VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED EGENTLIGEN?
Den här krönikan kommer att bli personlig, ja kära lyssnare kanske rentav egotrippad, så det kanske är lika bra att gå och koka kaffe eller kolla TV-programmen.
Ibland känner jag mig som en gammal idiot -- eller åtminstone "radiot". I decennier har jag jobbat i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). På tjugonde året gör jag Radio Tuff och på tionde året Succékanalen 91,4, ett radioprogram som snälla människor anser gör skäl för sitt namn. Det innebär att den 31 oktober i år sänds Radio Tuff nummer 1000. Det har hörts varenda vecka utan undantag sedan augusti 1985. Det betyder också att över 1900 program har hörts på Succékanalen 91,4.
Många människor tror att jag är en välavlönad radiogubbe. När jag förklarar att jag är oavlönad blir de förvånade, ja de ser tvivlande ut. Det är då jag förstår att jag kan framstå som en slags idiot, åtminstone i ekonomiskt avseende. Men nästan 13 000 kr får jag ut från min pension varje månad. Det räcker ju till boende, god mat, ja tyvärr också till vin och cigaretter. Min bil är en av de minsta på parkeringen men den är jättebra, dessutom bensinsnål och miljövänlig.
Jag har aldrig förstått, varför så många människor i min ålder, som har sitt på det torra, blir så snåla och gnäller så förbannat över sin ekonomi. Bekymret för oss är ju krämpor, försämrad syn och en alltmer annalkande död. Men kanske vill många berika sina efterkommande genom feta arv. Själv litar jag på att mina tre duktiga barn klarar sig galant utan ett jättearv.
Det är faktiskt en förmån att få jobba frivilligt och oavlönat. Man behöver inte kröka rygg eller krusa chefer eller riskera löneavdrag. Jag är på radion mycket mer oberoende än välbetalda journalister som måste ta hänsyn till sina chefers –och kanske ägarnas?—åsikter och intressen. Både Tuff och Tyresö närradioförening är i bästa mening liberala och ger mig och mina medarbetare fria tyglar.
Två saker plågar mig dock. Gör Radio Tuff någon nytta? Bidrar programmet till att flera engagerar sig för fred och internationell solidaritet? Det andra som jag deppar till över nästan varje dag är att jag nog inte kommer mig för att skriva ytterligare en bok trots allt material jag samlat på mig. Den skulle handla om förlorarnas lidanden i krig och segrarnas demonisering av förlorarna. Ingenting har varit så krigsframkallande som segrarnas ensidiga bild av krigen, som därför framstått som bra och rättfärdiga.
Två så olika människor som Åsne Liedén och Bertolt Brecht kan då vara till tröst.
Åsne är Tuff-medlem sedan starten för 37 år sen. Hon var på 1960-talet medförfattare av boken "Fredspolitik – Civilmotstånd", en svensk klassiker om icke-våldsmotstånd. Nu hörs hon och fyra andra politiskt aktiva kvinnor på Succékanalen 91,4. Det handlar om religion, tro, "ondska", tröst och andra existentiella frågor. På tal om icke-religiös tröst säger Åsne:
"Vi lever vidare genom våra barn och barnbarn men också genom alla vi har mött. Var vi än är så påverkar vi. Vi påverkar hela tiden vår omgivning"
En av Bertolt Brechts dikter heter "Zu kommenden Generationen", översatt av Erwin Leiser som "Till kommande släkten". Den brukade jag läsa för mina avgångsklasser. Slutet av dikten lyder:
"Ni som skall dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om våra svagheter
även på den dystra tid
ni undkommit
(............)
Men ni när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende"
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 993) 2004-09-12
söndag, september 12
söndag, september 5
SE UPP FÖR FEJKADE PROVOKATIONER!
SE UPP FÖR FEJKADE PROVOKATIONER!
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Hampus Eckerman berätta om att uppmärksammade illdåd som betecknats som "antisemitiska" i själva verket var fejkade.
Det finns ett gammalt, mycket tänkvärt talesätt: "De som sörjer mest demonstrativt är de som gläder sig mest".
Detta konstaterande är ofta tillämpligt på politik och opinionsbildning. Nu har vi alla upprörts av det vidriga gisslandramat i sydryska Beslan med hundratals barn som offer. I juni 1996, veckan före valet i Ryssland, exploderade bomber i Moskvas tunnelbana och några stackars resenärer slets i stycken. Boris Jeltsin gjorde ett stort nummer av detta i valkampanjens slutspurt genom att antyda att det var kommunisterna som låg bakom. Att polisen anhöll två tjetjenier för dåden var inte intressant i sammanhanget.
Kanske var det bara knäppskallar som varit i farten. Men romarnas gamla fråga "cui bono?" --vem gagnas av det?-- är också intressant att ställa. I det här fallet var det Jeltsin, som tack vare dåden kanske fick en eller annan procent mer av rösterna på valdagen några dagar senare.
VÄSTTYSK "NY-NAZISM" ORGANISERAD AV ÖSTTYSKA STASI
Sedan de östtyska arkiven för DDRs hemliga polis, Stasi, har öppnats har mycket kommit i dagen, inte bara hur Stasi hjälpte svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt arbetade för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.
Det visar sig nu att Stasi låg bakom många "nynazistiska" eller "antisemitiska" aktiviteter i Västtyskland. I samband med den över hela världen enormt uppmärksammade rättegången i Jerusalem 1961 mot den tyske SS-officeren Adolf Eichmann, som sedan avrättades, intensifierade Stasi sina provokationer genom att i Västtyskland sprida antisemitiska flygblad och måla antisemitiska eller nazistiska symboler på väggarna. Detta var godbitar för media och över hela världen varnades för den västtyska nynazismen.
Stasi fejkade flygblad, som påstods vara utgivna av Tyska Rikspartiet, ett litet parti på högerkanten. I flygbladen vädjades om donationer till förmån för Eichmann. Partiets försäkringar om att de aldrig hade gjort detta avfärdades i media som uppenbara lögner. Flygbladen med partiets namn på existerade ju.
Andra av Stasi förfärdigade publikationer uppmanade till att stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern. De var undertecknade av "Kamrater i Waffen-SS".
JUDAR HOTADES I FEJKADE BREV
Den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn har i sin bok Die Deutschland-Akte [Tysklandsakterna]:skildrat det här och skriver:
"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
Stasi gick så långt att de skickade antisemitiska hotelsebrev till judar och judiska organisationer i Västtyskland och författade protestbrev, som skickades till vättyska politiker från "hotade judar".
Stasi hade framgång. Sammantaget resulterade deras verksamhet i en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland.
Den gamla frågan från romartiden –cui bono?- om vilka som gagnas av olika händelser, vad som verkligen sker i det som synes ske, är viktig att ställa, särskilt i dag när mediernas makt är större än någonsin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 992) 2004-09-05
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Hampus Eckerman berätta om att uppmärksammade illdåd som betecknats som "antisemitiska" i själva verket var fejkade.
Det finns ett gammalt, mycket tänkvärt talesätt: "De som sörjer mest demonstrativt är de som gläder sig mest".
Detta konstaterande är ofta tillämpligt på politik och opinionsbildning. Nu har vi alla upprörts av det vidriga gisslandramat i sydryska Beslan med hundratals barn som offer. I juni 1996, veckan före valet i Ryssland, exploderade bomber i Moskvas tunnelbana och några stackars resenärer slets i stycken. Boris Jeltsin gjorde ett stort nummer av detta i valkampanjens slutspurt genom att antyda att det var kommunisterna som låg bakom. Att polisen anhöll två tjetjenier för dåden var inte intressant i sammanhanget.
Kanske var det bara knäppskallar som varit i farten. Men romarnas gamla fråga "cui bono?" --vem gagnas av det?-- är också intressant att ställa. I det här fallet var det Jeltsin, som tack vare dåden kanske fick en eller annan procent mer av rösterna på valdagen några dagar senare.
VÄSTTYSK "NY-NAZISM" ORGANISERAD AV ÖSTTYSKA STASI
Sedan de östtyska arkiven för DDRs hemliga polis, Stasi, har öppnats har mycket kommit i dagen, inte bara hur Stasi hjälpte svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt arbetade för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.
Det visar sig nu att Stasi låg bakom många "nynazistiska" eller "antisemitiska" aktiviteter i Västtyskland. I samband med den över hela världen enormt uppmärksammade rättegången i Jerusalem 1961 mot den tyske SS-officeren Adolf Eichmann, som sedan avrättades, intensifierade Stasi sina provokationer genom att i Västtyskland sprida antisemitiska flygblad och måla antisemitiska eller nazistiska symboler på väggarna. Detta var godbitar för media och över hela världen varnades för den västtyska nynazismen.
Stasi fejkade flygblad, som påstods vara utgivna av Tyska Rikspartiet, ett litet parti på högerkanten. I flygbladen vädjades om donationer till förmån för Eichmann. Partiets försäkringar om att de aldrig hade gjort detta avfärdades i media som uppenbara lögner. Flygbladen med partiets namn på existerade ju.
Andra av Stasi förfärdigade publikationer uppmanade till att stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern. De var undertecknade av "Kamrater i Waffen-SS".
JUDAR HOTADES I FEJKADE BREV
Den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn har i sin bok Die Deutschland-Akte [Tysklandsakterna]:skildrat det här och skriver:
"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
Stasi gick så långt att de skickade antisemitiska hotelsebrev till judar och judiska organisationer i Västtyskland och författade protestbrev, som skickades till vättyska politiker från "hotade judar".
Stasi hade framgång. Sammantaget resulterade deras verksamhet i en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland.
Den gamla frågan från romartiden –cui bono?- om vilka som gagnas av olika händelser, vad som verkligen sker i det som synes ske, är viktig att ställa, särskilt i dag när mediernas makt är större än någonsin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 992) 2004-09-05
söndag, juli 18
Ordervägrande militärer räddade världen?
Ordervägrande militärer räddade världen?
Sovjetunionen 1983
I Radio Tuff den 28 september 2003 (nr 943) berättade jag om en rysk antihjälte, överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Han var chef för en sovjetisk alarmstation några mil söder om Moskva. Natten till den 26 september 1983 började varningssignalerna att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen.
Petrov var nu skyldig att sätta igång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer. Det visade sig sedan vara ett datorfel. När han kunde pusta ut drack han en liter vodka och sov i 28 timmar. I dag bor han bortglömd några mil från Moskva. Hans fru är död och hans pension har förlorat mycket i värde.
Pristina 1999
I Geoffrey Regans bok " Great Military Blunders" (London 2000) finns ett avsnitt med rubriken "Pristina –Starting World War Three". Det handlar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999. Natos överbefälhavare, den fyrstjärniga amerikanske generalen Wesley Clarke, hade fått nys om att en rysk fallskärmsbrigad från Bosnien hade tagit sig in i Kosovo och besatt flygplatsen i Pristina. Han beordrade då den brittiske generalen Michael Jackson att köra bort ryssarna från flygplatsen. Men Jackson vägrade med orden:
-- I'm not going to be responsible for starting World War Three. (Jag tänker inte bli ansvarig
för att ha startat tredje världskriget.)
I stället bollade han över den heta potatisen till Natos politiker, som visade bättre omdöme än den amerikanska överbefälhavaren.
Det sägs att krigare måste vara modiga. Ett långt viktigare mod är att våga att vägra lyda krigiska order.
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
Själv håller jag på antihjältarna –ordervägrarna
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 985) 2004-07-18
Sovjetunionen 1983
I Radio Tuff den 28 september 2003 (nr 943) berättade jag om en rysk antihjälte, överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Han var chef för en sovjetisk alarmstation några mil söder om Moskva. Natten till den 26 september 1983 började varningssignalerna att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen.
Petrov var nu skyldig att sätta igång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer. Det visade sig sedan vara ett datorfel. När han kunde pusta ut drack han en liter vodka och sov i 28 timmar. I dag bor han bortglömd några mil från Moskva. Hans fru är död och hans pension har förlorat mycket i värde.
Pristina 1999
I Geoffrey Regans bok " Great Military Blunders" (London 2000) finns ett avsnitt med rubriken "Pristina –Starting World War Three". Det handlar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999. Natos överbefälhavare, den fyrstjärniga amerikanske generalen Wesley Clarke, hade fått nys om att en rysk fallskärmsbrigad från Bosnien hade tagit sig in i Kosovo och besatt flygplatsen i Pristina. Han beordrade då den brittiske generalen Michael Jackson att köra bort ryssarna från flygplatsen. Men Jackson vägrade med orden:
-- I'm not going to be responsible for starting World War Three. (Jag tänker inte bli ansvarig
för att ha startat tredje världskriget.)
I stället bollade han över den heta potatisen till Natos politiker, som visade bättre omdöme än den amerikanska överbefälhavaren.
Det sägs att krigare måste vara modiga. Ett långt viktigare mod är att våga att vägra lyda krigiska order.
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
Själv håller jag på antihjältarna –ordervägrarna
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 985) 2004-07-18
söndag, juli 11
Krig förråar – även de bästa
Krig förråar – även de bästa
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":
-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.
-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exporteras dessa barn till Australien
-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".
De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:
-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.
Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".
Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.
-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.
KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.
Och hon tillägger:
-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.
LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.
Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.
"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":
-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.
-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exporteras dessa barn till Australien
-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".
De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:
-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.
Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".
Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.
-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.
KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.
Och hon tillägger:
-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.
LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.
Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.
"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)
söndag, juli 4
"Projekten för de fattiga är mina tempel"
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
Det där står på Tuff-tröjorna och är en sant internationell vers. Vi fick den för länge sen från våra indiska partners. De hade översatt den till engelska från en gammal kinesisk fabel om "mannen som kunde försätta berg". Ingen människa kan dock flytta berg – inte ensam.
Den påstår att många små människor på många små orter kan göra väldigt mycket för världen. Därmed är den en lovsång till demokrati och folkrörelsearbete – inte minst på lokal nivå. Det behövs i vår tid.
FOLKRÖRELSERNAS KRIS
I dystra stunder fruktar jag att folkrörelserna blir en historisk parentes, unika för1900-talet. När politiker i mina intervjuer utfrågas om det vikande intresset för att engagera sig i politiska partier och ungdomsförbund svarar de nästan alla ungefär så här: "Ja, men utomparlamentariska organisationer frodas desto mera".
Jaså, gör de? Till och med frikyrkorna, som alltid haft så många aktiva, hängivna och offervilliga människor i sina led drabbas av minskande medlemstal. Och hur är det med Svenska Freds, som aldrig tidigare fått en sån uppmärksamhet i medierna som under de senaste åren? För femton år sen fanns det uppåt hundra lokalföreningar. I dag finns det en handfull kvar.
Ser i fredstidningen Pax att Tuff kallas Svenska Freds' näst största lokalförening. Den största är förstås Stockholms Fredsförening. Men någon egen aktivitet från det hållet har inte synts till de senaste åren. Tuff däremot är fortsatt aktivt med ständiga möten och bokbord och sedan nitton år med en egen radio.
EKONOMISKT BEROENDE
Ibland undrar jag om Tuff är för gammalmodigt och otrendigt. Det är inte alls inne längre att jobba frivilligt och oavlönat, säkert en av förklaringarna till folkrörelsernas kris. Nu dominerar marknadsekonomins girighet tämligen outmanad. Se bara på de tjocka högar av reklammaklatur som dråsar ner i brevlådan varje vecka. Även tidningarna är fulla av lockande reklamerbjudanden, så faktum är att det tryckta ordet nu till minst hälften utgörs av köpuppmaningar. Jag vet inte om vi blir lyckligare av detta eller vad Johan Gutenberg skulle ha tyckt, han som på 1400-talet uppfann tryckerikonsten.
Tuff har trots sina omfattande u-landsprojekt och sin mångåriga radioverksamhet aldrig haft någon avlönad. På Svenska Freds centralt finns nu åtta mer eller mindre avlönade. Det är mycket bra, för inget är mera värt att betala för än fredsarbete. Ändå kan det leda till en motsättning mellan centralt och lokalt -- till förfång för det senare.
En betydande del av de pengar som Svenska Freds lever på är UD-bidrag, statliga projektbidrag och liknande. Det är välförtjänt men kan locka till en alltför stor ambition att vara oförargligt "mittfåriga". Det gäller att visa anslagsbeviljande organ att man är rumsren och omfattar de för tillfället mest hyllade västerländska idealen. Ett sådant är "mänskliga rättigheter", förvisso mycket viktiga. Men när de användes för att för första gången i Svenska Freds' 121-åriga historia utesluta en medlem blir jag orolig. Han hade kritiserat muslimskt förtryck, som han upplevt i sitt forna hemland Iran. Det är självfallet en grundläggande mänsklig rättighet att också få kritisera religioner och deras utövare.
BHIKHU TAR AVSTÅND FRÅN TEMPELBYGGEN
Från Tuffs partner i Indien, Bhikhu, kom det häromdagen ett e-brev. På frågan hur han orkade jobba i så många år frivilligt med de omfattande Tuff-projekten svarade han
"Arbetet är min gudstjänst, om jag får använda den terminologi som används av de religiösa, till vilka jag inte hör. Skolorna, brunnarna, mangoträden, dammarna och de andra projekten är mina tempel"
Bhikhu är en Vyas, alltså brahmin tillhörande den högsta prästkasten. Ändå tar han avstånd från de tempel, som i de fattiga byarna nu byggs av hindunationalisterna. Dessa skickade armband till Valod, huvudort för Tuff-projekten, där både muslimer, hinduer och tribals fint jobbar ihop. Det var för att håna Valods hinduer som frökenaktiga för att de inte deltog i förföljelserna år 2002 av muslimer.
Både Bhikhu och jag tycker att tempel i utfattiga Dharampur är en eländig felprioritering. Det vore festligt om någon i Svenska Freds' centralstyrelse nu beskyllde oss för att "förvägra hinduerna att utöva sin religion". Ännu intressantare vore, om någon trendputte föreslog att vi borde uteslutas.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 983) 2004-07-04
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
Det där står på Tuff-tröjorna och är en sant internationell vers. Vi fick den för länge sen från våra indiska partners. De hade översatt den till engelska från en gammal kinesisk fabel om "mannen som kunde försätta berg". Ingen människa kan dock flytta berg – inte ensam.
Den påstår att många små människor på många små orter kan göra väldigt mycket för världen. Därmed är den en lovsång till demokrati och folkrörelsearbete – inte minst på lokal nivå. Det behövs i vår tid.
FOLKRÖRELSERNAS KRIS
I dystra stunder fruktar jag att folkrörelserna blir en historisk parentes, unika för1900-talet. När politiker i mina intervjuer utfrågas om det vikande intresset för att engagera sig i politiska partier och ungdomsförbund svarar de nästan alla ungefär så här: "Ja, men utomparlamentariska organisationer frodas desto mera".
Jaså, gör de? Till och med frikyrkorna, som alltid haft så många aktiva, hängivna och offervilliga människor i sina led drabbas av minskande medlemstal. Och hur är det med Svenska Freds, som aldrig tidigare fått en sån uppmärksamhet i medierna som under de senaste åren? För femton år sen fanns det uppåt hundra lokalföreningar. I dag finns det en handfull kvar.
Ser i fredstidningen Pax att Tuff kallas Svenska Freds' näst största lokalförening. Den största är förstås Stockholms Fredsförening. Men någon egen aktivitet från det hållet har inte synts till de senaste åren. Tuff däremot är fortsatt aktivt med ständiga möten och bokbord och sedan nitton år med en egen radio.
EKONOMISKT BEROENDE
Ibland undrar jag om Tuff är för gammalmodigt och otrendigt. Det är inte alls inne längre att jobba frivilligt och oavlönat, säkert en av förklaringarna till folkrörelsernas kris. Nu dominerar marknadsekonomins girighet tämligen outmanad. Se bara på de tjocka högar av reklammaklatur som dråsar ner i brevlådan varje vecka. Även tidningarna är fulla av lockande reklamerbjudanden, så faktum är att det tryckta ordet nu till minst hälften utgörs av köpuppmaningar. Jag vet inte om vi blir lyckligare av detta eller vad Johan Gutenberg skulle ha tyckt, han som på 1400-talet uppfann tryckerikonsten.
Tuff har trots sina omfattande u-landsprojekt och sin mångåriga radioverksamhet aldrig haft någon avlönad. På Svenska Freds centralt finns nu åtta mer eller mindre avlönade. Det är mycket bra, för inget är mera värt att betala för än fredsarbete. Ändå kan det leda till en motsättning mellan centralt och lokalt -- till förfång för det senare.
En betydande del av de pengar som Svenska Freds lever på är UD-bidrag, statliga projektbidrag och liknande. Det är välförtjänt men kan locka till en alltför stor ambition att vara oförargligt "mittfåriga". Det gäller att visa anslagsbeviljande organ att man är rumsren och omfattar de för tillfället mest hyllade västerländska idealen. Ett sådant är "mänskliga rättigheter", förvisso mycket viktiga. Men när de användes för att för första gången i Svenska Freds' 121-åriga historia utesluta en medlem blir jag orolig. Han hade kritiserat muslimskt förtryck, som han upplevt i sitt forna hemland Iran. Det är självfallet en grundläggande mänsklig rättighet att också få kritisera religioner och deras utövare.
