigt. Trots att USA, under Korea-kriget, jämnade varje nordkoreansk stad med marken (och många sydkoreanska också) i ett bombregn som fick det över Tyskland under 2:a världskriget att verka som en lätt morgonskur, dröjde det inte lång tid innan Nordkorea började bygga upp landet igen. Under både 60- och 70-talet var Nordkorea betydligt större än Sydkorea både vad det gäller industri och jordbruk. Nord-Koreas nedgång är en förhållandevis ny företeelse som har att göra med Sovjets kollaps med oförmåga att köpa konstgödsel kombinerad med flera naturkatastrofer.
Att västerländska företag nu söker marknader i Nord-Korea beror på att befolkningen dels är lågavlönad, samtidigt som den i ett internationellt perspektiv också är tämligen högutbildad. Man får heller inte glömma att Sydkoreas ekonomiska under hade lite med marknadsekonomi att göra. Staten satte upp 5-års planer där olika företag fick låna pengar mot exakta specifikationer om vad de skulle producera och vilka mål de skulle uppnå. Med detta som bakgrund är det inte förvånande om vi ser stora förändringar i Nord-Korea i framtiden. Antagligen är detta också det bästa sättet att neutralisera ett nytt kärnvapenhot där amerikanska missiler pekar mot koreanska. USA har ju sen 60-talet haft en policy att använda sig av kärnvapen redan under första dagen i ett eventuellt krig med Nordkorea. Nya sanktioner och isolering av Nordkorea kan endast leda ett sådant krig närmare.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Mexico för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 06-11-12
En annan som gärna skulle vilja skrika om Mexico är den avgående presidenten Vicente Fox. Varje år i september ställer sig Mexicos president på en balkong i nationalpalatset, framför Mexico Citys största torg, och skriker "Viva Mexico" för att fira självständighetsdagen. I år blev det dock inget skrikande av. Vicente Fox anklagas för att med hjälp av valfusk ha hjälpt fram den nye presidenten Felipe Calderón i ett val minst lika omstritt som det amerikanska presidentvalet år 2000. Torget ockuperades av anhängare till presidentkandidaten López Obrador och för första gången vågade sig presidenten inte ut för det traditionella skriket.
När man går förbi torget i dag ser man fortfarande stora tält där demonstranterna dröjer sig kvar, nu med stärkta krafter efter de blodiga demonstrationerna i Oaxaca där minst 9 personer dött när de protesterat mot den korrupte guvernören.
De som varit på något av TUFFs styrelsemöten vet att jag ofta mobbas för att jag inte dricker kaffe på mötena utan hellre har med mig en flaska Coca Cola. I den lilla staden San Juan Chamula har man dock tagit det hela lite längre. Den chamulanska folkgruppen har en något annorlunda syn på den kristna religionen som de förenat med gammal folktro. De badar sällan eftersom badet tvättar bort de goda andarna.
Däremot är det bra att rapa ofta eftersom rapningarna släpper ut de onda andarna. Traditionellt sett brukade man dricka en egen form av rom för att få fram rapningarna, men har på senare tid konstaterat att Coca Cola och Pepsi är långt mer effektiva för rap-ändamål. Utanför kyrkan finns ett stort bås med reklam för Coca Cola och under Sankt Johns-dagen, en stor högtid, dricker man nära 100 000 burkar Coca Cola, minst 3 burkar per person.
Läser i ett AP-telegram om hur västerländska företag börjat etablera sig i Nord-Korea. För de som endast läser i tidningarna om den galna, isolerade skurkstaten med dess halvtokige ledare Kim Jong-Il kan detta verka märkvärdigt, men för den som här läst på om Koreas historia är det inte så konstigt. Trots att USA, under Korea-kriget, jämnade varje nordkoreansk stad med marken (och många sydkoreanska också) i ett bombregn som fick det över Tyskland under 2:a världskriget att verka som en lätt morgonskur, dröjde det inte lång tid innan Nordkorea började bygga upp landet igen. Under både 60- och 70-talet var Nordkorea betydligt större än Sydkorea både vad det gäller industri och jordbruk. Nord-Koreas nedgång är en förhållandevis ny företeelse som har att göra med Sovjets kollaps med oförmåga att köpa konstgödsel kombinerad med flera naturkatastrofer.
Att västerländska företag nu söker marknader i Nord-Korea beror på att befolkningen dels är lågavlönad, samtidigt som den i ett internationellt perspektiv också är tämligen högutbildad. Man får heller inte glömma att Sydkoreas ekonomiska under hade lite med marknadsekonomi att göra. Staten satte upp 5-års planer där olika företag fick låna pengar mot exakta specifikationer om vad de skulle producera och vilka mål de skulle uppnå. Med detta som bakgrund är det inte förvånande om vi ser stora förändringar i Nord-Korea i framtiden. Antagligen är detta också det bästa sättet att neutralisera ett nytt kärnvapenhot där amerikanska missiler pekar mot koreanska. USA har ju sen 60-talet haft en policy att använda sig av kärnvapen redan under första dagen i ett eventuellt krig med Nordkorea. Nya sanktioner och isolering av Nordkorea kan endast leda ett sådant krig närmare.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Mexico för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 06-11-12
söndag, november 5
”SNUS ÄR SNUS, OM OCK I GYLLNE DOSOR”
--Hörru Åke, jag tror att tekniken har sprungit ifrån dig en bit
Orden är Theodors och han har så rätt. Han är en oerhört sympatisk 23-åring som flyttat in på det nya området Utblicken och alltså blivit granne med mig här på Björkbacken i Bollmora. Han är min privata ”datakonsult”, som raskt rycker ut när jag hjälplöst sitter och svär vid min dator. Men så har han också gått någon teknisk linje vid gymnasiet och hans mamma är datautbildare vid SvT. Han har vuxit upp vid datorn.
För femton år sen, när jag bara använde datorn som ersättning för min gamla kära skrivmaskin Facit Privat, mobbade yngre kompisar mig med en Norgehistoria:
-- Hur ser man att Åke suttit vid datorn?
--Jo, det är tipp-ex på bildskärmen
Edmundo Arróspide gjorde under många år ovärderliga insatser för tekniken på Tyresöradion, innan han tyvärr alldeles för tidigt gick bort. Han övertalade mig att börja använda minidisk. Jag muttrade i början men blev sen helt såld på den tekniken. Här hemma har jag ett minidiskdäck, där jag flinkt kan redigera radioprogrammen, det vill säga dela, flytta och radera olika inslag. Fast jag raderar minimalt, dels för att jag i yttrandefrihetens namn inte vill bestämma vad som ska tas med av andras synpunkter, dels för att jag gör så många radioprogram –250 per år-- att jag inte skulle få tid att producera så mycket, om jag alltför ofta började att ändra i intervjuerna. Redigering tar tid och man grips lätt av separationsångest, typ Gösta Ekmans sketch om Aftonbladet eller Expressen, lakrits- eller gräddkola etc.
Nu accelererar tekniken i allt snabbare takt. Alltså upptäcker jag, att minidisk redan är om inte stenålder så åtminstone yngre bronsålder. Nu är det mp3-spelare, som gäller, en ännu mindre manick än minidisken.
Det finns datakunniga kvinnor som är så pedagogiska (läs: förstående inför det man ännu inte kan) att de till och med på telefon kan hjälpa mig med olika problem. De utgår helt riktigt från att jag är en illa uppdaterad tönt. De berättar också om de i regel unga män som inte bryr sig så mycket om vad tekniken skall användas till men som är odrägligt stolta över sitt teoretiska kunnande. Alltså försöker dessa glänsa med ett obegripligt innesnack kryddat med förkortningar, som inte förklaras. Deras briljerande blir då utan minsta praktiskt värde. Som en av dessa duktiga kvinnor, som verkligen kan tillämpa tekniken säger:
”Dom där killarna är nog egentligen väldigt osäkra typer, som försöker kompensera det med att sätta sig på andra för att känna sig lite märkvärdiga”.
Under den tid, då etablissemanget agiterade för svenska kärnvapen berättade författaren Sven Delblanc:
”Jag understod mig en gång att diskutera vätebomben med en framstående svensk fysiker och före detta clartéist. Jag uttryckte lekmannens naiva och sentimentala oro för detta så kallade vapen, Jaja, sa fysikern uttråkad. Det kan så vara. Men det är en djävligt intressant fysik. Därpå talade han i glödande ordalag om alla intressanta arbetsuppgifter en svensk atombomb skulle kunna erbjuda. Han hade svårt att förlåta dessa politiker som hade snuvat honom på meccanolådan”
Missförstå mig inte! Jag är oerhört glad över all den teknik som gjort livet mycket lättare och bekvämare. Jag tycket vattentoaletter är bättre än min barndoms utedass, centralvärme hälsosammare än min barndoms kolos-stinkande kakelugnar, e-post ett fantastiskt kommunikationsmedel och jag prisar tacksamt en massa andra tekniska landvinningar. Det var ingalunda bättre förr. Men jag tycker att radio är bättre än TV, Public Service överlägset reklamkanalerna, P 1 mycket bättre än P 3 och vanlig gammaldags radio bättre än webbradio, för vilka har dator i köket, i bilen eller på balkongen? Det viktiga är inte att man använder ny teknik utan vad man använder den till.
Med Ebbe Björkman gjorde jag tiotals radioprogram om Gustav Fröding, som bland annat skrev:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Och redan den svenska upplysningens främste diktare Johan Henrik Kellgren (1751-1795) skrev satiriskt om:
Det stoj som endast örat fyller.
då själen tom och hungrig är.
Det glitter livets skal förgyller
då masken själva kärnan är.
Den goda ton, som mera gäller
än dygd och vett och skicklighet
Det där skrevs på 1700-talet och då betydde förstås ”stoj”, ”glitter” och ”god ton” något annat än i dag. Nutidens goda ton är väl snarast den politiska korrektheten, som på vissa områden gränsar till religiös fundamentalism Stoj och glitter motsvaras nu bland annat av alla de högljudda köpuppmaningarna och den glittrande reklamen. Handeln slår i år nya omsättningsrekord och en ny folksjukdom sägs ha uppkommit, som lär ha drabbat en halv miljon svenskar. Den kallas för ”shopomani” och i fredags på SvT:s Rapport framträdde ett kvinnlig ”shopoman”, som hade förskingrat i miljonklassen för att kunna tillfredsställa sitt obetvingliga behov av att handla nya prylar. Själv är jag så insnöat gammalmodig att jag inte lockas av nu dominerande trender som konsumism och marknadsekonomi utan tycker det är långt viktigare vad man är och gör än vad man äger.
Men Johan Henrik Kellgrens tomma och hungriga själ då, vad gör vi åt den? Räcker det med Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer
Och i morgon (6 nov.) är ämnet för Tuffs diskussionscafé Filosofika ”Vad vill vi med våra liv?”
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1105) 2006-11-05
Orden är Theodors och han har så rätt. Han är en oerhört sympatisk 23-åring som flyttat in på det nya området Utblicken och alltså blivit granne med mig här på Björkbacken i Bollmora. Han är min privata ”datakonsult”, som raskt rycker ut när jag hjälplöst sitter och svär vid min dator. Men så har han också gått någon teknisk linje vid gymnasiet och hans mamma är datautbildare vid SvT. Han har vuxit upp vid datorn.
För femton år sen, när jag bara använde datorn som ersättning för min gamla kära skrivmaskin Facit Privat, mobbade yngre kompisar mig med en Norgehistoria:
-- Hur ser man att Åke suttit vid datorn?
--Jo, det är tipp-ex på bildskärmen
Edmundo Arróspide gjorde under många år ovärderliga insatser för tekniken på Tyresöradion, innan han tyvärr alldeles för tidigt gick bort. Han övertalade mig att börja använda minidisk. Jag muttrade i början men blev sen helt såld på den tekniken. Här hemma har jag ett minidiskdäck, där jag flinkt kan redigera radioprogrammen, det vill säga dela, flytta och radera olika inslag. Fast jag raderar minimalt, dels för att jag i yttrandefrihetens namn inte vill bestämma vad som ska tas med av andras synpunkter, dels för att jag gör så många radioprogram –250 per år-- att jag inte skulle få tid att producera så mycket, om jag alltför ofta började att ändra i intervjuerna. Redigering tar tid och man grips lätt av separationsångest, typ Gösta Ekmans sketch om Aftonbladet eller Expressen, lakrits- eller gräddkola etc.
Nu accelererar tekniken i allt snabbare takt. Alltså upptäcker jag, att minidisk redan är om inte stenålder så åtminstone yngre bronsålder. Nu är det mp3-spelare, som gäller, en ännu mindre manick än minidisken.
Det finns datakunniga kvinnor som är så pedagogiska (läs: förstående inför det man ännu inte kan) att de till och med på telefon kan hjälpa mig med olika problem. De utgår helt riktigt från att jag är en illa uppdaterad tönt. De berättar också om de i regel unga män som inte bryr sig så mycket om vad tekniken skall användas till men som är odrägligt stolta över sitt teoretiska kunnande. Alltså försöker dessa glänsa med ett obegripligt innesnack kryddat med förkortningar, som inte förklaras. Deras briljerande blir då utan minsta praktiskt värde. Som en av dessa duktiga kvinnor, som verkligen kan tillämpa tekniken säger:
”Dom där killarna är nog egentligen väldigt osäkra typer, som försöker kompensera det med att sätta sig på andra för att känna sig lite märkvärdiga”.
Under den tid, då etablissemanget agiterade för svenska kärnvapen berättade författaren Sven Delblanc:
”Jag understod mig en gång att diskutera vätebomben med en framstående svensk fysiker och före detta clartéist. Jag uttryckte lekmannens naiva och sentimentala oro för detta så kallade vapen, Jaja, sa fysikern uttråkad. Det kan så vara. Men det är en djävligt intressant fysik. Därpå talade han i glödande ordalag om alla intressanta arbetsuppgifter en svensk atombomb skulle kunna erbjuda. Han hade svårt att förlåta dessa politiker som hade snuvat honom på meccanolådan”
Missförstå mig inte! Jag är oerhört glad över all den teknik som gjort livet mycket lättare och bekvämare. Jag tycket vattentoaletter är bättre än min barndoms utedass, centralvärme hälsosammare än min barndoms kolos-stinkande kakelugnar, e-post ett fantastiskt kommunikationsmedel och jag prisar tacksamt en massa andra tekniska landvinningar. Det var ingalunda bättre förr. Men jag tycker att radio är bättre än TV, Public Service överlägset reklamkanalerna, P 1 mycket bättre än P 3 och vanlig gammaldags radio bättre än webbradio, för vilka har dator i köket, i bilen eller på balkongen? Det viktiga är inte att man använder ny teknik utan vad man använder den till.
Med Ebbe Björkman gjorde jag tiotals radioprogram om Gustav Fröding, som bland annat skrev:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Och redan den svenska upplysningens främste diktare Johan Henrik Kellgren (1751-1795) skrev satiriskt om:
Det stoj som endast örat fyller.
då själen tom och hungrig är.
Det glitter livets skal förgyller
då masken själva kärnan är.
Den goda ton, som mera gäller
än dygd och vett och skicklighet
Det där skrevs på 1700-talet och då betydde förstås ”stoj”, ”glitter” och ”god ton” något annat än i dag. Nutidens goda ton är väl snarast den politiska korrektheten, som på vissa områden gränsar till religiös fundamentalism Stoj och glitter motsvaras nu bland annat av alla de högljudda köpuppmaningarna och den glittrande reklamen. Handeln slår i år nya omsättningsrekord och en ny folksjukdom sägs ha uppkommit, som lär ha drabbat en halv miljon svenskar. Den kallas för ”shopomani” och i fredags på SvT:s Rapport framträdde ett kvinnlig ”shopoman”, som hade förskingrat i miljonklassen för att kunna tillfredsställa sitt obetvingliga behov av att handla nya prylar. Själv är jag så insnöat gammalmodig att jag inte lockas av nu dominerande trender som konsumism och marknadsekonomi utan tycker det är långt viktigare vad man är och gör än vad man äger.
Men Johan Henrik Kellgrens tomma och hungriga själ då, vad gör vi åt den? Räcker det med Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer
Och i morgon (6 nov.) är ämnet för Tuffs diskussionscafé Filosofika ”Vad vill vi med våra liv?”
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1105) 2006-11-05
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1105) 06-11-05 till....
