Melodifestivalen tillhör inte min favoritprogram. Men när Björn Ranelid framträdde också där satt jag några minuter ganska fascinerad. Mindes när han 2001 dök upp i min lägenhet i Bollmora. Han höll då på med boken "Krigaren", som inte minst handlade om en amerikansk vietnamdesertör. Eftersom vi i Tuff för drygt 40 år sedan tog hand många av dessa unga amerikanska krigsvägrarna ville Ranelid forska (nysvenska: göra research) om deras öden.
Men så tog jag fram min mikrofon. Och då satte Ranelid i gång. Han talade faktiskt oupphörligt och utan manus en hel kvart. Så en halvtimme med honom hördes sedan på Tyresöradio (www.tyresoradion.se ) Det innebär att denna radio var elva år före Melodifestivalen!! Ledmotivet i Ranelids monolog var Stig Dagerman. Han nämnde dennes "dagsedlar", av vilka jag ibland har citerat den här:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrig människa mindre
betyder en broder mer.
Men Ranelid nämnde också Dagermans bok "Tysk höst". Den har jag behandlat med följande text:
Stig Dagerman om Tyskland hösten 1946
På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).
En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.
Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.
Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.
Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.
Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:
"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "
Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:
"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."
Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:
"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."
När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.
Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995 eller det engelska originalet med titeln: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.
James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar från Röda korset och andra internationella hjälporgan till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland.
Varför tar jag upp det här, som säkert kan förvåna eller rentav förarga alla de många som blivit påverkade av segrarnas ständiga och ensidiga skildring av kriget? Det beror på att jag alltsedan jag satt i fängelse som vapenvägrande sergeant varit aktiv i fredsrörelsen. Där finns det inga pengar att hämta, så man är helt oberoende och behöver inte fegt följa innetrenderna.
Åke Sandin i www.tyresoradion.se
tisdag, februari 21
söndag, februari 19
ÖS´TERSJÖNS STÖRSTA TRAGEDIER
(En av de många program som nu hörs på www.tyresoradion.se handlar om Titanics förlisning för 100 år sen. Ett annat om de ännu värre fartygskatastroferna på Öatersjön 1945. Se nedan)
"Desastres de la Guerra"
Nyss hörde vi Knut Carlqvist här på Tyresöradion redogöra för besynnerligheter i samband med Estonias undergång i september 1994. Han hade gott hopp om att sanningen så småningom skulle komma fram.
I över fem år har våra medier med en viss frenesi behandlat olika aspekter på denna värsta fartygsolycka under fredstid i Europa. Tragedin är mätbar: 852 döda.
Nu har Östersjön varit skådeplats för än värre katastrofer, som knappast uppmärksammats alls, inte ens i samband med Estonias förlisning. De inträffade från hösten 1944 till sommaren 1945. Det var då som ett par miljoner människor tog sig västerut över Östersjön. Mera civilt inriktade historiker har kallat dessa väldiga människotransporter och räddningsaktioner för den tyska marinens främsta bedrift någonsin. Till och med engelsmännens heroiska evakuering av sina soldater över kanalen från det kringrända Dunkerque 1940 förbleknar en smula vid jämförelse.
790 fartyg deltog och många av dem gick i skytteltrafik En del av passgerarna var balter men de flesta tyskar. Över ett hundra fartyg sänktes och omkring 30 000 människor omkom. De allra flesta var civila flyktingar, andra sårade soldater. Som man lite cyniskt sa vid södra Östersjökusten 1945 och 1946, var dessa år väldigt bra för ålafisket.
Balternas flykt ägde främst rum 1944, när Röda armén trängde in i Estland. Men det var under vintern 1945, när ryssarna snabbt ryckte fram mot Ostpreussens kust, som den verkligt stora flyktvågen började.
Eftersom männen var ute vid fronten eller redan hade stupat utgjordes flyktingarna av barn, kvinnor och åldringar. Bakom sig hade de ofta veckor av strapatser i snö och kyla. Många gamla hade dött av utmattning, barn hade frusit ihjäl eller kvinnor dödats av bomber eller kulkärvar från lågflygande attackplan.
Det var främst tre ställen efter Östersjökusten, som blev utskeppningshamnar och alltså räddningen för miljontals människor. För det första var det Pillau utanför Königsberg, i dag den ryska flottbasen Baltijsk utanför Kaliningrad, för det andra Danzig-Gotenhafen, i dag det polska Gdansk-Gdynia och för det tredje den långsmala halvön Hela som delvis inramar Danzigbukten.
Varför denna massflykt när det för så många innebar döden och för ännu flera stora lidanden? Var de lurade av den krigspropaganda som ständigt bedrar människor, ofta till och med decennier efter krigen? Ja, visst var Goebbels propaganda infam nog, men på den här punkten kom den dessvärre att snarast överträffas av en grym verklighet. Att studera förintelsen av Ostpreussen, bara 25 mil över Östersjön från Öland, är bland det otäckaste man kan företa sig i läsväg.
Det var ändå många som inte ville eller kunde fly. I Königsberg stannade omkring 100 000 tyska civila. Av dessa dog fram till 1948 merparten, mellan 60- och 70000 människor, allt enligt den vetenskapliga kommission som på 1950-talet dokumenterade de 14 miljonerna etniskt rensade tyskarnas öden. Och det var ingen vacker död utan det handlade om mord, massor av våldtäkter som varken skonade småflickor eller gummor, självmord i yttersta förtvivlan, men framförallt dog de av tyfus och andra sjukdomar, som förvärrades av en hunger som drev människor till att äta ruttnande djurkadaver, ja till ren kannibalism. Andra tyskar dog i vidriga läger eller försvann för alltid efter att ha deporterats till slavarbete i Sovjetunionen.
Också på den ostpreussiska landsbygden förekom vidrigheter, som jag inte vill återge, för de är alltför äckliga. Få känner till namn som Nemmersdorf och Metgethen men de orterna platsar tyvärr alltför väl i den långa räcka beryktade ställen, där det under 1900-talet begåtts obeskrivliga grymheter. Och några Tyresökvinnor har på den här radiokanalen vittnat om de fasor de upplevde som tyska tonårsflickor 1945. De tyskar i Ostpreussen som ändå överlevde krigsslutet och tiden efteråt skulle sedan etniskt rensas genom att i godståg skickas västerut.
Även en del ryssar kände vämjelse för det som drabbade civilbefolkningen. En av dem var författaren och sedermera nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn. Han fick åtta år i Gulag för sin frispråkighet efter att bland annat i samlingen "Ostpreussiska nätter" ha skrivit:
"Ännu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"
Det som gjorde flyktingarnas situation så prekär var att Röda armén snabbt lyckades innesluta både områdena kring Königsberg och Danzig. Den kalla vintern 1945 gjorde att åtskilliga i de ändlösa flyktkaravanerna förfrös. Det förekom att utmattade mödrar fick lämna sina ihjälfrusna barn vid vägkanten. Men samtidigt öppnade kylan en märklig flyktväg. Utanför Königsberg, på Frisches Haff, frös vattnet ut till de långsmala och sandiga landremsor, som på tyska kallas Nehrungen, av andra Europas Sahara, vilka nästan omslöt den delen av Östersjön.
