Min legitima rasism - och andras

I dessa tider, när antirasismen har blivit hela svenska etablissemangets angelägenhet, finns det anledning att fråga: Håller vi oss trots allt med ett slags legitim rasism? Finns det folk (grupper) vi utan minsta risk kan generalisera negativt om?

Min egen legitima rasism
I förrgår var det flera timmar på Sveriges Radio om rasism. Många talade vackert om hur antirasistiska de var, också en och annan etnocentriker. Några berättade hur kränkta de blivit av "vardagsrasismen".

På www.tyresoradion.se  , som jag är programledare för, har vi ofta medgivit att vi är rasistiska. Vi berättar ju massor av elaka historier om människor av ett visst kön och med en viss hårfärg. Det handlar om våra blondinhistorier. En och annan gång har vi blivit förebrådda för att vi driver med kvinnor. Men det är lätt att bemöta, för vi berättar ju också massor av elaka historier om töntiga killar och gubbar. Att vi hånar blonda människor har ingen kritiserat oss för. Det är tydligen legitim rasism. Själva tror vi att blondiner är tillräckligt intelligenta för att kunna skilja på humor och rasism.

Ibland har vi också drivit med den nya folkrörelsen "Vi känner oss så väldans kränkta". En av oss är norrman och berättar hånfulla historier om oss svennar och vi andra svarar med samma mynt om norrbaggarna. Vi försöker så gott vi kan att låtsas vara kränkta, också för andra elakheter vi sprider om varandra.

Allvarligt talat så finns det dock legitim rasism, som det inte är så lätt att skämta bort:

"Gillar råttor bättre än…."
För över 20 år sedan skrev en veteran bland Dagens Nyheters litteraturkritiker, Ruth Halldén, en mycket annorlunda krönika på DN:s kultursida (92 08 31) med rubriken "Tyskhat går an". Där säger hon bland annat:

"Det finns i Sverige i dag bara ett enda folk som är föremål för en mer utbredd diskriminering bland människor som annars håller sig för goda att uttrycka etniska fördomar -- det är tyskarna, som ständigt utsätts för glåpord och förklenande omdömen. Utan risk för eget skinn kan man påstå att tyskar är feta, vulgära, hänsynslösa, materialistiska, smaklösa och tarvliga. Detta slag av förföljelse --man kan inte kalla det annat-- förekommer i de bästa kretsar. Personer som inte skulle drömma om att yttra sig förnedrande om en same, en kurd eller en kirgis, blir gärna fördömande och ironiska så fort en tysk kommer på tal. Så här kan man höra en så kallad bildad person säga: 'Jag vet att det är fult, men jag kan inte tåla tyskar.' Var vänlig, bästa läsare, och byt ordet TYSK mot JUDE och läs meningen en gång till. Vem säger så i dag, vem vågar?".

Hon skriver vidare:

"Utan påföljd går det att uttala sig förklenande om tyskarna. Och det värsta är kanske inte föraktet för ett helt folk utan att detta förakt nästan alltid faller i god jord. Tyskhatarna möter aldrig något motstånd, därför kan de fortsätta."

Som ett exempel nämner Halldén skådespelaren Kent Anderssons sommarprat på riksradions P3:

"Allt var bra utom när han beskrev något slags konferenshotell utomlands och målade ut ett par tjocka tyskar som satt och smorde kråset. De åt mer än andra och sopberget de åstadkom var större än andras. Självfallet kan tyskar vräka i sig mat precis som svenskar och afrikaner och alla andra, men tar man just tyskarna som exempel, så är det ju knappast för att dessa äter mer än passande. Man väljer symbol. Det är ju i sammanhanget otänkbart att Andersson skulle ha beskrivit ett par judar som satt och glufsade."

I ett brev efteråt berättade Ruth Halldén, att hon sällan hade fått sådan respons på någon artikel som den här gången. En rad tyskfödda svenskar hade tacksamt hört av sig. Hon berättade också om diplomatfrun som hävt ur sig:

"Jag hatar råttor och tyskar, men jag gillar råttor bättre!"

Halldén avslutar sin krönika genom att nämna nobelpristagaren Josephs Brodskys bok om Venedig:

"Författaren for gärna dit, men aldrig då turisterna var där, framför allt inte de TYSKA turisterna. Han diskriminerade alltså ett helt folk. Och hundra recensenter har inte lagt märke till detta, så vanlig är denna sorts tanklöshet".

"Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"
På 70-talet läste många av oss med tindrande ögon Erica Jongs bestseller "Fear of Flying" [Rädd för att flyga]. Den roade oss mycket, inte minst genom sin sexuella frispråkighet och drömmar om "det knapplösa knullet". Vi pojkar fnissade förtjust åt meningar som:

"Mina trosor blev så våta att man kunde tvätta Wiens gator med dem."

Recensenterna var också förtjusta. Bara Sara Lidman var förbannad, främst för att Jong hade använt det amerikanska öknamnet "Vietcong" på FNL i Sydvietnam.

Läser vi boken i dag upptäcker vi något som på 70-talet varken recensenterna eller vi många förtjusta bokläsare tycks ha lagt märke till: Boken innehåller frapperande rasistiska inslag. Tyskarna beskrivs som feta med "sladdriga armar och dubbelhakor", de blir "rödare i solen än kinesiskt fläsk". Hon tycker att de ser ut som diande kultingar eller som grisfoster och förmodar:

Det måste vara Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"

Hon berättar också om en "flottig egyptier" med jättenäsa i ett kapitel med rubriken "ARABER OCH ANDRA DJUR"

En lång, rasistisk tradition.
Den begåvade judiska överklassflickan från New York, Erica Jong, önskade alla tyskar "en långsam och fruktansvärd död". Inte fullt lika radikal var hennes landsman, Theodor Kaufmann, som 1941 gav ut en skrift med titeln "Tyskland måste förintas". Han föreslår bara sterilisering av tyskarna, men inte av alla, utan bara av kvinnor under 45 och män under 60, sammanlagt 48 miljoner tyskar. Hans relativa humanism kanske förklaras av att han utger sig vara president i en amerikansk "federation för fred".

Massterilisering av tyskar föreslogs också av lord Vansittart i det brittiska parlamentet, medan Roosevelts finansielle rådgivare, Henry Morgenthau, hade andra idéer om att förinta tyskarna. Hans plan gick ut på att efter andra världskriget förvandla Tyskland till ett agrart u-land, vilket skulle ha inneburit miljoner tyskars svältdöd.

Den uppburne sovjetiske författaren, Ilja Ehrenburg, använder ännu mera rak kommunikation i en massvis spridd uppmaning till Röda arméns soldater under andra världskriget:

"Tyskarna är inga människor..... När du har dödat en tysk, döda en till! För oss finns inget fröjdefullare än högar av tyska lik"

Detta är kärnfullt, alldeles bortsett att han blev bönhörd i hög grad, dock inte tillräckligt enligt vissa bedömare. Så finner svensken Salomon Schulman (Finanstidningen 95 03 09) Dresdens öde rättfärdigt, ty "ondskan fanns djupt rotad i de breda [tyska] folklagren". Han tycker, att sådana terrorbombningar borde ha skett ännu tidigare och oftare. Uppenbarligen känner han inte till att otäcka sådana förekom mycket ofta långt före Dresdens undergång i februari 1945.

Kipling, Wiesel, Goldhagen
Ehrenburg var stalinist och brast kanske därför i omdöme. Redan under första världskriget, åratal före nazismen, undslapp sig kända västerländska kulturpersonligheter klart rasistiska omdömen om tyskarna. Ehrenburgs brittiske författarkollega, Rudyard Kipling, påpekade då, att inget vore bättre än om tyskarnas tal, tankar och tro uteslöts ur världsgemenskapen. På tal om mänskligheten yttrade han:
"I dag finns det bara en indelning: Människor -- och tyskar"

Han fick stöd lite varstans, till exempel i den amerikanska kongressen, där man 1918 bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot "den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken som ingen annan skändat historiens blad."

Kipling fick Nobelpriset i litteratur, medan ett annat nobelpris 1986 förlänades Elie Wiesel. Norrmännen utsåg honom knappast till fredspristagare för att han försvarade de terrormord på britter i Palestina, som han själv deltog i. Kanske hade de lättare att uppskatta hans tal om "det virila, sunda hat" mot tyskarna man enligt honom alltid borde känna.

En amerikansk sociolog, Daniel Jonah Goldhagen, väckte märkvärdigt stor uppmärksamhet --inte minst på DNs kultursidor-- med en bok, som försöker bevisa tyskarnas kollektiva skuld, inte bara under Hitlertiden utan på något vis också i generationerna före.

Det senare skulle i så fall kunna motivera de omfattande skändningarna av gamla tyska gravar i Öst- och Sydeuropa, varifrån 14 miljoner tyskar etniskt rensades vid och efter andra världskrigets slut. Uppåt två miljoner barn, kvinnor och gamlingar dog/dödades i denna förintelse av mångsekelgammal bebyggelse och kultur. Denna Europas största etniska rensning, förespråkad av bland annat Churchill och beslutad av segermakterna i Potsdam sommaren 1945, var inte politiskt korrekt att påminna om ens under 1990-talets etniska rensningar i forna Jugoslavien. Samtidigt som alla dessa tyskar fördrevs eller dog/dödades hängdes nazistledare i Nürnberg för att under kriget ha gjort samma sak.

"Antirasisternas" tystnad om legitim rasism
Idén om ett folks kollektiva skuld har alltid varit rasismens hörnpelare men att generaliserande skuldbelägga tyskarna anses snarast berömvärt. I dag är vi ju alla antirasister men ingen bland våra självutnämnda och närmast professionella antirasister eller någon med statliga pengar omhuldad antirasistisk organisation har någonsin knystat om den alldeles uppenbara och rasistiska hetsen mot tyskarna.

Ett sätt att komma ur denna förlägenhet vore om någon forskare, till exempel en amerikansk sociolog, typ Goldhagen med den "objektivitet" som stödet från media brukar förläna, kunde bevisa att det egentligen var tyskarna som också låg bakom det senaste halvseklets massmord i Korea, Malaysia, Ungern, Tibet, Biafra, Sydafrika, Algeriet, Vietnam, Kambodja, Mocambique, Angola, Chile, Afghanistan, Östtimor, Grenada, Panama, Falkland, Kurdistan, Irak-Iran, Kuwait, Västbanken, Libanon, Jugoslavien, Rwanda, Somalia, Tjetjenien, Liberia och på andra ställen, där krigiska förintelser av civila ägt rum och övergrepp mot mänskliga rättigheter begåtts.

"Det bayerska svinet"
Vintern 1997 spelade det tyska landslaget i fotboll en landskamp på bortaplan mot Israel. Tyskarna spelade inte särskilt bra men vann med 0--1. Inför matchen skrev den israeliska journalisten Aron Zander, att "det finns inga goda tyskar". Han talade också om det "bayerska svinet Lothar Matthäus" . Matthäus var under många år en av Europas mest eleganta fotbollsartister, lagkapten för det framgångsrika tyska landslaget och internationellt känd som en schysst och sportslig världsstjärna.

Före matchen avlade det tyska landslaget en visit i Holocaustmuséet i Jerusalem för att hylla nazismens offer.

Aldrig har brittiska idrottsmän i Tyskland brytt sig om Dresden, Hamburg, Pforzheim eller andra tyska städer, där brittiskt flyg förintade många hundratusen tyska civila. De vet knappast om dessa krigsförbrytelser, ännu mindre om vad som hände i Neustadt (Holstein) den 3 maj 1945, då brittiskt flyg dödade 7000 koncentrationslägerfångar.

Amerikanska idrottsmän, som tävlar i Tyskland, behöver inte besöka Eberstetten eller Lippach, där tyska fångar mördades av amerikaner och tyska kvinnor och flickor våldtogs. Inte heller behöver de påminnas om Remagen och andra orter efter Rhen, där tyska krigsfångar dog som flugor i vad som kallats "Eisenhowers dödsläger".

Franska idrottsmän i Tyskland blir inte påminda om till exempel kurorten Freudenstadt (Schwarzwald), där 600 tyskor fick söka sjukhusvård efter ha blivit våldtagna av franska soldater eller Stuttgart, där över 6000 våldtogs, av vilka åtskilliga dödades.

Det är ju också helt riktigt, att unga brittiska, amerikanska och franska idrottare inte bör skuldbeläggas för vad deras landsmän gjorde under det krigiska barbariet decennier innan de föddes. Bara deras jämnåriga tyska idrottskillar och flickor skall utsättas för detta. Här gäller helt oförblommerat och retroaktivt den rasistiska kollektivskulden -- eller om det nu inte är en grym tillämpning av Bibelns arvssynd.