....till Sveriges Televisions program FAKTUM, som i måndags (30/10) hade avslöjande inslag om svensk vapenexport, som i fjol uppgick till hela 8 600 miljoner kr. Vårt land är världens största vapenexportör per capita, det åttonde största över huvud taget. Och vi exporterar också friskt –eller snarare sjukt-- till krigförande länder som USA och Storbritannien samt till länder i konflikt som Indien och Pakistan. Glädjande var att se och höra kloka och kunniga fredsaktivister som Rolf Lindahl (Svenska Freds), Håkan Mårtensson (Kristna Freds och TUFF) samt Farshid Ardabili-Farshi (Nässjö Fredsförening).
....till P-son på Gotland som skickat oss följande ”persiflager”:
”Om följderna av växthuseffekten kostar 20 ggr mer än åtgärder för att undvika dem, blir det dyrt för ungarna...”
”Den glada nyheten är att den procentuella andelen svältande människor minskar, den andra är att de ändå blivit 50 miljoner fler...”
....till FiB-juristernas Tidskrift för Folkets Rättigheter, som alltså har ett pampigt namn men som inte ser mycket ut för världen. Den är dock välgörande frispråkig, ja uppkäftigt inkorrekt i sin vakthållning kring yttrandefriheten. Redaktör är Erik Göthe och i de senaste numren har han tagit med flera inslag från Radio Tuff
....till Tyresökulturens verklige gigant, versmakaren, revy- och teaterpappan Sven Lionell, som i tisdags (31/10) inför ett fullsatt Trollbäckens bibliotek kåserade om legendariska Tyresöbor som Gunnar Tunevi, Jessie Navin, Gunnar Gyllnert, markisen Claes Lagergren och Roland Schütt. Bland annat nämnde han tillkomsten av Rolands succébok ”Kådisbellan” och läste sin dikt om Roland med titeln ”En droppe av Chagall”. Så här går den i början:
”Har ni läst boken, filmad med skådis
boken skriven av Roland Schütt
han som gjorde en bella av kådis,
den karln måste väl ändå vara förbytt?
Boken är varken bluff eller saga
och inte skriven för att behaga.
Livet är inte saga eller bluff
för fredsaktivisten, socialisten från Tuff.”
Roland dog hösten 2005, 92 år ung. Minnesord över honom finns på www.tuff.fred.se författade av Åke Sandin och Bhikhu Vyas. Sven Lionell hörs under en halvtimme från och med i dag (5-26 nov) på Succékanalen 91,4
....till nyblivne presidenten i IPB (Internationella Fredsbyrån) Tomas Magnusson, som inför ett möte i Rom med en samling av Nobels pristagare skriver: ”Det skall handla om kampen mot kärnvapen. Men hur sätter man igång igen - alla fakta finns- till och med finns det ett passivt engagemang i de flesta länder, men vi blir inte av med kärnvapnen. Vad krävs för att få fart, vad krävs för att tända en präriebrand? Blix-kommissionen har sagt allt som behöver sägas. För några år sedan sa Canberra-kommissionen ungefär detsamma. Det tänder till för en kort tid, och sedan är det bortglömt igen. Internationella domstolen sa till och med att kärnvapen-innehav är olagligt enligt folkrätten. Men inget hände. Vad gör vi nu då?”
....till Norges förre statsminister Kjell Magne Bondevik som i sin nu utkomna
självbiografi skriver att han var fast besluten att avgå om norska regeringen vintern 2003 inte hade stött hans motstånd mot Irakkriget
....till Göteborgspolitikens starke man Göran Johansson, som uttalade sig om försöken att stoppa fullmäktigesammanträdet i Göteborg för några dagar sedan. Han menade, att det hade hedrat AFA-demonstranterna, om de hade varit aktiva i valrörelsen, men för maskerade antidemokrater hade han bara förakt. Det ironiska är att dessa kallar sig ”antifascister”.
....till FN:s förre vapeninspektör Hans Blix som (enligt AP 25/10) säger att den USA-ledda invasionen av Irak är ett rent fiasko och har gjort att landet nu är värre däran än under Saddam Husseins diktatoriska styre.
....till WWF, Världsnaturfonden, som i sin årsrapport nu framhäver Kuba som land nummer ett i fråga om hållbar utveckling och ekologi, vilket tillskrivs Kubas höga läskunnighet och medellivslängd, kombinerat med låg energiförbrukning.
....till läraren Camilla Lindblad vid Fornuddens skola (Tyresö), som också lär sina elever fredssånger. Och nu ska vi höra sexåriga Isa sjunga ”I natt jag drömde..”
....till veteranprofessorn vid Bostonuniversitetet Howard Zinn, som (The Progressive nov. 2006) skriver under rubriken ”Varför krig misslyckas” (Why War Fails). Med utgångspunkt från USA:s invasion av Irak och Israels angrepp på Libanon i somras drar att han slutsatsen att krig inte bara är moraliskt förkastliga utan också värdelösa för de mål de påstås föras. USA har på 3½ år totalt misslyckats med att i Irak införa den demokrati och stabilitet de motiverade kriget med. Israels bombardemang av Libanon i somras har inte ökat det egna landets säkerhet utan tvärtom ökat antalet fiender, också bland de araber som varken tillhör Hamas och Hisbollah.
Howard Zinn citerar den israeliske professorn Ze'ev Maoz, som påminner om den förra israeliska invasionen av Libanon: “Ungefär 14000 civila dödades mellan juni och september 1982 för att nu nämna en försiktig siffra.” Men resultatet blev att Hisbollah uppstod, som genom sina raketer i somras togs som förevändning för en ny desperat och massiv krigsinsats.
Zinn påminner också om hur USA trots miljoner dödade i Vietnam misslyckades med sina krigsmål där liksom Sovjetunionen under massmördandet i Afghanistan på 1980-talet. Howard Zinn sammanfattar: ”Israel har inte gjort det egna landet säkrare genom sin fortsatta användning av massivt våld. USA är inte mera säkert trots två krig, i Afghanistan och Irak”
I Radio Tuff har vi med en viss frenesi resultatvärderat krigen och det är mycket negativa slutsatser vi tyvärr kommit fram till: Första världskrigets segrare eldade sina soldater med att de dödade för att göra världen trygg åt demokratin och att kriget skulle göra slut på alla krig för gott. Men i krigets spår uppstod efteråt en massa diktaturer och det ledde till det ännu mycket värre andra världskriget. Då försäkrade segrarna genom Churchill och Roosevelt att massmördandet skedde för att skapa en värld i frihet från fruktan och nöd. Efteråt skapade de genom sin oenighet och sina många tusen kärnvapen fruktan för mänsklighetens existens och deras enorma satsningar på vapen stal resurser från den miljard av våra medmänniskor som fortsatte att leva i djupaste nöd. Det folkrättsvidriga Natoanfallet på Jugoslavien 1999 motiverades med att det skulle förhindra etnisk rensning i Kosovo. Det ledde till etnisk rensning –fast av serber i Kosovo. De dystra exemplen kan mångfaldigas.
....till två spännande tuff-arragemang de närmaste dagarna. ”Vad vill vi med våra liv?” är ämnet i diskussionscaféet Filosofika måndag den 6 nov kl 19-21 i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80. Samtalsledaren Göran Flodman intervjuas senare i dagens Radio Tuff
Afghanistan är ämnet två dagar senare, onsdag 8 nov kl 19-21. Stefan Lindgren inleder i Tuff-lokalen och han hörs senare i dagens Radio Tuff
....till de musikaliska Tyresöborna Jörgen Toresson och Nils-Göran Wetterberg, som gjort ”Fred på jorden” med musik av Jörgen och text av Nils-Göran. Den ska vi lyssna på nu
....till P-son på Gotland som skickat oss följande ”persiflager”:
”Om följderna av växthuseffekten kostar 20 ggr mer än åtgärder för att undvika dem, blir det dyrt för ungarna...”
”Den glada nyheten är att den procentuella andelen svältande människor minskar, den andra är att de ändå blivit 50 miljoner fler...”
....till FiB-juristernas Tidskrift för Folkets Rättigheter, som alltså har ett pampigt namn men som inte ser mycket ut för världen. Den är dock välgörande frispråkig, ja uppkäftigt inkorrekt i sin vakthållning kring yttrandefriheten. Redaktör är Erik Göthe och i de senaste numren har han tagit med flera inslag från Radio Tuff
....till Tyresökulturens verklige gigant, versmakaren, revy- och teaterpappan Sven Lionell, som i tisdags (31/10) inför ett fullsatt Trollbäckens bibliotek kåserade om legendariska Tyresöbor som Gunnar Tunevi, Jessie Navin, Gunnar Gyllnert, markisen Claes Lagergren och Roland Schütt. Bland annat nämnde han tillkomsten av Rolands succébok ”Kådisbellan” och läste sin dikt om Roland med titeln ”En droppe av Chagall”. Så här går den i början:
”Har ni läst boken, filmad med skådis
boken skriven av Roland Schütt
han som gjorde en bella av kådis,
den karln måste väl ändå vara förbytt?
Boken är varken bluff eller saga
och inte skriven för att behaga.
Livet är inte saga eller bluff
för fredsaktivisten, socialisten från Tuff.”
Roland dog hösten 2005, 92 år ung. Minnesord över honom finns på www.tuff.fred.se författade av Åke Sandin och Bhikhu Vyas. Sven Lionell hörs under en halvtimme från och med i dag (5-26 nov) på Succékanalen 91,4
....till nyblivne presidenten i IPB (Internationella Fredsbyrån) Tomas Magnusson, som inför ett möte i Rom med en samling av Nobels pristagare skriver: ”Det skall handla om kampen mot kärnvapen. Men hur sätter man igång igen - alla fakta finns- till och med finns det ett passivt engagemang i de flesta länder, men vi blir inte av med kärnvapnen. Vad krävs för att få fart, vad krävs för att tända en präriebrand? Blix-kommissionen har sagt allt som behöver sägas. För några år sedan sa Canberra-kommissionen ungefär detsamma. Det tänder till för en kort tid, och sedan är det bortglömt igen. Internationella domstolen sa till och med att kärnvapen-innehav är olagligt enligt folkrätten. Men inget hände. Vad gör vi nu då?”
....till Norges förre statsminister Kjell Magne Bondevik som i sin nu utkomna
självbiografi skriver att han var fast besluten att avgå om norska regeringen vintern 2003 inte hade stött hans motstånd mot Irakkriget
....till Göteborgspolitikens starke man Göran Johansson, som uttalade sig om försöken att stoppa fullmäktigesammanträdet i Göteborg för några dagar sedan. Han menade, att det hade hedrat AFA-demonstranterna, om de hade varit aktiva i valrörelsen, men för maskerade antidemokrater hade han bara förakt. Det ironiska är att dessa kallar sig ”antifascister”.
....till FN:s förre vapeninspektör Hans Blix som (enligt AP 25/10) säger att den USA-ledda invasionen av Irak är ett rent fiasko och har gjort att landet nu är värre däran än under Saddam Husseins diktatoriska styre.
....till WWF, Världsnaturfonden, som i sin årsrapport nu framhäver Kuba som land nummer ett i fråga om hållbar utveckling och ekologi, vilket tillskrivs Kubas höga läskunnighet och medellivslängd, kombinerat med låg energiförbrukning.
....till läraren Camilla Lindblad vid Fornuddens skola (Tyresö), som också lär sina elever fredssånger. Och nu ska vi höra sexåriga Isa sjunga ”I natt jag drömde..”
....till veteranprofessorn vid Bostonuniversitetet Howard Zinn, som (The Progressive nov. 2006) skriver under rubriken ”Varför krig misslyckas” (Why War Fails). Med utgångspunkt från USA:s invasion av Irak och Israels angrepp på Libanon i somras drar att han slutsatsen att krig inte bara är moraliskt förkastliga utan också värdelösa för de mål de påstås föras. USA har på 3½ år totalt misslyckats med att i Irak införa den demokrati och stabilitet de motiverade kriget med. Israels bombardemang av Libanon i somras har inte ökat det egna landets säkerhet utan tvärtom ökat antalet fiender, också bland de araber som varken tillhör Hamas och Hisbollah.
Howard Zinn citerar den israeliske professorn Ze'ev Maoz, som påminner om den förra israeliska invasionen av Libanon: “Ungefär 14000 civila dödades mellan juni och september 1982 för att nu nämna en försiktig siffra.” Men resultatet blev att Hisbollah uppstod, som genom sina raketer i somras togs som förevändning för en ny desperat och massiv krigsinsats.
Zinn påminner också om hur USA trots miljoner dödade i Vietnam misslyckades med sina krigsmål där liksom Sovjetunionen under massmördandet i Afghanistan på 1980-talet. Howard Zinn sammanfattar: ”Israel har inte gjort det egna landet säkrare genom sin fortsatta användning av massivt våld. USA är inte mera säkert trots två krig, i Afghanistan och Irak”
I Radio Tuff har vi med en viss frenesi resultatvärderat krigen och det är mycket negativa slutsatser vi tyvärr kommit fram till: Första världskrigets segrare eldade sina soldater med att de dödade för att göra världen trygg åt demokratin och att kriget skulle göra slut på alla krig för gott. Men i krigets spår uppstod efteråt en massa diktaturer och det ledde till det ännu mycket värre andra världskriget. Då försäkrade segrarna genom Churchill och Roosevelt att massmördandet skedde för att skapa en värld i frihet från fruktan och nöd. Efteråt skapade de genom sin oenighet och sina många tusen kärnvapen fruktan för mänsklighetens existens och deras enorma satsningar på vapen stal resurser från den miljard av våra medmänniskor som fortsatte att leva i djupaste nöd. Det folkrättsvidriga Natoanfallet på Jugoslavien 1999 motiverades med att det skulle förhindra etnisk rensning i Kosovo. Det ledde till etnisk rensning –fast av serber i Kosovo. De dystra exemplen kan mångfaldigas.
....till två spännande tuff-arragemang de närmaste dagarna. ”Vad vill vi med våra liv?” är ämnet i diskussionscaféet Filosofika måndag den 6 nov kl 19-21 i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80. Samtalsledaren Göran Flodman intervjuas senare i dagens Radio Tuff
Afghanistan är ämnet två dagar senare, onsdag 8 nov kl 19-21. Stefan Lindgren inleder i Tuff-lokalen och han hörs senare i dagens Radio Tuff
....till de musikaliska Tyresöborna Jörgen Toresson och Nils-Göran Wetterberg, som gjort ”Fred på jorden” med musik av Jörgen och text av Nils-Göran. Den ska vi lyssna på nu
lördag, november 4
HAMPUS I MEXICO: Nils Holgersson, glada skelett m m
Denna vecka har jag åkt runt i Mexico och beskådat gamla fort, mayaruiner och hantverk. Som tur är verkar jag ha lämnat sombrero-bältet och det var länge sen jag blev erbjuden en sådan. Det som mest slagit mig när jag träffat andra resanden från olika länder är hur känd Nils Holgersson verkar vara. Lyssnare med gott minne kanske kommer ihåg att jag i Syrien mötte folk som kände till Nils Holgersson när jag visade en vanlig svensk 20-lapp. Samma verkar stämma för både mexikaner och kanadensare. Alla har de sett samma tecknade tv-serie om Nils, en serie som jag som svensk aldrig har hört talas om. Kanske något för ett upprop till Sveriges Television?
Just nu befinner jag mig i den lilla staden San Cristobal de la Casa i Mexicos Chiapas-region, känd för det starka stöd som Zapata-gerillan har här. Och mycket riktigt, överallt säljer de T-shirts och dockor över subkommendant Marcos, den legendariske ledaren för den beväpnade men icke-stridande gerillan. Marcos är känd för att alltid gå maskerad i en svart skidmask, och på San Cristobals gator kan man ibland se sympatisörer, vanligtvis kvinnor, med munskydd eller schalar som döljer den nedre delen av deras ansikte.
Att jag överhuvudtaget kunde komma in i San Cristobal var lite av tur, eftersom motorvägarna dagen innan hade stängts av sympatisörer till demonstranterna i Oaxaca, där minst nio personer har dött i upplopp mot den korrupte guvernören Ulises Ruiz som år 2004 kom till makten via omfattande valfusk. Staden är nu omgärdad av polis och ingen kommer in eller ut, bl.a fick jag höra om en grupp turister som nu satt fast i staden utan att veta hur de skulle kunna ta sig därifrån. Både i San Cristobal och Merida har jag sett demonstrationer till stöd for Oaxacas demonstranter och för kravet på guvernörens avgång.