BHIKHU TAR AVSTÅND FRÅN TEMPELBYGGEN
Från Tuffs partner i Indien, Bhikhu, kom det häromdagen ett e-brev. På frågan hur han orkade jobba i så många år frivilligt med de omfattande Tuff-projekten svarade han
"Arbetet är min gudstjänst, om jag får använda den terminologi som används av de religiösa, till vilka jag inte hör. Skolorna, brunnarna, mangoträden, dammarna och de andra projekten är mina tempel"
Bhikhu är en Vyas, alltså brahmin tillhörande den högsta prästkasten. Ändå tar han avstånd från de tempel, som i de fattiga byarna nu byggs av hindunationalisterna. Dessa skickade armband till Valod, huvudort för Tuff-projekten, där både muslimer, hinduer och tribals fint jobbar ihop. Det var för att håna Valods hinduer som frökenaktiga för att de inte deltog i förföljelserna år 2002 av muslimer.
Både Bhikhu och jag tycker att tempel i utfattiga Dharampur är en eländig felprioritering. Det vore festligt om någon i Svenska Freds' centralstyrelse nu beskyllde oss för att "förvägra hinduerna att utöva sin religion". Ännu intressantare vore, om någon trendputte föreslog att vi borde uteslutas.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 983) 2004-07-04
söndag, juni 27
Resultatvärdering av krig – och av radion
Har varit på Åland några dagar. Ska man göra radio är det ett bra landskap. Ålänningarna talar alla svenska, ja de verkar vara mycket svenskare än rikssvenskarna.
Fast jag är avundsjuk på dem. Inte för att de tjänar grova pengar på vårt behov av billig alkohol. Nej, som vi strax kommer att få höra i intervjun med Robert Jansson finns i Mariehamn Ålands fredsinstitut med flera heltidsanställda. Men så har också Åland varit demilitariserat sedan Krimkriget på 1850-talet. En avväpnad ögrupp i den Östersjö som av DDR kallades för "Fredens hav".
Ja, och så har de två dagliga tidningar. Det är beundransvärt med tanke på att det bara finns 26000 människor på de många öarna. Tyresö, som ändå har 41 000 invånare, har en tidning som bara kommer ut en gång i veckan och som till större delen består av annonser.
"MED EN GALNINGS ENVETENHET"
Men i Tyresö finns i alla fall ännu en intensiv radioverksamhet. Succékanalen 91,4 hörs rentav dygnet runt. Det här programmet, Radio Tuff, hörs i två gånger i veckan. Så här vid midsommar undrar till och med en urbota radiot som jag, vilken nytta sommarsändningar gör. Ändå fortsätter jag med en galnings envetenhet. Ja, jag blev lite knäckt förra veckan, när ett strömavbrott satte stopp för Radio Tuff nr 981. Det är därför som det i dag sänds två timmar Radio Tuff, både nr 981 och 982.
I en intervju nyligen förklarade jag att de enda gånger jag är säker på att ha gjort nytta är när jag diskar. Då ser jag resultatet: Glasen skiner så rena i diskstället.
RESULTATVÄRDERA OCKSÅ KRIGEN!
När krig bedöms i efterhand är det ofta segrarnas propagandabild som gör resultat-värderingen till ett självgott skämt. Krigens resultat borde granskas oftare och mera kritiskt. Jag gjorde ett försök i boken "GODA KRIGARE –och andra militaristiska myter", där ett av kapitlen har rubriken "Resultatvärdera också krigen!"
Nu ser jag i DN (2004-06-25), att historikern Peter Englund, numera både professor och akademiledamot, kritiskt resultatvärderar USA:s senaste krig:
"Drygt ett år har gått sedan Bagdad föll och det står nu klart att anfallet på Irak var ett strategiskt misstag av en magnitud världen inte sett maken till på den här sidan Vietnam. Ett krig som troddes göra USA tryggare har nu i stället gjort landet otryggare. Ett krig som sades försvaga al-Qaida och terrorismen har tvärtom gjort dem starkare. Ett krig som troligtvis syftade till att säkra USA:s position i Mellanöstern har tvärtom gjort denna position mer ifrågasatt, samtidigt som det ställt landet mer isolerat än på länge. Och ett krig som var tänkt att demonstrera USA:s styrka har tvärtom visat på denna styrkas uppenbara begränsningar. Det kommer vara lika svårt att avsluta det här äventyret som det var lätt att inleda det"
När man värderar krig måste man jämföra resultaten med de officiella och tjusiga motiveringar som framfördes för att starta dem. Därför behövs ett litet tillägg: Anfallet mot Irak skedde för att undanröja landets massförstörelsevapen, som uppgavs vara ett hot mot västvärlden. De har ännu inte hittats.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 982) 2004-06-27
Fast jag är avundsjuk på dem. Inte för att de tjänar grova pengar på vårt behov av billig alkohol. Nej, som vi strax kommer att få höra i intervjun med Robert Jansson finns i Mariehamn Ålands fredsinstitut med flera heltidsanställda. Men så har också Åland varit demilitariserat sedan Krimkriget på 1850-talet. En avväpnad ögrupp i den Östersjö som av DDR kallades för "Fredens hav".
Ja, och så har de två dagliga tidningar. Det är beundransvärt med tanke på att det bara finns 26000 människor på de många öarna. Tyresö, som ändå har 41 000 invånare, har en tidning som bara kommer ut en gång i veckan och som till större delen består av annonser.
"MED EN GALNINGS ENVETENHET"
Men i Tyresö finns i alla fall ännu en intensiv radioverksamhet. Succékanalen 91,4 hörs rentav dygnet runt. Det här programmet, Radio Tuff, hörs i två gånger i veckan. Så här vid midsommar undrar till och med en urbota radiot som jag, vilken nytta sommarsändningar gör. Ändå fortsätter jag med en galnings envetenhet. Ja, jag blev lite knäckt förra veckan, när ett strömavbrott satte stopp för Radio Tuff nr 981. Det är därför som det i dag sänds två timmar Radio Tuff, både nr 981 och 982.
I en intervju nyligen förklarade jag att de enda gånger jag är säker på att ha gjort nytta är när jag diskar. Då ser jag resultatet: Glasen skiner så rena i diskstället.
RESULTATVÄRDERA OCKSÅ KRIGEN!
När krig bedöms i efterhand är det ofta segrarnas propagandabild som gör resultat-värderingen till ett självgott skämt. Krigens resultat borde granskas oftare och mera kritiskt. Jag gjorde ett försök i boken "GODA KRIGARE –och andra militaristiska myter", där ett av kapitlen har rubriken "Resultatvärdera också krigen!"
Nu ser jag i DN (2004-06-25), att historikern Peter Englund, numera både professor och akademiledamot, kritiskt resultatvärderar USA:s senaste krig:
"Drygt ett år har gått sedan Bagdad föll och det står nu klart att anfallet på Irak var ett strategiskt misstag av en magnitud världen inte sett maken till på den här sidan Vietnam. Ett krig som troddes göra USA tryggare har nu i stället gjort landet otryggare. Ett krig som sades försvaga al-Qaida och terrorismen har tvärtom gjort dem starkare. Ett krig som troligtvis syftade till att säkra USA:s position i Mellanöstern har tvärtom gjort denna position mer ifrågasatt, samtidigt som det ställt landet mer isolerat än på länge. Och ett krig som var tänkt att demonstrera USA:s styrka har tvärtom visat på denna styrkas uppenbara begränsningar. Det kommer vara lika svårt att avsluta det här äventyret som det var lätt att inleda det"
När man värderar krig måste man jämföra resultaten med de officiella och tjusiga motiveringar som framfördes för att starta dem. Därför behövs ett litet tillägg: Anfallet mot Irak skedde för att undanröja landets massförstörelsevapen, som uppgavs vara ett hot mot västvärlden. De har ännu inte hittats.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 982) 2004-06-27
söndag, juni 20
Svenskheten och blågult flaggviftande
Oj, så många svenska flaggor som vajat i Tyresö centrum! Redan i början av månaden fanns där hundratals små som girlander mellan butikerna, plus några stora schabrak. Och fortfarande är centrum ganska blågult och vid självaste Träffpunkten, vid scenen ni vet, finns ett marknadsstånd, som säljer svenska flaggor och dekaler och blågula mössor och prylar med "Sweden" på, för även våra nationalister använder det gamla imperialistiska världsspråket. Blågult och engelska säljer uppenbarligen jättebra.
FLAGGSKÄNDNINGAR
För drygt 35 år sen bjöd Tuff in "Provies" till ett möte. Provies var radikala ungdomar, som gjorde olika happenings, som väckte medial uppmärksamhet. De bjöd poliser på pepparkakor för att dessa skulle bli snällare. När riksdagen skulle debattera engångsförpackningar hällde de ut säckvis med engångsburkar och engångsglas på riksdagens trappa, så att ledamöterna fick vada in mellan plåten och glaset.
Som namnet provie antyder var de "för livet". De var miljömedvetna internationalister och de var icke-våldsliga med Make love – not War som en paroll. Alltså fick de hos den duktige och ständigt vänlige Lennart Ivarsson i Svenska Freds kontor på Jungfrugatan ett slags högkvarter.
I Tyresö skulle de ställa det lokala etablissemanget mot väggen. Men de anlände redan på morgonen efter att ha vandrat två mil från en demonstration vid amerikanska ambassaden. När jag gick till jobbet denna morgon slaggade ett dussin lagom vältvättade provies på golvet i min lägenhet. När de sovit ut drog de i väg till Bollmora centrum. Där skrev de "runda ord" på asfalten, halade svenska flaggor och snöt sig i dem.
På mötet under kvällen var det inte lätt för samhällets stöttepelare i form av kyrkoherden, polisen och två ledande kommunpolitiker att klara sig mot debattglada provies.
En slags flaggskändning utfördes av konstnären Bertil Englert, som då bodde i östra Tyresö. Hans målning "Internationalen" (1972) är en provokativ mix av 36 flaggor, där den amerikanska försetts med hammare och skära, arabiska flaggor med Davidsstjärnan och liknande.
TRENDENS PENDEL SVÄNGER HIT OCH DIT
För några år sedan blev jag uppringd av en lärare vid gymnasiet i Tyresö. Hon var lite förundrad över att killarna på byggprogrammet hade blivit av med sin svenska flagga. Det handlade inte om någon skändning utan det var en ängslig skolledning som fått stora skälvan. En lokalblaska hade skrivit om att det fanns "främlingsfientliga" elever på skolan. Jag intervjuade byggkillarna, som inte alls var främlingsfientliga men lite sura över att studierektorn snott den svenska flagga de hade haft uppsatt på brädstapeln.
En turkfödd kille sa:
-- Jag har kompisar som har den turkiska flaggan ovanför sängen. Skulle en svenne hänga upp svenska flaggan i sitt sovrum skulle väl Säpo dundra in och göra husrannsakan.
Men nu är det högsäsong igen för svenska flaggor. De hängde i centrum också över valet. Det handlade ju om EU, men någon EU-flagga såg jag inte. Eller som Johan Croneman skriver på DN-Kultur (2004-06-17) under rubriken "Nu gäller det att tänka svenskt":
"Det var inte länge sen det var jaktsäsong på allt som var svenskt. Precis allting var typiskt svenskt och det var typiskt värdelöst. Typiskt att sitta tyst på bussen och vara full utomlands. Typiskt också att vi inte kunde ha roligt, och svensk sprit och svensk mat var grå och trist och smaklös. Vi åt bara kokt potatis och stoppade i oss mängder med fet gris, och ingen ville vara i Sverige på somrarna. Vilka tråkiga svartvita filmer vi gjorde! Den svenska modellen var också torr och lagom sossig och det var verkligen det som var det mest värdelösa som fanns, det tyckte alla utom sossarna.
Nu älskar alla –utom kanske sossarna—den svenska modellen: Gamla kommunister, unga kommunister, högerspöken, liberaler, kristna, bondepartister. Det är ju det de alltid har sagt: Vi måste försvara den svenska modellen"
Jo, jag är svag för den sortens ironiska överdrifter. Och vad tycker jag då själv? Nja, jag har svårt för innetrender, särskilt politiska. Fast jag lägger märke till dem: För ett par veckor sen satt Gunnar Petersen och jag i gymnasiets cafeteria och försökte utan framgång intressera tonåringarna för Tuffs utomordentliga projekt i Indien. Struntar man i Europa, så är förstås Indien ännu mera likgiltigt.
Och flaggor då? Jo, Bertil Englerts tavla "Internationalen" hänger på hedersplatsen i mitt vardagsrum. Men på jobbet hade jag tillsammans med några landsmän från norr det ångermanländska standaret i personalrummet. Skånska, finländska och andra kollegor var tillräckligt kloka att inte börja svamla om främlingsfientlighet.
Och som gammal sportfåne är jag så här under fotbolls-EM ganska blågul
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 981) 2004-06-20
FLAGGSKÄNDNINGAR
För drygt 35 år sen bjöd Tuff in "Provies" till ett möte. Provies var radikala ungdomar, som gjorde olika happenings, som väckte medial uppmärksamhet. De bjöd poliser på pepparkakor för att dessa skulle bli snällare. När riksdagen skulle debattera engångsförpackningar hällde de ut säckvis med engångsburkar och engångsglas på riksdagens trappa, så att ledamöterna fick vada in mellan plåten och glaset.
Som namnet provie antyder var de "för livet". De var miljömedvetna internationalister och de var icke-våldsliga med Make love – not War som en paroll. Alltså fick de hos den duktige och ständigt vänlige Lennart Ivarsson i Svenska Freds kontor på Jungfrugatan ett slags högkvarter.
I Tyresö skulle de ställa det lokala etablissemanget mot väggen. Men de anlände redan på morgonen efter att ha vandrat två mil från en demonstration vid amerikanska ambassaden. När jag gick till jobbet denna morgon slaggade ett dussin lagom vältvättade provies på golvet i min lägenhet. När de sovit ut drog de i väg till Bollmora centrum. Där skrev de "runda ord" på asfalten, halade svenska flaggor och snöt sig i dem.
På mötet under kvällen var det inte lätt för samhällets stöttepelare i form av kyrkoherden, polisen och två ledande kommunpolitiker att klara sig mot debattglada provies.
En slags flaggskändning utfördes av konstnären Bertil Englert, som då bodde i östra Tyresö. Hans målning "Internationalen" (1972) är en provokativ mix av 36 flaggor, där den amerikanska försetts med hammare och skära, arabiska flaggor med Davidsstjärnan och liknande.
TRENDENS PENDEL SVÄNGER HIT OCH DIT
För några år sedan blev jag uppringd av en lärare vid gymnasiet i Tyresö. Hon var lite förundrad över att killarna på byggprogrammet hade blivit av med sin svenska flagga. Det handlade inte om någon skändning utan det var en ängslig skolledning som fått stora skälvan. En lokalblaska hade skrivit om att det fanns "främlingsfientliga" elever på skolan. Jag intervjuade byggkillarna, som inte alls var främlingsfientliga men lite sura över att studierektorn snott den svenska flagga de hade haft uppsatt på brädstapeln.
En turkfödd kille sa:
-- Jag har kompisar som har den turkiska flaggan ovanför sängen. Skulle en svenne hänga upp svenska flaggan i sitt sovrum skulle väl Säpo dundra in och göra husrannsakan.
Men nu är det högsäsong igen för svenska flaggor. De hängde i centrum också över valet. Det handlade ju om EU, men någon EU-flagga såg jag inte. Eller som Johan Croneman skriver på DN-Kultur (2004-06-17) under rubriken "Nu gäller det att tänka svenskt":
"Det var inte länge sen det var jaktsäsong på allt som var svenskt. Precis allting var typiskt svenskt och det var typiskt värdelöst. Typiskt att sitta tyst på bussen och vara full utomlands. Typiskt också att vi inte kunde ha roligt, och svensk sprit och svensk mat var grå och trist och smaklös. Vi åt bara kokt potatis och stoppade i oss mängder med fet gris, och ingen ville vara i Sverige på somrarna. Vilka tråkiga svartvita filmer vi gjorde! Den svenska modellen var också torr och lagom sossig och det var verkligen det som var det mest värdelösa som fanns, det tyckte alla utom sossarna.
Nu älskar alla –utom kanske sossarna—den svenska modellen: Gamla kommunister, unga kommunister, högerspöken, liberaler, kristna, bondepartister. Det är ju det de alltid har sagt: Vi måste försvara den svenska modellen"
Jo, jag är svag för den sortens ironiska överdrifter. Och vad tycker jag då själv? Nja, jag har svårt för innetrender, särskilt politiska. Fast jag lägger märke till dem: För ett par veckor sen satt Gunnar Petersen och jag i gymnasiets cafeteria och försökte utan framgång intressera tonåringarna för Tuffs utomordentliga projekt i Indien. Struntar man i Europa, så är förstås Indien ännu mera likgiltigt.
Och flaggor då? Jo, Bertil Englerts tavla "Internationalen" hänger på hedersplatsen i mitt vardagsrum. Men på jobbet hade jag tillsammans med några landsmän från norr det ångermanländska standaret i personalrummet. Skånska, finländska och andra kollegor var tillräckligt kloka att inte börja svamla om främlingsfientlighet.
Och som gammal sportfåne är jag så här under fotbolls-EM ganska blågul
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 981) 2004-06-20
söndag, mars 28
”ONDA” SERBER OCH ”SKURKSTATEN” NORDKOREA
Förra veckan hade jag en kommentar här i Radio Tuff under rubriken ”I Kosovo brinner kyrkorna!” Jag påpekade mediernas vinklade rapportering. Den verkar vara en följd av att den kompakta antiserbiska propagandan under Nato-anfallet 1999 ännu präglar våra journalister. Det tycks vara viktigt för dem att upprätthålla den enfaldiga uppdelningen i onda (serber) och goda (albaner). Men verkligheten är lite mer komplicerad än Hollywoodfilmerna.
I söndags uppgav jag att sjutton serb-ortodoxa kyrkor hade förstörts. Ända tills i fredag var det tyst om denna vandalisering. Då uppgavs i ”Vetandets värld” i Sveriges Radios P 1, att det i själva verket var tjugotvå kyrkor och kloster som raserades för en dryg vecka sen. Några av dem var byggda redan på 1300-talet. Det var typiskt nog i ett program om vikten att slå vakt om europeiska kulturskatter. Inget sades om att tidigare hade hundratals serbiska helgedomar i Kosovo vandaliserats efter 1999.
EN SÖNDERBOMBAD ”SKURKSTAT”
En gång för ca 35 år sen var Tuff snälla medlöpare till ”skurkstaten” Nordkorea. En minister från Pyongyang hade kommit på besök mitt i sommaren. Lars Werner, Wide Svensson och andra värdar visste inte riktigt vad de skulle göra med den prominenta gästen. De bönade om att Tuff skulle fixa ett möte på Bollmora bibliotek. Det gjorde vi, och som tack fick vi sedan under några år böcker från Nordkorea. De var helt förfärliga i sin personkult. Handlade de inte om ”Our Beloved and Respected Leader, Comrade Prime Minister Kim il Sung”, så handlade de om hans mor eller någon annan släkting. Undra på att hans son numera styr landet.
På OBS-Kulturkvarten (SR 2004-03-24) i onsdags uppges att Nordkorea har åttaårig värnplikt för både kvinnor och män. Björn Kumm påminner om att Nordkorea fortfarande befinner sig i krig. Efter det förödande kriget 1950-53 har inget fredsavtal undertecknats. Kumm, som hänvisar till Koreaexperten Bruce Cummings’ bok ”North Korea, Another Country”, menar,
”att om folkrätten inte satt i nävs ände, så borde Nordkorea ha rätt att inkassera krigsskadestånd i miljard-dollarklassen efter den totala förödelse och de krigsförbrytelser som drabbade landet när det angreps av USA i oktober 1950”
Kumm syftar på de massiva terrorbombningar som USA utsatte Nordkorea för och som vi här i Radio Tuff skildrade i januari 2002 i krönikan ”Massmord på koreaner och japaner” [1]. Han säger bland annat:
”Efter två års krig hade 1952 i stort sett hela Nordkorea jämnats med marken. Överlevande befolkning levde i grottor och tunnlar....och i juni 1953 bombade amerikanskt flyg sönder stora bevattningsdammar i Nordkorea och tusentals nordkoreanska bönder sköljdes bort”
I Korea utprovade USA napalmbomber och efter kriget stationerades taktiska kärnvapen i Sydkorea.
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 969) 2004-03-28
I söndags uppgav jag att sjutton serb-ortodoxa kyrkor hade förstörts. Ända tills i fredag var det tyst om denna vandalisering. Då uppgavs i ”Vetandets värld” i Sveriges Radios P 1, att det i själva verket var tjugotvå kyrkor och kloster som raserades för en dryg vecka sen. Några av dem var byggda redan på 1300-talet. Det var typiskt nog i ett program om vikten att slå vakt om europeiska kulturskatter. Inget sades om att tidigare hade hundratals serbiska helgedomar i Kosovo vandaliserats efter 1999.
EN SÖNDERBOMBAD ”SKURKSTAT”
En gång för ca 35 år sen var Tuff snälla medlöpare till ”skurkstaten” Nordkorea. En minister från Pyongyang hade kommit på besök mitt i sommaren. Lars Werner, Wide Svensson och andra värdar visste inte riktigt vad de skulle göra med den prominenta gästen. De bönade om att Tuff skulle fixa ett möte på Bollmora bibliotek. Det gjorde vi, och som tack fick vi sedan under några år böcker från Nordkorea. De var helt förfärliga i sin personkult. Handlade de inte om ”Our Beloved and Respected Leader, Comrade Prime Minister Kim il Sung”, så handlade de om hans mor eller någon annan släkting. Undra på att hans son numera styr landet.
