Alla dessa fantasier om "ubåtar"

(I förrgår (13/1) skrev jag om Dagens Nyheters larmande "avslöjanden" om främmande "ubåt" i inloppet till Stockholm den 31 oktober 2014. (Se nedan). Men ubåtsskrönorna har en lång och av Nato-vänner omhuldad historia.)

PÅ 1600-TALET SKÅDADE FOLK DJÄVLAR

MYHRBERG PIONJÄR FÖR UBÅTSTVIVLET
Alla svenskar över 40 minns säkert de många somrar på 1980-talet och några år framåt, då medierna nästan varje vecka larmade stort om de sovjetiska ubåtar som sades vimla i svenska vatten. Många gånger framförde jag mitt tvivel i artiklar och radioprogram. Redan under Radio Tuffs första månader 1985 intervjuades Ingemar Myhrberg, som samma år kom ut med boken ”Ubåtsvalsen”. Han skrev bland annat:

”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”

Men Myhrberg var i början ganska ensam i sin kritiska journalistik när ”de hundra pravdorna”, som han kallade svenska medier, varje vecka braskade åstad med nya häftiga historier om förmenta sovjetiska ubåtar. I Radio Tuff sade han bland annat:
”När jag upptäckte allt skoj bakom ubåtshistorierna, blev jag stressad, för jag nästan kände hur andra journalister flåsade mig i nacken. Men till min förvåning var jag ensam i spåret.”

ANDRA DISSIDENTER, ÄVEN MILITÄRA
Det fanns dock några andra publicister som så småningom uttryckte sina tvivel på den enda rätta uppfattningen, den att Sovjet med sina ubåtar ständigt kränkte svenska vatten. Bland dem fanns Aftonbladets Gunnar Fredriksson och Dagens Nyheters Olle Alsén, självfallet också intervjuade i ”Radio freies Södertörn”, alltså Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (www.tyresoradion.se )

Också militärer tillhörde dissidenterna. Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler, som jag intervjuade, kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den svenske generalen och förre arméchefen Nils Sköld avfärdade slutsatserna i den parlamentariska ubåtskommissionen, där Carl Bildt var den mest aktive, med följande salva:

”Man fick det att stämma med en förutfattad mening, men de argument som är anförda håller inte för en vanlig källkritisk granskning och skulle aldrig hålla vid en juridisk bedömning. Det finns inte ett enda argument eller något bevis, som håller för en slutsats.”

Roligast var kanske ändå den norske konteramiralen Ola Thomesen, som i programmet Striptease i Sveriges Television 1993 tyckte, att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv. Hans lätt ironiska tonfall tydde på att han kunde många elaka Sverigehistorier:

”När man sitter i skogen en mörk natt, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”


VAR UBÅTEN U 137 AVSIKTLIGT I GÅSEFJÄRDEN?
Men den sovjetiska ubåten U 137 då, den som hösten 1981 låg som en död jättepadda efter att ha gått på grund i Blekinge, i militärt skyddsområde rentav! Jag medger att jag i förstone liksom andra svenskar blev upprörd över den östliga stormaktens fräcka intrång i våra vatten. Men så småningom hopade sig frågorna:

Hur kom det sig att den förmenta spionubåten dundrade in i övervattensläge med dånande dieselmotorer, så att många i trakten hörde den men trodde att det var svenska örlogsfartyg eller helikoptrar? Och varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?

Sovjet skyllde på felnavigering, vilket bara väckte hånfullt löje i svenska medier. Men så småningom framkom det att svensk militär hade tystat ner, vad Försvarets Radioanstalt (FRA) hade upptäckt: Att sovjetiska fartyg och flygplan hade spanat efter sin försvunna ubåt i farvattnen öster om Bornholm. Det stödde påståendet om felnavigering.

Den förste svensk som gick ombord på den grundstötta U 137 var en erfaren sjöofficer, kommendören Karl Andersson, som ledde de första förhören med den ryska besättningen. Han har efteråt berättat att inga journalister vid de välbesökta presskonferenserna 1981 brydde sig om att fråga honom om vad han trodde om den grundstötta sovjetiska ubåten. Sedermera har han hävdat att det rörde sig om en grov felnavigering och om de många vittnesmålen om ”ubåtar” som U 137 sedan gav upphov till sagt:

”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”


”UBÅTSJAKTEN” I HÅRSFJÄRDEN – OCH GAMLA AMALIA
Redan 1982, året efter U 137:s grundstötning, kom nästa stora ubåtskalabalik. Det var den av medier från hela världen skildrade ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden, där det flitigt sjunkbombades i flera dagar. Men ingen ubåt påträffades, inte ens en mutter från någon inkräktare.

Men året därpå fastslog den parlamentariska ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest aktive att det var sovjetiska intrång. Ett av dess allra tyngsta bevis var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde sex år efter händelserna i Hårsfjärden.

Nästa ”huvudbevis” skulle märkligt nog hålla i hela 26 år. Därvid är jag beredd att avslöja hur förtjust jag försommaren 2008 blev i Amalia. Nej, det var faktiskt inte vanlig gubbsjuka, ty Amalia är en hundra år gammal galeas, som nu ligger på ett varv vid Muskö. Men Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde då äntligen en ordentlig analys av ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.

Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.



VILKA HADE MOTIV FÖR ATT SKRÄMMA SVERIGE?
Det finns bedömare som anser att det kan ha varit Natoubåtar i farten. Det är ju svårt att förstå vilka motiv Warszawapakten kunde ha för att kränka svenska vatten.
I slutet av 1980-talet hördes fredsforskaren Wilhelm Agrell i Radio Tuff. Han hade baserat teorier på det han ansåg vara sovjetiska kränkningar. Men på den avgörande punkten, vilka motiv Sovjet kunde ha haft, blev han lika mångordig och obestämd som andra ubåtstroende så kallade experter.

Om det mot förmodan fanns främmande ubåtar i svenska vatten, så hade faktiskt Nato ett begripligt motiv, nämligen att skrämma neutrala Sverige för sin östliga stormaktsgranne. Självfallet gynnades Nato av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan då på 1980-talet stämplade som ”ondskans imperium”. Ola Thunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, menar att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige för Sovjet. Han skriver:

”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”

Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.