Över isen drog januari-februari 1945 ett ändlöst tåg av människor, hästar och vagnar, ofta med vatten över fotknölarna. En av flyktingarna Annemarie Kniep berättar:
"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."
Och ett annat ögonvittne, prästen Paul Bernecker:
"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom fram till landremsan var också dom döda"
Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna utsattes för. På den öppna isen var det omöjligt att ta skydd. Många mejades skoningslöst ned av de anfallande planens kulsprutor. Hästar gick ned sig i vakar som öppnats av bomber och människor drunknade i det kalla vattnet.
Ändå var det nästan en halv miljon som tog sig de två tre milen över isen, en vandring som ibland tog flera dagar. Målet var hamnen i Pillau, där en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden berättade:
"Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många
nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig,begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"
Vid hamnen i Pillau var det dag efter dag en enorm trängsel av frysande och hungriga flyktingar som alla så fort som möjligt ville komma ombord på någon av båtarna västerut. De stod där i timmar, ja ibland i dygn, och väntade för ingen vågade lämna sin plats. Då och då decimerades deras antal av attacker från luften.
Men varje dag kunde tusentals, ofta tiotusentals, lämna Pillau i båtar som dock ofta gick bara till Danzigområdet med bland annat hamnen Gdynia, eller Gotenhafen som tyskarna sa. Därifrån avseglade den 30 januari den stora passagerarbåten Wilhelm Gustloff med många tusen flyktingar ombord. Hon eskorterades av två motortorpedbåtar, men det var svår sjögång och nedisning så den ena av dem måste anlöpa hamn.
Vid nio-tiden på kvällen hade Gustloff på sin färd västerut i södra Östersjön kommit ungefär i jämhöjd med Stolpe Bank. Så här berättar kapten George Wellers om vad som då hände:
"Just när jag stod i dörröppningen till navigationshytten gick en chockvåg genom skeppet. Explosionen var så stark att jag kastades uppåt och slog huvudet mot dörrposten. 'Minor', skrek jag och i ett skutt var jag framme vid maskintelegrafen och drog i stoppspaken. Men så sakades fartyget av en andra och tredje stöt. Hon började få slagsida mot babord. Jag såg hur fören sänktes och vattnet redan spolade över den. På grund av lutningen nedåt kanade människorna på fördäck ned i vattnet, räddningslöst förlorade."
Nej det var inte minor utan den sovjetiska ubåten S 13 under kapten Alexander Marinesko som hade träffat med tre torpeder. I den sovjetiska kommunikén hette det:
"Luften darrade av de tre väldiga explosionerna. En av torpederna träffade i höjd med förmasten på det fascistiska transportfartyget. Den andra midskepps och den tredje i aktern. Det var motorfartyget Wilhelm Gustloff med 6100 hitlerister ombord."
Nu tog det över en timme innan Gustloff definitivt sjönk så över ett tusen människor kunde trots det iskalla vattnet rädda sig. Den eskorterande motortorpedbåten tog upp hundratals ur det tvågradiga vattnet. Men så fick den signaler om att den sovjetiska ubåten fortfarande lurade på knappt en sjömils avstånd. Den var då tvungen att sätta full fart varvid flera livbåtar kantrade.
Innan hon dog av nedkylning i en av livbåtarna kunde en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp på däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.
Tidigare har det sagts att det var drygt 5000 människor som följde Gustloff ned i djupet. En av de överlevande hette Heinz Schön, vid förlisningen 18 år gammal. Han har ägnat resten av sitt liv åt att forska om olyckan och också skrivit böcker om den. Inte minst har han intervjuat andra överlevande från Gustloff, av vilka 177 stycken ännu var i livet för ett år sedan.
Häromåret fick Heinz Schön kontakt med inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Gustloff. Han fick då veta att hon tagit ombord --inte 6 600 människor som tidigare antagits-- utan 10 582. Det skulle innebära att över 9000 människor omkom i Östersjön den mörka, kalla januarinatten för 55 år sedan. Undertiteln till Schöns senaste bok lyder därför "Die grösste Schiffskatastrophe der Geschichte", historiens största fartygskatastrof.
Elva dagar efter Gustloffs undergång stod kapten Marinesko för sina nästa bedrift. Då torpederade hans ubåt lasarettsfartyget Steuben, som sjönk på sju minuter. Ändå kunde 600 rädda sig, men 3000 flyktingar och sårade soldater följde med i djupet. Bland de räddade fanns den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare hur han hört offren skrika ut sin dödångest:
"Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare"
Ubåtskaptenen Marinesko skulle efter kriget förlänas en av sitt lands finaste utmärkelser, då han utnämndes till "Sovjetunionens hjälte". Att han sett till att många tusen kvinnor och barn fick en kvalfull död brukar i krig inte vara någon belastning -- om man inte tillhör den förlorande sidan förstås.
Ofta försökte dessa evakueringsfartyg gå i konvoj. Men den gamla skorven Karlsruhe på knappt 900 ton kunde den 11 april 1945 inte hålla de andras fart och blev efter och därför ett lätt byte för sovjetiska torpedplan. Ombord fanns bland andra flyktingar också den gamle läraren Otto Fritsch. Han hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörda de 850 drunknade.
Ett av de tyska fartygen som 1945 räddade flyktingar västerut över Östersjön hette Goya. Det var kanske ett dåligt omen, för det var ju Francisco Goya, som under Napoleonskrigen skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor".
Goya hämtade människor från Hela, en långsmal halvö utanför Danzig (nu: Gdansk). Där hade hundratusentals tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick döda skyfflas ned i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn i trängseln skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.
Tre veckor före krigsslutet, den 16 april 1945, avseglade Goya från Helahalvön, fullastad med flyende människor. Strax före midnatt träffades hon av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3 under befäl av kapten Konovalew. Hon sjönk på fyra minuter, så därför kunde bara 165 människor räddas, medan uppåt 7000 omkom i Östersjön, de flesta barn kvinnor och gamla män. Ändå fortsatte de tyska sjömännen att veckorna efteråt transportera många tiotusentals flyktingar västerut, ja till och med dagarna efter krigsslutet anlände till Schlesvig-Holstein många båtar med flyktingar.
Nu innebar det inte alltid säkerhet att angöra en hamn västerut. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars 1945 ta 2000 flyktingar från Pillau (nu: ryska Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Men just när de skulle gå iland och känna den efterlängtade tryggheten anfölls Swinemünde av 700 brittiska och amerikanska plan, som fällde 1500 ton bomber. 570 av passagerarna dödades. Det var ändå bara en bråkdel av dem som dödades vid den attacken. Jag har besökt kullen Golm på ön Usedom, där Swinemünde låg. Där finns en massgrav, som påstås innehålla 20 000 bomboffer.
Många av flyktingfartygen angjorde det tyskockuperade Danmark och jag har här på radion intervjuat tyskfödda Tyresöbor som då i åratal hamnade i jättelika flyktingläger. De har dock inte klagat på den behandling de fick i Danmark Men i fjol avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber.
Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver:
"Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de allierade om flyktingarna fick hjälp"
Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.
Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.
"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",berättade en brittisk pilot.
Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.