Annars går jag omkring och småfryser. Från att ha varit vid Mexicos kust där temperaturen har legat på över 30 grader har jag nu kommit inomlands till en höjd på 2100 meter, nära Kebnekaises alltså, med en temperatur på kring 15 grader. Dags att köpa en tröja snart. Musiken man spelar på torget här förundrar mig mycket. När jag först gick förbi spelade man ledmotivet till Stjärnornas Krig för att sedan växla vidare till det för Närkontakt av Tredje Graden och sedan avsluta med Carl Orffs pampiga opera Carmina Burana.
Nyss firades Dia de los Muertos, de dödas dag, i Mexico och det gjorde man med dödskallar i socker, glada skelett och pumpagubbar. Allt detta är en mix av gamla maya-traditioner, nutida Halloween-firande samt den katolska kyrkans influenser. På de färgglada kyrkogårdarna hade man fest med mat och levande ljus. Affärer och hotell har altare med mat och dryck åt de döda och själv ville jag inte vara sämre så jag köpte ett litet hopfällbart pappersaltare som jag kunde ha på mitt hotellrum och som mat till de döda köpte jag en liten benknota av bröd. Lite makabert kan tyckas, med inte mer än den katolska kannibalismen där man under nattvarden ska gotta i sig Jesus både kött och blod.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Mexico för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff 2006-11-05
Just nu befinner jag mig i den lilla staden San Cristobal de la Casa i Mexicos Chiapas-region, känd för det starka stöd som Zapata-gerillan har här. Och mycket riktigt, överallt säljer de T-shirts och dockor över subkommendant Marcos, den legendariske ledaren för den beväpnade men icke-stridande gerillan. Marcos är känd för att alltid gå maskerad i en svart skidmask, och på San Cristobals gator kan man ibland se sympatisörer, vanligtvis kvinnor, med munskydd eller schalar som döljer den nedre delen av deras ansikte.
Att jag överhuvudtaget kunde komma in i San Cristobal var lite av tur, eftersom motorvägarna dagen innan hade stängts av sympatisörer till demonstranterna i Oaxaca, där minst nio personer har dött i upplopp mot den korrupte guvernören Ulises Ruiz som år 2004 kom till makten via omfattande valfusk. Staden är nu omgärdad av polis och ingen kommer in eller ut, bl.a fick jag höra om en grupp turister som nu satt fast i staden utan att veta hur de skulle kunna ta sig därifrån. Både i San Cristobal och Merida har jag sett demonstrationer till stöd for Oaxacas demonstranter och för kravet på guvernörens avgång.
Annars går jag omkring och småfryser. Från att ha varit vid Mexicos kust där temperaturen har legat på över 30 grader har jag nu kommit inomlands till en höjd på 2100 meter, nära Kebnekaises alltså, med en temperatur på kring 15 grader. Dags att köpa en tröja snart. Musiken man spelar på torget här förundrar mig mycket. När jag först gick förbi spelade man ledmotivet till Stjärnornas Krig för att sedan växla vidare till det för Närkontakt av Tredje Graden och sedan avsluta med Carl Orffs pampiga opera Carmina Burana.
Nyss firades Dia de los Muertos, de dödas dag, i Mexico och det gjorde man med dödskallar i socker, glada skelett och pumpagubbar. Allt detta är en mix av gamla maya-traditioner, nutida Halloween-firande samt den katolska kyrkans influenser. På de färgglada kyrkogårdarna hade man fest med mat och levande ljus. Affärer och hotell har altare med mat och dryck åt de döda och själv ville jag inte vara sämre så jag köpte ett litet hopfällbart pappersaltare som jag kunde ha på mitt hotellrum och som mat till de döda köpte jag en liten benknota av bröd. Lite makabert kan tyckas, med inte mer än den katolska kannibalismen där man under nattvarden ska gotta i sig Jesus både kött och blod.
---------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Mexico för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff 2006-11-05
söndag, oktober 29
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1104) 06-10-29 till....
....till Vetenskapsradion i Sveriges Radios P 1, som i torsdags (26/10) hade ett inslag om den sovjetiska ubåten U 137, den som för 25 år sen (27/10 1981) i övervattensläge och med dånande dieselmotorer rände upp på grund i Gåsefjärden nere i Blekinge. Kommendören Karl Andersson var den stora behållningen. Det var han som förste svensk gick ombord på den ryska ubåten och hans berättelse om sina samtal med de sovjetiska officerarna hade många komiska poänger. Karl Andersson tillhör de alltför få som vågat gå emot strömmen under de många årens svenska ubåtshysteri. Han anser att U 137 felnavigerade , för ingen är så dum att han för att spionera går in i den grunda och tränga Gåsefjärden, där en ubåt inte kan gömma sig eller knappt manövrera: ”Det absolut sista man ska välja är en ubåt, det är fullständigt korkat.”
På frågan varför tre ubåtskommissioner ändå ansett det vara en avsiktlig inträngning svarade kommendör Andersson: ”Dom ville komma fram till det. Jag började lufta mina tvivel direkt när jag kom i land från den där ubåten , men se det gick inte. Då var det order på att det skulle vara en avsiktlig inträngning. Jag såg ju alla pressmän och alla löpsedlar pratade om avsiktliga inträngningar. Hela svenska folket ville ha det till det, för hade det varit en fyllegrej som det förmodligen var, förstärkt med lite nervsammanbrott skulle man ju kunna gäspa över det hela, men för att det skulle få politisk och militärpolitisk betydelse måste det vara en avsiktlig inträngning. Att då komma och påstå att det var någonting helt annat, det var nästan landsförräderi, ju”
Ända sedan starten av Radio Tuff 1985 avslöjade vi med en viss frenesi sommar efter sommar många av de enormt uppblåsta ubåtsskrönorna, som gynnade marinen och kvällspressens upplagor men som kostade skattebetalarna många miljarder i höjda anslag till marinen.
....till veterandiplomaten Sverker Åström, som (AB 24/10) hoppas att utrikesminister Carl Bildt under sitt USA-besök i veckan till vicepresidenten Cheney gav uttryck åt de svenska synpunkterna:
”att det amerikanska militära angreppet mot Irak i mars 2003 var en mycket allvarlig kränkning av folkrätten, en överträdelse av den kanske viktigaste bestämmelsen i FN-stadgan,att de anförda motiven för angreppet enligt vårt bedömande var alla missvisande eller helt lögnaktiga,att USA var medskyldigt till Libanons förstörelse under kriget i somras eftersom Washington med lätthet hade kunnat stoppa kriget på ett tidigt stadium,att USA till vår sorg levererat så kallade klusterbomber till Israel för användning mot civila i Libanon”
....till Sveriges Fredsråd, som i samarbete med Artister för fred på FN-dagen i tisdags arrangerade en fredsfest i Blåhallen med massor av utsökt artisteri. Dessutom delades fredsrådets pris ut till tuff-aktivisterna Monica Schelin och Åke Sandin. Mera om detta i dagens Radio Tuff.
....till Hans Blix, som i måndags påpekade: ”Kärnvapennationernas brist på engagemang i avväpningsfrågan undergräver deras moraliska auktoritet.”
....till Stefan Lindgrens Ryska Posten, som påpekar att västliga medier har gjort en höna av en fjäder, när de rapporterat om Putins kommentar om den israeliske presidenten Moshe Katsev påstådda våldtäkter av flera kvinnor. Putin påstås ha sagt att han blev avundsjuk på sin israeliske kollega. Det Putin i verkligheten sade till den israeliske premiärministern Olmert var enligt AFP: "Hälsa er president - han förvånade oss verkligen".
....till 23-årige Craig Scott, som framträdde vid en konferens, som president Bush sammankallade efter det tragiska massmördandet av flickor i en skola bland Amishfolket i Pennsylvania nyligen. Craig har bittra erfarenheter av skolvåldet. Hans syster tillhörde de ungdomar som 1999 sköts till döds i skolan i Columbine.
Den gången förklarade president Clinton: “Vi måste göra mer för att nå ut till våra ungdomar och lära dem att uttrycka sin ilska och lösa sina konflikter med ord och inte med vapen” Men som David Cook (CommonDreams.org 20/10) påpekar återupptog Clinton samma dag bombningarna av Belgrad där civila mål träffades och oskyldiga människor dödades.
Under den av Bush sammankallade konferensen härom veckan med anledning av massmorden på flickor nyligen tog den unge Craig Scott till orda. Han menade att ungdomar bombarderas av tomma och meningslösa budskap och att de ropar efter något att tro på och kämpa för och att alltför många unga därför mår dåligt av den allmänna förljugenheten och vulgariteten. Craig sa bland annat:
“Det viktigaste jag lärt mig är att vänlighet och medlidande kan vara det bästa motgiftet mot ilska och hat och det bästa också mot våld”
Dagen efter kom rapporten om att 600 000 människor hade dött till följd av Irakkriget. David Cook citerar Napoleons ord om att bajonetter kan man inte sitta på och tillägger:
”Vi predikar hycklande fraser om karaktär och rättvisa i skolorna, medan vi fortsätter att stödja ett system som en vacker dag kommer att frestas att använda de kärnvapen vi har. Har det funnits ett vapen som uppfunnits och som vi inte har använt?”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som har en utförlig presentation av 91,4 MHz inklusive Radio Tuff. Dessutom finns en notis om att två Tuff-aktivister vid en fredsfest i Blå hallen den 24 oktober mottog Sveriges fredsråds pris för år 2006.
....till Anna Steele Karlström (fp) och Monica Schelin (s) som i Tyresö Nyheter har en insändare under rubriken ”Föreningar, ta chansen i etern!”. De tycker att alltför få föreningar har egna sändningar på 91,4 MHz och frågar bland annat: ”Om Tuff har lyckats göra radioprogram varenda vecka i över 21 år, varför skulle inte andra av Tyresös duktiga föreningar kunna utnyttja radion?" De påpekar att Tyresö ligger i medieskugga och uttrycker sin förvåning över att Tyresö kommuns informationsavdelning och andra av kommunens förvaltningar inte använder sig av radion
...till Fårdala skola (Tyresö), som på FN-dagen i tisdags hade ett Öppet hus till förmån för en katastrofdrabbad by i Guatemala. De fick in hela 22 000 kr. Starkt gjort av personal och de mycket unga eleverna!
....till Tuffs styrelse, som för en vecka sen beslöt att anslå 8000 kr till samma ändamål i Guatemala. Det blir alltså sammanlagt 30 000 kr som från Tyresö skickas för att bygga upp den by som för ett år sen i samband med orkanen Stan praktiskt taget begravdes med flera hundra dödsoffer som följd. I Guatemala finns Tuff-aktivisten Pontus Björkman som kan tillse att pengarna används effektivt.
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som i SvT:s program ”Agenda” (22/10) sade: ”För varje krona som läggs på bistånd i världen läggs ytterligare femton kronor på vapen och militär. Världens militärutgifter har den senaste tioårsperioden stigit med över en tredjedel till ofattbaral över 7000 miljarder kronor till 2005. Sveriges bidrag är en fortsatt ökad vapenexport. Den svenska vapenexporten har aldrig tidigare varit så omfattande, och vi är i dag världens åttonde största vapenexportör, vapen som exporteras till konflikter och där grova kränkningar av mänskliga rättigheter pågår: Pakistan, Indien, Thailand, Malaysia. I spåren av den militära upprustningen uppstår nya konflikter. I det så kallade kriget mot terrorismen ökar polariseringen. Trots att Sverige och EU borde ta avstånd från den amerikanska hot- och krigsretoriken, verkar man gång på gång i motsatt riktning. EU har ställt in sitt stöd till den palestinska myndigheten, vilket har lett till en humanitär katastrof med ökat våld som följd. EU terrorstämplade de tamilska tigrarna trots att fredsavtal och dialog var möjlig. Effekten har blivit de värsta striderna på Sri Lanka på många år. Den svenska säkerhets- och utrikespolitiken behöver skärpas, Sverige måste tydligt och öppet ta avstånd från krigspolitiken. Tyvärr verkar utvecklingen också här gå åt motsatt håll. Försvaret får nästan femton miljarder mer än det svenska biståndet. Den nya regeringen har dessutom föreslagit ett extra anslag på 600 miljoner till försvaret för att klara internationella fredsfrämjande insatser. Dessa insatser borde försvaret klara inom det massiva anslag som man redan i dag har. Det vore betydligt bättre för vår egen säkerhet, om man fördubblade biståndet och halverade försvarsanslaget. Det vore betydligt bättre för den globala säkerheten om regeringen inom försvarsbudgeten valde att prioritera konfliktförebyggande åtgärder, snarare än att utveckla avancerad krigsmateriel, krigsmateriel som sen går på export till konflikthärdar runtom i världen. Utrikesminister Carl Bildt, när du nu träffar den amerikanske vice presidenten Dick Cheney, ta då tydligt avstånd från vapenskrammel och hot, stå upp för nedrustning och fredlig konflikthantering!”
På frågan varför tre ubåtskommissioner ändå ansett det vara en avsiktlig inträngning svarade kommendör Andersson: ”Dom ville komma fram till det. Jag började lufta mina tvivel direkt när jag kom i land från den där ubåten , men se det gick inte. Då var det order på att det skulle vara en avsiktlig inträngning. Jag såg ju alla pressmän och alla löpsedlar pratade om avsiktliga inträngningar. Hela svenska folket ville ha det till det, för hade det varit en fyllegrej som det förmodligen var, förstärkt med lite nervsammanbrott skulle man ju kunna gäspa över det hela, men för att det skulle få politisk och militärpolitisk betydelse måste det vara en avsiktlig inträngning. Att då komma och påstå att det var någonting helt annat, det var nästan landsförräderi, ju”
Ända sedan starten av Radio Tuff 1985 avslöjade vi med en viss frenesi sommar efter sommar många av de enormt uppblåsta ubåtsskrönorna, som gynnade marinen och kvällspressens upplagor men som kostade skattebetalarna många miljarder i höjda anslag till marinen.
....till veterandiplomaten Sverker Åström, som (AB 24/10) hoppas att utrikesminister Carl Bildt under sitt USA-besök i veckan till vicepresidenten Cheney gav uttryck åt de svenska synpunkterna:
”att det amerikanska militära angreppet mot Irak i mars 2003 var en mycket allvarlig kränkning av folkrätten, en överträdelse av den kanske viktigaste bestämmelsen i FN-stadgan,att de anförda motiven för angreppet enligt vårt bedömande var alla missvisande eller helt lögnaktiga,att USA var medskyldigt till Libanons förstörelse under kriget i somras eftersom Washington med lätthet hade kunnat stoppa kriget på ett tidigt stadium,att USA till vår sorg levererat så kallade klusterbomber till Israel för användning mot civila i Libanon”
....till Sveriges Fredsråd, som i samarbete med Artister för fred på FN-dagen i tisdags arrangerade en fredsfest i Blåhallen med massor av utsökt artisteri. Dessutom delades fredsrådets pris ut till tuff-aktivisterna Monica Schelin och Åke Sandin. Mera om detta i dagens Radio Tuff.
....till Hans Blix, som i måndags påpekade: ”Kärnvapennationernas brist på engagemang i avväpningsfrågan undergräver deras moraliska auktoritet.”
....till Stefan Lindgrens Ryska Posten, som påpekar att västliga medier har gjort en höna av en fjäder, när de rapporterat om Putins kommentar om den israeliske presidenten Moshe Katsev påstådda våldtäkter av flera kvinnor. Putin påstås ha sagt att han blev avundsjuk på sin israeliske kollega. Det Putin i verkligheten sade till den israeliske premiärministern Olmert var enligt AFP: "Hälsa er president - han förvånade oss verkligen".
....till 23-årige Craig Scott, som framträdde vid en konferens, som president Bush sammankallade efter det tragiska massmördandet av flickor i en skola bland Amishfolket i Pennsylvania nyligen. Craig har bittra erfarenheter av skolvåldet. Hans syster tillhörde de ungdomar som 1999 sköts till döds i skolan i Columbine.
