”JAG DÖDAR TUSENTALS MÄNNISKOR VARJE NATT”
1992 protesterade människorna
i Dresden mot en högtidlighet i London. Där hade den brittiska änkedrottningen
just avtäckt statyn av flygmarskalken sir Arthur Harris.
I motsats till Västtysklands
befolkning hade Dresdenborna ännu inte undfått den omskolning (Umerziehung,
reeducation) som inpräntat att västmakterna stod för det rätta, sanna och
humana och att bara tyskarnas egna många krigsförbrytelser skulle ihågkommas,
medan förbrytelser begångna mot tyskar skulle tystas ned. Dresden ligger ju i
forna DDR, vars propaganda ingalunda hade varit västvänlig.
Arthur Harris var nämligen
under andra världskriget chef för brittiska Bomber Command och delansvarig för så där en 600 000 tyska
civilas död. När en Londonpolis under kriget förebrådde flygmarskalken för att
han körde sin Bentley så fort och vårdslöst att han riskerade att döda folk
svarade Harris bara: "Unge man, jag
dödar tusentals människor varje natt". Han fick smeknamnet Bomber
Harris men hans underlydande kallade honom kort och gott för Butch, det vill
säga Butcher, slaktaren.
Den mest kända --eller
ökända-- av Harris' flygoperationer är förintelsen av Dresden den 13-14
februari 1945. Det var då som tusentals allierade bombplan vräkte bland annat
600 000 brandbomber över den militärt betydelselösa stad, som kallades Elbes
Florens. Om det var 35 000 eller rentav 130 000 civila och flyktingar som då
kremerades levande är lite oklart, men som regel vid räkning av lik brukar de
lägre siffrorna vara mera tillförlitliga.
BOMBTERRORNS PIONJÄRER
Arthur Harris var med redan
1919 och då som ung skvadronchef i Royal Air Force i det tredje afghanska
kriget. I sina memoarer skryter han med att det var en fullträff med en
brittisk tiokilosbomb mot den afghanske kungens slott som avgjorde kriget. I
varje fall var det en sensationell händelse i Kabul när damerna i kungens harem
av bombningarna tvangs ut i folkvimlet.
Om hur europeiska
kolonialmakter använde flygbombningar mot de människor man då kallade
infödingar eller vildar finns att läsa i Ordfront Magasin, nummer 7-8/1999. Där
finns ett utdrag från Sven Lindqvists "Nu dog du". För vår
västerländska självgodhet kan den boken bli lika svår att smälta som Lindqvists
omdiskuterade bok från 1992, "Utrota varenda jävel!"
Lindqvist erinrar om de
tankar som R. P. Hearne redan 1910 utvecklade i sin bok "Air Ships in
Peace and War". Flyget skulle vara utomordentligt användbart vid
straffexpeditioner i kolonierna. Luftfarkosterna skulle skrämma vildarna från
vettet, som nu kunde straffas mycket snabbare och hårdare och dessutom utan att
värdefulla vita soldater gick åt.
Hearne vid sitt skrivbord
menade att attacker från luften skulle drabba skurkarna utan att oskyldiga
människors blod spilldes. Men liksom senare flygteoretiker överskattade han
precisionen i attackerna från luften. När fransmännen redan 1912 använde
flygbomber mot de marockaner som inte ville civiliseras av dem siktade
piloterna mot stora mål: byar, marknadsplatser, boskapshjordar, annars träffade
inte deras bomber. Än i dag målar man i många berberbyar uppe i Atlasbergen
inte husen för att de inte skall synas så väl från luften. Och 1913 använde
spanjorerna mot marockanerna karteschbomber, den tidens splitterbomber, vilka
dödade urskillningslöst.
1915 bombade britterna
pathanernas byar vid den indisk-afghanska gränsen. När det inte hjälpte bombade
man bevattningsanläggningarna så att matjorden spolades bort. Att även kvinnor
och flickor dödades av bomber hade det brittiska högkvarteret en tidstypisk
ursäkt för. De hänvisade till kvinnans låga status bland afghanerna, vilka
påstods betrakta kvinnor som ett slags lösöre eller i varje fall på samma nivå
som boskap och vapen. Deras människovärde kunde därför inte jämställas med
europeiska medsystrars.
