GÜNTER GRASS
Oj,oj,oj, vilka glåpord som haglat över nobelpristagaren Günter Grass för att han skrev en slags dikt som har publicerats i tyska tidningar. Västerländska mediers många överstepräster har tävlat i glåpord över den gamle vänsterförfattaren. Det var inte för att han skrev att Irans folk hade "förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb".
Nej, det var för att han varnade för Israels kärnvapen. Nog kände han väl till att den modiga israelen Mordechai Vanunu dömdes till 18 års fängelse i sitt hemland för att ha avslöjat Israels kärnvapenproduktion? Det vanligaste invektivet mot Grass är nu att han är antisemit, sedan många år den mest frekventa politiska beskyllningen av alla, sannolikt också den mest missbrukade.
I Dagens Nyheter (12/4 2012) skriver Grass själv om att han nu av den israeliska regeringen har portats från inresa i landet. Då kommer han ihåg att han också hade inreseförbud till det kommunistiska DDR och till diktaturens Burma. Inte utan ironi hoppas han nu på den alltmera demokratiska utvecklingen i Burma.
INGMAR REEPALU
Liksom Günter Grass är Ingmar Reepalu socialdemokrat, "Malmös starke man", som han kallas. Gång på gång har han kritiserats för att inte tillräckligt ha tillvaratagit Malmöjudarnas intressen. Nu avhånas han för att ha använt en "antisemitisk retorik", och våra medier har inställsamt varit snabba med att som sanning vidarebeordra uppgiften.
2010 utfärdade det mäktiga Wiesenthalcentret i Los Angeles en varning för alla judar att besöka Reepalus Malmö. Minns att han bland annat svarade:
-- I deras hemstad Los Angeles mördas det fyra gånger flera människor än i Malmö.
I Aftonbladet läste jag (18/3 2011) en text under rubriken ”Nya anklagelser mot Reepalu”. Det sades, att konflikten mellan honom och Simon Wiesenthalcentret nu dras ett varv till sedan organisationen utmålat Reepalu som en konspirationsteoretiker. I ett brev efter möte i Malmö skriver Simon Wiesenthalcentret, att ett av kommunalrådets uttalanden "andas konspirationsteorier mot judar på 1930-talet". Hoppsan!
– Man tar sig för pannan, säger Ilmar Reepalu till Sydsvenskan.
Reepalu vidhöll att han tyckte att det var ett givande möte som han hade med centrets utsända. Enligt honom fick gästerna då upp ögonen för att inte bara judar är utsatta för hatbrott i Malmö, utan även bland andra muslimer och romer. Han kunde ha tillagt att unga idioter inte bara ibland mobbar judar, muslimer och andra utomlandsfödda utan också svenskfödda genom att kalla blondiner för ”svennehoror” och svenska killar för lättlurade svennar.
Om den kritik han fått i brevet från Wiesenthalcentret efteråt, säger Reepalu:
– De lever i tron att jag som "borgmästare" kan beordra vad polisen gör och inte gör. De vill inte acceptera att jag inte har den makten.
2009 spelades i Malmö en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel. I en krönika i Radio Tuff tog jag då avstånd från att unga israeliska tennisspelare i ilskna demonstrationer gjordes ansvariga för vad dess regim just hade ställt till med i Gaza. Det vore i min mening att tillämpa den förbannade kollektivskulden, som under andra världskriget så grymt och orättvist drabbade massor av judar, men efteråt också miljoner tyskar och senare även serber, irakier och andra.
I Gaza dödade den överlägsna israeliska krigsmakten kring årsskiftet 2008-2009 ca 1400 palestinier, därav uppåt 400 barn. Det var ett svar på att Hamasraketer hade dödat 13 israeler. Här gällde inte ens Gamla Testamentets otäcka vedergällningsprincip ”öga för öga”, om vilken Gandhi påpekat, att om vi följde den skulle snart alla människor vara blinda. Här var det fråga om minst hundra palestinska ögon för ett israeliskt öga.
Liksom de flesta bedömare utanför den mediestarka kretsen kring Israellobbyn kritiserade Reepalu den israeliska politiken och våldsanvändningen.
– Deras utgångspunkt är ungefär att jag får överhuvud taget inte uttala mig med någon kritik mot staten Israel, för då importerar jag en internationell konflikt till Malmö. Det kan jag självfallet aldrig acceptera, säger han.
För många år sedan skrev jag texter om Simon Wiesenthal och det mäktiga och etnocentriska center som bär hans namn. Jag var noga med att främst använda judiska källor för att undvika den ständigt och slarvigt använda spottloskan ”antisemitism”, som tillgrips när de sakliga argumenten tryter. Här nedan kommer några av dessa texter:
"NAZIJÄGAREN" WIESENTHAL
I den strida flod av skildringar av tyskarnas grymheter för ett drygt halvsekel sedan som svenska medier varje månad svämmar över av, kom också två kvällar i rad (11-12/1 1997) på TVs kanal 6 "The Simon Wiesenthal Story" från 1989. Där är Wiesenthal hjälte och spelas av den kände Gandhitolkaren Ben Kingsley.
En annan TV-film, som ännu inte knappast väckt någon uppmärksamhet i svenska medier --om den någonsin kommer att göra det-- är den halvtimme om Simon Wiesenthal som tysk TV visade. Där kläs den världsberömde nazistjägaren helt av på ett förödande, ja nästan brutalt sätt. Först räknas alla hans många internationella ärebetygelser upp, allt av hederstecken och prispengar man kan tänka sig utom Nobelpriset. Man får se förbundskansler Helmut Kohl ge honom Tysklands finaste utmärkelse. Andra av världens stora som översvallande prisat Wiesenthal är presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan. Men sedan petas han utan pardon ned från sin sockel och av glorian blir knappast en ljusglimt kvar.
Det tyska TV-programmet går så långt, att det gång på gång i berättelsen visar en inspelning från 1991, där Simon Wiesenthal med eftertryck säger: "Es gibt keine Kompromisse mit der Wahrheit!" [Det finns inga kompromisser med sanningen]. Detta är elakaste satir, närmast ett skamgrepp, för hela programmet går ut på att avslöja Wiesenthals många misstag, överdrifter och rena påhitt, alltså hans otaliga kompromisser med just sanningen.
Det här vore omöjligt att visa i Tyskland, där folk flinkt döms till fängelse för mindre uppseendeväckande historiska hädelser än den här, om inte programmet nästan helt hade stött sig på judiska kritiker av Wiesenthal. De som kommer till tals är främst företrädare för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, för amerikanska justitiedepartementets avdelning för nazistförbrytelser och för den judiska världskongressen.
JAKTEN PÅ ADOLF EICHMANN
Eli Rosenbaum, chef för amerikanska justitiedepartementets speciella avdelning för nazistärenden och också författare av den mot Wiesenthal kritiska boken "Betrayal" ["Svek" eller "Förräderi"] säger på tysk TV:
"I alla stora nazistjakter under efterkrigstiden, Bormann, Barbie, Mengele och Eichmann, har han misslyckats och vävt legender om sin egen roll i dessa fall. I de här fallen var hans roll nästan ingen alls."
Wiesenthal brukar själv hävda, att han avslöjat över ett tusen nazister, men Rosenbaum tvivlar på att det ens är tio. Rosenbaum dömer ut Wiesenthal som "patetiskt ineffektiv" och påstår, att hans karriär har präglats av "inkompetens och arrogans"
Det snällaste Rosenbaum säger om Wiesenthal i den här filmen är:
"Han har gjort en del bra saker men han har också gjort en ofantlig massa skada"
En av Wiesenthals böcker om sina egna bedrifter har kapitelrubriken: "Hur jag sökte och fann Eichmann", I den i Sveriges Television under två kvällar nu visade filmen betonas också Wiesenthals avgörande roll i jakten på Adolf Eichmann, som 1960 kidnappades i Argentina av israelerna till en rättegång i Jerusalem, där han något år senare hängdes. Men dåvarande chefen för Mossad, Isser Harel, hävdar att Wiesenthals påståenden var falska, att det är "komplett lögn" att han tipsat Mossad om Argentina och att han snarast spelade en negativ roll i jakten på Eichmann.
Och den operative chefen för den israeliska kidnappningen av Eichmann, Rafi Eitan, påstår att Wiesenthal aldrig nämnde Argentina som uppehållsort för Eichmann utan i stället åren 1958-60 trodde att han uppehöll sig i ett arabland. Det var inte heller något foto från Wiesenthal som ledde israelerna på rätt spår, vilket hävdas i filmen "The Simon Wiesenthal Story". Fotot hade den hessiske juristen Fritz Bauer skaffat fram. De israeliska kritikerna menar, att Wiesenthal snarast var besviken över att fasttagandet av Eichmann lyckades, men att han i sin bok om jakten lyckades vinkla det därhän, att hans världsrykte som oförtröttlig spårhund därmed grundlades.
JAKTEN PÅ BORMANN OCH MENGELE
Länge gick det vilda rykten om att en av Hitlers närmaste män, Martin Bormann, 1945 hade undkommit från slutstriden om Berlin och befann sig gömd utomlands. Det fanns i många media olika uppgifter om Bormanns vistelseort. En av dem som redaktionerna gärna lyssnade på var den världsberömde och hyllade nazistjägaren Simon Wiesenthal. 1967 hävdade denne, att Bormann gömde sig i södra Brasilien, i ett område med många tyska kolonister. Bormann skulle vara mycket väl bevakad. Till sin tjänst skulle han ha haft välbeväpnade livvakter, "gorillor".
Wiesenthal talade gärna om mäktiga nazistiska nätverk och hävdade också att Bormann och andra gamla nazister levde som multimiljonärer.
1972 fann man i Berlin ett skelett. Det kunde fastslås, att det var Bormanns, och att han 1945 hade stupat eller begått självmord.
En annan tysk, som fått massor av publicitet, var Josef Mengele, under kriget läkare i Auschwitz. Wiesenthal påstod gång på gång och citerades som vanligt okritiskt av media, att han var Mengele tätt i hälarna. I sin bok "Doch die Mörder leben" (1967), säger han att Mengele 1960 med knapp nöd lyckades smita från den grekiska ön Kithnos, just innan Wiesenthals utsände anlände till ön. Men den utskickade, journalisten Ottmar Katz, hävdar i dokumentärfilmen med bestämdhet, att han inte hittade ett spår av Mengele på den grekiska ön. De munkar som Wiesenthal i sin bok uppgav skulle ha identifierat Mengele, existerade inte enligt Katz.
Enligt Wiesenthal var Mengele mycket rörlig. Han fanns än här, än där. Bland vistelseorterna nämndes Santa Cruz i Bolivia och Rio Negro i Uruguay.
1978 hävdade Wiesenthal, att Mengele levde i Paraguay. Där skulle denne till och med ha kunnat smörja kråset på de finaste restaurangerna i huvudstaden Asuncion, omgiven av en hord av livvakter och med en svart Mercedes till sitt förfogande.
I filmen säger den dåvarande israeliska ambassadören i Paraguay, Benjamin Weiser Varon, lite ironiskt, att Wiesenthal bedrev "den största nazistjakt, som inte förekommit".
I mitten av 1980-talet kunde det fastställas att Josef Mengele hade omkommit i en drunkningsolycka 1979 i Brasilien. Där hade han levt ensam och utfattig, fjärran från livvakter, lyxbilar och innekrogar. Året efter Mengeles död kunde Wiesenthal ändå få den ansedda nyhetsbyrån Reuter att till världspressen kabla ut meddelandet:
"Nazistjägaren Simon Wiesenthal sade i går att han var närmare än någonsin att fånga den förre Auschwitzdoktorn Josef Mengele"
WIESENTHAL UNDER KRIGET?
Den världsberömde "nazistjägaren" Simon Wiesenthals förehavanden under andra världskriget förbryllar genom hans egna motstridiga uppgifter. Det framgår om man jämför tre redogörelser som han själv lämnat, nämligen i ett vittnesmål till en amerikansk krigsförbrytarkommission 1948, vid en ansökan till Internationella flyktingkommittén 1949 och i sin självbiografi 1967.
Den märkligaste diskrepansen i hans olika berättelser gäller 1943-1944. I de redogörelser han lämnade 1948 och 1949 är han hösten-vintern 1943-44 i ett Sovjetstött partisanförband, först med löjtnants och sedan med majors rang. Men 1967 i sin självbiografi nämner han ingenting om dessa krigiska dåd utan påstår att han från 2/10 1943 tills att han greps av tyskarna den 13 juni 1944 hade varit gömd hemma hos olika vänner.
WIESENTHAL CONTRA KREISKY
Wiesenthals verksamhet under andra världskriget skulle i mitten av 1970-talet komma att ifrågasättas av ingen mindre än Bruno Kreisky, Österrikes förbundskansler 1970-1983. Själv jude och socialdemokrat hade Kreisky förhörts av Gestapo, innan han lyckades fly och tillbringa andra världskriget i Sverige. 1975 råkade Wiesenthal och Kreisky ordentligt i luven på varandra. Kreisky skrädde inte orden i sitt fördömande av Wiesenthal och det var nära att grälet utvecklades till en ärekränkningsprocess.
Kreisky antydde överraskande öppet, att Wiesenthal skulle ha varit agent åt tyskarna, åtminstone tidvis under andra världskriget. Han hänvisade till hemliga rapporter om Wiesenthal och de var "dåliga, riktigt otrevliga". Kreisky tillade:
"En sådan här man har inte rätt att framträda som en moralisk auktoritet"
Betydligt lättare tycks Wiesenthal ha haft att komma överens med en annan prominent politiker i sitt hemland, Österrike. Det gäller Kurt Waldheim, FN:s generalsekreterare 1972-82. Innan han sedan blev vald till Österrikes president 1986 kritiserades Waldheim starkt för vad han skulle ha varit inblandad i som tysk officer på Balkan. Han blev därför utfrusen av många länder och statsöverhuvuden. USA införde till och med inreseförbud för den österrikiske presidenten och före detta generalsekreteraren för FN.
Simon Wiesenthal gick däremot i god för Waldheim och skrev, att denne varken hade varit nazist eller krigsförbrytare. Detta ståndspunktstagande kan möjligen förklara en del av de senaste årens bistra kritik av Wiesenthal från israeliskt och amerikanskt-judiskt håll.
WIESENTHAL OCH "RIF-TVÅLARNA"
1946 publicerade Wiesenthal i den österrikiska tidningen DER NEUE WEG (nr 17/18, s. 4-5) en artikel under rubriken RIF. Redan inledningen avslöjar hans agitatoriska begåvning:
"I sista veckan av mars spred den rumänska pressen en egenartad nyhet: I den lilla rumänska staden Folticeni har man i största högtidlighet och med sedvanliga begravningsceremonier fört tjugo lådor tvål till graven på den judiska begravningsplatsen. Den här tvålen hittades nyligen i en tidigare tysk armédepå. På lådorna stod beteckningen 'RIF--Rein Jüdisches Fett. Dessa lådor hade varit avsedda för Waffen-SS och på packnotorna stod med fullständigt cynisk saklighet, att den här tvålen hade framställts från judiska kroppar. Överraskande nog hade den tyska grundligheten glömt att på lådorna närmare ange om fettet utvunnits från barn, från flickor, från män eller åldringar."
Det som är sant är att det fanns tyska kristidstvålar under kriget, märkta med RIF. Det som möjligen också kan vara sant är att man i Rumänien faktiskt kunde ha begravt tvålar i tron att de innehöll resterna av mördade judar. Det finns uppgifter från andra håll i världen, bl a i Haifa och Atlanta, att man där förrättat liknande makabra begravningar av tvål.
Resten är en med lämpliga doser wiesenthalsk ironi blandad historieförfalskning. RIF betydde inte alls rent judefett utan "Reichsstelle für industrielle Fettversorgung" [Rikscentralen för industriell fettförsörjning]. Att det hade stått på lådorna eller tvålarna att det var fråga om "rent judefett" är en skröna. Det är märkligt att så många i decennier verkligen trodde på att tyskarna var så öppna och cyniska, att de hade velat stoltsera med sitt förmenta och sällsynt hemska brott.
Ingen seriös historiker hävdar i dag, att de tyska "människotvålarna" någonsin existerade. Anspelningen på Waffen-SS kan vara ett led i diaboliseringen av dessa tyska elitstyrkor, en slags motsvarighet till amerikanska marinkåren. Det var helt andra SS-enheter som till exempel bevakade koncentrationslägren.
Simon Wiesenthal visste också redan 1946, var tyskarna hade tillverkat alla dessa tvålar. I samma artikel skriver han:
"Det var i generalguvernementet [del av Polen] och fabriken låg i Galizien, i Belsetz [Belzec]. Från april 1942 till maj 1943 användes i denna fabrik 900 000 judar som råvara".
Ingen påstår i dag, att det skall ha funnits någon fabrik i Belzec, så det är liksom antalet dödade där en fantasiprodukt. Men Wiesenthal ansåg sig till och med veta, hur tyskarna hade njutit av dessa tvålar -- låt vara att de inte existerat:
"För den civiliserade världen är det kanske obegripligt med vilken förtjusning nazisterna och deras fruar i Generalguvernementet betraktade dessa tvålar. I varje stycke tvål såg de en jude som man hade trollat in i den och därigenom förhindrat att låta en ny Freud, Ehrlich eller Einstein att växa upp"
Här briljerar Wiesenthal med sin demagogiska förmåga. Redan i nästa nummer av DER NEUE WEG (19/20--1946, s.14-15) återkommer han med hänvisning till att hans föregående artikel väckt ett sådant eko, nu under rubriken "Tvålfabriken Belsetz". Där berättar han om hur människorna avrättades i det Belzec han kallar för Belsetz:
"Sammanpackade jagades människorna av SS, letter och ukrainare springande in genom den öppna dörren till 'badet'. 500 personer kunde det ta varje gång. Golvet i 'badrummet' var av metall och från taket hängde duschar. När rummet var fullt slog SS på starkström, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skrik och avrättningen var över."
Självfallet anser ingen i historiker av i dag, att tyskarna avrättade folk med dessa science fiction-metoder. Men sådana och liknande berättelser spreds åren efter kriget hejvilt, till och med i den så beundrade krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Många av dem lever kvar hos allmänheten, bland annat för att de aldrig dementeras, eftersom den historiska sanningen på den här punkten är obekväm, ja på många håll anses farlig.
Ingen har offentligt förebrått Wiesenthal för att ha varit en extrem historieförfalskare. I stället har förbundskanslern för det folk han så grovt beljugit, Helmut Kohl, kallat honom en av vårt sekels stora och förlänat honom Tysklands finaste utmärkelse.
Wiesenthal har alltså varit så berömvärt politiskt korrekt, att hans häpnadsväckande historieförfalskningar tystats ned.
MAUTHAUSENS "4 MILJONER GASADE"
Kreisky kunde inte ha menat, att Wiesenthal under hela kriget var tyskarnas handgångne. De sista månaderna av kriget tillbringade han som fånge i koncentrationslägret Mauthausen, ansett som ett av de värsta lägren.
Redan året efter befrielsen 1945 utkom Wiesenthal med en liten bok på ett 80-tal sidor. Den hette "KZ Mauthausen" och innehåller många av hans teckningar om Mauthausens fasor. Revisionister brukar visa en teckning som enligt Wiesenthal föreställer tre fångar bundna vid stolpar och avrättade. De kan med lätthet visa, att teckningen har gjorts efter ett foto i den amerikanska tidningen Life, som föreställer tre av amerikanerna avrättade tyskar.
I denna bok citerar också Wiesenthal kommendanten i Mauthausen, Franz Ziereis. Denne hade på dödsbädden efter att ha skjutits med tre skott och misshandlats av amerikanerna erkänt mycket. Enligt denna "bekännelse", troligen tillkommen efter tortyr, skall i Mauthausen-Hartheim med koloxid ha gasats fyra miljoner människor, i varje fall uppger Wiesenthal det. Den mera officielle Mauthausenbiografen, Hans Marsalek, anger att kommendant Ziereis skulle ha bekänt 1½ --2 miljoner gasade. Det är samma siffror som den amerikanske majoren Eugene S. Cohen nämnde i Nürnbergrättegången.
I dag är antalet gasade i Mauthausen drastiskt reducerat av historikerna. Vår egen Peter Englund har rentav påstått, att ingen historiker av facket någonsin hävdat att gasningar förekommit i Mauthausen och andra läger utanför det av tyskarna ockuperade Polen. Professor Yehuda Bauer, Israels främste expert på nazisttiden, anger 2 980 gasade i Mauthausen, inte ens en promille av Wiesenthals fyra miljoner. Och Bauer anser att ingen av de ihjälgasade var judar och att det inte var koloxid utan Cyklon B som användes.