SEGRARE OCH FÖRLORARE I ”UBÅTARNAS” KÖLVATTEN
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen segrade och fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin.

Journalisterna trivdes alltför länge i grumligt bottenslam med sina häftiga historier om dessa ”ubåtar”. På sistone tycks några ha nyktrat till. Två artiklar på Dagens Nyheters debattsida i juli 2009 tyder på det. Den ena är skriven av tidningens förre chefredaktör Svante Nycander. som under rubriken ”Militären vilseledde regeringen om ubåtar” bland annat skriver:

”Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna. Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.”

Ja, den socialdemokratiske utrikesministern Lennart Bodström fick avgå 1985 efter det att han till några borgerliga journalister yppat sina tvivel på den enda då godtagbara uppfattningen om ubåtarna.

Dagen efter Nycanders artikel skriver en annan framstående publicist, Sune Olofsson i Dagens Nyheter. Han har varit Svenska Dagbladets debattredaktör och försvarsreporter. Under rubriken ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna” skriver han bland annat om ”mer än tio års ubåtshysteri” följande:

”Många av oss journalister som bevakade ubåtsjakterna på 80-och 90-talen förvandlades till okritiska patrioter när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskrona skärgård. (....) Att sedan vissa journalister, som försökte att resa motbilder och följa det kritiska journalistiska uppdraget, stämplades som näst intill landsförrädare är mer än skrämmande.”
----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFröenings Radio Tuff sommaren 2009

Ubåtshysteri igen

EN TRENDIG JOURNALIST GÖR ETT SCOOP?

I går (12/1) var den stora inrikesnyheten i Dagens Nyheter, att det varit ett hittills för allmänheten okänt ubåtsintrång nära Stockholm. Det är Mikael Holmström som med anonyma källor berättar denna skakande historia. Han har tidigare skrivit för Svenska Dagbladet, men är nu på DN – kanske i hopp att vinna större lagrar hos de ”oberoende liberala” eller ”bombliberalerna” som elaka vänstermänniskor kallar dem.

Det handlar om att den 31 oktober hade en främmande ubåt, vilket alltid anses vara rysk, varit inne vid inloppet till Stockholm, ja ”endast några kilometer utanför huvudstaden”, som Holmström alarmistiskt uttrycker det. Trots att det lär ha hänt bara en vecka efter att den senaste ubåtsjakten med buller och bång men utan konkreta bevis avslutades, har detta hittills varit okänt.

I dagens tidning (13/1) har Holmström fått nästan två sidor i samma ämne. Nu intervjuar han den som påstår sig ha sett ”ubåten”, vilken hade fräckheten att gå i övervattensläge i minst fem minuter så nära Stockholm.

Det är den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kviman, vars påstådda bilder på ”ubåten” också slås upp stort. Denne säger sig vara mycket erfaren i fråga om ubåtar och jakt på dem. Han är bergsäker att det var en främmande ubåt han såg och plåtade.

STUDIO ETT REVIDERAR ”SCOOPET”

I dagens Studio Ett i Sveriges Radio får Kviman berätta utförligt om sina observationer och sina stora erfarenheter från ubåtsjakter på 80-talet, då man trots massor av ubåtsjakter inte ens fick upp en enda rysk mutter, men skickligt luggade skattebetalarna på nya miljarder till svenska marinen.

Men pinsamt för Dagens Nyheter och Holmström, som aktat sig för att publicera vad försvarsmakten ansåg om den påstådda incidenten, uttalade sig också i radion konteramiral Anders Grenstad, som sade följande:

”Våra människor som jobbar med bildanalys kan inte slå fast att det här är en ubåt, även om uppgiftslämnaren är helt övertygad. Sedan så är det, och det kan man se på bilden också, rör det sig om flera fartyg i området. Dom har inte rapporterat någonting. Det är människor som rör sig vid strandområdena. Det är fortfarande ljust men ingen har rapporterat nånting. Samtidigt är det som så att om den holländska ubåten som gick ut från Stockholm den 13 oktober, så har vi fått en väldig massa rapporter och bilder just på den ubåten, så vi är lite förvånade över att det är ingen annan som har rapporterat det här som vi har klassificerat som möjlig ubåt.”

MÄRKLIGT VÄLTAJMANDE ”UBÅTAR”!

Tredje veckan i oktober fick våra journalister ett slags frispel. Det publicerades över 500 artiklar om jakten på ”ubåtar” i Stockholms skärgård. Dessa operationer avlutades plötsligt efter det att den nya svenska regeringen hade presenterat sin budget, som också innehöll nya miljoner till vår krigsmakt.

Dagens Nyheters nya larmartiklar om främmande (läs: rysk) ubåt kommer just när Folk och Försvar har sin årliga konferens i Sälen och där våra försvarspolitiker ska diskutera anslagen till vårt framtida försvar.

På 80-talet fanns det i alla fall bedömare som talade om ”budgetubåtar”

”VÄRT EN GULDMEDALJ SOM FÖRSTA PRIS I IDIOTI”

I medierna sägs också att ryssarna är i våra vatten för att spionera. Minns att jag för länge sedan i Tyskland intervjuade den trestjärniga generalen Franz Uhle Wettler om påstådda ubåtsincidenter, som vi svenskar var så upptagna av.

Då skakade han bara medlidsamt på huvudet. Han tillhörde den lilla exklusiva Natokrets, som från SHAPE (Supreme Headquarter Allied Powers Europe) hade koll på ryska flottrörelser. Han trodde alltså inte på att sovjetiska ubåtar någonsin avsiktligt gått in i svenska vatten. Och på tal om den svenska föreställningen om att ryssarna spionerade från ubåtar var hans dom otvetydig:

”Det är värt en guldmedalj som första pris i idioti”

Borde inte vapenindustrin med sina höga vinster ha råd att tillsammans med svensk krigsmakt, som tydligen ska öka sitt årsanslag från nuvarande 45 miljarder kr, ge en sådan guldmedalj till några av våra mest trendiga journalister?