ARABER OCH KURDER OFFER
På 1920-talet var det tyska
flygvapnet förbjudet enligt fredsdiktatet i Versailles. Men britter och
fransmän var desto flitigare i att använda sitt flygvapen, inte minst i
mellanöstern och arabvärlden. Irakerna, som äntligen blivit fria från turkisk
överhöghet var inte särskilt förtjusta i sina nya herrar, britterna. Arthur Harris var i farten igen, mycket
uppfinningsrik med att göra om transportplan till tunga bombplan och att fälla
klasar av små brandbomber mot byarnas halmtak. Triumferande kunde han 1924
rapportera hem till England:
"Nu
vet araber och kurder att på 45 minuter kan en stor by bli praktiskt taget
utraderad och en tredjedel av invånarna dödade eller skadade av fyra eller fem
flygmaskiner"
Inte alla britter var lika
glada som Harris över att bränna ned fattiga byar. Stabsofficeren Lionel
Charlton hade vid ankomsten till Bagdad 1923 besökt ett sjukhus och till sin
överraskning och förskräckelse fått se de lemlästade offren för sina landsmäns
luftkrig. I sina memoarer brännmärker han dessa bombningar, som också dödade
kvinnor och barn, som rena massakrerna. Så småningom fick han nog och bad om
förflyttning hem till England, där han tvångspensionerades 1928.
”CIVILISATORISK MISSION”?
Medan britterna axlade
"den vite mannens börda" genom att bomba Iran, Irak , Transjordanien och
Somalia uppfyllde fransmännen sin "civilisatoriska mission" genom att
bomba Syrien, ett land som tillfallit dem som mandat efter första världskriget.
Flera syriska städer anfölls 1925 från luften. Bara i Damaskus dödades den 18
oktober det året ett tusental muslimer av franska bomber. Och fram till våren
året därpå hade de flesta byar runt Damaskus förvandlats till ruinhögar. Den
här krigföringen stred förstås mot krigets dittillsvarande lagar, men
fransmännen försvarade sig med att folkrätten bara gällde civiliserade folk,
inte arabiska banditer.
Bombplanens förmåga att döda
var särskilt stor i ökenlandskap, där det var svårt för människorna att gömma
sig. Inte samma lycka hade brittiska RAF, när de 1932 angrep byar i Burma. Där
gav djungeln människorna på marken en chans att undkomma bomberna.
I mitten av 1930-talet var det dags för
Mussolinis Italien att pröva bombkrigets förmåga. Det var när italienarna lade
under sig Haile Selassies Abessinien, det vill säga nuvarande Etiopien. Hur
bomberna exploderade i abessinska ryttaravdelningar beskrev italienska flygare
i närmast poetiska ordalag. De tyckte att det såg ut som en blomma, som
plötsligt slog ut när hästar och människor slungades iväg från krevadcentrum.
Nyårsaftonen 1935 bombades också svenska Röda korsets ambulanser i Abessinien,
varvid flera svenska sjukvårdare dödades. (Min mamma brukade alltid på
nyårsaftnarna berätta om detta dystra nyår, när Radiotjänst ,dåvarande Sveriges
Radio, spelade sorgemusik hela kvällen.)
Spanska inbördeskriget 1936-39
brukar betecknas som ett förspel till andra världskriget. Här fick också några
tyska flygare vara med på Francos sida och bevisa att de också kunde massdöda
från luften. Den mest kända flygraiden är angreppet på staden Guernica med 93
dödade, förevigad genom Picassos berömda målning av förödelsen.
Men det var först med andra
världskriget som bombflyget skulle visa vad det kunde. Dess militära
effektivitet är omtvistad men inte dess förmåga att massdöda, främst civila.
”ETT FÖRFÄRLIGT PM”!
