Veckans citat

”Folken står inför ett val. Är vi för militarism och ett stärkande av Nato, är vi för att skapa nya fiender? Eller ska vi verka för fred, samarbete och diplomatiska lösningar och ta pengarna från det militära för att möta människors behov av trygghet, mat, vatten och utbildning?”

(Irländska nobelpristagaren Mairead Maguire)

”Ryssland är den stormakt som USA (Nato) ser som sin främsta konkurrent om inflytande i Europa och Mellanöstern. Ett nytt kallt krig är under uppsegling. I detta spänningsfält ska Sverige behålla sin neutralitet, precis som vi gjorde under det förra kalla kriget. Allt annat är äventyrligt och spänningsskapande. Ryssland är visserligen en militär stormakt, men mycket liten jämfört med Nato.”

(25 Uppsalabor i tidningen UNT)

CITATET

”Flyktingar är inte problemet, Problemet är att det faller bomber på deras hus”

(Spiros Galinos, borgmästare på ön Lesbos dit många syrier med fara för sina liv nu flyr)

USA:s många flygbombningar

USA har mycket flitigt använt flygbombningar för att som det heter i den egna propagandan avskaffa diktaturer och införa demokrati eller göra ”humanitära interventioner”.

Läs gärna listan nedan över amerikanska bombinsatser och fundera på  om det blivit demokrati i alla dessa länder efter bombningarna, vilka som vanligt dödat miljoner civila.

USA:s bombningar av olika länder efter andra världskriget:

Korea 1950-53                                      Panama 1989

Guatemala 1954                                  Irak 1991

Indonesien 1958                                  Kuwait 1991

Kuba 1959-61                                       Somalia 1993

Guatemala 1960                                  Bosnien 1994-95

Kongo 1964                                          Sudan 1998

Laos 1964-73                                       Afghanistan 1998

Vietnam 1961-73                                  Jugoslavien 1999

Kambodja 1969-70                              Jemen 2002

Guatemala 1967-69                              Irak 2003-2015

Grenada 1983                                       Afghanistan 2001-2015

Libanon1983-84                                   Pakistan 2007-2015

Libyen 1986                                           Somalia 2007-08, 2011

El Salvador 1980-talet                         Jemen 2009, 2011

Nicaragua 1980-talet                           Libyen 2011, 2015

Iran 1987                                              Syrien 2014-15

VÄRLDENS SVINDLANDE HÖGA MILITÄRUTGIFTER

SIPRI, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, räknade i april 2015 ut de militära kostnaderna för olika länder. USA dominerade stort med 610 biljoner dollar.

Det är lika mycket som de sju näst mest rustade länderna satsar tillsammans. 

Dessa är i ordning efter sina militärutgifter: Kina, Ryssland, Saudiarabien, Frankrike, Storbritannien, Indien och Tyskland.

Det framgår av den här statistiken att Ryssland i militära kostnader ligger jämsides med Saudiarabien, som med sina 30 miljoner invånare per capita satsar nästan lika mycket på vapen som USA.

Ryssland , som utmålas som ett stort hot nu, har inte ens en tiondel av USA:s militära kapacitet. Ännu större blir skillnaden, om man räknar med de tre Nato-länderna Frankrike, Storbritannien och Tyskland, vilkas sammanlagda militärutgifter överträffar Rysslands. 

Då har man ändå inte tagit med de 24 andra Nato-ländernas militära förmåga.

KVINNOR JÄTTEBRA MEN OFFER I KRIG

(Skrivet på Internationella kvinnodagen)

PERSONLIGT

I dag är internationella kvinnodagen. Tack och lov finns det kvinnor! Min mor (1901-1983) minns jag fortfarande med glädje och tacksamhet. Hon blev tidigt änka men klarade sitt stora hus och vår affärsrörelse med glans.

Monica, min ”flickvän” sedan 40 år är en pärla. Hon har inte haft samma efternamn, inte heller samma telefonnummer men samma sovrum som jag under alla dessa decennier.

I Tyresö Ulands- och fredsförening (TUFF), föreningen i mitt hjärta, är ordföranden sedan åtskilliga år Sylvia, Hon är en demokratisk grundbult i vår kommun, för hon är dessutom i spetsen för Tyresö kvinnojour.

SVEN ÖSTE OM VIETNAMKRIGETS ”DUBBLA VETERANER”

En av de ca 5000 intervjuer jag gjort i Radio Tuff och på Radio Tyresö  www.tyresoradion.se var med Sven Öste (1925-1996) på Dagens Nyheter. Han var en av svensk utrikesjournalistiks främsta namn – dessutom Tyresöbo.

