Äntligen har vi fått lära oss lite om Brunei på Borneo, ett land med ungefär lika många människor som Göteborg. Och denna folkbildning kan vi tacka vår monarki för. Alltså skäms jag lite för att jag en och annan gång har utropat: ”Kungen har gjort bort sig igen – leve republiken!”
Det är inte nog med att den där sultanen i Brunei lär ha ett harem. Så avundsjuk man blir—fast egentligen är jag i min ålder tacksam över att inte ha det. Han lär också vara rik som ett troll, kanske rentav lika förmögen som Wallenbergs, Bonniers, Stenbäcks med flera, i varje fall rikare än alla de där bonus- och fallskärms-parasiterna som det tycks bli allt flera av.
Sultanen är en hejare till handskakare, har vi fått lära oss. För övrigt är han en riktigt läskig typ. Det där sa jag bara i min iver att vara trendriktig, för egentligen förstår jag inte, varför han är så mycket värre än andra härskare.
HUR FÖRFÄRLIG ÄR DEN DÄR SULTANEN?
Men kanske har sultanen av Brunei kärnvapen och andra massförstörelsevapen? Inte borde väl en kung från den fredliga demokratin Sverige besöka såna figurer. Det gör han väl aldrig heller-- eller….? Inte har väl sultanen de senaste åren utan godkännande från FN gång på gång krigiskt angripit andra stater? Då borde han ju ställas inför rätta och kanske avrättas för ”brott mot freden”. 1946 hängdes i Nürnberg utrikesminister Joachim von Ribbentrop just för detta brott.
Sultanen av Brunei tycks ha en väldig koll på sina undersåtar. Kanske är dessa rentav så lättrogna och han själv så förljugen, att han kan inbilla dem att stater han ogillar hotar Brunei med kärnvapen och andra läskigheter?
Eller släpper han inte krigsfångar omedelbart efter det att kriget har avslutats? Bryter han kanske mot denna regel i Genevekonvetionen genom att i åratal isolera fångarna på någon närbelägen ö?
Kanske struntar sultanen i rättvisan genom att motsätta sig den internationella brottsdomstolen ICC? Eller skiter i miljön genom att vägra skriva på Kyotoavtalet?
I Brunei finns inte bara muslimer utan också kristna och kineser. Kanske har sultanen låtit bulldozers jämna husen i kineskvarteren med marken? Kanske har han byggt murar runt de kristna kvarteren? Men inga uppgifter om detta har medierna lämnat.
RELIGIONER SOM KAMOUFLAGE FÖR VERKLIGA PROBLEM
Monarkin är i dag Sveriges flagranta rest av ett kastväsende För några generationer sen delade vi in folk i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder plus alla dem som var så lågt stående att de inte ens räknades.
I Indien finns ännu kastmotsättningar, låt vara att de minskat på sistone. På 1970-talet, när jag började besöka landet, förekom det ännu att de kastlösas kvarter i en och annan by stormades och brändes av kasthinduer. De religiösa motsättningarna fanns redan då med blodiga upplopp hinduer contra muslimer. I dag har spänningen mellan de religiösa grupperna ökat. Ironiskt nog har inte minst Gandhis hemstat Gujarat drabbats av massmord med religiösa förtecken, senast under 2002. Gujarat är också den delstat där alla de omfattande Tuff-projekten finns.
Vid filmfestivalen i Berlin i veckan visades indiern Rakesh Sharmas fyra timmar långa film ”Final Solution”. Den hade förbjudits för visning i Bombay, för den består av intervjuer med överlevande och vittnen om massakrerna i Gujarat 2002. Både muslimer och hinduer kommer till tals. Man får också höra det regerande partiets BJP:s propaganda. Den hetsar mot den muslimska minoriteten och avfärdar Gandhis icke-våldsmetoder som farligt promuslimska. När jag intervjuade en gammal indisk radikal för Tyresöradion sammanfattade han läget så här:
-- I dag styrs Gandhis hemstat av hans mördare.
Självfallet eldas de hinduiska extremisterna av lika extrema muslimer som här och var utför terrordåd. Det är en otäck ond cirkel, en våldsspiral. Tuffs partner, gandhianen Bhikhu Vyas, brukar suckande säga, att de här religiösa passionerna bara är ett medel för de styrande att avleda människors uppmärksamhet från de verkliga problemen: fattigdom, analfabetism, vattenbrist, undernäring etc.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 963) 2004-02-15
söndag, februari 15
söndag, februari 8
ANKLAGADE DIANA JOHNSTONE ÄNTLIGEN TILL TALS
Varenda vecka utan undantag sen 1985 har Tyresö Ulands och Fredsförenings radiosändningar hörts. I dag görs Radio Tuff nr 962. Dessutom gör jag på 91,4 MHz två hundra andra program per år. Undra på att jag ibland kallar mig radiot.
Alltså tycker jag om radio. När jag sitter och jobbar vid datorn lyssnar jag på Sveriges Radios P 1. Program som Studio Ett och Go’morron världen missar jag sällan. Mediamagasinet ”Vår grundade mening” är ett annat favoritprogram. Nu senast hade det med Björn Kumm som programledare en halvtimme om vad som kallades ”drevet” mot Ordfront med anledning av tidskriftens intervju med den amerikanska journalisten Diana Johnstone. I sin bok ”Fools’ Crusade” ifrågasätter hon den gängse synen på de jugoslaviska krigen. Av DN, Expressen och andra försvarare av Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 utmålas hon därför som en motbjudande kättare.
DN:s Maciej Zaremba inledde drevet och han är den som först får komma till tals i ”Vår grundade mening”. Hans resonemang om yttrandefriheten är snårigt. Begripligt är att en redaktion –bland annat av utrymmesskäl— inte kan ta in alla inlägg. Zaremba har inte läst Johnstones bok men menar, att yttrandefriheten måste inskränkas, så att vi mediakonsumenter inte ”förvirras”. Hans angrepp i DN hade rubriken ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Det är märkligt hur ofta stora medier stämplar sina meningsmotståndare som förnekare, en gång inkvisitionens favorituttryck.
Tack och lov pratar Björn Kumm också med den balanserade Sören Sommelius, som i flera böcker visat sina djupa insikter om de komplicerade jugoslaviska krigen. Och framförallt får man för en gångs skull höra upphovet till diskussionen, Diana Johnstone själv. Hon påstås ha förringat serbiska massakrer, särskilt den i bosniska Srebenica. I P1 säger hon:
(översatt till svenska av mig)
”Min bok handlar först och främst inte om Srebrenica, men man kan inte låta bli att nämna det. Jag vet inte exakt vad som hände och ny information kommer fortfarande. Men poängen är att ju värre det var, desto tyngre argument blir det mot kriget. Det här är sånt som händer i krig och därför borde större ansträngningar göras för att förhindra krig, eftersom det är bästa sättet att förhindra massakrer. Det är inte att efteråt inrätta nån domstol och sen säga att nu dömer vi dom här killarna för det kommer att avskräcka de andra. Det är inte på det sättet man hejdar krig”
Diana Johnstone påminner om att medierna ständigt uppmärksammar vissa ohyggligheter men nästan tystar ner andra, till exempel händelserna i Gulfkrigets slutskede 1991:
”Seymor Hersh, en väldigt aktad amerikansk journalist, skrev häromåret i New Yorker en mycket detaljerad redogörelse för hur USA:s militärer helt enkelt massakrerade tusentals irakier – otaliga, för ingen brydde sig om att räkna dem…….
…Somligt blir en del av det allmänna medvetandet eftersom det upprepas gång på gång, medan andra övergrepp, som är precis lika hemska, har nästan ingen hört talas om. Eller de är bara nämnda någon enda gång och sen bortglömda.”
Hon gör också andra historiska jämförelser, till exempel Nürnbergrättegången efter andra världskriget, då tyskar hängdes för ”brott mot freden”, alltså anfallskrig
”Folk i Europa i dag är väldigt mycket emot USA:s olagliga och ensidiga anfall på Irak. Jag tycker de har rätt, men de borde inse att föregångaren till det var kriget mot Jugoslavien om Kosovo, för det var ett krig som Nato startade….
…..Det är där krigsförbrytarna finns, de som avsiktligt startade kriget. Kom ihåg att i Nürnberg var det värsta brottet aggression, alltså att starta ett krig. Det var huvudförbrytelsen och den begicks sedan av president Clinton och Blair och resten av Nato, som i ett unilateralt krig bombade ett land som var helt oförmöget att försvara sig.”
Så säger alltså den de senaste månaderna så kontroversiella amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken Fools’ Crusade
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 962) 2004-02-08
Citaten var hämtade ur ”Vår grundade mening” i Sveriges Radios P1 och de svenska översättningarna lästes av Monica Schelin.
Alltså tycker jag om radio. När jag sitter och jobbar vid datorn lyssnar jag på Sveriges Radios P 1. Program som Studio Ett och Go’morron världen missar jag sällan. Mediamagasinet ”Vår grundade mening” är ett annat favoritprogram. Nu senast hade det med Björn Kumm som programledare en halvtimme om vad som kallades ”drevet” mot Ordfront med anledning av tidskriftens intervju med den amerikanska journalisten Diana Johnstone. I sin bok ”Fools’ Crusade” ifrågasätter hon den gängse synen på de jugoslaviska krigen. Av DN, Expressen och andra försvarare av Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 utmålas hon därför som en motbjudande kättare.
DN:s Maciej Zaremba inledde drevet och han är den som först får komma till tals i ”Vår grundade mening”. Hans resonemang om yttrandefriheten är snårigt. Begripligt är att en redaktion –bland annat av utrymmesskäl— inte kan ta in alla inlägg. Zaremba har inte läst Johnstones bok men menar, att yttrandefriheten måste inskränkas, så att vi mediakonsumenter inte ”förvirras”. Hans angrepp i DN hade rubriken ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Det är märkligt hur ofta stora medier stämplar sina meningsmotståndare som förnekare, en gång inkvisitionens favorituttryck.
Tack och lov pratar Björn Kumm också med den balanserade Sören Sommelius, som i flera böcker visat sina djupa insikter om de komplicerade jugoslaviska krigen. Och framförallt får man för en gångs skull höra upphovet till diskussionen, Diana Johnstone själv. Hon påstås ha förringat serbiska massakrer, särskilt den i bosniska Srebenica. I P1 säger hon:
(översatt till svenska av mig)
”Min bok handlar först och främst inte om Srebrenica, men man kan inte låta bli att nämna det. Jag vet inte exakt vad som hände och ny information kommer fortfarande. Men poängen är att ju värre det var, desto tyngre argument blir det mot kriget. Det här är sånt som händer i krig och därför borde större ansträngningar göras för att förhindra krig, eftersom det är bästa sättet att förhindra massakrer. Det är inte att efteråt inrätta nån domstol och sen säga att nu dömer vi dom här killarna för det kommer att avskräcka de andra. Det är inte på det sättet man hejdar krig”
Diana Johnstone påminner om att medierna ständigt uppmärksammar vissa ohyggligheter men nästan tystar ner andra, till exempel händelserna i Gulfkrigets slutskede 1991:
”Seymor Hersh, en väldigt aktad amerikansk journalist, skrev häromåret i New Yorker en mycket detaljerad redogörelse för hur USA:s militärer helt enkelt massakrerade tusentals irakier – otaliga, för ingen brydde sig om att räkna dem…….
…Somligt blir en del av det allmänna medvetandet eftersom det upprepas gång på gång, medan andra övergrepp, som är precis lika hemska, har nästan ingen hört talas om. Eller de är bara nämnda någon enda gång och sen bortglömda.”
Hon gör också andra historiska jämförelser, till exempel Nürnbergrättegången efter andra världskriget, då tyskar hängdes för ”brott mot freden”, alltså anfallskrig
”Folk i Europa i dag är väldigt mycket emot USA:s olagliga och ensidiga anfall på Irak. Jag tycker de har rätt, men de borde inse att föregångaren till det var kriget mot Jugoslavien om Kosovo, för det var ett krig som Nato startade….
…..Det är där krigsförbrytarna finns, de som avsiktligt startade kriget. Kom ihåg att i Nürnberg var det värsta brottet aggression, alltså att starta ett krig. Det var huvudförbrytelsen och den begicks sedan av president Clinton och Blair och resten av Nato, som i ett unilateralt krig bombade ett land som var helt oförmöget att försvara sig.”
Så säger alltså den de senaste månaderna så kontroversiella amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken Fools’ Crusade
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 962) 2004-02-08
Citaten var hämtade ur ”Vår grundade mening” i Sveriges Radios P1 och de svenska översättningarna lästes av Monica Schelin.
söndag, januari 25
”ANTISEMITISM” ETT ALLTMER MISSBRUKAT ORD
”ANTISEMITISM” ETT ALLTMER MISSBRUKAT ORD
Jag firade min 50-årsdag i Israel. Några år senare njöt jag av en vecka i Tel-Aviv. Det var när den första intifadan var i full gång och vid hemkomsten skrev jag en Pax-krönika, som kritiserades för att vara alltför Israel-vänlig. (Fast jag står fortfarande för den och den finns att läsa i min bok ”Förbannad pacifist”, s. 65 ff). Israel var de förföljdas fristad där socialistiska utopier förverkligades genom den numera utdöende kibbutzrörelsen och där hårt arbetande människor fick öknen att blomma. Israel framstod som den enda demokratin i Mellanöstern.
Som idrottsintresserad blev jag blev väldigt upprörd över att terrorister mördade ett antal israeliska OS-deltagare i München 1972. Lika äcklad är jag över de självmordsbombare som massmördar israeliska civila, låt vara att de visar ett fanatiskt mod genom att också spränga sig själva i luften. Lika lite beundrar jag israeliska militärer som dödar ännu flera palestinier.
Alltså förstår jag inte hur en trebarnsmor kan mörda sig själv och ytterligare ett tjugotal människor. Hennes bild finns på ett konstverk i Stockholm. Det fick stor uppmärksamhet över hela världen, sedan den israeliska ambassadören vandaliserade det.
Bilden på mörderskan flyter på rött vatten, symboliserande blod. Men där finns en text, som fått märkligt liten uppmärksamhet i mediernas rapportering. Där skriver konstnären att det är de oskyldigas blod.