På OBS-Kulturkvarten (SR 2004-03-24) i onsdags uppges att Nordkorea har åttaårig värnplikt för både kvinnor och män. Björn Kumm påminner om att Nordkorea fortfarande befinner sig i krig. Efter det förödande kriget 1950-53 har inget fredsavtal undertecknats. Kumm, som hänvisar till Koreaexperten Bruce Cummings’ bok ”North Korea, Another Country”, menar,
”att om folkrätten inte satt i nävs ände, så borde Nordkorea ha rätt att inkassera krigsskadestånd i miljard-dollarklassen efter den totala förödelse och de krigsförbrytelser som drabbade landet när det angreps av USA i oktober 1950”
Kumm syftar på de massiva terrorbombningar som USA utsatte Nordkorea för och som vi här i Radio Tuff skildrade i januari 2002 i krönikan ”Massmord på koreaner och japaner” [1]. Han säger bland annat:
”Efter två års krig hade 1952 i stort sett hela Nordkorea jämnats med marken. Överlevande befolkning levde i grottor och tunnlar....och i juni 1953 bombade amerikanskt flyg sönder stora bevattningsdammar i Nordkorea och tusentals nordkoreanska bönder sköljdes bort”
I Korea utprovade USA napalmbomber och efter kriget stationerades taktiska kärnvapen i Sydkorea.
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 969) 2004-03-28
söndag, mars 21
UBÅTSHYSTERIN OCH DISSIDENTERNA
En måndagmorgon för femton år sen, när jag kom till jobbet i min skola fick jag höra av lärda kollegor:
”Radio Tuff är intressant, men varför måste du, Åke, vara så Moskvaanstucken?”
Det var efter en av de många gånger som jag på radion kritiskt granskat en av mediernas många och stort uppslagna larm om ryska ubåtar i våra vatten. Jag hade använt sunt förnuft och den källkritik jag yrkesmässigt hade lärt mig. I stället för att lyssna på sakargumenten föredrog de av medierna indoktrinerade (läs: lurade) att förmoda att jag av skumma politiska skäl avslöjade ubåtsmyterna. Utan varje jämförelse i övrigt hade Galileo Galilei samma problem. Katolska kyrkan utgick från att han av kätterska skäl ville komma åt kyrkan och ville inte förstå hans upptäckt.
För det militärmediala komplexet var de förmenta ubåtarna en gudasänd gåva. Tidningarna ökade sina upplagor och i opinionsundersökningarna fördubblades andelen av dem som ville öka de redan höga utgifterna för det militära försvaret
INGEMAR MYHRBERGS PIONJÄRINSATS
Med en viss frenesi tog vi i Radio Tuff upp alla ubåtsaffärerna. Redan i en av de första sändningarna 1985 intervjuades journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken ”Ubåtsvalsen”, där han visade att de många stort uppslagna larmrapporterna var grovt osakliga. Han menade rentav att handläggningen av affärerna med det tvärsäkra utpekandet av Sovjetunionen var den största utrikespolitiska skandalen efter andra världskriget. Myhrberg fick faktiskt Svenska Freds’ speciella pris, kallat Eldh-Ekblads, för det här var innan detta pris mestadels gick till politiskt korrekta kändisar
Jag minns att han i Radio Tuff bland annat sa:
-- När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.
Nej, medierna, ”de hundra pravdorna” (Myhrberg), föredrog att i åratal fylla löpsedlarna med larmrapporter om hotfulla undervattensfenomen. Ibland var historierna så fantastiska att man nu efteråt inte förstår hur journalister med självaktning utan minsta källkritik kunde publicera dem och att även normalt förnuftiga människor kunde tro på dem. Men det piskades upp en hysteri, som ryckte med sig alltför många.
Tvivlarnas argument blev pip som överröstades av medialarmet. Här i Radio Tuff påpekade vi med en regelbundenhet gränsande till tjatighet orimligheterna i ubåtshistorierna. Fred Winters ”Ubåtsvalsen” blev signaturen för de otaliga motbilder vi presterade. Men när en skröna kunde avfärdas var nästa larm redan i full gång.
NÅGRA ANDRA DISSIDENTER
Tack och lov fanns det några dissidenter också bland publicisterna, till exempel Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén. Och det fanns till och med militärer som man kunde citera. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade det ”förstapriset i idioti”. Så småningom tog också kommendör Karl Andersson bladet från munnen. Han var den förste svensk som 1981 gick ombord på den vid Gåsefjärden grundstötta sovjetiska ubåten U 137, själva grundbulten i ubåtsnojan. Han menade att det sannolikt rörde sig om en grov felnavigering, inte en avsiktlig kränkning.
Efter allt idogt sjunkbombande och ubåtsjagande kan väl också marinchefen Bengt Schubacks ord tolkas som tvivel:
”Frågan är hur ubåtarna plötsligt kan försvinna -- utan att lämna spår efter sig. Det är mycket mystiskt det hela”
1990-talet blev en tillnyktring. Samma medier som skrämde oss med hundratals braskande ubåtslarm, började nu förtjust påpeka, att det hade rört sig om minkar, pruttande strömmingar och andra ofarliga fenomen. Det innebar dock inte att avhånade och misstänkliggjorda dissidenter fick någon upprättelse. Under 1980-talet, då alltför många accepterade Reagans ord om Sovjetunionen som ondskans imperium, skrev Ingemar Myhrberg:
”De fåtaliga ubåtsdissidenterna har fått finna sig i beskyllningar om att gå främmande makt tillhanda, vilket fått de flesta att skrämda dra sig undan”
Eller som Gunnar Fredriksson uttryckte det i boken ”Ubåtsfrågan” (Verdandi 1999):
”Det är inget fel att vara antisovjetisk -- om det inte bara leder till att man tappar förståndet”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 968) 2004-03-21. Uppläsare av citat: Monica Schelin
”Radio Tuff är intressant, men varför måste du, Åke, vara så Moskvaanstucken?”
Det var efter en av de många gånger som jag på radion kritiskt granskat en av mediernas många och stort uppslagna larm om ryska ubåtar i våra vatten. Jag hade använt sunt förnuft och den källkritik jag yrkesmässigt hade lärt mig. I stället för att lyssna på sakargumenten föredrog de av medierna indoktrinerade (läs: lurade) att förmoda att jag av skumma politiska skäl avslöjade ubåtsmyterna. Utan varje jämförelse i övrigt hade Galileo Galilei samma problem. Katolska kyrkan utgick från att han av kätterska skäl ville komma åt kyrkan och ville inte förstå hans upptäckt.
För det militärmediala komplexet var de förmenta ubåtarna en gudasänd gåva. Tidningarna ökade sina upplagor och i opinionsundersökningarna fördubblades andelen av dem som ville öka de redan höga utgifterna för det militära försvaret
INGEMAR MYHRBERGS PIONJÄRINSATS
Med en viss frenesi tog vi i Radio Tuff upp alla ubåtsaffärerna. Redan i en av de första sändningarna 1985 intervjuades journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken ”Ubåtsvalsen”, där han visade att de många stort uppslagna larmrapporterna var grovt osakliga. Han menade rentav att handläggningen av affärerna med det tvärsäkra utpekandet av Sovjetunionen var den största utrikespolitiska skandalen efter andra världskriget. Myhrberg fick faktiskt Svenska Freds’ speciella pris, kallat Eldh-Ekblads, för det här var innan detta pris mestadels gick till politiskt korrekta kändisar
Jag minns att han i Radio Tuff bland annat sa:
-- När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.
Nej, medierna, ”de hundra pravdorna” (Myhrberg), föredrog att i åratal fylla löpsedlarna med larmrapporter om hotfulla undervattensfenomen. Ibland var historierna så fantastiska att man nu efteråt inte förstår hur journalister med självaktning utan minsta källkritik kunde publicera dem och att även normalt förnuftiga människor kunde tro på dem. Men det piskades upp en hysteri, som ryckte med sig alltför många.
Tvivlarnas argument blev pip som överröstades av medialarmet. Här i Radio Tuff påpekade vi med en regelbundenhet gränsande till tjatighet orimligheterna i ubåtshistorierna. Fred Winters ”Ubåtsvalsen” blev signaturen för de otaliga motbilder vi presterade. Men när en skröna kunde avfärdas var nästa larm redan i full gång.
NÅGRA ANDRA DISSIDENTER
Tack och lov fanns det några dissidenter också bland publicisterna, till exempel Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén. Och det fanns till och med militärer som man kunde citera. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade det ”förstapriset i idioti”. Så småningom tog också kommendör Karl Andersson bladet från munnen. Han var den förste svensk som 1981 gick ombord på den vid Gåsefjärden grundstötta sovjetiska ubåten U 137, själva grundbulten i ubåtsnojan. Han menade att det sannolikt rörde sig om en grov felnavigering, inte en avsiktlig kränkning.
Efter allt idogt sjunkbombande och ubåtsjagande kan väl också marinchefen Bengt Schubacks ord tolkas som tvivel:
”Frågan är hur ubåtarna plötsligt kan försvinna -- utan att lämna spår efter sig. Det är mycket mystiskt det hela”
1990-talet blev en tillnyktring. Samma medier som skrämde oss med hundratals braskande ubåtslarm, började nu förtjust påpeka, att det hade rört sig om minkar, pruttande strömmingar och andra ofarliga fenomen. Det innebar dock inte att avhånade och misstänkliggjorda dissidenter fick någon upprättelse. Under 1980-talet, då alltför många accepterade Reagans ord om Sovjetunionen som ondskans imperium, skrev Ingemar Myhrberg:
”De fåtaliga ubåtsdissidenterna har fått finna sig i beskyllningar om att gå främmande makt tillhanda, vilket fått de flesta att skrämda dra sig undan”
Eller som Gunnar Fredriksson uttryckte det i boken ”Ubåtsfrågan” (Verdandi 1999):
”Det är inget fel att vara antisovjetisk -- om det inte bara leder till att man tappar förståndet”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 968) 2004-03-21. Uppläsare av citat: Monica Schelin
söndag, mars 14
DESERTÖRER OCH "BRUNVÄNSTER" NU OCH DÅ
Häromveckan rapporterade Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, om menige Hinzman, som med sin familj stuckit till Kanada och begärt flyktingstatus. Han hade varit amerikansk soldat i Afghanistan men ville inte vara med i anfallskriget mot Irak. Han hoppade av och blev AWOL (Absent WithOut Leave), frånvarande utan lov.
I Tuffs verksamhetsberättalse för år 1968 står ett par rader som är ett under av korthet:
”Ett 30-tal amerikanska Vietnamkrigsvägrare har fått mer eller mindre tillfällig bostad hos olika Tuff-medlemmar. Flera har också fått hjälp av kuratorisk karaktär”
Bakom denna ordknapphet dolde sig ett mycket omfattande frivilligt arbete. Det började de sista dagarna av år 1967. Då hämtades –i en Renault 4 L!— ”The Intrepid Four” från Arlanda till Tyresö. Denna kvartett var alla i 20-årsåldern: Richard D Bailey, Craig Anderson, John Barilla och Mike Lindner. De hade tjänstgjort på hangarkryssaren The Intrepid (den oförskräckta), varifrån amerikanskt flyg skickades i raider mot Vietnam. Vid en permission i Japan hoppade de av och togs om hand av fredsorganistaionen Beheiren, som smugglade ut dem till Sovjetunionen. Där var de hösten 1967 –under 50-årsjubiléet av revolutionen—och utnyttjades i propagandan mot Vietnamkriget.
Faktum var att vi nästan åkte i skytteltrafik till Arlanda och hämtade desertörer. I dag undrar jag hur vi orkade. Vi som använde våra bilar för turer till Arlanda fick inte ens bensinpengar. De många som hade unga amerikaner boende hos sig gjorde det helt utan ersättning.
KRITIK FRÅN HÖGER OCH VÄNSTER
Både från högern och från yttersta vänstern fick Tuff mycken kritik. Från höger kom det hotelsebrev om att vi hyste landsförrädare och att straffet skulle komma. Adjunkten vid Forellskolan, Sofie Wenander, fick byta skola efter att ha tagit med en desertör på lektioner.
Från vänster fokuserade kritiken på att vi också ägnade de unga amerikanerna social omsorg i stället för att helt och fullt utnyttja dem politiskt i det revolutionära arbete dessa grupper ville bedriva. Men en del av desertörerna hade lärt sig knarka i Vietnam, andra hade traumatiska upplevelser från kriget.
Bakom motsättningen låg konflikten mellan Sovjetunionen och Kina. Tuff samarbetade med Svenska kommittén för Vietnam. Den hade vid denna tid Gunnar Myrdal som ordförande och bestod av många organisationer, socialdemokratiska, kommunistiska och så småningom också delar av mittenpartierna. Kommittén samarbetade med det Moskvadominerade Världsfredsrådet och var värd för Stockholmskonferenserna om Vietnam, vilkas ordförande var Bertil Svahnström. Han hade varit initiativtagare till Kampanjen mot atomvapen i slutet av 1950-talet, var vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för tidningen Freden, föregångare till Pax.
BERTIL SVAHNSTRÖM FÖRTALAD FREDSAKTIVIST
För både de USA-trogna och för de maoistiska grupperna blev Bertil Svahnström skottavlan för angreppen. Ibland sammanföll de båda riktningarnas kritik, till exempel i filmen US Deserter. Den framställde oss som reaktionära töntar. Sannolikt lurades filmmakarna av en svenskspråkig amerikan, som inte var desertör men som talade i deras namn. Vi var övertygade att han arbetade åt en skicklig och mäktig säkerhetstjänst, så duktig var han i sitt arbete att splittra och förtala.
Värst åtgången blev Svahnström. Han var journalistveteran, hade under andra världskriget jobbat som utrikeskorrespondent för Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Nu spreds tyskvänliga citat, som han uppgavs ha skrivit under kriget, och som påstods visa att han hade varit nazianstucken. Jag visste, att han två gånger blivit utvisad ur Tyskland, så jag gjorde mig mödan att kolla citaten. I två artiklar på Aftonbladets kultursida kunde jag sedan visa att det rörde sig om fiffigt citatfusk. (Dessa artiklar togs sedan med i ”Solidaritet. Antifascistisk årsbok 1969-70”)
De komprometterande citaten hade visserligen förekommit i Svahnströms rapportering från Tyskland men det hade inte varit hans egna ord utan tyska uttalanden. I förtalet av honom hade man tagit bort uttryck som ”uppges det i Berlin” och ”säger en talesman för det tyska högkvarteret”. Därmed gavs det falska intrycket, att det var hans egna åsikter.
Efter andra världskriget fick Bertil Svahnström franska Hederslegionen. Av Sovjetunionen mottog han sedan för sitt Vietnamarbete Leninpriset. Han dog i Paris 1972, helt stilenligt under en Vietnamkonferens.
I dag börjar unga amerikaner att desertera igen. Och med DN:s Maciej Zaremba i spetsen har man nu börjat avfärda dissidenter med spottloskor som ”brunvänster” och ”antisemiter”. Men vi kommer nog att stå ut den här gången också.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 967) 2004-03-14
I Tuffs verksamhetsberättalse för år 1968 står ett par rader som är ett under av korthet:
”Ett 30-tal amerikanska Vietnamkrigsvägrare har fått mer eller mindre tillfällig bostad hos olika Tuff-medlemmar. Flera har också fått hjälp av kuratorisk karaktär”
Bakom denna ordknapphet dolde sig ett mycket omfattande frivilligt arbete. Det började de sista dagarna av år 1967. Då hämtades –i en Renault 4 L!— ”The Intrepid Four” från Arlanda till Tyresö. Denna kvartett var alla i 20-årsåldern: Richard D Bailey, Craig Anderson, John Barilla och Mike Lindner. De hade tjänstgjort på hangarkryssaren The Intrepid (den oförskräckta), varifrån amerikanskt flyg skickades i raider mot Vietnam. Vid en permission i Japan hoppade de av och togs om hand av fredsorganistaionen Beheiren, som smugglade ut dem till Sovjetunionen. Där var de hösten 1967 –under 50-årsjubiléet av revolutionen—och utnyttjades i propagandan mot Vietnamkriget.
Faktum var att vi nästan åkte i skytteltrafik till Arlanda och hämtade desertörer. I dag undrar jag hur vi orkade. Vi som använde våra bilar för turer till Arlanda fick inte ens bensinpengar. De många som hade unga amerikaner boende hos sig gjorde det helt utan ersättning.
KRITIK FRÅN HÖGER OCH VÄNSTER
Både från högern och från yttersta vänstern fick Tuff mycken kritik. Från höger kom det hotelsebrev om att vi hyste landsförrädare och att straffet skulle komma. Adjunkten vid Forellskolan, Sofie Wenander, fick byta skola efter att ha tagit med en desertör på lektioner.
Från vänster fokuserade kritiken på att vi också ägnade de unga amerikanerna social omsorg i stället för att helt och fullt utnyttja dem politiskt i det revolutionära arbete dessa grupper ville bedriva. Men en del av desertörerna hade lärt sig knarka i Vietnam, andra hade traumatiska upplevelser från kriget.
Bakom motsättningen låg konflikten mellan Sovjetunionen och Kina. Tuff samarbetade med Svenska kommittén för Vietnam. Den hade vid denna tid Gunnar Myrdal som ordförande och bestod av många organisationer, socialdemokratiska, kommunistiska och så småningom också delar av mittenpartierna. Kommittén samarbetade med det Moskvadominerade Världsfredsrådet och var värd för Stockholmskonferenserna om Vietnam, vilkas ordförande var Bertil Svahnström. Han hade varit initiativtagare till Kampanjen mot atomvapen i slutet av 1950-talet, var vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för tidningen Freden, föregångare till Pax.
BERTIL SVAHNSTRÖM FÖRTALAD FREDSAKTIVIST
För både de USA-trogna och för de maoistiska grupperna blev Bertil Svahnström skottavlan för angreppen. Ibland sammanföll de båda riktningarnas kritik, till exempel i filmen US Deserter. Den framställde oss som reaktionära töntar. Sannolikt lurades filmmakarna av en svenskspråkig amerikan, som inte var desertör men som talade i deras namn. Vi var övertygade att han arbetade åt en skicklig och mäktig säkerhetstjänst, så duktig var han i sitt arbete att splittra och förtala.
Värst åtgången blev Svahnström. Han var journalistveteran, hade under andra världskriget jobbat som utrikeskorrespondent för Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Nu spreds tyskvänliga citat, som han uppgavs ha skrivit under kriget, och som påstods visa att han hade varit nazianstucken. Jag visste, att han två gånger blivit utvisad ur Tyskland, så jag gjorde mig mödan att kolla citaten. I två artiklar på Aftonbladets kultursida kunde jag sedan visa att det rörde sig om fiffigt citatfusk. (Dessa artiklar togs sedan med i ”Solidaritet. Antifascistisk årsbok 1969-70”)
De komprometterande citaten hade visserligen förekommit i Svahnströms rapportering från Tyskland men det hade inte varit hans egna ord utan tyska uttalanden. I förtalet av honom hade man tagit bort uttryck som ”uppges det i Berlin” och ”säger en talesman för det tyska högkvarteret”. Därmed gavs det falska intrycket, att det var hans egna åsikter.
Efter andra världskriget fick Bertil Svahnström franska Hederslegionen. Av Sovjetunionen mottog han sedan för sitt Vietnamarbete Leninpriset. Han dog i Paris 1972, helt stilenligt under en Vietnamkonferens.
I dag börjar unga amerikaner att desertera igen. Och med DN:s Maciej Zaremba i spetsen har man nu börjat avfärda dissidenter med spottloskor som ”brunvänster” och ”antisemiter”. Men vi kommer nog att stå ut den här gången också.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 967) 2004-03-14
söndag, mars 7
”JÄVLA MELLANTING AV JEHOVAS VITTNE OCH FAN VET VAD”
För många år sen satt jag i fängelse. Faktum var att jag var någon slags politisk fånge i det annars så demokratiska Sverige. Jag hade som värnpliktig sergeant vägrat min andra repmånad.
Fanjunkaren uppe på I 21 i Sollefteå stirrade förvånat på mig, när jag meddelade att jag inte ville ställa upp längre:
”Här är en kille som är nåt slags jävla mellanting av Jehovas vittne och fan vet vad”, rapporterade han till sin överordnade.
Ja, det var främst Jehovas vittnen som vägrade på den tiden och jag lär ha varit den enda som av icke-religiösa skäl hamnade i fängelse det året. Det skulle ganska snart ändra sig. Något decennium senare, på 1970-talet, skulle antalet politiska eller etiska fängelsedömda värnpliktsvägrare uppgå till cirka tusen om året. Ungefär hälften av dem dömdes, trots att de begärt den vapenfria tjänst som var betydligt längre än den för meniga värnpliktiga. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper adopterade svenska vägrare som sina samvetsfångar.