Det var ju tyskarna som var
först ute i andra världskriget. 1939 bombades Warszawa av Luftwaffe innan tyskarna erövrade den
polska huvudstaden. I maj 1940 utsattes det belägrade Rotterdam för en svår
bombraid. Uppåt 1000 holländare miste livet. I både fallen kunde tyskarna hävda
att det enligt gällande krigslagar gällde städer som militärt försvarade sig
och som man därför hade rätt att bombardera.
Sedan gick utvecklingen
snabbt mot det totala bombkriget. Båda sidor började angripa städer långt bakom
fronten. Tyskarna inledde hösten 1940 den så kallade Blitzen med upprepade
bombanfall mot engelska industristäder i fåfängt hopp om att få England att
sluta fred. Natten till den 15 november anfölls Coventry av 449 tyska bombplan.
Många industrier slogs ut och 380 människor dödades. Engelsmännen svarade med
att bomba Mannheim. Tyskarna förlorade slaget om Storbritannien och Churchills
ord om de brittiska jaktpiloterna är berömda: "Aldrig i världshistorien
har så många haft så få att tacka för så mycket".
Medan tyskar och fransmän
byggt upp sina flygvapen främst för att understödja markstridskrafterna vid
fronten hade Royal Air Force efter första världskriget satsat på en annan
strategi. Engelsmännen avsåg att från luften förgöra fiendens städer för att på
det sättet vinna kriget. För den uppgiften var Sir Arthur Harris som klippt och
skuren. Men det skall till hans försvar sägas att denna urskillningslösa så
kallade area bombing redan var planerad när han tillträdde som bombchef 1942.
Den kände historikern Peter
Englund har skrivit att denna krigets industrialisering alltmer kom att styras
av räknenissar och statistiker:
"RAF:s
stabschef, sir Charles Portal skrev i början av november 1942 ett förfärligt PM
där han på ett torrt byråkratiskt vis lade upp planerna för de kommande två
åren. Han ansåg att man kunde klara av att fälla 1,5 miljoner ton bomber över
Tyskland, vilket skulle leda till att 6 miljoner hus förstördes, varefter '25
miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och 1 miljon
svårt skadade'.
Det
inte minst skrämmande med detta aktstycke är --förutom att det faktiskt höll
streck rätt bra-- just situationen: en liten grå man sitter tyst på ett litet
grått kontor någonstans och räknar och plussar och lyfter papper och går på
lunch och svarar i telefon och åker hem till lilla frugan och återvänder lugnt
nästa dag och räknar lite till och så vidare, som om siffrorna var en beräkning
av en fabriks produktion av kokosbollar och inte en formel för massakrerandet
av hundratusentals män, kvinnor och barn"
TARGET: THE CATHEDRAL
Enligt Charles Snow i hans
bok "Science and Government" var hjärnan bakom den här krigföringen
kabinettsmedlemmen, professor Frederick Lindemann. Han menade att bomberna
gjorde störst skada, det vill säga nytta, i de tätast befolkade områdena,
stadskärnorna. Target: the Cathedral, riktpunkt domkyrkan som man sa. Den gamla
hansestaden Lübeck var den första som på allvar drabbades av den här sortens
luftkrig. Det var i mars 1942 och hela innerstan förstördes, jodå också
domkyrkan. Det var en stor framgång tyckte engelsmännen, trots att Lübeck var
av föga militärt värde. Men som Harris belåtet uttryckte det: Stan "var ju
byggd mera som en braständare än som en mänsklig boplats". Elden spred sig
alltså lätt över de trånga gränderna.
Lübeck var bara början. I
över tre år till skulle allierade flygarmador fortsätta med sina nattliga
bombmattor över alla större tyska städer. Den unge Stig Dagerman besökte
Tyskland ett och ett halvt år efter kriget, en resa han rapporterade om i boken
"Tysk höst". Han har svårt att avgöra vilken av alla tyska ruinstäder
som är den mest sönderbrända, sönderslagna och igenrasade. Han väljer Hamburg,
en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg. Dagerman
åker tåg genom Hamburg och ser bara något som verkar vara en jättelik
avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar och tomma
fönsterhål. Under en kvart ser han inte en enda människa, fast han åker genom
det som en gång var Hamburgs mest tättbefolkade område. Dagerman besöker också
källarna, där bleka människor och tuberkulösa barn, många av dem etniskt
rensade flyktingar, bor med vatten upp över fotknölarna.