Någon dag senare visade TV en efterapning som placerats utanför den svenska ambassaden i Israel. Där fanns rött vatten under en svensk flagga. Men dess gula kors var förvandlat till ett hakkors.
Hoppsan, Sverige utmålas alltså som nazistiskt. Det är samma Sverige som ideligen anordnar ”Förintelsekonferenser”, där man undviker kolonialismens förintelser och andra västliga folkmord och där Mellanöstern är ett förbjudet tema. Men hur var det egentligen med den israeliska terrorliga som mördade FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948? Hade inte den kontaktat nazisterna under andra världskriget och erbjudit hjälp mot den gemensamma fienden England. Det påstår i alla fall den amerikanske toppolitikern Richard Holbrookes fru Kati Marton i sin bok ”Döden i Jerusalem”. Ligans förgrundsfigur Yitsak Shamir blev ändå på 1980-talet Israels ledande politiker. Israel är alltså i vissa avseenden ett mycket tolerant land. I ”nazistiska” Sverige skulle en kille med sådana meriter inte ens ha fått bli suppleant i en liten kommunal taxeringsnämnd.
Den nuvarande israeliska premiärministern Sharon stödde helt sin ambassadör och lovordade hans handlande. I sin kommentar lyckades Sharon att två gånger fördöma ”den ökande antisemitismen i Europa”. Nu är det dock så, att det ”antisemitiska” konstverket inte är utfört av någon sketen goj, typ Svensson, Müller, Ivanov, Rami eller Smith, utan av Gror Feiler. Denne råkar vara jude och israelisk invandrare i Sverige. Han vägrade att som elitsoldat tjänstgöra på Västbanken och i Gaza. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var under Sharons tid som ÖB. Men är ex-israelen Gror Feiler därför antisemit?
Det uttrycket har nu förlorat en stor del av sin ursprungliga och otäcka betydelse. En gång betecknade det sådana som var antijudiska. I dag är ”antisemitism” alltför ofta något som Israelvänliga grupper och deras många uppbackare använder mot dem, som de av olika anledningar tycker illa om. Begreppet har ännu en sådan laddning, att det sällan behöver motiveras. Och liksom häxeriangivelser under 1600-talet klibbar beskyllningen vid de utpekade, som därför har svårt att rentvå sig.
Jag är långsint nog att minnas en artikel i Expressen (1997-12-13). På reporterns fråga om att många av de judiska offren för nazisterna hade förvandlats till tvålar tog jag risken att följa mitt samvete. Alltså påstod jag, liksom numera alla historiker av facket, att detta var en seglivad propagandamyt. Därför var en av flera lögner i artikeln, att jag var historieförfalskare, en annan att jag var Tyresö Ulands- och Fredsförenings (Tuff) ordförande. Men jag var inte ens med i den månghövdade Tuff-styrelsen. Ändå kunde Expressens ledarsida på basis av sin egen lögn beteckna Tuff som en antisemit-förening. Om antisemitism är typiskt för Tuff, är det bara att hoppas att väldigt många blir ”antisemiter” -- i Expressens orwellskt förvrängda användning av ordet.
Som uppgiftslämnare uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska kommittén mot antisemitism. Jag skrev därför till kommittén och bad dem ge exempel på något enda inslag av antisemitism i mina böcker, mina hundratals artiklar och krönikor eller i mina tusentals radioprogram. Jag har ännu på sex år inte fått svar. Det kan finnas tre alternativa anledningar till det: Okunnighet om verkliga historieförfalskningar, iver att få så många som möjligt att framstå som ”antisemiter” eller arrogans i vetskapen om att både stat och medier stöder kommittén.
Ja, och så minns jag, när en av mina hundratals krönikor i fredstidningen Pax (nr 3/96) fick internationell uppmärksamhet. Den hette ”Det var jävla synd om ryssarna” och slutade med att jag påpekade att också ryssar, polacker och tyskar drabbades fruktansvärt hårt under andra världskriget. 20-30 miljoner av dem förintades.
Detta ledde till att jag hamnade på den amerikanskt redigerade ”World Antisemitism Report”, ja rentav i avdelningen Denying the Holocaust. Att påminna om att många tiotals miljoner av andra folk också grymt dödades blir alltså här till ett förnekande av judarnas lidande. Och övertygelsen om alla människors lika värde –också under andra världskriget-- blir till ”antisemitism”. Normalt kallas sådan extrem etnocentrism och självupptagenhet för rasism. Men också det är numera ett missbrukat invektiv. Den enda gång jag på Svenska Freds’ årskongresser reserverat mig mot ett beslut var i början 1980-talet, när en resolution utpekade den judiska staten Israel som rasistisk.
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 960) 2004-01-25
PS 1: Efter att ha skrivit det här ser jag i DN (23/1), att Göran Rosenberg uttrycker sig mera oförblommerat i
samma ämne.
Jag firade min 50-årsdag i Israel. Några år senare njöt jag av en vecka i Tel-Aviv. Det var när den första intifadan var i full gång och vid hemkomsten skrev jag en Pax-krönika, som kritiserades för att vara alltför Israel-vänlig. (Fast jag står fortfarande för den och den finns att läsa i min bok ”Förbannad pacifist”, s. 65 ff). Israel var de förföljdas fristad där socialistiska utopier förverkligades genom den numera utdöende kibbutzrörelsen och där hårt arbetande människor fick öknen att blomma. Israel framstod som den enda demokratin i Mellanöstern.
Som idrottsintresserad blev jag blev väldigt upprörd över att terrorister mördade ett antal israeliska OS-deltagare i München 1972. Lika äcklad är jag över de självmordsbombare som massmördar israeliska civila, låt vara att de visar ett fanatiskt mod genom att också spränga sig själva i luften. Lika lite beundrar jag israeliska militärer som dödar ännu flera palestinier.
Alltså förstår jag inte hur en trebarnsmor kan mörda sig själv och ytterligare ett tjugotal människor. Hennes bild finns på ett konstverk i Stockholm. Det fick stor uppmärksamhet över hela världen, sedan den israeliska ambassadören vandaliserade det.
Bilden på mörderskan flyter på rött vatten, symboliserande blod. Men där finns en text, som fått märkligt liten uppmärksamhet i mediernas rapportering. Där skriver konstnären att det är de oskyldigas blod.
Någon dag senare visade TV en efterapning som placerats utanför den svenska ambassaden i Israel. Där fanns rött vatten under en svensk flagga. Men dess gula kors var förvandlat till ett hakkors.
Hoppsan, Sverige utmålas alltså som nazistiskt. Det är samma Sverige som ideligen anordnar ”Förintelsekonferenser”, där man undviker kolonialismens förintelser och andra västliga folkmord och där Mellanöstern är ett förbjudet tema. Men hur var det egentligen med den israeliska terrorliga som mördade FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948? Hade inte den kontaktat nazisterna under andra världskriget och erbjudit hjälp mot den gemensamma fienden England. Det påstår i alla fall den amerikanske toppolitikern Richard Holbrookes fru Kati Marton i sin bok ”Döden i Jerusalem”. Ligans förgrundsfigur Yitsak Shamir blev ändå på 1980-talet Israels ledande politiker. Israel är alltså i vissa avseenden ett mycket tolerant land. I ”nazistiska” Sverige skulle en kille med sådana meriter inte ens ha fått bli suppleant i en liten kommunal taxeringsnämnd.
Den nuvarande israeliska premiärministern Sharon stödde helt sin ambassadör och lovordade hans handlande. I sin kommentar lyckades Sharon att två gånger fördöma ”den ökande antisemitismen i Europa”. Nu är det dock så, att det ”antisemitiska” konstverket inte är utfört av någon sketen goj, typ Svensson, Müller, Ivanov, Rami eller Smith, utan av Gror Feiler. Denne råkar vara jude och israelisk invandrare i Sverige. Han vägrade att som elitsoldat tjänstgöra på Västbanken och i Gaza. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var under Sharons tid som ÖB. Men är ex-israelen Gror Feiler därför antisemit?
Det uttrycket har nu förlorat en stor del av sin ursprungliga och otäcka betydelse. En gång betecknade det sådana som var antijudiska. I dag är ”antisemitism” alltför ofta något som Israelvänliga grupper och deras många uppbackare använder mot dem, som de av olika anledningar tycker illa om. Begreppet har ännu en sådan laddning, att det sällan behöver motiveras. Och liksom häxeriangivelser under 1600-talet klibbar beskyllningen vid de utpekade, som därför har svårt att rentvå sig.
Jag är långsint nog att minnas en artikel i Expressen (1997-12-13). På reporterns fråga om att många av de judiska offren för nazisterna hade förvandlats till tvålar tog jag risken att följa mitt samvete. Alltså påstod jag, liksom numera alla historiker av facket, att detta var en seglivad propagandamyt. Därför var en av flera lögner i artikeln, att jag var historieförfalskare, en annan att jag var Tyresö Ulands- och Fredsförenings (Tuff) ordförande. Men jag var inte ens med i den månghövdade Tuff-styrelsen. Ändå kunde Expressens ledarsida på basis av sin egen lögn beteckna Tuff som en antisemit-förening. Om antisemitism är typiskt för Tuff, är det bara att hoppas att väldigt många blir ”antisemiter” -- i Expressens orwellskt förvrängda användning av ordet.
Som uppgiftslämnare uppgav tidningen Judiska församlingen och Svenska kommittén mot antisemitism. Jag skrev därför till kommittén och bad dem ge exempel på något enda inslag av antisemitism i mina böcker, mina hundratals artiklar och krönikor eller i mina tusentals radioprogram. Jag har ännu på sex år inte fått svar. Det kan finnas tre alternativa anledningar till det: Okunnighet om verkliga historieförfalskningar, iver att få så många som möjligt att framstå som ”antisemiter” eller arrogans i vetskapen om att både stat och medier stöder kommittén.
Ja, och så minns jag, när en av mina hundratals krönikor i fredstidningen Pax (nr 3/96) fick internationell uppmärksamhet. Den hette ”Det var jävla synd om ryssarna” och slutade med att jag påpekade att också ryssar, polacker och tyskar drabbades fruktansvärt hårt under andra världskriget. 20-30 miljoner av dem förintades.
Detta ledde till att jag hamnade på den amerikanskt redigerade ”World Antisemitism Report”, ja rentav i avdelningen Denying the Holocaust. Att påminna om att många tiotals miljoner av andra folk också grymt dödades blir alltså här till ett förnekande av judarnas lidande. Och övertygelsen om alla människors lika värde –också under andra världskriget-- blir till ”antisemitism”. Normalt kallas sådan extrem etnocentrism och självupptagenhet för rasism. Men också det är numera ett missbrukat invektiv. Den enda gång jag på Svenska Freds’ årskongresser reserverat mig mot ett beslut var i början 1980-talet, när en resolution utpekade den judiska staten Israel som rasistisk.
ÅKE SANDIN, Radio Tuff (nr 960) 2004-01-25
PS 1: Efter att ha skrivit det här ser jag i DN (23/1), att Göran Rosenberg uttrycker sig mera oförblommerat i
samma ämne.
söndag, januari 18
GODA MÄNNISKOR I EN OND TID
GODA MÄNNISKOR I EN OND TID (från Radio Tuff 2004-01-18)
Ordfront Magasin har varit i blåsväder på sistone. Opinionsbildare i den trygga mittfåran har kastat sig över den. Det är inte konstigt. Det märkliga är att tidskriften undgått sådan kritik så länge, för den har tidigare i åtskilliga artiklar modigt framfört politiskt inkorrekta fakta och åsikter.
Ordfront behövs alltså även om man inte alltid tycker om alla artiklar. I senaste numret gör tidskriften självkritik för vad som skrevs förra året om krigen på Balkan. Jag har alltså hört fnysningar om att det är fråga om inrättning i ledet, ett försök att komma in från kylan, ja att det är ett Canossanummer eller en riktig pudel.
Okej, delvis är väl detta riktigt. Å andra sidan är det knappast förräderi att nyansera tidigare ståndpunkter. Och även det här numret innehåller läsvärda inlägg. Katarina Mazetti får försvara sig igen mot de ständiga anklagelserna för rasism, ett invektiv som börjar bli sa frekvent att det snart är helt urvattnat. Men jag fäste mig framförallt vid två andra artiklar.
Den ena är skriven av Niklas Nåsander. Han menar att den viktigaste lärdomen av Ordfrontdebatten blev ”att det liberala arvet om yttrande- och tryckfrihet hänger på en skör tråd”. Han talar nostalgiskt om arvet efter Olof Lagercrantz, under vars tid som chefredaktör Dagens Nyheter präglades av en ny öppenhet. Men nu är det likriktningen som gäller och därför har DN förlorat sin status som central debattarena, är hans slutsats.
Den andra har rubriken ”Läkande berättelser” och är skriven av Ami Lönnroth. Hon vill visa att också i onda tider finns det kloka människor. Ja, att samla berättelser om dem kan vara läkemedel för dem som drabbats av krig och konflikter. Den som gjort detta är läkaren Svetlana Broz, faktiskt barnbarn till Josip Broz alias marskalk Tito.
Lönnroth ger två exempel. Det ena påminner om vad som i första världskriget hände på västfronten, när båda sidornas soldater vid jultid klev upp ur skyttegravarna, bytte presenter och tillsammans sjöng psalmer. Utanför det belägrade Sarajevo skrek en dag en serbisk soldat till sina motståndare:
”Hörni, ska vi spela fotboll på ängen mellan våra skyttegravar? Vi vill inte skjuta er. Detta är ett meningslöst krig och vi har beslutat oss för att vägra delta”
Och så här berättar en bosnisk soldat:
”Vi spelade fotboll med dem varje dag. Hade någon sett oss då, hade han nog trott att vi inte var riktigt kloka, Men när jag nu ser tillbaka på den tiden verkar vi ha varit klokare än de flesta”
I det andra exemplet är det en kroat som vägrar att peka ut muslimska grannar och säger till kroatiska soldater:
”Ni borde skämmas. De här människorna är oskyldiga. Släpp dem och låt dem återvända till sina hem”
Muslimerna överlevde men den modige kroaten mördades”
---------------------------------------------
Radio Tuff 2004-01-18
Svetlana Broz’ bok om de goda människorna i en ond tid har kommit ut i USA och har just titeln ”Good People in an Evil Time. Complicity and Resistance in the Bosnian War (Other Press,U.S. 2003)
Ordfront Magasin har varit i blåsväder på sistone. Opinionsbildare i den trygga mittfåran har kastat sig över den. Det är inte konstigt. Det märkliga är att tidskriften undgått sådan kritik så länge, för den har tidigare i åtskilliga artiklar modigt framfört politiskt inkorrekta fakta och åsikter.