VARFÖR VÄGRA
Efteråt har jag förklarat min vägran med de då aktuella planerna på svensk kärn-vapenupprustning. Jag ville inte tillhöra ett system som så hett önskade dessa terrorvapen. Snacka om ”Förintelsen” –men ingen arrangör av tjusiga förintelse-konferenser har funnit det opportunt att ta upp detta hot. Det är ju trots allt bara ”goda” stater, andra världskrigets segrare och några till, som har kärnvapen.
Bidragande för mitt beslut var också mina historiska studier. När jag var trettonårig landsstormspojke och som ”Törnelljugend” (general Törnell var svensk ÖB) krälade omkring i snön vid Höga kusten med karbin, modell 1884, var jag en liten rättrogen militarist. Trodde att jag med mitt unga hjältemod kunde försvara mor och lillasyster från ondsinta inkräktare. Men så småningom lärde jag mig att i moderna krig var det främst kvinnor, barn och andra civila som dödades av de förmenta hjältarna.
Själva militärtjänsten påverkade mig också. Visserligen var jag duktig stridis i ett elitkompani, men att lära sig att på order döda andra människor så effektivt fick mig att tänka till. Jag började ana att de killar jag förbereddes att döda också var utkommenderade och lika hyggliga som mina lumparkompisar.
EN MÅNADS FÄNGELSE INGET MARTYRSKAP
Så här på gamla dar känns det enbart trevligt att ha varit fängelsekund. Inte heller kände jag mig som martyr under den soliga sommarmånad jag tillbringade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Om jag ska vara riktigt ärlig var det betydligt bekvämare än när jag som 22-årig plutonchef hade ansvaret för ett 40-tal repgubbar på kall och slitsam vintermanöver i Norrland. Vi arbetade visserligen som timmerbärande kulis i skogarna kring Bogesund, men tempot var inte stressigt och jag var ung och idrottstränad.
Plitarna trodde i början, att jag var Jehovas vittne trots att jag svor och rökte de cigaretter som min 16-åriga syster smugglade in i sina vida kjolar, då högsta mode bland unga damer. Det var först när vi fångjävlar mötte Täbypolisen i fotboll som de började förstå att jag inte var så from. Jag härjade över hela planen, oerhört laddad och motiverad. Året innan hade jag blivit utsedd till ”Rågsveds bästa fotbollsspelare”, men fråga mig inte i vilken division Rågsved spelade på den tiden, för då försvinner det mesta av glansen. Men vad var det inte Caesar som sa: ”Hellre den förste i denna håla än den andre i Hammarby” eller nåt i den stilen.
Nej, månaden på Bogesund var en ganska mysig tid, låt vara i ofrihet. De flesta fångarna var rattfyllon och jag lärde mig mycket om olaga bilkörning. En av mina rums- eller cellkompisar var norrman och journalist på Stockholms-Tidningen. Han hade haft uppåt tre promille i blodet, när han lekte Formel Ett på S:t Eriksgatan och dundrade förbi en polisbil. En annan hade haft väldig otur. Han körde vägvält och då är det ju svårt att vingla eller köra för fort. Men när han efter jobbet försökte ta sig ner från den höga sittbrunnen uppförde han sig så märkligt att en polis lade märke till honom och kunde konstatera att han var aspackad.
Några av medfångarna var ungdomsbrottslingar som inför frigivningen skulle få vara tillsammans med oss vanliga Svenssons för att sedan bättre platsa i samhället där utanför. Två av dem kallades Svinis 1 och Svinis 2. De hade hand om grisarna, fick sju kronor om dagen mot ynka tre kronor för oss andra. De hade också privilegiet att ha egna rum/celler. De luktade ju så förbannat, att ingen annan skulle uthärda att vistas hos dem. Och så fanns där den snälle, gamle ”köksbögen”. Han hade tafsat på pojkar och på Bogesund satt han nu i bastun och tittade trånsjukt på oss andra.
DEN TIDENS FÖRDOMAR
Det fanns medfångar som tyckte att jag var en konstig typ som vägrat militärtjänsten. De befarade att jag var Moskvalakej och inte ville slåss mot Sovjetunionen, som då utmålades som det stora hotet mot Sverige. Något år senare hade jag i vapenfri tjänst som rumskompisar två unga pingstvänner. De tyckte också att jag var en kuf. De hade vapenvägrat –utan att dock hamna i fängelse -- och ansåg att jag som ickefrälst borde vara beredd att ta livet av min nästa i försvaret av det kristna Sverige.
I Dagens Nyheter med Herbert Tingsten i spetsen hade ledarsidan ena dagen rubriken ”Moskva och pacifisterna” nästa dag ”Pacifisterna och Moskva”. Den unge Tingstenlärjungen Per Ahlmark höll på att grundlägga sin politiska karriär, inte minst genom att agitera för svenska atombomber.
Att säga att man var vapenvägrare innebar att man genast utsattes för misstanken om att vara kommunistanstucken. Det var en otäck stämpel för en partipolitiskt obunden ung man som jag. Bara några år tidigare hade ungrarnas strävan till större frihet från Moskva kvävts i blod av sovjetiska stridsvagnar. Jag minns att jag för att inte provocera mina kollegor på jobbet hade det minsta av alla fredsmärken på kavajslaget. Och när jag jobbade åt Reso vid en världsfredskonferens i Stockholm hade jag det brutna geväret på mig. De flesta delegater var från olika kommunistpartier och flera av dem fnyste, när de fick syn på mitt lilla märke. För dessa revolutionärer var pacifism en borgerlig åkomma.
SLÄKTINGARNAS REAKTION
Det kändes alltså lite ensamt. Men jag stöddes fint av min dåvarande fru, Sofie Wenander. Andra anhöriga accepeterade mitt handlande, även om de tyckte att det var lika ovanligt som otrevligt att en släkting dömts till fängelse. Visserligen höll min mamma alltid starkt på mig, men hon hade estetiska synpunkter på mitt adjö till militärlivet:
”Oh Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform”!
Och en morbror tyckte nog att jag vansläktats en smula:
”Men Åke tillhör ju en gammal skyttesläkt.”
Ändå hade just denna morbror hört en del skjutande, till exempel när han som demonstrant i Ådalen 1931 upplevde, hur svensk militär från mitt blivande regemente sköt ihjäl fem människor. Om denna tragedi skrev Erik Blomberg:
”Här vilar en svensk arbetare,
vapenlös, värnlös,
arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig!”
Staten höll efter vapenvägrare på min tid. Sommaren efter min fängelsevistelse fick jag som vapenfri gräva diken i 40 dagar på Stora Skuggan och sommaren därpå blev det 40 dagar på sågverk utanför Uppsala. I 50-årsåldern blev jag sedan två gånger inkallad till några veckor i civilförsvaret på Rosersberg. Det var då jag smärtsamt insåg att det hade varit oändligt mycket lättare att en gång lära sig döda människor än att rädda livet på dem.
VAPENVÄGRAN BETYDER INTE ENGAGEMANG
När jag genom min vapenvägran ändå avvikit från det konventionella började jag aktivt i fredsrörelsen. Det har jag inte ångrat, för jag tycker fortfarande att den i de många krigens och kärnvapnens tid ägnar sig åt mänsklighetens viktigaste fråga.
Långt ifrån alla vapenvägrare har varit aktiva eller ens betalat medlemsavgift i en fredsorganisation. Några gånger har jag skrivit kritiskt om dem som av alltför egotrippade skäl vägrat och sen struntat blankt i att på minsta sätt engagera sig. Jag har fått svar på tal av kränkta unga vägrare. På min toalettvägg hänger två pressklipp, båda illustrerade med kor. Det ena har rubriken: ”Åke, du är ett nöt!”, det andra ”Åke Sandin, en kossa?”. Det är egentligen smickrande att till och med i skälleinlagor bli liknad vid en så nyttig och sympatisk varelse.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 966) 2004-03-07
Fanjunkaren uppe på I 21 i Sollefteå stirrade förvånat på mig, när jag meddelade att jag inte ville ställa upp längre:
”Här är en kille som är nåt slags jävla mellanting av Jehovas vittne och fan vet vad”, rapporterade han till sin överordnade.
Ja, det var främst Jehovas vittnen som vägrade på den tiden och jag lär ha varit den enda som av icke-religiösa skäl hamnade i fängelse det året. Det skulle ganska snart ändra sig. Något decennium senare, på 1970-talet, skulle antalet politiska eller etiska fängelsedömda värnpliktsvägrare uppgå till cirka tusen om året. Ungefär hälften av dem dömdes, trots att de begärt den vapenfria tjänst som var betydligt längre än den för meniga värnpliktiga. Det gick så långt att västtyska Amnestygrupper adopterade svenska vägrare som sina samvetsfångar.
VARFÖR VÄGRA
Efteråt har jag förklarat min vägran med de då aktuella planerna på svensk kärn-vapenupprustning. Jag ville inte tillhöra ett system som så hett önskade dessa terrorvapen. Snacka om ”Förintelsen” –men ingen arrangör av tjusiga förintelse-konferenser har funnit det opportunt att ta upp detta hot. Det är ju trots allt bara ”goda” stater, andra världskrigets segrare och några till, som har kärnvapen.
Bidragande för mitt beslut var också mina historiska studier. När jag var trettonårig landsstormspojke och som ”Törnelljugend” (general Törnell var svensk ÖB) krälade omkring i snön vid Höga kusten med karbin, modell 1884, var jag en liten rättrogen militarist. Trodde att jag med mitt unga hjältemod kunde försvara mor och lillasyster från ondsinta inkräktare. Men så småningom lärde jag mig att i moderna krig var det främst kvinnor, barn och andra civila som dödades av de förmenta hjältarna.
Själva militärtjänsten påverkade mig också. Visserligen var jag duktig stridis i ett elitkompani, men att lära sig att på order döda andra människor så effektivt fick mig att tänka till. Jag började ana att de killar jag förbereddes att döda också var utkommenderade och lika hyggliga som mina lumparkompisar.
EN MÅNADS FÄNGELSE INGET MARTYRSKAP
Så här på gamla dar känns det enbart trevligt att ha varit fängelsekund. Inte heller kände jag mig som martyr under den soliga sommarmånad jag tillbringade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Om jag ska vara riktigt ärlig var det betydligt bekvämare än när jag som 22-årig plutonchef hade ansvaret för ett 40-tal repgubbar på kall och slitsam vintermanöver i Norrland. Vi arbetade visserligen som timmerbärande kulis i skogarna kring Bogesund, men tempot var inte stressigt och jag var ung och idrottstränad.
Plitarna trodde i början, att jag var Jehovas vittne trots att jag svor och rökte de cigaretter som min 16-åriga syster smugglade in i sina vida kjolar, då högsta mode bland unga damer. Det var först när vi fångjävlar mötte Täbypolisen i fotboll som de började förstå att jag inte var så from. Jag härjade över hela planen, oerhört laddad och motiverad. Året innan hade jag blivit utsedd till ”Rågsveds bästa fotbollsspelare”, men fråga mig inte i vilken division Rågsved spelade på den tiden, för då försvinner det mesta av glansen. Men vad var det inte Caesar som sa: ”Hellre den förste i denna håla än den andre i Hammarby” eller nåt i den stilen.
Nej, månaden på Bogesund var en ganska mysig tid, låt vara i ofrihet. De flesta fångarna var rattfyllon och jag lärde mig mycket om olaga bilkörning. En av mina rums- eller cellkompisar var norrman och journalist på Stockholms-Tidningen. Han hade haft uppåt tre promille i blodet, när han lekte Formel Ett på S:t Eriksgatan och dundrade förbi en polisbil. En annan hade haft väldig otur. Han körde vägvält och då är det ju svårt att vingla eller köra för fort. Men när han efter jobbet försökte ta sig ner från den höga sittbrunnen uppförde han sig så märkligt att en polis lade märke till honom och kunde konstatera att han var aspackad.
Några av medfångarna var ungdomsbrottslingar som inför frigivningen skulle få vara tillsammans med oss vanliga Svenssons för att sedan bättre platsa i samhället där utanför. Två av dem kallades Svinis 1 och Svinis 2. De hade hand om grisarna, fick sju kronor om dagen mot ynka tre kronor för oss andra. De hade också privilegiet att ha egna rum/celler. De luktade ju så förbannat, att ingen annan skulle uthärda att vistas hos dem. Och så fanns där den snälle, gamle ”köksbögen”. Han hade tafsat på pojkar och på Bogesund satt han nu i bastun och tittade trånsjukt på oss andra.
DEN TIDENS FÖRDOMAR
Det fanns medfångar som tyckte att jag var en konstig typ som vägrat militärtjänsten. De befarade att jag var Moskvalakej och inte ville slåss mot Sovjetunionen, som då utmålades som det stora hotet mot Sverige. Något år senare hade jag i vapenfri tjänst som rumskompisar två unga pingstvänner. De tyckte också att jag var en kuf. De hade vapenvägrat –utan att dock hamna i fängelse -- och ansåg att jag som ickefrälst borde vara beredd att ta livet av min nästa i försvaret av det kristna Sverige.
I Dagens Nyheter med Herbert Tingsten i spetsen hade ledarsidan ena dagen rubriken ”Moskva och pacifisterna” nästa dag ”Pacifisterna och Moskva”. Den unge Tingstenlärjungen Per Ahlmark höll på att grundlägga sin politiska karriär, inte minst genom att agitera för svenska atombomber.
Att säga att man var vapenvägrare innebar att man genast utsattes för misstanken om att vara kommunistanstucken. Det var en otäck stämpel för en partipolitiskt obunden ung man som jag. Bara några år tidigare hade ungrarnas strävan till större frihet från Moskva kvävts i blod av sovjetiska stridsvagnar. Jag minns att jag för att inte provocera mina kollegor på jobbet hade det minsta av alla fredsmärken på kavajslaget. Och när jag jobbade åt Reso vid en världsfredskonferens i Stockholm hade jag det brutna geväret på mig. De flesta delegater var från olika kommunistpartier och flera av dem fnyste, när de fick syn på mitt lilla märke. För dessa revolutionärer var pacifism en borgerlig åkomma.
SLÄKTINGARNAS REAKTION
Det kändes alltså lite ensamt. Men jag stöddes fint av min dåvarande fru, Sofie Wenander. Andra anhöriga accepeterade mitt handlande, även om de tyckte att det var lika ovanligt som otrevligt att en släkting dömts till fängelse. Visserligen höll min mamma alltid starkt på mig, men hon hade estetiska synpunkter på mitt adjö till militärlivet:
”Oh Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform”!
Och en morbror tyckte nog att jag vansläktats en smula:
”Men Åke tillhör ju en gammal skyttesläkt.”
Ändå hade just denna morbror hört en del skjutande, till exempel när han som demonstrant i Ådalen 1931 upplevde, hur svensk militär från mitt blivande regemente sköt ihjäl fem människor. Om denna tragedi skrev Erik Blomberg:
”Här vilar en svensk arbetare,
vapenlös, värnlös,
arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig!”
Staten höll efter vapenvägrare på min tid. Sommaren efter min fängelsevistelse fick jag som vapenfri gräva diken i 40 dagar på Stora Skuggan och sommaren därpå blev det 40 dagar på sågverk utanför Uppsala. I 50-årsåldern blev jag sedan två gånger inkallad till några veckor i civilförsvaret på Rosersberg. Det var då jag smärtsamt insåg att det hade varit oändligt mycket lättare att en gång lära sig döda människor än att rädda livet på dem.
VAPENVÄGRAN BETYDER INTE ENGAGEMANG
När jag genom min vapenvägran ändå avvikit från det konventionella började jag aktivt i fredsrörelsen. Det har jag inte ångrat, för jag tycker fortfarande att den i de många krigens och kärnvapnens tid ägnar sig åt mänsklighetens viktigaste fråga.
Långt ifrån alla vapenvägrare har varit aktiva eller ens betalat medlemsavgift i en fredsorganisation. Några gånger har jag skrivit kritiskt om dem som av alltför egotrippade skäl vägrat och sen struntat blankt i att på minsta sätt engagera sig. Jag har fått svar på tal av kränkta unga vägrare. På min toalettvägg hänger två pressklipp, båda illustrerade med kor. Det ena har rubriken: ”Åke, du är ett nöt!”, det andra ”Åke Sandin, en kossa?”. Det är egentligen smickrande att till och med i skälleinlagor bli liknad vid en så nyttig och sympatisk varelse.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 966) 2004-03-07
söndag, februari 15
HUR FÖRFÄRLIG ÄR SULTANEN AV BRUNEI?
Äntligen har vi fått lära oss lite om Brunei på Borneo, ett land med ungefär lika många människor som Göteborg. Och denna folkbildning kan vi tacka vår monarki för. Alltså skäms jag lite för att jag en och annan gång har utropat: ”Kungen har gjort bort sig igen – leve republiken!”
Det är inte nog med att den där sultanen i Brunei lär ha ett harem. Så avundsjuk man blir—fast egentligen är jag i min ålder tacksam över att inte ha det. Han lär också vara rik som ett troll, kanske rentav lika förmögen som Wallenbergs, Bonniers, Stenbäcks med flera, i varje fall rikare än alla de där bonus- och fallskärms-parasiterna som det tycks bli allt flera av.
Sultanen är en hejare till handskakare, har vi fått lära oss. För övrigt är han en riktigt läskig typ. Det där sa jag bara i min iver att vara trendriktig, för egentligen förstår jag inte, varför han är så mycket värre än andra härskare.
HUR FÖRFÄRLIG ÄR DEN DÄR SULTANEN?
Men kanske har sultanen av Brunei kärnvapen och andra massförstörelsevapen? Inte borde väl en kung från den fredliga demokratin Sverige besöka såna figurer. Det gör han väl aldrig heller-- eller….? Inte har väl sultanen de senaste åren utan godkännande från FN gång på gång krigiskt angripit andra stater? Då borde han ju ställas inför rätta och kanske avrättas för ”brott mot freden”. 1946 hängdes i Nürnberg utrikesminister Joachim von Ribbentrop just för detta brott.
Sultanen av Brunei tycks ha en väldig koll på sina undersåtar. Kanske är dessa rentav så lättrogna och han själv så förljugen, att han kan inbilla dem att stater han ogillar hotar Brunei med kärnvapen och andra läskigheter?
Eller släpper han inte krigsfångar omedelbart efter det att kriget har avslutats? Bryter han kanske mot denna regel i Genevekonvetionen genom att i åratal isolera fångarna på någon närbelägen ö?
Kanske struntar sultanen i rättvisan genom att motsätta sig den internationella brottsdomstolen ICC? Eller skiter i miljön genom att vägra skriva på Kyotoavtalet?
I Brunei finns inte bara muslimer utan också kristna och kineser. Kanske har sultanen låtit bulldozers jämna husen i kineskvarteren med marken? Kanske har han byggt murar runt de kristna kvarteren? Men inga uppgifter om detta har medierna lämnat.
RELIGIONER SOM KAMOUFLAGE FÖR VERKLIGA PROBLEM
Monarkin är i dag Sveriges flagranta rest av ett kastväsende För några generationer sen delade vi in folk i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder plus alla dem som var så lågt stående att de inte ens räknades.
I Indien finns ännu kastmotsättningar, låt vara att de minskat på sistone. På 1970-talet, när jag började besöka landet, förekom det ännu att de kastlösas kvarter i en och annan by stormades och brändes av kasthinduer. De religiösa motsättningarna fanns redan då med blodiga upplopp hinduer contra muslimer. I dag har spänningen mellan de religiösa grupperna ökat. Ironiskt nog har inte minst Gandhis hemstat Gujarat drabbats av massmord med religiösa förtecken, senast under 2002. Gujarat är också den delstat där alla de omfattande Tuff-projekten finns.
Vid filmfestivalen i Berlin i veckan visades indiern Rakesh Sharmas fyra timmar långa film ”Final Solution”. Den hade förbjudits för visning i Bombay, för den består av intervjuer med överlevande och vittnen om massakrerna i Gujarat 2002. Både muslimer och hinduer kommer till tals. Man får också höra det regerande partiets BJP:s propaganda. Den hetsar mot den muslimska minoriteten och avfärdar Gandhis icke-våldsmetoder som farligt promuslimska. När jag intervjuade en gammal indisk radikal för Tyresöradion sammanfattade han läget så här:
-- I dag styrs Gandhis hemstat av hans mördare.
Självfallet eldas de hinduiska extremisterna av lika extrema muslimer som här och var utför terrordåd. Det är en otäck ond cirkel, en våldsspiral. Tuffs partner, gandhianen Bhikhu Vyas, brukar suckande säga, att de här religiösa passionerna bara är ett medel för de styrande att avleda människors uppmärksamhet från de verkliga problemen: fattigdom, analfabetism, vattenbrist, undernäring etc.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 963) 2004-02-15
Det är inte nog med att den där sultanen i Brunei lär ha ett harem. Så avundsjuk man blir—fast egentligen är jag i min ålder tacksam över att inte ha det. Han lär också vara rik som ett troll, kanske rentav lika förmögen som Wallenbergs, Bonniers, Stenbäcks med flera, i varje fall rikare än alla de där bonus- och fallskärms-parasiterna som det tycks bli allt flera av.
Sultanen är en hejare till handskakare, har vi fått lära oss. För övrigt är han en riktigt läskig typ. Det där sa jag bara i min iver att vara trendriktig, för egentligen förstår jag inte, varför han är så mycket värre än andra härskare.
HUR FÖRFÄRLIG ÄR DEN DÄR SULTANEN?