Brittisk självgodhet
I SvD (02-07-01) skriver Mats Gellerfelt under rubriken "Glöm kriget--tysk fotboll har elegans". Det handlar om fotbolls-VM i Japan/Korea och om "vissa av fördomar förblindade förståsigpåare". Han skriver:

"När det gäller tyskar, oavsett när de är födda, skall kriget alltid nämnas. Vid fotbolls-EM i England 1996 svämmade den inhemska skandalpressen över av snaskiga rubriker om Gestapo och revansch och hämnd och annat smått och gott."

Och vidare:

"Över tysk fotboll, och i grund och botten över alla tyskar, kan man vräka vilka fördomar som helst, sådana som vore otänkbara i diskussionen om andra länders folk eller fotboll. Vem beskyller Beckham för de brittiska imperialisternas mord och andra våldshandlingar?"

Succékanalen www.tyresoradion.se ångar på

På 91,4 MHz (lokalt) och på www.tyresoradion.se  (världsvida) hörs den frivilligt gjorda Tyresöradion. Varannan vecka kommer ett nytt Radio Tuff, Tyresö Ulands- och FredsFörenings sändningar, som gör skäl för sitt tuffa namn.

Fyra andra program läggs in varje vecka. Här nedan kommer korta sammanfattningar av de program som hörs nu. Tidigare program kan avlyssnas i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se :

10/2-3/3:
20-åriga Teresa Nova och hennes mor Renata bor i Öringe. Teresa studerar till tandläkare, som hennes mor är. Teresas föräldrar kommer från Polen och Tjeckoslovakien, så det blir tal om dessa länder. Även Ingmar Bergman kommer med på ett hörn. Teresa komponerar och sjunger och vi får höra tre av hennes låtar.
18-åriga Felicia Envall studerar media på gymnasiet och nu intervjuar hon 24-åriga Olivia Trygg, som berättar hur det är att växa upp med en alkoholiserad far. Olivia jobbar i stiftelsen "Trygga barnen" som hjälper barn, ungdomar, föräldrar och anhöriga i familjer med beroendeproblematik.

Trollbäckenbon Pernilla Alm är engelsklärare och har just debuterat som författare med boken "Alltid du", som hon berättar om. Hon intervjuas om sin skolbakgrund, sin vistelse i USA, sina favoritförfattare men också om ett inbrott i sin bostad nyligen. Hon håller på med en ny bok, som hon väntar med att berätta om.

Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (1334-35) innehåller "rosor”, tuffa krönikor och intervjuer om fred och internationell solidaritet. Medverkande: Åke Sandin, Monica Schelin och Hampus Eckerman med flera.

17/2-10/3:
Gunnel Agrell-Lundgren intervjuar Anna-Karin Lindeberg, som växte upp i Fårdala och nu är småbarnsmamma i Trollbäcken. Hon har jobbat i lyxkryssare på världshaven och i Sydafrika för Assa-Abloy. Har seglat sedan barndomen men också varit orienterare och skidåkare. Hon berättar om spännande upplevelser på land och i vatten.

Tyresöprofilerna Leif Bratt och Terje Engh diskuterar miljömedvetandet förr och nu, den aktuella termen "barnfattigdom", sina egna barndomsupplevelser, insamlingarna och deras höga "administrativa kostnader" med mera.

Effie Andersson och Heidi Åman är nästan klara civilingenjörer på KTH De bor i studenthuset på Söder och berättar hur det var att bo, äta och arbeta bland fattiga byar i Kongo och hur de lyckades fixa el i byns samlingssal. De betonar behovet av en skola i området. Insamling pågår.

Cecilia Hultberg är ung och omtyckt centrumledare för Newsec, som nu har hand om Tyresö centrum. Hon intervjuas om sin karriär, de olika butikerna och restaurangerna i centrum och om de frivilliga föreningarnas möjlighet att utnyttja torget. Hon nämner också olika evenemang som anordnas.

Per Gahrton om Grass och "antisemiter".

Per Gahrton har länge varit aktiv i Palestinafrågan. Han har bland annat kritiserat Israels politik och bosättningar, Självfallet har han därför beskyllts för "antisemitism", det sannolikt vanligaste av alla politiska glåpord. Redan för flera år sedan bemötte han detta med att det bland hans förfäder också fanns judar.

Södra Sveriges ledande tidning Sydsvenskan hade den 9 december 2012 en artikel av Shimon Samuels från Wiesenthalcentret. Där står bland annat att tyskarna "använde mänskligt skinn för lampskärmar och fett för att producera tvål" av sina mördade offer.

Det här är två av många propagandalögner som i flera decennier inte bara förekommit massor av gånger i våra medier utan också lärts ut i våra skolor som otäcka sanningar. Sedan länge har historikerna av facket avvisat dem som myter men det har våra trendiga medier knappast alls givit någon uppmärksamhet. Alltså tror de flesta ännu på dessa smaskiga historieförfalskningar.

Nu har Per Gahrton (9/2) reagerat på en annan artikel i Sydsvenskan, där han skriver:

"Margareta Flygt vidareför vandringslögnen att Günter Grass och Jakob Augstein är antisemiter (Sydsvenskan 29.1) som om detta vore en allmänt accepterad sanning i Tyskland. Så är inte fallet. Att Günter Grass skulle vara antisemit för att han betecknat Israels atomvapen som ett hot mot världsfreden är lika orimligt som att det skulle vara rasistiskt att bedöma Nordkoreas och Irans som ett hot mot världsfreden. En av många som försvarat Grass är Jakob Augstein, son till antinazistiska Der Spiegels grundare. Därför, men också av andra skäl har nu Augstein själv utnämnts till en av världens tio värsta antisemiter av en amerikansk påtryckningsgrupp.


Om beskyllningen mot Augstein för antisemitism skriver Clemens Höges i Der Spiegel nr 2/2013: "De flesta kolleger anser att anklagelsen mot Augstein är absurd, men Henryk Broder, en gång medarbetare i Der Spiegel, jämför Augstein med en pedofil som påstår sig vara barnavän. En sorts slutord har sagts av Salomon Korn, viceordförande i det judiska centralrådet i Tyskland: 'Jag har aldrig haft intrycket att Augsteins texter är antisemitiska, amerikanarna har inte undersökt saken tillräckligt.'

Henryk Broder, som också var drivande bakom antisemitstämplingen av Grass, placerade häromåret dussinvis kända debattörer i antisemitfållan, däribland Henning Mankell!

Med samma logik som Flygt vidareför vandringslögnen om Grass och Augstein utan egna reservationer kan man fråga: Är hon beredd att göra detsamma med andra offer för Broders förtalskampanj, till exempel Henning Mankell? Eller har Mankell, intressantare för svenska läsare än Grass och Augstein, en skyddsängel Flygt inte vågar tampas med?"

I sin kommentar på Gahrtons artikel skriver Margareta Flygt bland annat: "Att kalla Simon Wisenthal-centret 'en amerikansk påtryckningsgrupp' är en intressant vinkling". Jaså, inte minst i Reepalus Malmö bör man veta att centret är en påtryckningsgrupp, för resten baserat i Los Angeles. Om detta centers namngivare skrev jag (2012-04-18) här på bloggen texten "GRASS, REEPALU, WIESENTHAL OCH SANNINGEN." Och om Grass skrev jag där:

"Oj,oj,oj, vilka glåpord som haglat över nobelpristagaren Günter Grass för att han skrev ett slags dikt som har publicerats i tyska tidningar. Västerländska mediers många överstepräster har tävlat i glåpord över den gamle vänsterförfattaren. Det var inte för att han skrev att Irans folk hade 'förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb'.

Nej, det var för att han varnade för Israels kärnvapen. Nog kände han väl till att den modiga israelen Mordechai Vanunu dömdes till 18 års fängelse i sitt hemland för att ha avslöjat Israels kärnvapenproduktion? Det vanligaste invektivet mot Grass är nu att han är antisemit, sedan många år den mest frekventa politiska beskyllningen av alla, sannolikt också den mest missbrukade.

I Dagens Nyheter (12/4 2012) skriver Grass själv om att han nu av den israeliska regeringen har portats från inresa i landet. Då kommer han ihåg att han också hade inreseförbud till det kommunistiska DDR och till diktaturens Burma. Inte utan ironi hoppas han nu på den alltmera demokratiska utvecklingen i Burma."

Redan Voltaire påpekade:
"Du kan enkelt finna ut vilka som härskar över dig genom att ta reda på vilka du inte får kritisera"

ROSOR från RADIO TUFF (1334) 10-24/2 2013 till….

(Krönikan "Korståg mot 'folkmord' vägen till krig" i Radio Tuff 1334 fanns här på bloggen den 2 februari)

….till Tuff-aktivisten Ingrid Hellgren, som vid Tuffs styrelse- och planeringsmöte den 19/1 kokade god ärtsoppa och bakade välsmakande kaffebröd till alla deltagarna utan att ta ut ett öre för kostnaderna.

….till Maj Britt Theorin, tidigare bl a riksdagsledamot och nedrustnings-ambassadör, var den 21 januari välförtjänt mottagare av det svenska Martin Luther King-priset. I sitt tacktal sade hon: "Drömmar behövs för att förändra världen. Och pengar behövs för att göra världen lite bättre. Därför kommer jag att skänka prissumman till Tyresö Ulands- och FredsFörenings stöd till ett projekt i distriktet Bulungu i Kongo-Kinshasa till en skola för både flickor och pojkar och barn med särskilda behov."

….till Tuffs insamling för en skola bland fattiga byar i Kongo. Den ska bestå av sex klassrum och redan är Tuff tack vare solidariska människor på väg att skaffa pengar till fyra klassrum. Välkommen att delta i insamlingen genom insättning på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2.

….till Tyska kyrkan i Malmö, som lät sin kollekt på uppåt tusen kronor gå till Tuffs stöd till skolprojektet i Kongo.

….till föreningen Syriensolidaritet, som har en annan syn på kriget i Syrien än den ensidiga rapporteringen i våra medier. De menar, att olika västmakter och reaktionära arabstater tränar, leder och beväpnar fundamentalistiska, delvis al-Qaidaanslutna islamister som spränger bilbomber, dödar dem som stöder regeringen eller har en annan tro". Och de skriver: "Israel bombade Syrien den 30 januari. Inget riksdagsparti har uttalat sig mot bombanfallet. Det innebär att de accepterar att ett land bombar ett annat i strid mot FN:s grundprinciper."

….till Gideon Levi, medarbetare i den israeliska tidningen Haaretz, som (3/2) på tal om Israels bombningar av Syrien skriver under rubriken "Israel gör det som behagar dem"

….till SvT:s dokumentär "Fem förstörda kameror" som (5/2) visar hur palestinier dödas och såras, när de demonstrerar mot den illegala mur som byggts genom deras by.

….till den Parisbaserade amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av bl a boken "Dårarnas korståg", som kritiserade Natos 72 dagars bombningar av Jugoslavien 1999. I Counterpunch (1/2 2013) kritiserar hon västmakternas ovana att starta anfallskrig med förevändningen att hindra folkmord. Detta, menar hon, är av "enormt värde för USA:s militär-industriella komplex och för dess utrikespolitik som söker en förevändning för militära interventioner, varhelst de vill. I praktiken kan det ge de dominerande makterna fritt spelrum att intervenera militärt i svagare länder för att stödja vilket som helst beväpnat uppror de favoriserar". En sammanfattning på svenska av hennes artikel finns på www.tuffsandin.blogspot.com  (2/2 2013)

….till det fullmatade Tuff-kalendariet som nu skickas ut till över 400 medlemmar. Bara under andra halvan av februari är det flera lockande evenemang: "Globaliseringens död och lokalsamhällets återkomst?" är ämnet för diskussionscaféet FilosoFika med Lennart Liedén som inledare måndag den 18 februari kl 19 i Tufflokalen, Myggdalsvägen 80. På lördag den 23 februari finns Tuff-aktivister vid bokbord i Tyresö centrum och onsdag den 27 februari kl 18 anordnar Nätverket för kärnvapennedrustning ett seminarium i ABF-huset. Mera om detta strax när nätverkets ordförande Leonore Wide intervjuas här i Radio Tuff.

DEN TUFFA OBEROENDE RADION (Nr 1334)

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1334:a sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 10 februari kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 24 februari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

Programmet i korthet:
Veckans rosor delas ut till en Tuff-aktivist, en fredspristagare, en insamling, en kyrka, en Syrienförening, en israelisk journalist, en TV-dokumentär, en amerikansk journalist och ett möteskalendarium.

Leonore Wide, ordförande i Nätverket för kärnvapennedrustning, intervjuas inför ett möte om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.

Hampus Eckerman rapporterar om klimatförnekare, barnsoldater i Syrien, mord i USA, jordreformen i Zimbabwe och att förutsäga statskupper.

Åke Sandins krönika handlar om Diana Johnstones varningar för att talet om hotande "folkmord" tas som förevändning för angreppskrig med exempel från Bosnien och Libyen.