DET MÄKTIGA WISENTHAL-CENTRET
En av världens effektivaste påtryckningscentraler finns i Los Angeles. Det heter Simon Wiesenthal Center. Det lär betala en ansenlig årlig summa till Wiesenthal för att få använda hans namn.
Det var till exempel Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles som påpassligt utnyttjade avslöjandet att Ikeas Ingvar Kamprad hade haft kontakter i Nysvenska rörelsen under sin gröna --eller kanske lite bruna--ungdom. Cooper var inte alls nöjd med Kamprads ursäkter:
"Nu måste han bevisa i handling att han menar vad han säger. Det kan och bör han göra genom att skapa en fond för nazismens offer."
Tyvärr brydde sig inte någon av de många journalister om att efter sina många skriverier om Kamprads förflutna ta reda på om och hur mycket Ikea fick betala till Wiesenthal-centret. Dess medarbetare gör ofta utspel som otäckt liknar utpressning.
En kuslig maktdemonstration som krossade en japansk tidning utförde samma center 1995. Då hade månadsmagasinet Marco Polo publicerat en artikel som ifrågasatte gaskammarna och kallade dem "efterkrigstidens största tabu". Det visade det sig också vara, för efter några veckor tvingades tidningen läggas ned och det ansedda tidningsförlagets styrelseordförande avgick. Det som hade hänt var att Wiesenthal-centret lyckats skrämma bort de största annonsörerna, inte bara från Marco Polo utan från förlagets alla andra tidningar.
Åke Sandin
----------------------------------
PS: DN_kultur 30/8 2006 citerar Simon Wiesenthal-centrets kommentar om Günther Grass: ”Vi uppmanar herr Grass, att så snart som möjligt redovisa detaljer om det eller de förband han tillhörde och om alla uppdrag och hans roll under denna tid”. Centret har bland annat kritiserat Göran Persson för att tillåta "antisemitism" i samband med konstbråket på Historiska museet, då israeliska ambassadören sabbade den israeliska invandraren Dror Feilers konstverk. Vidare anklagade det Venezuelas president Hugo Chávez för att vara en antisemit i januari 2006. Kritiken tillbakavisades dock av Venezuelas judiska samfund.
posted by Åke Sandin @ onsdag, april 18, 2012
onsdag, april 18
lördag, april 14
www.tyresoradion.se fortsätter med massor av program
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1312:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 8 april och sedan 4 ggr per dygn till den 22 april, när ett nytt Radio Tuff första gången sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på tidigare Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1312:
Veckans rosor delas ut till en artikel i GP, en bloggare, en TV-dokumentär, en DN-recensent och till solidariska och generösa människor.
Bengt Svenssons ironiserande om vapenexport och Saudiarabien läses upp
Redaktören för veckobulletinen "Ryska Posten", Stefan Lindgren, intervjuas om Ryssland av i dag
Åke Sandins krönika har rubriken "Folkmord och förnekelse". Den tar bland annat upp bombkrigets urskillningslösa massdödande.
Hampus Eckerman påpekar att vissa terrorister sponsras även av USA, att legosoldater ignorerade gifter i Irak, att det ljögs om Iraks påstådda kärnvapen och att poliser verkar i amerikanska skolor.
----------------------------------------------
Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Just nu hörs:
25/3-15/4:
Sex deltagare i Kjell Anderssons diskussionscirkel pratar visioner, politik, religion och andra samhällsfrågor.
Gunnel Agrell Lundgren och Carl-Olof Strand om SeniorNets verksamhet med kampanjen Get Online den 26-30 mars. De berättar också bland annat om Café Ventilen.
James Walsh och Anette Edling intervjuas om sina jobb på "Mobila teamet" som ägnar sig åt barn i samarbete med skola och föräldrar.
Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1310-11) nu på 27:e året:”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
1/4-22/4:
Skådespelerskan och berättaren Marina Granlund intervjuar Tyresö Naturskyddsförenings ordförande Solveig Dahl ,som bland annat berättar om "Moster Mossa", träd och andra av Tyresö naturtillgångar.
26-åriga Sanna Lindström intervjuas om sin tid på Forellskolan och Tyresö gymnasiums omdiskuterade estetlinje, hur hon i unga år började spela cello, om sin musikaliska morfar, sina nuvarande studier i juridik. Och hon sjunger tre egna låtar.
Jörgen Thullberg och Louise Backman arbetar i Tyresö på den ganska okända Återvändarskolan. De ägnar sig åt "hemmasittande" elever som av olika anledningar kan vara borta från skolan i månader. De redovisar problem och resultat.
Ebbe Björkman fortsätter i del 4 sin berättelse om den finlandssvenska poeten Edith Södergrans första diktsamling, hennes fria vers och modernismen i hennes diktning, olika recensioner och påverkan av Almkvists "Tintomara". (Repris)
8/4-29/4:
Lars Bergström bor på Karpstigen i Bollmora i det hus som tidigare var Ebbe Björkmans. Tillsammans med Mats Lundqvist har Lars skrivit boken "Vandra i Tyresta". Den är full av fina färgbilder och författarna intervjuas om Tyresönaturen, djur- och växtliv i Tyresta och den stora branden där.
Terje Engh intervjuar billegendaren Lennart Andersson, som ägde "Lelles Bilskrot", om raggare, filmmedverkan, spårvagnar och ödet att fylla år just den 11 september.
Musikern Stephan Lindstein presenterar Jumping Jacks med Anders Linder, ett dixie/swingband, som har rötterna långt nere i 50-talets skoljazz i Stockholm. Husgudarna var från början Eddie Condon och Louis Prima och på den vägen är det fortfarande.
Stephan Lindstein fortsätter att presentera Jumping Jacks med glad, svängig och dansant musik, blandat med blues, Beatles och annat i repertoaren.
15/4-6/5:
Fårdalabon Carl-Olof Strand är bördig från Piteå, har jobbat på Posten i Stockholm, är ansluten till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, vars historia och kyrkor han berättar om. Aktiv i KD och SeniorNet, intresserad och nyfiken på Muhammed och Paulus,
Tyresöprästen Dan Bekking samtalar med Stockholmsbiskopen Eva Brunne utifrån människan, kvinnan och prästen. Visitationen på Södertörn och Tyresö Församling berörs liksom möjligheter och utmaningar för Svenska Kyrkan.
Arne Söderbom föddes i USA men familjen tvangs att flytta tillbaka till Sverige under det svåre 30-talet. Som pojke och engelsktalande skolkade han från den svenska skolan, men studerade sedan på Hermods och blev el-ingenjör på ASEA.
Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1312-13) nu på 27:e året:”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1312:
Veckans rosor delas ut till en artikel i GP, en bloggare, en TV-dokumentär, en DN-recensent och till solidariska och generösa människor.
Bengt Svenssons ironiserande om vapenexport och Saudiarabien läses upp
Redaktören för veckobulletinen "Ryska Posten", Stefan Lindgren, intervjuas om Ryssland av i dag
Åke Sandins krönika har rubriken "Folkmord och förnekelse". Den tar bland annat upp bombkrigets urskillningslösa massdödande.
Hampus Eckerman påpekar att vissa terrorister sponsras även av USA, att legosoldater ignorerade gifter i Irak, att det ljögs om Iraks påstådda kärnvapen och att poliser verkar i amerikanska skolor.
----------------------------------------------
Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Just nu hörs:
25/3-15/4:
Sex deltagare i Kjell Anderssons diskussionscirkel pratar visioner, politik, religion och andra samhällsfrågor.
Gunnel Agrell Lundgren och Carl-Olof Strand om SeniorNets verksamhet med kampanjen Get Online den 26-30 mars. De berättar också bland annat om Café Ventilen.
James Walsh och Anette Edling intervjuas om sina jobb på "Mobila teamet" som ägnar sig åt barn i samarbete med skola och föräldrar.
Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1310-11) nu på 27:e året:”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
1/4-22/4:
Skådespelerskan och berättaren Marina Granlund intervjuar Tyresö Naturskyddsförenings ordförande Solveig Dahl ,som bland annat berättar om "Moster Mossa", träd och andra av Tyresö naturtillgångar.
26-åriga Sanna Lindström intervjuas om sin tid på Forellskolan och Tyresö gymnasiums omdiskuterade estetlinje, hur hon i unga år började spela cello, om sin musikaliska morfar, sina nuvarande studier i juridik. Och hon sjunger tre egna låtar.
Jörgen Thullberg och Louise Backman arbetar i Tyresö på den ganska okända Återvändarskolan. De ägnar sig åt "hemmasittande" elever som av olika anledningar kan vara borta från skolan i månader. De redovisar problem och resultat.
Ebbe Björkman fortsätter i del 4 sin berättelse om den finlandssvenska poeten Edith Södergrans första diktsamling, hennes fria vers och modernismen i hennes diktning, olika recensioner och påverkan av Almkvists "Tintomara". (Repris)
8/4-29/4:
Lars Bergström bor på Karpstigen i Bollmora i det hus som tidigare var Ebbe Björkmans. Tillsammans med Mats Lundqvist har Lars skrivit boken "Vandra i Tyresta". Den är full av fina färgbilder och författarna intervjuas om Tyresönaturen, djur- och växtliv i Tyresta och den stora branden där.
Terje Engh intervjuar billegendaren Lennart Andersson, som ägde "Lelles Bilskrot", om raggare, filmmedverkan, spårvagnar och ödet att fylla år just den 11 september.
Musikern Stephan Lindstein presenterar Jumping Jacks med Anders Linder, ett dixie/swingband, som har rötterna långt nere i 50-talets skoljazz i Stockholm. Husgudarna var från början Eddie Condon och Louis Prima och på den vägen är det fortfarande.
Stephan Lindstein fortsätter att presentera Jumping Jacks med glad, svängig och dansant musik, blandat med blues, Beatles och annat i repertoaren.
15/4-6/5:
Fårdalabon Carl-Olof Strand är bördig från Piteå, har jobbat på Posten i Stockholm, är ansluten till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, vars historia och kyrkor han berättar om. Aktiv i KD och SeniorNet, intresserad och nyfiken på Muhammed och Paulus,
Tyresöprästen Dan Bekking samtalar med Stockholmsbiskopen Eva Brunne utifrån människan, kvinnan och prästen. Visitationen på Södertörn och Tyresö Församling berörs liksom möjligheter och utmaningar för Svenska Kyrkan.
Arne Söderbom föddes i USA men familjen tvangs att flytta tillbaka till Sverige under det svåre 30-talet. Som pojke och engelsktalande skolkade han från den svenska skolan, men studerade sedan på Hermods och blev el-ingenjör på ASEA.
Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1312-13) nu på 27:e året:”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
onsdag, april 11
Tuff-bladet våren 2012
Sylvia omvald ordförande
Vid Tuffs 45:e årsmöte den 24 mars omvaldes Sylvia Ljungdahl till ordförande. Hon är också berömvärt nog ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjej-jour. Vid sin sida i Tuff har hon bland andra Monica Schelin som kassör och vice ordförande. Margareta Svahn är sekreterare. Bengt Citron fortsätter som ansvarig för hem- sidan www.tuff.fred.se
Tre nya i Tuff-styrelsen
I Tuffs styrelse på 16 personer är tre nyvalda: Ulla Gribbe, Fernando Quiroga (född i Bolivia) och unge Shahpoor Omidy (född i Afghanistan)
Ett tack från Lina i Belgrad
Sedan 90-talet har Tuff samarbetat med och stött olika fredsgrupper i forna Jugoslavien. Vi hjälpte med hundratusentals kr demokrati- och fredsgruppen Suncokret i Rijeka, Kroatien. De senaste åren har vi skickat mindre summor till Lina Vuskovic i Belgrad. Hon tillhörde på 90-talet de modiga "kvinnor i svart" som öppet tog avstånd från krigen. Nu har hon i många år hjälpt gamla fattiga flyktingkvinnor med livets nödtorft. Hon tackar Tuff för de 10 000 kr hon i höstas mottog. De har använts för varma kläder, mediciner och lagning av ett trasigt tak för de gamla.
Bild på senaste projektet
Mycket snabbt anlade våra indiska partners "Margaretha Square", kallad så för att hedra minnet av den i november avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Margaretha Petersen. Det är en slags friluftsaula för flickor vid elevhemmet i Bilpudi, Det är bekostat av de pengar som Margrethas vänner satsade. Nu har Bhikhu Vyas skickat en bild som syns på
”Senaste från Bhikhu. Latest reports” på hemsidan www.tuff.fred.se
Succé för "Åkes pris"
I samband med Åke Sandins 80-årsdag sände 115 solidariska människor in totalt 42 500 kr för "Åkes pris" som sedan 1992 har utdelats för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete". Nu finns funderingar att i år dela ut tre priser till lokala fredsföreningar eller lokalt aktiva. De senaste pristagarna har varit tre Tyresöskolor, som berömvärt arbetat för Tuffs Indienprojekt.
Aktivt mot kärnvapen
Tuff är aktivt för att återuppliva kampanjerna mot kärnvapen. Den 10 mars var Tuff värd för seminariet "För en kärnvapenfri värld". Inledare var Meit Krakau o Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen samt norskan Anne Marte Skaland från ICAN, Det är förkortning för International Campaign for Abolishing Nuclear weapons, men vitsigt nog också "I can". Att seminariet förlades till Tyresö berodde på att Tuffaktivisten Lena Sandin Kroos är så aktiv i Svenska Freds kärnvapengrupp. Inslag från seminariet fanns i Radio Tuff nr 1310, som kan
höras i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se
Solidariska Tyresöskolor
Också i år gör två skolor dagsverken för sina sämre lottade indiska jämnåriga. Kumla skola har sitt traditionella dagsverke onsdag den 9 maj. Stöd personal och elever genom att leja en ung dagsverkare! Ring Kumla, tel 57827100 Och den 8 juni har Tyresö skola ett dagsverke för samma ändamål, tel 5782 9790. Man kan ju också stödja skolornas insatser genom att på Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 sätta in en slant. Märk talongen med skolornas namn.
Tuff-blad via e-post?
Några medlemmar får redan utskick från Tuff på e-post. Vill du också ha kalendariet och TUFF-bladet via e-post, meddela oss, t ex på tuffmail@spray.se eller ring 712 4463.
Möten: "Face to face"
Facebook i alla ära men ännu bättre är väl att mötas face to face, dvs, på möten där vi kan träffas och diskutera. Välkommen alltså på de möten om Ryssland, Malawi o vapenexporten, som du kan se på Tuff-kalendariet
Citat om vapenexporten
Rolf Lindahl, som inleder ett Tuff-möte om vapenexporten och Saudiaffären den 22 maj säger i senaste numret av fredstidningen Pax:
"Det är ett enormt hyckleri från Sveriges sida. Regeringen spelar ett dubbelspel när man säger sig vilja främja mänskliga rättigheter men samtidigt agerar i det fördolda och godkänner att en statlig myndighet bygger upp vapenfabriker i en av världens mest brutala diktaturer"
-------------------------
Redaktör: Åke Sandin
Vid Tuffs 45:e årsmöte den 24 mars omvaldes Sylvia Ljungdahl till ordförande. Hon är också berömvärt nog ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjej-jour. Vid sin sida i Tuff har hon bland andra Monica Schelin som kassör och vice ordförande. Margareta Svahn är sekreterare. Bengt Citron fortsätter som ansvarig för hem- sidan www.tuff.fred.se
Tre nya i Tuff-styrelsen
I Tuffs styrelse på 16 personer är tre nyvalda: Ulla Gribbe, Fernando Quiroga (född i Bolivia) och unge Shahpoor Omidy (född i Afghanistan)
Ett tack från Lina i Belgrad
Sedan 90-talet har Tuff samarbetat med och stött olika fredsgrupper i forna Jugoslavien. Vi hjälpte med hundratusentals kr demokrati- och fredsgruppen Suncokret i Rijeka, Kroatien. De senaste åren har vi skickat mindre summor till Lina Vuskovic i Belgrad. Hon tillhörde på 90-talet de modiga "kvinnor i svart" som öppet tog avstånd från krigen. Nu har hon i många år hjälpt gamla fattiga flyktingkvinnor med livets nödtorft. Hon tackar Tuff för de 10 000 kr hon i höstas mottog. De har använts för varma kläder, mediciner och lagning av ett trasigt tak för de gamla.
Bild på senaste projektet
Mycket snabbt anlade våra indiska partners "Margaretha Square", kallad så för att hedra minnet av den i november avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Margaretha Petersen. Det är en slags friluftsaula för flickor vid elevhemmet i Bilpudi, Det är bekostat av de pengar som Margrethas vänner satsade. Nu har Bhikhu Vyas skickat en bild som syns på
”Senaste från Bhikhu. Latest reports” på hemsidan www.tuff.fred.se
Succé för "Åkes pris"
I samband med Åke Sandins 80-årsdag sände 115 solidariska människor in totalt 42 500 kr för "Åkes pris" som sedan 1992 har utdelats för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete". Nu finns funderingar att i år dela ut tre priser till lokala fredsföreningar eller lokalt aktiva. De senaste pristagarna har varit tre Tyresöskolor, som berömvärt arbetat för Tuffs Indienprojekt.
Aktivt mot kärnvapen
Tuff är aktivt för att återuppliva kampanjerna mot kärnvapen. Den 10 mars var Tuff värd för seminariet "För en kärnvapenfri värld". Inledare var Meit Krakau o Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen samt norskan Anne Marte Skaland från ICAN, Det är förkortning för International Campaign for Abolishing Nuclear weapons, men vitsigt nog också "I can". Att seminariet förlades till Tyresö berodde på att Tuffaktivisten Lena Sandin Kroos är så aktiv i Svenska Freds kärnvapengrupp. Inslag från seminariet fanns i Radio Tuff nr 1310, som kan
höras i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se
Solidariska Tyresöskolor
Också i år gör två skolor dagsverken för sina sämre lottade indiska jämnåriga. Kumla skola har sitt traditionella dagsverke onsdag den 9 maj. Stöd personal och elever genom att leja en ung dagsverkare! Ring Kumla, tel 57827100 Och den 8 juni har Tyresö skola ett dagsverke för samma ändamål, tel 5782 9790. Man kan ju också stödja skolornas insatser genom att på Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 sätta in en slant. Märk talongen med skolornas namn.
Tuff-blad via e-post?
Några medlemmar får redan utskick från Tuff på e-post. Vill du också ha kalendariet och TUFF-bladet via e-post, meddela oss, t ex på tuffmail@spray.se eller ring 712 4463.
Möten: "Face to face"
Facebook i alla ära men ännu bättre är väl att mötas face to face, dvs, på möten där vi kan träffas och diskutera. Välkommen alltså på de möten om Ryssland, Malawi o vapenexporten, som du kan se på Tuff-kalendariet
Citat om vapenexporten
Rolf Lindahl, som inleder ett Tuff-möte om vapenexporten och Saudiaffären den 22 maj säger i senaste numret av fredstidningen Pax:
"Det är ett enormt hyckleri från Sveriges sida. Regeringen spelar ett dubbelspel när man säger sig vilja främja mänskliga rättigheter men samtidigt agerar i det fördolda och godkänner att en statlig myndighet bygger upp vapenfabriker i en av världens mest brutala diktaturer"
-------------------------
Redaktör: Åke Sandin
söndag, april 8
"FOLKMORD" och "FÖRNEKELSE"
Stefan Lindgren slår vakt om det fria ordet i sin blogg www.8dagar.blogspot.se Han kritiserar att Granskningsnämnden har fällt den TV-dokumentär som vågade nyansera bilden av massmorden i Srebrenica 1995, men påpekar att nämnden medger att TV-programmet inte i sin helhet kan beskyllas för folkmordsförnekelse.
Detta uttryck är enligt Lindgren ett oerhört populärt tillmäle bland dem, "som aldrig skulle använda begreppet folkmord på miljontals döda för USA:s krigföring i t. ex Vietnam, Kambodja, Irak och Afghanistan."
Ja, nog finns det stora folkmordsliknande inslag i många moderna krig, särskilt genom de massiva flygbombningarna, som ju urskillningslöst dödar. Enklast kan väl folkmord definieras som att man dödar inte bara något fiendefolks soldater utan också deras kvinnor, barn och obeväpnade män. Därför vet bombdrabbade vietnameser en del om vad folkmord är liksom gamla japaner och tyskar, men deras lidanden och död skall vi inte bry sig om. Då riskerar vi att förtörna de många trendiga opinionsbildare, som annars nästan kan tungomålstala om alla människors lika värde.