Ordfront behövs alltså även om man inte alltid tycker om alla artiklar. I senaste numret gör tidskriften självkritik för vad som skrevs förra året om krigen på Balkan. Jag har alltså hört fnysningar om att det är fråga om inrättning i ledet, ett försök att komma in från kylan, ja att det är ett Canossanummer eller en riktig pudel.
Okej, delvis är väl detta riktigt. Å andra sidan är det knappast förräderi att nyansera tidigare ståndpunkter. Och även det här numret innehåller läsvärda inlägg. Katarina Mazetti får försvara sig igen mot de ständiga anklagelserna för rasism, ett invektiv som börjar bli sa frekvent att det snart är helt urvattnat. Men jag fäste mig framförallt vid två andra artiklar.
Den ena är skriven av Niklas Nåsander. Han menar att den viktigaste lärdomen av Ordfrontdebatten blev ”att det liberala arvet om yttrande- och tryckfrihet hänger på en skör tråd”. Han talar nostalgiskt om arvet efter Olof Lagercrantz, under vars tid som chefredaktör Dagens Nyheter präglades av en ny öppenhet. Men nu är det likriktningen som gäller och därför har DN förlorat sin status som central debattarena, är hans slutsats.
Den andra har rubriken ”Läkande berättelser” och är skriven av Ami Lönnroth. Hon vill visa att också i onda tider finns det kloka människor. Ja, att samla berättelser om dem kan vara läkemedel för dem som drabbats av krig och konflikter. Den som gjort detta är läkaren Svetlana Broz, faktiskt barnbarn till Josip Broz alias marskalk Tito.
Lönnroth ger två exempel. Det ena påminner om vad som i första världskriget hände på västfronten, när båda sidornas soldater vid jultid klev upp ur skyttegravarna, bytte presenter och tillsammans sjöng psalmer. Utanför det belägrade Sarajevo skrek en dag en serbisk soldat till sina motståndare:
”Hörni, ska vi spela fotboll på ängen mellan våra skyttegravar? Vi vill inte skjuta er. Detta är ett meningslöst krig och vi har beslutat oss för att vägra delta”
Och så här berättar en bosnisk soldat:
”Vi spelade fotboll med dem varje dag. Hade någon sett oss då, hade han nog trott att vi inte var riktigt kloka, Men när jag nu ser tillbaka på den tiden verkar vi ha varit klokare än de flesta”
I det andra exemplet är det en kroat som vägrar att peka ut muslimska grannar och säger till kroatiska soldater:
”Ni borde skämmas. De här människorna är oskyldiga. Släpp dem och låt dem återvända till sina hem”
Muslimerna överlevde men den modige kroaten mördades”
---------------------------------------------
Radio Tuff 2004-01-18
Svetlana Broz’ bok om de goda människorna i en ond tid har kommit ut i USA och har just titeln ”Good People in an Evil Time. Complicity and Resistance in the Bosnian War (Other Press,U.S. 2003)
BALKAN OCH BEHOVET AV REVISIONISM
I min krönika här i Radio Tuff för fem veckor sen lät det så här:
”Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ’förnekande’ av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisionistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.”
Detta sas med anledning av angreppen på Ordfront Magasin, som hade begått synden att intervjua Diana Johnstone. Det var prestigetunga DN-Kultur, som anförde attacken och då hängde andra trendnissar ivrigt på. Johnstone har skrivit boken ”Fools’ Crusade” [Dårarnas korståg], som kritiskt granskar den västliga bilden av de krigiska tragedierna på Balkan. Hon ifrågasätter exempelvis Nato-anfallet på Jugoslavien 1999.
EN KROATISK REVISIONIST
I början av 1990-talet intervjuade jag en serbisk-ortodox präst. Han såg lika mild och from ut som Jesus brukar se ut på kyrkomålningarna. Men han var en oförsonlig nationalist, som påstod att katolikerna (läs: kroaterna) hade skulden till allt elände på Balkan. Han uppgav att ”Ustasjafascisterna” hade dödat uppåt en miljon serber i lägret Jasenovac under andra världskriget. Från kroatiskt håll fick jag vid samma tid veta, att i ”Bleiburgmassakern” vid krigsslutet hade 250 000 kroater, slovener och icke-kommunistiska serber mördats.
Ett par gånger besökte jag forna Jugoslavien. Där träffade jag i Kroatien bland andra professor Franjo Starcevic. Han hade tillhört partisanerna under kriget och nu jobbade han framgångsrikt för att serbiska byar i Kroatien skulle lämnas i fred. Han var statistiker, så jag frågade honom om Jasenovac och Bleiburg:
”Det var så där en 35-40 000 som dog i Jasenovac”, sa han.
Det här en kroatisk nationalist, tänkte jag, så jag frågade om Bleiburg:
”Ja, så där en 20 000 dödades när britterna skickade tillbaka flyktingarna in i Jugoslavien”
Då förstod jag att jag träffat en revisionist, vars omdöme var opåverkat av propaganda
RADIO TUFF SERBVÄNLIGT?
Då, för ett decennium sen samarbetade Tuff med demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. Vi hjälpte den och den hjälpte bland annat flyktingar från Bosnien. En av dessa, den unga muslimen Merima Hadzialagic, inbjöds av Tuff till Tyresö, där hon bland annat framträdde i Trollbäckens kyrka tillsammans med bland andra Ingvar Carlsson.
Det kan verka som att Radio Tuff under de senaste åren haft en serbvänlig tendens. Men jag är helt medveten om att i krig begås grymheter och förbrytelser av alla sidor, också av serbiska enheter eller enskilda serber. Och jag har inget till övers för de militanta nationalister som haft valframgångar i Serbien på sistone.
Men nu är det så, att Serbien till sist blev den stora förloraren och som vanligt var det västmakterna som stod för slutsegern. Och då finns det skäl att resultatvärdera krigen. Man finner då att de flesta som blev etniskt rensade för gott var just serber, inte bara från kroatiska Krajina utan också från Kosovo. Ändå skedde Nato-anfallet, kallat ”humanitär intervention”, just för att förhindra etnisk rensning, fast av albaner.
En oberoende kanal som Radio Tuff ska inte jamsa med i den stora segrarkören utan vara en liten slav på trimfvagnen. Ja, vi är inte ens rädda för att bli kallade revisionister, numera ett märkligt skambelagt ord.
REVISIONISM ”VETENSKAPENS LIVSLUFT”
Rädd är inte heller historikern Anders Björnsson. I onsdags (2004-01-14) sjöng han revisonismens lov i OBS-Kulturkvarten på radions P 1. Han påpekade att det är vetenskapens livsluft att man kritiserar och reviderar oupphörligen. Det är en bjudande plikt att motsäga, att dissekera att vara dissident när det behövs, påstår han. Ja, för honom är en revisionistisk hållning ”den enda mänskliga, det metodiska misstroendet det enda uthålliga programmet”
Man ska tillåtas att utsätta varje historisk händelse för alldeles normal källkritik utan att man hela tiden ska behöva riskera ANKLAGELSEN för revisionism, menar Björnsson:
”Det som också börjar bli nödvändigt igen –och igen—är att granska och revidera den mediala påståendemaktens tendens att dogmatisera. Det är faktiskt inte naturligt att brännmärka människor för revisionism stup i ett, när det tvärtom är ett sånt beteende som borde uppmuntras”
REVISIONISM MÅSTE OCKSÅ REVIDERAS
Det här betyder förstås inte att alla omvärderingar är riktiga eller att inte också de kan bli föremål för revisionism.
I Tyresö debattforum har på sistone dykt upp konstiga tolkningar av historien. Först är det NN (namnet borttaget på vederbörandes begäran) som öser invektiv över ett par kvinnliga socialdemokrater här på orten. Hon slutar med att på något vänster skuldbelägga dem för massdöden i Stalins Ukraina på 1930-talet. Inte ens Joe McCarthy lyckades med en så extrem guilt by association. Sen hakar Kjell Fridlund på genom att hävda att nazismen minsann var en utlöpare av socialdemokratin.
Här räcker det med att påminna om att de första som hamnade i Himmlers koncentrationsläger var just socialdemokrater och kommunister. Och att förebrå dagens socialister för vad som hände på 1930-talet är lika fånigt som att stämpla dagens borgerliga svenska politiker för massdöden i imperialismens och kolonialismens spår.
ÅKE SANDIN Radio Tuff (nr 959) 2004-01-18
”Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ’förnekande’ av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisionistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.”
Detta sas med anledning av angreppen på Ordfront Magasin, som hade begått synden att intervjua Diana Johnstone. Det var prestigetunga DN-Kultur, som anförde attacken och då hängde andra trendnissar ivrigt på. Johnstone har skrivit boken ”Fools’ Crusade” [Dårarnas korståg], som kritiskt granskar den västliga bilden av de krigiska tragedierna på Balkan. Hon ifrågasätter exempelvis Nato-anfallet på Jugoslavien 1999.
EN KROATISK REVISIONIST
I början av 1990-talet intervjuade jag en serbisk-ortodox präst. Han såg lika mild och from ut som Jesus brukar se ut på kyrkomålningarna. Men han var en oförsonlig nationalist, som påstod att katolikerna (läs: kroaterna) hade skulden till allt elände på Balkan. Han uppgav att ”Ustasjafascisterna” hade dödat uppåt en miljon serber i lägret Jasenovac under andra världskriget. Från kroatiskt håll fick jag vid samma tid veta, att i ”Bleiburgmassakern” vid krigsslutet hade 250 000 kroater, slovener och icke-kommunistiska serber mördats.
Ett par gånger besökte jag forna Jugoslavien. Där träffade jag i Kroatien bland andra professor Franjo Starcevic. Han hade tillhört partisanerna under kriget och nu jobbade han framgångsrikt för att serbiska byar i Kroatien skulle lämnas i fred. Han var statistiker, så jag frågade honom om Jasenovac och Bleiburg:
”Det var så där en 35-40 000 som dog i Jasenovac”, sa han.
Det här en kroatisk nationalist, tänkte jag, så jag frågade om Bleiburg:
”Ja, så där en 20 000 dödades när britterna skickade tillbaka flyktingarna in i Jugoslavien”
Då förstod jag att jag träffat en revisionist, vars omdöme var opåverkat av propaganda
RADIO TUFF SERBVÄNLIGT?
Då, för ett decennium sen samarbetade Tuff med demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka. Vi hjälpte den och den hjälpte bland annat flyktingar från Bosnien. En av dessa, den unga muslimen Merima Hadzialagic, inbjöds av Tuff till Tyresö, där hon bland annat framträdde i Trollbäckens kyrka tillsammans med bland andra Ingvar Carlsson.
Det kan verka som att Radio Tuff under de senaste åren haft en serbvänlig tendens. Men jag är helt medveten om att i krig begås grymheter och förbrytelser av alla sidor, också av serbiska enheter eller enskilda serber. Och jag har inget till övers för de militanta nationalister som haft valframgångar i Serbien på sistone.
Men nu är det så, att Serbien till sist blev den stora förloraren och som vanligt var det västmakterna som stod för slutsegern. Och då finns det skäl att resultatvärdera krigen. Man finner då att de flesta som blev etniskt rensade för gott var just serber, inte bara från kroatiska Krajina utan också från Kosovo. Ändå skedde Nato-anfallet, kallat ”humanitär intervention”, just för att förhindra etnisk rensning, fast av albaner.
En oberoende kanal som Radio Tuff ska inte jamsa med i den stora segrarkören utan vara en liten slav på trimfvagnen. Ja, vi är inte ens rädda för att bli kallade revisionister, numera ett märkligt skambelagt ord.
REVISIONISM ”VETENSKAPENS LIVSLUFT”
Rädd är inte heller historikern Anders Björnsson. I onsdags (2004-01-14) sjöng han revisonismens lov i OBS-Kulturkvarten på radions P 1. Han påpekade att det är vetenskapens livsluft att man kritiserar och reviderar oupphörligen. Det är en bjudande plikt att motsäga, att dissekera att vara dissident när det behövs, påstår han. Ja, för honom är en revisionistisk hållning ”den enda mänskliga, det metodiska misstroendet det enda uthålliga programmet”
Man ska tillåtas att utsätta varje historisk händelse för alldeles normal källkritik utan att man hela tiden ska behöva riskera ANKLAGELSEN för revisionism, menar Björnsson:
”Det som också börjar bli nödvändigt igen –och igen—är att granska och revidera den mediala påståendemaktens tendens att dogmatisera. Det är faktiskt inte naturligt att brännmärka människor för revisionism stup i ett, när det tvärtom är ett sånt beteende som borde uppmuntras”
REVISIONISM MÅSTE OCKSÅ REVIDERAS
Det här betyder förstås inte att alla omvärderingar är riktiga eller att inte också de kan bli föremål för revisionism.
I Tyresö debattforum har på sistone dykt upp konstiga tolkningar av historien. Först är det NN (namnet borttaget på vederbörandes begäran) som öser invektiv över ett par kvinnliga socialdemokrater här på orten. Hon slutar med att på något vänster skuldbelägga dem för massdöden i Stalins Ukraina på 1930-talet. Inte ens Joe McCarthy lyckades med en så extrem guilt by association. Sen hakar Kjell Fridlund på genom att hävda att nazismen minsann var en utlöpare av socialdemokratin.
Här räcker det med att påminna om att de första som hamnade i Himmlers koncentrationsläger var just socialdemokrater och kommunister. Och att förebrå dagens socialister för vad som hände på 1930-talet är lika fånigt som att stämpla dagens borgerliga svenska politiker för massdöden i imperialismens och kolonialismens spår.