I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppläsare under det här programmet var Monica Schelin. Som källor har jag bland annat använt:
Günter Böddecker: DIE FLÜCHTLINGE. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Alfred M de Sayas: The German Expellees. Victims in War and Peace (St Martins, New York 1993)
Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa ( sammanställd i 8 band av en vetenskaplig kommission i Bonn på 1950-talet men utgiven först 1984 av dtv, München)
Deutscher Ostdienst (nr 5/99) 9 343 Menschen riss die "Gustloff" mit in den Tod
Hans Arnoldsson: Natt och dimma (Stockholm 1946)
Gösta Hallquist: Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945 (Malmö 1995)
John Sack: An Eye for an Eye (Basic Books, New York, 1993)
Per Landin: Slottet som försvann (Symposion, Eslöv, 1999)
TT-RB 23/5 1999 (om dansk Historisk Tidskrift)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(Hörs på www.tyresoradion.se En repris från "Succékanalen 91,4", Tyresöradion 2000)
ÅKE SANDIN
"Desastres de la Guerra"
Nyss hörde vi Knut Carlqvist här på Tyresöradion redogöra för besynnerligheter i samband med Estonias undergång i september 1994. Han hade gott hopp om att sanningen så småningom skulle komma fram.
I över fem år har våra medier med en viss frenesi behandlat olika aspekter på denna värsta fartygsolycka under fredstid i Europa. Tragedin är mätbar: 852 döda.
Nu har Östersjön varit skådeplats för än värre katastrofer, som knappast uppmärksammats alls, inte ens i samband med Estonias förlisning. De inträffade från hösten 1944 till sommaren 1945. Det var då som ett par miljoner människor tog sig västerut över Östersjön. Mera civilt inriktade historiker har kallat dessa väldiga människotransporter och räddningsaktioner för den tyska marinens främsta bedrift någonsin. Till och med engelsmännens heroiska evakuering av sina soldater över kanalen från det kringrända Dunkerque 1940 förbleknar en smula vid jämförelse.
790 fartyg deltog och många av dem gick i skytteltrafik En del av passgerarna var balter men de flesta tyskar. Över ett hundra fartyg sänktes och omkring 30 000 människor omkom. De allra flesta var civila flyktingar, andra sårade soldater. Som man lite cyniskt sa vid södra Östersjökusten 1945 och 1946, var dessa år väldigt bra för ålafisket.
Balternas flykt ägde främst rum 1944, när Röda armén trängde in i Estland. Men det var under vintern 1945, när ryssarna snabbt ryckte fram mot Ostpreussens kust, som den verkligt stora flyktvågen började.
Eftersom männen var ute vid fronten eller redan hade stupat utgjordes flyktingarna av barn, kvinnor och åldringar. Bakom sig hade de ofta veckor av strapatser i snö och kyla. Många gamla hade dött av utmattning, barn hade frusit ihjäl eller kvinnor dödats av bomber eller kulkärvar från lågflygande attackplan.
Det var främst tre ställen efter Östersjökusten, som blev utskeppningshamnar och alltså räddningen för miljontals människor. För det första var det Pillau utanför Königsberg, i dag den ryska flottbasen Baltijsk utanför Kaliningrad, för det andra Danzig-Gotenhafen, i dag det polska Gdansk-Gdynia och för det tredje den långsmala halvön Hela som delvis inramar Danzigbukten.
Varför denna massflykt när det för så många innebar döden och för ännu flera stora lidanden? Var de lurade av den krigspropaganda som ständigt bedrar människor, ofta till och med decennier efter krigen? Ja, visst var Goebbels propaganda infam nog, men på den här punkten kom den dessvärre att snarast överträffas av en grym verklighet. Att studera förintelsen av Ostpreussen, bara 25 mil över Östersjön från Öland, är bland det otäckaste man kan företa sig i läsväg.
Det var ändå många som inte ville eller kunde fly. I Königsberg stannade omkring 100 000 tyska civila. Av dessa dog fram till 1948 merparten, mellan 60- och 70000 människor, allt enligt den vetenskapliga kommission som på 1950-talet dokumenterade de 14 miljonerna etniskt rensade tyskarnas öden. Och det var ingen vacker död utan det handlade om mord, massor av våldtäkter som varken skonade småflickor eller gummor, självmord i yttersta förtvivlan, men framförallt dog de av tyfus och andra sjukdomar, som förvärrades av en hunger som drev människor till att äta ruttnande djurkadaver, ja till ren kannibalism. Andra tyskar dog i vidriga läger eller försvann för alltid efter att ha deporterats till slavarbete i Sovjetunionen.
Också på den ostpreussiska landsbygden förekom vidrigheter, som jag inte vill återge, för de är alltför äckliga. Få känner till namn som Nemmersdorf och Metgethen men de orterna platsar tyvärr alltför väl i den långa räcka beryktade ställen, där det under 1900-talet begåtts obeskrivliga grymheter. Och några Tyresökvinnor har på den här radiokanalen vittnat om de fasor de upplevde som tyska tonårsflickor 1945. De tyskar i Ostpreussen som ändå överlevde krigsslutet och tiden efteråt skulle sedan etniskt rensas genom att i godståg skickas västerut.
Även en del ryssar kände vämjelse för det som drabbade civilbefolkningen. En av dem var författaren och sedermera nobelpristagaren Alexandr Solsjenitsyn. Han fick åtta år i Gulag för sin frispråkighet efter att bland annat i samlingen "Ostpreussiska nätter" ha skrivit:
"Ännu jungfru, blir till kvinna
och som kvinna snart till lik
Redan omtöcknad, ögat blodigt
ber hon: "Döda mig, soldat!"
Det som gjorde flyktingarnas situation så prekär var att Röda armén snabbt lyckades innesluta både områdena kring Königsberg och Danzig. Den kalla vintern 1945 gjorde att åtskilliga i de ändlösa flyktkaravanerna förfrös. Det förekom att utmattade mödrar fick lämna sina ihjälfrusna barn vid vägkanten. Men samtidigt öppnade kylan en märklig flyktväg. Utanför Königsberg, på Frisches Haff, frös vattnet ut till de långsmala och sandiga landremsor, som på tyska kallas Nehrungen, av andra Europas Sahara, vilka nästan omslöt den delen av Östersjön.
Över isen drog januari-februari 1945 ett ändlöst tåg av människor, hästar och vagnar, ofta med vatten över fotknölarna. En av flyktingarna Annemarie Kniep berättar:
"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."
Och ett annat ögonvittne, prästen Paul Bernecker:
"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom fram till landremsan var också dom döda"
Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna utsattes för. På den öppna isen var det omöjligt att ta skydd. Många mejades skoningslöst ned av de anfallande planens kulsprutor. Hästar gick ned sig i vakar som öppnats av bomber och människor drunknade i det kalla vattnet.
Ändå var det nästan en halv miljon som tog sig de två tre milen över isen, en vandring som ibland tog flera dagar. Målet var hamnen i Pillau, där en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden berättade:
"Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många
nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig,begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"
Vid hamnen i Pillau var det dag efter dag en enorm trängsel av frysande och hungriga flyktingar som alla så fort som möjligt ville komma ombord på någon av båtarna västerut. De stod där i timmar, ja ibland i dygn, och väntade för ingen vågade lämna sin plats. Då och då decimerades deras antal av attacker från luften.