Man tar dock ingen risk om man påpekar överdrifter i förlorarnas lidanden. Sedan Berlinmuren föll upptäckte tjänstemän i Dresden en gammal polisrapport om att över 200 000 människor dödades vid terrorbombningen 1945 av staden. Så småningom visade det sig vara ett tryckfel. Inte heller blir man förebrådd om man påstår att den siffra på ca 130 000 dödade Dresdenbor, som länge gällde som sanning, var överdriven. Ingen anklagas då för att "förneka" eller "förringa" människors lidanden. Tvärtom, den historiska revisionismen prisas då för sitt framgångsrika sanningssökande.
Nu finns det folkmord, som fått en nästan religiös status. De som vågar nyansera den gängse bilden av dem eller rentav reducera antalet offer blir genast anklagade för att vara "förnekare", faktiskt straffbart i flera länder i yttrande- och forskningsfrihetens Europa. Det påminner om den medeltida jakten på kättare. Om man bara i någon detalj vågade ifrågasätta den enda rätta katolska läran, riskerade man då att brännas på bål.
Egentligen är moderna krig just folkmord. Eftersom de gång på gång aggressivt bedrivs av våra västländer genom det vanliga bombkriget, skall vi i stället barnatro på att det görs för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, även om den grundläggande mänskliga rätten till liv därvid åsidosätts.
Den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent Györgyi skrev under Vietnamkriget i sin bok "The Crazy Ape" bland annat:
"Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?"
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr (1312) 8-22 april 2012
Detta uttryck är enligt Lindgren ett oerhört populärt tillmäle bland dem, "som aldrig skulle använda begreppet folkmord på miljontals döda för USA:s krigföring i t. ex Vietnam, Kambodja, Irak och Afghanistan."
Ja, nog finns det stora folkmordsliknande inslag i många moderna krig, särskilt genom de massiva flygbombningarna, som ju urskillningslöst dödar. Enklast kan väl folkmord definieras som att man dödar inte bara något fiendefolks soldater utan också deras kvinnor, barn och obeväpnade män. Därför vet bombdrabbade vietnameser en del om vad folkmord är liksom gamla japaner och tyskar, men deras lidanden och död skall vi inte bry sig om. Då riskerar vi att förtörna de många trendiga opinionsbildare, som annars nästan kan tungomålstala om alla människors lika värde.
Man tar dock ingen risk om man påpekar överdrifter i förlorarnas lidanden. Sedan Berlinmuren föll upptäckte tjänstemän i Dresden en gammal polisrapport om att över 200 000 människor dödades vid terrorbombningen 1945 av staden. Så småningom visade det sig vara ett tryckfel. Inte heller blir man förebrådd om man påstår att den siffra på ca 130 000 dödade Dresdenbor, som länge gällde som sanning, var överdriven. Ingen anklagas då för att "förneka" eller "förringa" människors lidanden. Tvärtom, den historiska revisionismen prisas då för sitt framgångsrika sanningssökande.
Nu finns det folkmord, som fått en nästan religiös status. De som vågar nyansera den gängse bilden av dem eller rentav reducera antalet offer blir genast anklagade för att vara "förnekare", faktiskt straffbart i flera länder i yttrande- och forskningsfrihetens Europa. Det påminner om den medeltida jakten på kättare. Om man bara i någon detalj vågade ifrågasätta den enda rätta katolska läran, riskerade man då att brännas på bål.
Egentligen är moderna krig just folkmord. Eftersom de gång på gång aggressivt bedrivs av våra västländer genom det vanliga bombkriget, skall vi i stället barnatro på att det görs för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, även om den grundläggande mänskliga rätten till liv därvid åsidosätts.
Den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent Györgyi skrev under Vietnamkriget i sin bok "The Crazy Ape" bland annat:
"Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?"
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr (1312) 8-22 april 2012
lördag, april 7
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1312) 8-22/3 -12 till….
….till Göteborgs-Posten, som (3/4) publicerar en artikel skriven av författaren Sören Sommelius, fredsforskaren Jan Öberg, historieprofessorn Lennart Palm och Lars-Gunnar Liljestrand från Afghanistansolidaritet. De skriver bland annat: "Det är hög tid att en oberoende kommission tillsätts för att granska Sveriges hela deltagande i kriget i Afghanistan. Vapenaffären med Saudiarabien är viktig att granska men Afghanistankriget är av vida större betydelse för Sverige.". De påpekar att professor Gunnar Åselius avfärdar talet om att insatsen görs för demokrati, kvinnors rättigheter eller skolor. Sverige är i Afghanistan för att kvalificera sig för framtida militära insatser som partner till USA/Nato, menar han.
….till Ryska Postens redaktör Stefan Lindgren, som på sin blogg www.8dagar.blogspot.se har ett inlägg under rubriken "Hets mot det fria ordet" och bland annat skriver: "Granskningsnämnden fäller SvT för visningen av dokumentären 'Staden som offrades' Något annat var kanske inte att vänta efter den formidabla hetsen mot programmet och mot den modiga SvT-chefen Ewa Hamilton som stått upp för yttrandefriheten, trots osedvanliga påtryckningar från bl.a. den särskilda kängurudomstolen för Jugoslavien IFTY." Det gäller den norska dokumentären från i höstas, som försökte nyansera bilden av massmördandet i Srebrenica. Granskningsnämnden friar på en punkt programmet därför (som den skriver) det "i sin helhet inte kan anses framföra budskapet att massakrerna i Srebrenica inte var ett folkmord", dvs. det rör sig inte om folkmordsförnekelse, ett uttryck som Lindgren kallar ett "oerhört populärt tillmäle." (Stefan Lindgren, vars inlägg finns i sin helhet på www.8dagar.blogspot.se inleder den 23 april ett offentligt möte om Ryssland i Tuff-lokalen.)
....till Sveriges Televisions "Dokument utifrån", som (1/4) visade ett avsnitt av den franska dokumentserien "Krig i Guds namn". Det tar sin början vid Berlinmurens fall 1989 och förhoppningarna om avspänning, när motsättningarna väst-öst försvann. I stället ersattes denna konflikt av religiösa motsättningar. På muslimskt håll talade man om heliga krig mot en aggressiv kristen västvärld. George W Bush kontrade med "korståg" eller kriget mot terrorismen. Även de mest aggressiva i den långvariga konflikten om Palestina använder på ömse håll religiösa slagord.
….till Göran Burén, vars bok "Mordet på Folke Bernadotte nyligen utkom. I Dagens Nyheter (28/3) recenserar Lars Linder boken och skriver bland annat: "På officiell nivå ville länge de flesta, inte bara i Israel utan också i Sverige, glömma svensken som mördats under ett medlingsuppdrag i Palestina 1948. Gärningsmännen var judiska terrorister, men de israeliska ledarna kunde misstänkas för att ha blundat. Bernadottes medlarroll var djupt impopulär, och trots att han var tydligt hotad gjordes inget för att skydda honom, efteråt inte heller mycket för att klara upp mordet." Linder jämför eftermälena för Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte: "Medan Wallenberg fått internationell hjältegloria och monument har Bernadotte delvis blivit kvar i glömskan och rent av smutskastats med antydningar om antisemitism" Djupt orättvist, hävdar författaren Göran Burén och Lars Linder tillägger: "I efterhand har Israel hedrat attentatsmännen mer än Sverige hedrat offret. Terrorligans ledare Yitzhak Shamir blev sedermera premiärminister medan mördaren själv med åren blev bästa vän med David Ben-Gurion, som vid tiden för dådet var premiärminister (och då högljutt fördömde det)". Lars Linder nämner också Bernadottes räddningsaktioner i slutet av andra världskriget: "De vita bussarna förde under svåra omständigheter omkring 20 000 fångar i säkerhet. I Palestina förhandlade han faktiskt fram en vapenvila – och någon slutgiltig fred är som bekant inte i sikte ännu 64 år efter att han röjdes ur vägen."
….till de solidariska människor som nu på löpande band betalar in medlemsavgiften till Tuff genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ett särskilt tack till de glädjande många som på samma plusgiro sätter in gåvor till föreningen
….till Ryska Postens redaktör Stefan Lindgren, som på sin blogg www.8dagar.blogspot.se har ett inlägg under rubriken "Hets mot det fria ordet" och bland annat skriver: "Granskningsnämnden fäller SvT för visningen av dokumentären 'Staden som offrades' Något annat var kanske inte att vänta efter den formidabla hetsen mot programmet och mot den modiga SvT-chefen Ewa Hamilton som stått upp för yttrandefriheten, trots osedvanliga påtryckningar från bl.a. den särskilda kängurudomstolen för Jugoslavien IFTY." Det gäller den norska dokumentären från i höstas, som försökte nyansera bilden av massmördandet i Srebrenica. Granskningsnämnden friar på en punkt programmet därför (som den skriver) det "i sin helhet inte kan anses framföra budskapet att massakrerna i Srebrenica inte var ett folkmord", dvs. det rör sig inte om folkmordsförnekelse, ett uttryck som Lindgren kallar ett "oerhört populärt tillmäle." (Stefan Lindgren, vars inlägg finns i sin helhet på www.8dagar.blogspot.se inleder den 23 april ett offentligt möte om Ryssland i Tuff-lokalen.)
....till Sveriges Televisions "Dokument utifrån", som (1/4) visade ett avsnitt av den franska dokumentserien "Krig i Guds namn". Det tar sin början vid Berlinmurens fall 1989 och förhoppningarna om avspänning, när motsättningarna väst-öst försvann. I stället ersattes denna konflikt av religiösa motsättningar. På muslimskt håll talade man om heliga krig mot en aggressiv kristen västvärld. George W Bush kontrade med "korståg" eller kriget mot terrorismen. Även de mest aggressiva i den långvariga konflikten om Palestina använder på ömse håll religiösa slagord.
….till Göran Burén, vars bok "Mordet på Folke Bernadotte nyligen utkom. I Dagens Nyheter (28/3) recenserar Lars Linder boken och skriver bland annat: "På officiell nivå ville länge de flesta, inte bara i Israel utan också i Sverige, glömma svensken som mördats under ett medlingsuppdrag i Palestina 1948. Gärningsmännen var judiska terrorister, men de israeliska ledarna kunde misstänkas för att ha blundat. Bernadottes medlarroll var djupt impopulär, och trots att han var tydligt hotad gjordes inget för att skydda honom, efteråt inte heller mycket för att klara upp mordet." Linder jämför eftermälena för Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte: "Medan Wallenberg fått internationell hjältegloria och monument har Bernadotte delvis blivit kvar i glömskan och rent av smutskastats med antydningar om antisemitism" Djupt orättvist, hävdar författaren Göran Burén och Lars Linder tillägger: "I efterhand har Israel hedrat attentatsmännen mer än Sverige hedrat offret. Terrorligans ledare Yitzhak Shamir blev sedermera premiärminister medan mördaren själv med åren blev bästa vän med David Ben-Gurion, som vid tiden för dådet var premiärminister (och då högljutt fördömde det)". Lars Linder nämner också Bernadottes räddningsaktioner i slutet av andra världskriget: "De vita bussarna förde under svåra omständigheter omkring 20 000 fångar i säkerhet. I Palestina förhandlade han faktiskt fram en vapenvila – och någon slutgiltig fred är som bekant inte i sikte ännu 64 år efter att han röjdes ur vägen."
….till de solidariska människor som nu på löpande band betalar in medlemsavgiften till Tuff genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ett särskilt tack till de glädjande många som på samma plusgiro sätter in gåvor till föreningen
fredag, april 6
Bengt Svensson: "Bulvanföretag", "Vapenexport".
Hej alla lyssnare på Radio Tuff.
Ibland utlyses omröstningar om vilket ord som är vackrast i svenska språket. Vinnaren brukar vara något i stil med "sommaräng". Själv skulle jag vilja ha en omröstning om det fulaste svenska ordet. Mitt förslag är "bulvanföretag". Men det finns säkert andra. Vad sägs om "vapenexport"?
Inte nog med att Sverige säljer vapen till Saudiarabien. Regeringen ville också bygga en vapenfabrik där med hjälp av ett bulvanföretag, som Försvarets Forskningsinstitut hade forskat fram med hjälp av pengar, som lånats från den militära underrättelsetjänsten. Är det någon som hänger med?
Såvitt jag vet är dock inte den colombianska maffian inblandad.
Nu är det väl risk att det inte blir någon vapenfabrik efter allt ståhej, Och då måste vi förstås hålla kungen - den saudiarabiske alltså - på gott humör genom någon form av kompensation. Det lär stå en föga använd giljotin på ett museum i Stockholm och samla damm. Jag tycker vi ska skicka ner den till Rijad som tecken på att vi önskar fortsatta vänskapliga relationer. Saudiarabien är nämligen tillsammans med Iran, Irak och Kina det land som genomför flest avrättningar i världen, så deras giljotin börjar säkert bli slö. Får de en bila av svenskt kvalitetsstål, så blir ju halshuggningarna dessutom humanare.
Det kunde bli ännu en svensk humanitär intervention, som vi svenskar kunde vara stolta över.
---------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i Harvaremåla. (Hörs från den 8 april på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se)
Ibland utlyses omröstningar om vilket ord som är vackrast i svenska språket. Vinnaren brukar vara något i stil med "sommaräng". Själv skulle jag vilja ha en omröstning om det fulaste svenska ordet. Mitt förslag är "bulvanföretag". Men det finns säkert andra. Vad sägs om "vapenexport"?
Inte nog med att Sverige säljer vapen till Saudiarabien. Regeringen ville också bygga en vapenfabrik där med hjälp av ett bulvanföretag, som Försvarets Forskningsinstitut hade forskat fram med hjälp av pengar, som lånats från den militära underrättelsetjänsten. Är det någon som hänger med?
Såvitt jag vet är dock inte den colombianska maffian inblandad.
Nu är det väl risk att det inte blir någon vapenfabrik efter allt ståhej, Och då måste vi förstås hålla kungen - den saudiarabiske alltså - på gott humör genom någon form av kompensation. Det lär stå en föga använd giljotin på ett museum i Stockholm och samla damm. Jag tycker vi ska skicka ner den till Rijad som tecken på att vi önskar fortsatta vänskapliga relationer. Saudiarabien är nämligen tillsammans med Iran, Irak och Kina det land som genomför flest avrättningar i världen, så deras giljotin börjar säkert bli slö. Får de en bila av svenskt kvalitetsstål, så blir ju halshuggningarna dessutom humanare.
Det kunde bli ännu en svensk humanitär intervention, som vi svenskar kunde vara stolta över.
---------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i Harvaremåla. (Hörs från den 8 april på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se)
torsdag, april 5
Roland Schütts verser och "svengelska".
Att bli gammal är både positivt och negativt. Man har ju tur som har överlevt en massa vintrar. Men talesättet "att gubbar blir som fin cognac, bara bättre med åren" är en smula tvivelaktigt. Bland det värsta som händer på gamla dar är att så många av ens vänner redan emigrerat vertikalt.
UPPFINNARE, SUCCÉFÖRFATTARE
En av dessa kamrater, som jag saknar, är Roland Schütt (1913-2005). En sommar för nästan 25 år sedan intervjuade jag honom ett par gånger i Radio Tuff (www.tyresoradion.se) . Han berättade ömsint om sin judiska mamma Zipa och sin atletiske tyskättade pappa Fritjof men också om sin barndoms uppfinningar. De var "ballonger med knopp" och kådisbellor, tillverkade av kondomer, som han snodde ur sin mammas tobaksaffär.
Att han på gamla dar blev författare av succéboken Kådisbellan förklarade han för journalisterna så här:
--Jag blev intervjuad och efteråt sa den där Åke till mig att jag för fan skulle gå hem och skriva en bok om det jag hade berättat, och då gjorde jag det.
HUNDAR I LIMERICKAR
Roland var verbalt och humoristiskt begåvad. Massor av gånger under ett par decennier hade jag förmånen att ha med honom i Radio Tuff eller på Tyrersöradion. Han berättade många historier och läste limerickar, som han skrev själv. Han hade en hund, vars långa tjusiga namn också fanns på hans brevlåda: "Equito Lirio de los Valles". Hundarnas besvärliga kärleksliv dokumenterade han i ett par limerickar:
En vinthund i Hanviken
stack iväg för en vittring från tiken.
Han upptäckte strax
att tiken var tax.
Den hunden blev väldigt besviken.
Hanviken är en del av Tyresö, men Tyresö har kust också vid Erstaviken. Också där hade jyckarna problem, för enligt Roland:
En grabbtax vid Erstaviken
fick vittring från schäfertiken.
När han kom i läge
han skaffade en stege
på så vis han klara tekniken.
ROLANDS SVENGELSKA
En av de många gånger jag till lyssnarnas förtjusning intervjuade honom på radion berättade han om ett besök i Tyresö centrum. Han blev fikasugen men hittade bara konstiga skyltar på engelska: Seattlee Coffee Factory, Lucky House, Sale osv. Då gick han till ICA för att köpa en tårta.
--Gick det bra? frågade jag honom.
--Jo, jag hittade en stor jävla tårta, men det stod nåt konstigt på den.
--Vaddå för konstigt?
--Det stod Kingsisse!
--Vad gjorde du då?
--Jag gick fram till tjejen i kassan och frågade, vad fan det här va. Då svarade hon:
--Det är King Size, kungsstorlek, extra stor.
--Var du nöjd då?
--Nä, jag frågade va fan det var som var så jävla stort på kungen och då viskade hon
--Det får du fråga Silvia om.
Nej, Roland tyckte som jag att fjäsket för engelska, supermaktsspråket, var larvigt.
ÅLDERDOM OCH TRO
Vid sina besök i Tyresö centrum gick Roland stödd på en tom kundvagn. När någon frågade honom varför han inte använde en bekväm rullator svarade 90-åringen:
--Aldrig i livet. Då kan ju folk för fan tro att jag är gammal!
Om att bli gammal skrev han följande vers:
Man blir gammal och skrynklig i skinnet,
kan ändå vara ung i sinnet.
Men det händer nåt konstigt med kroppen:
Näsan blir längre - och mindre blir snoppen.
Året före hans död intervjuade jag honom en halvtimme för Tyresöradion. Han var lika rolig och snabb i repliken som vanligt. Vi kom in på religion och han sa att han för länge sen, strax efter konfirmationen i Tyska kyrkan, hade förlorat sin barnatro.
--Men vad tror du då på? frågade jag.
--Jag tror på Tuff (Tyresö Ulands- och FredsFörening), alltså på icke-våld och internationell solidaritet.
---------------------------------------
Åke Sandin
UPPFINNARE, SUCCÉFÖRFATTARE
En av dessa kamrater, som jag saknar, är Roland Schütt (1913-2005). En sommar för nästan 25 år sedan intervjuade jag honom ett par gånger i Radio Tuff (www.tyresoradion.se) . Han berättade ömsint om sin judiska mamma Zipa och sin atletiske tyskättade pappa Fritjof men också om sin barndoms uppfinningar. De var "ballonger med knopp" och kådisbellor, tillverkade av kondomer, som han snodde ur sin mammas tobaksaffär.
Att han på gamla dar blev författare av succéboken Kådisbellan förklarade han för journalisterna så här:
--Jag blev intervjuad och efteråt sa den där Åke till mig att jag för fan skulle gå hem och skriva en bok om det jag hade berättat, och då gjorde jag det.
HUNDAR I LIMERICKAR
Roland var verbalt och humoristiskt begåvad. Massor av gånger under ett par decennier hade jag förmånen att ha med honom i Radio Tuff eller på Tyrersöradion. Han berättade många historier och läste limerickar, som han skrev själv. Han hade en hund, vars långa tjusiga namn också fanns på hans brevlåda: "Equito Lirio de los Valles". Hundarnas besvärliga kärleksliv dokumenterade han i ett par limerickar:
En vinthund i Hanviken
stack iväg för en vittring från tiken.
Han upptäckte strax
att tiken var tax.
Den hunden blev väldigt besviken.
Hanviken är en del av Tyresö, men Tyresö har kust också vid Erstaviken. Också där hade jyckarna problem, för enligt Roland:
En grabbtax vid Erstaviken
fick vittring från schäfertiken.
När han kom i läge
han skaffade en stege
på så vis han klara tekniken.
ROLANDS SVENGELSKA
En av de många gånger jag till lyssnarnas förtjusning intervjuade honom på radion berättade han om ett besök i Tyresö centrum. Han blev fikasugen men hittade bara konstiga skyltar på engelska: Seattlee Coffee Factory, Lucky House, Sale osv. Då gick han till ICA för att köpa en tårta.
--Gick det bra? frågade jag honom.
--Jo, jag hittade en stor jävla tårta, men det stod nåt konstigt på den.
--Vaddå för konstigt?
--Det stod Kingsisse!
--Vad gjorde du då?
--Jag gick fram till tjejen i kassan och frågade, vad fan det här va. Då svarade hon:
--Det är King Size, kungsstorlek, extra stor.
--Var du nöjd då?
--Nä, jag frågade va fan det var som var så jävla stort på kungen och då viskade hon
--Det får du fråga Silvia om.