Den gången förklarade president Clinton: “Vi måste göra mer för att nå ut till våra ungdomar och lära dem att uttrycka sin ilska och lösa sina konflikter med ord och inte med vapen” Men som David Cook (CommonDreams.org 20/10) påpekar återupptog Clinton samma dag bombningarna av Belgrad där civila mål träffades och oskyldiga människor dödades.
Under den av Bush sammankallade konferensen härom veckan med anledning av massmorden på flickor nyligen tog den unge Craig Scott till orda. Han menade att ungdomar bombarderas av tomma och meningslösa budskap och att de ropar efter något att tro på och kämpa för och att alltför många unga därför mår dåligt av den allmänna förljugenheten och vulgariteten. Craig sa bland annat:
“Det viktigaste jag lärt mig är att vänlighet och medlidande kan vara det bästa motgiftet mot ilska och hat och det bästa också mot våld”
Dagen efter kom rapporten om att 600 000 människor hade dött till följd av Irakkriget. David Cook citerar Napoleons ord om att bajonetter kan man inte sitta på och tillägger:
”Vi predikar hycklande fraser om karaktär och rättvisa i skolorna, medan vi fortsätter att stödja ett system som en vacker dag kommer att frestas att använda de kärnvapen vi har. Har det funnits ett vapen som uppfunnits och som vi inte har använt?”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som har en utförlig presentation av 91,4 MHz inklusive Radio Tuff. Dessutom finns en notis om att två Tuff-aktivister vid en fredsfest i Blå hallen den 24 oktober mottog Sveriges fredsråds pris för år 2006.
....till Anna Steele Karlström (fp) och Monica Schelin (s) som i Tyresö Nyheter har en insändare under rubriken ”Föreningar, ta chansen i etern!”. De tycker att alltför få föreningar har egna sändningar på 91,4 MHz och frågar bland annat: ”Om Tuff har lyckats göra radioprogram varenda vecka i över 21 år, varför skulle inte andra av Tyresös duktiga föreningar kunna utnyttja radion?" De påpekar att Tyresö ligger i medieskugga och uttrycker sin förvåning över att Tyresö kommuns informationsavdelning och andra av kommunens förvaltningar inte använder sig av radion
...till Fårdala skola (Tyresö), som på FN-dagen i tisdags hade ett Öppet hus till förmån för en katastrofdrabbad by i Guatemala. De fick in hela 22 000 kr. Starkt gjort av personal och de mycket unga eleverna!
....till Tuffs styrelse, som för en vecka sen beslöt att anslå 8000 kr till samma ändamål i Guatemala. Det blir alltså sammanlagt 30 000 kr som från Tyresö skickas för att bygga upp den by som för ett år sen i samband med orkanen Stan praktiskt taget begravdes med flera hundra dödsoffer som följd. I Guatemala finns Tuff-aktivisten Pontus Björkman som kan tillse att pengarna används effektivt.
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som i SvT:s program ”Agenda” (22/10) sade: ”För varje krona som läggs på bistånd i världen läggs ytterligare femton kronor på vapen och militär. Världens militärutgifter har den senaste tioårsperioden stigit med över en tredjedel till ofattbaral över 7000 miljarder kronor till 2005. Sveriges bidrag är en fortsatt ökad vapenexport. Den svenska vapenexporten har aldrig tidigare varit så omfattande, och vi är i dag världens åttonde största vapenexportör, vapen som exporteras till konflikter och där grova kränkningar av mänskliga rättigheter pågår: Pakistan, Indien, Thailand, Malaysia. I spåren av den militära upprustningen uppstår nya konflikter. I det så kallade kriget mot terrorismen ökar polariseringen. Trots att Sverige och EU borde ta avstånd från den amerikanska hot- och krigsretoriken, verkar man gång på gång i motsatt riktning. EU har ställt in sitt stöd till den palestinska myndigheten, vilket har lett till en humanitär katastrof med ökat våld som följd. EU terrorstämplade de tamilska tigrarna trots att fredsavtal och dialog var möjlig. Effekten har blivit de värsta striderna på Sri Lanka på många år. Den svenska säkerhets- och utrikespolitiken behöver skärpas, Sverige måste tydligt och öppet ta avstånd från krigspolitiken. Tyvärr verkar utvecklingen också här gå åt motsatt håll. Försvaret får nästan femton miljarder mer än det svenska biståndet. Den nya regeringen har dessutom föreslagit ett extra anslag på 600 miljoner till försvaret för att klara internationella fredsfrämjande insatser. Dessa insatser borde försvaret klara inom det massiva anslag som man redan i dag har. Det vore betydligt bättre för vår egen säkerhet, om man fördubblade biståndet och halverade försvarsanslaget. Det vore betydligt bättre för den globala säkerheten om regeringen inom försvarsbudgeten valde att prioritera konfliktförebyggande åtgärder, snarare än att utveckla avancerad krigsmateriel, krigsmateriel som sen går på export till konflikthärdar runtom i världen. Utrikesminister Carl Bildt, när du nu träffar den amerikanske vice presidenten Dick Cheney, ta då tydligt avstånd från vapenskrammel och hot, stå upp för nedrustning och fredlig konflikthantering!”
lördag, oktober 28
TACKTAL MED HYLLNING AV PER ANDERS FOGELSTRÖM
(Åke Sandins och Monica Schelins tacktal vid mottagandet av Sveriges Fredsråds pris 2006-10-24)
Å: Tack snälla Sveriges Fredsråd för att ni bjudit min flickvän Monica och mig hit till Blå hallen. Och tack alla scenkonstnärer för det utsökta artisteriet!
M: Tack för att vi får det här fina priset. Vi är mycket hedrade. Men Åke du som kommer från surströmmingsstinkande trakter i norr, har du nånsin tidigare varit i Stockholms fina stadshus?
Å: Jo, tänk att jag har det, men det var pinsamt nog för 50 år sen.
M: Var det på vilda studentfester eller vad då?
Å: Nej jag var faktiskt guide en sommar här i huset.
M: Vad minns du av det?
Å: Nja, inte så mycket längre. Då kunde till och med det exakta och sjusiffriga antalet mosaikplattor som förskönar Gyllene salen här uppe men i dag kommer jag bara ihåg nån platt guidevits, typ att Blå hallen och Stadshuskällaren här nere är dom billigaste syltorna i stan, för här käkar man alltid under Tre kronor. Jag var guide också på en skärgårdsbåt och då kunde jag namnet på en massa öar. Men i dag ett halvsekel senare minns jag inte mycket mer än den gamla skrönan om den bistre generalen Helmuth von Moltke, som var så bister att han bara skrattade två gånger i sitt liv, ena gången när hans svärmor dog, andra gången när han såg Vaxholms fästning. Vad minns du själv av 50-talet du en brutta från Hegersten, där man inte ens förstår sig på surströmming?
M: Handbollsspel, studentfester och så Nalen förstås. Det var tider det. Men det finns väl viktigare saker att minnas?
Å: Ja, det finns det verkligen. Eftersom vi är i Stockholms stadshus finns det anledning att påminna om Per Anders Fogelström, inte bara för att han i massor av böcker var den bästa och mest folkkäre skildraren av Stockholm. Mindre känt är att han också var en utomordentligt klok, inspirerande och hårt och frivilligt jobbande fredsaktivist. I slutet av 50-talet kom en bok som betytt mer för mig än någon annan. Det var knappt en bok för den såg inte mycket ut för världen. Den hette I stället för atombomb och var skriven av Roland Morell men främst Per Anders Fogelström. Dom menade att i kärnvapenåldern gav inte militära rustningar någon som helst trygghet, tvärtom, utan tyckte att vi skulle militärt avrusta och satsa på ett good will-försvar eller ”ambulansen Sverige”, det vill säga att de många militärmiljarderna i stället skulle användas på att bekämpa fattigdom, analfabetism och de orättvisor som ofta ledde till krig i den fattiga halvan av världen.
M: Dom där idéerna har ju väglett oss i Tuff genom alla år, inte bara i föreningens namn: ulands- och fredsförening. Vi har i decennier finansierat hundratals projekt för många tiousentals barn i Indiens fattigaste områden men också stött projekt i Bolivia, Ecuador, Eritrea och på Mauritius och i det krigshärjade forna Jugoslavien. I lördags beslöt Tuff att hjälpa också en katastrofdrabbad by i Guatemala. Många hundra gånger har vi gratis varit ute i skolor och informerat om vårt systerskolesamarbete med främst Indien. Det har lett till att 35 skolor engagerats och sen har elever och skolpersonal fått reda på vad deras i dagsverken injobbade pengar har använts till -- bland annat till många skolor och bibliotek, hundratals brunnar, 70 000 mangoträd och mycket annat för fom fattigaste av dom fattiga.
Så här skrev Fogelström bland annat:
”Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd, men ger allmosor till kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare”
Å: Den här lilla boken kom alltså för ett halvsekel sen under det kalla krigets frostigaste tid, då inte bara svenska militärer utan också de flesta tidningar agiterade för svenska kärnvapen och alltså en majoritet av svenskarna instämde i kravet. Men delvis inspirerade av ”I stället för atombomb” bildades då AMSA, Aktionsgruppen mot Svensk atombomb. Det var 21 minnesvärda människor bland andra Barbro Alving, Bertil Svahnström, Sara Lidman och Fogelström förstås. Inte minst tack vare deras intensiva upplysningsarbete svängde opinionen så mycket att det på 60-talet blev politiskt omöjligt att skaffa blågula kärnvapen. Som ungdomsledare på Söder för 70-80 år sen kallades Fogelström för PAF, som också blev hans signatur i gamla Folket i Bild. När han fyllde 70 hyllade Tomas Magnusson och jag honom med en bok som hette ”Från Platon till PAF, citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet” Tomas var i sex är Svenska Freds ordförande och utsågs i år till president för IPB, Internationella Fredsbyrån, som är så anrik att den redan 1910 fick Nobels fredspris.
Du har valt ut ett par Fogelströmcitat, Monica
M: ”Fredsrörelsen är radikal. Den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen”
Och det sista av bokens 363 citat är också skrivet av Per Anders Fogelström:
"Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång. Varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld?”
-------------------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1104) 2006-10-29
Å: Tack snälla Sveriges Fredsråd för att ni bjudit min flickvän Monica och mig hit till Blå hallen. Och tack alla scenkonstnärer för det utsökta artisteriet!
M: Tack för att vi får det här fina priset. Vi är mycket hedrade. Men Åke du som kommer från surströmmingsstinkande trakter i norr, har du nånsin tidigare varit i Stockholms fina stadshus?
Å: Jo, tänk att jag har det, men det var pinsamt nog för 50 år sen.
M: Var det på vilda studentfester eller vad då?
Å: Nej jag var faktiskt guide en sommar här i huset.
M: Vad minns du av det?
Å: Nja, inte så mycket längre. Då kunde till och med det exakta och sjusiffriga antalet mosaikplattor som förskönar Gyllene salen här uppe men i dag kommer jag bara ihåg nån platt guidevits, typ att Blå hallen och Stadshuskällaren här nere är dom billigaste syltorna i stan, för här käkar man alltid under Tre kronor. Jag var guide också på en skärgårdsbåt och då kunde jag namnet på en massa öar. Men i dag ett halvsekel senare minns jag inte mycket mer än den gamla skrönan om den bistre generalen Helmuth von Moltke, som var så bister att han bara skrattade två gånger i sitt liv, ena gången när hans svärmor dog, andra gången när han såg Vaxholms fästning. Vad minns du själv av 50-talet du en brutta från Hegersten, där man inte ens förstår sig på surströmming?
M: Handbollsspel, studentfester och så Nalen förstås. Det var tider det. Men det finns väl viktigare saker att minnas?
Å: Ja, det finns det verkligen. Eftersom vi är i Stockholms stadshus finns det anledning att påminna om Per Anders Fogelström, inte bara för att han i massor av böcker var den bästa och mest folkkäre skildraren av Stockholm. Mindre känt är att han också var en utomordentligt klok, inspirerande och hårt och frivilligt jobbande fredsaktivist. I slutet av 50-talet kom en bok som betytt mer för mig än någon annan. Det var knappt en bok för den såg inte mycket ut för världen. Den hette I stället för atombomb och var skriven av Roland Morell men främst Per Anders Fogelström. Dom menade att i kärnvapenåldern gav inte militära rustningar någon som helst trygghet, tvärtom, utan tyckte att vi skulle militärt avrusta och satsa på ett good will-försvar eller ”ambulansen Sverige”, det vill säga att de många militärmiljarderna i stället skulle användas på att bekämpa fattigdom, analfabetism och de orättvisor som ofta ledde till krig i den fattiga halvan av världen.
M: Dom där idéerna har ju väglett oss i Tuff genom alla år, inte bara i föreningens namn: ulands- och fredsförening. Vi har i decennier finansierat hundratals projekt för många tiousentals barn i Indiens fattigaste områden men också stött projekt i Bolivia, Ecuador, Eritrea och på Mauritius och i det krigshärjade forna Jugoslavien. I lördags beslöt Tuff att hjälpa också en katastrofdrabbad by i Guatemala. Många hundra gånger har vi gratis varit ute i skolor och informerat om vårt systerskolesamarbete med främst Indien. Det har lett till att 35 skolor engagerats och sen har elever och skolpersonal fått reda på vad deras i dagsverken injobbade pengar har använts till -- bland annat till många skolor och bibliotek, hundratals brunnar, 70 000 mangoträd och mycket annat för fom fattigaste av dom fattiga.
Så här skrev Fogelström bland annat:
”Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd, men ger allmosor till kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare”
Å: Den här lilla boken kom alltså för ett halvsekel sen under det kalla krigets frostigaste tid, då inte bara svenska militärer utan också de flesta tidningar agiterade för svenska kärnvapen och alltså en majoritet av svenskarna instämde i kravet. Men delvis inspirerade av ”I stället för atombomb” bildades då AMSA, Aktionsgruppen mot Svensk atombomb. Det var 21 minnesvärda människor bland andra Barbro Alving, Bertil Svahnström, Sara Lidman och Fogelström förstås. Inte minst tack vare deras intensiva upplysningsarbete svängde opinionen så mycket att det på 60-talet blev politiskt omöjligt att skaffa blågula kärnvapen. Som ungdomsledare på Söder för 70-80 år sen kallades Fogelström för PAF, som också blev hans signatur i gamla Folket i Bild. När han fyllde 70 hyllade Tomas Magnusson och jag honom med en bok som hette ”Från Platon till PAF, citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet” Tomas var i sex är Svenska Freds ordförande och utsågs i år till president för IPB, Internationella Fredsbyrån, som är så anrik att den redan 1910 fick Nobels fredspris.
Du har valt ut ett par Fogelströmcitat, Monica
M: ”Fredsrörelsen är radikal. Den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen”
Och det sista av bokens 363 citat är också skrivet av Per Anders Fogelström:
"Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång. Varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld?”
-------------------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1104) 2006-10-29
HAMPUS I BELIZE OCH MEXICO: AIR AMERICA
Hej alla lyssnare!
Denna vecka har jag hastat genom halva Guatemala samt hela Belize för att slutligen hamna i Mexico. Intrycken man får från motorvägar kan ibland vara underliga. Kama Sutra Auto-hotel hade jag inte förväntat mig att se i Guatemala och Belize var i sanning ett av de märkligaste länder jag aldrig satt min fot i. överallt, på bussar, skyltar, affischer, fanns uppmaningar om hur man ska frukta Gud, hur man ska lära sig om hur bra det är att frukta Gud, samt om hur man ska sjunga för den fruktade Guden. Där emellan ser man kinarestauranger i små vedbodar, halvtrasiga ruckel klädda i ballonger och girlanger samt kyrkogårdar som verkar dedikerade till klassiska punkband. Jag är osäker på om jag någonsin skulle våga stiga av bussen i Belize, om jag då skulle bli besviken på att landet antagligen är mer normalt än det verkar.
I Mexico är jag nu utsatt för något av en Deja Vu-upplevelse. överallt vill folk sälja billiga kubanska cigarrer till mig, en av de enda spanska fraser jag kan efter att ha hört den oräkneliga gånger på Kuba. Nu har jag dock ett försvar, när jag säger att jag kommer från Kuba tystnar folk för det mesta. Annars är Mexico långt mer moderniserat än Guatemala var. Antagligen beror detta på att jag nu befinner mig på turistorten Playa Del Carmen, en av världens just nu snabbast växande städer. En engelska jag mött har var här för 10 år sen och känner inte igen sig överhuvudtaget. Enligt henne verkar staden ungefär ha 10-dubblats.