”BRANDBOMBSKRYMPT” KÖTT AV ELDSTORMAR
Det var på Hamburg som de
allierade 1943 provade ut att framkalla eldstormar, som skapade en hetta på
över tusen grader och ett väldigt luftsug in mot brandcentrum som fick till med
brandbilar att rutscha in i elden. Vid sådana temperaturer smälter inte bara
asfalt utan också bly och glas -- för att inte tala om trä och människokroppar.
Ögonvittnen berättade att små barn låg som stekta ålar på trottoarerna med
händerna ännu utsträckta som för att skydda sig mot hettan. Ett nytt ord
uppfanns: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött. En hel
familj kunde rymmas i en tvättkorg.
Under fyra nätter runt
månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes över Hamburg tre miljoner brandbomber,
80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Uppåt 50
000 människor, flera än offren för hela Blizen mot England, dödades, 900 000
blev hemlösa, 277 300 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58
kyrkor.
Offren var så många och så
förbrända eller lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 130 meter
långa. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt bortglömd som minnesmärke över
andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att det
var främst Hamburgs arbetarklass som drabbades. För att uppnå maximalt dödande
koncentrerade man bombningarna mot hyreshusområdena, de "röda" eller
åtminstone minst Hitlertrogna delarna av staden.
VEM KÄNNER TILL PFORZHEIM OCH SWINEMÜNDE?
Många andra tyska städer
drabbades av eldstormar. En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är
Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och
smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter
förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på
nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i
flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande
fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.
Människor som försökte ta sig
ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden,
Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla.
Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller
de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade
skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras
näsor tydde på att deras lungor sprängts. Den amerikanske författaren Kurt
Vonnegut, som var i Dresden som krigsfånge och fick delta i röjningsarbetet,
kallar källarna för likgruvor i sin mycket läsvärda bok, "Slakthus
5".
Med nitton minuters bombfällning
lyckades britterna döda var femte Pforzheimbo, cirka 17000 barn, kvinnor och
åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad
att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa
igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets
sannaste betydelse".
Men också vid Östersjön, inte
värst långt från Skåne, förekom bombmassakrer på civila och flyktingar. Den 12
mars 1945, en månad efter Dresden, anfölls Swinemünde, i dag det polska
Swinoujscie, av 650 allierade plan. 1998, när jag var på den gamla svenskön
Usedom, besökte jag också kullen Golm. Där finns en massgrav med omkring 20 000
bomboffer för anfallet på Swinemünde.
MASSDÖDANDET AV JAPANSKA CIVILA
I augusti 1945, när kriget
redan var över i Europa, var nästan alla stora och medelstora städer i ruiner
också i Japan. Där hade amerikanska B 29-or bränt ned en fjärdedel av alla
bostäder, dödat många hundratusen civila och gjort 22 miljoner japaner hemlösa.
Bara under en enda bombnatt den 29 mars 1945 hade 83 000 Tokyobor dödats. Vill
man jämföra olika helveten var det faktiskt flera dödsoffer på detta enda dygn
i Tokyo än sammantaget i koncentrationslägren Buchenwald och Dachau under
tio-tolv år.
När Hiroshima utplånades den
6 augusti av den första atombomben, påstod president Truman i ett triumferande
tal till nationen, att Hiroshima var en militärbas. Även som krigspropaganda
var detta ovanligt missledande, för sanningen var snarast den motsatta.
Hiroshima var så militärt betydelselöst att staden dittills i stort sett hade
skonats från bombningarna. Men som en praktiskt taget orörd stad var den ett
perfekt mål, när amerikanerna ville studera effekterna av sitt nya supervapen.