Men kanske har sultanen av Brunei kärnvapen och andra massförstörelsevapen? Inte borde väl en kung från den fredliga demokratin Sverige besöka såna figurer. Det gör han väl aldrig heller-- eller….? Inte har väl sultanen de senaste åren utan godkännande från FN gång på gång krigiskt angripit andra stater? Då borde han ju ställas inför rätta och kanske avrättas för ”brott mot freden”. 1946 hängdes i Nürnberg utrikesminister Joachim von Ribbentrop just för detta brott.
Sultanen av Brunei tycks ha en väldig koll på sina undersåtar. Kanske är dessa rentav så lättrogna och han själv så förljugen, att han kan inbilla dem att stater han ogillar hotar Brunei med kärnvapen och andra läskigheter?
Eller släpper han inte krigsfångar omedelbart efter det att kriget har avslutats? Bryter han kanske mot denna regel i Genevekonvetionen genom att i åratal isolera fångarna på någon närbelägen ö?
Kanske struntar sultanen i rättvisan genom att motsätta sig den internationella brottsdomstolen ICC? Eller skiter i miljön genom att vägra skriva på Kyotoavtalet?
I Brunei finns inte bara muslimer utan också kristna och kineser. Kanske har sultanen låtit bulldozers jämna husen i kineskvarteren med marken? Kanske har han byggt murar runt de kristna kvarteren? Men inga uppgifter om detta har medierna lämnat.
RELIGIONER SOM KAMOUFLAGE FÖR VERKLIGA PROBLEM
Monarkin är i dag Sveriges flagranta rest av ett kastväsende För några generationer sen delade vi in folk i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder plus alla dem som var så lågt stående att de inte ens räknades.
I Indien finns ännu kastmotsättningar, låt vara att de minskat på sistone. På 1970-talet, när jag började besöka landet, förekom det ännu att de kastlösas kvarter i en och annan by stormades och brändes av kasthinduer. De religiösa motsättningarna fanns redan då med blodiga upplopp hinduer contra muslimer. I dag har spänningen mellan de religiösa grupperna ökat. Ironiskt nog har inte minst Gandhis hemstat Gujarat drabbats av massmord med religiösa förtecken, senast under 2002. Gujarat är också den delstat där alla de omfattande Tuff-projekten finns.
Vid filmfestivalen i Berlin i veckan visades indiern Rakesh Sharmas fyra timmar långa film ”Final Solution”. Den hade förbjudits för visning i Bombay, för den består av intervjuer med överlevande och vittnen om massakrerna i Gujarat 2002. Både muslimer och hinduer kommer till tals. Man får också höra det regerande partiets BJP:s propaganda. Den hetsar mot den muslimska minoriteten och avfärdar Gandhis icke-våldsmetoder som farligt promuslimska. När jag intervjuade en gammal indisk radikal för Tyresöradion sammanfattade han läget så här:
-- I dag styrs Gandhis hemstat av hans mördare.
Självfallet eldas de hinduiska extremisterna av lika extrema muslimer som här och var utför terrordåd. Det är en otäck ond cirkel, en våldsspiral. Tuffs partner, gandhianen Bhikhu Vyas, brukar suckande säga, att de här religiösa passionerna bara är ett medel för de styrande att avleda människors uppmärksamhet från de verkliga problemen: fattigdom, analfabetism, vattenbrist, undernäring etc.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 963) 2004-02-15
söndag, februari 8
ANKLAGADE DIANA JOHNSTONE ÄNTLIGEN TILL TALS
Varenda vecka utan undantag sen 1985 har Tyresö Ulands och Fredsförenings radiosändningar hörts. I dag görs Radio Tuff nr 962. Dessutom gör jag på 91,4 MHz två hundra andra program per år. Undra på att jag ibland kallar mig radiot.
Alltså tycker jag om radio. När jag sitter och jobbar vid datorn lyssnar jag på Sveriges Radios P 1. Program som Studio Ett och Go’morron världen missar jag sällan. Mediamagasinet ”Vår grundade mening” är ett annat favoritprogram. Nu senast hade det med Björn Kumm som programledare en halvtimme om vad som kallades ”drevet” mot Ordfront med anledning av tidskriftens intervju med den amerikanska journalisten Diana Johnstone. I sin bok ”Fools’ Crusade” ifrågasätter hon den gängse synen på de jugoslaviska krigen. Av DN, Expressen och andra försvarare av Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 utmålas hon därför som en motbjudande kättare.
DN:s Maciej Zaremba inledde drevet och han är den som först får komma till tals i ”Vår grundade mening”. Hans resonemang om yttrandefriheten är snårigt. Begripligt är att en redaktion –bland annat av utrymmesskäl— inte kan ta in alla inlägg. Zaremba har inte läst Johnstones bok men menar, att yttrandefriheten måste inskränkas, så att vi mediakonsumenter inte ”förvirras”. Hans angrepp i DN hade rubriken ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Det är märkligt hur ofta stora medier stämplar sina meningsmotståndare som förnekare, en gång inkvisitionens favorituttryck.
Tack och lov pratar Björn Kumm också med den balanserade Sören Sommelius, som i flera böcker visat sina djupa insikter om de komplicerade jugoslaviska krigen. Och framförallt får man för en gångs skull höra upphovet till diskussionen, Diana Johnstone själv. Hon påstås ha förringat serbiska massakrer, särskilt den i bosniska Srebenica. I P1 säger hon:
(översatt till svenska av mig)
”Min bok handlar först och främst inte om Srebrenica, men man kan inte låta bli att nämna det. Jag vet inte exakt vad som hände och ny information kommer fortfarande. Men poängen är att ju värre det var, desto tyngre argument blir det mot kriget. Det här är sånt som händer i krig och därför borde större ansträngningar göras för att förhindra krig, eftersom det är bästa sättet att förhindra massakrer. Det är inte att efteråt inrätta nån domstol och sen säga att nu dömer vi dom här killarna för det kommer att avskräcka de andra. Det är inte på det sättet man hejdar krig”
Diana Johnstone påminner om att medierna ständigt uppmärksammar vissa ohyggligheter men nästan tystar ner andra, till exempel händelserna i Gulfkrigets slutskede 1991:
”Seymor Hersh, en väldigt aktad amerikansk journalist, skrev häromåret i New Yorker en mycket detaljerad redogörelse för hur USA:s militärer helt enkelt massakrerade tusentals irakier – otaliga, för ingen brydde sig om att räkna dem…….
…Somligt blir en del av det allmänna medvetandet eftersom det upprepas gång på gång, medan andra övergrepp, som är precis lika hemska, har nästan ingen hört talas om. Eller de är bara nämnda någon enda gång och sen bortglömda.”
Hon gör också andra historiska jämförelser, till exempel Nürnbergrättegången efter andra världskriget, då tyskar hängdes för ”brott mot freden”, alltså anfallskrig
”Folk i Europa i dag är väldigt mycket emot USA:s olagliga och ensidiga anfall på Irak. Jag tycker de har rätt, men de borde inse att föregångaren till det var kriget mot Jugoslavien om Kosovo, för det var ett krig som Nato startade….
…..Det är där krigsförbrytarna finns, de som avsiktligt startade kriget. Kom ihåg att i Nürnberg var det värsta brottet aggression, alltså att starta ett krig. Det var huvudförbrytelsen och den begicks sedan av president Clinton och Blair och resten av Nato, som i ett unilateralt krig bombade ett land som var helt oförmöget att försvara sig.”
Så säger alltså den de senaste månaderna så kontroversiella amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken Fools’ Crusade
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 962) 2004-02-08
Citaten var hämtade ur ”Vår grundade mening” i Sveriges Radios P1 och de svenska översättningarna lästes av Monica Schelin.
Alltså tycker jag om radio. När jag sitter och jobbar vid datorn lyssnar jag på Sveriges Radios P 1. Program som Studio Ett och Go’morron världen missar jag sällan. Mediamagasinet ”Vår grundade mening” är ett annat favoritprogram. Nu senast hade det med Björn Kumm som programledare en halvtimme om vad som kallades ”drevet” mot Ordfront med anledning av tidskriftens intervju med den amerikanska journalisten Diana Johnstone. I sin bok ”Fools’ Crusade” ifrågasätter hon den gängse synen på de jugoslaviska krigen. Av DN, Expressen och andra försvarare av Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 utmålas hon därför som en motbjudande kättare.
DN:s Maciej Zaremba inledde drevet och han är den som först får komma till tals i ”Vår grundade mening”. Hans resonemang om yttrandefriheten är snårigt. Begripligt är att en redaktion –bland annat av utrymmesskäl— inte kan ta in alla inlägg. Zaremba har inte läst Johnstones bok men menar, att yttrandefriheten måste inskränkas, så att vi mediakonsumenter inte ”förvirras”. Hans angrepp i DN hade rubriken ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Det är märkligt hur ofta stora medier stämplar sina meningsmotståndare som förnekare, en gång inkvisitionens favorituttryck.
Tack och lov pratar Björn Kumm också med den balanserade Sören Sommelius, som i flera böcker visat sina djupa insikter om de komplicerade jugoslaviska krigen. Och framförallt får man för en gångs skull höra upphovet till diskussionen, Diana Johnstone själv. Hon påstås ha förringat serbiska massakrer, särskilt den i bosniska Srebenica. I P1 säger hon:
(översatt till svenska av mig)
”Min bok handlar först och främst inte om Srebrenica, men man kan inte låta bli att nämna det. Jag vet inte exakt vad som hände och ny information kommer fortfarande. Men poängen är att ju värre det var, desto tyngre argument blir det mot kriget. Det här är sånt som händer i krig och därför borde större ansträngningar göras för att förhindra krig, eftersom det är bästa sättet att förhindra massakrer. Det är inte att efteråt inrätta nån domstol och sen säga att nu dömer vi dom här killarna för det kommer att avskräcka de andra. Det är inte på det sättet man hejdar krig”
Diana Johnstone påminner om att medierna ständigt uppmärksammar vissa ohyggligheter men nästan tystar ner andra, till exempel händelserna i Gulfkrigets slutskede 1991:
”Seymor Hersh, en väldigt aktad amerikansk journalist, skrev häromåret i New Yorker en mycket detaljerad redogörelse för hur USA:s militärer helt enkelt massakrerade tusentals irakier – otaliga, för ingen brydde sig om att räkna dem…….
…Somligt blir en del av det allmänna medvetandet eftersom det upprepas gång på gång, medan andra övergrepp, som är precis lika hemska, har nästan ingen hört talas om. Eller de är bara nämnda någon enda gång och sen bortglömda.”
Hon gör också andra historiska jämförelser, till exempel Nürnbergrättegången efter andra världskriget, då tyskar hängdes för ”brott mot freden”, alltså anfallskrig
”Folk i Europa i dag är väldigt mycket emot USA:s olagliga och ensidiga anfall på Irak. Jag tycker de har rätt, men de borde inse att föregångaren till det var kriget mot Jugoslavien om Kosovo, för det var ett krig som Nato startade….
…..Det är där krigsförbrytarna finns, de som avsiktligt startade kriget. Kom ihåg att i Nürnberg var det värsta brottet aggression, alltså att starta ett krig. Det var huvudförbrytelsen och den begicks sedan av president Clinton och Blair och resten av Nato, som i ett unilateralt krig bombade ett land som var helt oförmöget att försvara sig.”
Så säger alltså den de senaste månaderna så kontroversiella amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken Fools’ Crusade
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 962) 2004-02-08
Citaten var hämtade ur ”Vår grundade mening” i Sveriges Radios P1 och de svenska översättningarna lästes av Monica Schelin.
söndag, januari 25
”ANTISEMITISM” ETT ALLTMER MISSBRUKAT ORD
”ANTISEMITISM” ETT ALLTMER MISSBRUKAT ORD
Jag firade min 50-årsdag i Israel. Några år senare njöt jag av en vecka i Tel-Aviv. Det var när den första intifadan var i full gång och vid hemkomsten skrev jag en Pax-krönika, som kritiserades för att vara alltför Israel-vänlig. (Fast jag står fortfarande för den och den finns att läsa i min bok ”Förbannad pacifist”, s. 65 ff). Israel var de förföljdas fristad där socialistiska utopier förverkligades genom den numera utdöende kibbutzrörelsen och där hårt arbetande människor fick öknen att blomma. Israel framstod som den enda demokratin i Mellanöstern.
Som idrottsintresserad blev jag blev väldigt upprörd över att terrorister mördade ett antal israeliska OS-deltagare i München 1972. Lika äcklad är jag över de självmordsbombare som massmördar israeliska civila, låt vara att de visar ett fanatiskt mod genom att också spränga sig själva i luften. Lika lite beundrar jag israeliska militärer som dödar ännu flera palestinier.
Alltså förstår jag inte hur en trebarnsmor kan mörda sig själv och ytterligare ett tjugotal människor. Hennes bild finns på ett konstverk i Stockholm. Det fick stor uppmärksamhet över hela världen, sedan den israeliska ambassadören vandaliserade det.
Bilden på mörderskan flyter på rött vatten, symboliserande blod. Men där finns en text, som fått märkligt liten uppmärksamhet i mediernas rapportering. Där skriver konstnären att det är de oskyldigas blod.
Någon dag senare visade TV en efterapning som placerats utanför den svenska ambassaden i Israel. Där fanns rött vatten under en svensk flagga. Men dess gula kors var förvandlat till ett hakkors.
Hoppsan, Sverige utmålas alltså som nazistiskt. Det är samma Sverige som ideligen anordnar ”Förintelsekonferenser”, där man undviker kolonialismens förintelser och andra västliga folkmord och där Mellanöstern är ett förbjudet tema. Men hur var det egentligen med den israeliska terrorliga som mördade FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948? Hade inte den kontaktat nazisterna under andra världskriget och erbjudit hjälp mot den gemensamma fienden England. Det påstår i alla fall den amerikanske toppolitikern Richard Holbrookes fru Kati Marton i sin bok ”Döden i Jerusalem”. Ligans förgrundsfigur Yitsak Shamir blev ändå på 1980-talet Israels ledande politiker. Israel är alltså i vissa avseenden ett mycket tolerant land. I ”nazistiska” Sverige skulle en kille med sådana meriter inte ens ha fått bli suppleant i en liten kommunal taxeringsnämnd.
Den nuvarande israeliska premiärministern Sharon stödde helt sin ambassadör och lovordade hans handlande. I sin kommentar lyckades Sharon att två gånger fördöma ”den ökande antisemitismen i Europa”. Nu är det dock så, att det ”antisemitiska” konstverket inte är utfört av någon sketen goj, typ Svensson, Müller, Ivanov, Rami eller Smith, utan av Gror Feiler. Denne råkar vara jude och israelisk invandrare i Sverige. Han vägrade att som elitsoldat tjänstgöra på Västbanken och i Gaza. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var under Sharons tid som ÖB. Men är ex-israelen Gror Feiler därför antisemit?
Det uttrycket har nu förlorat en stor del av sin ursprungliga och otäcka betydelse. En gång betecknade det sådana som var antijudiska. I dag är ”antisemitism” alltför ofta något som Israelvänliga grupper och deras många uppbackare använder mot dem, som de av olika anledningar tycker illa om. Begreppet har ännu en sådan laddning, att det sällan behöver motiveras. Och liksom häxeriangivelser under 1600-talet klibbar beskyllningen vid de utpekade, som därför har svårt att rentvå sig.
Jag är långsint nog att minnas en artikel i Expressen (1997-12-13). På reporterns fråga om att många av de judiska offren för nazisterna hade förvandlats till tvålar tog jag risken att följa mitt samvete. Alltså påstod jag, liksom numera alla historiker av facket, att detta var en seglivad propagandamyt. Därför var en av flera lögner i artikeln, att jag var historieförfalskare, en annan att jag var Tyresö Ulands- och Fredsförenings (Tuff) ordförande. Men jag var inte ens med i den månghövdade Tuff-styrelsen. Ändå kunde Expressens ledarsida på basis av sin egen lögn beteckna Tuff som en antisemit-förening. Om antisemitism är typiskt för Tuff, är det bara att hoppas att väldigt många blir ”antisemiter” -- i Expressens orwellskt förvrängda användning av ordet.
Som uppgiftslämnare uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska kommittén mot antisemitism. Jag skrev därför till kommittén och bad dem ge exempel på något enda inslag av antisemitism i mina böcker, mina hundratals artiklar och krönikor eller i mina tusentals radioprogram. Jag har ännu på sex år inte fått svar. Det kan finnas tre alternativa anledningar till det: Okunnighet om verkliga historieförfalskningar, iver att få så många som möjligt att framstå som ”antisemiter” eller arrogans i vetskapen om att både stat och medier stöder kommittén.
Ja, och så minns jag, när en av mina hundratals krönikor i fredstidningen Pax (nr 3/96) fick internationell uppmärksamhet. Den hette ”Det var jävla synd om ryssarna” och slutade med att jag påpekade att också ryssar, polacker och tyskar drabbades fruktansvärt hårt under andra världskriget. 20-30 miljoner av dem förintades.
Detta ledde till att jag hamnade på den amerikanskt redigerade ”World Antisemitism Report”, ja rentav i avdelningen Denying the Holocaust. Att påminna om att många tiotals miljoner av andra folk också grymt dödades blir alltså här till ett förnekande av judarnas lidande. Och övertygelsen om alla människors lika värde –också under andra världskriget-- blir till ”antisemitism”. Normalt kallas sådan extrem etnocentrism och självupptagenhet för rasism. Men också det är numera ett missbrukat invektiv. Den enda gång jag på Svenska Freds’ årskongresser reserverat mig mot ett beslut var i början 1980-talet, när en resolution utpekade den judiska staten Israel som rasistisk.
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 960) 2004-01-25
PS 1: Efter att ha skrivit det här ser jag i DN (23/1), att Göran Rosenberg uttrycker sig mera oförblommerat i
samma ämne.
Jag firade min 50-årsdag i Israel. Några år senare njöt jag av en vecka i Tel-Aviv. Det var när den första intifadan var i full gång och vid hemkomsten skrev jag en Pax-krönika, som kritiserades för att vara alltför Israel-vänlig. (Fast jag står fortfarande för den och den finns att läsa i min bok ”Förbannad pacifist”, s. 65 ff). Israel var de förföljdas fristad där socialistiska utopier förverkligades genom den numera utdöende kibbutzrörelsen och där hårt arbetande människor fick öknen att blomma. Israel framstod som den enda demokratin i Mellanöstern.
Som idrottsintresserad blev jag blev väldigt upprörd över att terrorister mördade ett antal israeliska OS-deltagare i München 1972. Lika äcklad är jag över de självmordsbombare som massmördar israeliska civila, låt vara att de visar ett fanatiskt mod genom att också spränga sig själva i luften. Lika lite beundrar jag israeliska militärer som dödar ännu flera palestinier.
Alltså förstår jag inte hur en trebarnsmor kan mörda sig själv och ytterligare ett tjugotal människor. Hennes bild finns på ett konstverk i Stockholm. Det fick stor uppmärksamhet över hela världen, sedan den israeliska ambassadören vandaliserade det.
Bilden på mörderskan flyter på rött vatten, symboliserande blod. Men där finns en text, som fått märkligt liten uppmärksamhet i mediernas rapportering. Där skriver konstnären att det är de oskyldigas blod.
Någon dag senare visade TV en efterapning som placerats utanför den svenska ambassaden i Israel. Där fanns rött vatten under en svensk flagga. Men dess gula kors var förvandlat till ett hakkors.
Hoppsan, Sverige utmålas alltså som nazistiskt. Det är samma Sverige som ideligen anordnar ”Förintelsekonferenser”, där man undviker kolonialismens förintelser och andra västliga folkmord och där Mellanöstern är ett förbjudet tema. Men hur var det egentligen med den israeliska terrorliga som mördade FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948? Hade inte den kontaktat nazisterna under andra världskriget och erbjudit hjälp mot den gemensamma fienden England. Det påstår i alla fall den amerikanske toppolitikern Richard Holbrookes fru Kati Marton i sin bok ”Döden i Jerusalem”. Ligans förgrundsfigur Yitsak Shamir blev ändå på 1980-talet Israels ledande politiker. Israel är alltså i vissa avseenden ett mycket tolerant land. I ”nazistiska” Sverige skulle en kille med sådana meriter inte ens ha fått bli suppleant i en liten kommunal taxeringsnämnd.
Den nuvarande israeliska premiärministern Sharon stödde helt sin ambassadör och lovordade hans handlande. I sin kommentar lyckades Sharon att två gånger fördöma ”den ökande antisemitismen i Europa”. Nu är det dock så, att det ”antisemitiska” konstverket inte är utfört av någon sketen goj, typ Svensson, Müller, Ivanov, Rami eller Smith, utan av Gror Feiler. Denne råkar vara jude och israelisk invandrare i Sverige. Han vägrade att som elitsoldat tjänstgöra på Västbanken och i Gaza. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var under Sharons tid som ÖB. Men är ex-israelen Gror Feiler därför antisemit?
Det uttrycket har nu förlorat en stor del av sin ursprungliga och otäcka betydelse. En gång betecknade det sådana som var antijudiska. I dag är ”antisemitism” alltför ofta något som Israelvänliga grupper och deras många uppbackare använder mot dem, som de av olika anledningar tycker illa om. Begreppet har ännu en sådan laddning, att det sällan behöver motiveras. Och liksom häxeriangivelser under 1600-talet klibbar beskyllningen vid de utpekade, som därför har svårt att rentvå sig.