En av de saker man verkar älska att pracka på mig är hiskeligt färgglada sombreros. Själv är jag mest besviken över att ingen av ortsborna verkar ha någon på sig. Som liten roade vi oss på dagis med att rita en ring med en mindre ring inuti för att sedan förklara att detta var en mexikan sedd uppifrån. Skämtet blir inte lika roligt om man säger att det är en turist i Mexico med sombrero på sig.
Förra veckan lovade jag att skriva mer om CIA:s flyglinje Air America, som jag just läst ut en bok om. Air America är mindre känt for allmänheten, men fick ett ögonblick i blixtljuset under Iran-Contra affären när dess plan användes för att smuggla vapen till den USA-stödda gerillan i Nicaragua. Denna uppmärksamhet fungerade för Air America ungefär som på troll som utsätts for solljus. Air America sprack i 100-tals delar som såldes av till andra mindre flygbolag, ofta beställda av gamla samarbetspartners till USA. Innan detta hade Air America varit direkt ägt av CIA och det absolut största flygbolaget av dem alla. Dess struktur var så komplex att inte ens CIA-chefen själv förstod den, och den var uppdelad även på mindre bolag som ständigt bytte namn för att undvika upptäckt.
Air America skapades 1946 för att stödja den kinesiska Chiang Kai shek-regimen i Kina mot Maos trupper. Flygbolaget var känt för att anställa många excentriska piloter som tog risker långt utöver de vanliga. En av dessa var Kapten James B. McGovern eller Jordbävningen McGoon som han också kallades. McGoon vägde nära 150 kg och tog upp två barstolar på sin lokala stamkrog. Han hade problem med att lyfta skarpt eftersom styrspaken slog i magen. När han blev nedskjuten av Maos trupper ställde han till stora problem för sina tillfångatagare. Han åt upp flera ransoner mat om dagen själv och han sparade alla sina vinransoner till sin födelsedag då han drack upp allt på en gång, slog sig ut ur sin cell och började krossa fängelsemöblerna. När de kommunistiska trupperna försökte omvända honom genom att säga att de var hans vänner bad han dem bevisa detta genom att släppa honom fri. Detta var också vad man gjorde, eftersom det var ett alltför stort besvär att hålla honom tillfångatagen.
McGoon var en av de piloter som följde med flygbolaget till Laos, där man hjälpte till att sköta de bombningar som i hemlighet genomfördes av CIA. McGoon var en av de piloter som sköts ned och 2002 hittade man ett skellett som tros ha tillhört honom. Innan Air America och det amerikanska flygvapnet upphörde med sin verksamhet fälldes mer bomber över Laos än vad som sammanlagt fälldes över Tyskland och Japan under 2:a världskriget.
Air America var också delaktigt i transporter av vapen, understöd till det reguljära flygvapnet. När det visade sig att många av planen användes till knarksmuggling av de lokala makthavarna köpte man särskilda plan för det ändamålet.Air America var även inblandat i statskuppen mot Guatemala där den demokratiskt valde ledaren Arbentz avsattes. Man hjälpte till att stödja rebellerna i Indonesien mot den demokratiskt valda Sukarno-regimen och man deltog också i de militära operationerna i Vietnam och Kambodja. Även i dåvarande Zaire och Angola användes Air America i hemlighet för att stödja Mobutus och Syd-Afrikas regimer. Då använde man sig av exil-kubaner, som alltid varit tillgängliga mellan de attacker man genomfört mot Kuba.
Efter Iran-Contra affären blev dock kopplingarna till CIA alltför tydliga. Numera används helst legosoldater och fristående flygbolag, även om de som koordinerar statskupperna ofta har kopplingar till det kända etablissemanget, som när Margaret Thatchers son försökte anordna en statskupp i Ekvatorial-Guinea med hjälp av inhyrda soldater.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Det här är Hampus Eckerman som rapporterar för Radio Tuff, Tyreso U-lands och Fredsförenings sändningar. (Radio Tuff 2006-10-29)
Denna vecka har jag hastat genom halva Guatemala samt hela Belize för att slutligen hamna i Mexico. Intrycken man får från motorvägar kan ibland vara underliga. Kama Sutra Auto-hotel hade jag inte förväntat mig att se i Guatemala och Belize var i sanning ett av de märkligaste länder jag aldrig satt min fot i. överallt, på bussar, skyltar, affischer, fanns uppmaningar om hur man ska frukta Gud, hur man ska lära sig om hur bra det är att frukta Gud, samt om hur man ska sjunga för den fruktade Guden. Där emellan ser man kinarestauranger i små vedbodar, halvtrasiga ruckel klädda i ballonger och girlanger samt kyrkogårdar som verkar dedikerade till klassiska punkband. Jag är osäker på om jag någonsin skulle våga stiga av bussen i Belize, om jag då skulle bli besviken på att landet antagligen är mer normalt än det verkar.
I Mexico är jag nu utsatt för något av en Deja Vu-upplevelse. överallt vill folk sälja billiga kubanska cigarrer till mig, en av de enda spanska fraser jag kan efter att ha hört den oräkneliga gånger på Kuba. Nu har jag dock ett försvar, när jag säger att jag kommer från Kuba tystnar folk för det mesta. Annars är Mexico långt mer moderniserat än Guatemala var. Antagligen beror detta på att jag nu befinner mig på turistorten Playa Del Carmen, en av världens just nu snabbast växande städer. En engelska jag mött har var här för 10 år sen och känner inte igen sig överhuvudtaget. Enligt henne verkar staden ungefär ha 10-dubblats.
En av de saker man verkar älska att pracka på mig är hiskeligt färgglada sombreros. Själv är jag mest besviken över att ingen av ortsborna verkar ha någon på sig. Som liten roade vi oss på dagis med att rita en ring med en mindre ring inuti för att sedan förklara att detta var en mexikan sedd uppifrån. Skämtet blir inte lika roligt om man säger att det är en turist i Mexico med sombrero på sig.
Förra veckan lovade jag att skriva mer om CIA:s flyglinje Air America, som jag just läst ut en bok om. Air America är mindre känt for allmänheten, men fick ett ögonblick i blixtljuset under Iran-Contra affären när dess plan användes för att smuggla vapen till den USA-stödda gerillan i Nicaragua. Denna uppmärksamhet fungerade för Air America ungefär som på troll som utsätts for solljus. Air America sprack i 100-tals delar som såldes av till andra mindre flygbolag, ofta beställda av gamla samarbetspartners till USA. Innan detta hade Air America varit direkt ägt av CIA och det absolut största flygbolaget av dem alla. Dess struktur var så komplex att inte ens CIA-chefen själv förstod den, och den var uppdelad även på mindre bolag som ständigt bytte namn för att undvika upptäckt.
Air America skapades 1946 för att stödja den kinesiska Chiang Kai shek-regimen i Kina mot Maos trupper. Flygbolaget var känt för att anställa många excentriska piloter som tog risker långt utöver de vanliga. En av dessa var Kapten James B. McGovern eller Jordbävningen McGoon som han också kallades. McGoon vägde nära 150 kg och tog upp två barstolar på sin lokala stamkrog. Han hade problem med att lyfta skarpt eftersom styrspaken slog i magen. När han blev nedskjuten av Maos trupper ställde han till stora problem för sina tillfångatagare. Han åt upp flera ransoner mat om dagen själv och han sparade alla sina vinransoner till sin födelsedag då han drack upp allt på en gång, slog sig ut ur sin cell och började krossa fängelsemöblerna. När de kommunistiska trupperna försökte omvända honom genom att säga att de var hans vänner bad han dem bevisa detta genom att släppa honom fri. Detta var också vad man gjorde, eftersom det var ett alltför stort besvär att hålla honom tillfångatagen.
McGoon var en av de piloter som följde med flygbolaget till Laos, där man hjälpte till att sköta de bombningar som i hemlighet genomfördes av CIA. McGoon var en av de piloter som sköts ned och 2002 hittade man ett skellett som tros ha tillhört honom. Innan Air America och det amerikanska flygvapnet upphörde med sin verksamhet fälldes mer bomber över Laos än vad som sammanlagt fälldes över Tyskland och Japan under 2:a världskriget.
Air America var också delaktigt i transporter av vapen, understöd till det reguljära flygvapnet. När det visade sig att många av planen användes till knarksmuggling av de lokala makthavarna köpte man särskilda plan för det ändamålet.Air America var även inblandat i statskuppen mot Guatemala där den demokratiskt valde ledaren Arbentz avsattes. Man hjälpte till att stödja rebellerna i Indonesien mot den demokratiskt valda Sukarno-regimen och man deltog också i de militära operationerna i Vietnam och Kambodja. Även i dåvarande Zaire och Angola användes Air America i hemlighet för att stödja Mobutus och Syd-Afrikas regimer. Då använde man sig av exil-kubaner, som alltid varit tillgängliga mellan de attacker man genomfört mot Kuba.
Efter Iran-Contra affären blev dock kopplingarna till CIA alltför tydliga. Numera används helst legosoldater och fristående flygbolag, även om de som koordinerar statskupperna ofta har kopplingar till det kända etablissemanget, som när Margaret Thatchers son försökte anordna en statskupp i Ekvatorial-Guinea med hjälp av inhyrda soldater.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Det här är Hampus Eckerman som rapporterar för Radio Tuff, Tyreso U-lands och Fredsförenings sändningar. (Radio Tuff 2006-10-29)
VALENTIN SEVÉUS’ TAL I BLÅ HALLEN 24 0KT. -06
VALENTIN SEVÉUS’ TAL I BLÅ HALLEN 24 0KT. -06
Freden har namn.
Delaktighet. Eftertanke. Frihet. Helhetssyn.
Humanism. Inlevelse. Jämlikhet. Rättvisa.
Vidsynthet. Ödmjukhet.
Freden har många namn.
Förstörelsen, våldet, kriget har sitt språk.
Utpekandet av den självständigt tänkande som fiendens vän.
Dehumaniseringen av den andra människogruppen.
Fyrkantiggörandet av mångfacetterat liv.
Vision, mod, engagemang, andra fredens namn.
Vidsynthet och engagemang är de fredens namn som jag särskilt vill förknippa med årets mottagare av Sveriges Fredsråds pris Monica Schelin och Åke Sandin.
------------------------------------------------------------------------
(Valentin Sevéus är ordförande i Sveriges Fredsråd)
Freden har namn.
Delaktighet. Eftertanke. Frihet. Helhetssyn.
Humanism. Inlevelse. Jämlikhet. Rättvisa.
Vidsynthet. Ödmjukhet.
Freden har många namn.
Förstörelsen, våldet, kriget har sitt språk.
Utpekandet av den självständigt tänkande som fiendens vän.
Dehumaniseringen av den andra människogruppen.
Fyrkantiggörandet av mångfacetterat liv.
Vision, mod, engagemang, andra fredens namn.
Vidsynthet och engagemang är de fredens namn som jag särskilt vill förknippa med årets mottagare av Sveriges Fredsråds pris Monica Schelin och Åke Sandin.
------------------------------------------------------------------------
(Valentin Sevéus är ordförande i Sveriges Fredsråd)
söndag, oktober 22
HAMPUS ECKERMANS RAPPORT FRÅN GUATEMALA:
Denna vecka har jag övergivit Kuba for att i stället åka till Guatemala. För de flesta är Guatemala likställt med bananer. Orsaken är att det var det amerikanska företaget United Fruit som pa 50-talet övertygade USA:s regering om att störta den demokratiskt valda Arbenz-regimen. Som i så många andra länder där USA tvingat fram en militärregim, som t.ex i Vietnam, Korea och Indonesien, var det även här frågan om markfördelning som var avgörande. Arbenz, som knappast kan sägas vara kommunist, om ens socialist, förespråkade att delar av de land som ägdes av stora markägare, utan att de användes, skulle fördelas till fattiga jordlösa bönder. Detta skrämde det amerikanska bolaget United Fruit, som i praktiken ägde stora delar av Guatemala, dess vägar och hamnar.
United Fruit, ett rasistiskt bolag som tvingade de anställda att stiga åt sidan och bocka när en vit man kom gående, började ett intensivt lobbyarbete för att USA skulle ingripa. Detta gjorde USA till slut genom att sponsra gerilla, flygattacker mot Guatemala, och till slut en statskupp som tvingade Arbenz att lämna landet. En orsak till att lobbyarbetet fungerade så bra var att John Foster Dulles, ägare till det advokatkontor som representerade United Fruit, också var bror till CIA chefen Allen Dulles och att vice utrikesministern i USA, John Moors Cabot, en gång i tiden varit chef for United Fruit. Statskuppen i sig ledde till över 30 år av militärt styre vilket beräknas ha kostat över 200 000 människor livet.
Arvet efter USA:s krig kan idag ses inne i Guatemala City där de pelare som omger katedralen bär namnen på tusentals av de offer som "försvann" under militärdiktaturen. Dessutom har diktaturen, tillsammans med den gerilla som stred mot den, lett till att vapen finns i stor omfattning i Guatemala. Vid varje större affär står minst en vakt med hagelgevär och vid de mindre har vakten pistol eller revolver. Alla hus ar omgärdade av taggtråd och de rika bor i särskilda enklaver med murar, vakter och taggtråd, dit endast behöriga släpps in. Den svenska ambassadören bor i sitt område. I den gamla delen av staden är det belagt med livsfara att vara ute sent på kvällar eller nätter, då gatorna till stora delar är oupplysta och folktomma.
Själv bodde jag i Guatemala City på pensionat Meza, känt för att Che Guevara bodde där på 50-talet. Av en slump fick jag samma rum, nr 21, som Che Guevara sov i. Det var militärkuppen i Guatemala som en gång i tiden radikaliserade Guevara och senare fick honom involverad i den kubanska revolutionen. I Guatemala City är annars piratkopiorna starkt framträdande, en DVD-skiva kostar kring 10 kr och i marknadsstånden säljs leksakerna bredvid tuberna med klister.
Själv har jag passat på att åka till staden Antigua i närheten av Guatemala City för att vandra bland aktiva vulkaner där lavan rinner bara några meter från där man går. Dessa turer går nuförtiden alltid med guider efter att överfall och våldtäkter blivit alltför vanliga bland turisterna. Samtidigt som jag rest har jag nu läst ut en bok om Air America, det CIA-styrda företag som bl.a medverkade i militärkuppen i Guatemala samt använts i all USA:s dolda krigsföring från 40-talet fram till slutet av 70-talet. Nästa vecka hoppas jag kunna berätta mer om detta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman för Tyresö U-lands- och FredsFörenings Radio Tuff 06-10-22
United Fruit, ett rasistiskt bolag som tvingade de anställda att stiga åt sidan och bocka när en vit man kom gående, började ett intensivt lobbyarbete för att USA skulle ingripa. Detta gjorde USA till slut genom att sponsra gerilla, flygattacker mot Guatemala, och till slut en statskupp som tvingade Arbenz att lämna landet. En orsak till att lobbyarbetet fungerade så bra var att John Foster Dulles, ägare till det advokatkontor som representerade United Fruit, också var bror till CIA chefen Allen Dulles och att vice utrikesministern i USA, John Moors Cabot, en gång i tiden varit chef for United Fruit. Statskuppen i sig ledde till över 30 år av militärt styre vilket beräknas ha kostat över 200 000 människor livet.
Arvet efter USA:s krig kan idag ses inne i Guatemala City där de pelare som omger katedralen bär namnen på tusentals av de offer som "försvann" under militärdiktaturen. Dessutom har diktaturen, tillsammans med den gerilla som stred mot den, lett till att vapen finns i stor omfattning i Guatemala. Vid varje större affär står minst en vakt med hagelgevär och vid de mindre har vakten pistol eller revolver. Alla hus ar omgärdade av taggtråd och de rika bor i särskilda enklaver med murar, vakter och taggtråd, dit endast behöriga släpps in. Den svenska ambassadören bor i sitt område. I den gamla delen av staden är det belagt med livsfara att vara ute sent på kvällar eller nätter, då gatorna till stora delar är oupplysta och folktomma.