TUFF-bladet feb-mars 2013

2012: Åter ett aktivt Tuff-år
2012 blev ett nytt mycket aktivt år i Tuffs 46 år långa historia: Många intressanta möten, 407 betalande medlemmar, Radio Tuff varje vecka, flera bokbord i Tyresö centrum och omfattande biståndsarbete:

Mångskiftande bistånd 
Under 2012 betalade Tuff till indiska partners 170 000 kr, som räckte till driften av två av de sex Tuff-skolorna för barn till fattiga analfabeter i det tidigare gudsförgätna Dharampur. 25 000 kr betalades till bygget av en skola i Kongo och över 50 000 kr till har nu samlats in. För fattiga gamla i Belgrad har 10 000 kr skickats till vår partner där Lina Vuskovic. Som stöd till två barnbibliotek, oaser i oroliga Bagdad, har det från Tuff skickats 4 600 kr till Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén.

110 000 mangoträd finns nu
Allt flera smarta människor använder nu Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra minnet av någon avliden. Hela 21 510 kr betalades år 2012 för mangogram. Det betyder flera tusen mangoträd till, dignande av vitaminrika frukter i hundratals indiska byar.

Planerad skola i Kongo
Tuff-medlemmarna Miza & Marcus Landström som i föreningen Elikia na Biso redan gjort fina insatser för barn i det fattiga och krigshärjade Kongo, planerar att bygga en skola för barn i 13 fattiga byar Den ska innehålla 6 klassrum, som används i två skift om dagen, så att den kan ge undervisning åt 300 elever. Tuffs insamling har på kort tid givit glädjande resultat så att 3 klassrum är redan finansierade och ett fjärde på god väg.

Stöd bygget av skolrum 4-6 !
Tuffs insamling för skolan i Kongo fortsätter. Vi försöker nu få pengar till tre klassrum till, så att hela skolan kan byggas enligt planerna. Vi kan stödja detta genom gåvor på Tuffs insamlings-konto pg 79 36 36 -2. Det har fördelen att varje krona oavkortat sänds till ändamålet, eftersom ingen i Tuff eller Radio Tuff är avlönad. Bättre att solidariskt visa praktisk antirasism än att förfasa sig över gamla seriealbum, typ Tintin.

Tuff aktivt mot kärnvapen
Det finns ett aktivt nätverk mot kärnvapen, som påminner oss om att det ännu är 20 000 kärn-vapen utplacerade i världen med förmåga att förinta allt mänskligt liv. Onsdag den 27 februari kl 18 ordnar de ett möte i ABF-huset i Stockholm (Se Tuff-kalendariet!). I fjol var Tuff värd för ett seminarium med företrädare för Svenska läkare mot kärnvapen. Från Tuff är Lena Sandin Kroos aktiv i nätverket.

Arkivgruppen jobbar hårt
Sedan något år sysslar en grupp i Tuff med att arkivera 46 års verksamhet. Margareta Svahn är sammankallande och den har ett veritabelt hästjobb, då föreningen varit så aktiv. Enbart Radio Tuff har hunnit med 1 334 program.

Maj Britt Theorins prispeng
Maj Britt Theorin är väl den svenska politiker, som mest intensivt verkat för en fredligare värld. I december inför sin 80-årsdag hördes hon i Radio Tuff. Den 21 januari mottog hon välförtjänt det svenska Martin Luther King-priset. I sitt tacktal slutade hon med orden:

"Drömmar behövs för att förändra världen. Och pengar behövs för att göra världen lite bättre. Därför kommer jag att skänka prissumman till Tyresö Ulands- och FredsFörenings stöd till ett projekt i distriktet Bilungu i Kongo-Kinshasa. till en skola för både pojkar och flickor och barn med särskilda behov."

Tuff aktivt på nätet
Tuff har en mycket omfattande hemsida, som uppdateras varje vecka och nu håller på att bli ännu bättre. Den finns på www.tuff.fred.se Radio Tuff hörs lokalt på 91,4 MHz men världs-vida på www.tyresoradion.se där man i fliken "Arkiv" också kan lyssna på tidigare program. Nu kan man i appar också lyssna eller ladda ner programmen. Massor av tuffa texter finns också på www.tuffsandin.blogspot.com .

Citatet

"Krig löser inga problem och alltså fortsätter de"
HENRIK TIKKANEN

Vaddå "sociala" medier? De är ofta asociala!

I förrgår hade SvT:s "Uppdrag Granskning" ett program om alla grova skymford och äckliga hot som på nätet riktas mot kvinnor, som förekommer i medierna, t ex Åsa Linderborg i Aftonbladet. För någon månad sedan var det upplopp bland gymnasister i Göteborg sedan någon på nätet hade hängt ut flickor med lögnaktigt sexistiska anklagelser. Då och då avslöjas att pedofiler lockar unga flickor att ställa upp. Listan kan göras lång på hur asocialt en del beter sig på det som hyllas som sociala medier.

Det värsta är att vilken knäppskalle eller extremist som helst kan uppträda anonymt. De sticker ut sina käftar i slemmet från sin plats under någon sten och vrålar ut sina spyor och kryper sen in i anonymiteten.

Under något år var det en "Anonym", som gång på gång försökte utnyttja kommentarsfältet under mina bloggar. Men den anonyme kommenterade aldrig vad jag hade skrivit. I stället lämnades länkar ständigt med samma konspiratoriska budskap från amerikanska skribenter. Alltså vägrade jag publicera texterna. I stället erbjöd jag honom att framföra sina åsikter på svenska och med sitt namn. Jag föreslog att han skulle höra av sig, så att jag kanske kunde låta honom framträda på www.tyresoradion.se .

Då överhopade han mig med glåpord. Det var närmast roligt, för han tyckte jag var en riktigt urbota fegis, som inte publicerade hans länkar. Visst är det en poäng att bli kallad för feg av någon som inte ens vågar sätta ut sitt namn.

Facebook är ju beundrat och i ropet. Det är bra att man där sätter ut sina namn. Men det har förvånat mig att annars intelligenta människor kommer med så mycket ointressant och självupptaget nonsens. Jag minns komikern Henrik Dorsin, sommarpratare på radion i somras. Han berättade att han var med på Facebook och just hade fått följande meddelande:

"Nu har jag borstat tänderna och tänker gå och lägga mig" Och Dorsin tillade: Det fantastiska var att sju stycken hade "gillat" detta.

Tillbaka till de stackars karlar som inte tål att kvinnor träder fram och är jätteduktiga. Dom tycker jag synd om. Själv är jag en turgubbe som ännu lever och har haft så många underbara och duktiga kvinnor omkring mig. På min tiotopplista finns många oerhört beundransvärda kvinnor, alltifrån min mamma Rosa, som alltid översåg med mina fel och brister. Min Monica, som är ytterst social och dessutom mycket duktig i Tuff, och som är min "flickvän" sedan 37 år och min livlina sedan ett par år. Mina två döttrar, den ena mycket aktiv i Tuff och den andra som är en klippa i närradioföreningen och varje vecka uppdaterar Tyresöradions www.tyresoradion.se . Och den politiker jag beundrar mest är Maj Britt Theorin.
--------------------------
Åke Sandin 6 feb 2013

PS:

Det finns karlar som jag inte hyser samma beundran för, trots att de berömvärt sätter ut sina namn. En heter Jonathan Leman. För några år sedan hängde han ut mig i Expo, en tidning som jag trodde uppskattade oss som jobbar hårt, till exempel i Tuff, för människor av en annan hudfärg. Men ack nej, jag hade ju skrivit positivt om Paul Rassinier och han var enligt Leman en skum typ.

Expo döljer nogsamt vem denne fransman och antinazist var. Han var pacifist och socialist och med i motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, då han bland annat hjälpte judar att fly till Schweiz. I 19 månader dvaldes han sedan i tyska koncentrationsläger men efter befrielsen vågade han nämna att många av fångarnas berättelser var överdrivna. När många hyllades för sina vinklade historier om lägereländet vågade han gå motvinds och säga att det ju inte fanns några gaskamrar i Buchenwald, där han tvingats vara fånge. I Nürnbergrättegången hade trendiga - och ostraffade - menedare övertygat segrarmakternas domare om massdödandet i Buchenwalds "gaskamrar". Numera anser alla historiker av facket att Rassinier hade rätt.

Leman intervjuade mig. Hans text i Expo består av lösryckta citat och rena lögner. Han påstår till exempel att jag nämnde att två miljoner tyskar hade etniskt rensats vid krigsslutet. Nej, jag sade att ca 14 miljoner av dem hade fördrivits och att nästan två miljoner hade dött eller dödats under den grymma etniska rensningen.

Expo döljer att Leman är aktiv i den etnocentriska Svenska kommittén mot antisemitism och den brukar inte bry sig om de tiotals miljoner människor av andra etniciteter, som förintades i andra världskriget. För 20 år sedan intervjuade jag dess dåvarande ordförande. Efter ett tag hände det mest märkliga jag upplevt under mina 6000 intervjuer. Han slog självsvåldigt av min inspelningsapparat. Det var när jag frågade om vi inte skulle sluta att ge högerextremister monopol på att helt riktigt påpeka att de tyska "människotvålarna" var en myt. Det ironiska var att detta fascistliknande beteende kom från en man som var journalist, liberal riksdagsman och ordförande i en antirasistisk kommitté.

1997 hade Expressen en helsida om mig under den fantasifulla rubriken "Han är Ahmed Ramis hantlangare." Den var full av lögner. Det sades att jag var ordförande i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Jag var inte ens med då i denna utomordentliga förenings styrelse, som jag på 25 år inte hade varit ordförande för. Jag förebråddes för att jag betvivlade att tyskarna hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer, något som historikerna nu håller med mig om. Inte ens min ålder var korrekt, men det överser jag gärna med, ty jag hade gjorts tio år yngre. Och fotot på mig var en propagandistisk fullträff. Bakom mig på väggen såg Expressens läsare en bild på en bedjande muslim och alla antog förstås att det hängde på min egen vägg.. Det ironiska var att fotot hade tagits fem år tidigare i Expressens och Dagens Nyheters egna korridorer, där tavlan med muslimen hängde på väggen.

Som källa för dessa underligheter angav reportern, Ingvar Hedlund, Svenska kommittén mot antisemitism. Jag skrev till kommittén och undrade om dessa konstiga uppgifter, men de bevärdigade mig inte med något svar. Det är väl bara att gratulera den för deras framgångsrika lobbyism i våra medier och deras nya anslag från skattebetalarnas pengar.
----------------------------------------------
Åke Sandin februari 2013

PROPAGANDALÖGNER BÅDE OM UBÅTAR OCH KRIGET

Minns du alla somrar, då tidningarna vecka efter vecka med braskande löpsedlar samt radio och TV med alarmistiska reportage berättade om alla sovjetiska ubåtar som sades vimla i våra vatten? Åratal senare har det framkommit att "ubåtarna" bland annat var undervattensskär, simmande sälar, minkar eller groggfarbröders syner från sommarverandan. Ända till hösten 2007 gällde en dittills hemlig ljudupptagning som "huvudbevis" på sovjetiska ubåtsmotorer vid ett lömskt intrång i Hårsfjärden 1982. Men då avslöjades att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.

Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Svenska flottan gynnades genom att få ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik tillhörde i början också förlorarna. Vi avfärdades, ja hånades, som Moskvalakejer. De senaste åren har våra dåtida vedersakare iakttagit en generad tystnad.

Efter att ha gjort minst 6000 intervjuer i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 (www.tyresoradion.se) blev jag själv nyligen intervjuad. Det handlade om krämpor, födelsedag, "Åkes pris", 27 års frivilligt radiojobb med mera. Men jag fick också den här frågan:

"Du kan i dina radiokrönikor bli kallad för lite motvinds, du kan till och med kallas för en sån där skum historierevisionist. Vad säger du om det?"

Nu hann jag inte berätta om mina åsikter om historierevisionismen. Den är numera nästan pestflaggad av västerländska medier, som vill att segrarnas bild av andra världskriget inte får nyanseras, inte ens beträffande rena propagandalögner. De som historiskt korrekt vågar påpeka detta blir genast anklagade för att "förneka Förintelsen". Ja, den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om andra av andra världskrigets förintelser inte förekom, faktiskt en radikal men osaklig revisionism av den otäcka verkligheten. Jag tror inte så illa om dessa trendnissar, att de anser att japaner, kineser, ryssar, tyskar med flera folk som förintades i tiotals miljoner ska nonchaleras bara för att de inte tillhörde mediernas utvalda, ja enligt de barnatroende rentav Guds utvalda.