Men varje dag kunde tusentals, ofta tiotusentals, lämna Pillau i båtar som dock ofta gick bara till Danzigområdet med bland annat hamnen Gdynia, eller Gotenhafen som tyskarna sa. Därifrån avseglade den 30 januari den stora passagerarbåten Wilhelm Gustloff med många tusen flyktingar ombord. Hon eskorterades av två motortorpedbåtar, men det var svår sjögång och nedisning så den ena av dem måste anlöpa hamn.
Vid nio-tiden på kvällen hade Gustloff på sin färd västerut i södra Östersjön kommit ungefär i jämhöjd med Stolpe Bank. Så här berättar kapten George Wellers om vad som då hände:
"Just när jag stod i dörröppningen till navigationshytten gick en chockvåg genom skeppet. Explosionen var så stark att jag kastades uppåt och slog huvudet mot dörrposten. 'Minor', skrek jag och i ett skutt var jag framme vid maskintelegrafen och drog i stoppspaken. Men så sakades fartyget av en andra och tredje stöt. Hon började få slagsida mot babord. Jag såg hur fören sänktes och vattnet redan spolade över den. På grund av lutningen nedåt kanade människorna på fördäck ned i vattnet, räddningslöst förlorade."
Nej det var inte minor utan den sovjetiska ubåten S 13 under kapten Alexander Marinesko som hade träffat med tre torpeder. I den sovjetiska kommunikén hette det:
"Luften darrade av de tre väldiga explosionerna. En av torpederna träffade i höjd med förmasten på det fascistiska transportfartyget. Den andra midskepps och den tredje i aktern. Det var motorfartyget Wilhelm Gustloff med 6100 hitlerister ombord."
Nu tog det över en timme innan Gustloff definitivt sjönk så över ett tusen människor kunde trots det iskalla vattnet rädda sig. Den eskorterande motortorpedbåten tog upp hundratals ur det tvågradiga vattnet. Men så fick den signaler om att den sovjetiska ubåten fortfarande lurade på knappt en sjömils avstånd. Den var då tvungen att sätta full fart varvid flera livbåtar kantrade.
Innan hon dog av nedkylning i en av livbåtarna kunde en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp på däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.
Tidigare har det sagts att det var drygt 5000 människor som följde Gustloff ned i djupet. En av de överlevande hette Heinz Schön, vid förlisningen 18 år gammal. Han har ägnat resten av sitt liv åt att forska om olyckan och också skrivit böcker om den. Inte minst har han intervjuat andra överlevande från Gustloff, av vilka 177 stycken ännu var i livet för ett år sedan.
Häromåret fick Heinz Schön kontakt med inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Gustloff. Han fick då veta att hon tagit ombord --inte 6 600 människor som tidigare antagits-- utan 10 582. Det skulle innebära att över 9000 människor omkom i Östersjön den mörka, kalla januarinatten för 55 år sedan. Undertiteln till Schöns senaste bok lyder därför "Die grösste Schiffskatastrophe der Geschichte", historiens största fartygskatastrof.
Elva dagar efter Gustloffs undergång stod kapten Marinesko för sina nästa bedrift. Då torpederade hans ubåt lasarettsfartyget Steuben, som sjönk på sju minuter. Ändå kunde 600 rädda sig, men 3000 flyktingar och sårade soldater följde med i djupet. Bland de räddade fanns den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare hur han hört offren skrika ut sin dödångest:
"Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare"
Ubåtskaptenen Marinesko skulle efter kriget förlänas en av sitt lands finaste utmärkelser, då han utnämndes till "Sovjetunionens hjälte". Att han sett till att många tusen kvinnor och barn fick en kvalfull död brukar i krig inte vara någon belastning -- om man inte tillhör den förlorande sidan förstås.
Ofta försökte dessa evakueringsfartyg gå i konvoj. Men den gamla skorven Karlsruhe på knappt 900 ton kunde den 11 april 1945 inte hålla de andras fart och blev efter och därför ett lätt byte för sovjetiska torpedplan. Ombord fanns bland andra flyktingar också den gamle läraren Otto Fritsch. Han hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörda de 850 drunknade.
Ett av de tyska fartygen som 1945 räddade flyktingar västerut över Östersjön hette Goya. Det var kanske ett dåligt omen, för det var ju Francisco Goya, som under Napoleonskrigen skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor".
Goya hämtade människor från Hela, en långsmal halvö utanför Danzig (nu: Gdansk). Där hade hundratusentals tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick döda skyfflas ned i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn i trängseln skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.
Tre veckor före krigsslutet, den 16 april 1945, avseglade Goya från Helahalvön, fullastad med flyende människor. Strax före midnatt träffades hon av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3 under befäl av kapten Konovalew. Hon sjönk på fyra minuter, så därför kunde bara 165 människor räddas, medan uppåt 7000 omkom i Östersjön, de flesta barn kvinnor och gamla män. Ändå fortsatte de tyska sjömännen att veckorna efteråt transportera många tiotusentals flyktingar västerut, ja till och med dagarna efter krigsslutet anlände till Schlesvig-Holstein många båtar med flyktingar.
Nu innebar det inte alltid säkerhet att angöra en hamn västerut. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars 1945 ta 2000 flyktingar från Pillau (nu: ryska Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Men just när de skulle gå iland och känna den efterlängtade tryggheten anfölls Swinemünde av 700 brittiska och amerikanska plan, som fällde 1500 ton bomber. 570 av passagerarna dödades. Det var ändå bara en bråkdel av dem som dödades vid den attacken. Jag har besökt kullen Golm på ön Usedom, där Swinemünde låg. Där finns en massgrav, som påstås innehålla 20 000 bomboffer.
Många av flyktingfartygen angjorde det tyskockuperade Danmark och jag har här på radion intervjuat tyskfödda Tyresöbor som då i åratal hamnade i jättelika flyktingläger. De har dock inte klagat på den behandling de fick i Danmark Men i fjol avslöjades i dansk Historisk Tidskrift av överläkaren och historikern Kirsten Lylloff att 1945 dog 13 492 tyska flyktingar i Danmark. De led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber.
Men det mest uppseendeväckande med Lylloffs studie var att av de tyskar som dog var omkring 7000 barn. Och inte nog med det: De danska läkarna vägrade att ge hjälp, när tyska mödrar kom med sina nästan döende spädbarn. Lylloff skriver:
"Officiellt förklarade sig läkarna med att de skulle skada förhållandet till de allierade om flyktingarna fick hjälp"
Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.
Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.
"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",berättade en brittisk pilot.
Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.
I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppläsare under det här programmet var Monica Schelin. Som källor har jag bland annat använt:
Günter Böddecker: DIE FLÜCHTLINGE. Die Vertreibung der Deutschen im Osten (Herbig 1980)
Alfred M de Sayas: The German Expellees. Victims in War and Peace (St Martins, New York 1993)
Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa ( sammanställd i 8 band av en vetenskaplig kommission i Bonn på 1950-talet men utgiven först 1984 av dtv, München)
Deutscher Ostdienst (nr 5/99) 9 343 Menschen riss die "Gustloff" mit in den Tod
Hans Arnoldsson: Natt och dimma (Stockholm 1946)
Gösta Hallquist: Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945 (Malmö 1995)
John Sack: An Eye for an Eye (Basic Books, New York, 1993)
Per Landin: Slottet som försvann (Symposion, Eslöv, 1999)
TT-RB 23/5 1999 (om dansk Historisk Tidskrift)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(Hörs på www.tyresoradion.se En repris från "Succékanalen 91,4", Tyresöradion 2000)
ÅKE SANDIN
söndag, februari 12
"EN BEFÄSTNING AV HEMLIGHETSMAKERI OCH SMUSSEL”
Romarna var i flera hundra år vana vid att krigiskt segra och utvidga sitt imperium. Men de hade i alla fall insikten om att offren för deras framfart var ömkansvärda. De myntade uttrycket ”Vae victis”, ve de besegrade.
Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till döden eller till hårda straff.
Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet. För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare.
Det har blivit märkligt tyst om Libyen efter det att Nato med svensk hjälp fixade till ett regimbyte. Men det har sipprat fram att "segrarna" sätter tiotusentals motståndare i fängelse, där de utsätts för tortyr och våldtäkter.
Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas. Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.
1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.
Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".
De två europeiska folk som drabbades värst av andra världskriget var ryssarna och tyskarna. De dödades i tiotals miljoner. Men inga minnesstunder, skolföreläsningar eller medieprogram ägnas åt deras öde.
Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1308) 2012-02-12
Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till döden eller till hårda straff.
Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet. För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare.
Det har blivit märkligt tyst om Libyen efter det att Nato med svensk hjälp fixade till ett regimbyte. Men det har sipprat fram att "segrarna" sätter tiotusentals motståndare i fängelse, där de utsätts för tortyr och våldtäkter.
Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas. Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.
1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.
Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel".
De två europeiska folk som drabbades värst av andra världskriget var ryssarna och tyskarna. De dödades i tiotals miljoner. Men inga minnesstunder, skolföreläsningar eller medieprogram ägnas åt deras öde.
Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare.
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1308) 2012-02-12
lördag, februari 11
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1308) 12 feb till ….
….tlll Sveriges Radios Studio Ett som (30/1) hade ett inslag om att 40 procent av Indiens barn under fem år är undernärda. Det står i bjärt kontrast till den indiska medelklassens snabba ekonomiska framsteg och är ett stöd för Tuffs projekt bland de fattigaste av de fattiga i Indien.
….till den 33-årige serbiske regissören Marklo Cvejic som tagit upp ett tidigare tabubelagt ämne i en film om Jugoslaviens tyska befolkning. Vid krigsslutet 1944-45 . internerades 170 000 tyskar i eländiga koncentrationsläger, där 51 000 av dem dog, däribland 6000 barn.
….till den brittiske journalistveteranen och mellanösternkännaren Robert Fisk, vars rubrik på sin artikel i The Independent (4/1) har texten: "An attack on Teheran would be madness"
….till tuff-aktivisten och förra Tyresöbon Marianne Stieger, som nu tackar för det mangogram hon fått på sin 75-årsdag. Hon skriver: "Vet ni, det känns helt underbart nu när jag fyllt 75 och kroppen helt sakta börjar vissna. Då tänker jag med tillförsikt på "mina" träd och fylls av en härlig glädje. Tänk så mycket frukt dessa träd bär varje år och tänk så mycket glädje jag därigenom har kunnat sprida! Kära TUFF-gänget, tusen tack för att jag nu kan sprida ytterligare glädje ibland människorna i vårt projekt i det fattiga Dharampur!"
….till den antikärnvapengrupp, som nu i Svenska Freds har bildats bland annat av aktivister i lokalföreningarna Nässjö, Ulricehamn och Tyresö. Lördagen den 10 mars anordnar den ett heldagsseminarium i Kulturcaféet Kvarnhjulet i Tyresö. Där medverkar bland andra Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen. Alla är hjärtligt välkomna.
….till spännande Tuff-möten i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80: Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern? Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?" är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!
Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!
….till den 33-årige serbiske regissören Marklo Cvejic som tagit upp ett tidigare tabubelagt ämne i en film om Jugoslaviens tyska befolkning. Vid krigsslutet 1944-45 . internerades 170 000 tyskar i eländiga koncentrationsläger, där 51 000 av dem dog, däribland 6000 barn.
….till den brittiske journalistveteranen och mellanösternkännaren Robert Fisk, vars rubrik på sin artikel i The Independent (4/1) har texten: "An attack on Teheran would be madness"
….till tuff-aktivisten och förra Tyresöbon Marianne Stieger, som nu tackar för det mangogram hon fått på sin 75-årsdag. Hon skriver: "Vet ni, det känns helt underbart nu när jag fyllt 75 och kroppen helt sakta börjar vissna. Då tänker jag med tillförsikt på "mina" träd och fylls av en härlig glädje. Tänk så mycket frukt dessa träd bär varje år och tänk så mycket glädje jag därigenom har kunnat sprida! Kära TUFF-gänget, tusen tack för att jag nu kan sprida ytterligare glädje ibland människorna i vårt projekt i det fattiga Dharampur!"
….till den antikärnvapengrupp, som nu i Svenska Freds har bildats bland annat av aktivister i lokalföreningarna Nässjö, Ulricehamn och Tyresö. Lördagen den 10 mars anordnar den ett heldagsseminarium i Kulturcaféet Kvarnhjulet i Tyresö. Där medverkar bland andra Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen. Alla är hjärtligt välkomna.
….till spännande Tuff-möten i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80: Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern? Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?" är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!
Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!
fredag, februari 10
Bengt Svensson: En gammal "terrorstämpel"!
Hej alla lyssnare på radio Tuff!(www.tyresoradion.se)
Sedan en vecka eller rentav två har vi skön vinter i Harvaremåla. Sjöisarna är decimetertjocka, och ungdomen spelar bandy på ma'arna, dvs översvämmade åkrar längs kusten. Domherrarna underhåller utanför fönstret, och ibland promenerar ett par fasaner förbi.
Den republikanska primärvalscirkusen har just passerat Nevada, en delstat som har två miljoner invånare och lever på turism. Två tredjedelar av befolkningen bor i Las Vegas och en sjättedel i Reno. Den sista sjättedelen är utspridd på ett halvdussin småstäder, av vilka den största är delstatens huvudstad, Carson City, stor som
Karlskrona.
Jag ska nu berätta om det drama, som utspelades i Carson City för snart ett halvsekel sedan, på det glada sextitalet, alltså. Min svåger, ännu tonåring, försökte skrapa ihop några dollar på att sälja uppslagsverk. Varför han gjorde det i Carson City av alla platser, hade han svårt att förklara för mig. Han kånkade alltså runt med några uppslagsböcker från dörr till dörr. I en av de snyggare villorna öppnades dörren av en fin dam, som förstås inte var intresserad.
Men när min svåger var på väg ut, frågade hon honom, om han hade tillstånd att sälja uppslagsverk, vilket han förstås inte hade. På gatan, några minuter senare, möttes han av flera polisbilarmed tjutande sirener. När poliserna rusade ut, såg han sig omkring för att se vem de kunde vara ute efter. Det visade sig vara min svåger
himself. Han arresterades och låstes in i en cell över natten, skäligen misstänkt för att ha sålt uppslagsverk utan tillstånd. Det visade sig, att den fina damen var polischefens hustru. Han släpptes nästa dag och har sedan aldrig satt sin fot i Carson City.
Vid den tiden var han statslös men bodde som laglig invandrare i USA sedan tidiga tonår. Själv kallade han sig stolt för en sann världsmedborgare. Han reste på ett pass utfärdat av FN.