Nej, Roland tyckte som jag att fjäsket för engelska, supermaktsspråket, var larvigt.
ÅLDERDOM OCH TRO
Vid sina besök i Tyresö centrum gick Roland stödd på en tom kundvagn. När någon frågade honom varför han inte använde en bekväm rullator svarade 90-åringen:
--Aldrig i livet. Då kan ju folk för fan tro att jag är gammal!
Om att bli gammal skrev han följande vers:
Man blir gammal och skrynklig i skinnet,
kan ändå vara ung i sinnet.
Men det händer nåt konstigt med kroppen:
Näsan blir längre - och mindre blir snoppen.
Året före hans död intervjuade jag honom en halvtimme för Tyresöradion. Han var lika rolig och snabb i repliken som vanligt. Vi kom in på religion och han sa att han för länge sen, strax efter konfirmationen i Tyska kyrkan, hade förlorat sin barnatro.
--Men vad tror du då på? frågade jag.
--Jag tror på Tuff (Tyresö Ulands- och FredsFörening), alltså på icke-våld och internationell solidaritet.
---------------------------------------
Åke Sandin
söndag, mars 25
Demjanjuk --”Den lilla fisken fångar vi, men....”
(För en dryg vecka sedan (17 mars) dog John Demjanjuk. Det konstiga är att medierna nu förtiger att han i hela fem år satt i israelisk dödscell efter att flera vittnen beljugit honom Dessa år borde med råge ha räckt för en åldring.)
---------------------------------------
I Aftonbladet fanns (12/5 2011) rubriken ”Dömdes för mord på 27 900 människor”. Dagen efter (13/5 2011) har Dagens Nyheter rubriken ”Lägervakt dömd för 28 000 mord”. Vad handlar det om för monster som begått sådana gräsligheter? Jo, Aftonbladet skriver: ”John Demjanjuk, 91, ligger bakom morden på 27 900 judar”. Han kallas i tidningen för ”exnazist.” Men vem var han egentligen denne förmente nazist som så grymt och flinkt ska ha hunnit med att mörda så många?
Demjanjuk är ukrainsk-amerikan. Som 22-åring stred han för Röda Armén i andra världskriget. Han tillfångatogs av tyskarna. I tyska fångläger för sovjetiska soldater dog fångarna som flugor liksom tyska krigsfångar i ryska läger eller i amerikanska och franska läger kring krigsslutet. Inte underligt, om den unge Demjanjuk valde att slippa fånglägren och i stället jobba för tyskarna. Att han skulle ha varit nazist förefaller obevisat.
NEDTYSTAT: FLERA ÅR OSKYLDIG I ISRAELISK DÖDSCELL
I Aftonbladet sägs faktiskt om Demjanjuk: ”Av flera överlevande har han pekats ut som ’Ivan the Terrible’ – en av Nazitysklands mest brutala fångväktare.” Det är lite magstarkt även i en vinklad artikel. Men för att få den tyska domstolens straff på 5 års fängelse för 91-åringen att verka rimligt gäller det att förtiga en tidigare rättegång.
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs Demjanjuk sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar nog ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen nu surrar om att Demjanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
HÄXJAKTEN FORTSATTE
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
Häromåret fick beskäftiga tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. 2011 dömdes 91-åringen till fem års fängelse.
Demjanjuk ”dödade barn” står det i tidningen utan att några bevis för detta anges. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många kremerades levande av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade soldater för tre år sedan deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”. Eller som Allan Edvall sjöng:
”Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri”
---------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 1311, sänt på www.tyresoradion.se 25/3-8/4 2012
---------------------------------------
I Aftonbladet fanns (12/5 2011) rubriken ”Dömdes för mord på 27 900 människor”. Dagen efter (13/5 2011) har Dagens Nyheter rubriken ”Lägervakt dömd för 28 000 mord”. Vad handlar det om för monster som begått sådana gräsligheter? Jo, Aftonbladet skriver: ”John Demjanjuk, 91, ligger bakom morden på 27 900 judar”. Han kallas i tidningen för ”exnazist.” Men vem var han egentligen denne förmente nazist som så grymt och flinkt ska ha hunnit med att mörda så många?
Demjanjuk är ukrainsk-amerikan. Som 22-åring stred han för Röda Armén i andra världskriget. Han tillfångatogs av tyskarna. I tyska fångläger för sovjetiska soldater dog fångarna som flugor liksom tyska krigsfångar i ryska läger eller i amerikanska och franska läger kring krigsslutet. Inte underligt, om den unge Demjanjuk valde att slippa fånglägren och i stället jobba för tyskarna. Att han skulle ha varit nazist förefaller obevisat.
NEDTYSTAT: FLERA ÅR OSKYLDIG I ISRAELISK DÖDSCELL
I Aftonbladet sägs faktiskt om Demjanjuk: ”Av flera överlevande har han pekats ut som ’Ivan the Terrible’ – en av Nazitysklands mest brutala fångväktare.” Det är lite magstarkt även i en vinklad artikel. Men för att få den tyska domstolens straff på 5 års fängelse för 91-åringen att verka rimligt gäller det att förtiga en tidigare rättegång.
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs Demjanjuk sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar nog ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen nu surrar om att Demjanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
HÄXJAKTEN FORTSATTE
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
Häromåret fick beskäftiga tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. 2011 dömdes 91-åringen till fem års fängelse.
Demjanjuk ”dödade barn” står det i tidningen utan att några bevis för detta anges. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många kremerades levande av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade soldater för tre år sedan deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”. Eller som Allan Edvall sjöng:
”Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri”
---------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 1311, sänt på www.tyresoradion.se 25/3-8/4 2012
lördag, mars 24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1311) 25/3 -12 till ….
….till Tuffs årsmöte den 24 mars, då Sylvia Ljungdahl omvaldes till ordförande, Monica Schelin till vice ordförande och Margareta Svahn till sekreterare. Bland övriga ledamöter märks tre nya, nämligen Ulla Gribbe, Shahpoor Omidy och Fernando Quiroga.
….till Sylvia Ljungdahl som jobbat fint med att framställa Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2011. Den är på 16 A4-sidor och visar att Tuff också i fjol var mycket aktivt på olika områden. Finns att beställa på tuffmail@spray.se eller av Monica Schelin, tel 08-712 2581.
….till unge begåvade Shahpoor Omidy, som den 19 mars vid ett offentligt Tuff-möte berättade och visade film om sitt besök i sitt gamla hemland Afghanistan. Det var mycket uppskattat av mötesdeltagarna.
….till Föreningen Iraksolidaritets tidning Brännpunkt Irak nr VI, som belyser tortyren, korruptionen, förstörelsen av unika historiska platser och föremål, USA:s strategi i Mellanöstern, svensk krigsindustris och andra svenska företags agerande i Irak med mera. Också de genetiska skadorna av amerikansk användning av utarmat uran beskrivs så att läsaren ryser. Historikern Mathias Cederholm skriver bland annat: "Ockupationen har lämnat efter sig ett land i ruiner och med en korrumperad diktator i ledningen, som hålls under armarna av utländska intressenter" Inte minst Iraks rika oljefyndigheter lockar förstås västliga intressenter. Han sammanfattar så här: "Frågan är om inte USA:s samlade politik mot Irak under de senaste 21 åren med bland annat troligen över 2 miljoner döda som resultat, borde räknas som folkmord"
….till Tidningarna ETC (16/3) och Fria Tidningen (17/3) som båda har artiklar om att även svenska storbanker stöder kärnvapenindustrin, vilket också framkom redan på seminariet om kärnvapen i Tyresö den 10 mars. SEB, Nordea och Svenska Handelsbanken har alla lånat ut stora belopp till företag som bland annat tillverkar kärnvapenbestyckade ubåtar och missiler. Swedbank har aktier i ett företag som bland annat tillverkar kärnvapenstridsspetsar för engelska atomubåtar.
….till Nätverket OFOG som inför en demonstration den 24 mars på Södermalm skriver: "De senaste veckorna har det uppdagats att Sveriges regering i tystnad planerat att hjälpa Saudiarabien med att bygga en vapenfabrik. Något som klingar illa med bilden av Sverige som ett neutralt och fredsförespråkande land. Dessvärre så slutar inte Sveriges stöd till krig och förtryck där: Under 2011 sålde Sverige mer vapen än någonsin tidigare, och vi är idag världens största vapenexportör per capita. Hela 60% av exporten 2011 gick till diktaturer eller till länder som på annat sätt kränker mänskliga rättigheter. Vapenexporten legitimerar förtryckarregimer som förföljer demokratiaktivister. Sverige säljer vapen till länder i krig. Vi göder konflikter och bidrar aktivt till kapprustning världen över. Samtidigt som storvinsterna går till privata vapenföretag är det vi skattebetalare som betalar för utvecklingen av nya vapen och dess marknadsföring. Och vad får vi tillbaka? En välfärd finansierad av krig och förtryck."
….till Lars Forssells variant på Erich Kästners dikt "Kennst Du das Land wo die Kanonen blühn?" Forssells två första strofer:
Känner du landet där kanonen blommar
och sprider frömjöl över hela världen?
Befruktar krig så de slår ut i sårskorpor,
blödande kalkar över hela världen,
vallmo som granater?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Känner du landet där kanonen blommar
Det heter Sverige annars, ligger vid en insjö.
och speglar sig i avklätt skick i vattenytan
eller en kameralins. Det skryter gärna
med sin figur, den yppiga
och med sin välfärd
som grundar sig på odlade kanoner
som ympas i Bofors, från vilket sommarvinden
sprider sin ofärd över hela världen...
….till Jan Falk, som i Dagens Nyheter (20/3) hade nästan en hel sida om Åke Sandin med anledning av dennes 80-årsdag. Den handlade bland annat om Svenska Freds och Tuffs verksamhet och bistånd, bland annat till Indien. Rubriken var "Fredsaktivist med eget pris". Det syftar på" Åkes pris, som vartannat år sedan 1992 delats ut till föreningar eller enskilda för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete".
.….till en väldig massa generösa och solidariska människor, som till "Åkes pris" skickat in över 40 000 kr. Glädjande mycket!
….till två av de många som grattade Åke skrev verser. Att Bosse Almén i Västerhaninge är en gudabenådad berättare visste vi förut men att han också kunde rimma så bra var något nytt. Så här skrev han:
Så fyller då Åke åttio i dag
Han som glatt oss alla så mycke
Därför denna bukett av verbalare slag
Om än, ett lätt haltande stycke
Din knipsluga blick och raspiga röst
Ett signum jag bär i mitt minne
Därtill ett hjärta av guld i ditt bröst
Och ett ärligt och öppet sinne
Män åldras som cognac, är det ju sagt
Man blir bara bättre med åren
Även om tiden de bakom sig lagt
Har fått det att glesna bland håren
En tanke på alla de år som gått
Och en förväntan på alla som väntar
En önskan om lycka i stort som i smått
Ett mycket stort GRATTIS jag präntar
Och Tyresös rutinerade versmakare nummer ett, Sven Lionell, bidrog också:
Vem håller ständigt i mikrofonen
värnande folkrörelsetraditionen
speglar det lokala i Tyresös gränder
och det globala i fjärran länder
gräver gropar för mangoträd
sår tankar om rättvis fred
….till Sylvia Ljungdahl som jobbat fint med att framställa Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2011. Den är på 16 A4-sidor och visar att Tuff också i fjol var mycket aktivt på olika områden. Finns att beställa på tuffmail@spray.se eller av Monica Schelin, tel 08-712 2581.
….till unge begåvade Shahpoor Omidy, som den 19 mars vid ett offentligt Tuff-möte berättade och visade film om sitt besök i sitt gamla hemland Afghanistan. Det var mycket uppskattat av mötesdeltagarna.
….till Föreningen Iraksolidaritets tidning Brännpunkt Irak nr VI, som belyser tortyren, korruptionen, förstörelsen av unika historiska platser och föremål, USA:s strategi i Mellanöstern, svensk krigsindustris och andra svenska företags agerande i Irak med mera. Också de genetiska skadorna av amerikansk användning av utarmat uran beskrivs så att läsaren ryser. Historikern Mathias Cederholm skriver bland annat: "Ockupationen har lämnat efter sig ett land i ruiner och med en korrumperad diktator i ledningen, som hålls under armarna av utländska intressenter" Inte minst Iraks rika oljefyndigheter lockar förstås västliga intressenter. Han sammanfattar så här: "Frågan är om inte USA:s samlade politik mot Irak under de senaste 21 åren med bland annat troligen över 2 miljoner döda som resultat, borde räknas som folkmord"
….till Tidningarna ETC (16/3) och Fria Tidningen (17/3) som båda har artiklar om att även svenska storbanker stöder kärnvapenindustrin, vilket också framkom redan på seminariet om kärnvapen i Tyresö den 10 mars. SEB, Nordea och Svenska Handelsbanken har alla lånat ut stora belopp till företag som bland annat tillverkar kärnvapenbestyckade ubåtar och missiler. Swedbank har aktier i ett företag som bland annat tillverkar kärnvapenstridsspetsar för engelska atomubåtar.
….till Nätverket OFOG som inför en demonstration den 24 mars på Södermalm skriver: "De senaste veckorna har det uppdagats att Sveriges regering i tystnad planerat att hjälpa Saudiarabien med att bygga en vapenfabrik. Något som klingar illa med bilden av Sverige som ett neutralt och fredsförespråkande land. Dessvärre så slutar inte Sveriges stöd till krig och förtryck där: Under 2011 sålde Sverige mer vapen än någonsin tidigare, och vi är idag världens största vapenexportör per capita. Hela 60% av exporten 2011 gick till diktaturer eller till länder som på annat sätt kränker mänskliga rättigheter. Vapenexporten legitimerar förtryckarregimer som förföljer demokratiaktivister. Sverige säljer vapen till länder i krig. Vi göder konflikter och bidrar aktivt till kapprustning världen över. Samtidigt som storvinsterna går till privata vapenföretag är det vi skattebetalare som betalar för utvecklingen av nya vapen och dess marknadsföring. Och vad får vi tillbaka? En välfärd finansierad av krig och förtryck."
….till Lars Forssells variant på Erich Kästners dikt "Kennst Du das Land wo die Kanonen blühn?" Forssells två första strofer:
Känner du landet där kanonen blommar
och sprider frömjöl över hela världen?
Befruktar krig så de slår ut i sårskorpor,
blödande kalkar över hela världen,
vallmo som granater?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Känner du landet där kanonen blommar
Det heter Sverige annars, ligger vid en insjö.
och speglar sig i avklätt skick i vattenytan
eller en kameralins. Det skryter gärna
med sin figur, den yppiga
och med sin välfärd
som grundar sig på odlade kanoner
som ympas i Bofors, från vilket sommarvinden
sprider sin ofärd över hela världen...
….till Jan Falk, som i Dagens Nyheter (20/3) hade nästan en hel sida om Åke Sandin med anledning av dennes 80-årsdag. Den handlade bland annat om Svenska Freds och Tuffs verksamhet och bistånd, bland annat till Indien. Rubriken var "Fredsaktivist med eget pris". Det syftar på" Åkes pris, som vartannat år sedan 1992 delats ut till föreningar eller enskilda för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete".
.….till en väldig massa generösa och solidariska människor, som till "Åkes pris" skickat in över 40 000 kr. Glädjande mycket!
….till två av de många som grattade Åke skrev verser. Att Bosse Almén i Västerhaninge är en gudabenådad berättare visste vi förut men att han också kunde rimma så bra var något nytt. Så här skrev han:
Så fyller då Åke åttio i dag
Han som glatt oss alla så mycke
Därför denna bukett av verbalare slag
Om än, ett lätt haltande stycke
Din knipsluga blick och raspiga röst
Ett signum jag bär i mitt minne
Därtill ett hjärta av guld i ditt bröst
Och ett ärligt och öppet sinne
Män åldras som cognac, är det ju sagt
Man blir bara bättre med åren
Även om tiden de bakom sig lagt
Har fått det att glesna bland håren
En tanke på alla de år som gått
Och en förväntan på alla som väntar
En önskan om lycka i stort som i smått
Ett mycket stort GRATTIS jag präntar
Och Tyresös rutinerade versmakare nummer ett, Sven Lionell, bidrog också:
Vem håller ständigt i mikrofonen
värnande folkrörelsetraditionen
speglar det lokala i Tyresös gränder
och det globala i fjärran länder
gräver gropar för mangoträd
sår tankar om rättvis fred
fredag, mars 23
REVISIONISTER BEHÖVS BÅDE OM UBÅTAR OCH KRIG
Minns du alla somrar, då tidningarna vecka efter vecka med braskande löpsedlar samt radio och TV med alarmistiska reportage berättade om alla sovjetiska ubåtar som sades vimla i våra vatten? Åratal senare har det framkommit att "ubåtarna" bland annat var undervattensskär, simmande sälar, minkar eller groggfarbröders syner från sommarverandan. Ända till hösten 2007 gällde en dittills hemlig ljudupptagning som "huvudbevis" på sovjetiska ubåtsmotorer vid ett lömskt intrång i Hårsfjärden 1982. Men då avslöjades att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Svenska flottan gynnades genom att få ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet.
Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik tillhörde i början också förlorarna. Vi avfärdades, ja hånades, som Moskvalakejer. De senaste åren har våra dåtida vedersakare iakttagit en generad tystnad.
Efter att ha gjort minst 6000 intervjuer i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 (www.tyresoradion.se) blev jag själv nyligen intervjuad. Det handlade om krämpor, födelsedag, "Åkes pris", 27 års frivilligt radiojobb med mera. Men jag fick också den här frågan:
"Du kan i dina radiokrönikor bli kallad för lite motvinds, du kan till och med kallas för en sån där skum historierevisionist. Vad säger du om det?"
Nu hann jag inte berätta om mina åsikter om historierevisionismen. Den är numera nästan pestflaggad av västerländska medier, som vill att segrarnas bild av andra världskriget inte får nyanseras, inte ens beträffande rena propagandalögner. De som historiskt korrekt vågar påpeka detta blir genast anklagade för att "förneka Förintelsen". Ja, den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om andra av andra världskrigets förintelser inte förekom, faktiskt en radikal men osaklig revisionism av den otäcka verkligheten. Jag tror inte så illa om dessa trendnissar, att de anser att japaner, kineser, ryssar, tyskar med flera folk som förintades i tiotals miljoner ska nonchaleras bara för att de inte tillhörde de av medierna eller självaste Gud utvalda.
Jovisst, jag är gammal och kanske rentav gammalmodig. Det var länge sedan jag studerade historia vid universitetet. Då framhölls att historierevisionisterna faktiskt var nödvändiga, eftersom de källkritiskt granskade vedertagna sanningar, ibland skildrade av så kallade "hovhistoriker", som ville ställa sig in hos de mäktiga och därigenom skaffa sig ära och ryktbarhet. I dag skulle vi väl kalla dem för mediehistoriker eller politiskt korrekta akademiker, som inte vill äventyra sina forskningsanslag genom att ifrågasätta delar av allmänt omfattande och ständigt skildrade historiska händelser. Detta innebär förstås inte att revisionister inte kan överdriva eller ha fel. Men ibland kan de korrigera historiska "sanningar", även sådana som fått en nästan religiös status.
Först efter min tid som lärare insåg jag själv, att jag på en del punkter vilselett tusentals tonåringar. I god men okritisk tro hade jag liksom mina kollegor lärt ut en del propagandalögner. Våra elevers öron fladdrade av upphetsning när vi berättade, att tyskarna hade gjort tvål av sina dödade offer, vilket också beskrevs i ett ljudbildband som jag som skolans huvudlärare i historia köpte in. Det var gjort av den kände opinionsbildaren Ferenc Göndör. Men nu säger historikerna att detta var en skröna.
Jag undervisade om gaskamrarna som avrättningsmetod också i lägren Buchenwald och Dachau, för det stod i mina universitetsböcker. Men sedan har historikerna slagit fast att det fanns inga gaskamrar för människoavlivning i egentliga Tyskland. De fanns i ockuperade Polen.
Nu har historiker efter kommunismens fall till och med reviderat bilden av det otäckaste lägret: Auschwitz. Där fanns länge 22 minnesplattor på olika språk om att 4 miljoner dödades i lägret. Denna siffra använde jag och andra historielärare under många år i undervisningen. Men nu sägs att för Auschwitz fasor blev en dryg miljon offer (läskigt nog!), av vilka många dog av sjukdomar.
Vi lärde ut att massmorden på många tusen polska officerare i ryska Katyn hade utförts av tyska ockupationssoldater. Först i början av 1990-talet klarlades av ryska forskare att det var sovjetiska säkerhetstjänsten som begick dåden. Det finns flera sådana här exempel på politiskt korrekta historieförfalskningar som lärdes ut som sanningar inte bara av medierna utan till och med i skolorna.