Jovisst, jag är gammal och kanske rentav gammalmodig. Det var länge sedan jag studerade historia vid universitetet. Då framhölls att historierevisionisterna faktiskt var nödvändiga, eftersom de källkritiskt granskade vedertagna sanningar, ibland skildrade av så kallade "hovhistoriker", som ville ställa sig in hos de mäktiga och därigenom skaffa sig ära och ryktbarhet. I dag skulle vi väl kalla dem för mediehistoriker eller politiskt korrekta akademiker, som inte vill äventyra sina forskningsanslag genom att ifrågasätta delar av allmänt omfattande och ständigt skildrade historiska händelser. Detta innebär förstås inte att revisionister inte kan överdriva eller ha fel. Men ibland kan de korrigera historiska "sanningar", även sådana som fått en nästan religiös status.

Först efter min tid som lärare insåg jag själv, att jag på en del punkter vilselett tusentals tonåringar. I god men okritisk tro hade jag liksom mina kollegor lärt ut en del propagandalögner. Våra elevers öron fladdrade av upphetsning när vi berättade, att tyskarna hade gjort tvål av sina dödade offer, vilket också beskrevs i ett ljudbildband som jag som skolans huvudlärare i historia köpte in. Det var gjort av den kände opinionsbildaren Ferenc Göndör. Men nu säger historikerna att detta var en skröna.

Jag undervisade om gaskamrarna som avrättningsmetod också i lägren Buchenwald och Dachau, för det stod i mina universitetsböcker. Men sedan har historikerna slagit fast att det fanns inga gaskamrar för människoavlivning i egentliga Tyskland. De fanns i ockuperade Polen.

Nu har historiker efter kommunismens fall till och med reviderat bilden av det otäckaste lägret: Auschwitz. Där fanns länge 22 minnesplattor på olika språk om att fyra miljoner dödades i lägret. Denna siffra använde jag och andra historielärare under många år i undervisningen. Men nu sägs att för Auschwitz fasor blev en dryg miljon offer (läskigt nog!), av vilka många dog av sjukdomar. Ja, den amerikansk-judiska historieprofessorn Arno J. Meyer hävdar rentav att i Auschwitz dog flera av "naturliga orsaker" än av avrättningar. Dessutom har det framkommit att den "gaskammare" som miljoner besökare uppskakat besökt var en polsk konstruktion efter kriget. Gaskammare förekom i det närbelägna Birkenau och att det betvivla det leder i flera demokratiska länder till fängelse.

Vi lärde ut i skolorna, att massmorden på många tusen polska officerare i ryska Katyn hade utförts av tyska ockupationssoldater. Först i början av 1990-talet klarlades av ryska forskare att det var sovjetiska säkerhetstjänsten som begick dåden. Det finns flera sådana här exempel på politiskt korrekta historieförfalskningar som lärdes ut som sanningar inte bara av medierna utan till och med i skolorna.

I det förbannade andra världskriget dödades ca 40-50 miljoner människor (somliga säger: 70 miljoner), inte minst ryssar, tyskar, japaner och kineser. Tyskarna begick tillräckligt med grymheter och förbrytelser för att vi inte ska behöva hitta på nya gräsligheter. Men också mot tyskarna begicks det förbrytelser som var alldeles tillräckligt hemska för att vi inte ska fortsätta att förtiga dem. Jag förnekar alltså inte några förintelser utan tvärtom: nämner också de nedtystade.

Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin, alltså om de sovjetiska "ubåtarna". Det skulle kunna bli en och annan läsvärd, ja rolig doktorsavhandling.

Och hur många avhandlingar skulle inte kunna skrivas om de historieförfalskningar som i decennier varit högsta "sanning" om andra världskriget. Men jag tvivlar på att någon skulle få forskningsanslag för detta.
-----------------------------
ÅKE SANDIN

Korståg mot "folkmord" vägen till krig

Jag har beundrat den Paris-baserade amerikanska journalisten Diana Johnstone, alltsedan hon skrev boken "The fools' Crusade", en annorlunda analys än den vanliga om krigen i Jugoslavien. För flera år sedan intervjuade jag henne på telefon för Radio Tuff.

Har också gjort en halvtimme på radion med Björn Eklund. Han hade som redaktionschef för då radikala Ordfront 2003 vågat publicera en motbild till mittfårans ensidiga bild av Jugoslavien-krigen genom att intervjua Johnstone. Då inledde de som skryter med sitt värn för yttrandefriheten (med Zaremba i DN i spetsen) en hetskampanj mot Eklund, som fick sparken.

Nu finns i Counterpunch (1/2 2013) hennes artikel "The Good Intentions That Pave the Road to War". Den finns i sin helhet på http://www.counterpunch.org/2013/02/01/the-good-intentions-that-pave-the-road-to-war/  , men här kommer en sammanfattning på svenska:
---------------------------------------------------------------

HOTANDE FOLKMORD VÄRRE ÄN KRIG?

Diana Johnstone undrar först, varför USA så ivrigt säger sig bekämpa folkmord (genocide). Hon menar att det är en förevändning för att kringgå den gamla bestämmelsen att det enligt folkrätten är ett brott att angripa en annan suverän stat. Genom att framställa hotande "folkmord" som värre än krig går västerlandet med på det, så indoktrinerat med avsky för "folkmord" som vi ständigt blir. Detta är, skriver hon, av "enormt värde för USA:s militär-industriella komplex och för dess utrikespolitik som söker en förevändning för militära interventioner, varhelst de vill".

Hon erinrar om Nürnbergdomstolen 1945-46, som dömde ett antal tyskar till döden efter andra världskriget, där 40-50 miljoner människor (andra säger 70 miljoner) hade slaktats. Domstolen betonade att anfallskrig mot en annan suverän stat är värre än alla andra krigsförbrytelser, eftersom det leder till krigets många andra brott. Nu har, påpekar Johnstone, "krig förvandlats till en ädel räddningsaktion för att rädda folk från folkmord' ", även om det innebär att man överträder förbudet att anfalla en suverän stat.

Johnstone hävdar, "att i praktiken kan det ge de dominerande makterna fritt spelrum att intervenera militärt i svagare länder för att stödja vilket som helst beväpnad uppror de favoriserar….Det kan till och med tjäna som en lockelse för oppositionella grupper att provocera fram förtryck från regimen för att kunna kalla på beskydd."

Hon påminner om att Hitler vid anfallen på Tjeckoslovakien och Polen (1938 resp. 1939) delvis motiverade de militära insatserna med att de tyska minoriteterna i dessa länder måste skyddas. Det ledde som bekant till det värsta av alla krig i historien och därmed till folkmord på judar och andra. Det är typiskt att folkmord just inträffar under krig, påpekar Johnstone, och som exempel nämner hon också Rwanda och Kambodja. Men det är typiskt att de västliga företrädarna av militära interventioner aldrig nämner att en halv miljon indonesier mördades 1965-66, men då var det fråga om kommunister och den ansvariga regimen Suharto var vänligt inställd till USA.

BOSNIEN

Västerländska medier påstår att i bosniska Srebrenica begick serberna 1995 ett folkmord på muslimer. Johnstone påpekar att kvinnor och barn inte dödades. Men den Internationella brottsdomstolen (ICTY) i Haag kallar det ändå för folkmord. De stöder sig på en sociolog, som påstår att muslimer lever i patriarkat. Västliga medier har inte givit mycken uppmärksamhet åt muslimska ledare, som påstår att den bosniske ledaren Izetbegovic av Clinton hört, att väst behövde en massaker på muslimer för att militärt verka på muslimernas sida, vilket de gjorde efter Srebrenica. Johnstone skriver:

"Izetbegovic var ledaren för ett parti som ville besegra sina fiender med utländsk hjälp. Världen är full med sådana ledare av etniska, religiösa eller politiska fraktioner. Om de vet att 'världens enda supermakt' kan komma till deras hjälp en gång så kan de anklaga den rådande regimen för att 'slakta sitt eget folk' och är högst motiverade att provocera regimen att begå det behövliga slaktandet"

LIBYEN

Johnstone påstår att de militanta motståndarna till Gaddafi våldsamt överdrev hotet mot den libyska staden Benghazi för att provocera Nato att 2011 ingripa på rebellernas sida. Hon menar att det nuvarande kriget i Mali är en direkt följd av det brutala mordet på Gaddafi, vilken enligt henne var en garant för afrikansk stabilitet.

Diana Johnstone påminner att Natos ingripande i Libyen grundades på en resolution i FN att förhindra krig från luften (no fly zone). I stället var det ju Nato som bombade friskt (läs: sjukt) för att hjälpa rebellerna att mörda presidenten och störta regimen. Detta övertygade två av säkerhetsrådets medlemmar, Ryssland och Kina, att Natos påstådda mål var en bluff, som i stället "användes för befrämja världsdominans"

"I SIN EGEN PROPAGANDABUBBLA"

Johnstones slutord är värda att citera:
"Väst isolerar sig själv i sin egen propagandabubbla. Större delen av världen ser västlig intervention som motiverad av ekonomiskt egenintresse eller av Israels intressen. Känslan att vara hotad av USA:s makt sporrar andra länder att bygga upp sitt eget militära försvar och att förtrycka oppositionella, som skulle kunna ursäkta en utländsk intervention. Att hojta "folkmord", när det inte förekommer folkmord, är att skrika 'vargen kommer' och förlora i trovärdighet. Det förstör den tillit och enhet som världen behöver för att mobilisera humanitär verksamhet ifall det finns verkliga behov."
------------------------------------------------
ÅKE SANDIN 2/2 2013

Tyresöradion, en succékanal !

På 91,4 MHz (lokalt) och på www.tyresoradion.se  (världsvida) hörs den frivilligt gjorda Tyresöradion. Varannan vecka kommer Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff som gör skäl för sitt tuffa namn.

Fyra andra program läggs in varje vecka. Här nedan kommer korta sammanfattningar av de program som hörs nu. Tidigare program kan avlyssnas i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se  :

13/1-3/2
Ann Sandin Lindgren (s) och Christina Melzén (fp) berättar hur det var att för radion på en halvtimme sammanfatta långa sammanträden i kommunfullmäktige, och hur det är att vara aktiva i närradioföreningens styrelse.

Hilkka Hedström på Myggdalsvägen föddes i finska Jyväskylä, var krigsbarn i Borlänge, har arbetat som frissa och i Tyresö som vaktmästare och "mattant" på gymnasiet men några somrar också på cirkus. Hon berättar också om besök i portugisiska Algarve och i Malaysia.

Trollbäckenborna Miza och Marcus Landström har redan gjort beundransvärda insatser för rörelsehindrade barn i Kongo, vars krig de bland annat förklarar med tillgången på värdefulla metaller. Nu planerar de med stöd från Tuff bygga en skola bland fattiga byar i Kongo.

Nina Brogärd, Lena Hedström, Terje Engh, Åke Mattsson och Peter Dicke dokumenterar folkhumorn med rysliga historier och kluriga limerickar.

20/1-10/2:
Jerker Pettersson talar lyriskt om den franska folkbilen Citroën 2CV, som tillverkades i nära 4 milj exemplar och hade en genial konstruktion. Vi får åka en sväng med den och höra svenskar som i merparten av sina liv praktiskt taget levt med Citroën 2CV.

Tyresöprofilen Leif Bratt intervjuas om vinterhalka och berättar hur det är att vara "god man" för en ensamkommande flyktingflicka från Somalia. Han diskuterar också olika sätt att se på BNP, påpekar flera länders höga statliga lån och åldrande befolkning.

Johan Erlandsson är journalist på Kommunalarbetaren, skriver en bok om amerikanska Vietnamdesertörer och besöker Tyresö för att forska om de många unga amerikaner som hamnade hos olika Tyresöfamiljer för 40-45 år sedan. Han har skrivit en bok om Allan Edvall.

Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1332-33) innehåller "rosor”, tuffa krönikor och intervjuer om fred och internationell solidaritet. Medverkande: Åke Sandin, Monica Schelin med flera.

27/1- 17/2:
Förra Tyresöbon Mikael Sipilä bor i Vendelsö och basar för reklamföretaget Wild Card i Skrubbatriangeln. Det ägnar sig också åt välgörenhet. Han berättar om fotboll, skidåkning, tjusningen med golf och sina finska rötter. Han är nyfiken på både Meryl Streep och Olof Palme.

Maj Rönnegård har jobbat med mikrobiologi och är sedan länge läkare, så det blir mycket om hur man bemöter patienter, deras sjukdomar och mediciner. Hon bor i Älta men besöker regelbundet Tyresö Rotary och i Rotarys läkarbank är hon aktiv med flera vistelser i Kenya, vars sjukdomar och familjebildning hon skildrar.

Daniel Hansson (30) växte upp i Ällmora och bor nu på Angelikagränd. Började tidigt med datorer, som han nu bygger på sin fritid. Har jobbat med kaffemaskiner och med färdtjänst för rörelsehindrade. En arbetsolycka gjorde att han har ihållande värk. Nu jobbar han på Flyttpoolen, där han brinner för miljöförbättri. Skulle vilja träffa Bill Gates.