EN GULDMEDALJ FRÅN TROENDE OCKSÅ TILL PUTIN?

Det sägs också att de påstådda ryska kränkningarna görs för att skrämma oss, nu senast i dag just av överstelöjtnant Kviman i Dagens nyheter .

Putin har ju det senaste året blivit anklagad för mycket i våra medier, som snällt och ensidigt återger västliga åsikter – ibland ren propaganda.

Men är Putin verkligen också helt korkad? Skickar han in ubåtar i svenska vatten ger han ju alla svenska upprustare vatten på sina kvarnar och befrämjar några högljuddas krav på att Sverige ska bli Natos 29:e medlemsstat.

I så fall borde vårt välbeställda militär-industriella komplex tacka för hjälpen genom att till Kreml skicka den där guldmedaljen för idioti. 

Har somliga "yttrandeprivilegium"?

”AVSKYR DINA ÅSIKTER MEN....”

Det här skrivs när miljoner människor demonstrerar i Frankrike och i andra länder mot de upprörande morden i Paris för några dagar sedan. I Paris tar demonstranterna vägen över Rue Voltaire.

Detta är en händelse som ser ut som en tanke, för ett uttalande, som tillskrivs denne franske upplysningsfilosof (1694-1778) är värt att citera, även om det troligen är en av hans levnadstecknare som hittade på det:

”Jag avskyr dina åsikter, men är beredd att gå i döden för att du ska få yttra dem”.

”KROSSA DEN SKÄNDLIGA!”

Vad Voltaire verkligen sade flera gånger var ”écrasez l'infâme (krossa den skändliga). Han syftade på den samtida katolska maktapparaten med dess privilegierade grupp av "rättänkande" med makt och rätt att förfölja dem som tyckte eller trodde annorlunda. Representanter för denna privilegierade grupp mötte Voltaire under sin levnad både i kyrkan och i andra maktsfärer, och han fick känna av deras makt när han tvingades i exil och när hans böcker konfiskerades.

Faktum är att den franska satirtidningen Charlie Hebdos så vidrigt terrormördade tecknare inte bara riktade sina elakheter mot islam utan också mot andra religioner, inte minst påven och katolska kyrkan. Flera av världens ledande politiker som i dag så solidariskt sluter upp i manifestationen för satirtidningen hade den häftigt avhånat.

YTTRANDEPRIVILEGIUM = YTTRANDEFRIHET ?

Så får jag på e-post följande synpunkter:

”Medel- och överklass i västerlandet har ett yttrandeprivilegium. Somliga grupper ockuperar det offentliga samtalet medan andra motas bort därifrån”.

Jo, det är nog åtminstone delvis riktigt. Om du inte följer de västvänliga trenderna får du svårigheter att bli publicerad. Har vi inte det senaste året av våra medier utsatts för en ensidig skildring av vad som hänt i Ukraina eller vad som hänt i Östersjön? De som vill nyansera den ensidiga bilden får sin yttrandefrihet inskränkt av dem som har yttrandeprivilegiet att följsamt återge västlig propaganda.

En viktig fråga vi måste ställa är: Vilka äger medierna och hur mycket påverkar det vad de skildrar?

”HUGGER HELLRE AV MIG BALLARNA!”

En gammal liknelse från den tyska vänstern om de försiktigt trendiga är att kalla dem ”cyklister” eller som det heter på originalspråket om deras vanor:

”Nach oben kriechen und nach unten treten” (= Sparka neråt och huka sig uppåt.)

Den nu så grymt drabbade vänstertidskriften Charlie Hebdo fortsatte trots hot och sabotage att grovt skämta om bland annat muslimer och deras profet. Även denna orädda tidning kunde dock ibland huka sig för makten. 2008 hade 79-årige karikatyrtecknaren och krönikören Maurice Sinet skrivit ironiskt om president Sarkozys son som hade gift sig rikt med en judinna.

Chefredaktören för Glorie Hebdo uppmanade Sinet att be om ursäkt, men denne svarade:

”Hugger hellre av mig ballarna”.

Han blev omedelbart avskedad, så han undslapp det grymma öde som drabbade hans kollegor den 7 januari 2015.

Otäck massaker. Risk för kollektivskuld

VIDRIGT MASSMORD I PARIS

Hela världen förfasar sig i dessa dagar med rätta över massakern i onsdags (7/1) i satirtidningen Charlie Hebdos lokaler. De två mördarna skall ha skrikit att de ”hämnade profeten” och ”Allah akbar”, det vill säga att deras Gud var stor. De hycklade att de utförde illgärningarna i Islams namn.

”IS HAR INGET MED KORANEN ATT GÖRA”

Det borde ha räckt med alla grymheter den så kallade Islamiska staten påstås begå i Irak och Syrien. De har redan spätt på de fördomsfullas islamofobi.

I förra Radio Tuff citerade vi den modige tyske journalisten Jürgen Todenhöfer, som nyligen besökte områden behärskade av IS. Han berömde deras sociala insatser men i fråga om deras religiösa anspråk och mordiska metoder var han mycket kritisk och framhöll:

”IS predikar en version av islam som 99 procent av världens 1,6 miljarder muslimer förkastar. För honom är det obegripligt att det IS lär ut kan ha något som helst med Koranen att göra.”

”TERRORISMENS” OFFER

Man borde oftare framhålla det faktum att de flesta offren för ”islamisters” terror just är muslimer. Frågan är också vad som skiljer ”terrorism” från moderna krig, där urskillningslösa bombningar från luften är alltför vanliga.

Redan under andra världskriget utgjorde barn, kvinnor och obeväpnade män ungefär hälften att de uppåt 50 miljonerna dödade. Under amerikanernas flitiga bombande av Vietnam var andelen civila dödade ännu högre. Då skrev den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent- Györgyi i sin bok ”The Crazy Ape” bland annat”:

”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?

MÅNGA LEDANDE MUSLIMER TALAR NU KLARSPRÅK

Tack och lov har många ledande muslimer världen över skarpt fördömt massmorden i Paris och uttryckt avsky över att de skedde i islams namn. Mera av sådant behöver våra medier nu slå upp stort för att inte knäppskallar ska utnyttja tragedierna i Paris genom att använda den förbannade kollektivskulden, all rasisms hörnpelare.