Han hade då skrivit om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam. Det var sådana som just mördade sina våldtäktsoffer. Jag tillät mig som vanligt att tvivla och undrade om det inte bara var kaxigt fyllesnack i Saigons barer. Då blev Öste intensiv och berättade att han och andra journalister varit i en by, dit flyktingar kom från en grannby, som just intagits av amerikanska trupper.

Vietnameserna berättade om att många kvinnor blivit våldtagna. När journalisterna undrade om de kunde få intervjua en av dessa kvinnor, såg vietnameserna bara förlägna ut. Det visade sig att ingen av de våldtagna undkommit levande.

Att mörda sina offer efter fullbordad våldtäkt tycks tyvärr vara vanligt i krig, då känslan för människovärdet har avtrubbats intill barbari.

VÅLDTÄKTSOFFER BERÄTTAR

Bland mina intervjuer finns också många hundra med utomlandsfödda här på orten. Flera av dem har varit tyskar, bland annat min granne Eva. Hon hade vuxit upp i Hinterpommern, ett gammalt tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats.

Vid intervjun berättade Eva och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan sändes på radion

När Röda armén 1945 närmade sig var Eva 15 år. Hennes familj försökte fly, men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna:

”Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar, som ropade Uhri, uhri’ och som började slita i våra armar för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor. Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna”.

Sedan följde för unga Eva ett års helvete:

”Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag  såg min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.

Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där utan vid fronten.

Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.”

Det var ett år med ständiga övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla förödmjukelser. Och hungern var fasansfull:

”Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.”

På min fråga om religion svarade Eva:

”Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning”.

Det skulle jag inte ha gjort, sade Eva och grät en skvätt till. Hon sammanfattade:

”Man hade inget människovärde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss.”.

”NÄR SOLDATERNA KOM”

Vanligen brukar det hävdas att någon miljon våldtäkter begicks av ryssarna. Det berättas också att det ibland var gruppvåldtäkter som kostade många tyskor livet.

I fjol utkom historikern Miriam Gebhardts bok med titeln ”Als die Soldaten kamen” (När soldaterna kom).. Hon reducerar de ryska våldtäkterna antal till ca 600 000.

Å andra sidan har hennes bok fått stor uppmärksamhet genom hennes beräkningar av de västliga segrarnas våldtäkter. Enligt henne begicks våldtäkter också av de ”goda”: Ca 190 000 av amerikaner, 50 000 av fransmän och 45 000 av britter.

Palme och andra mördade fredskämpar

(En text skriven år 2000)

Jag minns lite nostalgiskt hur det här landet och den här kommunen var under första halvan av 1980-talet. När vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) gästades av våra partners i Indien pekade vi stolt på en av skånelängorna på Myggdalsvägen och sa glatt:

--Där bor vår vice statsminister. Han heter Ingvar Carlsson.

 Då smålog dom och såg tvivlande ut, för i deras hemland bodde högt uppsatta politiker mycket finare och inte mitt ibland vanliga människor. Och när vi sen berättade att vice statsministern åkte bland morgonsömniga knegare från Bollmora med de kollektiva bussarna in till sitt jobb i regeringen, såg dom generade ut. Dom trodde uppenbarligen att vi var mytomaner, för i deras hemland åkte höga politiker i stora bilar med privatchaufför och beväpnade livvakter i framsätet.

Det där skulle plötsligt och tragiskt ändra sig kvällen den 28 februari 1986, i dag för 14 år sen, när Sveriges statsminister Olof Palme mördades på öppen gata, Sveavägen i Stockholm.

Vi minns alla vår chock och förtvivlan över att något sådant kunde inträffa också i Sverige. Och vi kände ilska, nästan vanmakt, över att en folkvald ledare hade blivit offer för våldet, den sanna demokratins diametrala motsats.

Plötsligt började beväpnade vakter att stå utanför blomsterrabatterna bland de idylliska radhusen på Myggdalsvägen.  Nu var det inte längre för ledande politiker tal om att otvunget beblanda sig med folket. Livvakter blev obligatoriska följeslagare. Ingvar Carlsson har berättat hur han njöt av att vandra omkring i Tyrestaskogarna. Där kunde han för ett par timmar vara ensam.