Lena Mörth är ganska nyinflyttad på Björkbacken efter många år i Krusboda. Växte upp i Stensö, som hon berättar om. Var intresserad av ridning och handboll och jobbar på bank. Hon har två hundar och sjunger regelbundet Barber Shop i en stor Rönningekör, vars utlandsturnéer och prisbelönta framgångar hon berättar om.

3/2-24/2:
Hans Tjernlund växte upp i Frånö i skuggan av den stora Sandöbron, så det blir prat om bl a Ådalskravallerna 1931. Idag bor han i Trollbäcken och chefar för el- och IT-företaget Altiva. Han är president i Tyresö Rotary, vars luncher och välgörenhet han berättar om. Men det blir också tal om Drevviken och hans fiske och cyklande.

Tyresöprästen Anne Sörman berättar om kyrkans roll att möta människor i unika situationer, om tro och tvivel och Jesu stora betydelse. Hon nämner Tyresö kyrkas kärleksmässor den 10 och 14 februari men intervjuas också om sin film om spetälska och sina böcker bl a om Palestina och Libanon.

(Repris från 2003) "Hasse och Lasse": Kompisarna och Tyresöborna Hans Gynge, företagare, och Lars Werner (1935-2013), f d vänsterledare, minns barndomens Tyresö med original som "Skitnisse" och "Bonnanders" och berättar om när Tyresöpolitiken snabbt fixades av Gunnar Gyllnert (s), Harald Falk (m) och Ture Åkerblom (fp).

Nina Brogärd, Terje Engh och Åke Sandin dokumenterar folkhumorn med nya och gamla historier, bland annat från politiker för 15-20 år sedan.

FOGELSTRÖM, 1900-TALETS FRÄMSTE SVENSKE FREDSAKTIVIST

DÅ VILLE VI HA SVENSKA KÄRNVAPEN

1957 hade det gjorts en opinionsundersökning om svenska folkets inställning till blågula kärnvapen. 40 procent ville ha atombomber, 36 procent var emot och 24 procent hade ingen bestämd åsikt.

Mycket klarare var kärnvapensympatierna bland svenska medier och politiker. Under det kalla krigets frostigaste decennium, 1950-talet, agiterade de flesta tidningar för svensk atombeväpning. Dagens Nyheter slog fast, att i det här sammanhanget var ohygglighet effektivitet. Och dess färgstarke chefredaktör, Herbert Tingsten, betecknade konventionellt försvar som pilbågar.

Bland våra militärer ansågs atomvapen som något oumbärligt. Våra svenska gossar skulle inte behöva vara tekniskt underlägsna när de bekämpade utländsk soldatesk, var ett huvudtema, fast hur man egentligen försvarade sig med och mot atombomber lämnades i stort sett därhän. Dåvarande ÖB, general Swedlund, gemenligen kallad Stora Bullret, bullrade också till om hur lätt det skulle vara att förvandla övre Norrland till något slags svenskt Nevada:

"Prov på hög höjd över Sverige och under lämpliga väderleksförhållanden kan utföras så att skadegörelse av annan art än att träden fälls inom ett begränsat område inte uppstår samt att direkta skadeverkningar av radioaktiv strålning inte befaras."

1959 gjordes en ny opinionsundersökning. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så det blev så småningom politiskt omöjligt att tillföra det svenska försvaret kärnvapen.

BOKEN " I STÄLLET FÖR ATOMBOMB"

Vad hade då hänt under dessa två år i slutet av 50-talet? Jo, försvarsfrågan, som i borgfredens tecken brukade behandlas på partiledarnivå högt ovanför väljarnas huvuden, hade utsatts för en debatt, som i intensitet bara överträffades av diskussionen om pansarbåtar eller sociala reformer på Karl Staaffs och Hjalmar Brantings tid åren före första världskriget. Nu fokuserades debatten på två händelser: Utgivningen av en liten bok och grundandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. I båda fallen var Per Anders Fogelström (signaturen PAF) centralfigur.

Boken hette "I stället för atombomb" och skrevs av PAF och Roland Morell, den sistnämnde studentpolitiker och reservofficer. Den här lilla boken föreslog den mest radikala omrustning. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i u-länderna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd. Eller med PAFs egna ord:

"Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd men ger allmosor i kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare".

Men om vi då skrotade alla våra vapen, hur skulle vi då försvara oss mot Stalins efterträdare? Författarna menade att det här positiva alternativet till den hejdlösa kapprustningen skulle göra det väldigt svårt att angripa oss, om vi inte hade vapen att hota någon med utan i stället var någon slags "ambulansen Sverige". Den politiska kostnaden att angripa denna Röda kors-stat skulle bättre avhålla från angrepp än en stark, kärnvapenförsedd och därmed kanske provocerande krigsmakt. Man talade om ett goodwill-försvar.

"I stället för atombomb" slutar med följande ord:

"Låt inte hänsyn till gamla fastlåsta utgångspunkter förhindra en förutsättningslös diskussion om möjligheter att finna en ny väg. Låt oss tillfredsställa en naturlig önskan till försvar på ett sätt som låter sig förenas med vår humanistiska livssyn -- i en tid då vårt konventionella försvar icke längre mäktar fylla sin funktion att skapa trygghet.Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång --varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld."

Boken blev en inspiration för många som tvivlade på militära förintelsemetoder och var medvetna om den fattiga världens elände. Flera ulands- och fredsföreningar grundades, bland andra TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening, som ännu är en mycket aktiv förening, som har finansierat många utomordentliga projekt inte minst i Indien. Radio Tuff har hörts på www.tyresoradion.se  varenda vecka sedan 1985.

AKTIONSGRUPPEN MOT SVENSK ATOMBOMB (AMSA)

Samma år som "I stället för atombomb" utkom grundades Amsa, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Det började faktiskt med att några personer samlades på Kväkargården i Stockholm. Fogelström och några till var med och han och Barbro Alving fick i uppdrag att skissa fram ett programblad. Slutligen enades man om två programpunkter. Den första var ett klart nej till svenska kärnvapen, den andra mindre kategorisk, för den talade om "fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften". Denna punkt var uppenbart inspirerad av Fogelström-Morells bok.

Amsa bestod i början av 21 personer. Förutom Alving och Fogelström fanns där bland andra Sara Lidman, Ulf Himmelstrand, Stig Carlsson, ärkebiskop Yngve Brillioth och från fredsrörelsen bland andra Holger Eriksson och Ulrich Herz. Flera av dem, inte minst Fogelström, var ute på massor av möten och debatter. Ibland kom så mycket folk att man måste dubblera mötet och låta föredragshållarna också framträda samma kväll i en närbelägen samlingssal.

Det här väckte uppmärksamhet i pressen och debatterades med hetta. Självklart för denna tid -- McCarthys decennium-- varnade man för att Amsa och PAF medvetet eller omedvetet gjorde drängtjänst åt Sovjet och kommunismen. Det är nästan komiskt att nu läsa vad även etablerade tidningar skrev: Sydsvenska Dagbladet hade t ex en ledare under rubriken "I stället för förnuft", där det talades om "den blåögde författaren PA Fogelström och hans vilseförda". I Norra Skånes Tidningar stämplade chefredaktören, signaturen "Tre Rosor", Amsa som "världsfrånvarande ideellt inriktade fantaster och snobbfigurer, däribland vår svage ärkebiskop, vilka lånat sina namn åt en kommunistisk täckorganisation, en s.k. Fredskommitté, bakom vars rygg kommunistisk infiltrering i vårt politiska liv skall underlättas"

Faktum var, att ingen enda av de 21 Amsa-medlemmarna var kommunist. Men även detta skulle konservativa Svensk Tidskrift lasta gruppen för, när den menade att just frånvaron av kommunistiska kärnvapenmotståndare i Amsa gjorde gruppen extra skum och farlig.

FOGELSTRÖM OCH SVAHNSTRÖM

Till Amsa hörde också Bertil Svahnström, utrikeskorrespondent under många år för flera av våra största tidningar. Han blev ordförande för Kampanjen mot atomvapen som inspirerades av Bertrand Russell och de engelska påskmarscherna mot kärnvapen och ordnade i flera år demonstrationer på svenska vägar, gator och torg.

I motsats till Svahnström spelade PAF knappast någon framträdande roll i Kampanjen mot atomvapen eller inom den livaktiga Vietnamrörelsen Hans hållning stämde nog bra med vad han i sin bok "Café Utposten" (1970) låter ungsocialisten, sedermera sossepampen Dubbel-Olle, under strejken före Amaltheaaffären säga:
"Jag vill gå hem -- och tänka. Det är många nog som är ute och skriker".

I 14 ÅR SUVERÄN ORDFÖRANDE FÖR SVENSKA FREDS

Hur som helst, PAF och Svahnström skulle komma att komplettera varandra, särskilt i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, där PAF blev ordförande 1963 och Svahnström snart vice ordförande. Det är alldeles för lite uppmärksammat, vilket enormt och skickligt arbete som PAF under 14 år utförde som Svenska Freds ordförande.

Det här var ju en omvälvande eller omtumlande tid med ett vimmel av politiska idéer, och gamla Svenska Freds, grundat redan 1883, drogs förstås med. Det blev oändliga diskussioner om olika former av socialism, om det berättigande i befrielserörelsernas våld, om olika världsfrälsarläror och andra genvägar till politisk lycka. Ibland på årskongresserna kunde man få lyssna på pratare, som ställde oupphörliga ordningsfrågor eller i det oändliga nagelfor verksamhetsberättelserna inpå minsta kommatecken i stället för att planera kampen mot militarismen.

Det var säkert organisationens stora lycka att som ordförande då ha PAF. Han stod liksom över käbblet, lyssnade med oändligt tålamod på alla riktningar, försökte alltid att finna lösningar på olika konflikter och lyckades nästan jämt tack vare sin vänlighet och diplomatiska förmåga. För yngre och mindre återhållsamma blev han en borg av trygghet för att citera en av hans många boktitlar.
Han bemötte kritiken av Svenska Freds för att inte vara tillräckligt revolutionär med orden:
"Fredsrörelsen är radikal, den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen."

Han skrev också:
"Vi vill fred och användandet av icke-våldsliga metoder, men därför har vi ingen rätt att fördöma dem som inte uthärdar det våld de utsätts för, utan själva griper till våld"

MEDLEN KAN SABOTERA ÄNDAMÅLET

Som Ruben Lind i boken Café Utposten menar PAF att målet förstörs om man använder fel medel. PAF var knappast någon varm anhängare av direkta aktioner och klar motståndare till våldsamheter. Ändå var han en gång medskyldig, låt vara indirekt-- till grov skadegörelse. En sen natt under Vietnamtiden väcktes PAF av telefonen. Det var en yngling, som nog var lite på örat, och som ville diskutera den "amerikanska imperialismens vidrighet i allmänhet och behovet av att sabba USA:s ambassad i synnerhet". Nattetid kunde tydligen den annars så tålmodige PAF tröttna och i hopp om att få sova igen sa PAF till sist i desperation till den här killen ungefär att han ju kunde göra vad han ville, "panga dororna" på ambassaden till exempel.

Dagen efter stod det i tidningarna att massor av fönster på USA-ambassaden hade krossats av någon vettvilling. Den som delvis låg bakom det var alltså en aningslös man på Fjällgatan, som somnat om.

Men om sambandet mellan mål och medel skrev PAF:
"Jag tror att man måste vara mycket misstänksam när det predikas, att ändamålet helgar medlen, när man låter påskina att vår oförvitlighet är så gränslös, att även de mest fruktansvärda vapen skulle förädlas av att bli använda av oss".

Eller med andra ord:
Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den:"

TOLERANT MOT OLIKTÄNKANDE

Det fanns andra motsättningar än politiska. Under Svenska Freds' årskongresser, fanns det under PAFs tid bara en enda kandidat till ordförandeposten, han själv, för så självskriven var han. Trots frånvaron av motkandidat blev det ändå några gånger voteringar. De begärdes alltid av samma ombud. Och varje gång hände samma sak: alla röstade på PAF -- utom en som lade ned sin röst eller om han rentav röstade nej. Det var han som hade begärt votering. Trots stönanden från de yngre kongressombuden följde han sin övertygelse. Han tillhörde nämligen någon frikyrka och PAF hade varit ordförande också i Förbundet för religionsfrihet. En ateist ville den här modige mannen inte rösta på, även om PAF inte precis var urtypen för någon karikatyr på Antikrist. Tvärtom, hans läggning och livsgärning gjorde att radikala präster faktiskt kallade honom from.

PAF själv hade däremot inga svårigheter att samarbeta med folk som i andra frågor än fredsfrågan hade en helt annan uppfattning än han. När tidningen PAX började utkomma var det i samarbete med Kristna Freds, Ulrich Herz bland andra. Medan tidningen Freden i början av 70-talet ersattes med PAX, var PAF mot förslagen att ändra själva föreningens namn genom att ta bort det där med skiljedom, som några tyckte var förlegat. PAFs ståndpunkt berodde inte bara på pietet mot ett namn som nu har 130 år bakom sig utan han ansåg att internationell skiljedom var ett mycket förnuftigt sätt att lösa konflikter och förhindra krig.