Själv bodde jag i Guatemala City på pensionat Meza, känt för att Che Guevara bodde där på 50-talet. Av en slump fick jag samma rum, nr 21, som Che Guevara sov i. Det var militärkuppen i Guatemala som en gång i tiden radikaliserade Guevara och senare fick honom involverad i den kubanska revolutionen. I Guatemala City är annars piratkopiorna starkt framträdande, en DVD-skiva kostar kring 10 kr och i marknadsstånden säljs leksakerna bredvid tuberna med klister.
Själv har jag passat på att åka till staden Antigua i närheten av Guatemala City för att vandra bland aktiva vulkaner där lavan rinner bara några meter från där man går. Dessa turer går nuförtiden alltid med guider efter att överfall och våldtäkter blivit alltför vanliga bland turisterna. Samtidigt som jag rest har jag nu läst ut en bok om Air America, det CIA-styrda företag som bl.a medverkade i militärkuppen i Guatemala samt använts i all USA:s dolda krigsföring från 40-talet fram till slutet av 70-talet. Nästa vecka hoppas jag kunna berätta mer om detta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman för Tyresö U-lands- och FredsFörenings Radio Tuff 06-10-22
TRE TYSKAR ATT MINNAS
MARTIN NIEMÖLLER
I slutet av 1960-talet träffade jag Martin Niemöller (1892-1984). Han var då tillsammans med abbé Pierre en av flera radikala och fredsaktiva präster som deltog i Stockholmskonferenserna om Vietnam. Vi i Tuff gjorde då marktjänsten, bland annat som chaufförer åt många internationella celebriteter.
Niemöller hade en märkligt skiftande karriär. Han var ung ubåtskapen under första världskriget. Lämnade den tyska marinen för att studera teologi. Han ville predika fasta normer för de tyskar som han då ansåg vara offer för Weimarrepublikens sekulära och demokratiska normlöshet. Han röstade på det under 1920-talet framväxande nazistpartiet som han sympatiserade med också efter Hitlers maktövertagande 1933.
När nazisterna ville ha koll också på den evangeliska kyrkan genom bildandet av de ”tyskkristna” (deutsche Christen) revolterade dock Niemöller. Han menade att kristendomen skulle vara oberoende av politisk ideologi och grundade 1934 ”Bekännelsekyrkan”. När han tillsammans med andra präster kritiserade nazisternas chefsideolog Alfred Rosenberg blev han 1935 för första gången arresterad. 1937 blev han fängslad igen, hamnade först i koncentrationslägret Sachsenhausen och sedan i Dachau, där han delade cell med tre katolska präster. Först vid krigsslutet 1945 blev han fri.
De åtta lägeråren hade inte knäckt hans vilja att oförskräckt kritisera den världsliga makten. Han fjäskade inte för krigets segrare utan gisslade dem för terrorbombningarna av civila tyska städer och den enorma etniska rensningen av tyskar i öster. Ja, han till och med jämförde ockupationsmakternas övergrepp med nazisternas skräckvälde.
Martin Niemöller blev en av sex presidenter för Kyrkornas Ekumeniska Råd. Mest känd -enligt många: ökänd- blev han för sitt oförsonliga motstånd mot den västtyska militära återupprustningen. Den forna ubåtskaptenen vägleddes nu av frågan ”vad skulle Jesus ha gjort?” och därför ansåg han att militär värnplikt var okristlig. Han engagerade sig för vapenvägrarna, blev ordförande för Deutsche Friedensgesellschaft (tyska fredsförbundet), som sedan sammanslogs med det tyska vapenvägrarförbundet. Han fördömde stormakternas satsning på kärnvapen som ”absurd”. I sitt fredsarbete skydde han inte samarbete med DDR och Sovjetunionen och under Vietnamkriget besökte han 1967 Nordvietnam.
Niemöllers mest citerade rader finns i poemet:
När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag.
Jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag.
Jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade fackets medlemmar, teg jag.
Jag var ju inte med i facket.
När de hämtade katolikerna, lät jag bli att protestera.
Jag var ju ingen katolik.
När de hämtade mig, fanns ingen kvar
som kunde protestera"
KURT SCHUMACHER
En av de första som nazisterna efter sitt maktövertagande 1933 hämtade var Kurt Schumacher (1895-1952). Han var socialdemokratisk politiker som bland annat påstått att nazistpartiet hade ”lyckats med den fullkomliga mobiliseringen av den mänskliga dumheten”.
Sommaren 1933 förbjöds det socialdemokratiska partiet och Schumacher tillhörde dem som arresterades. Han erbjöds frihet om han skrev under en förklaring om att upphöra med sin politiska verksamhet. Men han vek sig inte, vilket ledde till att han fick tillbringa nio år, nio månader och nio dagar i koncentrationsläger, bland annat i Flossenbürg och Dachau.
Under första världskriget hade Schumacher som ung soldat sårats så svårt att hans ena ben hade blivit amputerat. Umbärandena under de många åren i koncentrationsläger hade ytterligare försämrat hans hälsa och nu tvangs han också att amputera en arm. Men han var ett invalidiserat energiknippe och blev den tyska socialdemokratins ledare efter andra världskriget.
Samtidigt som Schumacher tog klart avstånd från kommunismen kritiserade han förbundskansler Konrad Adenauer för alltför stor medgörlighet gentemot de västliga ockupationsmakterna USA, England och Frankrike. I ett fränt uttalande kallade han sin borgerliga huvudmotståndare för ”de allierades kansler”. Tack vare sitt rykte som antinazist och före detta koncentrationslägerfånge var det främst tack vare Schumacher som de allierade fick uppge sina planer på att försvaga Västtyskland genom att förvandla det till ett löst statsförbund utan stark centralmakt.
När Kurt Schumacher avled 1952 omgavs hans kista av hundratusentals sörjande.
PETER GLOTZ
Schumacher växte upp i Kulm (nu polska Chelmno) i Västpreussen, ett av de många områden som kring krigsslutet 1945 etniskt rensades från tyskar. Sammanlagt var det 14 miljoner människor som fördrevs, av vilka drygt två miljoner dog eller dödades. En av de många som tvingades iväg var den då 6-årige Peter Glotz (1939-2005). Hans familj tillhörde de många sudettyskarna i Tjeckoslovakien.
Peter Glotz blev en framträdande socialdemokratisk politiker i Tyskland, en egensinnig och självständig människa som bland annat yttrade:
”Vi behöver inte bara analytiker och toppdiplomater utan också människor som har modet att gå emot strömmen”
Han skrev många böcker, bland annat ett par om den väldiga etniska rensningen av tyskar, vilken han stämplade som ett brott. Planerna på ett centrum mot etniska rensningar (Zentrum gegen Vertreibungen) i Berlin hade i Peter Glotz en varm tillskyndare. Detta centrum är tänkt att ta upp alla etniska rensningar under det senaste århundradet. Att han själv inte väjde för att gå emot strömmen visade han strax före sin död genom följande uttalande:
”Också mot dagens orättfärdighet visar vi oss ljumma genom de sedvanliga orden. Under ögonen på Europa fördriver nu kosovoalbaner Kosovos serbiska befolkning. Vem tar med kraft upp detta tema?”
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1103) 2006-10-22
Bengt Svensson: KRIG, GUD OCH SEX
Hej alla lyssnare!
Det sägs här att om republikanerna vinner mellanårsvalet (en tredjedel av senaten och hela representanthuset är uppe för nyval nästa månad.) så bevisar det inte bara att Gud existerar utan dessutom att Han är republikan. Det behövs nämligen ett Herrens under för att rädda dem från förlust. Vinner demokraterna däremot, visar det bara att den amerikanska demokratin inte är stendöd. Dock ska man inte ha några illusioner om vad en demokratkontrollerad kongress kan eller vill åstadkomma. En stor majoritet av demokratiska väljare kräver omedelbart tillbakadragande från Irak, och en lika stor majoritet av de utmanare som det demokratiska partiet satsar på är emot ett tillbakadragande. Vad gäller Irakkriget skiljer sig inte den demokratiska partiledningen på något avgörande sätt från republikanerna.
Den mest tillförlitliga undersökningen hittills visar att ca 650000 människor har dött i Irak som direkt följd av den brittisk-amerikanska invasionen. Undersökningen har omnämnts i amerikanska medier i samband med att den avfärdats av makthavarna.
The Dow Jones aktieindex slog ett alla tiders rekord i veckan. Kanske är Gud verkligen republikan. Annars är det USA:s husbubbla som håller på att tappa luften. Folk har tagit fantastiska lån på sina hus de senaste åren, som innebär negativ amortering. Man betalar av mindre än räntan de första åren, så att lånet i själva verket växer. Antagandet var att huspriserna skulle fortsätta öka i evighet, så att man kunde ta ett större lån efter ett par år för att betala tillbaks det första lånet, eller åtminstone sälja kåken och få pengarna tillbaks. Nu har huspriserna börjat sjunka, och täcker inte längre lånen. Resultatet är allt fler hus på exekutiv auktion.
Det speciella med de senaste skolmassakrerna, bla i Pennsylvania i ett lantligt skolhus hos Amish-folket, är att de riktades direkt mot flickor. Pojkarna kördes ut och flickorna togs som gisslan och utsattes för sexuella övergrepp innan de mördades, och gärningsmannen begick självmord. De här männen hade bland mycket annat uppenbarligen stora problem med sin manlighet (eller mandom?).
På åttiotalet, när dolkstötslegenden om Vietnamkriget började ta form, var en av historierna att hemvändande soldater blev bespottade. Kvinnor skulle, i stället för att omfamna sina hjältar, ha spottat på dem, när de återvände som krigets förlorare. Ingen har kunnat belägga att någon skulle ha spottat på någon återvändande vietnamkrigssoldat, men det har blivit en populär ingrediens i dolkstötslegenden.
Psykologer förklarar fenomenet med att soldater som förlorar krig, som de så att säga borde ha vunnit, upplever att de inte bara förlorat kriget utan också sin manlighet (manhood på engelska =mandom?). Samma historier om att ha blivit spottade på cirkulerade bland tyska soldater som med nöd och näppe överlevt första världskrigets skyttegravar. Om känslan av manlighet hakas upp på förmågan att utöva våld, ligger vi illa till.
På tal om manlighet har kongressmannen Foleys sexualliv, eller snarare brist på sådant, varit en stor förstasidesnyhet, ofantligt mycket större än de där 650000 irakierna som dött. En massa söta gossar, som kallas pager springer runt i maktens korridorer som uppassare åt kongressledamöterna. På medeltiden höll de som bekant till vid europeiska hov. Och visst är det underhållande, när en konservativ republikansk snuskhummer från Florida får sina fd hemliga fantasier publicerade. Här följer ett av många utdrag från Mr Foleys konversationsövningar på internet, men kanske har radio Tuff viktigare ting att syssla med.
Maf54(=Foley) (8:08:31 PM): get a ruler and measure it for me Xxxxxxxxx (=pagen) (8:08:38 PM): ive already told you that Maf54 (8:08:47 PM): tell me again Xxxxxxxxx (8:08:49 PM): 7 and 1/2 Maf54 (8:09:04 PM): ummmmmmmmmmmmmmmm Maf54 (8:09:08 PM): beautiful Xxxxxxxxx (8:09:38 PM): lol Maf54 (8:09:44 PM): thats a great size Xxxxxxxxx (8:10:00 PM): thank you Maf54 (8:10:22 PM): still stiff Xxxxxxxxx (8:10:28 PM): ya Maf54 (8:10:40 PM): take it out Xxxxxxxxx (8:10:54 PM): brb...my mom is yelling Maf54 (8:11:06 PM): ok Xxxxxxxxx (8:14:02 PM): back Maf54 (8:14:37 PM): cool hope se didnt see any thing 7 och en halv syftar på amerikanska tum ska kanske påpekas. lol tror jag betyder lots of love.
Om Nordkorea vill jag bara säga att USA har inget att vinna på politisk och militär avspänning i området. Det skulle innebära ökad självständighet för Korea och Japan, och sedan vore det bara en tidsfråga innan USA måste överge sina militärbaser i området.
---------------------------------------------------------------------------
Glada hälsningar från Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.
Det sägs här att om republikanerna vinner mellanårsvalet (en tredjedel av senaten och hela representanthuset är uppe för nyval nästa månad.) så bevisar det inte bara att Gud existerar utan dessutom att Han är republikan. Det behövs nämligen ett Herrens under för att rädda dem från förlust. Vinner demokraterna däremot, visar det bara att den amerikanska demokratin inte är stendöd. Dock ska man inte ha några illusioner om vad en demokratkontrollerad kongress kan eller vill åstadkomma. En stor majoritet av demokratiska väljare kräver omedelbart tillbakadragande från Irak, och en lika stor majoritet av de utmanare som det demokratiska partiet satsar på är emot ett tillbakadragande. Vad gäller Irakkriget skiljer sig inte den demokratiska partiledningen på något avgörande sätt från republikanerna.
Den mest tillförlitliga undersökningen hittills visar att ca 650000 människor har dött i Irak som direkt följd av den brittisk-amerikanska invasionen. Undersökningen har omnämnts i amerikanska medier i samband med att den avfärdats av makthavarna.
The Dow Jones aktieindex slog ett alla tiders rekord i veckan. Kanske är Gud verkligen republikan. Annars är det USA:s husbubbla som håller på att tappa luften. Folk har tagit fantastiska lån på sina hus de senaste åren, som innebär negativ amortering. Man betalar av mindre än räntan de första åren, så att lånet i själva verket växer. Antagandet var att huspriserna skulle fortsätta öka i evighet, så att man kunde ta ett större lån efter ett par år för att betala tillbaks det första lånet, eller åtminstone sälja kåken och få pengarna tillbaks. Nu har huspriserna börjat sjunka, och täcker inte längre lånen. Resultatet är allt fler hus på exekutiv auktion.
Det speciella med de senaste skolmassakrerna, bla i Pennsylvania i ett lantligt skolhus hos Amish-folket, är att de riktades direkt mot flickor. Pojkarna kördes ut och flickorna togs som gisslan och utsattes för sexuella övergrepp innan de mördades, och gärningsmannen begick självmord. De här männen hade bland mycket annat uppenbarligen stora problem med sin manlighet (eller mandom?).
På åttiotalet, när dolkstötslegenden om Vietnamkriget började ta form, var en av historierna att hemvändande soldater blev bespottade. Kvinnor skulle, i stället för att omfamna sina hjältar, ha spottat på dem, när de återvände som krigets förlorare. Ingen har kunnat belägga att någon skulle ha spottat på någon återvändande vietnamkrigssoldat, men det har blivit en populär ingrediens i dolkstötslegenden.
Psykologer förklarar fenomenet med att soldater som förlorar krig, som de så att säga borde ha vunnit, upplever att de inte bara förlorat kriget utan också sin manlighet (manhood på engelska =mandom?). Samma historier om att ha blivit spottade på cirkulerade bland tyska soldater som med nöd och näppe överlevt första världskrigets skyttegravar. Om känslan av manlighet hakas upp på förmågan att utöva våld, ligger vi illa till.
På tal om manlighet har kongressmannen Foleys sexualliv, eller snarare brist på sådant, varit en stor förstasidesnyhet, ofantligt mycket större än de där 650000 irakierna som dött. En massa söta gossar, som kallas pager springer runt i maktens korridorer som uppassare åt kongressledamöterna. På medeltiden höll de som bekant till vid europeiska hov. Och visst är det underhållande, när en konservativ republikansk snuskhummer från Florida får sina fd hemliga fantasier publicerade. Här följer ett av många utdrag från Mr Foleys konversationsövningar på internet, men kanske har radio Tuff viktigare ting att syssla med.
Maf54(=Foley) (8:08:31 PM): get a ruler and measure it for me Xxxxxxxxx (=pagen) (8:08:38 PM): ive already told you that Maf54 (8:08:47 PM): tell me again Xxxxxxxxx (8:08:49 PM): 7 and 1/2 Maf54 (8:09:04 PM): ummmmmmmmmmmmmmmm Maf54 (8:09:08 PM): beautiful Xxxxxxxxx (8:09:38 PM): lol Maf54 (8:09:44 PM): thats a great size Xxxxxxxxx (8:10:00 PM): thank you Maf54 (8:10:22 PM): still stiff Xxxxxxxxx (8:10:28 PM): ya Maf54 (8:10:40 PM): take it out Xxxxxxxxx (8:10:54 PM): brb...my mom is yelling Maf54 (8:11:06 PM): ok Xxxxxxxxx (8:14:02 PM): back Maf54 (8:14:37 PM): cool hope se didnt see any thing 7 och en halv syftar på amerikanska tum ska kanske påpekas. lol tror jag betyder lots of love.