Ja, om effekterna kan man
läsa i John Herseys bok, där han berättar om hur en överlevande upplevde den 6
augusti 1945:
"När han kom in bland buskarna såg han att där
låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömslika tillstånd:
ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från de
smälta ögonen hade runnit nedför kinderna… Deras munnar var ingenting annat än
varfyllda sår"
Tre dagar senare kom turen
till Nagasaki. "En dag med tre färger" kallar Peter Englund avsnittet
om denna förintelse i sin bok "Brev från nollpunkten": "Himlen var svart, jorden var purpur
och mellan himmel och jord steg moln av gul rök". Atombomben fälldes
just över Urakamikatedralen, Östasiens största katolska kyrka. Det var alltså
Nagasakis fattiga och utstötta katoliker som brändes till stoft allra snabbast
i hettan på 3-4000 grader. Men kanske var det ändå ett skonsammare öde än för
de många tiotusentals som skulle dö veckorna efteråt av sina plågsamma
brännskador eller åren efteråt av cancer från strålningen eller föda grymt
missbildade barn.
”ATOMBOMBERNA RÄDDADE LIV” ??
Den amerikanska propagandan
har varit så effektiv, att ännu tror många på det motsägelsefulla påståendet
att atombomberna, som ju dödade ett par hundra tusen civila, ändå räddade liv.
De sägs ha påskyndat Japans kapitulation. Om det skriver historieprofessorn Göran Rystad:
"Talet om atombombernas berättigande genom
räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens
skräpkammare"
Och det är en händelse som är
tankeväckande, att den 8 augusti --två dagar efter förintelsen av Hiroshima och
dagen före Nagasakimassakern-- bestämde segermakterna statuterna för de
krigsförbrytarrättegångar, där tusentals av förlorarna skulle dömas till
galgen. En av de tyngsta anklagelsepunkterna var just massmord på civila.
I sin bok , "The Crazy
Ape", frågar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi:
"Varför skulle det direkta skjutandet på nära
håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga
handlandet? Just därför att piloten som släpper bomberna inte ser sina
offer?"
Den här boken om den galna
apan, det vill säga människan, skrevs 1970, alltså under Vietnamkriget. Skulle
de massiva bombmattorna den gången över Indokina ha varit möjliga, om den
västliga opinionen varit medveten och upplyst om luftkrigets miljontals civila
offer redan under första halvan av vårt sekel. Skulle ens Natobombningarna av Jugoslavien ha accepterats?
Och de allra mest ängsliga
frågorna blir då till sist: Accepterar vi massmord på civila från luften just
därför att västmakterna, de som vi lärt oss är de goda och hjältemodiga, har
varit de särklassigt värsta utövarna av bombterror? Är vår märkliga tolerans på
den här punkten en följd av vår västerländska självgodhet? Eller är vi bara
offer för vår okunnighet, vilken i de tusentals kärnvapnens tid kan stå oss
dyrt?
ÅKE
SANDIN
LITTERATUR: Buske,
Norbert: Das Kreuz auf dem Golm (Schwerin 1996)
Dagerman,
Stig: Tysk höst (Stockholm 1947)
Englund,
Peter: Brev från nollpunkten (Sthlm 1996).
Artikel i Populär Historia, nr 2/95
Hersey,
John: Hiroshima (1946)
Kurowski,
Franz: Das Massaker von Dresden und der anglo-amerikanische
Bombenterror 1944/45 (1995)
Lindqvist,
Sven: Vildarna bombas (Ordfront magasin nr 7-8/1999)
Olsson, Jan
Olof (Jolo): Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919 (Sthlm 1975)
Rystad,
Göran: Artikel i SSD 6/8 1986
Schmalacker-Wyrich, Esther: Pforzheim
23. Februar. Der Untergang einer Stadt (1995)
Veale, Frederick J.P.: Advance to
Barbarism. The Development of Total Warfare
(New
York 1968)
Vonnegut, Kurt: Slakthus 5 (1969)
Szent-Györgyi, Albert: The Crazy Ape (1990)