ENORM ARBETSKAPACITET

Ett par typiska egenskaper hos PAF var hans enorma arbetskapacitet och praktiska och ekonomiska kunnighet. Det var nästan obegripligt, hur han hann med att utöver att sitta ordförande i styrelse och förvaltningsutskott, i flera år vara redaktör för Freden och PAX, ledande inom Nordisk Fredskontakt samt grunda och driva Fredsföreningen Eken på Söde. Gång på gång tvingades han ta itu med fattiga Svenska Freds' ständigt usla ekonomi, i krislägen tog han många tusenlappar ur egen ficka. Han städade upp genom att slänga, sortera och arkivera decenniers papper och luntor och mycket, mycket annat. Att han också under sin ordförandetid hann med att skriva de tre sista böckerna i Stadsserien, Café Utposten, de fyra böckerna i serien Kamrater, alltså Upptäckarna med flera, sju böcker Stockholmiana plus ett antal småskrifter och artiklar var imponerande. Han skrev också fredsrörelsehistoriken, "Kampen för fred" under den här tiden, men den har en klar svaghet. Inte oväntat har PAF grovt nedtonat sin egen betydelse.

PAF var alltså en mycket produktiv människa, en flitig man, ja som rökare var han faktiskt ännu flitigare än sin efterträdare, vilket var en prestation. När jag några år före hans död intervjuade honom för Radio Tuff, märkte jag att han gång på gång gjorde lite nervösa rörelser mot fickorna, vilket jag inte mindes från förr. Och plötsligt förstod jag. Han berättade att läkarna hade förbjudit honom att röka och sen talade han om rökningen som om det var en älskad kvinna som förlupit honom. Men med sedvanlig tolerans satte han genast fram ett askfat till mig, som ännu inte gått till läkaren.

Ryktena om att det var sundare kamraters rökförbud på styrelsemötena som 1977 tvingade bort PAF som ordförande och mig två år senare är dock helt ogrundade.
---------------------------------------
ÅKE SANDIN

"Goda" och "onda" rebeller

LIBYEN
Oj, vad våra västligt ensidiga medier dammade på Libyen under kriget härom året. Gaddafi var visserligen inte bättre än andra ledare i arabvärlden men utmålades som en skurkarnas skurk. Nato bombade och bombade. Deras offer fick vi förstås inte se utom Gaddafi själv när han mördats efter en flygattack. Svenska flygare deltog också - med spaningsplan som det sades. Glory, glory!

Rebellerna i Libyen framställdes som schyssta frihetsälskande grabbar, goda demokrater, fina representanter för den omskrutna arabiska våren, väl värda allt stöd. Men eftersmaken är en smula bitter. På självaste årsdagen 2012 av 11 september mördades i Benghazi den amerikanske ambassadören och gärningsmännen hyllade högljutt al Qaida. Visserligen hade Gaddafi påpekat att al Qaida var aktivt bland rebellerna, men våra medier avfärdade detta som löjlig propaganda.

Och för några dagar sedan meddelades att England uppmanar alla britter att lämna Benghazi, den stad som började upproret mot Gaddafi och ansågs som rebellernas starkaste fäste. Denna libyska stad anses nu som alltför farlig för västerlänningar på grund av att den rymmer för många islamister och potentiella terrorister.

I den nyutkomna boken "Libyenkrigets geopolitik" diskuterar professorn vid norska fredsforskningsinstitutet PRIO Ola Tunander, om det var humanitär intervention eller kolonialkrig. Han menar att inbördeskriget redan från början utkämpades med utländskt deltagande på rebellsidan. Upproret var noga planlagt liksom anklagelserna om igångsatt eller befarat folkmord samt hela strategin för att med mänskliga rättigheter som täckmantel motivera ett storskaligt angrepp lett av Fankrike, Storbritannien och USA och med användande av styrkor från Quatar för att leda rebellstyrkorna på marken. Han hävdar rentav att de värsta och flesta förbrytelserna begicks av rebellerna.

MALI
Hos de flesta av oss lever dock den av medierna ensidigt givna föreställningen, att rebellerna i Libyen var och är de goda. I Mali däremot är islamistiska rebeller de onda och farliga, medan regimen har västligt stöd, inte minst från Frankrike, vars plan flitigt bombar rebellerna. Det sägs att motståndarna gömmer sig bland de civila, men ännu har inga skildringar av eller bilder på av bomber dödade civila förekommit.

Kriget i Mali är delvis ett efterspel av vad som hände i Libyen. Därifrån har massor legosoldater och vapen strömmat in i Mali.

SYRIEN
Alltför länge har blodbadet i Syrien pågått. De allra flesta rapporter i våra medier skildrar regimens illdåd. Den använder ju inte minst den västliga specialmetoden att bomba från luften och då dödas förstås också många oskyldiga civila. När amerikaner och britter bombar kallas civila offer med den förskönande omskrivningen "collateral damage", en skadlig bieffekt. (Hur effektivt nedtystat är till exempel inte det faktum att brittiska och amerikanska flyghjältar brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds under andra världskriget.)

Tveklöst får rebellerna hjälp från västmakterna, inte minst i fråga om propagandan. Exilsyrier understöds av amerikanska och brittiska hökar att sprida sina krav på att Syriens president avgår. Ja, den ständigt av medierna citerade källan med det imponerade namnet Syrian Observatory for Human Rights är i själva verket en exilsyrisk sunnimuslim och klädeshandlare i Coventry. I augusti meddelade Sunday Times att den brittiska spiontjänsten från Cypern övervakar den syriska regimens truppförflyttningar och hjälper rebellerna med information om det. Och samma månad stod det i den tyska tidningen Bild am Sonntag, att även ett tyskt spionfartyg kryssar utanför den syriska kusten och samlar information åt rebellerna. Hur länge och mycket har västliga spionorganisationer, typ CIA, varit inblandade i det av medierna märkligt ensidigt skildrade kriget? Det vet vi inte ännu.

Våra medier talar så högtidligt om "demokrati", och det är ju bra. Vilken av alla rebellgrupper vill de då stödja för att införa bättre demokrati i Syrien? Rebellernas stödtrupper från Saudiarabien och Qatar? (Vår försvarsminister har ju nyligen blivit kritiserad för att hon tvekade att kalla Saudiarabien för diktatur). Eller al-Qadia? Eller andra rebeller som vill införa fundamentalistiska muslimska lagar, vilket minoritetsgrupper, t ex syriska kristna, fruktar. Det gick ju inte så bra att trygga demokratin i Irak och Afghanistan trots åratal av västlig ockupation. Hur många hundratusen eller miljoner civila har dödats där de senaste åren?

Gång på gång kritiseras nu Ryssland och Kina för att genom veto i säkerhetsrådet förhindra ett öppet militärt ingripande i Syrien, typ den västliga Libyeninsatsen. Men hur många gånger har inte USA utnyttjat sin vetorätt, kanske mest av alla. För många år sedan, när en överväldigande majoritet i FN:s generalförsamling krävde en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, stoppades det genom USA:s veto. Alltså kan Mellanösterns enda kärnvapenmakt, Israel, behålla sina förintelsevapen och samtidigt hetsa mot Iran, som i decennier har kritiserats för att de "snart" har egna kärnvapen.

Israel är ju knappast någon vänligt sinnad granne till Syrien. Under sexdagarskriget år 1967 erövrades de syriska Golanhöjderna av Israel, som år 1980 ensidigt annekterade området. Varken FN eller något land har dock erkänt annexionen, och FN:s säkerhetsråd har i resolution 497 sagt att Israels annexion av området är ogiltig och strider mot internationell rätt. När har våra medier påmint om det?

I början av Syrienkonflikten framställdes syriska rebeller som totalt "goda". Under de senaste månaderna har bilden komplicerats en smula. Det finns de som cyniskt säger att det gör inget att Syrien blir "somaliserat" eller drabbas av samma öde som Irak, alltså ständiga konflikter mellan olika religiösa eller etniska grupper.
---------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1333) 27 jan 2013

ROSOR från RADIO TUFF (1333) 27 JAN 2013 till….

…till Tuff-medlemmen Åsne Liedén, som (15/1) på Dagens Nyheters insändarsida bland annat skrev: "Vår neutralitet är viktig. Vi vill inte komma under Natos paraply och bli en bricka i deras krig. Lärdomen från Afghanistan borde vara tillräcklig. Vi bör i huvudsak satsa våra resurser på ickemilitära fredsförebyggande åtgärder. Men vi kan ha en lagom stor militär styrka att sätta in i fredsförebyggande åtgärder under FN:s flagg. På så sätt tar vi vårt internationella ansvar. Däremot är vår sårbarhet stor på andra områden, eftersom vi till exempel har övergivit målet att kunna vara självförsörjande under en viss period. Vi har inte längre några lager av energi och livsmedel." Samma dag framförde Åsne Lieden liknande synpunkter i Sveriges Radios program "Ring P1

….till Kristna Fredsrörelsen, som firade Martin Luther King-dagen den 21 januari, liksom den i över 100 länder minneshölls. Ickevåldspriset i Martin Luther Kings anda delades ut till Maj Britt Theorin, som härom månaden hördes här i Radio Tuff. Ur motiveringen: "Övertygelsen om att världen kan förändras, och att ingenting är mer omöjligt än man gör det, har legat till grund för hennes mångåriga arbete som riksdagsledamot och europaparlamentariker, med fokus främst på freds- och nedrustningsfrågor, men också för hennes många år som gräsrotsaktivist i olika ideella freds- och kvinnorörelser. Nyss fyllda 80 år är hon ordförande för Operation 1325 där hon fortsätter sitt arbete för kvinnor, fred och säkerhet i Martin Luther Kings anda".

....till den amerikanske politikern Charles Sumner (1811-74), som redan för 150 år sedan hävdade: "Ge mig pengarna som har använts till krig och jag kommer att styra ut varenda man, kvinna och barn i en klädsel, som kungar och drottningar vore stolt över. Jag kommer att bygga en skola i varje dalgång över hela världen och kröna varje berg och kulle med ett tempel helgat åt freden"

….till Information Clearing House, som nämner att sedan den västliga invasionen av Irak 2003 har 1455 590 irakier dödats. Antalet amerikanska dödsoffer i Irak är 4 801.

….till professor Hans Rosling som i Dagens Nyheter (16/1) på sitt annorlunda sätt kommenterar det svenska SIDA-biståndet. Han antyder att det är för mycket koncentrerat på västliga honnörsord som demokratisering, gender, yttrandefrihet och liknande begrepp. Det fattiga människor först behöver är att täcka grundläggande behov, såsom mat, husrum, skolor etc. Eller som Bertolt Brecht hävdade: "Erst kommt das Fressen und dann die Moral" (Först kommer käket och sen moralen).

….till Stefan Lindgrens veckobulletin Ryska Posten som med anledning av det myckna talet i svenska medier om rysk upprustning lämnar statistik om de ryska militärutgifterna. 1990 var de hela 20 procent av den ryska bruttonationalprodukten men sjönk sedan till 5 procent år 2010. Det är alltså från denna låga nivå den i för sig onödiga upprustningen nu sker. Ännu satsar Storbritannien, Frankrike, Kina, Japan och Tyskland i nämnd ordning mer på sin militär än Ryssland. Och USA:s militära rustningar är ungefär lika stora som de 10 näst mest rustade ländernas sammanlagda militära satsningar.

….till SvT:s program Agenda, där (16/1) Ginna Lindberg rapporterade om USA:s användning av drönare, alltså obemannade plan. Trots att deras bombningar dödat ca 200 barn skapar de ingen större debatt, uppgav hon. Att en massa oskyldiga också dödas betecknas med eufemismen "collateral damage".

…till Tyresöradion 91,4 MHz, på webben www.tyresoradion.se  , som har en halvtimme med journalisten Johan Erlandsson, som nu skriver en bok om de amerikanska Vietnamdesertörerna, som kom till Sverige för 40-45 år sedan. Många av dem bodde hos Tuff-medlemmar.

….till Tuffs insamling till en skola i fattiga och krigsdrabbade Kongo (Kinshasa). Tuff har redan finansierat två av de sex planerade klassrummen och pengar till ett tredje är på god väg tack vare en ovanligt generös donation, men många små belopp gör också susen. Det är alltså solidariska människor, som lämnat gåvor på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Fördelen med dessa insamlingar är att vartenda öre går till ändamålet, eftersom Tuff och Radio Tuff inte har någon avlönad. Inga avbränningar alltså. Eventuella kostnader tas i stället från Tuffs föreningskonto, pg 16 01 37 -6, dit man ska skicka medlemsavgifter. Välkommen som medlem du också.