Efter fredagsbönen i den största av moskéerna i Paris sade en ung muslimsk kvinna:

”Gärningsmännens religion är ljusår från Koranen. Islam står för fred och kärlek.”

Det är bara att hoppas att alla religioner mera ville inpränta att just fred och kärlek är deras främsta bud.

(Åke Sandin i Radio Tuff 1379. www.tyresoradion.se 91,4 MHz )

Radio Tuff nr 1379

Den tuffa oberoende radion

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1379:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 11 januari, första gången kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till söndagen den 25 januari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin

Programmet i korthet:

Tio verbala ”rosor” delas ut till välförtjänta (Se nedan)

Hampus Eckerman om krigen som gör några till ”terrorister” och ifrågasätter om det var Nordkorea som hackade amerikanska filmföretaget Sony.

Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl och Alexander Palmér rapporterar på telefon från Indien om Tuff-projekten där.

Åke Sandin om massmorden i Paris och risken för att muslimer drabbas av kollektivskulden, rasismens hörnpelare. (Se ovan)

ROSOR från RADIO TUFF (1379) 11-25/1 2015 till....

(Hörs på radion 91,4 MHz 4 ggr per dygn 11-25 januari. När som helst på www.tyresoradion.se )

….till Sverige och Tyskland, som 2014 tog emot lika många flyktingar som de andra många EU-länderna tillsammans. I förhållande till sin folkmängd är Sverige det europeiska land som tar emot flest flyktingar. Förra året välkomnade vi över 80 000, mestadels syrier, som ville undkomma det eländiga kriget i sitt hemland. För 2015 beräknar Migrationsverket att då kommer uppåt 105 000 flyktingar till Sverige. Det verkar ju mycket men det ska jämföras med Syriens grannländer Turkiet, Libanon och Jordanien. De har tagit emot många miljoner syrier.

….till den italienska marinen som sägs ha räddat ca 170 000 båtflyktingar det senaste året. Tyvärr har 3200 flyktingar under samma tid drunknat i Medelhavets vågor, inte minst till följd av flyktingsmugglares girighet och hänsynslöshet.

….till professorn och fredsforskaren Peter Wallensteen som på sätt och vis bekräftar kvällstidningsrubriken ”2014 i världen ett skitår”!. Han påpekar i Dagens eko den 6/1 att under 2014 pågick 10 olika krig i världen, flera än på mycket länge. Med ”krig” avser han väpnade konflikter med minst 1 000 dödade. Låt oss hjälpas åt att avslöja de stora ekonomiska intressenas skuld till de för alltför många lönsamma krigen och göra 2015 till ett fredligare år, då inte så många människor blir offer för krigiskt massmördande!

….till det tyska förslaget om en folkomröstning på Krim i regi av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Om skottarna 2014 fick chansen att bli självständiga från England bör vi inte förmena Krimborna att välja sin egen väg. Den folkomröstning som ägde rum i samband med anslutningen till Ryssland har ju av västliga medier och politiker kritiserats. Dessutom har Ryssland anklagats för folkrättsbrott. Det var ju två människor på Krim som dödades i mars 2014. Hur många hundratusen irakier har inte dödats efter britters och amerikaners folkrättsbrott 2003 att angripa Irak? Det har haft till följd att Irak drabbats av ständiga krig, nu senast genom Islamiska statens härjningar. Någon miljon irakier har dessutom tvingats fly från sina hem.

….till till Sveriges Televisions Rapport (5/1), som intervjuade libyska journalister, som tvingats fly till Egypten för att utan risk för sina liv rapportera om det politiska och krigiska kaoset i sitt hemland. Den av Nato och med hjälp av svenskt flyg 2011 åstadkomna ”arabiska våren” i Libyen har sedan länge urartat i inbördes strider, där inte minst Al Quaida och Islamiska staten (IS) är aktiva. Hundratals libyer dödas varje månad och hundratusentals har tvingats på flykt. Det tiger i stort sett våra självgoda västliga medier om. Att resultatvärdera västmakters krig aktar man sig helt begripligt för.

….till Svenska Dagbladet och Aftonbladet, som kollat chefernas löner i de stora biståndsorganisationerna. Det är en imponerande lista på högavlönades årslöner. Några exempel: Cancerfonden 1 190 000 kr. Världsnaturfonden i Sverige (WWF) 1128 000 kr. Röda Korset 1 108 000 kr. Hjärt och lungfonden 1 087 000 kr. Barncancerfonden 1 060 000 kr. UNICEF 1 039 000 kr. Rädda Barnen 996 000 kr SOS Barnbyar 908 000 kr. Sjöräddningssällskapet 865 434 kr. Stockholms stadsmission 808 000 kr och Radiohjälpen 780 000 kr. På Läkarmissionen går 24 procent av intäkterna till kostnader för insamling och löner. Ingen av cheferna på Aftonbladets lista är dock i närheten av att tjäna lika mycket som Postkodlotteriets vd, som sagt att Postkodlotteriet inte jobbar med välgörenhet utan med att bedriva affärer. Som kontrast kan nämnas att lokalföreningarna jobbar helt oavlönat. I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finns ingen avlönad, så varenda insamlad krona från Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36-2, går oavkortad till ändamålen i Indien och andra länder.

….till en solidarisk kvinna på Sikvägen i Bollmora, som vid nyår skänkte 1000 kronor till Tyresö Ulands- och FredsFörening genom att sätta in det på Tuffs plusgiro 16 01 37- 6 . Trots att föreningen inte har några personalkostnader är gåvor från solidariska människor nödvändiga om Tuff ska kunna klara sina två största utgifter, betalningen av hyran för Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 och medlemsavgifterna till riksorganisationen. De belöper sig sammanlagt till ca 80 000 kr per år.