Många år senare blev han australisk medborgare av praktiska skäl. På väg till San Francisco för några år sedan blev han stoppad av passpolisen under mellanlandningen på Hawaii. Hans namn hade dykt upp i immigrationskontrollens lista på folk, som begått brott i USA. Efter ingående förhör tilläts han fortsätta sin resa. I sin jakt på misstänkta terrorister hade Homeland Security digitaliserat brottsregistren från 50 år tillbaks och lagt in dem i sin enorma databas. Och där ligger de. Min svåger åker in på förhör varje gång han ska besöka Förenta Staterna.
Så vad ni än gör, när ni kommer till Carson City i Nevada, försök inte sälja uppslagsverk utan tillstånd, om ni inte vill bli terroriststämplade för resten av livet.
Bengt Svensson
för radio Tuff i Harvaremåla
Sedan en vecka eller rentav två har vi skön vinter i Harvaremåla. Sjöisarna är decimetertjocka, och ungdomen spelar bandy på ma'arna, dvs översvämmade åkrar längs kusten. Domherrarna underhåller utanför fönstret, och ibland promenerar ett par fasaner förbi.
Den republikanska primärvalscirkusen har just passerat Nevada, en delstat som har två miljoner invånare och lever på turism. Två tredjedelar av befolkningen bor i Las Vegas och en sjättedel i Reno. Den sista sjättedelen är utspridd på ett halvdussin småstäder, av vilka den största är delstatens huvudstad, Carson City, stor som
Karlskrona.
Jag ska nu berätta om det drama, som utspelades i Carson City för snart ett halvsekel sedan, på det glada sextitalet, alltså. Min svåger, ännu tonåring, försökte skrapa ihop några dollar på att sälja uppslagsverk. Varför han gjorde det i Carson City av alla platser, hade han svårt att förklara för mig. Han kånkade alltså runt med några uppslagsböcker från dörr till dörr. I en av de snyggare villorna öppnades dörren av en fin dam, som förstås inte var intresserad.
Men när min svåger var på väg ut, frågade hon honom, om han hade tillstånd att sälja uppslagsverk, vilket han förstås inte hade. På gatan, några minuter senare, möttes han av flera polisbilarmed tjutande sirener. När poliserna rusade ut, såg han sig omkring för att se vem de kunde vara ute efter. Det visade sig vara min svåger
himself. Han arresterades och låstes in i en cell över natten, skäligen misstänkt för att ha sålt uppslagsverk utan tillstånd. Det visade sig, att den fina damen var polischefens hustru. Han släpptes nästa dag och har sedan aldrig satt sin fot i Carson City.
Vid den tiden var han statslös men bodde som laglig invandrare i USA sedan tidiga tonår. Själv kallade han sig stolt för en sann världsmedborgare. Han reste på ett pass utfärdat av FN.
Många år senare blev han australisk medborgare av praktiska skäl. På väg till San Francisco för några år sedan blev han stoppad av passpolisen under mellanlandningen på Hawaii. Hans namn hade dykt upp i immigrationskontrollens lista på folk, som begått brott i USA. Efter ingående förhör tilläts han fortsätta sin resa. I sin jakt på misstänkta terrorister hade Homeland Security digitaliserat brottsregistren från 50 år tillbaks och lagt in dem i sin enorma databas. Och där ligger de. Min svåger åker in på förhör varje gång han ska besöka Förenta Staterna.
Så vad ni än gör, när ni kommer till Carson City i Nevada, försök inte sälja uppslagsverk utan tillstånd, om ni inte vill bli terroriststämplade för resten av livet.
Bengt Svensson
för radio Tuff i Harvaremåla
tisdag, februari 7
Spännande Tuff-möten feb-mars
Där intet annat anges äger mötena rum i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 Tyresö
Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern?
Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?"
är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!
Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!
Lördag 10 mars kl 10-16: För en kärnvapenfri värld.
Svenska Freds kärnvapengrupp ordnar ett seminarium om kärnvapen med Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen och med Anne Marte Skaland från norska fredsrörelsen. Fika ingår!
PLATS: Kulturcaféet, Föreningsgården Kvarnhjulet, hus C.
Måndag 19 mars kl 19: Afghanistan.
Studenten Shahpoor Omidy har besökt sitt barndoms Afghanistan och gjort en kortfilm med titeln "En annan syn på Afghanistan". Tid för fika, frågor och diskussion.
Lördag 24 mars kl 9.30: TUFFs årsmöte.
Alla medlemmar är välkomna på Tuffs årsmöte då bland annat ny styrelse skall väljas. Välkommen också att ingå i styrelsen!
Tuff har nu varit oavbrutet aktivt i 45 år!
--------------------------------------------
Tipsa vänner och bekanta om Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se
RADIO TUFF som läggs på ny varannan söndag kl 17 ingår i Slingan på 91,4 MHz.
När som helst kan man lyssna på www.tyresoradion.se där vi i fliken ”Arkiv” kan höra tidigare Radio Tuff och i ”Sagt om 91,4” se många lyssnaromdömen.
Tisdag 14 feb kl 19: Vad säger Mayakalendern?
Ulla Carina Sellergren inleder en träff i diskussionscaféet Filosofika. "Går jorden under den 21 december?"
är en av frågorna? Fika och gemyt ingår som vanligt. Hjärtligt välkommen!
Tisdag 21 feb kl 19: Våldets Irak. Barnbiblioteken oaser i Bagdad!
Anita Lilburn och Widad Zaki är kännare av Irak och kan berätta om de barnbibliotek i Bagdad som Tuff stöder finansiellt. Välkommen till ett angeläget möte!
Lördag 10 mars kl 10-16: För en kärnvapenfri värld.
Svenska Freds kärnvapengrupp ordnar ett seminarium om kärnvapen med Meit Krakau och Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen och med Anne Marte Skaland från norska fredsrörelsen. Fika ingår!
PLATS: Kulturcaféet, Föreningsgården Kvarnhjulet, hus C.
Måndag 19 mars kl 19: Afghanistan.
Studenten Shahpoor Omidy har besökt sitt barndoms Afghanistan och gjort en kortfilm med titeln "En annan syn på Afghanistan". Tid för fika, frågor och diskussion.
Lördag 24 mars kl 9.30: TUFFs årsmöte.
Alla medlemmar är välkomna på Tuffs årsmöte då bland annat ny styrelse skall väljas. Välkommen också att ingå i styrelsen!
Tuff har nu varit oavbrutet aktivt i 45 år!
--------------------------------------------
Tipsa vänner och bekanta om Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se
RADIO TUFF som läggs på ny varannan söndag kl 17 ingår i Slingan på 91,4 MHz.
När som helst kan man lyssna på www.tyresoradion.se där vi i fliken ”Arkiv” kan höra tidigare Radio Tuff och i ”Sagt om 91,4” se många lyssnaromdömen.
onsdag, februari 1
TUFF-bladet vintern 2012
Tuff-biståndet 2011
Också 2011 var Tuffs bistånd omfattande: Till skolprojekten i Indien skickades 265 000 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, 5 000 kr och till fattiga gamla flyktingkvinnor i Belgrad 10 000 kr. Tuff har inga offentliga bidrag men alla i Tuff jobbar oavlönat, så varje insamlad krona kan oavkortad skickas till
Bravo Finningeskolan!