I det förbannade andra världskriget dödades ca 40-50 miljoner människor, inte minst ryssar, tyskar, japaner och kineser. Tyskarna begick tillräckligt med grymheter och förbrytelser för att vi inte ska behöva hitta på nya gräsligheter. Men också mot tyskarna begicks det förbrytelser som var alldeles tillräckligt hemska för att vi inte ska fortsätta att förtiga dem. Jag förnekar alltså inte några förintelser utan tvärtom: nämner också de nedtystade.
Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin, alltså om de sovjetiska "ubåtarna". Det skulle kunna bli en och annan läsvärd, ja rolig, doktorsavhandling.
Och hur många avhandlingar skulle inte kunna skrivas om de historieförfalskningar som i decennier varit högsta "sanning" om andra världskriget. Men jag tvivlar på att någon skulle få forskningsanslag för detta.
-----------------------------
ÅKE SANDIN
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Svenska flottan gynnades genom att få ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet.
Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik tillhörde i början också förlorarna. Vi avfärdades, ja hånades, som Moskvalakejer. De senaste åren har våra dåtida vedersakare iakttagit en generad tystnad.
Efter att ha gjort minst 6000 intervjuer i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 (www.tyresoradion.se) blev jag själv nyligen intervjuad. Det handlade om krämpor, födelsedag, "Åkes pris", 27 års frivilligt radiojobb med mera. Men jag fick också den här frågan:
"Du kan i dina radiokrönikor bli kallad för lite motvinds, du kan till och med kallas för en sån där skum historierevisionist. Vad säger du om det?"
Nu hann jag inte berätta om mina åsikter om historierevisionismen. Den är numera nästan pestflaggad av västerländska medier, som vill att segrarnas bild av andra världskriget inte får nyanseras, inte ens beträffande rena propagandalögner. De som historiskt korrekt vågar påpeka detta blir genast anklagade för att "förneka Förintelsen". Ja, den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om andra av andra världskrigets förintelser inte förekom, faktiskt en radikal men osaklig revisionism av den otäcka verkligheten. Jag tror inte så illa om dessa trendnissar, att de anser att japaner, kineser, ryssar, tyskar med flera folk som förintades i tiotals miljoner ska nonchaleras bara för att de inte tillhörde de av medierna eller självaste Gud utvalda.
Jovisst, jag är gammal och kanske rentav gammalmodig. Det var länge sedan jag studerade historia vid universitetet. Då framhölls att historierevisionisterna faktiskt var nödvändiga, eftersom de källkritiskt granskade vedertagna sanningar, ibland skildrade av så kallade "hovhistoriker", som ville ställa sig in hos de mäktiga och därigenom skaffa sig ära och ryktbarhet. I dag skulle vi väl kalla dem för mediehistoriker eller politiskt korrekta akademiker, som inte vill äventyra sina forskningsanslag genom att ifrågasätta delar av allmänt omfattande och ständigt skildrade historiska händelser. Detta innebär förstås inte att revisionister inte kan överdriva eller ha fel. Men ibland kan de korrigera historiska "sanningar", även sådana som fått en nästan religiös status.
Först efter min tid som lärare insåg jag själv, att jag på en del punkter vilselett tusentals tonåringar. I god men okritisk tro hade jag liksom mina kollegor lärt ut en del propagandalögner. Våra elevers öron fladdrade av upphetsning när vi berättade, att tyskarna hade gjort tvål av sina dödade offer, vilket också beskrevs i ett ljudbildband som jag som skolans huvudlärare i historia köpte in. Det var gjort av den kände opinionsbildaren Ferenc Göndör. Men nu säger historikerna att detta var en skröna.
Jag undervisade om gaskamrarna som avrättningsmetod också i lägren Buchenwald och Dachau, för det stod i mina universitetsböcker. Men sedan har historikerna slagit fast att det fanns inga gaskamrar för människoavlivning i egentliga Tyskland. De fanns i ockuperade Polen.
Nu har historiker efter kommunismens fall till och med reviderat bilden av det otäckaste lägret: Auschwitz. Där fanns länge 22 minnesplattor på olika språk om att 4 miljoner dödades i lägret. Denna siffra använde jag och andra historielärare under många år i undervisningen. Men nu sägs att för Auschwitz fasor blev en dryg miljon offer (läskigt nog!), av vilka många dog av sjukdomar.
Vi lärde ut att massmorden på många tusen polska officerare i ryska Katyn hade utförts av tyska ockupationssoldater. Först i början av 1990-talet klarlades av ryska forskare att det var sovjetiska säkerhetstjänsten som begick dåden. Det finns flera sådana här exempel på politiskt korrekta historieförfalskningar som lärdes ut som sanningar inte bara av medierna utan till och med i skolorna.
I det förbannade andra världskriget dödades ca 40-50 miljoner människor, inte minst ryssar, tyskar, japaner och kineser. Tyskarna begick tillräckligt med grymheter och förbrytelser för att vi inte ska behöva hitta på nya gräsligheter. Men också mot tyskarna begicks det förbrytelser som var alldeles tillräckligt hemska för att vi inte ska fortsätta att förtiga dem. Jag förnekar alltså inte några förintelser utan tvärtom: nämner också de nedtystade.
Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin, alltså om de sovjetiska "ubåtarna". Det skulle kunna bli en och annan läsvärd, ja rolig, doktorsavhandling.
Och hur många avhandlingar skulle inte kunna skrivas om de historieförfalskningar som i decennier varit högsta "sanning" om andra världskriget. Men jag tvivlar på att någon skulle få forskningsanslag för detta.
-----------------------------
ÅKE SANDIN
onsdag, mars 21
Freds- och radiolegendar fyllde 80
(I går den 20 mars fyllde den "förbannade pacifisten" Åke Sandin 80 år. Lyckönskningar har strömmat in i massor och i DN fanns i går en lång artikel om honom. Här kommer lite korta glimtar från hans liv:)
NORRLÄNDSK REKORDSTUDENT
Den 20 mars fyllde Åke Sandin 80 år. Han växte upp vid Höga kusten. Som 18-åring tog han studenten som privatist efter bara tre års studier efter 7-årig folkskola.
Han blev fil.mag och lärare i SO och matematik under 36 år. Hans gamla elever talar ännu om honom, ofta med omdömet: "Den bästa lärare jag haft"
VAPENVÄGRANDE ELITSOLDAT
Som 13-åring var han landsstormspojke, som 22-åring förde han befäl över 40 man vid en vintrig militärmanöver i Norrland. Som 26-åring vägrade han nästa rep-övning och dömdes till en månads fängelse. Det var under den tid i slutet av 50-talet när ledande svenska opinionsbildare agiterade för blågula atombomber.
OAVBRUTET AKTIV FREDSAKTIVIST
Sedan 1959 har han varit mycket aktiv i freds- och solidaritetsrörelsen. Först i Kampanjen mot atomvapen och sedan i Svenska Freds, där han i många år var styrelseledamot, och 1977-79 föreningens ordförande. 1967 grundade han Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), vars första ordförande han var. Det är en lokalförening som inte minst tack vare Åke ännu är intensivt aktiv med över 400 betalande medlemmar och med ett omfattande bistånd, främst till Indiens fattiga.
ENORM FRIVILLIG RADIOPRODUKTION
Åke är på frivilligbasis programledare i Radio Tuff, som hörts varenda vecka sedan 1985. I söndags sände han Radio Tuff nr 1310!! Programmet hörs också på webben www.tyresoradion.se På samma kanal har han helt oavlönad sedan 1995 gjort fyra nya halvtimmesprogram i veckan, sammanlagt 3400 radioprogram på Succékanalen 91,4. Det har varit med olika slags människor, unga och gamla, kändisar men mestadels "vanliga", folk födda i olika svenska landskap och invandrare från ca 80 olika länder.
VASS SKRIBENT
För Radio Tuff har Åke skrivit en krönika till varje sändning. Många av dem finns samlade i hans blogg www.tuffsandin.blogspot.com . För fredstidningen Pax skrev han fram till 1997 över hundra krönikor. På 70- och 80-talen publicerades hans artiklar också i DN och AB. I lokalpressen skriver han fortfarande. Två böcker av honom har utkommit: "Goda krigare --och andra militaristiska myter" (1989) och "Förbannad pacifist" (1992). Han har varit medförfattare till flera andra böcker.
---------------------------------
Uppgiftslämnare: Monica Schelin, vice ordförande i TUFF
NORRLÄNDSK REKORDSTUDENT
Den 20 mars fyllde Åke Sandin 80 år. Han växte upp vid Höga kusten. Som 18-åring tog han studenten som privatist efter bara tre års studier efter 7-årig folkskola.
Han blev fil.mag och lärare i SO och matematik under 36 år. Hans gamla elever talar ännu om honom, ofta med omdömet: "Den bästa lärare jag haft"
VAPENVÄGRANDE ELITSOLDAT
Som 13-åring var han landsstormspojke, som 22-åring förde han befäl över 40 man vid en vintrig militärmanöver i Norrland. Som 26-åring vägrade han nästa rep-övning och dömdes till en månads fängelse. Det var under den tid i slutet av 50-talet när ledande svenska opinionsbildare agiterade för blågula atombomber.
OAVBRUTET AKTIV FREDSAKTIVIST
Sedan 1959 har han varit mycket aktiv i freds- och solidaritetsrörelsen. Först i Kampanjen mot atomvapen och sedan i Svenska Freds, där han i många år var styrelseledamot, och 1977-79 föreningens ordförande. 1967 grundade han Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), vars första ordförande han var. Det är en lokalförening som inte minst tack vare Åke ännu är intensivt aktiv med över 400 betalande medlemmar och med ett omfattande bistånd, främst till Indiens fattiga.
ENORM FRIVILLIG RADIOPRODUKTION
Åke är på frivilligbasis programledare i Radio Tuff, som hörts varenda vecka sedan 1985. I söndags sände han Radio Tuff nr 1310!! Programmet hörs också på webben www.tyresoradion.se På samma kanal har han helt oavlönad sedan 1995 gjort fyra nya halvtimmesprogram i veckan, sammanlagt 3400 radioprogram på Succékanalen 91,4. Det har varit med olika slags människor, unga och gamla, kändisar men mestadels "vanliga", folk födda i olika svenska landskap och invandrare från ca 80 olika länder.
VASS SKRIBENT
För Radio Tuff har Åke skrivit en krönika till varje sändning. Många av dem finns samlade i hans blogg www.tuffsandin.blogspot.com . För fredstidningen Pax skrev han fram till 1997 över hundra krönikor. På 70- och 80-talen publicerades hans artiklar också i DN och AB. I lokalpressen skriver han fortfarande. Två böcker av honom har utkommit: "Goda krigare --och andra militaristiska myter" (1989) och "Förbannad pacifist" (1992). Han har varit medförfattare till flera andra böcker.
---------------------------------
Uppgiftslämnare: Monica Schelin, vice ordförande i TUFF
lördag, mars 17
www.tyresoradion.se fortsätter med massor av program
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1310:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 11 mars och sedan 4 ggr per dygn till den 25 mars, när ett nytt Radio Tuff första gången sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på tidigare Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1310:
Veckans rosor delas ut till ett seminarium, två DN-skribenter, en amerikansk historiker, en svensk militärhistoriker, en indisk och serbisk partner, ett lockande Tuff-möte om Afghanistan samt till solidariska och generösa människor.
Hampus Eckerman kommenterar president Karzai, en skotsk kardinal, amerikansk nymoralism, flyktingkatastrof i Irak med mera.
Åke Sandin har kollat Irans moderna historia och funnit anledning att i sin krönika fråga "Är det Iran som är aggressivt?"
Från seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö hör vi korta inslag av vad som sades av Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom hörs glimtar av vad den norska antikärnvapenaktivisten Anne Marte Skaland framhöll.
---------------------------------------------------------
Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Just nu hörs:
4/3- 25/3:
Terje Engh på Teneriffa intervjuar i Svenska kyrkan den norska prästen Reidar Ådanes om rehabcentret Vintersol, kyrkans sociala, kulturella och andliga verksamhet bland skandinaver på Kanarieöarna, vars arbetslöshet, utslagning och afrikanska invandring också diskuteras
Monica Schelin intervjuar Tyresöradions programledare Åke Sandin (80 i mars)) om krämpor, släktingar, Tuff, historia och 27 års frivilligt radiojobb
Ebbe Björkman i del 3 om den finlandssvenska poeten Edith Södergran. Hennes turbulos och behandlingen och dess bieffekter. Hennes vård i bland annat Davos och hennes åsikter om Eros, den grymma kärleken.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändning nr 1309-10 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.
11/3- 1/4:
Förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori i ett tal han nyligen höll i Tyresö om "arabisk vår", Syrien, Egypten, Libyen, dödandet av Gaddafi, Israel, Iran och behovet av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.
En repris med Björn Ranelid som 2001 besökte Åke Sandin inför sin bok "Krigaren", som handlade om amerikanska Vietnamdesertörer, som fanns i Tyresö. Lång monolog av Ranelid om främst författaren Stig Dagerman.
Åke Sandin om Dagermans "dagsedlar" och boken "Tysk höst" som handlar om sönderbombade tyska ruinstäder, främst Hamburg. Andra exempel på dessa terrorbombningar nämns.
Ann Sandin-Lindgren (s) och Christina Melzén (fp) sammanfattar Tyresö kommunfullmäktige 16 februari med kommentarer och massor av citat från ledamöternas inlägg i olika debatter.
18/3-8/4:
Terje Engh, Peter Dicke och Åke Mattsson glammar till med limerickar och historier, både rumsrena och andra.
Ulla-Carina Sellergren och Elsa Rahmqvist berättar om Kumla herrgårds långa och skiftande historia och hur herrgården genom folkliga insatser räddades från att förfalla och rivas på 60-talet.
Lela Nozadze och Khatuna Gusterman driver Kumla herrgårds restaurang i dag. De berättar om sitt forna hemland, Georgien, men också mat, vin, musikkvällar och att Stalin i sin georgiska ungdom var en hyfsad poet.
Helena Forsberg bor i Trollbäken och är präst i östra Tyresö. Hon berättar om sin uppväxt på Alnön, jobb i London men också om den annalkande påskens betydelse och olika kyrkliga evenemang under fastan och påsken.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1310:
Veckans rosor delas ut till ett seminarium, två DN-skribenter, en amerikansk historiker, en svensk militärhistoriker, en indisk och serbisk partner, ett lockande Tuff-möte om Afghanistan samt till solidariska och generösa människor.
Hampus Eckerman kommenterar president Karzai, en skotsk kardinal, amerikansk nymoralism, flyktingkatastrof i Irak med mera.
Åke Sandin har kollat Irans moderna historia och funnit anledning att i sin krönika fråga "Är det Iran som är aggressivt?"
Från seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö hör vi korta inslag av vad som sades av Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom hörs glimtar av vad den norska antikärnvapenaktivisten Anne Marte Skaland framhöll.
---------------------------------------------------------
Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Just nu hörs:
4/3- 25/3:
Terje Engh på Teneriffa intervjuar i Svenska kyrkan den norska prästen Reidar Ådanes om rehabcentret Vintersol, kyrkans sociala, kulturella och andliga verksamhet bland skandinaver på Kanarieöarna, vars arbetslöshet, utslagning och afrikanska invandring också diskuteras
Monica Schelin intervjuar Tyresöradions programledare Åke Sandin (80 i mars)) om krämpor, släktingar, Tuff, historia och 27 års frivilligt radiojobb
Ebbe Björkman i del 3 om den finlandssvenska poeten Edith Södergran. Hennes turbulos och behandlingen och dess bieffekter. Hennes vård i bland annat Davos och hennes åsikter om Eros, den grymma kärleken.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändning nr 1309-10 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.
11/3- 1/4:
Förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori i ett tal han nyligen höll i Tyresö om "arabisk vår", Syrien, Egypten, Libyen, dödandet av Gaddafi, Israel, Iran och behovet av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.
En repris med Björn Ranelid som 2001 besökte Åke Sandin inför sin bok "Krigaren", som handlade om amerikanska Vietnamdesertörer, som fanns i Tyresö. Lång monolog av Ranelid om främst författaren Stig Dagerman.
Åke Sandin om Dagermans "dagsedlar" och boken "Tysk höst" som handlar om sönderbombade tyska ruinstäder, främst Hamburg. Andra exempel på dessa terrorbombningar nämns.
Ann Sandin-Lindgren (s) och Christina Melzén (fp) sammanfattar Tyresö kommunfullmäktige 16 februari med kommentarer och massor av citat från ledamöternas inlägg i olika debatter.
18/3-8/4:
Terje Engh, Peter Dicke och Åke Mattsson glammar till med limerickar och historier, både rumsrena och andra.
Ulla-Carina Sellergren och Elsa Rahmqvist berättar om Kumla herrgårds långa och skiftande historia och hur herrgården genom folkliga insatser räddades från att förfalla och rivas på 60-talet.
Lela Nozadze och Khatuna Gusterman driver Kumla herrgårds restaurang i dag. De berättar om sitt forna hemland, Georgien, men också mat, vin, musikkvällar och att Stalin i sin georgiska ungdom var en hyfsad poet.
Helena Forsberg bor i Trollbäken och är präst i östra Tyresö. Hon berättar om sin uppväxt på Alnön, jobb i London men också om den annalkande påskens betydelse och olika kyrkliga evenemang under fastan och påsken.
onsdag, mars 14
Tre texter om kärnvapen
NU ÅTERUPPLIVAS KÄRVAPENMOTSTÅNDET
De minnesgoda kommer nog ihåg 80-talet. Då ordnade Svenska Freds på Hiroshimadagen den 6 augusti heldags-manifestationer på Sergels torg, som kryllade av folk. Samtidigt deltog många tusen människor i protestdemonstrationer mot dessa förintelsevapen.
På den tiden hade fem stater kärnvapen, märkligt nog de fem hyllade segermakterna i andra världskriget. Sedan dess har fyra andra tillkommit: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea, låt vara att det är lite tveksamt om det sistnämnda landet. Ändå har det i många år varit märkligt tyst om det här domedagshotet. Har vi liksom Dr Strangelove i filmen med samma namn slutat att ängslas och rentav lärt oss att älska atombomberna?
SVENSKA FREDS' KÄRNVAPENGRUPP
Nu finns det tecken som tyder på att kärnvapenmotståndet håller på att återupplivas. Härom året tog Börje Andersson i Svenska Freds Ulricehamn initiativet till att bilda en kärnvapengrupp. Den har bestått bland annat av fredsaktivister från Nässjö, Örebro, Tyresö och Ulricehamn. Den 10 mars anordnade den ett seminarium i Tyresö med den optimistiska men nödvändiga rubriken "För en kärnvapenfri värld". Där deltog som inledare Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom talade norskan Anne Marte Skaland från ICAN. Det är ett vitsigt namn på International Campaign to Abolish Nuclear weapons, men det betyder ju också "jag kan", dvs att jag tillsammans med andra aktiva kan hjälpas åt att avskaffa dessa vapen.
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN
Bara i Sverige har denna organisation glädjande nog ca 3000 medlemmar. På seminariet förklarade de båda läkarna att även deras yrkesgrupp skulle stå hjälplös vid ett kärnvapenkrig. Därför kräver läkaretiken att man förebygger en sådan katastrof, menade de. Leonore Wide är ordförande i det svenska Nätverket mot kärnvapen, där också Svenska Freds kärnvapengrupp ingår. Hennes kollega Meit Krakau framhöll att bara en åttondel av de årliga kostnader för kärnvapen (ca 700 miljarder kr) skulle kunna rädda de 350 000 kvinnor som dör varje år vid graviditet eller förlossningar. Nobels fredspris tilldelades 1985 den internationella organisationen läkare mot kärnvapen.
"BORGMÄSTARE FÖR FRED"
Meit Krakau berättade också om att Hiroshimas borgmästare vädjat till sina kollegor världen runt att de skulle bilda ett nätverk mot kärnvapen. Tusentals borgmästare har hörsammat kallelsen. Men i Sverige med nästan 300 kommuner var det bara 22 ordföranden i kommunfullmäktige som anslutit sig till uppropet. Å andra sidan hade våra tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. Kanske är det en uppgift för Svenska Freds' lokalföreningar att förmå sina ledande kommunpolitiker att ansluta sig.
"SVENSKA BANKER INVESTERAR I KÄRNVAPEN"!
På seminariet berättade norskan Anne Marte Skaland från ICAN att skandinaviska banker köper aktier i de vinstgivande företag som tillverkar atombomber. De fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank är inblandade, trots sina försäkringar att de styrs av etiska värderingar. De tar avstånd från klustervapen och landminor, vilka har förbjudits genom internationella konventioner. Men i fråga om kärnvapen finns ingen sådan bindande konvention. Ändå har Internationella domstolen i Haag 1996 förklarat att användning eller hot om kärnvapen strider mot folkrätten. Det är alltså bra om vi kan utöva påtryckningar också mot våra mäktiga banker.