 Vi vet inte varför Olof Palme mördades. Men vi vet att han var oförtrutet aktiv för en fredligare värld och för nedrustning i ett med kärnvapen nedlusat Europa, vapen som på några timmar kan bränna bort allt liv på vår kontinent. Han vågade hävda att avspänning i Europa krävde goda kontakter också med den supermakt som av president Reagan kallades för "ondskans imperium". Ett besök i Moskva var inplanerat just våren 1986 men det förhindrades alltså av mordet.

Vi brukar säga att våld föder våld och det är nog så riktigt. Men också fredsarbete tycks kunna provocera  dödandets krafter. Palmes öde är dessvärre ett i raden av mord på fredsaktivister.

 I USA gav Martin Luther King genom sina icke-våldsmetoder de svarta hopp om ett rättvisare samhälle. Han föll 1968 offer för en lönnmördares kula. Ändå var det han som hade sagt, att den "djupaste tragedin inte var de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".

Indien hade tack vare Mahatma Gandhis envisa icke-våldskamp mot brittiska kolonialherrar blivit självständigt efter andra världskriget. Men detta ledde i förstone till våldsamma sammanstötningar mellan landets hinduer och muslimer. Uppåt en miljon människor slaktades, ett ohyggligt blodbad. Gandhi uppmanade förstås sina egna, alltså hinduerna, att upphöra med våldet. Denna människovänlighet retade en del hindunationalister så starkt att en av dem mördade honom.

Jag är inte vidskeplig, men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom Dag Hammarsköld vid en omdiskuterad flygolycka i Afrika, där han som FNs generalsekreterare var för att skapa fred under Kongokrisen. Och den 17 september 1948 hejdades på en gata i Jerusalem en FN-bil. Två av passagerarna sköts sönder och samman med 24 skott. Den ene var FNs fredsmedlare Folke Bernadotte, den andre den franske FN-observatören överste André Sérot. Mördarna är väl kända, ja så välkända att de sluppit varje påföljd. Tvärtom, en av dem blev sitt lands premiärminister.

Det här är kända personer, men jag skulle vilja lyfta fram ur glömskan en av de många okända som räddat människor men som själv blivit offer för det urskillningslösa dödandet. Hans namn är Erik Ringman och hans grav finns sedan 1945 på en skånsk kyrkogård -- jag minns inte vilken. Som ung chaufför tillhörde han Folke Bernadottes Röda korsexpedition, som i slutet av andra världskriget räddade tiotusentals utmärglade människor ur de nazistiska koncentrationslägren.

Den 25 april 1945, bara två veckor före krigsslutet, körde Ringman den första av de svenska lastbilar som i en kolonn sakta rörde sig norrut på kaotiska nordtyska vägar, fulla av flyktingar, bilvrak och sårade eller döda människor. I bilarna fanns många hundra kvinnor, räddade från koncentrationslägret Ravensbrück och nu på väg till Sverige. Det var en ljus och solig dag och på lastbilarnas tak och huv var stora röda kors och svenska flaggor målade.

 Ändå gick det riktigt illa den här dagen. Den svenska räddningsexpeditionen angreps av lågsniffande brittiska flygplan som sköt på allt som rörde sig, också på Röda korsets bilar. Flera av kvinnorna som överlevt fasorna i Ravensbrück  och som nu bara hade något dygn till frihet och säkerhet i Sverige dödades. Också chauffören Erik Ringman ljöt en ögonblicklig död. Vid hans sida satt en ung löjtnant, Gösta Hallkvist, som överlevde med svåra skallskador, och som för fem år sen i en alltför ouppmärksammad bok har  berättat om den här tragedin.

Kampen för fred och ansträngningarna att rädda människor är alltså varken bekvämt eller riskfritt. Ändå måste vi i de många kärnvapnens tid tillsammans  arbeta mot krig och våld. Annars sviker vi dem som redan har offrat sig i den kampen. Och annars kanhända våra barnbarn kommer att spotta på våra gravar, när de upptäcker att vi tämligen stillatigande under 1990-talet lät 5-6 miljoner barn i vår värld dö varje halvår.

Om det makabra sambandet mellan våldsanvändning och världsfattigdom var Olof Palme mer medveten än vad vi tycks vara i dag. Han uttryckte det bland annat så här:

" De årliga utgifterna för kapprustningen är lika höga som den totala inkomsten för länderna med den fattigaste hälften av mänskligheten"

 Det sa han för 25 år sen. I dag för 14 år sen mördades han. För oss efterlevande återstår det att ängsligt fråga oss om vi verkligen hedrat hans minne genom att leva upp till hans ideal

ÅKE SANDIN