….till Fredsrörelsen på Orust, som nu presenterar sin imponerande mötesverksamhet för kommande månader. Orust är en helt fristående lokalförening, med vilken Svenska Freds och dess lokalföreningar (inkl. TUFF) inte kan mäta sig i fråga om offentliga mötesarrangemang, varken kvantitativt eller kvalitativt. Under vintern-våren 2015 finns på Orust som inledare vid offentliga möten bl a en fredsforskare, en professor, en docent, en toppdiplomat och en ledande rikspolitiker.

….till Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl, Alexander Palmér, Erika Husberg och Bitte Isacsson , som sedan nyår befinner sig bland alla Tuff-projekten i Valod / Dharampur, cirka 20 mil norr om mångmiljonstaden Bombay (Mumbai). Om en stund kommer här i Radio Tuff en rapport från två av dem på telefon från Indien. Det är faktiskt över 40 år sedan de första av Tuff finansierade projekten stod klara. Redan 1972 var vid Sarvodaya Ashram i den indiska delstaten Gujerat två skolbyggnader med sammanlagt sex klassrum färdiga. De kallades för Kumla och Nyboda Wings efter de Tyresöskolor som genom dagsverken stått för en betydande del av kostnaderna. Sedan dess har många hundra utmärkta projekt tillkommit tack vare pengar från Tuff, hederliga partners och regelbundna besök av Tuff-aktivister och lärare från svenska ”systerskolor”

….till det bästa nyårslöftet. Det är att bli medlem av Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) – om du inte redan är det. Alla har vi väl råd med 200 kr, vilket är medlemsavgiften för enskild och gärna också 80 kr för annan på samma adress (familjemedlem). Välkommen att använda Tuffs plusgiro 16 01 37- 6

Vårt behov av uppmuntran

I det Radio Tuff (www.tyresoradion.se ) som nu hörts varje vecka sedan 1985 består inledningen alltid av att vi delar ut en massa ”rosor”. På 90-talet delade vi ibland också ut ”veckans snytingar. Då var signaturen Magnus och Brasses ”Bondlurk, läbbiga skurk, skitstövel och bandit.....”.

Det var längesen vi slutade med snytingarna, även om rosor ibland som bekant har taggar. Vi följer Martin Luther Kings råd att det är mycket bättre att tända ljus än att bara förbanna mörkret. Som gammal lärarstöt har jag också stor erfarenhet av att det är mycket effektivare att berömma än kritisera. ”Positiv förstärkning” som det lär heta på psykologiska.

DISSIDENTEN WOLF BIERMANN

När trendnissar och trendlisor blir alltför högröstade och lika följsamma som osakliga har jag några gånger funnit tröst i Wolf Biermanns visa Ermutigung (på svenska: Uppmuntran). Han var västtysken som valde att flytta till Östtyskland, men även där förblev han en dissident. Han fråntogs rentav sitt medborgarskap i DDR och lever sedan dess i Västtyskland.

Biermanns egen version finns på https://www.youtube.com/watch?v=0e6q6tLRzGM Svensk tolkning är gjord av Per Olov Enquist och Caj Lundgren och sjungs av Lena Granhagen, som hörs på https://www.youtube.com/watch?v=oGhdH4dKEW0 och har följande text:

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid,

Nej, låt dig ej förbrukas,

men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,

vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren

FOLKETS NOBELPRIS FÖR FRED

Den 6 december hade den berömvärt aktiva Fredsrörelsen på Orust med Ola och Erni Friholt i ledningen ett heldagsseminarium för att dela ut ”Folkets Nobelpris för fred”. Det innehåller inga pengar men man är noga med att följa Alfreds Nobels vilja att det skall gå till någon som verkat för militär nedrustning och ”folkförbrödring”. En av talarna på seminariet var norrmannen Fredrik Heffermehl, som bland annat i sin bok ”Nobels vilje” kritiserat sina landsmän i den norska Nobelkommittén för att ofta ha negligerat detta.

Må det vara mig tillåtet att citera två brev som skickades till Orust. Det ena är av en fredsaktivist, som jag minns med stor glädje. Det andra är från en i USA verksam professor i fredsforskning. Medan jag i Radio Tuff intervjuat kända fredsforskare som Johan Galtung och Peter Wallensteen, har jag tyvärr aldrig haft förmånen att låta honom framträda på www.tyresoradion.se

UPPMUNTRANDE BREV 1. FRÅN FREDSAKTIVISTEN ÅSA:

(Det har rubriken: ”Att Åke skulle få Folkets nobelpris för fred är väl ganska självklart!”)

”En trogen aktivist som i decennier verkat för fred och nedrustning, mot militarism och vapenindustri. Att Åke har inspirerat mängder av människor, inte minst ungdomar, vet vi också. När jag och mina vänner i tonåren, för ungefär 40 år sedan, sökte oss till Svenska Freds var det är Åke och Erni som tog hand om oss uppe på Jungfrugatan 30. De blev inte som några nya föräldrar, utan de behandlade oss som likställda, vi möttes med respekt.

Vi fick lära oss mycket om opinionsbildning och folklig mobilisering. Från att göra flygblad, använda stencilbrännare och verksamhetens hjärta, stencilapparaten Gestetner, springa i trappuppgångar och dela flygblad, måla banderoller, demonstrera, sälja Pax, debattera mot militärer, ordna torgmöten, fixa bokbord, organisera seminarier, skriva insändare… Och vi lärde oss allt om föreningsliv. Att sitta på distriktsstyrelsemöten, att skriva motioner, att åka på kongresser, att våga säga vad vi tyckte och att lyssna på varandra. Vi blev vuxna i rollen som aktivister.

Vi lärde oss hur vi kan påverka och bilda opinion. Vi lärde oss att hantera en så stor och svår fråga som världsfreden. Flera av oss gick vidare till internationell ickevåldsaktivism. Vi hittade våra egna vägar och stigar mot freden. För mig och mina vänner innebar det bla att vi under 20 års tid gjorde Fredskalendern.

Vilken tur vi hade som träffade dig Åke! Du trodde på oss från första början och lärde oss att vi kan förändra världen.”