--------------------------------------------------
EVA MOBERGS IRONI
I ett sommarpratarprogram i Sveriges Radio sa den i fjol bortgångna författaren och fredsaktivisten Eva Moberg många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon så här:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
-------------------------------------------------
LENA TOGS AV POLIS
På seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö berättade en av huvudorganisatörerna, Tuff-aktivisten Lena Sandin Kroos, att hon en gång bötfälldes. Det var under den tid på 80-talet hon som Skandinaviens främsta tennisspelerska fladdrade runt världen på olika turneringar men ändå tog sig tid att vara aktiv i fredsrörelsen. Lena berättade:
"Inför Svenska Freds' Hiroshimadag på Sergels torg klistrade jag på Södermalm upp affischer. Plötsligt kände jag att någon knackade mig på ryggen: Det var en polis som tog ifrån mig klisterhinken och penseln och sedan dömdes jag till 300 kr i böter."
Ännu sämre gick det för Lenas pappa, Åke Sandin, delvis på grund av hans kärnvapenmotstånd. Efter att som 22-åring fört befäl över 40 man under en vintrig militärmanöver i Norrland inkallades han på nytt några år senare. Då krävde en majoritet i det svenska etablissemanget blågula atombomber. Åke vapenvägrade och dömdes till en månads fängelse.
De minnesgoda kommer nog ihåg 80-talet. Då ordnade Svenska Freds på Hiroshimadagen den 6 augusti heldags-manifestationer på Sergels torg, som kryllade av folk. Samtidigt deltog många tusen människor i protestdemonstrationer mot dessa förintelsevapen.
På den tiden hade fem stater kärnvapen, märkligt nog de fem hyllade segermakterna i andra världskriget. Sedan dess har fyra andra tillkommit: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea, låt vara att det är lite tveksamt om det sistnämnda landet. Ändå har det i många år varit märkligt tyst om det här domedagshotet. Har vi liksom Dr Strangelove i filmen med samma namn slutat att ängslas och rentav lärt oss att älska atombomberna?
SVENSKA FREDS' KÄRNVAPENGRUPP
Nu finns det tecken som tyder på att kärnvapenmotståndet håller på att återupplivas. Härom året tog Börje Andersson i Svenska Freds Ulricehamn initiativet till att bilda en kärnvapengrupp. Den har bestått bland annat av fredsaktivister från Nässjö, Örebro, Tyresö och Ulricehamn. Den 10 mars anordnade den ett seminarium i Tyresö med den optimistiska men nödvändiga rubriken "För en kärnvapenfri värld". Där deltog som inledare Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom talade norskan Anne Marte Skaland från ICAN. Det är ett vitsigt namn på International Campaign to Abolish Nuclear weapons, men det betyder ju också "jag kan", dvs att jag tillsammans med andra aktiva kan hjälpas åt att avskaffa dessa vapen.
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN
Bara i Sverige har denna organisation glädjande nog ca 3000 medlemmar. På seminariet förklarade de båda läkarna att även deras yrkesgrupp skulle stå hjälplös vid ett kärnvapenkrig. Därför kräver läkaretiken att man förebygger en sådan katastrof, menade de. Leonore Wide är ordförande i det svenska Nätverket mot kärnvapen, där också Svenska Freds kärnvapengrupp ingår. Hennes kollega Meit Krakau framhöll att bara en åttondel av de årliga kostnader för kärnvapen (ca 700 miljarder kr) skulle kunna rädda de 350 000 kvinnor som dör varje år vid graviditet eller förlossningar. Nobels fredspris tilldelades 1985 den internationella organisationen läkare mot kärnvapen.
"BORGMÄSTARE FÖR FRED"
Meit Krakau berättade också om att Hiroshimas borgmästare vädjat till sina kollegor världen runt att de skulle bilda ett nätverk mot kärnvapen. Tusentals borgmästare har hörsammat kallelsen. Men i Sverige med nästan 300 kommuner var det bara 22 ordföranden i kommunfullmäktige som anslutit sig till uppropet. Å andra sidan hade våra tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. Kanske är det en uppgift för Svenska Freds' lokalföreningar att förmå sina ledande kommunpolitiker att ansluta sig.
"SVENSKA BANKER INVESTERAR I KÄRNVAPEN"!
På seminariet berättade norskan Anne Marte Skaland från ICAN att skandinaviska banker köper aktier i de vinstgivande företag som tillverkar atombomber. De fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank är inblandade, trots sina försäkringar att de styrs av etiska värderingar. De tar avstånd från klustervapen och landminor, vilka har förbjudits genom internationella konventioner. Men i fråga om kärnvapen finns ingen sådan bindande konvention. Ändå har Internationella domstolen i Haag 1996 förklarat att användning eller hot om kärnvapen strider mot folkrätten. Det är alltså bra om vi kan utöva påtryckningar också mot våra mäktiga banker.
--------------------------------------------------
EVA MOBERGS IRONI
I ett sommarpratarprogram i Sveriges Radio sa den i fjol bortgångna författaren och fredsaktivisten Eva Moberg många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon så här:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
-------------------------------------------------
LENA TOGS AV POLIS
På seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö berättade en av huvudorganisatörerna, Tuff-aktivisten Lena Sandin Kroos, att hon en gång bötfälldes. Det var under den tid på 80-talet hon som Skandinaviens främsta tennisspelerska fladdrade runt världen på olika turneringar men ändå tog sig tid att vara aktiv i fredsrörelsen. Lena berättade:
"Inför Svenska Freds' Hiroshimadag på Sergels torg klistrade jag på Södermalm upp affischer. Plötsligt kände jag att någon knackade mig på ryggen: Det var en polis som tog ifrån mig klisterhinken och penseln och sedan dömdes jag till 300 kr i böter."
Ännu sämre gick det för Lenas pappa, Åke Sandin, delvis på grund av hans kärnvapenmotstånd. Efter att som 22-åring fört befäl över 40 man under en vintrig militärmanöver i Norrland inkallades han på nytt några år senare. Då krävde en majoritet i det svenska etablissemanget blågula atombomber. Åke vapenvägrade och dömdes till en månads fängelse.
söndag, mars 11
Är det Iran som är aggressivt?
Nu hotas Iran med vapenskrammel inte minst från republikanska amerikanska presidentkandidater och israeliska hökar. Men låt oss kolla om landets moderna historia tyder på aggressivitet?
Under andra världskriget anfölls och ockuperades Iran, som då kallades Persien, av England och Sovjetunionen. 1953, när landet fått Mohammed Mossadeq som folkvald premiärminister med ambitionen att förstatliga oljan, avsattes han i en kupp med hjälp av framför allt USA och England. 1980 angreps Iran av Saddam Husseins Irak, som då stöddes av västmakterna, främst USA. Det blev 1900-talets längsta krig (åtta år) med mycket dödande på båda sidor.
Under de senaste åren har Iran haft ockupationssoldater på andra sidan av både sin västra och östra gräns, det vill säga i grannländerna Irak och Afghanistan. Men det har ju inte varit iranska inkräktare utan västliga. Av grannländerna är väl bara Syrien någorlunda vänligt sinnad, men det stödet vacklar väl nu under inrikes oroligheter. Oljerika och välrustade Saudiarabien är bland annat på grund av religiösa olikheter snarast en motståndare. Och det är inte Iran utan just Saudiarabien som med militära insatser hjälpt regeringen i Bahrain att slå ner demokratiska protester. Och i Bahrain är det inte Iran utan USA som har skaffat sig en flottbas.
Visst, president Ahmadinejad är ingen ljusgestalt i fråga om mänskliga rättigheter. Han är minst sagt negativ mot Israel på grund av deras behandling av palestinierna. I många år har det sagts att Iran "snart har egna kärnvapen" och dessa misstankar har nu accelererat åtminstone bland mera militanta västliga bedömare. I förra Radio Tuff hörde vi Pierre Schori berätta att arabstaterna tyckte att larmen om framtida iranska kärnvapen var hyckleri, så länge man inte också varnade för Israels redan befintliga kärnvapen.
Schori tyckte att det skulle vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Detta förslag har legat på FN:s bord ända sedan 1974 och har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men aldrig gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto.
-----------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1310
Under andra världskriget anfölls och ockuperades Iran, som då kallades Persien, av England och Sovjetunionen. 1953, när landet fått Mohammed Mossadeq som folkvald premiärminister med ambitionen att förstatliga oljan, avsattes han i en kupp med hjälp av framför allt USA och England. 1980 angreps Iran av Saddam Husseins Irak, som då stöddes av västmakterna, främst USA. Det blev 1900-talets längsta krig (åtta år) med mycket dödande på båda sidor.
Under de senaste åren har Iran haft ockupationssoldater på andra sidan av både sin västra och östra gräns, det vill säga i grannländerna Irak och Afghanistan. Men det har ju inte varit iranska inkräktare utan västliga. Av grannländerna är väl bara Syrien någorlunda vänligt sinnad, men det stödet vacklar väl nu under inrikes oroligheter. Oljerika och välrustade Saudiarabien är bland annat på grund av religiösa olikheter snarast en motståndare. Och det är inte Iran utan just Saudiarabien som med militära insatser hjälpt regeringen i Bahrain att slå ner demokratiska protester. Och i Bahrain är det inte Iran utan USA som har skaffat sig en flottbas.
Visst, president Ahmadinejad är ingen ljusgestalt i fråga om mänskliga rättigheter. Han är minst sagt negativ mot Israel på grund av deras behandling av palestinierna. I många år har det sagts att Iran "snart har egna kärnvapen" och dessa misstankar har nu accelererat åtminstone bland mera militanta västliga bedömare. I förra Radio Tuff hörde vi Pierre Schori berätta att arabstaterna tyckte att larmen om framtida iranska kärnvapen var hyckleri, så länge man inte också varnade för Israels redan befintliga kärnvapen.
Schori tyckte att det skulle vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Detta förslag har legat på FN:s bord ända sedan 1974 och har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men aldrig gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto.
-----------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1310
lördag, mars 10
ROSOR från RADIO TUFF nr 1310 (11/3 2012) till….
…till seminariet "För en kärnvapenfri värld" i Tyresö den 10 mars, då Meit Krakau och Leonore Wide från Läkare mot kärnvapen samt den norska fredsaktivisten Anne Marte Skaland föreläste engagerat och intressant. Rosor också till Svenska Freds' Börje Andersson och Lena Sandin Kroos som tillhörde arrangörerna. (Mera om seminariet senare i detta Radio Tuff.)
….till Gunnar Jonsson, som på Dagens Nyheters ledarsida (29/2) skriver under rubriken "Miljarder gripna ur luften". Det handlar om Jas Gripen, som redan kostat 130 miljarder kr och nu med den modernisering som föreslås kommer att kosta ytterligare 50 miljarder. Jonsson skriver: "Försvaret kan därför få uppgiften att vara ett bihang till försvarsindustrin i stället för att beställa vad som faktiskt behövs" Ja, dags kanske att återuppliva öknamnet Jas Dyrgripen?
….till Lars Linder som i DN-Kultur (7/3) skriver apropå den senaste vapenexportskandalen: "Våra politiker pratar fred och demokrati men säljer krig och stöder diktaturer. Ett blocköverskridande elände som någon äntligen borde stoppa, förslagsvis alla vi generade medborgare"
….till den amerikanske historikern Adam Hochschild, tidigare bland annat känd för sin bok "Kung Leopolds vålnad". Den handlade om massdödandet av afrikaner i Belgiska Kongo. Nu har han skrivit boken "Aldrig mera krig. Lojalitat och motstånd 1914-18". Den handlar alltså om första världskriget, vars resultat var nio miljoner dödade och 21 miljoner sårade soldater och också miljoner dödade civila. Segrarnas tjusiga mål med detta krig var att det för alltid skulle göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin (safe for democracy). I stället ledde det till det ännu värre andra världskriget och bildandet av diktaturer i många av Europas länder. Hochschild menar, att de hårda fredsvillkoren mot Tyskland främjade nazismens uppkomst. Man minns den finländske krigsveteranen och författaren Henrik Tikkanens slutsats: " Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de" Om Hochschilds nya bok, se en läsvärd recension av Stefan Jonsson i DN (28/2), på nätet: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/adam-hochschild-aldrig-mera-krig-lojalitet-och-motstand-19141918
….till militärhistorikern Lennart Westberg, som i Föreningen för lärare i samhällskunskaps tidning skriver under rubriken "Ett nedtystat tabu". Det handlar om de två miljoner våldtäkter på tyska flickor, kvinnor och gummor som begicks av segrarna 1945-46. Av dessa dog ca 200 000 direkt till följd av övergreppen, medan många skändade begick självmord. 300 000 barn alstrades, varav 60 000 föddes (så kallade Russenkinder), och resten aborterades. Det är en väldigt otäck läsning, inte minst om de många småflickor som våldtogs. Westberg uppger att skådespelerskan Hildegard Knef i sina memoarer berättat, att hon förklädde sig till pojke för att undgå de segrande soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass. (Westbergs artikel finns på www.tuffsandin.blogspot.com )
…till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu berättar om hur fint Margaretha Square har blivit vid elevhemmet för fattiga indiska flickor i Bilpudi. Det är uppkallat efter den i höstas avlidna Tuff-aktivisten Margaretha Petersen, vars vänner till hennes minne finansierat projektet. Bhikhus text finns under rubriken "India reports" på www.tuff.fred.se.
….till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som under de jugoslaviska krigen på 90-talet var bland de modiga "kvinnorna i svart" som protesterade mot kriget. Nu har hon tackat för de 10 000 kr Tuff i höstas skickade till henne. Hon berättar att de använts till medicin och andra basförnödenheter för några gamla fattiga flyktingar. En av dem fick av pengarna hjälp att laga sitt trasiga tak, vilket räddade henne från att förfrysa under den kalla vintern.
….till ett lockande Tuff-möte med rubriken "En annan syn på Afghanistan". Det är den unge Shahpoor Omidy som besökt sitt gamla hemland och berättar om intrycken, bl a, med hjälp av en kortfilm, som han gjort och visar. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 måndag den 19 mars kl 19. Som vanligt gratis och fika och gemyt ingår.
….till de solidariska och snälla människor som inför Åke Sandins 80-årsdag den 20 mars redan bidragit med ca 11 000 kr till "Åkes fond", som nu kan fortsätta att dela ut priser för "lokalt freds- och solidaritetsarbete"
….till Gunnar Jonsson, som på Dagens Nyheters ledarsida (29/2) skriver under rubriken "Miljarder gripna ur luften". Det handlar om Jas Gripen, som redan kostat 130 miljarder kr och nu med den modernisering som föreslås kommer att kosta ytterligare 50 miljarder. Jonsson skriver: "Försvaret kan därför få uppgiften att vara ett bihang till försvarsindustrin i stället för att beställa vad som faktiskt behövs" Ja, dags kanske att återuppliva öknamnet Jas Dyrgripen?
….till Lars Linder som i DN-Kultur (7/3) skriver apropå den senaste vapenexportskandalen: "Våra politiker pratar fred och demokrati men säljer krig och stöder diktaturer. Ett blocköverskridande elände som någon äntligen borde stoppa, förslagsvis alla vi generade medborgare"
….till den amerikanske historikern Adam Hochschild, tidigare bland annat känd för sin bok "Kung Leopolds vålnad". Den handlade om massdödandet av afrikaner i Belgiska Kongo. Nu har han skrivit boken "Aldrig mera krig. Lojalitat och motstånd 1914-18". Den handlar alltså om första världskriget, vars resultat var nio miljoner dödade och 21 miljoner sårade soldater och också miljoner dödade civila. Segrarnas tjusiga mål med detta krig var att det för alltid skulle göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin (safe for democracy). I stället ledde det till det ännu värre andra världskriget och bildandet av diktaturer i många av Europas länder. Hochschild menar, att de hårda fredsvillkoren mot Tyskland främjade nazismens uppkomst. Man minns den finländske krigsveteranen och författaren Henrik Tikkanens slutsats: " Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de" Om Hochschilds nya bok, se en läsvärd recension av Stefan Jonsson i DN (28/2), på nätet: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/adam-hochschild-aldrig-mera-krig-lojalitet-och-motstand-19141918
….till militärhistorikern Lennart Westberg, som i Föreningen för lärare i samhällskunskaps tidning skriver under rubriken "Ett nedtystat tabu". Det handlar om de två miljoner våldtäkter på tyska flickor, kvinnor och gummor som begicks av segrarna 1945-46. Av dessa dog ca 200 000 direkt till följd av övergreppen, medan många skändade begick självmord. 300 000 barn alstrades, varav 60 000 föddes (så kallade Russenkinder), och resten aborterades. Det är en väldigt otäck läsning, inte minst om de många småflickor som våldtogs. Westberg uppger att skådespelerskan Hildegard Knef i sina memoarer berättat, att hon förklädde sig till pojke för att undgå de segrande soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass. (Westbergs artikel finns på www.tuffsandin.blogspot.com )
…till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu berättar om hur fint Margaretha Square har blivit vid elevhemmet för fattiga indiska flickor i Bilpudi. Det är uppkallat efter den i höstas avlidna Tuff-aktivisten Margaretha Petersen, vars vänner till hennes minne finansierat projektet. Bhikhus text finns under rubriken "India reports" på www.tuff.fred.se.
….till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som under de jugoslaviska krigen på 90-talet var bland de modiga "kvinnorna i svart" som protesterade mot kriget. Nu har hon tackat för de 10 000 kr Tuff i höstas skickade till henne. Hon berättar att de använts till medicin och andra basförnödenheter för några gamla fattiga flyktingar. En av dem fick av pengarna hjälp att laga sitt trasiga tak, vilket räddade henne från att förfrysa under den kalla vintern.
….till ett lockande Tuff-möte med rubriken "En annan syn på Afghanistan". Det är den unge Shahpoor Omidy som besökt sitt gamla hemland och berättar om intrycken, bl a, med hjälp av en kortfilm, som han gjort och visar. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 måndag den 19 mars kl 19. Som vanligt gratis och fika och gemyt ingår.
….till de solidariska och snälla människor som inför Åke Sandins 80-årsdag den 20 mars redan bidragit med ca 11 000 kr till "Åkes fond", som nu kan fortsätta att dela ut priser för "lokalt freds- och solidaritetsarbete"
torsdag, mars 8
Har kvinnokläder religiös betydelse?
(Skrivet på Internationella kvinnodagen den 8 mars)
Minns från min barndom i Norrland att vissa kristna grupper, t ex pingstvännerna, lät sina kvinnor ha en särskild frisyr, knut i nacken tror jag det var. Inte fick de gå på fotbollsmatcher heller eller på bio, även om filmerna var oskyldiga komedier. Biografer och idrottsplaner ansågs vara syndens nästen, ja, ett Satans påfund.
I dag finns tack och lov bland kristna i Sverige inte liknande förbud, som kanske är fromma men i alla fall väldigt konstiga. Däremot är ju kvinnornas kläder viktiga bland en dryg miljard muslimer. I vissa islamska riktningar räcker det inte med att kvinnor döljer sitt hår med slöja utan hos vissa extrema måste också ansiktena gömmas bakom burkhor och niqabs.
Detta lär grundas på en föreställning om att vi karlslokar blir alltför upphetsade, om vi ser håret på kvinnorna. I fjol besökte jag Turkiet och kvinnorna där var barhuvade eller bar slöja. Av dem som dolde sitt hår var det flera unga kvinnor som gick omkring med svängande höfter i trånga jeans och högklackade skor. Nog var det mera sexigt än om man hade sett deras hår. Religionsgrundaren Muhammed var gift med minst två kvinnor, så hur i hela fridens namn kunde han anse att kvinnornas hår var så förledande?
Jag har varit i många muslimska länder och har dessutom i Indien många kära muslimska vänner. Tre gånger har jag besökt Egypten, nu senast när jag gjorde flera halvtimmesprogram för www.tyresoradion.se . Bland annat intervjuade jag en ung kvinna, Sabina. Hon dolde inte sitt hår och i sin hemstad mobbades hon därför av långskäggiga gubbar för att vara "hora". När jag frågade denna modiga tjej om hon inte var troende muslim, så svarade hon.
--Jo, jag besöker moskén och jag ber till min Gud, men jag tror inte att Allah bryr sig om hur man är klädd utan ser till vad man gör och hur man behandlar sina medmänniskor.