DEN TUFFA OBEROENDE RADION (Nr 1333)

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1333:a sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 27 januari kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 10 februari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

Programmet i korthet:
Veckans rosor delas ut till en insändarskribent, ett fredspris, en amerikansk 1800-talspolitiker, en Irakartikel, en professor, en veckobulletin, ett TV-program, ett radioprogram och en Kongoinsamling.

En bloggkommemtar om våldtäkter kring krigsslutet av andra världskriget besvaras av Marianne Stieger med konkreta exempel på övergreppen.

Hampus Eckerman rapporterar om hur man hittat många avhuggna huvuden i Chicago, om att krigsveteraner behöver mycket Viagra och om obekräftade vandringshistorier om lömska iranska terrorplaner.

Åke Sandins krönika har rubriken "Goda och onda rebeller" och handlar om västs olika syn på rebeller i Libyen, Mali och Syrien

OM VÅLDTÄKTERNA AV TYSKOR

I ett inlägg i Radio Tuff november 2008 berättade Marianne Stieger om filmen "Anonyma". Den skildrar de många våldtäkterna av tyska kvinnor och flickor i slutet av andra världskriget. Texten lades in i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com  och sent omsider har det nu kommit en kommentar från Sixten A. Han skriver bland annat:

"Marianne, ta det lugnt och var mer kritisk. Röda Armén var ingen "våldtäktsarmé. Den räddade de västliga demokratierna inklusive oss från nazismen. Om du kan läsa tyska: I så fall gå till en mycket kritisk - och lång - recension av filmen i Frankfurter Allgemeine Zeitung 22.10. 2008 under rubriken Kitsch"

Så här svarar Marianne:

Hej Sixten A!

Det är alltid intressant att få svar från våra lyssnare. Det tyder på att Radio Tuff når fram. Låt mig få kommentera ditt inlägg.

Sixten, jag tar det lugnt och jag är kritisk när jag skildrar de ryska truppernas systematiska våltäkter. Det kan du vara säker på. Mig veterligen har jag dock inte använt ordet "våldtäktsarmé".

Det behövs inte, eftersom så många andra har påpekat och efterforskat de många våldtäkterna, begångna mot de tyska kvinnorna i krigets slutskede och den första tiden därefter. Boken och filmen med namnet Anonyma har kritiserats - och det med rätta. Jag gillar inte anonyma författare och insändare. Inte alla står med sitt namn som du. Dock tror jag att författaren till "Anonyma" speglar tiden efter ryssarnas inmarsch rätt bra, vem som än har skrivit boken. Att sedan filmen blev "kitsch" kan jag hålla med om.

All vetenskaplig forskning tyder dock på att mer än två miljoner kvinnor våldtogs under månaderna efter krigsslutet. Då har man ändå bara utgått från de kvinnor som sökte läkarhjälp och de barn som föddes efter våldtäkterna som faktiskt hade satts i system. I den statistiken tror jag att varken min mors väninna eller min mormors grannfru ingick. De teg - av skam!

I sex veckor satt min mor och några andra kvinnor på min morfars vind. Dagligen genomströvade ryska soldater husen på jakt efter "Frau, Frau!" Själva satt min syster och jag gömda i mjölbingen i min gudmors bagarstuga på kapitulationsdagen. "Befriarna" hade nämligen våldtagit flera småflickor dagarna dessförinnan, och nu befarade de vuxna i min omgivning att även vi småflickor var i fara under rusiga soldaters härjningar, när de firade sin fred. Dessa dagars och veckors skräck sitter djupt rotade i min själ.

Du frågar om jag läser tyska. Ja, och jag har läst många böcker i ämnet. Jag förutsätter att du också kan läsa Goethes och Schillers språk, eftersom du åberopar en tysk tidningsartikel i din insändare. Därför rekommenderar jag dig att läsa Freya Kliers bok "Verschleppt ans Ende der Welt", Deporterad till världens ände, och Ruth Kibelkas "Wolfskinder", Vargbarn. Båda böcker har jag redovisat i Radio Tuff. Därefter kan vi ta en ny diskussion.

I övrigt håller jag helt och hållet med dig: "Ned med kriget och ställ krigsförbrytare inför domstol!" Men glöm inte att ta med några av de ryska och de allierades största föbrytare, för även de begick många illgärningar, och allt går inte att försvara med att de ville "rädda oss från nazismen." Kolla till exempel de västallierades framfart mot kvinnorna i Stuttgart dagarna efter erövringen, inte befrielsen! Krigsförbrytelser förblir krigsförbrytelser, antingen de begås av segraren eller av förloraren.

Med vänliga hälsningar

Marianne Stalbohm-Stieger

Bistånd ja, stora avbränningar nej.

Härom veckan väckte Janne Josefsson i "Uppdrag granskning" en livlig och delvis upprörd debatt. Han granskade stora biståndsorganisationers verksamhet och propaganda.

Det blev ett avslöjande program. Rädda barnen hade satsat en halv miljon kr på att skildra barnfattigdomen i Sverige. Men de hade överdrivit grovt. Liknande konstigheter framkom om "Majblomman". Även där går mycket pengar till anställda och till reklam.

Bengt Westerberg är en sympatisk man, en socialliberal långt ifrån den växande högerfalangen inom borgerligheten. Han finns bland de toppolitiker av olika partier jag haft förmånen att intervjua på 91,4 MHz www.tyresoradion.se  , så jag minns att han verkade schysst. Men för några år sedan framkom det att han som ordförande i Röda korset hade ca 70 000 kr i månaden. Det blev synd om alla frivilliga och helt oavlönade som gick omkring med sina insamlingsbössor. De blev orättvist sammankopplade efter skamregeln guilt by association.

"ADMINISTRATIVA KOSTNADER" MÄRKLIGT HÖGA

Det påstås att de stora biståndsorganisationerna har rätt att avsätta upp till 25 procent av sina pengar till "administrativa kostnader", alltså för löner till anställda och till reklam med mera. Jag tittar avundsjukt på TV-reklamen för Världens barn och andra stora organisationers insamlingskampanjer och undrar lite förskräckt hur många tusen eller miljoner detta kostar.

En kille som varit anställd i en sådan stor organisation och hade haft god insyn i förhållandena berättade att han aldrig skulle ge ett enda öre till en sådan insamling. Hoppas att han överdrev.

TUFF: VARTENDA ÖRE GÅR TILL ÄNDAMÅLET

I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) är vi stolta över att ha finansierat tjogtals skolor, bibliotek, 200 brunnar, en medicinfabrik, 110 000 mangoträd och mycket annat i den indiska delstaten Gujarat. Två miljoner kr från Tuff möjliggjorde för en boliviansk indianstam att köpa tillbaka tiotusentals hektar skogsmark och fiskevatten. Vi skickade 100 000 läroböcker till Eritrea på det inhemska språket tigrinja. Vi stöder barnbibliotek i Bagdad, "barfota barnmorskor" i Guatemala, fattiga gamla i Belgrad etc.

Det fina med detta bistånd är att varenda insamlad krona går till ändamålet. Det finns ingen avlönad i Tuff eller Radio Tuff.

NU GÄLLER DET SKOLA I KONGO!

I höstas bidrog Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) med 25 000 kr till en planerad skola bland fattiga byar i det alltför ofta krigsdrabbade Kongo (Kinshasa). Det skulle räcka till ett klassrum i den skola som skulle innehålla sex klassrum.

Samtidigt inledde Radio Tuff (www.tyresoradion.se  ) en kampanj för att finansiera ett andra klassrum. Faktum är att tiggeriet har givit resultat. 26 solidariska har bidragit, en av dem med väldigt mycket pengar. Så nu finns det 24 975 kr på insamlingskontot pg 793636-2, öronmärkta för Kongo. Det innebär att pengar till ett andra klassrum redan finns.

Nu satsar vi på att försöka finansiera ett tredje klassrum. Det positiva med det här projektet är att initiativet tagits av två tuff-medlemmar, Miza och Marcus Landström. De har redan gjort berömvärda insatser för rörelsehindrade kongolesiska barn och har goda kontakter i det område där skolan skall byggas.

Mycket mer information om projektet finns på radion. Miza och Marcus hörs på 91,4 MHz (www.tyresoradion.se  ). under en halvtimme 13 jan--3 feb. De har en egen hemsida http://elikianabiso.tumblr.com/

Låt oss fixa klassrum 3 genom Tuffs insamlingskonto pg 793636-2

Att minnas förintelserna i Vietnam

I julas var det 40 år sedan de elva dagarnas julbombningar av den nordvietnamesiska huvudstaden Hanoi förekom. Heder åt de alltför få som kom ihåg dessa förintelser. Jo, i dokumentärerna om Palme citerades hans fräna fördömande. Och själv mindes jag den amerikanska sångerskan Joan Baez' skildring av sin vistelse i Hanoi under de förfärliga bombdygnen. Hon skrev och sjöng om kvinnan som letade efter sin dödade son i ruinerna: "Where are you now my son?"

Det radikala nyhetsbrevet Counterpunch verkar i den stolta traditionen av muckraking, det vill säga att gräva upp i dyngan sådant som mittfåremedierna ängsligt undviker att tala om. Där fanns (10/1 2013) en artikel av Michael Yates om Vietnamkriget. Den innehöll otäck statistik:

1. Nästan fyra miljoner vietnameser dödades.

2. Mer bomber fälldes över Vietnam än vad de båda sidorna i andra världskriget lyckades fälla under sex
    år.

3. 75 miljoner liter växtgifter fälldes över landområden, som blev obrukbara.

4. Minst 9000 byar utplånades i Sydvietnam.

5. I Nordvietnam förstördes sex industristäder och ett hundratal andra städerjämnades med marken.

6. Efter kriget dödades tusentals vietnameser av kvarvarande bomber och minor. Och Agent Orange och 
    andra gifter har skapat hälsoproblem för miljoner vietnameser och har lett till att minst 150 000 barn fötts
    missbildade.

Det är mycket vanligt att dödssiffror från krig i propagandistiskt syfte överdrivs. Så kan det också vara här. Den vanliga siffran på dödade vietnameser brukar vara ca två miljoner, jämfört med 52 000 amerikaner. Men även om siffrorna skulle vara fördubblade är det här man i USA gör allt för att glömma. I stället har Obama beslutat att hedra de amerikanska veteraner som deltog.

Hade vietnameser haft inflytande över våra självgoda västerländska medier i likhet med andra offer för krig hade vi säkert hört talas om Vietnamkrigets elände praktiskt taget varenda vecka.
----------------------------
ÅKE SANDIN 23 januari 2013

PS 1: På tal om eventuella överdrifter påpekade amerikansk-svensken Al Burke att Robert McNamara, försvarsminister 1961-68, förebrått vietnameserna för att de fortsatte kriget, trots att deras förluster i dödade med hänsyn till folkmängden motsvarade 25 miljoner amerikaner. Det skulle tyda på att 4 miljoner dödade vietnameser kanske stämmer.

PS 2: På 91,4 MHz och www.tyresoradion.se hörs 20/1-10/2 2013 en halvtimme med journalisten Johan Erlandsson, som skriver en bok om de många amerikanska vietnamdesertörerna, av vilka många bodde hos Tuff-familjer i Tyresö

DEN TUFFA OBEROENDE RADION (Nr 1332)

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1332:a sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 13 januari kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 27 januari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

Programmet i korthet:

Veckans rosor delas ut till en Kongoinsamling, ett ickevåldsprogram, en hemsida, en företagare, en professor, en Syrienförening, en dagstidning och tuff-medlemmar.
Widad Zaki intervjuas om läget i Irak med korruption och våldsutbrott men också om de två barnbiblioteken, som bl a med stöd från Tuff blivit oaser i oroliga Bagdad.

Tuffaktivisten Lena Sandin Kroos berättar om Svenska Freds antikärnvapengrupp och dess kommande aktiviteter och seminarier.

Åke Sandin jämför i sin krönika eftermälena för Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte, två svenskar som gjorde berömvärda insatser kring andra världskriget.

Wallenberg hyllas, men varför glöms Bernadotte?

(Ett något längre inlägg i samma ämne finns den 6 januari i denna blogg)

Femton aktningsvärda personer kräver nu (DN 4/1) att Raoul Wallenberg bör få en särskild minnesdag i Sverige, precis som han redan har belönats med det på olika håll i världen. Det är välförtjänt, ty han räddade tusentals människor undan döden eller hemska lägervistelser i det krig som kostade uppåt 40 miljoner av olika etniciteter livet. Redan i augusti hyllades Wallenberg i många artiklar, inte minst i DN, och det var många år sedan man anlade Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan mitt i Stockholm.