Åsa Holmgren, f d Norrorts Ulands- och Fredsförening (NUFF)

UPPMUNTRANDE BREV 2. FRÅN FREDSPROFESSORN STELLAN:

”Åke Sandin är en levande legend inom svensk fredsrörelse. Det livslånga arbete som Åke bedrivit mot krig och kärnvapen, och det seriösa gräsrotsarbetet inom TUFF, Tyresö Ulands- och FredsFörening har varit en inspiration för många av oss yngre.

Hans radioreportage och krönikor har varit en välbehövlig röst. Åkes speciella stil av envist engagemang, principfasta och förbannade pacifism som oupphörligt kritiserat orättvisor, krigshetsare och förtryck har varit välbehövligt i en ofta allt för lågmäld och väluppfostrad fredsrörelse.

Åke är också en av de pionjärer i Sverige som skapade en stark koppling mellan fredsfrågor och Tredje Världen, något som den senare fredsrörelsen tappat bort i sin upptagenhet med Europa. Tack Åke för din insats mot militarisering, globala orättvisor och för en rättvis fred.”

All the best,

Stellan Vinthagen, Professor of Sociology at the University of Massachusetts Amherst.

"Religionskrig"nu och då?

MOSKÉER BRINNER I SVERIGE

Det var åtskilliga år sedan kyrkan här i trakten delvis förstördes av en anlagd brand. Förövarna var unga knäppskallar, som inte tycks ha haft någon antireligiös uppfattning. Under samma år sabbades gravstenar på den kristna kyrkogården på orten. Inte heller då lär det ha funnits några religiösa eller rasistiska motiv.

Nu har den senaste veckan moskéer i Eskilstuna, Eslöv och Uppsala utsatts för brandattentat. Det tycks inte bara ha varit knäppskallar i farten, ty rasistiskt klotter har funnits på väggarna.

DEN VÄRSTA HÄDELSEN

Till den vanliga kritiken av islam har nu Islamiska Statens (IS) härjningar i Irak och Syrien tillkommit. Om ens hälften av deras illdåd är sanna späder det på islamofobin.

I förrgår var profeten Muhammeds födelsedag. I Yemen ”firades” den genom att ett 30-tal shiamuslimer dödades av en självmordsbombare, förmodligen från det sunnitiska Al Quaida. Dessa som dödar andra muslimer brukar efter sina dåd utropa ”Allah akbar”, Gud är stor. Om de inte överlever hyllas de som ”martyrer”.

Egentligen är detta den största av alla hädelser, för i alla religioner är väl massmord den värsta av synder.

”RELIGIONSKRIG” PÅ 1600-TALET?

De blodiga motsättningarna mellan sunni och shia är svåra att förstå – de är ju alla muslimer. Det påminner om våra svenska ”hjältedåd” under 30-åriga kriget. Har lärt mig att ”lejonet från Norden”, kung Gustaf II Adolf stupade vid Lützen för den rätta protestantiska tron, medan hans soldater trosvisst sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg”

Dessa blågula gossar indoktrinerades med de tjusigaste och mest kristna skäl. Hur de for fram i det Tyskland de nästan ödelade och genom krig och farsoter nästan gjorde landsdelar folktomma skildrades av den samtida Hans von Grimmelhausen, som bland annat skrev:

”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet. Hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.....Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan in i bakugnen och tände eld efter honom.”

Hur mycket kristen religion var detta? Faktum var som revisionistiska historiker framhållit att kriget inte minst gällde de tyska flodmynningarna, där man genom tullavgifter kunde stärka statskassan. Mammon spelade som vanligt en viktig roll.

Att det huvudsakligen var ett religionskrig motsägs också av det faktum att det katolska Frankrike var på protestantiska Sveriges sida.

EN TYSK VETERANJOURNALIST TALAR KLARSPRÅK

I senaste Radio Tuff (nr 1378) talas om den tyske journalisten och politikern Jürgen Todenhöfer. Han kom nyligen helskinnad tillbaka från ett tio dagars besök på områden behärskade av det nu så notoriska IS (=Islamiska staten). För att inte bidra till den tyvärr grasserande islamofobin skriver han, att IS predikar en version av islam som 99 procent av världens 1,6 miljarder muslimer förkastar. För honom är det obegripligt att det IS lär ut kan ha något som helst med Koranen att göra.

Kanske överdriver han, men säkert tar en överväldigande majoritet av världens muslimer avstånd från IS och andra fanatiker. Hoppas att han har rätt också om Koranen.

Varför hör man så sällan ledande muslimer säga det som Todenhöfer framhåller? Varför tycks imamer, ayatollor och andra ledande muslimer vara så tysta, att en massa killar från Europa faktiskt ansluter sig till IS? Eller är det våra medier som tycker att det är mycket häftigare att berätta om de gräsligheter som IS och andra muslimska massmördare utför än vad deras religiösa ledare säger?

En nyårsönskan blir att kloka muslimska ledare talar klarspråk och att de citeras av våra medier, gärna i rubrikstil.

Lokalföreningarnas kris är demokratins

TUSENTALS POLITISKA FÅNGAR I DET DEMOKRATISKA SVERIGE

Efter att som 22-årig valp ha fört befäl över 40 man i en vintrig norrländsk militärmanöver för repgubbar, vägrade jag min nästa repmånad och fick en månad i fängelse. Tillhörde pionjärerna för svenska politiska fångar, för under 70-talet dömdes varje år uppåt tusen svenska killar till fängelse.

Nästan hälften av dessa ”kriminella” hade ansökt om vapenfri tjänst, som var betydligt längre än den militära. De nobbades då de inte tillräckligt kunde beskriva sina samvetskval utan anförde sakligt politiska tvivel på den militära försvarsmetoden.

GUNNAR ADLER-KARLSSON SOM SÅGVERKSARBETARE

Efter min fängelsetid fick jag göra några månader som vapenfri och sedan några veckors utbildning i civilförsvar på Rosersberg. Upptäckte att det var mycket lättare att i det militära lära sig döda människor än att i civilförsvaret hjälpa offer för krig att överleva.

På sågverket i Uppland hade jag i början jobbet med att ta hand om skräpved längst ner på bandet, ett arbete som hade minst anseende. Efter en vecka dök en nykomling upp och han avlöste mig och jag åkte upp ett snäpp i arbetet och anseendet.