ÅKE SANDIN Radio Tuff (nr 959) 2004-01-18
söndag, december 28
Radio Tuff 2003 (nr 905-956)
Radio Tuff 2003 (nr 905-956)
Så här den sista sändningen under 2003 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar, kan det vara på sin plats att kort sammanfatta året.
Först och främst har vi lyckats sända varenda vecka utan undantag också under 2003 och därmed upprätthållit den tuffa traditionen från 1985, när vi började med Radio Tuff. Att vi kunnat göra det beror bland annat på att vi haft många som orkat jobba frivilligt med radion. En grundförutsättning är att ha bra och pålitiliga tekniker. Den betydelse som familjen Arróspide (Edmundo, Diana, Delby) har och har haft som tekniker i över tio år för Radio Tuff och hela Tyresöradion går inte att överskatta.
Som programledare har Hampus Eckerman och Marianne Stieger hoppat in, när jag varit utomlands. Och Monica Schelin har ofta varit assisterande programledare.
Radio Tuff börjar alltid mycket positivt med utdelandet av ”veckans rosor”. Pepp för Tuff-arrangemang och andra fredsaktiviteter brukar då ingå. Födelsedagsrosor delas ut i slutet av programmet.
Sammanfattningar av Radio Tuff förekommer på http://come.to/tuff , bra skött och snabbt uppdaterad av Bengt Citron. Vid en snabbtitt hittar man praktiskt taget varje vecka Hampus Eckermans namn. Han har varit alert mediabevakare under många år. Under 2003 har vi också kunnat höra hans direktrapporter från Libanon, Syrien och New York.
Från San Francisco har Bengt Svensson skickat krönikor. Annika Nicolaou har telefonrapporterat från Cypern. Bhikhu Vyas har rapporterat från Indien om Tuff-projekten. Daniel Slunge har skickat rapporter från Bolivia. Åke Sandin har telefonrapporterat från Cypern och Indien. Lina Vuskovic har skickat meddelanden från Belgrad.
I olika ämnen har Radio Tuff haft förmånen att ha mer eller mindre regelbundna medarbetare, bland andra:
Ryssland, Finland: Seppo Isotalo
Tyskland Marianne och Robert Stieger
Balkan Karin Wegestål
Cypern Annika Nicolaou
Vitryssland Neven Milivojevic
USA Bengt Svensson och (under hösten) Hampus Eckerman
Indien Bhikhu Vyas, Ingrid Eckerman
Irak Anita Lilburn, Widad Zaki, Khaled Bayomi
Libanon och Syrien Hampus Eckerman
Mongoliet Ulf Smedberg
Bolivia Gunilla Tovö
Chile Manuel Fuentes
Kenya Lars Sandin
Om lokalt fredsarbete har många Tuff-aktivister medverkat, främst Sylvia Ljungdahl och
Monica Schelin. Om Svenska Freds har Frida Blom, Jens Petersson och Sofia Wennerstrand berättat
Jodå, visst har det varit en del politiska kändisar med i Radio Tuff under 2003: Ingvar Carlsson (s), Bengt Westerberg (fp), Lars Werner (v), Sten Andersson (s), Gustav Fridolin (mp), Lars Ångström (mp) och Nyamko Sabuni (fp) Många lokalpolitiker har också intervjuats, till exempel kommunalrådet Mats Fält (m) och Ann Sandin-Lindgren (s)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 956) 2003-12-28
Så här den sista sändningen under 2003 av Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar, kan det vara på sin plats att kort sammanfatta året.
Först och främst har vi lyckats sända varenda vecka utan undantag också under 2003 och därmed upprätthållit den tuffa traditionen från 1985, när vi började med Radio Tuff. Att vi kunnat göra det beror bland annat på att vi haft många som orkat jobba frivilligt med radion. En grundförutsättning är att ha bra och pålitiliga tekniker. Den betydelse som familjen Arróspide (Edmundo, Diana, Delby) har och har haft som tekniker i över tio år för Radio Tuff och hela Tyresöradion går inte att överskatta.
Som programledare har Hampus Eckerman och Marianne Stieger hoppat in, när jag varit utomlands. Och Monica Schelin har ofta varit assisterande programledare.
Radio Tuff börjar alltid mycket positivt med utdelandet av ”veckans rosor”. Pepp för Tuff-arrangemang och andra fredsaktiviteter brukar då ingå. Födelsedagsrosor delas ut i slutet av programmet.
Sammanfattningar av Radio Tuff förekommer på http://come.to/tuff , bra skött och snabbt uppdaterad av Bengt Citron. Vid en snabbtitt hittar man praktiskt taget varje vecka Hampus Eckermans namn. Han har varit alert mediabevakare under många år. Under 2003 har vi också kunnat höra hans direktrapporter från Libanon, Syrien och New York.
Från San Francisco har Bengt Svensson skickat krönikor. Annika Nicolaou har telefonrapporterat från Cypern. Bhikhu Vyas har rapporterat från Indien om Tuff-projekten. Daniel Slunge har skickat rapporter från Bolivia. Åke Sandin har telefonrapporterat från Cypern och Indien. Lina Vuskovic har skickat meddelanden från Belgrad.
I olika ämnen har Radio Tuff haft förmånen att ha mer eller mindre regelbundna medarbetare, bland andra:
Ryssland, Finland: Seppo Isotalo
Tyskland Marianne och Robert Stieger
Balkan Karin Wegestål
Cypern Annika Nicolaou
Vitryssland Neven Milivojevic
USA Bengt Svensson och (under hösten) Hampus Eckerman
Indien Bhikhu Vyas, Ingrid Eckerman
Irak Anita Lilburn, Widad Zaki, Khaled Bayomi
Libanon och Syrien Hampus Eckerman
Mongoliet Ulf Smedberg
Bolivia Gunilla Tovö
Chile Manuel Fuentes
Kenya Lars Sandin
Om lokalt fredsarbete har många Tuff-aktivister medverkat, främst Sylvia Ljungdahl och
Monica Schelin. Om Svenska Freds har Frida Blom, Jens Petersson och Sofia Wennerstrand berättat
Jodå, visst har det varit en del politiska kändisar med i Radio Tuff under 2003: Ingvar Carlsson (s), Bengt Westerberg (fp), Lars Werner (v), Sten Andersson (s), Gustav Fridolin (mp), Lars Ångström (mp) och Nyamko Sabuni (fp) Många lokalpolitiker har också intervjuats, till exempel kommunalrådet Mats Fält (m) och Ann Sandin-Lindgren (s)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 956) 2003-12-28
söndag, december 21
RELIGIONERNA OCH MÖRDANDET
RELIGIONERNA OCH MÖRDANDET
Upplysningsmannen Voltaire påpekade bland annat:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars mest besynnerliga egendomlighet består i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”
Detta sas på 1700-talet. På 1900-talet konstaterade professor Victor Svanberg:
”Första världskriget kom som en chock för utvecklingstron. Gud blev tyskarnas gud och fransmännens gud – och på både hållen var gud lika omänsklig som hans åkallare”
Jag har just varit två veckor bland alla Tuff-projekten i den indiska delstaten Gujarat. Det är icke-väldsmannan Gandhis hemstat. Ändå har den gång på gång drabbats av mordiska upplopp mellan muslimer och hinduer. 2002 började det med att muslimer i staden Godhra brände ihjäl 55 hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya, där hinduerna 1992 jämnade en gammal moské till marken. Sen följde en fasansfull tid med massmord och våldtäkter. Tusentals blev offer, de flesta muslimer.
Hinduerna är vegetarianer och vill inte döda djur, men i fråga om massmord på människor tycks hämningarna ibland vara mindre. Tidigare ansågs hinduismen vara en mycket tolerant religion, som välkomnade nya gudar bland sina många ursprungliga. I dag finns militanta hinduiska organisationer, som inte bara bygger tempel utan också hetsar mot muslimer. I Valod, centrum för de många Tuff-projekten, berättade muslimen Quddus Shaikh för Tyresöradion:
”Här i Valod har hinduer och muslimer alltid samarbetat bra, inte minst i de många av TUFF finansierade projekten. Men extrema hinduiska organisationer skickade i fjol bangles [armband] till några av sina trosfränder här. De ville håna dem för att vara frökenaktiga, alltså inte tillräckligt fientliga mot muslimerna.”
Det handlar förstås om en ond cirkel. Hindu-nationalisterna gynnas av muslimska illdåd, till exempel terrordådet mot parlamentet i Delhi eller en muslimsk bilbomb som dödade ett 50-tal människor i Bombay (Mumbai) för några månader sen. Tvisten med Pakistan om Kashmir med ständiga dödsoffer hetsar upp de militanta på båda sidor.
Att just Gujarat så ofta drabbas av religiösa konflikter beror delvis på att det gränsar till Pakistan. Det dystra arvet från frigörelsen från britterna 1947 och det följande massmördandet och de etniska rensningarna av miljoner människor åt båda hållen är ännu levande i Gujarat. Hit kom många överlevande hinduer från Pakistan. Delstaten styrs därför av det hindunationalistiska partiet BJP. Eller som en gammal gandhian som jag intervjuade cyniskt beskrev det:
”Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat”.
Han syftade på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en hindunationalist, som betraktade Gandhi som förrädare, eftersom Gandhi hade uppmanat hinduerna att sluta mörda muslimer.
Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampr, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen var de förstående och började varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –plus hur många miljarder mikroorganismer?-- är tydligen förenligt med deras religion.
Kanske bör jag i min förvirring besöka Bollmoradalens kyrka på julafton. Där officierar min favoritprälle Siv Källstigen, som förenar sin tro med pacifism och humanism. Då kan jag sitta där en stund och tänka på hennes avlidne man, Olle Källstigen, min gamle tolerante kristne vän. Och kanske också tacksamt minnas en annan vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. Han är hindu av högsta kast-- brahmin av prästkast—men trots det religiöst indifferent. Ändå är han en av de frommaste människor jag känner.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 955) 2003-12-21
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Upplysningsmannen Voltaire påpekade bland annat:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars mest besynnerliga egendomlighet består i att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”
Detta sas på 1700-talet. På 1900-talet konstaterade professor Victor Svanberg:
”Första världskriget kom som en chock för utvecklingstron. Gud blev tyskarnas gud och fransmännens gud – och på både hållen var gud lika omänsklig som hans åkallare”
Jag har just varit två veckor bland alla Tuff-projekten i den indiska delstaten Gujarat. Det är icke-väldsmannan Gandhis hemstat. Ändå har den gång på gång drabbats av mordiska upplopp mellan muslimer och hinduer. 2002 började det med att muslimer i staden Godhra brände ihjäl 55 hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya, där hinduerna 1992 jämnade en gammal moské till marken. Sen följde en fasansfull tid med massmord och våldtäkter. Tusentals blev offer, de flesta muslimer.
Hinduerna är vegetarianer och vill inte döda djur, men i fråga om massmord på människor tycks hämningarna ibland vara mindre. Tidigare ansågs hinduismen vara en mycket tolerant religion, som välkomnade nya gudar bland sina många ursprungliga. I dag finns militanta hinduiska organisationer, som inte bara bygger tempel utan också hetsar mot muslimer. I Valod, centrum för de många Tuff-projekten, berättade muslimen Quddus Shaikh för Tyresöradion:
”Här i Valod har hinduer och muslimer alltid samarbetat bra, inte minst i de många av TUFF finansierade projekten. Men extrema hinduiska organisationer skickade i fjol bangles [armband] till några av sina trosfränder här. De ville håna dem för att vara frökenaktiga, alltså inte tillräckligt fientliga mot muslimerna.”
Det handlar förstås om en ond cirkel. Hindu-nationalisterna gynnas av muslimska illdåd, till exempel terrordådet mot parlamentet i Delhi eller en muslimsk bilbomb som dödade ett 50-tal människor i Bombay (Mumbai) för några månader sen. Tvisten med Pakistan om Kashmir med ständiga dödsoffer hetsar upp de militanta på båda sidor.
Att just Gujarat så ofta drabbas av religiösa konflikter beror delvis på att det gränsar till Pakistan. Det dystra arvet från frigörelsen från britterna 1947 och det följande massmördandet och de etniska rensningarna av miljoner människor åt båda hållen är ännu levande i Gujarat. Hit kom många överlevande hinduer från Pakistan. Delstaten styrs därför av det hindunationalistiska partiet BJP. Eller som en gammal gandhian som jag intervjuade cyniskt beskrev det:
”Gandhis mördare styr i dag Gandhis hemstat”.
Han syftade på att Mahatma Gandhi 1948 mördades av en hindunationalist, som betraktade Gandhi som förrädare, eftersom Gandhi hade uppmanat hinduerna att sluta mörda muslimer.
Mer religiöst obegåvad än vanligt kände jag mig när jag i Bombay (Mumbai) intervjuade tre välbeställda gentlemän. Trots sin rikedom har de sociala ambitioner. De stöder ekonomiskt samma projekt i gudsförgätna Dharampr, som Tuff gör. Alla tre är jainister. I jämförelse med dem kan svenska veganer kasta sig i väggen, för jainisterna lär till och med filtrera vattnet för att inte råka döda några mikroorganismer. Men när jag frågade dem om de indiska kärnvapnen var de förstående och började varna för Pakistan. Att förbereda mord på miljontals människor –plus hur många miljarder mikroorganismer?-- är tydligen förenligt med deras religion.
Kanske bör jag i min förvirring besöka Bollmoradalens kyrka på julafton. Där officierar min favoritprälle Siv Källstigen, som förenar sin tro med pacifism och humanism. Då kan jag sitta där en stund och tänka på hennes avlidne man, Olle Källstigen, min gamle tolerante kristne vän. Och kanske också tacksamt minnas en annan vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas. Han är hindu av högsta kast-- brahmin av prästkast—men trots det religiöst indifferent. Ändå är han en av de frommaste människor jag känner.