Jag är långsint nog att minnas en artikel i Expressen (1997-12-13). På reporterns fråga om att många av de judiska offren för nazisterna hade förvandlats till tvålar tog jag risken att följa mitt samvete. Alltså påstod jag, liksom numera alla historiker av facket, att detta var en seglivad propagandamyt. Därför var en av flera lögner i artikeln, att jag var historieförfalskare, en annan att jag var Tyresö Ulands- och Fredsförenings (Tuff) ordförande. Men jag var inte ens med i den månghövdade Tuff-styrelsen. Ändå kunde Expressens ledarsida på basis av sin egen lögn beteckna Tuff som en antisemit-förening. Om antisemitism är typiskt för Tuff, är det bara att hoppas att väldigt många blir ”antisemiter” -- i Expressens orwellskt förvrängda användning av ordet.
Som uppgiftslämnare uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska kommittén mot antisemitism. Jag skrev därför till kommittén och bad dem ge exempel på något enda inslag av antisemitism i mina böcker, mina hundratals artiklar och krönikor eller i mina tusentals radioprogram. Jag har ännu på sex år inte fått svar. Det kan finnas tre alternativa anledningar till det: Okunnighet om verkliga historieförfalskningar, iver att få så många som möjligt att framstå som ”antisemiter” eller arrogans i vetskapen om att både stat och medier stöder kommittén.
Ja, och så minns jag, när en av mina hundratals krönikor i fredstidningen Pax (nr 3/96) fick internationell uppmärksamhet. Den hette ”Det var jävla synd om ryssarna” och slutade med att jag påpekade att också ryssar, polacker och tyskar drabbades fruktansvärt hårt under andra världskriget. 20-30 miljoner av dem förintades.
Detta ledde till att jag hamnade på den amerikanskt redigerade ”World Antisemitism Report”, ja rentav i avdelningen Denying the Holocaust. Att påminna om att många tiotals miljoner av andra folk också grymt dödades blir alltså här till ett förnekande av judarnas lidande. Och övertygelsen om alla människors lika värde –också under andra världskriget-- blir till ”antisemitism”. Normalt kallas sådan extrem etnocentrism och självupptagenhet för rasism. Men också det är numera ett missbrukat invektiv. Den enda gång jag på Svenska Freds’ årskongresser reserverat mig mot ett beslut var i början 1980-talet, när en resolution utpekade den judiska staten Israel som rasistisk.
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 960) 2004-01-25
PS 1: Efter att ha skrivit det här ser jag i DN (23/1), att Göran Rosenberg uttrycker sig mera oförblommerat i
samma ämne.
söndag, januari 18
GODA MÄNNISKOR I EN OND TID
GODA MÄNNISKOR I EN OND TID (från Radio Tuff 2004-01-18)
Ordfront Magasin har varit i blåsväder på sistone. Opinionsbildare i den trygga mittfåran har kastat sig över den. Det är inte konstigt. Det märkliga är att tidskriften undgått sådan kritik så länge, för den har tidigare i åtskilliga artiklar modigt framfört politiskt inkorrekta fakta och åsikter.
Ordfront behövs alltså även om man inte alltid tycker om alla artiklar. I senaste numret gör tidskriften självkritik för vad som skrevs förra året om krigen på Balkan. Jag har alltså hört fnysningar om att det är fråga om inrättning i ledet, ett försök att komma in från kylan, ja att det är ett Canossanummer eller en riktig pudel.
Okej, delvis är väl detta riktigt. Å andra sidan är det knappast förräderi att nyansera tidigare ståndpunkter. Och även det här numret innehåller läsvärda inlägg. Katarina Mazetti får försvara sig igen mot de ständiga anklagelserna för rasism, ett invektiv som börjar bli sa frekvent att det snart är helt urvattnat. Men jag fäste mig framförallt vid två andra artiklar.
Den ena är skriven av Niklas Nåsander. Han menar att den viktigaste lärdomen av Ordfrontdebatten blev ”att det liberala arvet om yttrande- och tryckfrihet hänger på en skör tråd”. Han talar nostalgiskt om arvet efter Olof Lagercrantz, under vars tid som chefredaktör Dagens Nyheter präglades av en ny öppenhet. Men nu är det likriktningen som gäller och därför har DN förlorat sin status som central debattarena, är hans slutsats.
Den andra har rubriken ”Läkande berättelser” och är skriven av Ami Lönnroth. Hon vill visa att också i onda tider finns det kloka människor. Ja, att samla berättelser om dem kan vara läkemedel för dem som drabbats av krig och konflikter. Den som gjort detta är läkaren Svetlana Broz, faktiskt barnbarn till Josip Broz alias marskalk Tito.
Lönnroth ger två exempel. Det ena påminner om vad som i första världskriget hände på västfronten, när båda sidornas soldater vid jultid klev upp ur skyttegravarna, bytte presenter och tillsammans sjöng psalmer. Utanför det belägrade Sarajevo skrek en dag en serbisk soldat till sina motståndare:
”Hörni, ska vi spela fotboll på ängen mellan våra skyttegravar? Vi vill inte skjuta er. Detta är ett meningslöst krig och vi har beslutat oss för att vägra delta”
Och så här berättar en bosnisk soldat:
”Vi spelade fotboll med dem varje dag. Hade någon sett oss då, hade han nog trott att vi inte var riktigt kloka, Men när jag nu ser tillbaka på den tiden verkar vi ha varit klokare än de flesta”
I det andra exemplet är det en kroat som vägrar att peka ut muslimska grannar och säger till kroatiska soldater:
”Ni borde skämmas. De här människorna är oskyldiga. Släpp dem och låt dem återvända till sina hem”
Muslimerna överlevde men den modige kroaten mördades”
---------------------------------------------
Radio Tuff 2004-01-18
Svetlana Broz’ bok om de goda människorna i en ond tid har kommit ut i USA och har just titeln ”Good People in an Evil Time. Complicity and Resistance in the Bosnian War (Other Press,U.S. 2003)
Ordfront Magasin har varit i blåsväder på sistone. Opinionsbildare i den trygga mittfåran har kastat sig över den. Det är inte konstigt. Det märkliga är att tidskriften undgått sådan kritik så länge, för den har tidigare i åtskilliga artiklar modigt framfört politiskt inkorrekta fakta och åsikter.
Ordfront behövs alltså även om man inte alltid tycker om alla artiklar. I senaste numret gör tidskriften självkritik för vad som skrevs förra året om krigen på Balkan. Jag har alltså hört fnysningar om att det är fråga om inrättning i ledet, ett försök att komma in från kylan, ja att det är ett Canossanummer eller en riktig pudel.
Okej, delvis är väl detta riktigt. Å andra sidan är det knappast förräderi att nyansera tidigare ståndpunkter. Och även det här numret innehåller läsvärda inlägg. Katarina Mazetti får försvara sig igen mot de ständiga anklagelserna för rasism, ett invektiv som börjar bli sa frekvent att det snart är helt urvattnat. Men jag fäste mig framförallt vid två andra artiklar.
Den ena är skriven av Niklas Nåsander. Han menar att den viktigaste lärdomen av Ordfrontdebatten blev ”att det liberala arvet om yttrande- och tryckfrihet hänger på en skör tråd”. Han talar nostalgiskt om arvet efter Olof Lagercrantz, under vars tid som chefredaktör Dagens Nyheter präglades av en ny öppenhet. Men nu är det likriktningen som gäller och därför har DN förlorat sin status som central debattarena, är hans slutsats.
Den andra har rubriken ”Läkande berättelser” och är skriven av Ami Lönnroth. Hon vill visa att också i onda tider finns det kloka människor. Ja, att samla berättelser om dem kan vara läkemedel för dem som drabbats av krig och konflikter. Den som gjort detta är läkaren Svetlana Broz, faktiskt barnbarn till Josip Broz alias marskalk Tito.
Lönnroth ger två exempel. Det ena påminner om vad som i första världskriget hände på västfronten, när båda sidornas soldater vid jultid klev upp ur skyttegravarna, bytte presenter och tillsammans sjöng psalmer. Utanför det belägrade Sarajevo skrek en dag en serbisk soldat till sina motståndare:
”Hörni, ska vi spela fotboll på ängen mellan våra skyttegravar? Vi vill inte skjuta er. Detta är ett meningslöst krig och vi har beslutat oss för att vägra delta”
Och så här berättar en bosnisk soldat:
”Vi spelade fotboll med dem varje dag. Hade någon sett oss då, hade han nog trott att vi inte var riktigt kloka, Men när jag nu ser tillbaka på den tiden verkar vi ha varit klokare än de flesta”
I det andra exemplet är det en kroat som vägrar att peka ut muslimska grannar och säger till kroatiska soldater:
”Ni borde skämmas. De här människorna är oskyldiga. Släpp dem och låt dem återvända till sina hem”
Muslimerna överlevde men den modige kroaten mördades”
---------------------------------------------
Radio Tuff 2004-01-18
Svetlana Broz’ bok om de goda människorna i en ond tid har kommit ut i USA och har just titeln ”Good People in an Evil Time. Complicity and Resistance in the Bosnian War (Other Press,U.S. 2003)
BALKAN OCH BEHOVET AV REVISIONISM
I min krönika här i Radio Tuff för fem veckor sen lät det så här:
”Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ’förnekande’ av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisionistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.”
Detta sas med anledning av angreppen på Ordfront Magasin, som hade begått synden att intervjua Diana Johnstone. Det var prestigetunga DN-Kultur, som anförde attacken och då hängde andra trendnissar ivrigt på. Johnstone har skrivit boken ”Fools’ Crusade” [Dårarnas korståg], som kritiskt granskar den västliga bilden av de krigiska tragedierna på Balkan. Hon ifrågasätter exempelvis Nato-anfallet på Jugoslavien 1999.
EN KROATISK REVISIONIST
I början av 1990-talet intervjuade jag en serbisk-ortodox präst. Han såg lika mild och from ut som Jesus brukar se ut på kyrkomålningarna. Men han var en oförsonlig nationalist, som påstod att katolikerna (läs: kroaterna) hade skulden till allt elände på Balkan. Han uppgav att ”Ustasjafascisterna” hade dödat uppåt en miljon serber i lägret Jasenovac under andra världskriget. Från kroatiskt håll fick jag vid samma tid veta, att i ”Bleiburgmassakern” vid krigsslutet hade 250 000 kroater, slovener och icke-kommunistiska serber mördats.
Ett par gånger besökte jag forna Jugoslavien. Där träffade jag i Kroatien bland andra professor Franjo Starcevic. Han hade tillhört partisanerna under kriget och nu jobbade han framgångsrikt för att serbiska byar i Kroatien skulle lämnas i fred. Han var statistiker, så jag frågade honom om Jasenovac och Bleiburg:
”Det var så där en 35-40 000 som dog i Jasenovac”, sa han.
Det här en kroatisk nationalist, tänkte jag, så jag frågade om Bleiburg:
”Ja, så där en 20 000 dödades när britterna skickade tillbaka flyktingarna in i Jugoslavien”
Då förstod jag att jag träffat en revisionist, vars omdöme var opåverkat av propaganda
RADIO TUFF SERBVÄNLIGT?
Då, för ett decennium sen samarbetade Tuff med demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. Vi hjälpte den och den hjälpte bland annat flyktingar från Bosnien. En av dessa, den unga muslimen Merima Hadzialagic, inbjöds av Tuff till Tyresö, där hon bland annat framträdde i Trollbäckens kyrka tillsammans med bland andra Ingvar Carlsson.
Det kan verka som att Radio Tuff under de senaste åren haft en serbvänlig tendens. Men jag är helt medveten om att i krig begås grymheter och förbrytelser av alla sidor, också av serbiska enheter eller enskilda serber. Och jag har inget till övers för de militanta nationalister som haft valframgångar i Serbien på sistone.
Men nu är det så, att Serbien till sist blev den stora förloraren och som vanligt var det västmakterna som stod för slutsegern. Och då finns det skäl att resultatvärdera krigen. Man finner då att de flesta som blev etniskt rensade för gott var just serber, inte bara från kroatiska Krajina utan också från Kosovo. Ändå skedde Nato-anfallet, kallat ”humanitär intervention”, just för att förhindra etnisk rensning, fast av albaner.
En oberoende kanal som Radio Tuff ska inte jamsa med i den stora segrarkören utan vara en liten slav på trimfvagnen. Ja, vi är inte ens rädda för att bli kallade revisionister, numera ett märkligt skambelagt ord.
REVISIONISM ”VETENSKAPENS LIVSLUFT”
Rädd är inte heller historikern Anders Björnsson. I onsdags (2004-01-14) sjöng han revisonismens lov i OBS-Kulturkvarten på radions P 1. Han påpekade att det är vetenskapens livsluft att man kritiserar och reviderar oupphörligen. Det är en bjudande plikt att motsäga, att dissekera att vara dissident när det behövs, påstår han. Ja, för honom är en revisionistisk hållning ”den enda mänskliga, det metodiska misstroendet det enda uthålliga programmet”
Man ska tillåtas att utsätta varje historisk händelse för alldeles normal källkritik utan att man hela tiden ska behöva riskera ANKLAGELSEN för revisionism, menar Björnsson:
”Det som också börjar bli nödvändigt igen –och igen—är att granska och revidera den mediala påståendemaktens tendens att dogmatisera. Det är faktiskt inte naturligt att brännmärka människor för revisionism stup i ett, när det tvärtom är ett sånt beteende som borde uppmuntras”
REVISIONISM MÅSTE OCKSÅ REVIDERAS
Det här betyder förstås inte att alla omvärderingar är riktiga eller att inte också de kan bli föremål för revisionism.
I Tyresö debattforum har på sistone dykt upp konstiga tolkningar av historien. Först är det NN (namnet borttaget på vederbörandes begäran) som öser invektiv över ett par kvinnliga socialdemokrater här på orten. Hon slutar med att på något vänster skuldbelägga dem för massdöden i Stalins Ukraina på 1930-talet. Inte ens Joe McCarthy lyckades med en så extrem guilt by association. Sen hakar Kjell Fridlund på genom att hävda att nazismen minsann var en utlöpare av socialdemokratin.
Här räcker det med att påminna om att de första som hamnade i Himmlers koncentrationsläger var just socialdemokrater och kommunister. Och att förebrå dagens socialister för vad som hände på 1930-talet är lika fånigt som att stämpla dagens borgerliga svenska politiker för massdöden i imperialismens och kolonialismens spår.
ÅKE SANDIN Radio Tuff (nr 959) 2004-01-18
”Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ’förnekande’ av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisionistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.”
Detta sas med anledning av angreppen på Ordfront Magasin, som hade begått synden att intervjua Diana Johnstone. Det var prestigetunga DN-Kultur, som anförde attacken och då hängde andra trendnissar ivrigt på. Johnstone har skrivit boken ”Fools’ Crusade” [Dårarnas korståg], som kritiskt granskar den västliga bilden av de krigiska tragedierna på Balkan. Hon ifrågasätter exempelvis Nato-anfallet på Jugoslavien 1999.
EN KROATISK REVISIONIST
I början av 1990-talet intervjuade jag en serbisk-ortodox präst. Han såg lika mild och from ut som Jesus brukar se ut på kyrkomålningarna. Men han var en oförsonlig nationalist, som påstod att katolikerna (läs: kroaterna) hade skulden till allt elände på Balkan. Han uppgav att ”Ustasjafascisterna” hade dödat uppåt en miljon serber i lägret Jasenovac under andra världskriget. Från kroatiskt håll fick jag vid samma tid veta, att i ”Bleiburgmassakern” vid krigsslutet hade 250 000 kroater, slovener och icke-kommunistiska serber mördats.
Ett par gånger besökte jag forna Jugoslavien. Där träffade jag i Kroatien bland andra professor Franjo Starcevic. Han hade tillhört partisanerna under kriget och nu jobbade han framgångsrikt för att serbiska byar i Kroatien skulle lämnas i fred. Han var statistiker, så jag frågade honom om Jasenovac och Bleiburg:
”Det var så där en 35-40 000 som dog i Jasenovac”, sa han.
Det här en kroatisk nationalist, tänkte jag, så jag frågade om Bleiburg:
”Ja, så där en 20 000 dödades när britterna skickade tillbaka flyktingarna in i Jugoslavien”
Då förstod jag att jag träffat en revisionist, vars omdöme var opåverkat av propaganda
RADIO TUFF SERBVÄNLIGT?
Då, för ett decennium sen samarbetade Tuff med demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. Vi hjälpte den och den hjälpte bland annat flyktingar från Bosnien. En av dessa, den unga muslimen Merima Hadzialagic, inbjöds av Tuff till Tyresö, där hon bland annat framträdde i Trollbäckens kyrka tillsammans med bland andra Ingvar Carlsson.
Det kan verka som att Radio Tuff under de senaste åren haft en serbvänlig tendens. Men jag är helt medveten om att i krig begås grymheter och förbrytelser av alla sidor, också av serbiska enheter eller enskilda serber. Och jag har inget till övers för de militanta nationalister som haft valframgångar i Serbien på sistone.
Men nu är det så, att Serbien till sist blev den stora förloraren och som vanligt var det västmakterna som stod för slutsegern. Och då finns det skäl att resultatvärdera krigen. Man finner då att de flesta som blev etniskt rensade för gott var just serber, inte bara från kroatiska Krajina utan också från Kosovo. Ändå skedde Nato-anfallet, kallat ”humanitär intervention”, just för att förhindra etnisk rensning, fast av albaner.
En oberoende kanal som Radio Tuff ska inte jamsa med i den stora segrarkören utan vara en liten slav på trimfvagnen. Ja, vi är inte ens rädda för att bli kallade revisionister, numera ett märkligt skambelagt ord.
REVISIONISM ”VETENSKAPENS LIVSLUFT”
Rädd är inte heller historikern Anders Björnsson. I onsdags (2004-01-14) sjöng han revisonismens lov i OBS-Kulturkvarten på radions P 1. Han påpekade att det är vetenskapens livsluft att man kritiserar och reviderar oupphörligen. Det är en bjudande plikt att motsäga, att dissekera att vara dissident när det behövs, påstår han. Ja, för honom är en revisionistisk hållning ”den enda mänskliga, det metodiska misstroendet det enda uthålliga programmet”
Man ska tillåtas att utsätta varje historisk händelse för alldeles normal källkritik utan att man hela tiden ska behöva riskera ANKLAGELSEN för revisionism, menar Björnsson:
”Det som också börjar bli nödvändigt igen –och igen—är att granska och revidera den mediala påståendemaktens tendens att dogmatisera. Det är faktiskt inte naturligt att brännmärka människor för revisionism stup i ett, när det tvärtom är ett sånt beteende som borde uppmuntras”
REVISIONISM MÅSTE OCKSÅ REVIDERAS
Det här betyder förstås inte att alla omvärderingar är riktiga eller att inte också de kan bli föremål för revisionism.
I Tyresö debattforum har på sistone dykt upp konstiga tolkningar av historien. Först är det NN (namnet borttaget på vederbörandes begäran) som öser invektiv över ett par kvinnliga socialdemokrater här på orten. Hon slutar med att på något vänster skuldbelägga dem för massdöden i Stalins Ukraina på 1930-talet. Inte ens Joe McCarthy lyckades med en så extrem guilt by association. Sen hakar Kjell Fridlund på genom att hävda att nazismen minsann var en utlöpare av socialdemokratin.
Här räcker det med att påminna om att de första som hamnade i Himmlers koncentrationsläger var just socialdemokrater och kommunister. Och att förebrå dagens socialister för vad som hände på 1930-talet är lika fånigt som att stämpla dagens borgerliga svenska politiker för massdöden i imperialismens och kolonialismens spår.
ÅKE SANDIN Radio Tuff (nr 959) 2004-01-18
söndag, december 28
Radio Tuff 2003 (nr 905-956)
Radio Tuff 2003 (nr 905-956)
Så här den sista sändningen under 2003 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar, kan det vara på sin plats att kort sammanfatta året.
Först och främst har vi lyckats sända varenda vecka utan undantag också under 2003 och därmed upprätthållit den tuffa traditionen från 1985, när vi började med Radio Tuff. Att vi kunnat göra det beror bland annat på att vi haft många som orkat jobba frivilligt med radion. En grundförutsättning är att ha bra och pålitiliga tekniker. Den betydelse som familjen Arróspide (Edmundo, Diana, Delby) har och har haft som tekniker i över tio år för Radio Tuff och hela Tyresöradion går inte att överskatta.
Som programledare har Hampus Eckerman och Marianne Stieger hoppat in, när jag varit utomlands. Och Monica Schelin har ofta varit assisterande programledare.
Radio Tuff börjar alltid mycket positivt med utdelandet av ”veckans rosor”. Pepp för Tuff-arrangemang och andra fredsaktiviteter brukar då ingå. Födelsedagsrosor delas ut i slutet av programmet.
Sammanfattningar av Radio Tuff förekommer på http://come.to/tuff , bra skött och snabbt uppdaterad av Bengt Citron. Vid en snabbtitt hittar man praktiskt taget varje vecka Hampus Eckermans namn. Han har varit alert mediabevakare under många år. Under 2003 har vi också kunnat höra hans direktrapporter från Libanon, Syrien och New York.