Om Nordkorea vill jag bara säga att USA har inget att vinna på politisk och militär avspänning i området. Det skulle innebära ökad självständighet för Korea och Japan, och sedan vore det bara en tidsfråga innan USA måste överge sina militärbaser i området.
---------------------------------------------------------------------------
Glada hälsningar från Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.
IRAKISKT TRAUMA OCH BODYCOUNT
- Jag säger inte att svårigheterna vi upplever runt om i världen orsakas av vår närvaro i Irak, men utan tvekan förvärras de av den, sa nyligen den brittiske arméchefen i södra Irak, Dannatt.
- Vi befinner oss i ett muslimskt land och muslimernas syn på utlänningar i deras land är helt klar. Som utlänning kan man bli välkomnad genom en inbjudan, men vi blev helt klart inte inbjudna
Arméchefens uttalanden kom strax efter att en ny studie hade presenterats i den medicinska tidskriften The Lancet, vilken visar på att över 600 000 människor dödats i våldsamheter, sedan USA invaderat Irak för tre och ett halvt år sedan.
Ändå levde olika folkgrupper i Irak sida vid sida under 6000 år utan några etniska eller religiösa konflikter. I dagens Irak däremot, sedan den amerikanska ockupationen, pågår ett fruktansvärt sekteristiskt våld. Landet balanserar på gränsen till ett fullskaligt inbördeskrig.
USA tryckte redan före Irakkriget år 2003 hårt på att befolkningen skulle identifieras efter etniska linjer, något som tidigare aldrig existerat i landet. Genom äktenskap och klaner med både shia-och sunniförgreningar var man tätt sammanvävda. Så kunde man t.ex inom ett litet område i centrala Bagdad finna både en kyrka, en moské och en synagoga.
Men idag har USA lyckats skapa splittring och fått igenom sitt förslag till konstitution utifrån etnicitet och en federalistisk uppdelning av landet. Allt enligt den klassiska metoden härska och söndra, och nu via den irakiska regering som sitter under USAs beskydd.
Denna politik hade sedan ett decennium tillbaka mejslats ut av president George Bush jr och lobbygruppen PNAC - Project for a new American Century. En mycket radikal grupp som under George Bush sr presidentskap på 90-talet kallades för 'the crazies' på grund av sina extrema åsikter.
De formulerade nya mål för den amerikanska utrikespolitiken. USA skulle vara och förbli den enda supermakten och bekämpa alla hot mot sin maktställning.
Terrordådet 9/11 fungerade som startskottet för denna politik genom "kriget mot terrorismen" eller "det långa kriget" med början i Afghanistan och en fortsättning i Irak 2003. Där planerade USA att bita sig fast i fjorton stora militärbaser för att övervaka områdets oljeförsörjning.
Trots detta har USA hittills inte lyckats besegra det irakiska motståndet utan gräver sig allt djupare ner i den irakiska dyn., Samtidigt har 1.5 miljoner välutbildade irakier tvingats fly landet. Särskilt intelligentsian ger sig iväg, då de utgör en särskilt utsatt grupp som utsätts för regelrätta avrättningar ofta efter upprättade dödslistor (se Brysseltribunalens Akademikerupprop mot dessa avrättningar).
Alltsedan kriget 2001 har över 600 000 irakier dött genom militärt våld enligt den undersökning som nyss presenterats i den medicinska tidskriften the Lancet. utförd av Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health, och av experter betraktad som mycket tillförlitlig.
Det sa man däremot inte om den tidigare Lancetstudien från september 2004 som kom fram till motsvarande 100 000 dödsfall, en uppskattning som nu visat sig ligga väl i linje med de utvecklingstendenser och värden som den nya studien presenterat.
Iraq Bodycount däremot framförde då 25 000 dödade.vid samma tidpunkt. "The Lancets" uppgift på 100 000 dödade blev vi den tiden undangömd och smutskastad, bl.a av premiärminister Blair. Ändå var rapporten utförd av världens mest välrenommerade medicinska tidskrift the Lancet efter exakt samma metodik som alltid används i dessa sammanhang, så även i krigets Bosnien, men där utan klagomål.
De av "Iraq Bodycount" år 2004 publicerade 25 000 civila dödade i kriget, var illa nog, men utgick från de civila dödsfall som skett genom militärt våld som inrapporterats av två oberoende tidningar godkända på IBC-listan och dessutom kontrollerade från två oberoende håll
Man kan fråga sig hur många dödade som kan rapporteras in genom dessa kanaler i det kaotiska och för omvärlden hermetiskt tillslutna Irak, där religionen dessutom säger att en eventuell begravning skall ske så fort som möjligt efter dödsfallet, helst samma dag. Ett land där militärens egen hemliga rapportering ofta för över civila dödade i eldstrid till "stupade insurgents". Verkligheten är idag mer kaotisk än vad man kan föreställa sig. Minst 87 journalister har hittills fått sätta livet till av militärt våld, då främst av amerikansk militär.
Själv fick jag nyligen e-post från en irakisk journalistvän i Bagdad som skrev att han var lite ledsen då, för en amerikansk soldat hade nyligen skjutit ihjäl hans allra bästa vän.. Även min väns bil blev helt förstörd och den ovärderliga mobilen försvunnen.
Han frågade soldaten varför han hade gjort så - men blev utan svar...
-----------------------------------------------------------------
Ingrid Ternert i Radio Tuff (nr 1103) 2006-10-22.
Ingrid är tidigare Mänsklig Sköld i Irak med fyra resor dit på sammanlagt åtta månader. Aktiv i Fredskoalitionen Göteborg http://fredskoalitionen.blogspot.com
- Vi befinner oss i ett muslimskt land och muslimernas syn på utlänningar i deras land är helt klar. Som utlänning kan man bli välkomnad genom en inbjudan, men vi blev helt klart inte inbjudna
Arméchefens uttalanden kom strax efter att en ny studie hade presenterats i den medicinska tidskriften The Lancet, vilken visar på att över 600 000 människor dödats i våldsamheter, sedan USA invaderat Irak för tre och ett halvt år sedan.
Ändå levde olika folkgrupper i Irak sida vid sida under 6000 år utan några etniska eller religiösa konflikter. I dagens Irak däremot, sedan den amerikanska ockupationen, pågår ett fruktansvärt sekteristiskt våld. Landet balanserar på gränsen till ett fullskaligt inbördeskrig.
USA tryckte redan före Irakkriget år 2003 hårt på att befolkningen skulle identifieras efter etniska linjer, något som tidigare aldrig existerat i landet. Genom äktenskap och klaner med både shia-och sunniförgreningar var man tätt sammanvävda. Så kunde man t.ex inom ett litet område i centrala Bagdad finna både en kyrka, en moské och en synagoga.
Men idag har USA lyckats skapa splittring och fått igenom sitt förslag till konstitution utifrån etnicitet och en federalistisk uppdelning av landet. Allt enligt den klassiska metoden härska och söndra, och nu via den irakiska regering som sitter under USAs beskydd.
Denna politik hade sedan ett decennium tillbaka mejslats ut av president George Bush jr och lobbygruppen PNAC - Project for a new American Century. En mycket radikal grupp som under George Bush sr presidentskap på 90-talet kallades för 'the crazies' på grund av sina extrema åsikter.
De formulerade nya mål för den amerikanska utrikespolitiken. USA skulle vara och förbli den enda supermakten och bekämpa alla hot mot sin maktställning.
Terrordådet 9/11 fungerade som startskottet för denna politik genom "kriget mot terrorismen" eller "det långa kriget" med början i Afghanistan och en fortsättning i Irak 2003. Där planerade USA att bita sig fast i fjorton stora militärbaser för att övervaka områdets oljeförsörjning.
Trots detta har USA hittills inte lyckats besegra det irakiska motståndet utan gräver sig allt djupare ner i den irakiska dyn., Samtidigt har 1.5 miljoner välutbildade irakier tvingats fly landet. Särskilt intelligentsian ger sig iväg, då de utgör en särskilt utsatt grupp som utsätts för regelrätta avrättningar ofta efter upprättade dödslistor (se Brysseltribunalens Akademikerupprop mot dessa avrättningar).
Alltsedan kriget 2001 har över 600 000 irakier dött genom militärt våld enligt den undersökning som nyss presenterats i den medicinska tidskriften the Lancet. utförd av Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health, och av experter betraktad som mycket tillförlitlig.
Det sa man däremot inte om den tidigare Lancetstudien från september 2004 som kom fram till motsvarande 100 000 dödsfall, en uppskattning som nu visat sig ligga väl i linje med de utvecklingstendenser och värden som den nya studien presenterat.
Iraq Bodycount däremot framförde då 25 000 dödade.vid samma tidpunkt. "The Lancets" uppgift på 100 000 dödade blev vi den tiden undangömd och smutskastad, bl.a av premiärminister Blair. Ändå var rapporten utförd av världens mest välrenommerade medicinska tidskrift the Lancet efter exakt samma metodik som alltid används i dessa sammanhang, så även i krigets Bosnien, men där utan klagomål.
De av "Iraq Bodycount" år 2004 publicerade 25 000 civila dödade i kriget, var illa nog, men utgick från de civila dödsfall som skett genom militärt våld som inrapporterats av två oberoende tidningar godkända på IBC-listan och dessutom kontrollerade från två oberoende håll
Man kan fråga sig hur många dödade som kan rapporteras in genom dessa kanaler i det kaotiska och för omvärlden hermetiskt tillslutna Irak, där religionen dessutom säger att en eventuell begravning skall ske så fort som möjligt efter dödsfallet, helst samma dag. Ett land där militärens egen hemliga rapportering ofta för över civila dödade i eldstrid till "stupade insurgents". Verkligheten är idag mer kaotisk än vad man kan föreställa sig. Minst 87 journalister har hittills fått sätta livet till av militärt våld, då främst av amerikansk militär.
Själv fick jag nyligen e-post från en irakisk journalistvän i Bagdad som skrev att han var lite ledsen då, för en amerikansk soldat hade nyligen skjutit ihjäl hans allra bästa vän.. Även min väns bil blev helt förstörd och den ovärderliga mobilen försvunnen.
Han frågade soldaten varför han hade gjort så - men blev utan svar...
-----------------------------------------------------------------
Ingrid Ternert i Radio Tuff (nr 1103) 2006-10-22.
Ingrid är tidigare Mänsklig Sköld i Irak med fyra resor dit på sammanlagt åtta månader. Aktiv i Fredskoalitionen Göteborg http://fredskoalitionen.blogspot.com
söndag, oktober 15
ÅSIKTSFÖRFÖLJELSE OCH HYCKLERI OCKSÅ I VÄST
I förra veckans Radio Tuff intervjuades journalisten Birgul Özbaris, som nu finns i Sverige. Hemma i Turkiet hotas hon av ett långt fängelsestraff. ”Brottet” är att hon har ”alienerat folket från militären”. Hon har nämligen dristat sig att skriva om värnpliktsvägran. Svenska Freds kampanjar berömvärt för hennes skull
I torsdags utsågs den turkiske författaren Orhan Pamuk till årets mottagare av Nobels litteraturpris. Nyligen har han stått under åtal i Turkiet. ”Brottet” är att han vid en intervju för en schweizisk tidning hade sagt, att 30 000 kurder och en miljon armenier under första världskriget dödades i Turkiet. Det finns någon konstig turkisk lag om att man inte får kränka den turkiska armén eller ”turkiskheten”.
Den 13 december 2005 förekom i franska tidningar ett upprop från historiker och akademiledamöter. Bland undertecknarna fanns den också i Sverige uppmärksammade historieprofessorn Pierre Vidal-Naquet. De ville värna om historievetenskapens frihet. Alltså slog de fast att ämnet historia inte är en religion eller en moralisk instans, inte heller får vara en slav under innetrenderna. Starkt framhöll de att historievetenskapen inte får bli föremål för domstolarna: ”Vi kräver avskaffande av dessa lagar, som är ovärdiga en demokratisk regim”.
Men trots denna vakthållning av fackhistoriker kring demokratiska självklarheter finns ännu i Frankrike och andra EU-länder konstiga lagar, som inskränker yttrandefriheten och rätten att fritt få framlägga sina historiska forskningsresultat. Och flera tycks det bli. I onsdags (11/10) beslöt det franska parlamentets underhus att det nu skall bli straffbart att ”förneka turkarnas folkmord på armenier”. Den kommande lagen, som dock först måste godkännas av överhuset (senaten), är en pinsam motsvarighet – fast med omvända förtecken-- till Turkiets förbud mot att alltför mycket föra armeniernas grymma öde på tal.
Flera folk håller sig med offermyter, alltså berättelser som nästan fått religiös status. De handlar om det egna folkets lidanden, innehåller alltid en kärna av sanning men ofta också stora överdrifter, främst om antalet offer, och en oförsonlig demonisering av gärningsmännen och deras folkgrupp. Ve den som ifrågasätter någon del av myterna! Han anklagas genast för att ”förneka” alla grymheterna. ”Förnekelse” är ju ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att hamna i tortyrkamrarna och på kättarbålen. I dag finns mindre drastiska metoder att straffa avvikare också här i väst.
För sex år sen intervjuade jag Jonas Linderholm, gymnasielärare i Södertälje. Han hade hamnat i blåsväder för en uppsats om assyriernas öde 1915 i Turkiet. Själva säger de att en halv miljon av dem då dödades av turkarna. Linderholm fann, att enligt folkräkningar 1914 fanns det bara 200 000 assyrier i Turkiet. Han menade också att många assyrier hade dött av svält och umbäranden under flykt. Han reducerade mytens halva miljon dödade till en tiondel, om jag minns rätt.
Det skulle han inte ha gjort. Assyriska föreningar i Södertälje och på riksplanet larmade om att han var historieförfalskare –ett ord som med mediernas hjälp fått stor sprängkraft—och att han hade kränkt sina assyriska elever. Därför krävde de hans avgång i lärarbristens Södertälje. Diverse politiker ojade sig trendriktigt men jag vill minnas att han klarade sig.
Häromveckan (4/10) fanns i Dagens Nyheter en pytteliten notis under rubriken ”Förnekare fälld”. Den handlade om att den 77-årige franske professorn Robert Faurisson nu i sitt hemland hade dömts till tre månaders fängelse villkorligt och 70 000 kr i böter för ett uttalande. Det sägs inte vad han hade sagt, bara att uttalandet gjordes i Iran, av alla ställen, och att han hade ”förnekat Förintelsen”, detta lika vanliga som luddiga uttryck. Mullorna i Iran har (här gäller det akta sig för att inte bli anklagad för islamofobi av ”kränkta” troende) knappast utmärkt sig för någon passion för yttrandefriheten, men nu garvar de nog gott och skadeglatt åt det västliga hyckleriet.
Faurisson har gång på gång åtalats i Frankrike trots landets stolta frihetstraditioner, inte för att han varit kriminell i någon rimlig mening eller uppmanat till våld eller hetsat mot medmänniskor utan för att han vågat uttala och publicera avvikande uppfattningar om andra världskriget. Dessutom har han flera gånger misshandlats av politiskt indoktrinerade huliganer utan att de fällts och utan att våra annars så frihetsälskande medier velat visa bilder på hans söndermosade ansikte.
När Dagens Nyheters Maciej Zaremba inledde det framgångsrika drevet mot Ordfront Magasin genom att fördöma Diana Johnstone framkom det att han inte ens hade läst hennes bok ”Dårarnas korståg”, som var ett försök att nyansera den ensidiga mediebilden av krigen i Jugoslavien. Ett liknande öde har drabbat Faurisson, för hur många har bekvämat sig att läsa honom? De allra flesta har fått sin information från Faurissons argaste vedersakare, normalt en vinklad och alltså usel källa.
Därför tror de flesta, att han inte låtsas om nazisternas rasism och många koncentrationsläger. Faurisson vet nog mera om lägren än de allra flesta journalister, ja kanske rentav mera än många av våra historieprofessorer. Hans föregångare och inspirationskälla Paul Rassinier var aktiv i den franska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, hjälpte judar att fly till Schweiz, tillfångatogs och misshandlades av Gestapo och hamnade 1943-1945 i lägren Buchenwald och Dora. Rassinier var socialist och pacifist, men som modig sanningssägare – också efter kriget--gick han mot strömmen och blev varg i veum.