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 955) 2003-12-21
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
söndag, december 14
VE VÅRA DISSIDENTER! (1): DN och ORDFRONT
I november brännmärktes Ordfront Magasin av Maciej Zaremba på DN:s kultursida, rikslikaren för det sanna, rätta och politiskt korrekta. Expressens Per Svensson med flera hakade på. Det var väntat, för Ordfront har länge syndat på den rättrogna nåden. Att ge stort utrymme år Noam Chomsky kanske går an. Men att tidningens krönikör Katarina Mazetti morskt vägrade att göra avbön efter häftiga anklagelser om antisemitism fyllde på måttat. Att intervjua Norman Finkelstein, son till judiska överlevande från världskriget, och dessutom ge ut hans bok The Holocaust Industry fyllde det till brädden. Det rågades av intervjun med Diana Johnstone, författare av boken ”Fools’ Crusade”.
Johnstone försöker att nyansera den västligt ensidiga bild av de grymma krig och konflikter på Balkan, som ledde fram till Natos anfall på Jugoslavien 1999. Det bör man inte göra, för som bekant var 72 dygns bombningar endast en ”humanitär intervention” och om miljonerna civila offer för angloamerikanska bomber det senaste seklet må vi icke berätta. Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ”förnekande” av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisonistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.
Alltså slår en DN-rubrik fast: ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Zaremba talar om ”brunvänstern” och Per Svensson om ”en rödbrun röra”. Vore det inte ännu klämmigare med ”kommunist-nazist-fascister”, så att folk verkligen förstår hur mångsidigt förtappade dissidenterna är?
EN FÖRNUFTETS RÖST I HELSINGBORG
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering:
”Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt. Och vem vill utsätta sig för det?”
Ändå vågar Sommelius -- kanske därför att han kan forna Jugoslavien bättre än de flesta. Fyra böcker skrev han på 90-talet i ämnet. Många var vi som begrep tragedierna mycket bättre tack vare honom. Den vemodiga tonen i ”Sista resan till Jugoslavien” var tilltalande. Här var det en humanist som uttryckte sin sorg över att Jugoslavien slets sönder i blod och det av kriget uppammade folkhatet.
I ”Mediernas krig i det forna Jugosölavien” avslöjade Sommelius hur medierna i Jugoslaviens oilka delar spelade en ödesdiger roll genom att uppamma hatet mellan de etniska och religiösa grupperna. Han gav exempel på hur samma otäcka bilder användes av både sidorna för att utmåla de andra som grymma.
BILDEN AV ”DEN MAGRE MANNEN”
Sommelius är alltså så kunnig, balanserad och självständig att han är värd att citera. I den aktuella debatten diskuterar han det foto som i elva år gång på gång visats av våra medier, nu senast i anslutning till Zarembas artikel i DN. Det visar en utmärglad man bakom taggtråd och sägs visa fasorna i det serbiska koncentrationslägret Trnopolje. Daily Mirror visade bilden med texten: ”Belsen 92. Horror of the new Holocaust”. Och TV-bolaget ITN, som ansåg sig ha gjort en journalistbragd genom fotot, skröt i en annons som innehöll fotot:
”Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. .
Sommelius påpekar att ett jugoslaviskt filmteam var på platsen samtidigt som ITN:
“På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den ”magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992 …….
…. ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av ”Belsen i Bosnien”….
….Bilden på den magre mannen bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev ’judarna’ i de bosniska krigens grymma värld.”
KRIGSPROPAGANDANS DEMONISERING
Sommelius menar att Zarembas anklagelse att Ordfront gjort sig till språkrör för Milosevic är orimlig. Han påpekar, att all krigspropaganda demoniserar fienden. Den behöver en ond man::
”I Zarembas värld ingrep USA och Nato ’på Balkan för att sätta stopp för folkmord’. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones Fools’ Crusade och intervjun i Ordfront försöker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svart-vita klichéer som Zaremba arbetar med”
Sommelius gör en slags resultatvärdering av Nato-anfallet på Jugoslavien:
”Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.”
Och krigen på Balkan var första steget i den nya världsordningen, menar Sommelius:
”Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammantagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 – i strid mot folkrätten – har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. Radio Tuff (nr 954) 2003-12-14
Johnstone försöker att nyansera den västligt ensidiga bild av de grymma krig och konflikter på Balkan, som ledde fram till Natos anfall på Jugoslavien 1999. Det bör man inte göra, för som bekant var 72 dygns bombningar endast en ”humanitär intervention” och om miljonerna civila offer för angloamerikanska bomber det senaste seklet må vi icke berätta. Det är bara västmakternas fiender som begår folkmord, har vi fått lära oss. Att ens ifrågasätta delar av den gängse bilden är kätteri, ja det är ”förnekande” av det onda. Då slår Marieberg och andra sanningsministerier till med våldsamma fördömanden. När jag läste historia en gång i världen hyllades revisonistiska historiker som en behövlig motvikt till ”hovhistoriker”. Men de få som i dag har modet att ompröva allmänt vedertagna sanningar får löpa gatlopp och beskylls för de ondaste avsikter av medias hovlakejer.
Alltså slår en DN-rubrik fast: ORDFRONT FÖRNEKAR FOLKMORD. Zaremba talar om ”brunvänstern” och Per Svensson om ”en rödbrun röra”. Vore det inte ännu klämmigare med ”kommunist-nazist-fascister”, så att folk verkligen förstår hur mångsidigt förtappade dissidenterna är?
EN FÖRNUFTETS RÖST I HELSINGBORG
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad menar att språkbruket är orimligt och blockerar saklig argumentering:
”Den som ifrågasätter fascistanklagelser blir per automatik en fascistförsvarare eller folkmordsförnekare i demagogisk debatt. Och vem vill utsätta sig för det?”
Ändå vågar Sommelius -- kanske därför att han kan forna Jugoslavien bättre än de flesta. Fyra böcker skrev han på 90-talet i ämnet. Många var vi som begrep tragedierna mycket bättre tack vare honom. Den vemodiga tonen i ”Sista resan till Jugoslavien” var tilltalande. Här var det en humanist som uttryckte sin sorg över att Jugoslavien slets sönder i blod och det av kriget uppammade folkhatet.
I ”Mediernas krig i det forna Jugosölavien” avslöjade Sommelius hur medierna i Jugoslaviens oilka delar spelade en ödesdiger roll genom att uppamma hatet mellan de etniska och religiösa grupperna. Han gav exempel på hur samma otäcka bilder användes av både sidorna för att utmåla de andra som grymma.
BILDEN AV ”DEN MAGRE MANNEN”
Sommelius är alltså så kunnig, balanserad och självständig att han är värd att citera. I den aktuella debatten diskuterar han det foto som i elva år gång på gång visats av våra medier, nu senast i anslutning till Zarembas artikel i DN. Det visar en utmärglad man bakom taggtråd och sägs visa fasorna i det serbiska koncentrationslägret Trnopolje. Daily Mirror visade bilden med texten: ”Belsen 92. Horror of the new Holocaust”. Och TV-bolaget ITN, som ansåg sig ha gjort en journalistbragd genom fotot, skröt i en annons som innehöll fotot:
”Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. .
Sommelius påpekar att ett jugoslaviskt filmteam var på platsen samtidigt som ITN:
“På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den ”magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992 …….
…. ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat.
Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild mycket starkt och med stor omedelbarhet påverkade världsopinionen och fick många att tänka i termer av ”Belsen i Bosnien”….
….Bilden på den magre mannen bidrog till att många i väst såg serber som nazister medan de bosniska muslimerna – den svartvita bildens andra pol – blev ’judarna’ i de bosniska krigens grymma värld.”
KRIGSPROPAGANDANS DEMONISERING
Sommelius menar att Zarembas anklagelse att Ordfront gjort sig till språkrör för Milosevic är orimlig. Han påpekar, att all krigspropaganda demoniserar fienden. Den behöver en ond man::
”I Zarembas värld ingrep USA och Nato ’på Balkan för att sätta stopp för folkmord’. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.
Diana Johnstones Fools’ Crusade och intervjun i Ordfront försöker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svart-vita klichéer som Zaremba arbetar med”
Sommelius gör en slags resultatvärdering av Nato-anfallet på Jugoslavien:
”Kosovo är i praktiken ett internationellt protektorat där minoriteternas rättigheter trots det kränks i stor skala. I Kosovo verkar maffian vara en av krigets få vinnare, när provinsen blivit en knutpunkt för både trafficking och narkotikahandel.”
Och krigen på Balkan var första steget i den nya världsordningen, menar Sommelius:
”Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammantagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 – i strid mot folkrätten – har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Man frågar sig oroligt, vem står näst på listan? Och när kommer strategiska kärnvapen att användas?”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin. Radio Tuff (nr 954) 2003-12-14
söndag, november 16
INDIGNATIONEN ÄR SELEKTIV
VÅLDTÄKTER I FREDSTID
På sistone har jag på e-posten fått upprörda uppmaningar från ett tiotal goda människor att skriva under upprop. Det gäller de kriminellt belastade typer som begick en gruppvåldtäkt men ändå friades av domstolen.
Våldtäkter får mig att må illa och skämmas för att vara av mankön. De kränker en fin livskvalitet, erotiken, som bygger på ömsesidighet.
Det är uppmuntrande att folk engagerar sig. I det här fallet har det blivit en folkstorm. Medierna har varit fulla av rättmätig indignation. Med så stark vind i ryggen har det då varit lockande att engagera sig.
Det har nu blivit lite för trendigt för att man ska känna att man behövs. Dessutom är protesterna mot justitieminister Bodström felriktade. Det är en spärr mot politiska domar att ministrar tack och lov är förbjudna att lägga sig i rättskipningen. Däremot kan de ju vara pådrivande vid förändring av lagar.
VÅLDTÄKTER I KRIG
Häromdagen intervjuade jag en charmerande människa, Alexandra Hägglund. Hon har varit skådespelerska i Polen och sysslar i dag med medicinsk fotvård i Tyresö. 1986 flydde hon till Sverige efter att som motståndare till militärdiktaturen ha blivit misshandlad av säkerhetspolisen. Bland annat berättade hon om sin mors öde i slutet av andra världskriget. Mamman var i långt framskridet havandeskap, då hon överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek för full hals, så innan våldtäkterna hann fullbordas kom en rysk officer. Han sköt helt sonika gärningsmännen. Chockerna ledde till missfall, så hon förlorade sitt barn.
För en vecka sen hade DN-Kultur tre artiklar som alla brännmärkte serberna. Först var det Maciej Zaremba som avhånade de ”revisionister” från ”brunvänstern” som kritiskt granskat uppgifterna om serbiska krigsförbrytelser. Sen var det Christian Palme, som tvålade till den ”så kallade Jugoslavienkommittén” (som han kallade den), särskilt dess medlemmar Christer Lundgren och Karin Wegestål, den sistnämnda ofta hörd här i Radio Tuff. Och så kom det en sida i DN om tribunalen i Haag mot Slobodan Milosevic. Där berättades utförligt om ett kvinnligt vittne från Kosovo. Hon hade blivit våldtagen av serbiska soldater. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det, men jag tvivlar starkt på att Milosevic på minsta sätt hade beordrat det. Inte ens Stalin torde ha uppmanat till de miljontals våldtäkter som Röda armén begick mot baltiska, polska, jugoslaviska och tyska kvinnor. Han tog rentav sin propagandist Ilja Ehrenburg i örat, när denne hetsade alltför rasistiskt, bland annat mot tyska kvinnor.
Det förekommer tyvärr för många våldtäkter i fredstid. Men oändligt många fler sker under krig. Det behövs inga order för att unga soldater ska begå dessa förbrytelser. Jag minns min lumpartid på ett elitkompani. Vi var en skara 20-åriga killar, som lärde oss mycket om hur man effektivt dödar killar från ett annat land med k-pist, granater, raketgevär, pansarskott och andra vapen. Vi var lika oerfarna som brunstiga men inte helt oärliga. Vi diskuterade ibland, hur vi skulle uppföra oss i ett krig när vi dödade och såg kamrater dödas. Vi hade inga illusioner om att vi i denna förråande situationen skulle respektera fiendekvinnors dygd.
VI MÅSTE ENGAGERA OSS ÄVEN MOT KRIG
Det är bra med engagemang. Ofta uppstår folkstormar, när medier piskar fram dem. Det är inte alltid i frågor som är de viktigaste. Jag fick alltså tio e-brev på en enda vecka om våldtäkten i Tumba. Tänk om jag skulle få en enda uppropslista per år för de frågor vi i Tuff engagerar oss för. Så fint det skulle kännas! Som jag försökt visa är det i krig som de flesta våldtäkter-- ofta med dödlig utgång—förekommer. Också britter, fransmän, amerikaner och andra förmenta hjältesoldater har begått dem. Men det har förstås inte Hollywood velat skildra. Och på Dagens Nyheters kultursidor är det bara serber som våldtar -- aldrig kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner.
Den som engagerar sig mot krig gör alltså också en insats mot våldtäkter. Det gör vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 950) 2003-11-16
Ordfront löper gatlopp på DN:s kultursidor och kallas bland annat för ”brunvänster”. Anledningen är dess publicering av synpunkterna i Diana Johnstones bok The Fools’ Crusade. Johnstone gör följande uttalande, som lästes upp i Radio Tuff:
Min bok fokuserar på historisk och politisk bakgrund. Vad gäller Srebrenicaoch andra tragedier som inträffade under dessa konflikter, är min huvudpoängdenna: ju större ohyggligheter som begåtts, desto större böransträngningarna vara att förhindra krig - eftersom krig är denförutsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. Istället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallat "humanitärt"eller "preventivt" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begåttmånga ohyggligheter i krig (Vietnam, massaker på iraker eftervapenstilleståndet 1991, Panama, etc.), och vars regering, samtidigt som dendömer andra, vägrar underkasta sig någon internationell dom.Stormakter har alltid erbjudit ädla "humanitära" förevändningar för attensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiellaintressen, är alltid inblandade. USA:s invasion av Irak bör ha gjort dettaklart för dem som inte förstod poängen under Kosovokriget 1999.Diana Johnstone
På sistone har jag på e-posten fått upprörda uppmaningar från ett tiotal goda människor att skriva under upprop. Det gäller de kriminellt belastade typer som begick en gruppvåldtäkt men ändå friades av domstolen.