Från San Francisco har Bengt Svensson skickat krönikor. Annika Nicolaou har telefonrapporterat från Cypern. Bhikhu Vyas har rapporterat från Indien om Tuff-projekten. Daniel Slunge har skickat rapporter från Bolivia. Åke Sandin har telefonrapporterat från Cypern och Indien. Lina Vuskovic har skickat meddelanden från Belgrad.
I olika ämnen har Radio Tuff haft förmånen att ha mer eller mindre regelbundna medarbetare, bland andra:
Ryssland, Finland: Seppo Isotalo
Tyskland Marianne och Robert Stieger
Balkan Karin Wegestål
Cypern Annika Nicolaou
Vitryssland Neven Milivojevic
USA Bengt Svensson och (under hösten) Hampus Eckerman
Indien Bhikhu Vyas, Ingrid Eckerman
Irak Anita Lilburn, Widad Zaki, Khaled Bayomi
Libanon och Syrien Hampus Eckerman
Mongoliet Ulf Smedberg
Bolivia Gunilla Tovö
Chile Manuel Fuentes
Kenya Lars Sandin
Om lokalt fredsarbete har många Tuff-aktivister medverkat, främst Sylvia Ljungdahl och
Monica Schelin. Om Svenska Freds har Frida Blom, Jens Petersson och Sofia Wennerstrand berättat
Jodå, visst har det varit en del politiska kändisar med i Radio Tuff under 2003: Ingvar Carlsson (s), Bengt Westerberg (fp), Lars Werner (v), Sten Andersson (s), Gustav Fridolin (mp), Lars Ångström (mp) och Nyamko Sabuni (fp) Många lokalpolitiker har också intervjuats, till exempel kommunalrådet Mats Fält (m) och Ann Sandin-Lindgren (s)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 956) 2003-12-28
Så här den sista sändningen under 2003 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar, kan det vara på sin plats att kort sammanfatta året.
Först och främst har vi lyckats sända varenda vecka utan undantag också under 2003 och därmed upprätthållit den tuffa traditionen från 1985, när vi började med Radio Tuff. Att vi kunnat göra det beror bland annat på att vi haft många som orkat jobba frivilligt med radion. En grundförutsättning är att ha bra och pålitiliga tekniker. Den betydelse som familjen Arróspide (Edmundo, Diana, Delby) har och har haft som tekniker i över tio år för Radio Tuff och hela Tyresöradion går inte att överskatta.
Som programledare har Hampus Eckerman och Marianne Stieger hoppat in, när jag varit utomlands. Och Monica Schelin har ofta varit assisterande programledare.
Radio Tuff börjar alltid mycket positivt med utdelandet av ”veckans rosor”. Pepp för Tuff-arrangemang och andra fredsaktiviteter brukar då ingå. Födelsedagsrosor delas ut i slutet av programmet.
Sammanfattningar av Radio Tuff förekommer på http://come.to/tuff , bra skött och snabbt uppdaterad av Bengt Citron. Vid en snabbtitt hittar man praktiskt taget varje vecka Hampus Eckermans namn. Han har varit alert mediabevakare under många år. Under 2003 har vi också kunnat höra hans direktrapporter från Libanon, Syrien och New York.
Från San Francisco har Bengt Svensson skickat krönikor. Annika Nicolaou har telefonrapporterat från Cypern. Bhikhu Vyas har rapporterat från Indien om Tuff-projekten. Daniel Slunge har skickat rapporter från Bolivia. Åke Sandin har telefonrapporterat från Cypern och Indien. Lina Vuskovic har skickat meddelanden från Belgrad.
I olika ämnen har Radio Tuff haft förmånen att ha mer eller mindre regelbundna medarbetare, bland andra:
Ryssland, Finland: Seppo Isotalo
Tyskland Marianne och Robert Stieger
Balkan Karin Wegestål
Cypern Annika Nicolaou
Vitryssland Neven Milivojevic
USA Bengt Svensson och (under hösten) Hampus Eckerman
Indien Bhikhu Vyas, Ingrid Eckerman
Irak Anita Lilburn, Widad Zaki, Khaled Bayomi
Libanon och Syrien Hampus Eckerman
Mongoliet Ulf Smedberg
Bolivia Gunilla Tovö
Chile Manuel Fuentes
Kenya Lars Sandin
Om lokalt fredsarbete har många Tuff-aktivister medverkat, främst Sylvia Ljungdahl och
Monica Schelin. Om Svenska Freds har Frida Blom, Jens Petersson och Sofia Wennerstrand berättat
Jodå, visst har det varit en del politiska kändisar med i Radio Tuff under 2003: Ingvar Carlsson (s), Bengt Westerberg (fp), Lars Werner (v), Sten Andersson (s), Gustav Fridolin (mp), Lars Ångström (mp) och Nyamko Sabuni (fp) Många lokalpolitiker har också intervjuats, till exempel kommunalrådet Mats Fält (m) och Ann Sandin-Lindgren (s)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 956) 2003-12-28
söndag, december 21
RELIGIONERNA OCH MÖRDANDET
RELIGIONERNA OCH MÖRDANDET
Upplysningsmannen Voltaire påpekade bland annat:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars mest besynnerliga egendomlighet består i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”
Detta sas på 1700-talet. På 1900-talet konstaterade professor Victor Svanberg:
”Första världskriget kom som en chock för utvecklingstron. Gud blev tyskarnas gud och fransmännens gud – och på både hållen var gud lika omänsklig som hans åkallare”
Jag har just varit två veckor bland alla Tuff-projekten i den indiska delstaten Gujarat. Det är icke-väldsmannan Gandhis hemstat. Ändå har den gång på gång drabbats av mordiska upplopp mellan muslimer och hinduer. 2002 började det med att muslimer i staden Godhra brände ihjäl 55 hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya, där hinduerna 1992 jämnade en gammal moské till marken. Sen följde en fasansfull tid med massmord och våldtäkter. Tusentals blev offer, de flesta muslimer.
Hinduerna är vegetarianer och vill inte döda djur, men i fråga om massmord på människor tycks hämningarna ibland vara mindre. Tidigare ansågs hinduismen vara en mycket tolerant religion, som välkomnade nya gudar bland sina många ursprungliga. I dag finns militanta hinduiska organisationer, som inte bara bygger tempel utan också hetsar mot muslimer. I Valod, centrum för de många Tuff-projekten, berättade muslimen Quddus Shaikh för Tyresöradion:
”Här i Valod har hinduer och muslimer alltid samarbetat bra, inte minst i de många av TUFF finansierade projekten. Men extrema hinduiska organisationer skickade i fjol bangles [armband] till några av sina trosfränder här. De ville håna dem för att vara frökenaktiga, alltså inte tillräckligt fientliga mot muslimerna.”
Det handlar förstås om en ond cirkel. Hindu-nationalisterna gynnas av muslimska illdåd, till exempel terrordådet mot parlamentet i Delhi eller en muslimsk bilbomb som dödade ett 50-tal människor i Bombay (Mumbai) för några månader sen. Tvisten med Pakistan om Kashmir med ständiga dödsoffer hetsar upp de militanta på båda sidor.
Att just Gujarat så ofta drabbas av religiösa konflikter beror delvis på att det gränsar till Pakistan. Det dystra arvet från frigörelsen från britterna 1947 och det följande massmördandet och de etniska rensningarna av miljoner människor åt båda hållen är ännu levande i Gujarat. Hit kom många överlevande hinduer från Pakistan. Delstaten styrs därför av det hindunationalistiska partiet BJP. Eller som en gammal gandhian som jag intervjuade cyniskt beskrev det:
”Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat”.
Han syftade på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en hindunationalist, som betraktade Gandhi som förrädare, eftersom Gandhi hade uppmanat hinduerna att sluta mörda muslimer.
Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampr, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen var de förstående och började varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –plus hur många miljarder mikroorganismer?-- är tydligen förenligt med deras religion.
Kanske bör jag i min förvirring besöka Bollmoradalens kyrka på julafton. Där officierar min favoritprälle Siv Källstigen, som förenar sin tro med pacifism och humanism. Då kan jag sitta där en stund och tänka på hennes avlidne man, Olle Källstigen, min gamle tolerante kristne vän. Och kanske också tacksamt minnas en annan vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. Han är hindu av högsta kast-- brahmin av prästkast—men trots det religiöst indifferent. Ändå är han en av de frommaste människor jag känner.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 955) 2003-12-21
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Upplysningsmannen Voltaire påpekade bland annat:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars mest besynnerliga egendomlighet består i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”
Detta sas på 1700-talet. På 1900-talet konstaterade professor Victor Svanberg:
”Första världskriget kom som en chock för utvecklingstron. Gud blev tyskarnas gud och fransmännens gud – och på både hållen var gud lika omänsklig som hans åkallare”
Jag har just varit två veckor bland alla Tuff-projekten i den indiska delstaten Gujarat. Det är icke-väldsmannan Gandhis hemstat. Ändå har den gång på gång drabbats av mordiska upplopp mellan muslimer och hinduer. 2002 började det med att muslimer i staden Godhra brände ihjäl 55 hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya, där hinduerna 1992 jämnade en gammal moské till marken. Sen följde en fasansfull tid med massmord och våldtäkter. Tusentals blev offer, de flesta muslimer.
Hinduerna är vegetarianer och vill inte döda djur, men i fråga om massmord på människor tycks hämningarna ibland vara mindre. Tidigare ansågs hinduismen vara en mycket tolerant religion, som välkomnade nya gudar bland sina många ursprungliga. I dag finns militanta hinduiska organisationer, som inte bara bygger tempel utan också hetsar mot muslimer. I Valod, centrum för de många Tuff-projekten, berättade muslimen Quddus Shaikh för Tyresöradion:
”Här i Valod har hinduer och muslimer alltid samarbetat bra, inte minst i de många av TUFF finansierade projekten. Men extrema hinduiska organisationer skickade i fjol bangles [armband] till några av sina trosfränder här. De ville håna dem för att vara frökenaktiga, alltså inte tillräckligt fientliga mot muslimerna.”
Det handlar förstås om en ond cirkel. Hindu-nationalisterna gynnas av muslimska illdåd, till exempel terrordådet mot parlamentet i Delhi eller en muslimsk bilbomb som dödade ett 50-tal människor i Bombay (Mumbai) för några månader sen. Tvisten med Pakistan om Kashmir med ständiga dödsoffer hetsar upp de militanta på båda sidor.
Att just Gujarat så ofta drabbas av religiösa konflikter beror delvis på att det gränsar till Pakistan. Det dystra arvet från frigörelsen från britterna 1947 och det följande massmördandet och de etniska rensningarna av miljoner människor åt båda hållen är ännu levande i Gujarat. Hit kom många överlevande hinduer från Pakistan. Delstaten styrs därför av det hindunationalistiska partiet BJP. Eller som en gammal gandhian som jag intervjuade cyniskt beskrev det:
”Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat”.
Han syftade på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en hindunationalist, som betraktade Gandhi som förrädare, eftersom Gandhi hade uppmanat hinduerna att sluta mörda muslimer.
Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampr, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen var de förstående och började varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –plus hur många miljarder mikroorganismer?-- är tydligen förenligt med deras religion.
Kanske bör jag i min förvirring besöka Bollmoradalens kyrka på julafton. Där officierar min favoritprälle Siv Källstigen, som förenar sin tro med pacifism och humanism. Då kan jag sitta där en stund och tänka på hennes avlidne man, Olle Källstigen, min gamle tolerante kristne vän. Och kanske också tacksamt minnas en annan vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. Han är hindu av högsta kast-- brahmin av prästkast—men trots det religiöst indifferent. Ändå är han en av de frommaste människor jag känner.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 955) 2003-12-21
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
söndag, december 14
VE VÅRA DISSIDENTER! (1): DN och ORDFRONT
I november brännmärktes Ordfront Magasin av Maciej Zaremba på DN:s kultursida, rikslikaren för det sanna, rätta och politiskt korrekta. Expressens Per Svensson med flera hakade på. Det var väntat, för Ordfront har länge syndat på den rättrogna nåden. Att ge stort utrymme år Noam Chomsky kanske går an. Men att tidningens krönikör Katarina Mazetti morskt vägrade att göra avbön efter häftiga anklagelser om antisemitism fyllde på måttat. Att intervjua Norman Finkelstein, son till judiska överlevande från världskriget, och dessutom ge ut hans bok The Holocaust Industry fyllde det till brädden. Det rågades av intervjun med Diana Johnstone, författare av boken ”Fools’ Crusade”.
Johnstone försöker att nyansera den västligt ensidiga bild av de grymma krig och konflikter på Balkan, som ledde fram till Natos anfall på Jugoslavien 1999. Det bör man inte göra, för som bekant var 72 dygns bombningar endast en ”humanitär intervention” och om miljonerna civila offer för angloamerikanska bomber det senaste seklet må vi icke berätta. Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ”förnekande” av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisonistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.
Alltså slår en DN-rubrik fast: ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Zaremba talar om ”brunvänstern” och Per Svensson om ”en rödbrun röra”. Vore det inte ännu klämmigare med ”kommunist-nazist-fascister”, så att folk verkligen förstår hur mångsidigt förtappade dissidenterna är?
EN FÖRNUFTETS RÖST I HELSINGBORG
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering:
”Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt. Och vem vill utsätta sig för det?”
Ändå vågar Sommelius -- kanske därför att han kan forna Jugoslavien bättre än de flesta. Fyra böcker skrev han på 90-talet i ämnet. Många var vi som begrep tragedierna mycket bättre tack vare honom. Den vemodiga tonen i ”Sista resan till Jugoslavien” var tilltalande. Här var det en humanist som uttryckte sin sorg över att Jugoslavien slets sönder i blod och det av kriget uppammade folkhatet.
I ”Mediernas krig i det forna Jugosölavien” avslöjade Sommelius hur medierna i Jugoslaviens oilka delar spelade en ödesdiger roll genom att uppamma hatet mellan de etniska och religiösa grupperna. Han gav exempel på hur samma otäcka bilder användes av både sidorna för att utmåla de andra som grymma.
BILDEN AV ”DEN MAGRE MANNEN”
Sommelius är alltså så kunnig, balanserad och självständig att han är värd att citera. I den aktuella debatten diskuterar han det foto som i elva år gång på gång visats av våra medier, nu senast i anslutning till Zarembas artikel i DN. Det visar en utmärglad man bakom taggtråd och sägs visa fasorna i det serbiska koncentrationslägret Trnopolje. Daily Mirror visade bilden med texten: ”Belsen 92. Horror of the new Holocaust”. Och TV-bolaget ITN, som ansåg sig ha gjort en journalistbragd genom fotot, skröt i en annons som innehöll fotot:
”Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. .
Sommelius påpekar att ett jugoslaviskt filmteam var på platsen samtidigt som ITN:
“På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den ”magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992 …….
…. ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av ”Belsen i Bosnien”….
….Bilden på den magre mannen bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev ’judarna’ i de bosniska krigens grymma värld.”
KRIGSPROPAGANDANS DEMONISERING
Sommelius menar att Zarembas anklagelse att Ordfront gjort sig till språkrör för Milosevic är orimlig. Han påpekar, att all krigspropaganda demoniserar fienden. Den behöver en ond man::
”I Zarembas värld ingrep USA och Nato ’på Balkan för att sätta stopp för folkmord’. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones Fools’ Crusade och intervjun i Ordfront försöker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svart-vita klichéer som Zaremba arbetar med”
Sommelius gör en slags resultatvärdering av Nato-anfallet på Jugoslavien:
”Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.”
Och krigen på Balkan var första steget i den nya världsordningen, menar Sommelius:
”Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammantagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 – i strid mot folkrätten – har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. Radio Tuff (nr 954) 2003-12-14
Johnstone försöker att nyansera den västligt ensidiga bild av de grymma krig och konflikter på Balkan, som ledde fram till Natos anfall på Jugoslavien 1999. Det bör man inte göra, för som bekant var 72 dygns bombningar endast en ”humanitär intervention” och om miljonerna civila offer för angloamerikanska bomber det senaste seklet må vi icke berätta. Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ”förnekande” av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisonistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.
Alltså slår en DN-rubrik fast: ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Zaremba talar om ”brunvänstern” och Per Svensson om ”en rödbrun röra”. Vore det inte ännu klämmigare med ”kommunist-nazist-fascister”, så att folk verkligen förstår hur mångsidigt förtappade dissidenterna är?
EN FÖRNUFTETS RÖST I HELSINGBORG
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering:
”Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt. Och vem vill utsätta sig för det?”
Ändå vågar Sommelius -- kanske därför att han kan forna Jugoslavien bättre än de flesta. Fyra böcker skrev han på 90-talet i ämnet. Många var vi som begrep tragedierna mycket bättre tack vare honom. Den vemodiga tonen i ”Sista resan till Jugoslavien” var tilltalande. Här var det en humanist som uttryckte sin sorg över att Jugoslavien slets sönder i blod och det av kriget uppammade folkhatet.
I ”Mediernas krig i det forna Jugosölavien” avslöjade Sommelius hur medierna i Jugoslaviens oilka delar spelade en ödesdiger roll genom att uppamma hatet mellan de etniska och religiösa grupperna. Han gav exempel på hur samma otäcka bilder användes av både sidorna för att utmåla de andra som grymma.
BILDEN AV ”DEN MAGRE MANNEN”
Sommelius är alltså så kunnig, balanserad och självständig att han är värd att citera. I den aktuella debatten diskuterar han det foto som i elva år gång på gång visats av våra medier, nu senast i anslutning till Zarembas artikel i DN. Det visar en utmärglad man bakom taggtråd och sägs visa fasorna i det serbiska koncentrationslägret Trnopolje. Daily Mirror visade bilden med texten: ”Belsen 92. Horror of the new Holocaust”. Och TV-bolaget ITN, som ansåg sig ha gjort en journalistbragd genom fotot, skröt i en annons som innehöll fotot:
”Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. .
Sommelius påpekar att ett jugoslaviskt filmteam var på platsen samtidigt som ITN:
“På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den ”magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992 …….
…. ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av ”Belsen i Bosnien”….
….Bilden på den magre mannen bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev ’judarna’ i de bosniska krigens grymma värld.”
KRIGSPROPAGANDANS DEMONISERING
Sommelius menar att Zarembas anklagelse att Ordfront gjort sig till språkrör för Milosevic är orimlig. Han påpekar, att all krigspropaganda demoniserar fienden. Den behöver en ond man::
”I Zarembas värld ingrep USA och Nato ’på Balkan för att sätta stopp för folkmord’. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones Fools’ Crusade och intervjun i Ordfront försöker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svart-vita klichéer som Zaremba arbetar med”
Sommelius gör en slags resultatvärdering av Nato-anfallet på Jugoslavien:
”Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.”
Och krigen på Balkan var första steget i den nya världsordningen, menar Sommelius:
”Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammantagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 – i strid mot folkrätten – har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. Radio Tuff (nr 954) 2003-12-14
söndag, november 16
INDIGNATIONEN ÄR SELEKTIV
VÅLDTÄKTER I FREDSTID
På sistone har jag på e-posten fått upprörda uppmaningar från ett tiotal goda människor att skriva under upprop. Det gäller de kriminellt belastade typer som begick en gruppvåldtäkt men ändå friades av domstolen.
Våldtäkter får mig att må illa och skämmas för att vara av mankön. De kränker en fin livskvalitet, erotiken, som bygger på ömsesidighet.
Det är uppmuntrande att folk engagerar sig. I det här fallet har det blivit en folkstorm. Medierna har varit fulla av rättmätig indignation. Med så stark vind i ryggen har det då varit lockande att engagera sig.
Det har nu blivit lite för trendigt för att man ska känna att man behövs. Dessutom är protesterna mot justitieminister Bodström felriktade. Det är en spärr mot politiska domar att ministrar tack och lov är förbjudna att lägga sig i rättskipningen. Däremot kan de ju vara pådrivande vid förändring av lagar.
VÅLDTÄKTER I KRIG
Häromdagen intervjuade jag en charmerande människa, Alexandra Hägglund. Hon har varit skådespelerska i Polen och sysslar i dag med medicinsk fotvård i Tyresö. 1986 flydde hon till Sverige efter att som motståndare till militärdiktaturen ha blivit misshandlad av säkerhetspolisen. Bland annat berättade hon om sin mors öde i slutet av andra världskriget. Mamman var i långt framskridet havandeskap, då hon överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek för full hals, så innan våldtäkterna hann fullbordas kom en rysk officer. Han sköt helt sonika gärningsmännen. Chockerna ledde till missfall, så hon förlorade sitt barn.
För en vecka sen hade DN-Kultur tre artiklar som alla brännmärkte serberna. Först var det Maciej Zaremba som avhånade de ”revisionister” från ”brunvänstern” som kritiskt granskat uppgifterna om serbiska krigsförbrytelser. Sen var det Christian Palme, som tvålade till den ”så kallade Jugoslavienkommittén” (som han kallade den), särskilt dess medlemmar Christer Lundgren och Karin Wegestål, den sistnämnda ofta hörd här i Radio Tuff. Och så kom det en sida i DN om tribunalen i Haag mot Slobodan Milosevic. Där berättades utförligt om ett kvinnligt vittne från Kosovo. Hon hade blivit våldtagen av serbiska soldater. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det, men jag tvivlar starkt på att Milosevic på minsta sätt hade beordrat det. Inte ens Stalin torde ha uppmanat till de miljontals våldtäkter som Röda armén begick mot baltiska, polska, jugoslaviska och tyska kvinnor. Han tog rentav sin propagandist Ilja Ehrenburg i örat, när denne hetsade alltför rasistiskt, bland annat mot tyska kvinnor.