Själv bodde jag i en liten barack tillsammans med två pingstvänner, som för all del bad för min själ, men inte förstod varför jag som inte hade deras tro hade behövt vapenvägra. Nykomlingen däremot kom farande i dollargrin och övernattade inne i stan.

På sågverket var jag ju i rang lite högre än han men för övrigt inte alls lika framstående. Han var vapenvägrande fänrik och jag bara sergeant. Han hade redan en akademisk examen, medan jag hade något år kvar till min fil.mag.

Hans namn var Gunnar Adler-Karlsson och han skulle sedermera bli professor och författare.

DEMOKRATINS GRUNDBULTAR

Med en viss tjatighet har jag citerat en viktig mening i Gunnar Adler-Karlssons omfattande författarskap. Den lyder:

” Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar ”von oben” tjänar till intet om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd”.

EGOTRIPPADE SELFIES vs KOLLEKTIVT SOLIDARITETSARBETE

I dag har de stolta svenska folkrörelserna problem genom ständiga medlemstapp och svårigheter att få nya medlemmar som frivilligt jobbar i lokalföreningarna. Det drabbar både politiska, religiösa och andra föreningar.

Delvis beror det på pengarnas makt och vår svaghet att ta efter amerikanska trender som att man ska tänka på sig själv, det vill säga underförstått: skita i alla andra.

SVENSKA FREDS ETT TYPISKT EXEMPEL

Förlåt mig, om jag ännu med glädje minns hur det var för några decennier sedan i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Då fanns det massor av lokalföreningar.

Genom Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) tillkomst 1967 lyckades vi med att grunda BUFF (Botkyrka), HUFF (Haninge), MUFF (Mälaröarna), NUFF (Norrort), LUFF (Långbrodal), SNUFF (Saltsjö-Nacka) och TRUFF (Tranås).

Alla dessa föreningar är sedan länge upplösta. Samtidigt är ännu flera andra borta. När jag för 35 år sedan var Svenska Freds' ordförande fanns minst 50 aktiva lokalföreningar. I dag är det ett tiotal med skiftande aktivitet.

Redan på 90-talet var denna trista tendens uppenbar. När jag 1992 fyllde jämt förklarade jag, att jag inte ville ha presenter. Har alltid tyckt att vi vid födelsedagar i stället borde hedra våra mödrar, som en gång i världen födde oss med smärta.I stället ville jag ha pengar för att stödja arbetet i lokalföreningarna.

Det har sedan vid mina ”jämna” födelsedagar kommit så mycket pengar att TUFF i 20 år kunnat delat ut ett pris på 5000-9000 kr till en rad lokala fredsföreningar för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Dessutom har priset gått till fyra skolor, som genom dagsverken bidragit till att TUFF kunnat finansiera massor av utmärkta projekt, främst skolor i Indien men också i andra fattiga läner. Nyligen kunde därför två lärare från Alléskolan i Lerum besöka de omfattande Tuff.projekten i Indien och på telefon lämna en entusiastisk rapport om sina erfarenheter i Radio Tuff 30/11-14/12 på www.tyresoradion.se .

ALLTMER CENTRALISERAT

Den här trista utvecklingen är ju en allmän trend, som drabbar alla slags lokalföreningar, så enbart organisationernas centralstyrelser kan inte lastas.

I Svenska Freds har på sistone de allt färre lokalföreningarna fått allt mindre inflytande på riksorganisationen. Tidigare kunde vi med medlemsvärvning locka med att tidningen PAX kom åtta gånger per år som papperstidning till medlemmarna. Numera finns den på nätet med fem nummer per år.

Tidigare var årskongresserna varje år, numera bara vartannat år, då lokalföreningarna kan föra fram sina krav och problem.

MARKNADSEKONOMINS SEGERTÅG GYNNAR DET CENTRLA

En annan skillnad mellan centralt och lokalt är att den centrala byråkratin har vuxit betänkligt. Hoppas jag läste fel, när jag såg att i Svenska Freds' senaste årsberättelse ca sex miljoner kr hade gått åt i ”personalkostnader”.

Jag missunnar verkligen inte professionella fredsarbetare deras löner eller arvoden, även om jag minns att jag under mina drygt 50 års arbete för Svenska Freds alltid varit helt oavlönad. Det gäller mina många år som ledamot av Svenska Freds' styrelse, bland annat två år som ordförande. Det gäller också mina många artiklar i fredstidningen PAX, bland annat mina 110 krönikor i oavbruten följd under många år.

Nu har emellertid gapet mellan lokalt och centralt vidgats till förfång för det lokala och helt frivilliga arbetet.

”LOKALFÖRENINGARNA HELT SJÄLVSTÄNDIGA”?

Läste med gillande Svenska Freds' stolta förklaring att ”lokalföreningarna är helt självständiga” – om de förstås inte bryter mot stadga eller idéprogram.

Sedan inträffade i maj Svenska Freds' årskongress. Där förekom två förslag från styrelsen. Det ena gällde att medlem i lokalförening också måste vara med i Svenska Freds.

Det där gäller ju främst Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Sedan ett antal år har vi haft några medlemmar som inte velat vara anslutna till Svenska Freds. Inte minst efter det att Svenska Freds valde att inte stödja den stora folkliga demonstrationen 2003 mot det annalkande, västliga, folkrättsvidriga och med lögner motiverade anfallskriget mot Irak ville några inte längre tillhöra Svenska Freds.

I fjol valde sedan flera Tuff-medlemmar att lämna Svenska Freds. Då hade tre lokala moderater på det mest fantasifulla och kränkande sätt förtalat TUFF och Tyresöradion i allmänhet och mig i synnerhet. Som sina två främsta källor använde de en 16 år gammal och fyrfaldigt lögnaktig artikel i Expressen och sorgligt nog ett ovanligt tvivelaktigt uttalande från Svenska Freds.

DE FLESTA LOKALFÖRENINGAR PROTESTERADE MOT BESLUTET

På årskongressen voterades centralstyrelsens förslag att inskränka lokalföreningarnas påstådda självständighet igenom med knapp majoritet.