Våldtäkter får mig att må illa och skämmas för att vara av mankön. De kränker en fin livskvalitet, erotiken, som bygger på ömsesidighet.
Det är uppmuntrande att folk engagerar sig. I det här fallet har det blivit en folkstorm. Medierna har varit fulla av rättmätig indignation. Med så stark vind i ryggen har det då varit lockande att engagera sig.
Det har nu blivit lite för trendigt för att man ska känna att man behövs. Dessutom är protesterna mot justitieminister Bodström felriktade. Det är en spärr mot politiska domar att ministrar tack och lov är förbjudna att lägga sig i rättskipningen. Däremot kan de ju vara pådrivande vid förändring av lagar.
VÅLDTÄKTER I KRIG
Häromdagen intervjuade jag en charmerande människa, Alexandra Hägglund. Hon har varit skådespelerska i Polen och sysslar i dag med medicinsk fotvård i Tyresö. 1986 flydde hon till Sverige efter att som motståndare till militärdiktaturen ha blivit misshandlad av säkerhetspolisen. Bland annat berättade hon om sin mors öde i slutet av andra världskriget. Mamman var i långt framskridet havandeskap, då hon överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek för full hals, så innan våldtäkterna hann fullbordas kom en rysk officer. Han sköt helt sonika gärningsmännen. Chockerna ledde till missfall, så hon förlorade sitt barn.
För en vecka sen hade DN-Kultur tre artiklar som alla brännmärkte serberna. Först var det Maciej Zaremba som avhånade de ”revisionister” från ”brunvänstern” som kritiskt granskat uppgifterna om serbiska krigsförbrytelser. Sen var det Christian Palme, som tvålade till den ”så kallade Jugoslavienkommittén” (som han kallade den), särskilt dess medlemmar Christer Lundgren och Karin Wegestål, den sistnämnda ofta hörd här i Radio Tuff. Och så kom det en sida i DN om tribunalen i Haag mot Slobodan Milosevic. Där berättades utförligt om ett kvinnligt vittne från Kosovo. Hon hade blivit våldtagen av serbiska soldater. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det, men jag tvivlar starkt på att Milosevic på minsta sätt hade beordrat det. Inte ens Stalin torde ha uppmanat till de miljontals våldtäkter som Röda armén begick mot baltiska, polska, jugoslaviska och tyska kvinnor. Han tog rentav sin propagandist Ilja Ehrenburg i örat, när denne hetsade alltför rasistiskt, bland annat mot tyska kvinnor.
Det förekommer tyvärr för många våldtäkter i fredstid. Men oändligt många fler sker under krig. Det behövs inga order för att unga soldater ska begå dessa förbrytelser. Jag minns min lumpartid på ett elitkompani. Vi var en skara 20-åriga killar, som lärde oss mycket om hur man effektivt dödar killar från ett annat land med k-pist, granater, raketgevär, pansarskott och andra vapen. Vi var lika oerfarna som brunstiga men inte helt oärliga. Vi diskuterade ibland, hur vi skulle uppföra oss i ett krig när vi dödade och såg kamrater dödas. Vi hade inga illusioner om att vi i denna förråande situationen skulle respektera fiendekvinnors dygd.
VI MÅSTE ENGAGERA OSS ÄVEN MOT KRIG
Det är bra med engagemang. Ofta uppstår folkstormar, när medier piskar fram dem. Det är inte alltid i frågor som är de viktigaste. Jag fick alltså tio e-brev på en enda vecka om våldtäkten i Tumba. Tänk om jag skulle få en enda uppropslista per år för de frågor vi i Tuff engagerar oss för. Så fint det skulle kännas! Som jag försökt visa är det i krig som de flesta våldtäkter-- ofta med dödlig utgång—förekommer. Också britter, fransmän, amerikaner och andra förmenta hjältesoldater har begått dem. Men det har förstås inte Hollywood velat skildra. Och på Dagens Nyheters kultursidor är det bara serber som våldtar -- aldrig kroater, bosnienmuslimer eller kosovoalbaner.
Den som engagerar sig mot krig gör alltså också en insats mot våldtäkter. Det gör vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 950) 2003-11-16
Ordfront löper gatlopp på DN:s kultursidor och kallas bland annat för ”brunvänster”. Anledningen är dess publicering av synpunkterna i Diana Johnstones bok The Fools’ Crusade. Johnstone gör följande uttalande, som lästes upp i Radio Tuff:
Min bok fokuserar på historisk och politisk bakgrund. Vad gäller Srebrenicaoch andra tragedier som inträffade under dessa konflikter, är min huvudpoängdenna: ju större ohyggligheter som begåtts, desto större böransträngningarna vara att förhindra krig - eftersom krig är denförutsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. Istället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallat "humanitärt"eller "preventivt" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begåttmånga ohyggligheter i krig (Vietnam, massaker på iraker eftervapenstilleståndet 1991, Panama, etc.), och vars regering, samtidigt som dendömer andra, vägrar underkasta sig någon internationell dom.Stormakter har alltid erbjudit ädla "humanitära" förevändningar för attensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiellaintressen, är alltid inblandade. USA:s invasion av Irak bör ha gjort dettaklart för dem som inte förstod poängen under Kosovokriget 1999.Diana Johnstone
söndag, oktober 19
ASIATISKA SANNINGSSÄGARE: TARIQ ALI och ARUNDHATI ROY
MASSAKRERNA I INDONESIEN
Ett par gånger har jag nämnt Tariq Alis bok "Fundamentalisternas kamp". Den vänder sig både mot den muslimska och den västligt kapitalistiska fundamentalismen. Den är full av fakta, många okända eller bortglömda hos oss, som ständigt indoktrinera av den angloamerikanska världsbilden och snällt låter oss övertalas av våra egna "mullor".
I slutet av boken finns det kapitel om Indonesien och Bali. Här påminns vi om det folkmord, som ägde rum i mitten av 1960-talet i Indonesien, då uppåt en miljon människor mördades. I jämförelse blir angreppet mot kurdiska Halabya, i propagandan så intensivt uppmärksammat i vintras, närmast en skärmytsling. Men i Indonesien var det uppåt en miljon vänster-människor som mördades, så det fälldes inga tårar i västliga medier. Och jag tvivlar på att våra nutida "hovhistoriker", till exempel de i "Forum för levande historia", finner dessa massakrer användbara för sina syften.
Tariq Ali kritiserar också Svenska Akademien för att inte ha gett Nobelpris till den indonesiska författaren Pramoedaya Ananta Toer, "ledande indonesisk vänsterintellektuell och lysande skönlitterär författare", som försmäktade åratals i "en tropisk Gulag", vilket också är rubriken på kapitlet om den indonesiska tragedin.
ARUNDHATI ROY OM KÄRNVAPEN
Tariq Ali är politisk flykting undan militärjuntor i Pakistan. Från samma kulturkrets kommer indiskan Arundhati Roy. Hon gjorde 1997 världssuccé med sin roman "De små tingens Gud". Men länge fick hon inte sola sig i glansen av sin berömmelse. Året efter utförde både Indien och Pakistan sina kärnvapenprov. Sedan dess har hon varit intensivt engagerad mot militarism och miljöhot. Kanske är hon den mest begåvade gandhianen i vår tid.
Nu utger Ordfront hennes bok "Den oändliga rättvisans matematik", en samling av hennes essäer i politiska ämnen. Boktiteln syftar på amerikanernas namn på sitt anfall mot Afghanistan hösten 2001. Det kallades just Infinite Justice, alltså oändlig rättvisa. Senare ändrades operationens namn till Enduring Freedom, ihållande frihet.
Arundhati Roy väjer inte för att beskriva kärnvapnens verkningar. Det var länge sen man läste eller hörde något om det. Efter kommunismens fall tycks vi ha glömt bort att det fortfarande finns tiotusentals kärnvapen i vår värld, kapabla att förinta oss alla. Så här skriver hon:
"Våra städer och skogar, våra fält och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer att förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla till långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av giftig is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna, plundrande människospillror om det lilla som finns att äta"
EN MISSLYCKAD MATENKÄT
Så långt Arundhati Roys Harmageddon-vision. Den är tyvärr fullt möjlig, för det är inte minst de länder, vilkas "humanism" våra medier hyllar, som har kärnvapen. Låt oss därför tänka på något annat som visserligen är ironiskt men mycket roligare:
En rapport från Radio Tuffs man i New York, Hampus Eckerman, ska vi strax få höra. Men han har också skickat oss följande:
"FN gjorde en enkät över hela världen med den enda frågan:
Ge oss din ÄRLIGA ÅSIKT om hur en LÖSNING på BRISTen på MAT i den ÖVRIGA VÄRLDEN skulle se ut!
Det hela misslyckades. I Afrika visste man inte vad MAT var. I Östeuropa visste man inte, vad ÄRLIGA betydde. I Västeuropa visste ingen, vad BRIST innebar. I Kina kände ingen till begreppet ÅSIKT. I Mellanöstern visste ingen, vad ordet LÖSNING stod för. Och i USA visste ingen vad begreppet ÖVRIGA VÄRLDEN betydde"
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 946) 2003-10-19
--------------------------------------------------------------
Ett par gånger har jag nämnt Tariq Alis bok "Fundamentalisternas kamp". Den vänder sig både mot den muslimska och den västligt kapitalistiska fundamentalismen. Den är full av fakta, många okända eller bortglömda hos oss, som ständigt indoktrinera av den angloamerikanska världsbilden och snällt låter oss övertalas av våra egna "mullor".
I slutet av boken finns det kapitel om Indonesien och Bali. Här påminns vi om det folkmord, som ägde rum i mitten av 1960-talet i Indonesien, då uppåt en miljon människor mördades. I jämförelse blir angreppet mot kurdiska Halabya, i propagandan så intensivt uppmärksammat i vintras, närmast en skärmytsling. Men i Indonesien var det uppåt en miljon vänster-människor som mördades, så det fälldes inga tårar i västliga medier. Och jag tvivlar på att våra nutida "hovhistoriker", till exempel de i "Forum för levande historia", finner dessa massakrer användbara för sina syften.
Tariq Ali kritiserar också Svenska Akademien för att inte ha gett Nobelpris till den indonesiska författaren Pramoedaya Ananta Toer, "ledande indonesisk vänsterintellektuell och lysande skönlitterär författare", som försmäktade åratals i "en tropisk Gulag", vilket också är rubriken på kapitlet om den indonesiska tragedin.
ARUNDHATI ROY OM KÄRNVAPEN
Tariq Ali är politisk flykting undan militärjuntor i Pakistan. Från samma kulturkrets kommer indiskan Arundhati Roy. Hon gjorde 1997 världssuccé med sin roman "De små tingens Gud". Men länge fick hon inte sola sig i glansen av sin berömmelse. Året efter utförde både Indien och Pakistan sina kärnvapenprov. Sedan dess har hon varit intensivt engagerad mot militarism och miljöhot. Kanske är hon den mest begåvade gandhianen i vår tid.
Nu utger Ordfront hennes bok "Den oändliga rättvisans matematik", en samling av hennes essäer i politiska ämnen. Boktiteln syftar på amerikanernas namn på sitt anfall mot Afghanistan hösten 2001. Det kallades just Infinite Justice, alltså oändlig rättvisa. Senare ändrades operationens namn till Enduring Freedom, ihållande frihet.
Arundhati Roy väjer inte för att beskriva kärnvapnens verkningar. Det var länge sen man läste eller hörde något om det. Efter kommunismens fall tycks vi ha glömt bort att det fortfarande finns tiotusentals kärnvapen i vår värld, kapabla att förinta oss alla. Så här skriver hon:
"Våra städer och skogar, våra fält och byar kommer att brinna i dagar. Floder kommer att förvandlas till giftströmmar. Luften kommer att bli till eld. Vindarna kommer att sprida lågorna. När allt som kan brinna har brunnit kommer röken att förmörka solen. Jorden kommer att svepas i mörker. Ingen dag kommer att råda. Bara oändlig natt. Temperaturen kommer att falla till långt under fryspunkten och den nukleära vintern kommer att inträda. Vatten kommer att ta skepnad av giftig is. Radioaktivt nedfall kommer att sippra ner genom jordlagren och förgifta grundvattnet. Det mesta som lever, djur och växter, fågel och fisk, kommer att dö. Bara råttor och kackerlackor kommer att föröka sig och tävla med överblivna, plundrande människospillror om det lilla som finns att äta"
EN MISSLYCKAD MATENKÄT
Så långt Arundhati Roys Harmageddon-vision. Den är tyvärr fullt möjlig, för det är inte minst de länder, vilkas "humanism" våra medier hyllar, som har kärnvapen. Låt oss därför tänka på något annat som visserligen är ironiskt men mycket roligare:
En rapport från Radio Tuffs man i New York, Hampus Eckerman, ska vi strax få höra. Men han har också skickat oss följande:
"FN gjorde en enkät över hela världen med den enda frågan:
Ge oss din ÄRLIGA ÅSIKT om hur en LÖSNING på BRISTen på MAT i den ÖVRIGA VÄRLDEN skulle se ut!
Det hela misslyckades. I Afrika visste man inte vad MAT var. I Östeuropa visste man inte, vad ÄRLIGA betydde. I Västeuropa visste ingen, vad BRIST innebar. I Kina kände ingen till begreppet ÅSIKT. I Mellanöstern visste ingen, vad ordet LÖSNING stod för. Och i USA visste ingen vad begreppet ÖVRIGA VÄRLDEN betydde"
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 946) 2003-10-19
--------------------------------------------------------------
söndag, oktober 12
"MÅNGA SMÅ MÄNNISKOR…"
Du lyssnar på Radio Tuff, Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar. Jag heter Åke Sandin och har i över 18 år hållit på med Radio Tuff. I dag är det sändning nr 945. Sedan 8½ år gör jag också Succékanalen 91,4, den som består av 200 halvtimmar per år och som hörs dygnet runt, när inga andra föreningar sänder.