Det förekommer tyvärr för många våldtäkter i fredstid. Men oändligt många fler sker under krig. Det behövs inga order för att unga soldater ska begå dessa förbrytelser. Jag minns min lumpartid på ett elitkompani. Vi var en skara 20-åriga killar, som lärde oss mycket om hur man effektivt dödar killar från ett annat land med k-pist, granater, raketgevär, pansarskott och andra vapen. Vi var lika oerfarna som brunstiga men inte helt oärliga. Vi diskuterade ibland, hur vi skulle uppföra oss i ett krig när vi dödade och såg kamrater dödas. Vi hade inga illusioner om att vi i denna förråande situationen skulle respektera fiendekvinnors dygd.
VI MÅSTE ENGAGERA OSS ÄVEN MOT KRIG
Det är bra med engagemang. Ofta uppstår folkstormar, när medier piskar fram dem. Det är inte alltid i frågor som är de viktigaste. Jag fick alltså tio e-brev på en enda vecka om våldtäkten i Tumba. Tänk om jag skulle få en enda uppropslista per år för de frågor vi i Tuff engagerar oss för. Så fint det skulle kännas! Som jag försökt visa är det i krig som de flesta våldtäkter-- ofta med dödlig utgång—förekommer. Också britter, fransmän, amerikaner och andra förmenta hjältesoldater har begått dem. Men det har förstås inte Hollywood velat skildra. Och på Dagens Nyheters kultursidor är det bara serber som våldtar -- aldrig kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner.
Den som engagerar sig mot krig gör alltså också en insats mot våldtäkter. Det gör vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 950) 2003-11-16
Ordfront löper gatlopp på DN:s kultursidor och kallas bland annat för ”brunvänster”. Anledningen är dess publicering av synpunkterna i Diana Johnstones bok The Fools’ Crusade. Johnstone gör följande uttalande, som lästes upp i Radio Tuff:
Min bok fokuserar på historisk och politisk bakgrund. Vad gäller Srebrenicaoch andra tragedier som inträffade under dessa konflikter, är min huvudpoängdenna: ju större ohyggligheter som begåtts, desto större böransträngningarna vara att förhindra krig - eftersom krig är denförutsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. Istället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallat "humanitärt"eller "preventivt" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begåttmånga ohyggligheter i krig (Vietnam, massaker på iraker eftervapenstilleståndet 1991, Panama, etc.), och vars regering, samtidigt som dendömer andra, vägrar underkasta sig någon internationell dom.Stormakter har alltid erbjudit ädla "humanitära" förevändningar för attensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiellaintressen, är alltid inblandade. USA:s invasion av Irak bör ha gjort dettaklart för dem som inte förstod poängen under Kosovokriget 1999.Diana Johnstone
På sistone har jag på e-posten fått upprörda uppmaningar från ett tiotal goda människor att skriva under upprop. Det gäller de kriminellt belastade typer som begick en gruppvåldtäkt men ändå friades av domstolen.
Våldtäkter får mig att må illa och skämmas för att vara av mankön. De kränker en fin livskvalitet, erotiken, som bygger på ömsesidighet.
Det är uppmuntrande att folk engagerar sig. I det här fallet har det blivit en folkstorm. Medierna har varit fulla av rättmätig indignation. Med så stark vind i ryggen har det då varit lockande att engagera sig.
Det har nu blivit lite för trendigt för att man ska känna att man behövs. Dessutom är protesterna mot justitieminister Bodström felriktade. Det är en spärr mot politiska domar att ministrar tack och lov är förbjudna att lägga sig i rättskipningen. Däremot kan de ju vara pådrivande vid förändring av lagar.
VÅLDTÄKTER I KRIG
Häromdagen intervjuade jag en charmerande människa, Alexandra Hägglund. Hon har varit skådespelerska i Polen och sysslar i dag med medicinsk fotvård i Tyresö. 1986 flydde hon till Sverige efter att som motståndare till militärdiktaturen ha blivit misshandlad av säkerhetspolisen. Bland annat berättade hon om sin mors öde i slutet av andra världskriget. Mamman var i långt framskridet havandeskap, då hon överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek för full hals, så innan våldtäkterna hann fullbordas kom en rysk officer. Han sköt helt sonika gärningsmännen. Chockerna ledde till missfall, så hon förlorade sitt barn.
För en vecka sen hade DN-Kultur tre artiklar som alla brännmärkte serberna. Först var det Maciej Zaremba som avhånade de ”revisionister” från ”brunvänstern” som kritiskt granskat uppgifterna om serbiska krigsförbrytelser. Sen var det Christian Palme, som tvålade till den ”så kallade Jugoslavienkommittén” (som han kallade den), särskilt dess medlemmar Christer Lundgren och Karin Wegestål, den sistnämnda ofta hörd här i Radio Tuff. Och så kom det en sida i DN om tribunalen i Haag mot Slobodan Milosevic. Där berättades utförligt om ett kvinnligt vittne från Kosovo. Hon hade blivit våldtagen av serbiska soldater. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det, men jag tvivlar starkt på att Milosevic på minsta sätt hade beordrat det. Inte ens Stalin torde ha uppmanat till de miljontals våldtäkter som Röda armén begick mot baltiska, polska, jugoslaviska och tyska kvinnor. Han tog rentav sin propagandist Ilja Ehrenburg i örat, när denne hetsade alltför rasistiskt, bland annat mot tyska kvinnor.
Det förekommer tyvärr för många våldtäkter i fredstid. Men oändligt många fler sker under krig. Det behövs inga order för att unga soldater ska begå dessa förbrytelser. Jag minns min lumpartid på ett elitkompani. Vi var en skara 20-åriga killar, som lärde oss mycket om hur man effektivt dödar killar från ett annat land med k-pist, granater, raketgevär, pansarskott och andra vapen. Vi var lika oerfarna som brunstiga men inte helt oärliga. Vi diskuterade ibland, hur vi skulle uppföra oss i ett krig när vi dödade och såg kamrater dödas. Vi hade inga illusioner om att vi i denna förråande situationen skulle respektera fiendekvinnors dygd.
VI MÅSTE ENGAGERA OSS ÄVEN MOT KRIG
Det är bra med engagemang. Ofta uppstår folkstormar, när medier piskar fram dem. Det är inte alltid i frågor som är de viktigaste. Jag fick alltså tio e-brev på en enda vecka om våldtäkten i Tumba. Tänk om jag skulle få en enda uppropslista per år för de frågor vi i Tuff engagerar oss för. Så fint det skulle kännas! Som jag försökt visa är det i krig som de flesta våldtäkter-- ofta med dödlig utgång—förekommer. Också britter, fransmän, amerikaner och andra förmenta hjältesoldater har begått dem. Men det har förstås inte Hollywood velat skildra. Och på Dagens Nyheters kultursidor är det bara serber som våldtar -- aldrig kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner.
Den som engagerar sig mot krig gör alltså också en insats mot våldtäkter. Det gör vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 950) 2003-11-16
Ordfront löper gatlopp på DN:s kultursidor och kallas bland annat för ”brunvänster”. Anledningen är dess publicering av synpunkterna i Diana Johnstones bok The Fools’ Crusade. Johnstone gör följande uttalande, som lästes upp i Radio Tuff:
Min bok fokuserar på historisk och politisk bakgrund. Vad gäller Srebrenicaoch andra tragedier som inträffade under dessa konflikter, är min huvudpoängdenna: ju större ohyggligheter som begåtts, desto större böransträngningarna vara att förhindra krig - eftersom krig är denförutsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. Istället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallat "humanitärt"eller "preventivt" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begåttmånga ohyggligheter i krig (Vietnam, massaker på iraker eftervapenstilleståndet 1991, Panama, etc.), och vars regering, samtidigt som dendömer andra, vägrar underkasta sig någon internationell dom.Stormakter har alltid erbjudit ädla "humanitära" förevändningar för attensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiellaintressen, är alltid inblandade. USA:s invasion av Irak bör ha gjort dettaklart för dem som inte förstod poängen under Kosovokriget 1999.Diana Johnstone
söndag, oktober 19
ASIATISKA SANNINGSSÄGARE: TARIQ ALI och ARUNDHATI ROY
MASSAKRERNA I INDONESIEN
Ett par gånger har jag nämnt Tariq Alis bok "Fundamentalisternas kamp". Den vänder sig både mot den muslimska och den västligt kapitalistiska fundamentalismen. Den är full av fakta, många okända eller bortglömda hos oss, som ständigt indoktrinera av den angloamerikanska världsbilden och snällt låter oss övertalas av våra egna "mullor".
I slutet av boken finns det kapitel om Indonesien och Bali. Här påminns vi om det folkmord, som ägde rum i mitten av 1960-talet i Indonesien, då uppåt en miljon människor mördades. I jämförelse blir angreppet mot kurdiska Halabya, i propagandan så intensivt uppmärksammat i vintras, närmast en skärmytsling. Men i Indonesien var det uppåt en miljon vänster-människor som mördades, så det fälldes inga tårar i västliga medier. Och jag tvivlar på att våra nutida "hovhistoriker", till exempel de i "Forum för levande historia", finner dessa massakrer användbara för sina syften.
Tariq Ali kritiserar också Svenska Akademien för att inte ha gett Nobelpris till den indonesiska författaren Pramoedaya Ananta Toer, "ledande indonesisk vänsterintellektuell och lysande skönlitterär författare", som försmäktade åratals i "en tropisk Gulag", vilket också är rubriken på kapitlet om den indonesiska tragedin.
ARUNDHATI ROY OM KÄRNVAPEN
Tariq Ali är politisk flykting undan militärjuntor i Pakistan. Från samma kulturkrets kommer indiskan Arundhati Roy. Hon gjorde 1997 världssuccé med sin roman "De små tingens Gud". Men länge fick hon inte sola sig i glansen av sin berömmelse. Året efter utförde både Indien och Pakistan sina kärnvapenprov. Sedan dess har hon varit intensivt engagerad mot militarism och miljöhot. Kanske är hon den mest begåvade gandhianen i vår tid.
Nu utger Ordfront hennes bok "Den oändliga rättvisans matematik", en samling av hennes essäer i politiska ämnen. Boktiteln syftar på amerikanernas namn på sitt anfall mot Afghanistan hösten 2001. Det kallades just Infinite Justice, alltså oändlig rättvisa. Senare ändrades operationens namn till Enduring Freedom, ihållande frihet.
Arundhati Roy väjer inte för att beskriva kärnvapnens verkningar. Det var länge sen man läste eller hörde något om det. Efter kommunismens fall tycks vi ha glömt bort att det fortfarande finns tiotusentals kärnvapen i vår värld, kapabla att förinta oss alla. Så här skriver hon:
"Våra städer och skogar, våra fält och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer att förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla till långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av giftig is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna, plundrande människospillror om det lilla som finns att äta"
EN MISSLYCKAD MATENKÄT
Så långt Arundhati Roys Harmageddon-vision. Den är tyvärr fullt möjlig, för det är inte minst de länder, vilkas "humanism" våra medier hyllar, som har kärnvapen. Låt oss därför tänka på något annat som visserligen är ironiskt men mycket roligare:
En rapport från Radio Tuffs man i New York, Hampus Eckerman, ska vi strax få höra. Men han har också skickat oss följande:
"FN gjorde en enkät över hela världen med den enda frågan:
Ge oss din ÄRLIGA ÅSIKT om hur en LÖSNING på BRISTen på MAT i den ÖVRIGA VÄRLDEN skulle se ut!
Det hela misslyckades. I Afrika visste man inte vad MAT var. I Östeuropa visste man inte, vad ÄRLIGA betydde. I Västeuropa visste ingen, vad BRIST innebar. I Kina kände ingen till begreppet ÅSIKT. I Mellanöstern visste ingen, vad ordet LÖSNING stod för. Och i USA visste ingen vad begreppet ÖVRIGA VÄRLDEN betydde"
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 946) 2003-10-19
--------------------------------------------------------------
Ett par gånger har jag nämnt Tariq Alis bok "Fundamentalisternas kamp". Den vänder sig både mot den muslimska och den västligt kapitalistiska fundamentalismen. Den är full av fakta, många okända eller bortglömda hos oss, som ständigt indoktrinera av den angloamerikanska världsbilden och snällt låter oss övertalas av våra egna "mullor".
I slutet av boken finns det kapitel om Indonesien och Bali. Här påminns vi om det folkmord, som ägde rum i mitten av 1960-talet i Indonesien, då uppåt en miljon människor mördades. I jämförelse blir angreppet mot kurdiska Halabya, i propagandan så intensivt uppmärksammat i vintras, närmast en skärmytsling. Men i Indonesien var det uppåt en miljon vänster-människor som mördades, så det fälldes inga tårar i västliga medier. Och jag tvivlar på att våra nutida "hovhistoriker", till exempel de i "Forum för levande historia", finner dessa massakrer användbara för sina syften.
Tariq Ali kritiserar också Svenska Akademien för att inte ha gett Nobelpris till den indonesiska författaren Pramoedaya Ananta Toer, "ledande indonesisk vänsterintellektuell och lysande skönlitterär författare", som försmäktade åratals i "en tropisk Gulag", vilket också är rubriken på kapitlet om den indonesiska tragedin.
ARUNDHATI ROY OM KÄRNVAPEN
Tariq Ali är politisk flykting undan militärjuntor i Pakistan. Från samma kulturkrets kommer indiskan Arundhati Roy. Hon gjorde 1997 världssuccé med sin roman "De små tingens Gud". Men länge fick hon inte sola sig i glansen av sin berömmelse. Året efter utförde både Indien och Pakistan sina kärnvapenprov. Sedan dess har hon varit intensivt engagerad mot militarism och miljöhot. Kanske är hon den mest begåvade gandhianen i vår tid.
Nu utger Ordfront hennes bok "Den oändliga rättvisans matematik", en samling av hennes essäer i politiska ämnen. Boktiteln syftar på amerikanernas namn på sitt anfall mot Afghanistan hösten 2001. Det kallades just Infinite Justice, alltså oändlig rättvisa. Senare ändrades operationens namn till Enduring Freedom, ihållande frihet.
Arundhati Roy väjer inte för att beskriva kärnvapnens verkningar. Det var länge sen man läste eller hörde något om det. Efter kommunismens fall tycks vi ha glömt bort att det fortfarande finns tiotusentals kärnvapen i vår värld, kapabla att förinta oss alla. Så här skriver hon:
"Våra städer och skogar, våra fält och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer att förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla till långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av giftig is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna, plundrande människospillror om det lilla som finns att äta"
EN MISSLYCKAD MATENKÄT
Så långt Arundhati Roys Harmageddon-vision. Den är tyvärr fullt möjlig, för det är inte minst de länder, vilkas "humanism" våra medier hyllar, som har kärnvapen. Låt oss därför tänka på något annat som visserligen är ironiskt men mycket roligare:
En rapport från Radio Tuffs man i New York, Hampus Eckerman, ska vi strax få höra. Men han har också skickat oss följande:
"FN gjorde en enkät över hela världen med den enda frågan:
Ge oss din ÄRLIGA ÅSIKT om hur en LÖSNING på BRISTen på MAT i den ÖVRIGA VÄRLDEN skulle se ut!
Det hela misslyckades. I Afrika visste man inte vad MAT var. I Östeuropa visste man inte, vad ÄRLIGA betydde. I Västeuropa visste ingen, vad BRIST innebar. I Kina kände ingen till begreppet ÅSIKT. I Mellanöstern visste ingen, vad ordet LÖSNING stod för. Och i USA visste ingen vad begreppet ÖVRIGA VÄRLDEN betydde"
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 946) 2003-10-19
--------------------------------------------------------------
söndag, oktober 12
"MÅNGA SMÅ MÄNNISKOR…"
Du lyssnar på Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar. Jag heter Åke Sandin och har i över 18 år hållit på med Radio Tuff. I dag är det sändning nr 945. Sedan 8½ år gör jag också Succékanalen 91,4, den som består av 200 halvtimmar per år och som hörs dygnet runt, när inga andra föreningar sänder.
Många undrar därför i vår marknadsekonomiska tid varför jag gör det här oavlönat. Ju rikare vi blir, desto girigare tycks vi bli och desto mer tycks vi värdera också de pengar, som vi egentligen inte behöver för att må bra. Bara i högtidliga stunder hängiver vi oss åt retorik om livskvalitet och den eventuella meningen med livet och då är det knäpptyst om pengar.
Folk frågar mig också, varför jag är en så urbota radiot. Men Succékanalen 91,4 har givit röst åt cirka två tusen människor, de flesta så kallade "vanliga". Eftersom jag försöker vara demokrat även i praktiken känns det bra. Men ännu mera håller jag på Radio Tuff. Det är en radio som envetet tar upp de frågor som Tyresö Ulands- och Fredsförening arbetar för. De är de viktigaste man överhuvud kan ägna sig åt under sitt alltför korta liv. Dit hör behovet av att avskaffa den militarism som i kärnvapenåldern hotar hela mänsklighetens existens och som binder tusentals miljarder kr, som annars skulle ha kunnat användas för att göra vår värld mycket bättre, tryggare och rättvisare. En annan av Tuffs frågor är den ständigt pågående Förintelsen, nämligen att uppåt sex miljoner barn dör i vår värld varje halvår. Jo, det rör sig tragiskt nog om 10-12 miljoner döda barn varje år, en så fasansfull omständighet att vi med våra medier i spetsen helst vill slippa bry oss.
Vad kan då en lokalförening som Tuff göra åt dessa enorma problem. Ensamma inte mycket alls förstås. Men Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds, världens äldsta fredsorganisation med 120 år på nacken. Och vi hoppas på att det i många fler av Sveriges och Europas kommuner uppstår liknande föreningar som Tuff.
Dessutom hoppas jag på att ännu många flera blir medlemmar i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Då kan vi uträtta ännu mera. Det är enkelt att bli medlem, bara att betala in 180 kr för enskild och 70 kr för övrig familjemedlem på Tuffs postgiro 16 01 37 -6.
Tuff har jobbat och jobbar mycket konkret med utomordentliga projekt, som bland annat gjort livet mera drägligt för tiotusentals indiska barn. För att kunna fortsätta med sådant behöver vi bli ännu flera. För många år sen fick vi ifrån våra indiska partners en vers, som egentligen är från en gammal kinesisk fabel. Tyvärr är den på engelska men den belyser ganska bra den demokratiska grunden, som vi tror och hoppas på i Tyresö Ulands- och Fredsförening: Att de många människorna i samverkan kan skapa en bättre värld:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 945) 2003-10-12
Många undrar därför i vår marknadsekonomiska tid varför jag gör det här oavlönat. Ju rikare vi blir, desto girigare tycks vi bli och desto mer tycks vi värdera också de pengar, som vi egentligen inte behöver för att må bra. Bara i högtidliga stunder hängiver vi oss åt retorik om livskvalitet och den eventuella meningen med livet och då är det knäpptyst om pengar.
Folk frågar mig också, varför jag är en så urbota radiot. Men Succékanalen 91,4 har givit röst åt cirka två tusen människor, de flesta så kallade "vanliga". Eftersom jag försöker vara demokrat även i praktiken känns det bra. Men ännu mera håller jag på Radio Tuff. Det är en radio som envetet tar upp de frågor som Tyresö Ulands- och Fredsförening arbetar för. De är de viktigaste man överhuvud kan ägna sig åt under sitt alltför korta liv. Dit hör behovet av att avskaffa den militarism som i kärnvapenåldern hotar hela mänsklighetens existens och som binder tusentals miljarder kr, som annars skulle ha kunnat användas för att göra vår värld mycket bättre, tryggare och rättvisare. En annan av Tuffs frågor är den ständigt pågående Förintelsen, nämligen att uppåt sex miljoner barn dör i vår värld varje halvår. Jo, det rör sig tragiskt nog om 10-12 miljoner döda barn varje år, en så fasansfull omständighet att vi med våra medier i spetsen helst vill slippa bry oss.
Vad kan då en lokalförening som Tuff göra åt dessa enorma problem. Ensamma inte mycket alls förstås. Men Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds, världens äldsta fredsorganisation med 120 år på nacken. Och vi hoppas på att det i många fler av Sveriges och Europas kommuner uppstår liknande föreningar som Tuff.
Dessutom hoppas jag på att ännu många flera blir medlemmar i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Då kan vi uträtta ännu mera. Det är enkelt att bli medlem, bara att betala in 180 kr för enskild och 70 kr för övrig familjemedlem på Tuffs postgiro 16 01 37 -6.
Tuff har jobbat och jobbar mycket konkret med utomordentliga projekt, som bland annat gjort livet mera drägligt för tiotusentals indiska barn. För att kunna fortsätta med sådant behöver vi bli ännu flera. För många år sen fick vi ifrån våra indiska partners en vers, som egentligen är från en gammal kinesisk fabel. Tyvärr är den på engelska men den belyser ganska bra den demokratiska grunden, som vi tror och hoppas på i Tyresö Ulands- och Fredsförening: Att de många människorna i samverkan kan skapa en bättre värld:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 945) 2003-10-12
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)