Mot beslutet reserverade sig de flesta representanterna för lokalföreningarna. De vände sig emot att anhängarna av styrelsen i debatten fantastiskt nog hade påstått att Tuff och jag hade ”förnekat” judeförföljerserna under andra världskriget och också gaskamrarna.

Eftersom jag bevistat ett 30-tal av dessa kongresser måste jag intyga att detta var ett verkligt lågvattensmärke i Svenska Freds långa och stolta historia. Ett ”nesligt” försök till argumentation som en av reservanterna, den erfarne Tomas Magnusson, uttryckte det.

AVSLAG PÅ STYRELSENS ANDRA PROPOSITION

Det andra förslaget från styrelsen röstades tack och lov ner. Det försökte ålägga lokalföreningarna att ha samma medlemsavgift, 240 kr, av vilket som vanligt 60 procent eller 144 kr går till Svenska Freds centralt, medan resten 96 kr skulle få behållas lokalt.

Även detta förslag berörde Tuff, som i många år bara tagit ut 200 kr som medlemsavgift för att kunna behålla våra många medlemmar och värva nya. Av den summan får vi behålla 56 kr för lokala behov, medan 144 kr per medlem skickas till Svenska Freds. Det har blivit 30 000- 50 000 kr per år.

För dess med statliga anslag välförsedda budget är denna summa för Svenska Freds en spottstyver. För Tuff och Radio Tuff, som inte har några personalkostnader alls, är det jämte hyran för Tuff-lokalen den särklassigt största utgiften.

DET EN AKTIV LOKALFÖRENING NU MÅSTE DISKUTERA.

Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) har under sina 48 år varit en de största – och sannolikt den mest aktiva – av Svenska Freds lokalföreningar.

I fråga om det omfattande biståndet – tiotals miljoner kr !-- till indiska gandhianers omfattande projekt för de fattigaste av de fattiga och finansiell hjälp till andra utvecklingsländer finns ingen motsvarighet inom fredsrörelsen, varken centralt eller lokalt.

Radio Tuff, (www.tyresoradion.se ) som hörts varenda vecka i 30 år, är väl den enda aktiva radiokanalen för fredsfrågor i Skandinavien.

Det som nu blir frågan är vilken nytta Tuff har som lokalavdelning av Svenska Freds. Om man centralt inte tar tillbaka sina grovt osakliga beskyllningar utan fortsätter i samma stil är svaret givet.

"Försvunna år var det du...."

I går var det nyårsafton igen. Under varje nyår undrar jag, hur det kommer sig att jag ännu lever. Har sedan 50-årsåldern tyckt att jag lever på övertid. Kanske beror det på att många av mina äldre manliga släktingar gick bort, innan de fyllt 50. De ”emigrerade vertikalt”, som min gamle vän Ebbe Björkman uttryckte det. Själv gjorde han det 2003 vid 81 års ålder.

Nu hörs dock Ebbes utsökta och humoristiska program om döda poeter igen i repris på www.tyresoradion.se (Finns för övrigt att beställa av mig, så skickar jag en CD med de många halvtimmarna om Fröding, Ferlin, Piraten, Karlfeldt med flera.)

TEGNÉR OM DET GÅNGNA ÅRET

Trots att Ebbe kunnigt behandlade många svenska skalder under sina hundratals radioprogram var aldrig Esaias Tegnér (1782-1846) föremål för hans berättartalang.

Tegnér var den tidens nationalskald men led av av återkommande depressioner, ”Mjältsjukan” som han kallade det i en av sina dikter. Han var en beundrare av ”hjältar”, inte bara av Karl XII utan också av Napoleon. Kanske var det därför han så fränt i en dikt fördömde det gångna året 1815, då Napoleon hade störtats och förvisats till Sankt Helena ute i Sydatlanten.

Nu vid nyår minns jag en av hans dikter om nyåret 1816. Den har bland annat följande rader:

”Försvunna år, var det du? Farväl!

Nu är det förbi. På din arma själ

har du mycket, din räkning blir tung.

Däruppe, däruppe en domare sitter

Försvara dig bleknade, om du gitter!”

2014, ETT ”RIKTIGT SKITÅR”?

Kanske hade Tegnér, om han levt i dag, varit lika negativ mot år 2014. Ser en tvåsidig rubrik i en kvällstidning med texten: ”2014 i världen –ett riktigt skitår!”

Visst var det mycket elände bland våra många medmänniskor under 2014: Härom veckan kunde vi i Radio Tuff meddela att FN:s barnfond Unicef ansåg att år 2014 har varit ett sällsynt hemskt år i vår krigiska värld för miljoner barn. 15 miljoner barn är fast i pågående väpnade konflikter. 250 miljoner barn finns i områden med krig och annat väpnat våld.

Massmördandet i Syrien har fortsatt. Har aldrig riktigt begripit, varför mäktiga västmakter är så kritiska mot regimen Assad. Nu är ju dessa stater inte heller nöjda med att Assads mest otäcka motståndare är IS eller Islamiska staten.

Rysslands införlivande av Krim ledde till en storm av västliga fördömanden om folkrättsbrott. Jo, illa nog dödades därvid två människor, en från vardera sidan. När våra mönsterländer USA och England förfasar sig över ryssars folkrättsbrott är vi några som ännu minns dessa länders folkrättsvidriga angrepp på Irak 2003. Hur många hundratusentals dödade och miljoner flyktingar har blivit följden av det. För att använda en biblisk liknelse: Vi tycks se grandet i Putins ögon men inte bjälken i västliga ledares.

”HELLRE TÄNDA LJUS ÄN....!”

Men låt oss se allt det positiva som också hänt under 2014. Radio Tuff som hörts hela året inleder alltid sina sändningar med att dela ut ”rosor” till välförtjänta. Det är i Martin Luther Kings anda. Han framhöll att det var bättre att tända ljus än att bara förbanna mörkret.

Och låt oss se fram mot det nya året med tillförsikt. En nyårsönskan är att det tyska förslaget om en folkomröstning på Krim i regi av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kan äga rum. Om skottarna 2014 fick chansen att bli självständiga från England bör vi inte förmena Krimborna att välja sin egen väg.