Många undrar därför i vår marknadsekonomiska tid varför jag gör det här oavlönat. Ju rikare vi blir, desto girigare tycks vi bli och desto mer tycks vi värdera också de pengar, som vi egentligen inte behöver för att må bra. Bara i högtidliga stunder hängiver vi oss åt retorik om livskvalitet och den eventuella meningen med livet och då är det knäpptyst om pengar.
Folk frågar mig också, varför jag är en så urbota radiot. Men Succékanalen 91,4 har givit röst åt cirka två tusen människor, de flesta så kallade "vanliga". Eftersom jag försöker vara demokrat även i praktiken känns det bra. Men ännu mera håller jag på Radio Tuff. Det är en radio som envetet tar upp de frågor som Tyresö Ulands- och Fredsförening arbetar för. De är de viktigaste man överhuvud kan ägna sig åt under sitt alltför korta liv. Dit hör behovet av att avskaffa den militarism som i kärnvapenåldern hotar hela mänsklighetens existens och som binder tusentals miljarder kr, som annars skulle ha kunnat användas för att göra vår värld mycket bättre, tryggare och rättvisare. En annan av Tuffs frågor är den ständigt pågående Förintelsen, nämligen att uppåt sex miljoner barn dör i vår värld varje halvår. Jo, det rör sig tragiskt nog om 10-12 miljoner döda barn varje år, en så fasansfull omständighet att vi med våra medier i spetsen helst vill slippa bry oss.
Vad kan då en lokalförening som Tuff göra åt dessa enorma problem. Ensamma inte mycket alls förstås. Men Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds, världens äldsta fredsorganisation med 120 år på nacken. Och vi hoppas på att det i många fler av Sveriges och Europas kommuner uppstår liknande föreningar som Tuff.
Dessutom hoppas jag på att ännu många flera blir medlemmar i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Då kan vi uträtta ännu mera. Det är enkelt att bli medlem, bara att betala in 180 kr för enskild och 70 kr för övrig familjemedlem på Tuffs postgiro 16 01 37 -6.
Tuff har jobbat och jobbar mycket konkret med utomordentliga projekt, som bland annat gjort livet mera drägligt för tiotusentals indiska barn. För att kunna fortsätta med sådant behöver vi bli ännu flera. För många år sen fick vi ifrån våra indiska partners en vers, som egentligen är från en gammal kinesisk fabel. Tyvärr är den på engelska men den belyser ganska bra den demokratiska grunden, som vi tror och hoppas på i Tyresö Ulands- och Fredsförening: Att de många människorna i samverkan kan skapa en bättre värld:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 945) 2003-10-12
Många undrar därför i vår marknadsekonomiska tid varför jag gör det här oavlönat. Ju rikare vi blir, desto girigare tycks vi bli och desto mer tycks vi värdera också de pengar, som vi egentligen inte behöver för att må bra. Bara i högtidliga stunder hängiver vi oss åt retorik om livskvalitet och den eventuella meningen med livet och då är det knäpptyst om pengar.
Folk frågar mig också, varför jag är en så urbota radiot. Men Succékanalen 91,4 har givit röst åt cirka två tusen människor, de flesta så kallade "vanliga". Eftersom jag försöker vara demokrat även i praktiken känns det bra. Men ännu mera håller jag på Radio Tuff. Det är en radio som envetet tar upp de frågor som Tyresö Ulands- och Fredsförening arbetar för. De är de viktigaste man överhuvud kan ägna sig åt under sitt alltför korta liv. Dit hör behovet av att avskaffa den militarism som i kärnvapenåldern hotar hela mänsklighetens existens och som binder tusentals miljarder kr, som annars skulle ha kunnat användas för att göra vår värld mycket bättre, tryggare och rättvisare. En annan av Tuffs frågor är den ständigt pågående Förintelsen, nämligen att uppåt sex miljoner barn dör i vår värld varje halvår. Jo, det rör sig tragiskt nog om 10-12 miljoner döda barn varje år, en så fasansfull omständighet att vi med våra medier i spetsen helst vill slippa bry oss.
Vad kan då en lokalförening som Tuff göra åt dessa enorma problem. Ensamma inte mycket alls förstås. Men Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds, världens äldsta fredsorganisation med 120 år på nacken. Och vi hoppas på att det i många fler av Sveriges och Europas kommuner uppstår liknande föreningar som Tuff.
Dessutom hoppas jag på att ännu många flera blir medlemmar i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Då kan vi uträtta ännu mera. Det är enkelt att bli medlem, bara att betala in 180 kr för enskild och 70 kr för övrig familjemedlem på Tuffs postgiro 16 01 37 -6.
Tuff har jobbat och jobbar mycket konkret med utomordentliga projekt, som bland annat gjort livet mera drägligt för tiotusentals indiska barn. För att kunna fortsätta med sådant behöver vi bli ännu flera. För många år sen fick vi ifrån våra indiska partners en vers, som egentligen är från en gammal kinesisk fabel. Tyvärr är den på engelska men den belyser ganska bra den demokratiska grunden, som vi tror och hoppas på i Tyresö Ulands- och Fredsförening: Att de många människorna i samverkan kan skapa en bättre värld:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 945) 2003-10-12
torsdag, juni 28
28 JUNI
28 JUNI
(Från Radio Tuff 1/7 2001)
28 juni 1389:Slaget vid Trastfältet i nuvarande Kosovo. Turkarna besegrar serberna. Om jag minns rätt har denna dag (S:t Veitsdagen eller S:t Vitusdagen??) firats som någon slags serbisk nationaldag. Konstigt att fira ett gammalt nederlag men i alla fall mera sympatiskt än att fira en blodig seger.28 juni 1914: Den 20-årige serben Gavrilo Princip dödar det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo. Det blir inledningen till första världskriget. Det förs av segermakterna för att "trygga världen åt demokratin" och för "att göra slut på alla krig". Det leder i stället till en epidemi av diktaturer i Europa och sedan fram till det ännu värre andra världskriget.28 juni 1919: Freden i Versailles undertecknas. Den är närmast ett diktat, eftersom förlorarna inte fått delta i förhandlingarna utan bara har att skriva under. "Nazismen föddes i Versailles", brukar det hävdas.28 juni 2001: Expresident Milosevic utlämnas till Haag. Både landets president och högsta domstol körs över. Dagen efter sammanträder "givarländerna", som ställt ca 13 miljarder kronor i utsikt till återuppbyggnad av Serbien. Men skadorna av Nato-bombningarna beräknas till mellan 300 och 600 miljarder kronor. Till ironin hör också, att domstolen ligger vid Churchill Lane i Haag. Det var Churchill som var den högste ansvarige för att någon miljon tyska barn, kvinnor och obeväpnade män dödades eller skadades svårt av brittiska terrorbombningar. Han var också en varm tillskyndare av den största etniska rensning som gjorts i Europa, den av 14 miljoner tyskar kring krigsslutet 1945. 2,2 miljoner av dem dog eller dödades vid fördrivningen. Men nu skall Milosevic dömas för bland annat etnisk rensning. Är det också han som är skyldig till att uppåt en miljon serber flytt eller rensats--bland annat från Kosovo-- till fattighuset Serbien?I Nürnberg efter andra världskrigets slut hängdes den tyske utrikesministern von Ribbentrop för "brott mot freden", det vill säga anfallskrig. Så tursamt att Natoanfallet 1999 bara var en "humanitär intervention"!28 juni 2001:Sveriges Television visar ett avsnitt om "presidentens män". Kissinger spelar en huvudroll. Alldeles öppet redovisas, hur CIA stödde militärkuppen mot den folkvalde Allende i Chile 1973 och därigenom förde generalen Pinochet till makten. Hur många miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier var det som amerikanska bomber dödade på den tiden? Men låt oss --för att inte komplicera ädelmodet i vårt västliga rättspatos-- kalla också detta gigantiska massmord på civila för humanitärt!-----------------------------------------------------------------------Åke Sandin i Radio Tuff 1 juli 2001
-----------------------------------------------------------------------
Übersetzung des Manuskripts eines für den 1.Juli 2001 geplanten 30.6.2001
Radioprogrammes einer schwedischen Lokalstation in Stockholm
Programmchef und Verfasser: Åke Sandin
28. Juni 1389:
Schlacht am Amselfeld im jetzigen Kosovo. Die Türken besiegen die Serben. So viel ich mich erinnere, wurde dieser Tag (St.Veits- oder St.Vitustag) als eine Art serbischer Nationaltag gefeiert. Sonderbar, eine alte Niederlage zu feiern – aber auf jeden Fall sympathischer, als einen blutigen Sieg.
28. Juni 1914:
Der 20jährige Serbe Gavrilo Princip tötet in Sarajevo das Österreichische Thronfolgerpaar. Dies wird der Auftakt zum Ersten Weltkrieg. Er wird von den Siegermächten geführt, um „die Demokratie in der Welt zu sichern“ und „alle Kriege zu beenden“. Dagegen führt er in Europa zu einer Epidemie an Diktaturen und später zum noch schlimmeren Zweiten Weltkrieg.
28. Juni 1919:
Der Friede wird in Versailles unterzeichnet. Er ist am ehesten ein Diktat, da die Verlierer an den Verhandlungen nicht teilnehmen durften und nur zu unterschreiben hatten.
„Der Nazismus wurde in Versailles geboren“ pflegt man zu sagen.
28. Juni 2001:
Expräsident Milosevic wird nach Den Hag ausgeliefert. Sowohl der Präsident des Landes als auch der Oberste Gerichtshof wird überfahren. Am Tag darauf versammeln sich die „Geberländer“ und stellen etwa 3 Milliarden DM für den Wiederaufbau Serbiens in Aussicht. Die Schäden der NATO-Bomben werden auf 60 bis 120 Milliarden DM geschätzt (laut Svenska Dagbladet).
Zur Ironie gehört auch, daß der Gerichtshof in der Churchill Lane in Den Haag liegt. Churchill war der Höchstverantwortliche für etwa eine Million tote oder schwerverletzte deutsche Kinder, Frauen und unbewaffnete Männer durch britische Terrorbombenangriffe. Er war auch ein warmer Befürworter der größten ethnischen Säuberung in Europa, der von 14 Millionen Deutschen zu Kriegsende 1945. 2,2 Millionen von ihnen starben oder wurden bei der Vertreibung getötet. Nun soll Milosevic unter anderem wegen ethnischer Säuberung angeklagt werden. Ist er auch dafür schuldig, daß nahezu 1 Million Serben in das Armenhaus Serbien flohen oder gesäubert wurden – unter anderem aus Kosovo?
Nach dem Zweiten Weltkrieg wurde in Nürnberg der Deutsche Außenminister von Ribbentrop wegen „Verbrechen gegen den Frieden“ gehängt, d.h. wegen Anfallskrieg. Was für ein Glück, daß der NATO-Anfall 1999 eine „humanitäre Intervention“ war!
28. Juni 2001:
Das Schwedische Fernsehen zeigt einen Abschnitt über „die Männer des Präsidenten“. Kissinger spielt eine Hauptrolle. Ganz offen wird dargelegt, wie der CIA den Militärputsch gegen den vom Volk gewählten Allende in Chile 1973 unterstützte und dadurch Pinochet an die Macht führte. Wie viele Vietnamesen, Kambodschaner und Laoten wurden seinerzeit von amerikanischen Bomben getötet? Aber laßt uns – um die edle Gesinnung unseres westlichen Rechtspathos nicht zu komplizieren – auch diesen gigantischen Massenmord an Zivilisten als „humanitären Einsatz“ bezeichnen.
(Från Radio Tuff 1/7 2001)
28 juni 1389:Slaget vid Trastfältet i nuvarande Kosovo. Turkarna besegrar serberna. Om jag minns rätt har denna dag (S:t Veitsdagen eller S:t Vitusdagen??) firats som någon slags serbisk nationaldag. Konstigt att fira ett gammalt nederlag men i alla fall mera sympatiskt än att fira en blodig seger.28 juni 1914: Den 20-årige serben Gavrilo Princip dödar det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo. Det blir inledningen till första världskriget. Det förs av segermakterna för att "trygga världen åt demokratin" och för "att göra slut på alla krig". Det leder i stället till en epidemi av diktaturer i Europa och sedan fram till det ännu värre andra världskriget.28 juni 1919: Freden i Versailles undertecknas. Den är närmast ett diktat, eftersom förlorarna inte fått delta i förhandlingarna utan bara har att skriva under. "Nazismen föddes i Versailles", brukar det hävdas.28 juni 2001: Expresident Milosevic utlämnas till Haag. Både landets president och högsta domstol körs över. Dagen efter sammanträder "givarländerna", som ställt ca 13 miljarder kronor i utsikt till återuppbyggnad av Serbien. Men skadorna av Nato-bombningarna beräknas till mellan 300 och 600 miljarder kronor. Till ironin hör också, att domstolen ligger vid Churchill Lane i Haag. Det var Churchill som var den högste ansvarige för att någon miljon tyska barn, kvinnor och obeväpnade män dödades eller skadades svårt av brittiska terrorbombningar. Han var också en varm tillskyndare av den största etniska rensning som gjorts i Europa, den av 14 miljoner tyskar kring krigsslutet 1945. 2,2 miljoner av dem dog eller dödades vid fördrivningen. Men nu skall Milosevic dömas för bland annat etnisk rensning. Är det också han som är skyldig till att uppåt en miljon serber flytt eller rensats--bland annat från Kosovo-- till fattighuset Serbien?I Nürnberg efter andra världskrigets slut hängdes den tyske utrikesministern von Ribbentrop för "brott mot freden", det vill säga anfallskrig. Så tursamt att Natoanfallet 1999 bara var en "humanitär intervention"!28 juni 2001:Sveriges Television visar ett avsnitt om "presidentens män". Kissinger spelar en huvudroll. Alldeles öppet redovisas, hur CIA stödde militärkuppen mot den folkvalde Allende i Chile 1973 och därigenom förde generalen Pinochet till makten. Hur många miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier var det som amerikanska bomber dödade på den tiden? Men låt oss --för att inte komplicera ädelmodet i vårt västliga rättspatos-- kalla också detta gigantiska massmord på civila för humanitärt!-----------------------------------------------------------------------Åke Sandin i Radio Tuff 1 juli 2001
-----------------------------------------------------------------------
Übersetzung des Manuskripts eines für den 1.Juli 2001 geplanten 30.6.2001
Radioprogrammes einer schwedischen Lokalstation in Stockholm
Programmchef und Verfasser: Åke Sandin
28. Juni 1389:
Schlacht am Amselfeld im jetzigen Kosovo. Die Türken besiegen die Serben. So viel ich mich erinnere, wurde dieser Tag (St.Veits- oder St.Vitustag) als eine Art serbischer Nationaltag gefeiert. Sonderbar, eine alte Niederlage zu feiern – aber auf jeden Fall sympathischer, als einen blutigen Sieg.