Jag blev imponerad av det svaret, men å andra sidan vimlade det vid poolen i Sharm El Sheik av ryska tjejer, som inte hade mycket på sig. Stringtrosor var populära bland dem, när de nu långt efter kommunismens sammanbrott där hemma fick klä sig riktigt "västerländskt". Det påminner om ett av de inslag vi haft i Tyresöradions förskräckliga halvtimmar med historier och limerickar:
"Förr var man tvungen att sära på resårerna i tjejernas trosor för att se deras skinkor. Numera måste man ju sära på skinkorna för att se trosorna"!
Nej, det var faktiskt inte någon av oss gubbiga snusketörer som fällde de orden utan en relativt ung kvinna Eva R.
-----------------------------------
Åke Sandin, stor beundrare av kvinnor, hur ni än är klädda, så stort grattis i dag!
Minns från min barndom i Norrland att vissa kristna grupper, t ex pingstvännerna, lät sina kvinnor ha en särskild frisyr, knut i nacken tror jag det var. Inte fick de gå på fotbollsmatcher heller eller på bio, även om filmerna var oskyldiga komedier. Biografer och idrottsplaner ansågs vara syndens nästen, ja, ett Satans påfund.
I dag finns tack och lov bland kristna i Sverige inte liknande förbud, som kanske är fromma men i alla fall väldigt konstiga. Däremot är ju kvinnornas kläder viktiga bland en dryg miljard muslimer. I vissa islamska riktningar räcker det inte med att kvinnor döljer sitt hår med slöja utan hos vissa extrema måste också ansiktena gömmas bakom burkhor och niqabs.
Detta lär grundas på en föreställning om att vi karlslokar blir alltför upphetsade, om vi ser håret på kvinnorna. I fjol besökte jag Turkiet och kvinnorna där var barhuvade eller bar slöja. Av dem som dolde sitt hår var det flera unga kvinnor som gick omkring med svängande höfter i trånga jeans och högklackade skor. Nog var det mera sexigt än om man hade sett deras hår. Religionsgrundaren Muhammed var gift med minst två kvinnor, så hur i hela fridens namn kunde han anse att kvinnornas hår var så förledande?
Jag har varit i många muslimska länder och har dessutom i Indien många kära muslimska vänner. Tre gånger har jag besökt Egypten, nu senast när jag gjorde flera halvtimmesprogram för www.tyresoradion.se . Bland annat intervjuade jag en ung kvinna, Sabina. Hon dolde inte sitt hår och i sin hemstad mobbades hon därför av långskäggiga gubbar för att vara "hora". När jag frågade denna modiga tjej om hon inte var troende muslim, så svarade hon.
--Jo, jag besöker moskén och jag ber till min Gud, men jag tror inte att Allah bryr sig om hur man är klädd utan ser till vad man gör och hur man behandlar sina medmänniskor.
Jag blev imponerad av det svaret, men å andra sidan vimlade det vid poolen i Sharm El Sheik av ryska tjejer, som inte hade mycket på sig. Stringtrosor var populära bland dem, när de nu långt efter kommunismens sammanbrott där hemma fick klä sig riktigt "västerländskt". Det påminner om ett av de inslag vi haft i Tyresöradions förskräckliga halvtimmar med historier och limerickar:
"Förr var man tvungen att sära på resårerna i tjejernas trosor för att se deras skinkor. Numera måste man ju sära på skinkorna för att se trosorna"!
Nej, det var faktiskt inte någon av oss gubbiga snusketörer som fällde de orden utan en relativt ung kvinna Eva R.
-----------------------------------
Åke Sandin, stor beundrare av kvinnor, hur ni än är klädda, så stort grattis i dag!
måndag, mars 5
Ett nedtystat tabu
(Den här artikeln är skriven av Lennart Westberg, polisinspektör och militärhistorker. Den har underrubriken "De sovjetiska massvåldtäkterna i Tyskland 1945-46" För några år sedan hade jag förmånen att få intervjua Lennart under en halvtimme på www.tyresoradion.se Artikeln nedan publicerades i fls-aktuellt nr 4/2011, dvs i den tidskrift Föreningen lärare i samhällskunskap ger ut)
En tragedi med mänskliga, demografiska o politiska konsekvenser.
Väpnade konflikter i världshistorien har i alla tider ackompanjerats av skriken från våldtagna kvinnor. Fienden är aldrig lättare att besegra än genom sina kvinnor. Sällan har ett så brutalt massfenomen så effektivt förtigits och tabubelagts under ett halvt århundrade som när minst två miljoner tyska flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år våldtogs av den sovjetiska Röda armén i det ockuperade Tyska Riket 1945-46. Inga historiker eller kvinnorättsorganisationer brydde sig någonsin länge om dessa kvinnors öde. Av opportunistiska skäl drog man en slöja av tystnad över ämnet under mer än 50 år. Förutom det omätbara mänskliga lidandet fick massvåldtäkterna senare även demografiska och politiska konsekvenser.
Kalla siffror räcker för att illustrera brutaliteten och omfattningen av de sovjetiska massvåldtäkterna på tysk mark: av de totalt två miljonerna flickor och kvinnor dog 200 000 direkt som en följd av övergreppen. Antingen mördades de av soldaterna eller så avled de genom exempelvis inre blödningar. Minst 300 000 barn alstrades som en följd, varav 60 000 föddes och resten aborterades. Under våren 1945 passerade många tyska civilflyktingar från Tysklands östra provinser Berlin och i det berömda Charitésjukhusets journaler finns anteckningar liknande denna som rör en kvinna från Schneidemühl i Pommern: ”Från 27 januari till slutet på juni 1945: dagligen våldtagen av minst 30 ryssar…”
Massvåldtäkterna i Berlin 1945
Hitler och Goebbels hade i sin fanatism förbjudit civilbefolkningen att evakuera Berlin. Om inte en total seger för Tredje riket var möjlig så föredrog de en total undergång för det tyska folket vars öde var nazisterna likgiltigt. Enbart i Berlin våldtog Röda arméns soldater minst 100 000 flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år, mest intensivt under perioden 27 april till 5 maj 1945 då Röda armén hade staden i sitt våld innan de västallierade ryckte in i Berlin.
Enligt den tyska dokumentärfilmaren Helke Sander blev hälften av kvinnorna föremål för massvåldtäkter. Många offer kastades på en tegelhög och kunde våldtas 20, 50 eller 100 gånger av en rad sovjetsoldater som stod i kö. Mönstret var även i Berlin detsamma: minst 10 000 kvinnor och flickor dog direkt. Av de överlevande blev en fjärdedel gravida, aborterna i Berlin låg på 90 %. Enbart under april-maj 1945 begick 4 000 kvinnor i Berlin självmord. Till och med den kommunistiske författaren Bertolt Brecht betecknade Röda arméns inmarsch i Berlin som ett ”överfall” och inte som en ”befrielse”. Många av våldtäktsoffren var småflickor. Skådespelerskan Hildegard Knef berättar i sina memoarer att hon förklädde sig som pojke för att undgå de sovjetiska soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass i livet.
Flera medlemmar av den svenska diplomatgruppen från svenska beskickningen, som blev kvar i Berlin under slutstriden har efterlämnat anteckningar om sina upplevelser i staden från mitten av april till början på maj 1945. Men om den kvinnliga befolkningens öde i Berlin har dessa diplomater inte noterat något alls. Orsaken tycks ha varit självcensur (eller en senare påtvingad sådan genom svenska UD av hänsyn till den nya sovjetmakten). Så sent som i ett brev den 15 maj 1952 till ambassadör Gunnar Hägglöf, skrev ambassadören Hugo Ärnfast (som tillhörde diplomatgruppen i Berlin under slutstriden): ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag inte tycker man bör gå in på”.
I slutet av april 1945 befann sig ett hundratal amerikanska krigsfångar i ett läger utanför staden Neubrandenburg, norr om Berlin, när staden intogs av Röda armén. Den amerikanske arméprästen Francis Simpson beskrev senare de systematiska våldtäkterna av stadens kvinnliga befolkning. I sällskap med en fransk fältpräst gick Simpson in i Neubrandenburg:
"Vi ville se hur det gått för den tyska civilbefolkningen som inte hunnit fly. Även om vi var beredda på det värsta, blev vi så skakade av det vi bevittnade att det knappast går att beskriva i ord. Nära vårt krigsfångeläger stötte min franske prästkollega på en anblick som jag aldrig kommer att glömma tills jag dör: ett flertal tyska flickor hade här skändats och dödats efteråt. Några av dem hade man hängt upp i fötterna i träden och skurit upp underliven på. Jag hade hört liknande saker förut men aldrig velat tro på ryktena. Vi stannade och bad några böner i skogen…"
Efter kriget blev massvåldtäkterna en offentlig hemlighet. Historikerna nämnde möjligen fenomenet i en bisats i sina böcker. Eftersom de allra flesta krigshistoriker, oavsett om författaren tillhörde segrar- eller förlorarnationen, är män, och dessa inte tillhörde de drabbade, blev historieskrivningen om massvåldtäkterna könsrelaterad och därmed förtigen. Den västtyska kvinnorörelsen tog aldrig upp ämnet. I västtyskland marscherade kvinnorna in i 50-talets kök och en traditionell kvinnoroll. I DDR blev de våldtagna kvinnorna av politiska skäl dömda till tystnad. Vad som inte fick finnas, det fanns helt enkelt inte i Östtyskland.
De överlevande teg, många begick i efterhand självmord. En nationell skuldkänsla över de nazistiska massförbrytelserna bidrog även till en deformation av bearbetningen av massvåldtäkterna. Någon förståelse för kvinnornas situation fanns inte och någon juridisk ersättning prövades heller aldrig. De flickor som var i mycket ung ålder eller sexuellt oerfarna när övergreppen ägde rum 1945-46 förblev i många fall ogifta under sitt liv på grund av sina traumatiska upplevelser vid krigsslutet.
En speciellt deprimerande erfarenhet var i många fall de egna männens reaktion (i de fall våldtäktsoffren var gifta, förlovade eller hade en pojkvän): många män ansåg att kvinnorna var ”medskyldiga” till våldtäkterna och försköt dem medan vissa makar t o m uppmuntrade sina fruar att begå självmord ”av anständighetsskäl”. Extremt svår var situationen för de kvinnor som blev havande; dessa barn sattes ofta på barnhem eftersom maken inte ville ha en ”bastard” i hemmet. Av de 60 000 barn som föddes som resultat av våldtäkterna kunde filmaren Helke Sander bara förmå tre att ställa upp i sin dokumentärfilm. Det var mycket svårare för henne att tala med barnen än med deras mödrar. Barnen upplevde sin situation med dunkla skuldkänslor, tillbringade ofta sin barndom på barnhem som icke accepterade och fick veta sanningen först senare och under obehagliga omständigheter. Våldtäktsbarnens självmordsfrekvens var och är också högre än till och med mödrarnas.
En av de få registrerade kvinnoreaktionerna efter 1945 kan spåras i de första demokratiska efterkrigsvalen i hela Berlin 1946, då två tredjedelar av de röstberättigade var kvinnor. Deras vota riktades helt mot de sovjetiska gärningsmännen i gestalt av den sovjetiska ockupationsmakten: socialdemokraterna fick 48,7 procent medan det kommunistdominerade partiet SED fick endast 19,9 procent av de kvinnliga rösterna.
Lennart Westberg
Polisinspektör
En tragedi med mänskliga, demografiska o politiska konsekvenser.
Väpnade konflikter i världshistorien har i alla tider ackompanjerats av skriken från våldtagna kvinnor. Fienden är aldrig lättare att besegra än genom sina kvinnor. Sällan har ett så brutalt massfenomen så effektivt förtigits och tabubelagts under ett halvt århundrade som när minst två miljoner tyska flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år våldtogs av den sovjetiska Röda armén i det ockuperade Tyska Riket 1945-46. Inga historiker eller kvinnorättsorganisationer brydde sig någonsin länge om dessa kvinnors öde. Av opportunistiska skäl drog man en slöja av tystnad över ämnet under mer än 50 år. Förutom det omätbara mänskliga lidandet fick massvåldtäkterna senare även demografiska och politiska konsekvenser.
Kalla siffror räcker för att illustrera brutaliteten och omfattningen av de sovjetiska massvåldtäkterna på tysk mark: av de totalt två miljonerna flickor och kvinnor dog 200 000 direkt som en följd av övergreppen. Antingen mördades de av soldaterna eller så avled de genom exempelvis inre blödningar. Minst 300 000 barn alstrades som en följd, varav 60 000 föddes och resten aborterades. Under våren 1945 passerade många tyska civilflyktingar från Tysklands östra provinser Berlin och i det berömda Charitésjukhusets journaler finns anteckningar liknande denna som rör en kvinna från Schneidemühl i Pommern: ”Från 27 januari till slutet på juni 1945: dagligen våldtagen av minst 30 ryssar…”
Massvåldtäkterna i Berlin 1945
Hitler och Goebbels hade i sin fanatism förbjudit civilbefolkningen att evakuera Berlin. Om inte en total seger för Tredje riket var möjlig så föredrog de en total undergång för det tyska folket vars öde var nazisterna likgiltigt. Enbart i Berlin våldtog Röda arméns soldater minst 100 000 flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år, mest intensivt under perioden 27 april till 5 maj 1945 då Röda armén hade staden i sitt våld innan de västallierade ryckte in i Berlin.
Enligt den tyska dokumentärfilmaren Helke Sander blev hälften av kvinnorna föremål för massvåldtäkter. Många offer kastades på en tegelhög och kunde våldtas 20, 50 eller 100 gånger av en rad sovjetsoldater som stod i kö. Mönstret var även i Berlin detsamma: minst 10 000 kvinnor och flickor dog direkt. Av de överlevande blev en fjärdedel gravida, aborterna i Berlin låg på 90 %. Enbart under april-maj 1945 begick 4 000 kvinnor i Berlin självmord. Till och med den kommunistiske författaren Bertolt Brecht betecknade Röda arméns inmarsch i Berlin som ett ”överfall” och inte som en ”befrielse”. Många av våldtäktsoffren var småflickor. Skådespelerskan Hildegard Knef berättar i sina memoarer att hon förklädde sig som pojke för att undgå de sovjetiska soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass i livet.
Flera medlemmar av den svenska diplomatgruppen från svenska beskickningen, som blev kvar i Berlin under slutstriden har efterlämnat anteckningar om sina upplevelser i staden från mitten av april till början på maj 1945. Men om den kvinnliga befolkningens öde i Berlin har dessa diplomater inte noterat något alls. Orsaken tycks ha varit självcensur (eller en senare påtvingad sådan genom svenska UD av hänsyn till den nya sovjetmakten). Så sent som i ett brev den 15 maj 1952 till ambassadör Gunnar Hägglöf, skrev ambassadören Hugo Ärnfast (som tillhörde diplomatgruppen i Berlin under slutstriden): ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag inte tycker man bör gå in på”.
I slutet av april 1945 befann sig ett hundratal amerikanska krigsfångar i ett läger utanför staden Neubrandenburg, norr om Berlin, när staden intogs av Röda armén. Den amerikanske arméprästen Francis Simpson beskrev senare de systematiska våldtäkterna av stadens kvinnliga befolkning. I sällskap med en fransk fältpräst gick Simpson in i Neubrandenburg:
"Vi ville se hur det gått för den tyska civilbefolkningen som inte hunnit fly. Även om vi var beredda på det värsta, blev vi så skakade av det vi bevittnade att det knappast går att beskriva i ord. Nära vårt krigsfångeläger stötte min franske prästkollega på en anblick som jag aldrig kommer att glömma tills jag dör: ett flertal tyska flickor hade här skändats och dödats efteråt. Några av dem hade man hängt upp i fötterna i träden och skurit upp underliven på. Jag hade hört liknande saker förut men aldrig velat tro på ryktena. Vi stannade och bad några böner i skogen…"
Efter kriget blev massvåldtäkterna en offentlig hemlighet. Historikerna nämnde möjligen fenomenet i en bisats i sina böcker. Eftersom de allra flesta krigshistoriker, oavsett om författaren tillhörde segrar- eller förlorarnationen, är män, och dessa inte tillhörde de drabbade, blev historieskrivningen om massvåldtäkterna könsrelaterad och därmed förtigen. Den västtyska kvinnorörelsen tog aldrig upp ämnet. I västtyskland marscherade kvinnorna in i 50-talets kök och en traditionell kvinnoroll. I DDR blev de våldtagna kvinnorna av politiska skäl dömda till tystnad. Vad som inte fick finnas, det fanns helt enkelt inte i Östtyskland.
De överlevande teg, många begick i efterhand självmord. En nationell skuldkänsla över de nazistiska massförbrytelserna bidrog även till en deformation av bearbetningen av massvåldtäkterna. Någon förståelse för kvinnornas situation fanns inte och någon juridisk ersättning prövades heller aldrig. De flickor som var i mycket ung ålder eller sexuellt oerfarna när övergreppen ägde rum 1945-46 förblev i många fall ogifta under sitt liv på grund av sina traumatiska upplevelser vid krigsslutet.
En speciellt deprimerande erfarenhet var i många fall de egna männens reaktion (i de fall våldtäktsoffren var gifta, förlovade eller hade en pojkvän): många män ansåg att kvinnorna var ”medskyldiga” till våldtäkterna och försköt dem medan vissa makar t o m uppmuntrade sina fruar att begå självmord ”av anständighetsskäl”. Extremt svår var situationen för de kvinnor som blev havande; dessa barn sattes ofta på barnhem eftersom maken inte ville ha en ”bastard” i hemmet. Av de 60 000 barn som föddes som resultat av våldtäkterna kunde filmaren Helke Sander bara förmå tre att ställa upp i sin dokumentärfilm. Det var mycket svårare för henne att tala med barnen än med deras mödrar. Barnen upplevde sin situation med dunkla skuldkänslor, tillbringade ofta sin barndom på barnhem som icke accepterade och fick veta sanningen först senare och under obehagliga omständigheter. Våldtäktsbarnens självmordsfrekvens var och är också högre än till och med mödrarnas.
En av de få registrerade kvinnoreaktionerna efter 1945 kan spåras i de första demokratiska efterkrigsvalen i hela Berlin 1946, då två tredjedelar av de röstberättigade var kvinnor. Deras vota riktades helt mot de sovjetiska gärningsmännen i gestalt av den sovjetiska ockupationsmakten: socialdemokraterna fick 48,7 procent medan det kommunistdominerade partiet SED fick endast 19,9 procent av de kvinnliga rösterna.
Lennart Westberg
Polisinspektör
lördag, mars 3
Margaretha Petersen Square!
Margaretha Petersen Square!
Avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Magaretha Petersens vänner har donerat ca 7000 kr på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 till ett "Margaretha Square", en slags friluftsaula för ungdomar vid ett elevhem i Bilpudi i fattiga indiska Dharampur.
I Radio Tuff 1309 fick vår partner Bhikhu Vyas en "veckans ros" för att detta square redan var konstruerat, Här kommer Bhikhus senaste brev mars 2012.
Thanks for one more ROSE!
It gives great feeling of joy and nice
smell; as this time the flower is connected with memory of the friend of Dharampur - dear Margaretha.
Actually, I am waiting for some skilful photographer, who could take
representative surface pictures from different angles that surround the Square. Hopefully, it would be done by a visitor from Bombay, shortly coming to see the on-going activities.
The open-air Square looks so beautiful, with colourfully designed blocks covering it. The area is about 23 m X 12 m.
It creates a wonderful and impressive view, amidst all the rooms on three sides of the Hostel, at Bilpudi.
The surface is so useful in various ways for the 58 girls, living in the Hostel. They have now a nice and large place to sit on, read & write. Formerly, it was uneven ground only.
It is still cold. But now onwards, those girls fond of sleeping in the open under the sky [common in the Tribal society] will utilize the Square that way and enjoy the cool breeze. The large surface is also useful for collection and distribution of goods, coming in a bulk for all the schools [for example vegetables, food stuff and many other items].
The place will be used for assemblies of the students and public meetings, as a
big and blocked ground. The decoration is on, on the plinth of thre rooms, around the Square. Then it will look still more attractive.
In short, it is sort of an ornament - very outstanding, in this complex. Of course, if not in near future, but hopefully some friends from Sweden will visit Bilpudi, after monsoon and provide Tuff people
& friends of Margaretha, a real picture of the Square.
The winter was late this year; but now it is rather strong and thousands of mango trees are full with flowers, giving hope for good mango crop. I will send you the photographs of big mango trees, with
so many mangoes, hanging on them.
Bhikhu
Avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Magaretha Petersens vänner har donerat ca 7000 kr på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 till ett "Margaretha Square", en slags friluftsaula för ungdomar vid ett elevhem i Bilpudi i fattiga indiska Dharampur.