Nu fanns det en annan svensk som också gjorde berömvärda insatser för utsatta människor i detta skoningslösa krig. Det var Folke Bernadotte, som med sina vita bussar räddade många tusen människor från otäcka tyska koncentrationsläger. Men om honom är tystnaden numera nästan kompakt. Det finns nog flera orsaker till det:

Om hans räddningsexpedtion ges uppmärksamhet kommer föga smickrande uppgifter fram om de brittiska flygarna, som vi har lärt oss betrakta som hjältar. I slutet av kriget hade de nästan fullständigt luftherravälde. De kunde då ganska obehindrat bränna ner civila kulturstädet som Dresden och Pforzheim och de anföll också i fullt dagsljus tre gånger Bernadotte-expeditions lastbilskolonner, trots att bilarnas tak var prydda med stora svenska flaggor och röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt.

På morgonen den 3 maj 1945, fyra dagar efter Hitlers död hade Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till fyra tyska fartyg på Neustadts hamn och redd. Ändå anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg.. Tre båtar sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.

En annan orsak till de olika bedömningarna av Wallenberg och Bernadotte finns nog i de bådas slutgiltiga öde. Wallenberg bortfördes av ryssarna och dog eller dödades i sovjetisk fångenskap. Vi känner självklart stort medlidande för en hjältemodig svensk som blev Stalinterrorns offer.

Annorlunda gick det för Folke Bernadotte. 1948 var han högste FN-medlare i Israel/Palestina. Den 17 september mördades han av en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar och känd under förkortningen Lehi. Men det pinsamma var, att en av de aktiva i Lehi var Yitshak Shamir, som på 1980-talet skulle bli Israels ledande politiker: utrikesminister, premiärminister och inrikesminister.

Efteråt startade en veritabel förtalskampanj mot Bernadotte Till och med nazistledaren Heinrich Himmlers massör Felix Kersten kom till heders. Han presenterade ett brev, som var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte" och ställt till Himmler. Det innehöll verkligen politisk dynamit, för där nämner brevskrivaren sin motvilja mot att rädda judar. Ja, han tipsar till och med tyskarna om hur de effektivare skulle kunna bomba London.

Det här brevet fick stort genomslag. Många ville så gärna tro på det. Kersten erhöll av holländarna ärebetygelser och de till och med nominerade honom till Nobelpriset. Han hade visat sina egna dagböcker som "bevis" på att han minsann genom sina kontakter med Himmler hade räddat tre miljoner holländare från att bli deporterade.

Det skulle dröja i över tjugo år, innan bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att hans förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin.

En olustig efterklang av smutskastningen mot Bernadotte förekom långt senare. 1998 meddelade svenska medier att han personligen i Tyskland hade avvisat judar från de vita bussarna. Det byggde på en uppgift av en norrman. Men det visade sig att Bernadotte vid den aktuella tidpunkten inte ens hade varit på plats i Tyskland utan i Danmark.

Ett uttalande, som knappast fick någon uppmärksamhet i våra trendriktiga medier, kom från de norska krigsveteranorganisationerna. Det löd:

"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"

De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med att uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Så tycker alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger. Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!
--------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1332) 13-27 jan 2013. Hörs lokalt på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se

ROSOR från RADIO TUFF 1332 (13/1-27/1 2013) till….

….till Tuffs insamling för Kongo på insamlingskontot pg 793636-2 , som nu nått upp till 24 975 kr, vilket räcker till ett av de sex klassrummen som planeras för bygget av en skola bland Kongos fattiga byar. En betydande del av summan har donerats av en enda solidarisk person. Tidigare har Tuff bidragit med 25 000 kr till detta projekt. Från 13 januari hörs på Tyresöradion 91,4 MHz en halvtimme med initiativtagarna Miza och Marcus Landström. Hörs också på www.tyresoradion.se

….till just Tyresöradion, Succékanalen 91,4, där man till den 27 januari kan höra en halvtimme med Lennart Bergfeldt, universitetslärare, som i många år har informerat om ickevåld eller civilmotstånd som en förnuftigare försvarsmetod än den gängse militära. Hörs också på www.tyresoradion.se

….till Den nu uppfräschade hemsidan www.tuff.fred.se som innehåller massor av information om den aktiva Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Inte minst berömvärd är Bengt Citron, som i många år har uppdaterat hemsidan varje vecka.

….till reklamföretaget Wild Cards chef Mikael Sipilä som nu beslutat att stödja Tuff. Han skriver: "Fred på jorden är förmodligen det vi brukar önska oss mest när vi kommer in på ett nytt år. För den sista månaden 2012 så har vi valt att bli medlemmar i Svenska Freds lokalavdelning i Tyresö - TUFF. Det är inte ett belopp av större karaktär men vi vill gärna försöka visa att vår devis 'Ingen kan göra allt, men alla kan göra något' verkligen fungerar. Så detta är även en budkavle till våra kunder, leverantörer och partners att ta ett aktivt beslut. Ett beslut att försöka bidra till fred på jorden".

….till professorn vid norska fredsforskningsinstitutet PRIO Ola Tunander, som i boken "Libyenkrigets geopolitik", humanitär intervention eller kolonialkrig, kritiskt granskar den gängse bilden av detta krig. Han menar att inbördeskriget redan från början utkämpades med utländskt deltagande på rebellsidan. Upproret var noga planlagt liksom anklagelserna om igångsatt eller befarat folkmord samt hela strategin för att med mänskliga rättigheter som täckmantel motivera ett storskaligt angrepp lett av Fankrike, Storbritannien och USA och med användande av styrkor från Quatar för att leda rebellstyrkorna på marken. De värsta och flesta förbrytelserna begicks av rebellerna, anser Tunander.

….till föreningen SyrienSolidaritet, som har en annan syn på konflikten i Syrien än den ensidiga bild våra medier ger. De efterlyser förhandlingar, inte krig, och hävdar: "Den verkliga demokratiska opposition som finns i Syrien och den stora majoriteten syrier både inom och utom Syrien vill ha fred. Problemet är att USA-alliansens oppositionsprojekt inte vill ha några förhandlingar. USA-alliansen fortsätter att träna, leda och beväpna fundamentalistiska islamister som spränger bilbomber, genomför riktade mord och etnisk rensning av kristna."

….till Svenska Dagbladet, som på sin debattsida "Brännpunkt" (8/1 2013) publicerar en artikel under rubriken "Se chansen till fred i Afghanistan!" Den är undertecknad av sex namnkunniga: Anders Ferm, Peter Hjukström, Lars-Gunnar Liljestrand, Thage G Peterson, Birger Schlaug och Maj Britt Theorin. De påminner om att flera Natoländer redan tagit hem sina trupper från Afghanstan, en förebild för Sverige: De skriver: "Det är hög tid att regeringen byter politik och vänder blad i Afghanistanfrågan". Om de länge kritiserade talibanerna skriver de: "Talibanerna säger sig nu vara för att kvinnor skall ha rättigheter till utbildning och arbete….De säger sig nu vara villiga att dela makten och inkludera alla parter".

….till alla kloka som bestämmer sig på de nya året att stödja Tuff genom att bli medlemmar. Det blir man genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 för familjemedlem på Tuffs pg 16 01 37- 6. Hjärtligt välkommen som medlem! Du behövs.

Kongo: Klassrum 2 fixat!

I höstas bidrog Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) med 25 000 kr till en planerad skola bland fattiga byar i det alltför ofta krigsdrabbade Kongo (Kinshasa). Det skulle räcka till ett klassrum i den skola som skulle innehålla sex klassrum.

Samtidigt inledde Radio Tuff (www.tyresoradion.se ) en kampanj för att finansiera ett andra klassrum. Faktum är att tiggeriet har givit resultat. 26 solidariska har bidragit, en av dem med väldigt mycket pengar. Så nu finns det 24 975 kr på insamlingskontot pg 793636-2, öronmärkta för Kongo. Det innebär att pengar till ett andra klassrum redan finns.

Sannolikt kommer TUFF att fortsätta med den här kampanjen och försöka finansiera ett tredje klassrum. Det positiva med det här projektet är att initiativet tagits av två tuff-medlemmar, Miza och Marcus Landström. De har redan gjort berömvärda insatser för rörelsehindrade kongolesiska barn och har goda kontakter i det område där skolan skall byggas.

Mycket mer information om projektet finns på radion. Miza och Marcus hörs på 91,4 MHz (www.tyresoradion.se ). I det Radio Tuff (nr 1331) som hörs till och med söndag 13 jan finns 6 minuter med dem. Efteråt kan de höras i fliken "Arkiv" på radions web-sida. Och från söndag 13 jan hörs de på Tyresöradion under en halvtimme, första gången kl 18.30. De har en egen hemsida: http://elikianabiso.tumblr.com/

En fördel med Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 , är att ingen i Tuff är avlönad, så att varenda insamlad krona oavkortad skickas till ändamålet.

Så låt oss försöka finansiera också ett tredje klassrum!

Wallenberg hyllas, Bernadotte tystas.

Femton aktningsvärda personer kräver nu (DN 4/1) att Raoul Wallenberg bör få en särskilt minnesdag i Sverige, precis som han redan har belönats med det på olika håll i världen. Det är välförtjänt, ty han räddade tusentals människor undan döden eller hemska lägervistelser i det krig som kostade uppåt 40 miljoner av olika etniciteter livet.

Redan i augusti hyllades Wallenberg i många artiklar, inte minst i DN, och det var många år sedan man anlade Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan mitt i Stockholm.

Nu finns det en annan svensk som också gjorde berömvärda insatser för utsatta människor i detta skoningslösa krig. Det var Folke Bernadotte, som med sina vita bussar räddade många tusen människor från otäcka tyska koncentrationsläger. Men om honom är tystnaden numera nästan kompakt.

En av orsakerna till att Bernadotteexpeditionen hamnat i glömska är att den en smula komplicerar vår svartvita bild av andra världskriget. Vi är vana vid att hylla brittiska flygare som hjältemodiga bekämpare av den nazistiska våldsideologin. Men i slutet av kriget hade de nästan fullständigt luftherravälde och kunde i lugn och ro bränna ner också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim. Och en brittisk pilot påstod att de hade order att skjuta på allt som rörde sig.

Det gjorde de också. Den svenska Bernadotte-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen den 3 maj 1945, fyra dagar efter Hitlers död, meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till fyra tyska fartyg i Neustadts hamn. Ändå anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Tre av dem sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.

En annan orsak till de olika bedömningarna av Wallenberg och Bernadotte finns nog i de bådas slutgiltiga öde. Wallenberg bortfördes av ryssarna och dog eller dödades i sovjetisk fångenskap, kanske därför att hans räddningsaktion finansierades av USA, som hans biograf Ingrid Carlberg påstår (DN 9/8 2012). Hur som helst har vi all möjligt medlidande för en hjältemodig svensk som blev Stalinterrorns offer.

Annorlunda gick det för Bernadotte. Han var 1948 FN:s medlare i Israel/Palestina. Hans bil blev i Jerusalem den 17 september 1948 stoppad av tre män i israeliska militärmössor. En av dem skjuter Bernadotte med sex skott och han slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. Hans medpassagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar. Det ironiska år att det var den franske FN-observatören överste André Sérot som ville sitta bredvid Bernadotte för att tacka honom för att dennes vita bussar hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau.

Morden utfördes av en medlem av en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar och känd under förkortningen Lehi. De hävdade, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen. Men det mest pinsamma och därför nedtystade var att en av de ledande i Lehi var Yitshak Shamir, Han skulle på 1980-talet efterträda , Menachem Begin, också med terroristbakgrund, som Israels ledande politiker: utrikesminister, premiärminister och inrikesminister.

Inte underligt att det sedan förekom en veritabel förtalskampanj mot Bernadotte Till och med den ledande nazisten Heinrich Himmlers massör Felix Kersten kom till heders. Kersten presenterade ett brev, som var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte" och ställt till Himmler. Det innehöll verkligen politisk dynamit, för där nämner brevskrivaren sin motvilja mot att rädda judar. Ja, han tipsar till och med tyskarna om hur de effektivare skulle kunna bomba London.

Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Kersten erhöll av holländarna ärebetygelser och de till och med nominerade honom till Nobelpriset. Han hade visat sina egna dagböcker som "bevis" på att han minsann genom sina kontakter med Himmler hade räddat tre miljoner holländare från att bli deporterade.

Det skulle dröja i över tjugo år, innan bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att hans förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin.

En olustig efterklang av det lögnaktiga förtalet av Bernadotte förekom långt senare. 1998 meddelade svenska medier att han personligen hade avvisat judar från de vita bussarna. Det byggde på en uppgift av judiskättad norrman. Men det visade sig att Bernadotte vid den aktuella tidpunkten inte ens hade varit på plats i Tyskland utan i Danmark.

Ett uttalande, som knappast fick någon uppmärksamhet i svenska medier, kom från de norska krigsveteranorganisationerna. Det löd:

"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"

De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Så tycker alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger. Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!

ÅKE SANDIN