I december anordnade Finningeskolan i Strängnäs en Indien-vecka varvid man jobbade in 48 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Andra skolor som under 2011 bidragit till biståndet är Tyresöskolorna Kumla, Strandskolan, Tyresö skola samt Alléskolan i Floda
Hur pengarna används
Vår indiske partner Bhikhu Vyas lämnar regel-bundna rapporter om projekten. Hans senaste text handlar om projekten som det senaste halvåret finansierats av Tuff. Det finns att läsa på ”Senaste från Bhikhu. Latest reports” Se www.tuff.fred.se
17 000 kr för mangogram
Under 2011 köpte många solidariska och kloka Tuffs mangogram, sammanlagt för över 17000 kr, för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 5 kronor blir det ett nytt träd dignande av mangos i fattiga indiska byar. Bhikhu Vyas upppger att nu finns 108 500 mangoträd eller plantor i Dharampurs 200 fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581.
Tuff fyller 45 år
Tuff grundades i februari 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek, där bland andra Per Oscarsson och Per Anders Fogelström talade. Sedan dess har föreningen haft en ständigt lika hög aktivitet. Se till exempel www.tuff.fred.se
Bli aktiv i styrelsen!
Vill du göra en insats och komma med i det trevliga gäng som utgör Tuffs styrelse, hör av dig! Vi behöver vara fler som jobbar. Ny styrelse utses av årsmötet som äger rum den 24 mars. (Se kalendariet)
Tuff har sorg
Den 27/1 begravdes Margaretha Petersen. Hon var i många år en hängiven Tuff-aktivist med ett stort engagemang för Indien. Många av hennes indiska vänner har också framfört sina kondoleanser. Se till exempel bloggen www.tuffsandin.blogspot.com
"Margaretha Square"
Våra indiska partners planerar nu att hedra Margarethas minne genom en friluftsaula med kakelgolv och blomsteruppsättningar. Den skall anläggas vid ett elevhem för indiska flickor och döpas till Margaretha Square. Förut finns i trakten också Petersen Reading Room. De som vill hedra Margarethas minne kan lämna ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, plusgiro 79 36 36 -2. Märk talongen med "Margaretha"
Barnbibliotek oaser i Irak
Gång på gång berättar medierna om bomber i Irak, vilka dödar många oskyldiga, Men i våldets Bagdad finns två barnbibliotek, som är oaser för läsning, teater och sång för barn av olika religioner. De finansieras från Sverige och Tuff bidrog härom året med 20 000 kr. Nu vill vi hjälpa till igen så vi vädjar på nytt om bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. Märk med "Bagdad"!
Tuff ökar sitt medlemstal!
Tuffs mål 2011 var att uppnå 400 betalande medlemmar. Det lyckades genom att 45 nya medlemmar anslöt sig. De satte alltså in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6, som är helt skilt från insamlingskontot, varifrån alla pengar skickas oavkortat till ändamålet.
Beroende av medlemmarna
Utan offentliga bidrag är Tuff i den gamla fina folkrörelsetraditionen helt beroende av många medlemmar och de aktivas oavlönade arbete. Så värva gärna en ny medlem!
-------------------------------------------------
Citatet:
"Det finns ingen väg. Men om många börjar gå blir det en väg" (Indianskt ordspråk)
Också 2011 var Tuffs bistånd omfattande: Till skolprojekten i Indien skickades 265 000 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan, 5 000 kr och till fattiga gamla flyktingkvinnor i Belgrad 10 000 kr. Tuff har inga offentliga bidrag men alla i Tuff jobbar oavlönat, så varje insamlad krona kan oavkortad skickas till
Bravo Finningeskolan!
I december anordnade Finningeskolan i Strängnäs en Indien-vecka varvid man jobbade in 48 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Andra skolor som under 2011 bidragit till biståndet är Tyresöskolorna Kumla, Strandskolan, Tyresö skola samt Alléskolan i Floda
Hur pengarna används
Vår indiske partner Bhikhu Vyas lämnar regel-bundna rapporter om projekten. Hans senaste text handlar om projekten som det senaste halvåret finansierats av Tuff. Det finns att läsa på ”Senaste från Bhikhu. Latest reports” Se www.tuff.fred.se
17 000 kr för mangogram
Under 2011 köpte många solidariska och kloka Tuffs mangogram, sammanlagt för över 17000 kr, för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 5 kronor blir det ett nytt träd dignande av mangos i fattiga indiska byar. Bhikhu Vyas upppger att nu finns 108 500 mangoträd eller plantor i Dharampurs 200 fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581.
Tuff fyller 45 år
Tuff grundades i februari 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek, där bland andra Per Oscarsson och Per Anders Fogelström talade. Sedan dess har föreningen haft en ständigt lika hög aktivitet. Se till exempel www.tuff.fred.se
Bli aktiv i styrelsen!
Vill du göra en insats och komma med i det trevliga gäng som utgör Tuffs styrelse, hör av dig! Vi behöver vara fler som jobbar. Ny styrelse utses av årsmötet som äger rum den 24 mars. (Se kalendariet)
Tuff har sorg
Den 27/1 begravdes Margaretha Petersen. Hon var i många år en hängiven Tuff-aktivist med ett stort engagemang för Indien. Många av hennes indiska vänner har också framfört sina kondoleanser. Se till exempel bloggen www.tuffsandin.blogspot.com
"Margaretha Square"
Våra indiska partners planerar nu att hedra Margarethas minne genom en friluftsaula med kakelgolv och blomsteruppsättningar. Den skall anläggas vid ett elevhem för indiska flickor och döpas till Margaretha Square. Förut finns i trakten också Petersen Reading Room. De som vill hedra Margarethas minne kan lämna ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, plusgiro 79 36 36 -2. Märk talongen med "Margaretha"
Barnbibliotek oaser i Irak
Gång på gång berättar medierna om bomber i Irak, vilka dödar många oskyldiga, Men i våldets Bagdad finns två barnbibliotek, som är oaser för läsning, teater och sång för barn av olika religioner. De finansieras från Sverige och Tuff bidrog härom året med 20 000 kr. Nu vill vi hjälpa till igen så vi vädjar på nytt om bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. Märk med "Bagdad"!
Tuff ökar sitt medlemstal!
Tuffs mål 2011 var att uppnå 400 betalande medlemmar. Det lyckades genom att 45 nya medlemmar anslöt sig. De satte alltså in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6, som är helt skilt från insamlingskontot, varifrån alla pengar skickas oavkortat till ändamålet.
Beroende av medlemmarna
Utan offentliga bidrag är Tuff i den gamla fina folkrörelsetraditionen helt beroende av många medlemmar och de aktivas oavlönade arbete. Så värva gärna en ny medlem!
-------------------------------------------------
Citatet:
"Det finns ingen väg. Men om många börjar gå blir det en väg" (Indianskt ordspråk)
söndag, januari 29
"Goda" och "onda" kärnvapen
De fem första som skaffade sig kärnvapen var andra världskrigets segrarmakter USA, England, Frankrike, Ryssland och Kina. Trots de jättelika massmorden på japaner i Hiroshima och Nagasaki accepterades segrarmakternas kärnvapeninnehav. Dessa länder dominerade också medierna, så vi indoktrinerades med att det gällde "goda" kärnvapen, som bevarade terrorbalansen och innehades av "goda" och ansvarstagande stater.