I Radio Tuff 1309 fick vår partner Bhikhu Vyas en "veckans ros" för att detta square redan var konstruerat, Här kommer Bhikhus senaste brev mars 2012.
Thanks for one more ROSE!
It gives great feeling of joy and nice
smell; as this time the flower is connected with memory of the friend of Dharampur - dear Margaretha.
Actually, I am waiting for some skilful photographer, who could take
representative surface pictures from different angles that surround the Square. Hopefully, it would be done by a visitor from Bombay, shortly coming to see the on-going activities.
The open-air Square looks so beautiful, with colourfully designed blocks covering it. The area is about 23 m X 12 m.
It creates a wonderful and impressive view, amidst all the rooms on three sides of the Hostel, at Bilpudi.
The surface is so useful in various ways for the 58 girls, living in the Hostel. They have now a nice and large place to sit on, read & write. Formerly, it was uneven ground only.
It is still cold. But now onwards, those girls fond of sleeping in the open under the sky [common in the Tribal society] will utilize the Square that way and enjoy the cool breeze. The large surface is also useful for collection and distribution of goods, coming in a bulk for all the schools [for example vegetables, food stuff and many other items].
The place will be used for assemblies of the students and public meetings, as a
big and blocked ground. The decoration is on, on the plinth of thre rooms, around the Square. Then it will look still more attractive.
In short, it is sort of an ornament - very outstanding, in this complex. Of course, if not in near future, but hopefully some friends from Sweden will visit Bilpudi, after monsoon and provide Tuff people
& friends of Margaretha, a real picture of the Square.
The winter was late this year; but now it is rather strong and thousands of mango trees are full with flowers, giving hope for good mango crop. I will send you the photographs of big mango trees, with
so many mangoes, hanging on them.
Bhikhu
söndag, februari 26
Tar biståndsproffsen från de fattiga?
I Dagens Nyheter den 19 februari är ledarskribenten Hanne Kjöllers provocerande rubrik "Att ta från de fattiga". Om Röda korset skriver hon bland annat:
"Den dåvarande generalsekreteraren Christer Zettergren hade en månadslön på 89.000 kronor. En tidigare biträdande generalsekreterare gjorde sig omöjlig på kontoret vid fashionabla Mariatorgsadressen och skickades därför till Brasilien med fyra årslöner på fickan. Prinsessan Christina fru Magnusson fick 51.600 kronor per månad för sitt uppdrag som ordförande och för att skänka kunglig glans åt organisationen. Bengt Westerberg erhöll senare 68.500 för samma uppdrag, minus den kungliga glansen."
Dessa omständigheter drabbar orättvist landets många rödakorsfrivilliga, som berömvärt skramlar på med sina insamlingsbössor. Många tror att engagerade även i andra hjälporganisationer skor sig. Denna misstanke drabbar också oss i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). När vi under decennier finansierat en massa skolor och andra projekt bland de fattigaste av de fattiga i Indien har inte ett öre betalats till de aktiva i Tuff och Radio Tuff, Likaså skickar vi varje insamlad krona oavkortad till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, barnbibliotek i Bagdad och fattiga pensionärer i Belgrad.
Kjöller exemplifierar också med självaste biståndsministerns kritik:
"När biståndsminister Gunilla Carlsson frågades ut i Ekots lördagsintervju talade hon om hur mycket av biståndsmedlen som går till genderanalyser, nätverksbyggande, dialoggrupper, seminarier och 'prat, prat, prat'. Och hur lite som går till det hjälpbehov man identifierat från början."
Jag råkar sedan länge gilla Gunilla Carlsson bättre än hennes regeringskollegor. Det kan vara av subjektiva skäl, för under flera år bodde hon här i Tyresö. Då fick jag intervjua henne ett par gånger för Tyresöradion och jag minns ännu med tacksamhet att hon klämde ner en tjuga i Tuffs insamlingsbössa.
Men så läser jag nästa sida i samma Dagens Nyheter. Där skriver politiske redaktören Peter Wolodarski om moderaternas frändskap med halvskumma europeiska regimer. Och som exempel på deras beundran för Berlusconi drämmer han till med gamla citat från just Gunilla Carlsson.
Fast även moderata solar har förstås sina fläckar.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1309
"Den dåvarande generalsekreteraren Christer Zettergren hade en månadslön på 89.000 kronor. En tidigare biträdande generalsekreterare gjorde sig omöjlig på kontoret vid fashionabla Mariatorgsadressen och skickades därför till Brasilien med fyra årslöner på fickan. Prinsessan Christina fru Magnusson fick 51.600 kronor per månad för sitt uppdrag som ordförande och för att skänka kunglig glans åt organisationen. Bengt Westerberg erhöll senare 68.500 för samma uppdrag, minus den kungliga glansen."
Dessa omständigheter drabbar orättvist landets många rödakorsfrivilliga, som berömvärt skramlar på med sina insamlingsbössor. Många tror att engagerade även i andra hjälporganisationer skor sig. Denna misstanke drabbar också oss i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). När vi under decennier finansierat en massa skolor och andra projekt bland de fattigaste av de fattiga i Indien har inte ett öre betalats till de aktiva i Tuff och Radio Tuff, Likaså skickar vi varje insamlad krona oavkortad till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, barnbibliotek i Bagdad och fattiga pensionärer i Belgrad.
Kjöller exemplifierar också med självaste biståndsministerns kritik:
"När biståndsminister Gunilla Carlsson frågades ut i Ekots lördagsintervju talade hon om hur mycket av biståndsmedlen som går till genderanalyser, nätverksbyggande, dialoggrupper, seminarier och 'prat, prat, prat'. Och hur lite som går till det hjälpbehov man identifierat från början."
Jag råkar sedan länge gilla Gunilla Carlsson bättre än hennes regeringskollegor. Det kan vara av subjektiva skäl, för under flera år bodde hon här i Tyresö. Då fick jag intervjua henne ett par gånger för Tyresöradion och jag minns ännu med tacksamhet att hon klämde ner en tjuga i Tuffs insamlingsbössa.
Men så läser jag nästa sida i samma Dagens Nyheter. Där skriver politiske redaktören Peter Wolodarski om moderaternas frändskap med halvskumma europeiska regimer. Och som exempel på deras beundran för Berlusconi drämmer han till med gamla citat från just Gunilla Carlsson.
Fast även moderata solar har förstås sina fläckar.
-----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1309
lördag, februari 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1309) 26/2 -12 TILL….
….till solidariska människor, som nu hedrat minnet av den i november avlidna tuff-aktivisten Margaretha Petersen genom att på Tuffs insamlingskonto 793636-2 ha betalat in 7000 kr för anläggandet av ett "Margaretha Square" vid elevhemmet i indiska Bilpudi i fattiga Dharampur
….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att "Margaretha Square" redan är klart, en 15 x 15 meter stor friluftsaula med kakelgolv och omgivet av vackra blomsteruppsättningar. Foton av det visas snart på www.tuff.fred.se
….till Anita Lilburn och Widad Zaki, som vid ett Tuff-möte den 21 februari intressant berättade om Irak och barnbiblioteken i ännu våldsdrabbade Bagdad, vilka blivit en asyl eller meningsfull tillflykt för många barn av olika religioner. Tuff har just bidragit med 4 600 kr till dessa bibliotek.
….till ärkebiskop Wejryd, Svenska Freds' ordförande Anna Ek och riksdagsman Urban Ahlin med flera som nu kritiserar att svensk vapenexport har ökat till även till länder som Saudiarabien.
….till Sveriges Radios Studio Ett, som den 21 februari hade ett inslag om den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish som också presenterades i SvT dagen efter. Han var i Gaza under kriget där januari 2009. En israelisk granat dödade tre av hans döttrar, som han fann badande i blod, en av dem med huvudet avslitet, Men det märkliga med denne sörjande far är att han vägrar att hata. Hans bok heter "I shall not hate". I stället är han en hängiven fredsaktivist som tror på dialog och som anser att människolivet är det heligaste som finns. Han har välförtjänt föreslagits till Nobels fredspris.
…till Dagens Nyheters Anders Forsström, som (21/2) skriver under rubriken "Sverige bör pröva vem som ska få fredspriset". Han nämner den norske juristen Fredrik Heffermehl som bl a i boken "Nobels vilje" hävdat att hälften av fredspristagarna inte borde ha fått priset om man brytt sig om Nobels testamente. Bland de felaktiga valen nämns Al Gore och Barack Obama.
….till förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori, som vid ett möte 18 feb i Kulturcaféet här i Tyresö talade om Nordafrika och mellanöstern. På tal om Libyen sa han bland annat: "När Gaddafi dödades skrev en kille som heter David Reeves en artikel med titeln 'Mannen som visste för mycket' Han hävdar där att Bush, Blair, Sarkozy, internationella företag och regeringar som handlade med Gaddafi drog en suck av lättnad när Gaddafi dödades. För tänk vad som kunde ha hänt ifall Gaddafi hade kommit till internationella brottsdomstolen i Haag, som han var inbjuden till. Vilka sanningar han kunde ha berättat! Han visste för mycket. Därför dödades han "
Och på tal om kärnvapen sa Schori bland annat: "Man har hetsat upp sig väldigt mycket mot Iran att de fortsätter med sitt program. Man säger ingenting mot Israels existerande kärnvapen, över hundra kärnvapen-stridsspetsar. Inte konstigt då att arabvärlden tycker att det här är hyckleri, därför att Israel är en ockupationsmakt, som visar att de använder sin vapenmakt mycket, och de är en fara om de får fortsätta med sina kärnvapen. Därför skulle det vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Det förslag som har legat på FN:s bord ända sen 1974 har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men som aldrig har gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto"
….till Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en halv sida med rubriken "Nu kämpar Lena mot kärnvapnen". Det är Lena Sandin Kroos som berättar om det seminarium "För en kärnvapenfri värld" som äger rum i Kulturcaféet Kvarnhjulet lördagen den 10 mars från kl 10. Lena säger bland annat: "Jag hoppas verkligen att det kommer folk till det här seminariet. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!"
….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu meddelar att "Margaretha Square" redan är klart, en 15 x 15 meter stor friluftsaula med kakelgolv och omgivet av vackra blomsteruppsättningar. Foton av det visas snart på www.tuff.fred.se
….till Anita Lilburn och Widad Zaki, som vid ett Tuff-möte den 21 februari intressant berättade om Irak och barnbiblioteken i ännu våldsdrabbade Bagdad, vilka blivit en asyl eller meningsfull tillflykt för många barn av olika religioner. Tuff har just bidragit med 4 600 kr till dessa bibliotek.
….till ärkebiskop Wejryd, Svenska Freds' ordförande Anna Ek och riksdagsman Urban Ahlin med flera som nu kritiserar att svensk vapenexport har ökat till även till länder som Saudiarabien.
….till Sveriges Radios Studio Ett, som den 21 februari hade ett inslag om den palestinske läkaren Izzeldin Abuelaish som också presenterades i SvT dagen efter. Han var i Gaza under kriget där januari 2009. En israelisk granat dödade tre av hans döttrar, som han fann badande i blod, en av dem med huvudet avslitet, Men det märkliga med denne sörjande far är att han vägrar att hata. Hans bok heter "I shall not hate". I stället är han en hängiven fredsaktivist som tror på dialog och som anser att människolivet är det heligaste som finns. Han har välförtjänt föreslagits till Nobels fredspris.
…till Dagens Nyheters Anders Forsström, som (21/2) skriver under rubriken "Sverige bör pröva vem som ska få fredspriset". Han nämner den norske juristen Fredrik Heffermehl som bl a i boken "Nobels vilje" hävdat att hälften av fredspristagarna inte borde ha fått priset om man brytt sig om Nobels testamente. Bland de felaktiga valen nämns Al Gore och Barack Obama.
….till förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori, som vid ett möte 18 feb i Kulturcaféet här i Tyresö talade om Nordafrika och mellanöstern. På tal om Libyen sa han bland annat: "När Gaddafi dödades skrev en kille som heter David Reeves en artikel med titeln 'Mannen som visste för mycket' Han hävdar där att Bush, Blair, Sarkozy, internationella företag och regeringar som handlade med Gaddafi drog en suck av lättnad när Gaddafi dödades. För tänk vad som kunde ha hänt ifall Gaddafi hade kommit till internationella brottsdomstolen i Haag, som han var inbjuden till. Vilka sanningar han kunde ha berättat! Han visste för mycket. Därför dödades han "
Och på tal om kärnvapen sa Schori bland annat: "Man har hetsat upp sig väldigt mycket mot Iran att de fortsätter med sitt program. Man säger ingenting mot Israels existerande kärnvapen, över hundra kärnvapen-stridsspetsar. Inte konstigt då att arabvärlden tycker att det här är hyckleri, därför att Israel är en ockupationsmakt, som visar att de använder sin vapenmakt mycket, och de är en fara om de får fortsätta med sina kärnvapen. Därför skulle det vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Det förslag som har legat på FN:s bord ända sen 1974 har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men som aldrig har gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto"
….till Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en halv sida med rubriken "Nu kämpar Lena mot kärnvapnen". Det är Lena Sandin Kroos som berättar om det seminarium "För en kärnvapenfri värld" som äger rum i Kulturcaféet Kvarnhjulet lördagen den 10 mars från kl 10. Lena säger bland annat: "Jag hoppas verkligen att det kommer folk till det här seminariet. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!"
fredag, februari 24
Kärnvapenmotståndet väcks till liv igen!
Minns du de stora kampanjerna mot kärnvapen på 80-talet? Då vimlade det av folk på Sergels torg vid Hiroshimadagarna den 6 augusti. Tiotusentals människor deltog i demonstrationer.
Då hotades vi av fem staters kärnvapen. Nu när nio stater har dem är det märkligt nog ganska tyst om detta förintelsehot mot mänskligheten. Men tack lov finns det nu aktiva som vill stödja ICAN, som betyder International Campaign to Abolish Nuclear weapons. Just i Tyresö äger den 10 mars rum ett seminarium med rubriken "För en kärnvapenfri värld". I senaste numret av Tyresö Nyheter finns en text som återges här nedan. Vill du läsa artikeln i sin helhet, se http://www.tyresonyheter.nu/11tn1.pdf
I Radio Tuff nr 1308 (www.tyresoradion.se) hörs nu Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Från söndagkväll den 26 februari hörs på www.tyresoradion.se Radio Tuff nr 1309 med intervjuer av fredsaktivisterna Börje Andersson och Lena Sandin Kroos i samma ämne.
NU KÄMPAR LENA MOT KÄRNVAPNEN
(Text i Tyresö Nyheter nr 1/2012)
På 80-talet var Lena Sandin på löpsedlarna. Då var hon den nordiska damtennisens stora stjärna med många internationella segrar. Men kämpaglöden finns kvar, Nu tillhör hon arrangörerna av ett seminarium på Kulturcaféet Kvarnhjulet den 10 mars med början kl 9.30.. Det har rubriken "För en kärnvapenfri värld" och Lena förklarar:
-- Det finns ingenting mera människoföraktande än de kärnvapen som finns. Snacka om förintelse! På 80-talet var vi tiotusentals som demonstrerade mot dessa förintelsevapen, men i dag när de finns i ännu flera länder tycks vi ha slagit oss till ro. Även länder med dessa domedagsvapen talar tjusigt men hycklande om mänskliga rättigheter.
Lena är med i en antikärnvapengrupp tillsammans med aktiva i Svenska Freds och Svenska läkare mot kärnvapen. I seminariet deltar inte bara Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen utan också en representant för den norska antikärnvapenrörelsen.
-- Jag hoppas verkligen att det kommer folk den 10 mars till det här seminariet, säger Lena. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!
Då hotades vi av fem staters kärnvapen. Nu när nio stater har dem är det märkligt nog ganska tyst om detta förintelsehot mot mänskligheten. Men tack lov finns det nu aktiva som vill stödja ICAN, som betyder International Campaign to Abolish Nuclear weapons. Just i Tyresö äger den 10 mars rum ett seminarium med rubriken "För en kärnvapenfri värld". I senaste numret av Tyresö Nyheter finns en text som återges här nedan. Vill du läsa artikeln i sin helhet, se http://www.tyresonyheter.nu/11tn1.pdf
I Radio Tuff nr 1308 (www.tyresoradion.se) hörs nu Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Från söndagkväll den 26 februari hörs på www.tyresoradion.se Radio Tuff nr 1309 med intervjuer av fredsaktivisterna Börje Andersson och Lena Sandin Kroos i samma ämne.
NU KÄMPAR LENA MOT KÄRNVAPNEN
(Text i Tyresö Nyheter nr 1/2012)
På 80-talet var Lena Sandin på löpsedlarna. Då var hon den nordiska damtennisens stora stjärna med många internationella segrar. Men kämpaglöden finns kvar, Nu tillhör hon arrangörerna av ett seminarium på Kulturcaféet Kvarnhjulet den 10 mars med början kl 9.30.. Det har rubriken "För en kärnvapenfri värld" och Lena förklarar:
-- Det finns ingenting mera människoföraktande än de kärnvapen som finns. Snacka om förintelse! På 80-talet var vi tiotusentals som demonstrerade mot dessa förintelsevapen, men i dag när de finns i ännu flera länder tycks vi ha slagit oss till ro. Även länder med dessa domedagsvapen talar tjusigt men hycklande om mänskliga rättigheter.
Lena är med i en antikärnvapengrupp tillsammans med aktiva i Svenska Freds och Svenska läkare mot kärnvapen. I seminariet deltar inte bara Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen utan också en representant för den norska antikärnvapenrörelsen.
-- Jag hoppas verkligen att det kommer folk den 10 mars till det här seminariet, säger Lena. Ett viktigare ämne än kärnvapenhotet finns knappast. Alla är välkomna!
tisdag, februari 21
Ranelid minns Stig Dagerman
Melodifestivalen tillhör inte min favoritprogram. Men när Björn Ranelid framträdde också där satt jag några minuter ganska fascinerad. Mindes när han 2001 dök upp i min lägenhet i Bollmora. Han höll då på med boken "Krigaren", som inte minst handlade om en amerikansk vietnamdesertör. Eftersom vi i Tuff för drygt 40 år sedan tog hand många av dessa unga amerikanska krigsvägrarna ville Ranelid forska (nysvenska: göra research) om deras öden.
Men så tog jag fram min mikrofon. Och då satte Ranelid i gång. Han talade faktiskt oupphörligt och utan manus en hel kvart. Så en halvtimme med honom hördes sedan på Tyresöradio (www.tyresoradion.se ) Det innebär att denna radio var elva år före Melodifestivalen!! Ledmotivet i Ranelids monolog var Stig Dagerman. Han nämnde dennes "dagsedlar", av vilka jag ibland har citerat den här:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrig människa mindre
betyder en broder mer.
Men Ranelid nämnde också Dagermans bok "Tysk höst". Den har jag behandlat med följande text:
Stig Dagerman om Tyskland hösten 1946
På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).
En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.
Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.
Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.
Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.
Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:
"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "
Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:
"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."
Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:
"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."
När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.
Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995 eller det engelska originalet med titeln: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.
James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar från Röda korset och andra internationella hjälporgan till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland.
Varför tar jag upp det här, som säkert kan förvåna eller rentav förarga alla de många som blivit påverkade av segrarnas ständiga och ensidiga skildring av kriget? Det beror på att jag alltsedan jag satt i fängelse som vapenvägrande sergeant varit aktiv i fredsrörelsen. Där finns det inga pengar att hämta, så man är helt oberoende och behöver inte fegt följa innetrenderna.
Åke Sandin i www.tyresoradion.se
Men så tog jag fram min mikrofon. Och då satte Ranelid i gång. Han talade faktiskt oupphörligt och utan manus en hel kvart. Så en halvtimme med honom hördes sedan på Tyresöradio (www.tyresoradion.se ) Det innebär att denna radio var elva år före Melodifestivalen!! Ledmotivet i Ranelids monolog var Stig Dagerman. Han nämnde dennes "dagsedlar", av vilka jag ibland har citerat den här:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrig människa mindre
betyder en broder mer.
Men Ranelid nämnde också Dagermans bok "Tysk höst". Den har jag behandlat med följande text:
Stig Dagerman om Tyskland hösten 1946
På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).
En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.
Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.
Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.
Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.
Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:
"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "
Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:
"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."
Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:
"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."
När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.
Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995 eller det engelska originalet med titeln: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.
James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar från Röda korset och andra internationella hjälporgan till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland.
Varför tar jag upp det här, som säkert kan förvåna eller rentav förarga alla de många som blivit påverkade av segrarnas ständiga och ensidiga skildring av kriget? Det beror på att jag alltsedan jag satt i fängelse som vapenvägrande sergeant varit aktiv i fredsrörelsen. Där finns det inga pengar att hämta, så man är helt oberoende och behöver inte fegt följa innetrenderna.
Åke Sandin i www.tyresoradion.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)