Faurisson hävdar, att massor av judar omkom av svält och sjukdomar i vidriga nazistläger, blev avrättade, skjutna som gisslan och dödade som partisaner i öst eller dödade av allierade terrorbombningar mot tyska civila mål. Men han förföljs och förtalas för att han anser att källorna för studiet av gaskamrarna i till exempel Auschwitz är otillförlitliga. Detta är i väst lika hädiskt som det i öst är att karikera profeten Muhammed.
Antagligen har han väl lika fel som vi alla historielärare hade, när vi i åratal lärde ut att tyskarna gasade ihjäl massor av människor också i Buchenwald, Dachau och andra hemska läger i egentliga Tyskland, att de gjorde tvål på sina dödade offer och liknande skrönor. Men alla vi som spred dessa politiskt korrekta historieförfalskningar till miljoner tonåringar har klarat oss bra. Först när vi berättar om våra misstag tar vi en risk, en märklig följd av ett närmast fundamentalistiskt åsiktsklimat
Ännu sämre än för Faurisson har det gått för den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han av en österrikisk domstol till tre års fängelse –för något han sade om Auschwitz för sjutton år sedan.
Det här är egentligen två typiska fall för Amnesty och andra människorättsorganisationer, som säger sig slå vakt om friheten att yttra sig och rätten att framföra även oönskade åsikter och forskningsresultat. Men det har varit generande tyst om dessa båda (för)dömda, också bland historiker och annars liberala opinionsbildare.
Dock måste jag göra två erkännanden. Vore jag historiker i karriären och beroende av forskningsanslag hade jag kanske fegt hållit tyst, liksom om jag vore journalist i den dominerande svenska mediekoncernen. Att jobba gratis för Radio Tuff sedan 21 år är en förmån, som gör mig så fri och oberoende, att jag inte behöver hålla käften. Inte heller vill jag tillhöra dem som är så rika och giriga att de inte ens vill betala TV-licensen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-15 Och nu ska vi lyssna på Cornelis Vreeswijks "Ballad om censuren"
I torsdags utsågs den turkiske författaren Orhan Pamuk till årets mottagare av Nobels litteraturpris. Nyligen har han stått under åtal i Turkiet. ”Brottet” är att han vid en intervju för en schweizisk tidning hade sagt, att 30 000 kurder och en miljon armenier under första världskriget dödades i Turkiet. Det finns någon konstig turkisk lag om att man inte får kränka den turkiska armén eller ”turkiskheten”.
Den 13 december 2005 förekom i franska tidningar ett upprop från historiker och akademiledamöter. Bland undertecknarna fanns den också i Sverige uppmärksammade historieprofessorn Pierre Vidal-Naquet. De ville värna om historievetenskapens frihet. Alltså slog de fast att ämnet historia inte är en religion eller en moralisk instans, inte heller får vara en slav under innetrenderna. Starkt framhöll de att historievetenskapen inte får bli föremål för domstolarna: ”Vi kräver avskaffande av dessa lagar, som är ovärdiga en demokratisk regim”.
Men trots denna vakthållning av fackhistoriker kring demokratiska självklarheter finns ännu i Frankrike och andra EU-länder konstiga lagar, som inskränker yttrandefriheten och rätten att fritt få framlägga sina historiska forskningsresultat. Och flera tycks det bli. I onsdags (11/10) beslöt det franska parlamentets underhus att det nu skall bli straffbart att ”förneka turkarnas folkmord på armenier”. Den kommande lagen, som dock först måste godkännas av överhuset (senaten), är en pinsam motsvarighet – fast med omvända förtecken-- till Turkiets förbud mot att alltför mycket föra armeniernas grymma öde på tal.
Flera folk håller sig med offermyter, alltså berättelser som nästan fått religiös status. De handlar om det egna folkets lidanden, innehåller alltid en kärna av sanning men ofta också stora överdrifter, främst om antalet offer, och en oförsonlig demonisering av gärningsmännen och deras folkgrupp. Ve den som ifrågasätter någon del av myterna! Han anklagas genast för att ”förneka” alla grymheterna. ”Förnekelse” är ju ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att hamna i tortyrkamrarna och på kättarbålen. I dag finns mindre drastiska metoder att straffa avvikare också här i väst.
För sex år sen intervjuade jag Jonas Linderholm, gymnasielärare i Södertälje. Han hade hamnat i blåsväder för en uppsats om assyriernas öde 1915 i Turkiet. Själva säger de att en halv miljon av dem då dödades av turkarna. Linderholm fann, att enligt folkräkningar 1914 fanns det bara 200 000 assyrier i Turkiet. Han menade också att många assyrier hade dött av svält och umbäranden under flykt. Han reducerade mytens halva miljon dödade till en tiondel, om jag minns rätt.
Det skulle han inte ha gjort. Assyriska föreningar i Södertälje och på riksplanet larmade om att han var historieförfalskare –ett ord som med mediernas hjälp fått stor sprängkraft—och att han hade kränkt sina assyriska elever. Därför krävde de hans avgång i lärarbristens Södertälje. Diverse politiker ojade sig trendriktigt men jag vill minnas att han klarade sig.
Häromveckan (4/10) fanns i Dagens Nyheter en pytteliten notis under rubriken ”Förnekare fälld”. Den handlade om att den 77-årige franske professorn Robert Faurisson nu i sitt hemland hade dömts till tre månaders fängelse villkorligt och 70 000 kr i böter för ett uttalande. Det sägs inte vad han hade sagt, bara att uttalandet gjordes i Iran, av alla ställen, och att han hade ”förnekat Förintelsen”, detta lika vanliga som luddiga uttryck. Mullorna i Iran har (här gäller det akta sig för att inte bli anklagad för islamofobi av ”kränkta” troende) knappast utmärkt sig för någon passion för yttrandefriheten, men nu garvar de nog gott och skadeglatt åt det västliga hyckleriet.
Faurisson har gång på gång åtalats i Frankrike trots landets stolta frihetstraditioner, inte för att han varit kriminell i någon rimlig mening eller uppmanat till våld eller hetsat mot medmänniskor utan för att han vågat uttala och publicera avvikande uppfattningar om andra världskriget. Dessutom har han flera gånger misshandlats av politiskt indoktrinerade huliganer utan att de fällts och utan att våra annars så frihetsälskande medier velat visa bilder på hans söndermosade ansikte.
När Dagens Nyheters Maciej Zaremba inledde det framgångsrika drevet mot Ordfront Magasin genom att fördöma Diana Johnstone framkom det att han inte ens hade läst hennes bok ”Dårarnas korståg”, som var ett försök att nyansera den ensidiga mediebilden av krigen i Jugoslavien. Ett liknande öde har drabbat Faurisson, för hur många har bekvämat sig att läsa honom? De allra flesta har fått sin information från Faurissons argaste vedersakare, normalt en vinklad och alltså usel källa.
Därför tror de flesta, att han inte låtsas om nazisternas rasism och många koncentrationsläger. Faurisson vet nog mera om lägren än de allra flesta journalister, ja kanske rentav mera än många av våra historieprofessorer. Hans föregångare och inspirationskälla Paul Rassinier var aktiv i den franska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, hjälpte judar att fly till Schweiz, tillfångatogs och misshandlades av Gestapo och hamnade 1943-1945 i lägren Buchenwald och Dora. Rassinier var socialist och pacifist, men som modig sanningssägare – också efter kriget--gick han mot strömmen och blev varg i veum.
Faurisson hävdar, att massor av judar omkom av svält och sjukdomar i vidriga nazistläger, blev avrättade, skjutna som gisslan och dödade som partisaner i öst eller dödade av allierade terrorbombningar mot tyska civila mål. Men han förföljs och förtalas för att han anser att källorna för studiet av gaskamrarna i till exempel Auschwitz är otillförlitliga. Detta är i väst lika hädiskt som det i öst är att karikera profeten Muhammed.
Antagligen har han väl lika fel som vi alla historielärare hade, när vi i åratal lärde ut att tyskarna gasade ihjäl massor av människor också i Buchenwald, Dachau och andra hemska läger i egentliga Tyskland, att de gjorde tvål på sina dödade offer och liknande skrönor. Men alla vi som spred dessa politiskt korrekta historieförfalskningar till miljoner tonåringar har klarat oss bra. Först när vi berättar om våra misstag tar vi en risk, en märklig följd av ett närmast fundamentalistiskt åsiktsklimat
Ännu sämre än för Faurisson har det gått för den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han av en österrikisk domstol till tre års fängelse –för något han sade om Auschwitz för sjutton år sedan.
Det här är egentligen två typiska fall för Amnesty och andra människorättsorganisationer, som säger sig slå vakt om friheten att yttra sig och rätten att framföra även oönskade åsikter och forskningsresultat. Men det har varit generande tyst om dessa båda (för)dömda, också bland historiker och annars liberala opinionsbildare.
Dock måste jag göra två erkännanden. Vore jag historiker i karriären och beroende av forskningsanslag hade jag kanske fegt hållit tyst, liksom om jag vore journalist i den dominerande svenska mediekoncernen. Att jobba gratis för Radio Tuff sedan 21 år är en förmån, som gör mig så fri och oberoende, att jag inte behöver hålla käften. Inte heller vill jag tillhöra dem som är så rika och giriga att de inte ens vill betala TV-licensen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-15 Och nu ska vi lyssna på Cornelis Vreeswijks "Ballad om censuren"
lördag, oktober 14
HAMPUS ECKERMANS RAPPORT (2) FRÅN KUBA
Hej alla lyssnare!
Sen min senaste rapport har jag försökt att bättra på min obefintliga spanska. Jag kan nu räkna upp till 12, kan alla klockans slag, samt beställa både öl och mojitos, en trevlig kubansk dryck som Hemmingway sägs ha gillat. Förutom detta kan jag också sälja billiga cigarrer, samt fråga om växelpengar eftersom min pension är så dålig. Detta har jag visserligen inte så stor nytta av nu, men har lagt på minnet inför framtiden.
Häromdagen råkade jag ta in på ett hotell som hade satellit-TV. Ungefär lagom tills läggdags började den amerikanska filmen Heartbreak Ridge som jag sett tidigare. Det är en lagom pampig krigsfilm med Clint Eastwood som macho marinkårssoldat som tränar upp sina soldater inför det farliga uppdraget mot Grenada där onda kubaner har tagit guvernören till fånga. Som semestrande på Kuba är filmen givetvis oemotståndlig att se.
I filmen landar de hjältemodiga amerikanska soldaterna genom att hoppa från helikopter och sedan simma i land. De befriar den tillfångatagna guvernören, räddar de amerikanska studenterna som hålls som gisslan, och skjuter de ondsinta kubanerna som ställt till allt. Som tack får de givetvis medalj. Det enda som stämmer med verkligheten är medaljerna, Grenada-kriget är känt for att aldrig tidigare så många soldater fått så många medaljer för att misslyckas med så mycket.
På riktigt försökte soldaterna landa med fallskärm, men blåste till havs respektive in i taggiga kaktusar. I stället genomförde de en landstigning per båt inför förvånade turister som låg och solade på stranden. Guvernören, som de skulle befria, satt och åt middag när de amerikanska soldaterna började beskjuta hans palats, och han tvingades tillbringa flera timmar gömd under bordet. Kartorna soldaterna fått stämde inte och de fick köpa nya i en turistbutik. Dessutom hade de över 70 kilo packning i närmare 40 graders värme och svimmade med jämna mellanrum.
De förmodat tillfångatagna studenterna blev inte lyckliga när de nakna tvingades springa ut ur duschen efter att en skjutgalen amerikansk soldat sprungit in där, vilt pepprande runt sig.Kubanerna, ett litet fåtal som mest sysslade med att bygga en flygplats, såg förvånat på och öppnade aldrig eld.
Ett krig som däremot var på riktigt, men som det i princip aldrig talas om i svenska medier är inbördeskrigets Angola, 1975. Det var det kriget som i praktiken gjorde slut på det sydafrikanska apartheidväldet och ledde till majoritetsstyrelse i stora delar av Afrika som tidigare varit under vit kontroll. Vad som det aldrig talas om vanligtvis är att det till stora delar är just Kuba vi kan tacka för att det inte längre råder apartheidstyre, eller i alla fall inte ett öppet sådant, i de afrikanska länderna.
När USA gav frikort för Sydafrika att invadera Angola som stod för Zaires lydregim, valde Kuba att skicka 30 000 soldater till Angola som drev ut de sydafrikanska trupperna. Detta var första gången Sydafrika besegrades militärt, och det av svarta trupper. I längden fick detta effekten att motståndet i Namibia tog fart och sen också i Sydafrika, vilket till slut fick Sydafrikas apartheidregim att be om fred.
Om detta må vi också berätta.
Det har är Hampus Eckerman, för Radio TUFF, Tyresö U-lands och FredsFörenings sändningar.
Sen min senaste rapport har jag försökt att bättra på min obefintliga spanska. Jag kan nu räkna upp till 12, kan alla klockans slag, samt beställa både öl och mojitos, en trevlig kubansk dryck som Hemmingway sägs ha gillat. Förutom detta kan jag också sälja billiga cigarrer, samt fråga om växelpengar eftersom min pension är så dålig. Detta har jag visserligen inte så stor nytta av nu, men har lagt på minnet inför framtiden.
Häromdagen råkade jag ta in på ett hotell som hade satellit-TV. Ungefär lagom tills läggdags började den amerikanska filmen Heartbreak Ridge som jag sett tidigare. Det är en lagom pampig krigsfilm med Clint Eastwood som macho marinkårssoldat som tränar upp sina soldater inför det farliga uppdraget mot Grenada där onda kubaner har tagit guvernören till fånga. Som semestrande på Kuba är filmen givetvis oemotståndlig att se.
I filmen landar de hjältemodiga amerikanska soldaterna genom att hoppa från helikopter och sedan simma i land. De befriar den tillfångatagna guvernören, räddar de amerikanska studenterna som hålls som gisslan, och skjuter de ondsinta kubanerna som ställt till allt. Som tack får de givetvis medalj. Det enda som stämmer med verkligheten är medaljerna, Grenada-kriget är känt for att aldrig tidigare så många soldater fått så många medaljer för att misslyckas med så mycket.
På riktigt försökte soldaterna landa med fallskärm, men blåste till havs respektive in i taggiga kaktusar. I stället genomförde de en landstigning per båt inför förvånade turister som låg och solade på stranden. Guvernören, som de skulle befria, satt och åt middag när de amerikanska soldaterna började beskjuta hans palats, och han tvingades tillbringa flera timmar gömd under bordet. Kartorna soldaterna fått stämde inte och de fick köpa nya i en turistbutik. Dessutom hade de över 70 kilo packning i närmare 40 graders värme och svimmade med jämna mellanrum.
De förmodat tillfångatagna studenterna blev inte lyckliga när de nakna tvingades springa ut ur duschen efter att en skjutgalen amerikansk soldat sprungit in där, vilt pepprande runt sig.Kubanerna, ett litet fåtal som mest sysslade med att bygga en flygplats, såg förvånat på och öppnade aldrig eld.
Ett krig som däremot var på riktigt, men som det i princip aldrig talas om i svenska medier är inbördeskrigets Angola, 1975. Det var det kriget som i praktiken gjorde slut på det sydafrikanska apartheidväldet och ledde till majoritetsstyrelse i stora delar av Afrika som tidigare varit under vit kontroll. Vad som det aldrig talas om vanligtvis är att det till stora delar är just Kuba vi kan tacka för att det inte längre råder apartheidstyre, eller i alla fall inte ett öppet sådant, i de afrikanska länderna.
När USA gav frikort för Sydafrika att invadera Angola som stod för Zaires lydregim, valde Kuba att skicka 30 000 soldater till Angola som drev ut de sydafrikanska trupperna. Detta var första gången Sydafrika besegrades militärt, och det av svarta trupper. I längden fick detta effekten att motståndet i Namibia tog fart och sen också i Sydafrika, vilket till slut fick Sydafrikas apartheidregim att be om fred.
Om detta må vi också berätta.
Det har är Hampus Eckerman, för Radio TUFF, Tyresö U-lands och FredsFörenings sändningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)