28. Juni 1914:
Der 20jährige Serbe Gavrilo Princip tötet in Sarajevo das Österreichische Thronfolgerpaar. Dies wird der Auftakt zum Ersten Weltkrieg. Er wird von den Siegermächten geführt, um „die Demokratie in der Welt zu sichern“ und „alle Kriege zu beenden“. Dagegen führt er in Europa zu einer Epidemie an Diktaturen und später zum noch schlimmeren Zweiten Weltkrieg.
28. Juni 1919:
Der Friede wird in Versailles unterzeichnet. Er ist am ehesten ein Diktat, da die Verlierer an den Verhandlungen nicht teilnehmen durften und nur zu unterschreiben hatten.
„Der Nazismus wurde in Versailles geboren“ pflegt man zu sagen.
28. Juni 2001:
Expräsident Milosevic wird nach Den Hag ausgeliefert. Sowohl der Präsident des Landes als auch der Oberste Gerichtshof wird überfahren. Am Tag darauf versammeln sich die „Geberländer“ und stellen etwa 3 Milliarden DM für den Wiederaufbau Serbiens in Aussicht. Die Schäden der NATO-Bomben werden auf 60 bis 120 Milliarden DM geschätzt (laut Svenska Dagbladet).
Zur Ironie gehört auch, daß der Gerichtshof in der Churchill Lane in Den Haag liegt. Churchill war der Höchstverantwortliche für etwa eine Million tote oder schwerverletzte deutsche Kinder, Frauen und unbewaffnete Männer durch britische Terrorbombenangriffe. Er war auch ein warmer Befürworter der größten ethnischen Säuberung in Europa, der von 14 Millionen Deutschen zu Kriegsende 1945. 2,2 Millionen von ihnen starben oder wurden bei der Vertreibung getötet. Nun soll Milosevic unter anderem wegen ethnischer Säuberung angeklagt werden. Ist er auch dafür schuldig, daß nahezu 1 Million Serben in das Armenhaus Serbien flohen oder gesäubert wurden – unter anderem aus Kosovo?
Nach dem Zweiten Weltkrieg wurde in Nürnberg der Deutsche Außenminister von Ribbentrop wegen „Verbrechen gegen den Frieden“ gehängt, d.h. wegen Anfallskrieg. Was für ein Glück, daß der NATO-Anfall 1999 eine „humanitäre Intervention“ war!
28. Juni 2001:
Das Schwedische Fernsehen zeigt einen Abschnitt über „die Männer des Präsidenten“. Kissinger spielt eine Hauptrolle. Ganz offen wird dargelegt, wie der CIA den Militärputsch gegen den vom Volk gewählten Allende in Chile 1973 unterstützte und dadurch Pinochet an die Macht führte. Wie viele Vietnamesen, Kambodschaner und Laoten wurden seinerzeit von amerikanischen Bomben getötet? Aber laßt uns – um die edle Gesinnung unseres westlichen Rechtspathos nicht zu komplizieren – auch diesen gigantischen Massenmord an Zivilisten als „humanitären Einsatz“ bezeichnen.
söndag, april 15
Kinas hotfullhet ("gula faran") eller….
OM ROLLERNA VORE OMBYTTA
Har varit i Nordafrika i två veckor (våren 2001) och de enda nyheter jag då haft tillgång till har varit BBC, CNN och Deutsche Welle. Förutom att Milosevic fortsatte att demoniseras handlade det mesta om det amerikanska spionplanet, som nödlandat i Kina. Mycken uppmärksamhet ägnades den några dagar kvarhållna amerikanska besättningen. Bland annat förekom intervjuer med tårögda anhöriga.
Låt oss leka med tanken att rollerna vore ombytta, dvs att Kina är världens ledande supermakt, ekonomiskt, teknologiskt och medialt överlägset andra länder och i ledningen för världens klart starkaste militärallians.
Variant 1 (Kosovo)
Kina pressar Israel till förhandlingar om Västbanken. Arafat ställs åt sidan till förmån för mera militanta förhandlare, typ Hamas. Man kräver att få stationera kinesiska trupper i Israel med full rörelsefrihet inom landet och undantagna från israelisk lag och rättskipning. Israel vägrar -- liksom alla självständiga länder skulle göra i det läget.
Israels "bristande förhandlingsvilja" tas som förevändning för ett anfall, som av kinesisk propaganda betecknas som en "humanitär intervention". Under 77 dygn bombas Israel av Kina och dess arton allierade länder. Det leder till en massflykt av palestinier, en tragedi som världsmedia under kinesisk ledning ger Israel skulden för och som dagligen på ett skakande sätt skildras i all värdens TV.
Bombningarna förstör stora delar av den israeliska infrastrukturen och dödar tusentals civila, däribland också en del palestinska flyktingar. Även skolor och sjukhus träffas av Kinas humanitära bomber liksom i yttrandefrihetens namn den största TV-stationen. USA:s ambassad i Israel får en fullträff, varvid tre amerikaner dödas. USA protesterar men måste i övrigt finna sig i att titta på.
Medan hans land förstörs av Kina-alliansens bomber blir Israels folkvalde premiärminister anklagad för krigsförbrytelser och skall åtalas i en domstol som Kina pressat fram genom FN. Han demoniseras i världsmedia genom att kallas "diktator", "Mellanösterns slaktare", "folkmördare" etc.
Till sist går Israel med på att utrymma Västbanken, som besätts av trupper från Kina och dess allierade. De palestinska flyktingarna strömmar tillbaka. Men nu börjar en etnisk rensning som tyvärr verkar bli oåterkallelig. Hundratusentals judar drivs i väg från sina boplatser. Det sker utan att världssamfundet och medierna nämnvärt reagerar. Judarna terroriseras, många av dem dödas och palestinska trupper går in i det som är kvar av Israel, där de i gränstrakterna utövar terror.
Israel utsätts för sanktioner, även från neutrala länder såsom Sverige. Det utarmar landet och arbetslösheten stiger katastrofalt. Kina kräver i "demokratins" namn att det israeliska folket väljer en Kina-vänligare regering, annars kommer de förödande sanktionerna att fortsätta. Israels oppositionspartier får kraftig ekonomiskt stöd och får också flera röster än den sittande regeringen. Men de får inte absolut majoritet, vilket krävs för regimskifte. Det ordnas dock genom en av Kina påhejad revolt, då bland annat riksdagsbyggnaden, Knesset, sätts i brand.
Efter ekonomiska påtryckningar går det ruinerade Israel med på att arrestera den förre presidenten.
Variant 2 (Den ryska ubåten Kursks förlisning)
Sommaren 2000 har Storbritannien en flottövning norr om Skottland i trakten av Shetlandsöarna. Den bevakas av kinesiska ubåtar. Plötsligt kommer meddelandet att en av britternas mest moderna ubåtar saknas. Det visar sig att den har förlist, varvid över hundra brittiska flottister har omkommit. En av de kinesiska ubåtarna observeras senare att ha gått in i en Kina-allierad hamn för reparationer. Höga brittiska politiker och militärer uttrycker sin övertygelse om att deras ubåt blivit rammad av en kinesisk. Någon fullständig klarhet har dock inte nåtts, eftersom bärgningen av den sjunkna ubåten har uppskjutits ett år.
Variant 3 (USA-ubåt rammar en japansk fisketrålare)
Kinas flotta har baser över hela världen och patrullerar världshaven. Vintern 2001 rammar en kinesisk ubåt en kanadensisk fisketrålare, varvid uppåt tio kanadensiska ungdomar dödas.
Variant 4 (Ett av USA:s spionplan krockar)
Kinas spionplan, försedda med den mest sofistikerade tekniska utrustningen, inhämtar dagligen uppgifter om andra länder genom flygspaning inpå gränserna. Inte minst bevakas USA, av Kina betraktat som en framtida konkurrent om världshegemonin. USA svarar med att låta sina egna jaktplan skugga de kinesiska spionplanen.
Våren 2001 råkar ett amerikanskt plan kollidera med ett kinesiskt spionplan alldeles utanför amerikanskt territorialvatten. Det amerikanska planet störtar och piloten omkommer. Det kinesiska planet nödlandar på en amerikansk flygbas på Hawaji. Besättningen kvarhålls i över en vecka, vilket väcker världsvid upprördhet genom de av Kina dominerande medierna.
(Åke Sandin i Radio Tuff den 15 april 2001)
Har varit i Nordafrika i två veckor (våren 2001) och de enda nyheter jag då haft tillgång till har varit BBC, CNN och Deutsche Welle. Förutom att Milosevic fortsatte att demoniseras handlade det mesta om det amerikanska spionplanet, som nödlandat i Kina. Mycken uppmärksamhet ägnades den några dagar kvarhållna amerikanska besättningen. Bland annat förekom intervjuer med tårögda anhöriga.
Låt oss leka med tanken att rollerna vore ombytta, dvs att Kina är världens ledande supermakt, ekonomiskt, teknologiskt och medialt överlägset andra länder och i ledningen för världens klart starkaste militärallians.
Variant 1 (Kosovo)
Kina pressar Israel till förhandlingar om Västbanken. Arafat ställs åt sidan till förmån för mera militanta förhandlare, typ Hamas. Man kräver att få stationera kinesiska trupper i Israel med full rörelsefrihet inom landet och undantagna från israelisk lag och rättskipning. Israel vägrar -- liksom alla självständiga länder skulle göra i det läget.
Israels "bristande förhandlingsvilja" tas som förevändning för ett anfall, som av kinesisk propaganda betecknas som en "humanitär intervention". Under 77 dygn bombas Israel av Kina och dess arton allierade länder. Det leder till en massflykt av palestinier, en tragedi som världsmedia under kinesisk ledning ger Israel skulden för och som dagligen på ett skakande sätt skildras i all värdens TV.
Bombningarna förstör stora delar av den israeliska infrastrukturen och dödar tusentals civila, däribland också en del palestinska flyktingar. Även skolor och sjukhus träffas av Kinas humanitära bomber liksom i yttrandefrihetens namn den största TV-stationen. USA:s ambassad i Israel får en fullträff, varvid tre amerikaner dödas. USA protesterar men måste i övrigt finna sig i att titta på.
Medan hans land förstörs av Kina-alliansens bomber blir Israels folkvalde premiärminister anklagad för krigsförbrytelser och skall åtalas i en domstol som Kina pressat fram genom FN. Han demoniseras i världsmedia genom att kallas "diktator", "Mellanösterns slaktare", "folkmördare" etc.
Till sist går Israel med på att utrymma Västbanken, som besätts av trupper från Kina och dess allierade. De palestinska flyktingarna strömmar tillbaka. Men nu börjar en etnisk rensning som tyvärr verkar bli oåterkallelig. Hundratusentals judar drivs i väg från sina boplatser. Det sker utan att världssamfundet och medierna nämnvärt reagerar. Judarna terroriseras, många av dem dödas och palestinska trupper går in i det som är kvar av Israel, där de i gränstrakterna utövar terror.
Israel utsätts för sanktioner, även från neutrala länder såsom Sverige. Det utarmar landet och arbetslösheten stiger katastrofalt. Kina kräver i "demokratins" namn att det israeliska folket väljer en Kina-vänligare regering, annars kommer de förödande sanktionerna att fortsätta. Israels oppositionspartier får kraftig ekonomiskt stöd och får också flera röster än den sittande regeringen. Men de får inte absolut majoritet, vilket krävs för regimskifte. Det ordnas dock genom en av Kina påhejad revolt, då bland annat riksdagsbyggnaden, Knesset, sätts i brand.
Efter ekonomiska påtryckningar går det ruinerade Israel med på att arrestera den förre presidenten.
Variant 2 (Den ryska ubåten Kursks förlisning)
Sommaren 2000 har Storbritannien en flottövning norr om Skottland i trakten av Shetlandsöarna. Den bevakas av kinesiska ubåtar. Plötsligt kommer meddelandet att en av britternas mest moderna ubåtar saknas. Det visar sig att den har förlist, varvid över hundra brittiska flottister har omkommit. En av de kinesiska ubåtarna observeras senare att ha gått in i en Kina-allierad hamn för reparationer. Höga brittiska politiker och militärer uttrycker sin övertygelse om att deras ubåt blivit rammad av en kinesisk. Någon fullständig klarhet har dock inte nåtts, eftersom bärgningen av den sjunkna ubåten har uppskjutits ett år.
Variant 3 (USA-ubåt rammar en japansk fisketrålare)
Kinas flotta har baser över hela världen och patrullerar världshaven. Vintern 2001 rammar en kinesisk ubåt en kanadensisk fisketrålare, varvid uppåt tio kanadensiska ungdomar dödas.
Variant 4 (Ett av USA:s spionplan krockar)
Kinas spionplan, försedda med den mest sofistikerade tekniska utrustningen, inhämtar dagligen uppgifter om andra länder genom flygspaning inpå gränserna. Inte minst bevakas USA, av Kina betraktat som en framtida konkurrent om världshegemonin. USA svarar med att låta sina egna jaktplan skugga de kinesiska spionplanen.
Våren 2001 råkar ett amerikanskt plan kollidera med ett kinesiskt spionplan alldeles utanför amerikanskt territorialvatten. Det amerikanska planet störtar och piloten omkommer. Det kinesiska planet nödlandar på en amerikansk flygbas på Hawaji. Besättningen kvarhålls i över en vecka, vilket väcker världsvid upprördhet genom de av Kina dominerande medierna.
(Åke Sandin i Radio Tuff den 15 april 2001)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)