På 50-talet tyckte en majoritet av svenskar att vi i Sverige skulle skaffa kärnvapen, Våra blågula atombomber ansågs goda, eftersom de skulle försvara oss mot det sovjetiska hotet, som våra medier ständigt varnade för. Men så lyckades fredsrörelsen genom olika kampanjer att vända opinionen och svenska kärnvapenplaner blev politiskt omöjliga.
I många år har man nu varnat för att Iran "snart har kärnvapen". Nu vidtas sanktioner mot landet och agenter utför märkliga mord på öppen gata i Teheran, till exempel när en ung iransk atomforskare dödades i sin bil nyligen, ingalunda första incidenten av detta slag.
Samtidigt accepterar man att Israel är den enda staten i mellersta östern som har kärnvapen. Dessa tycks betraktas som "goda".
Hotet från "onda" kärnvapen fick 2003 motivera anfallet på Irak. Sedan visade det sig att Saddam inte hade några massförstörelsevapen. Chefen för IAEA (Internationella atomenergi organet) Hans Blix hade haft rätt när han hävdat att inget tydde på att Irak hade dessa vapen, men den gången talade han för döva öron. Nu Resonerar han om Iran och skriver bland annat (Fokus 24/1 2012):
"För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukismetoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop."
Blix tycker att det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Och om de ändå sker frågar han:
"Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld?"
Nu sätter amerikanska hangarfartyg kurs mot Persiska viken, vars östra kust är iransk. Iran hotat att stänga Hormuzsundet.
I Persiska viken ligger östaten Bahrein. SvT sände den 22 januari en dokumentär om de folkliga demonstationerna i fjol i detta lilla land. Många upprördes av att regimen till och med kunde tortera eller döda läkare, som följde sin läkaretik genom att behandla skadade demonstranter.
Många förvånades också av att detta försök till "arabisk vår" inte hade USA:s och Natos stöd. Kan det möjligen bero på att amerikanska femte flottan har en bas i Bahrein?
-----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1307
På 50-talet tyckte en majoritet av svenskar att vi i Sverige skulle skaffa kärnvapen, Våra blågula atombomber ansågs goda, eftersom de skulle försvara oss mot det sovjetiska hotet, som våra medier ständigt varnade för. Men så lyckades fredsrörelsen genom olika kampanjer att vända opinionen och svenska kärnvapenplaner blev politiskt omöjliga.
I många år har man nu varnat för att Iran "snart har kärnvapen". Nu vidtas sanktioner mot landet och agenter utför märkliga mord på öppen gata i Teheran, till exempel när en ung iransk atomforskare dödades i sin bil nyligen, ingalunda första incidenten av detta slag.
Samtidigt accepterar man att Israel är den enda staten i mellersta östern som har kärnvapen. Dessa tycks betraktas som "goda".
Hotet från "onda" kärnvapen fick 2003 motivera anfallet på Irak. Sedan visade det sig att Saddam inte hade några massförstörelsevapen. Chefen för IAEA (Internationella atomenergi organet) Hans Blix hade haft rätt när han hävdat att inget tydde på att Irak hade dessa vapen, men den gången talade han för döva öron. Nu Resonerar han om Iran och skriver bland annat (Fokus 24/1 2012):
"För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukismetoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop."
Blix tycker att det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Och om de ändå sker frågar han:
"Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld?"
Nu sätter amerikanska hangarfartyg kurs mot Persiska viken, vars östra kust är iransk. Iran hotat att stänga Hormuzsundet.
I Persiska viken ligger östaten Bahrein. SvT sände den 22 januari en dokumentär om de folkliga demonstationerna i fjol i detta lilla land. Många upprördes av att regimen till och med kunde tortera eller döda läkare, som följde sin läkaretik genom att behandla skadade demonstranter.
Många förvånades också av att detta försök till "arabisk vår" inte hade USA:s och Natos stöd. Kan det möjligen bero på att amerikanska femte flottan har en bas i Bahrein?
-----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1307
fredag, januari 27
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1307) 29/1 2012 TILL…
....till Tyska kyrkan i Malmö, vars kollekt nyligen på 1990 kr tillföll Tuffs insatser för gamla fattiga flyktingkvinnor i Belgrad, dit Tuff under 2011 skickade 10 000 kr. Det var Tuff-medlemmen Marianne Stalbohm Stieger, som övertygade kyrkan att stödja denna aktivitet. En särskild ros också till Marianne som den 1 februari fyller år, jämt delbart med femton
....till president Obama, som nu planerar en fem-procentig reducering av USA:s militärkostnader. Men en tagg i denna ros är att USA:s militära kostnader ändå kommer att motsvara de sammanlagda rustningarna i världens tio näst mest militaristiska stater.
….till riksdagsledamoten Kerstin Lundgren, som är centerns utrikespolitiska talesperson. På DN-Debatt (15/1) skriver hon under rubriken "Tiden inne för Sverige att erkänna Palestina som stat". Det är en välkommen avvikelse från den hittills förda svenska regeringspolitiken.
….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skickat en utförlig redogörelse (News Bulletin) om de Tuff-stödda projekten i Indien. Han talar om "generösa bidrag" och syftar på de 265 000 kr som Tuff skickade till de indiska projekten före jul. Han berömmer Finningeskolan i Strängnäs som i december under en Indienvecka jobbade in nästan 48 000 kr för Tuff-projekten. Och inte minst skriver han minnesord över vår bortgångna Tuff-aktivist Margaretha Petersen: "Terrible Loss for Tuff & Dharampur" är hans rubrik på detta avsnitt. Bhikhus hela redogörelse finns på Tuffs hemsida www.tuff.fred.se närmare bestämt i fliken http://abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm
….till De vackra minnesord Margarethas närmaste anhöriga har skrivit och lagt in på www.mpetersen.se
….till Margarethas vänner, som börjat skicka bidrag till det Margaretha Square som för att hedra hennes insatser för Indien nu ska anläggas vid ett elevhem för flickor i Bilpudi. Bidrag kan lämnas på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk talongen med "Margaretha"
….till Tuffs aktiva mötesverksamhet under kommande veckor. Det börjar med diskussionscaféet Filosofika den 14 februari och sedan blir det bland annat offentliga möten om Irak och Afghanistan samt ett seminarium om kampen mot kärnvapen.
….till nättidningen Tidskrift för Folkets Rättigheter, som bland annat nyanserar den ensidiga västliga mediebilden av kriget i Libyen. Se www.tffr.org
….till Svenska Freds, som på tal om Folk och Försvars rikskonferens i Sälen nyligen menar att ökad försvarsbudget är fel väg när de verkliga hoten är icke-militära.
....till president Obama, som nu planerar en fem-procentig reducering av USA:s militärkostnader. Men en tagg i denna ros är att USA:s militära kostnader ändå kommer att motsvara de sammanlagda rustningarna i världens tio näst mest militaristiska stater.
….till riksdagsledamoten Kerstin Lundgren, som är centerns utrikespolitiska talesperson. På DN-Debatt (15/1) skriver hon under rubriken "Tiden inne för Sverige att erkänna Palestina som stat". Det är en välkommen avvikelse från den hittills förda svenska regeringspolitiken.
….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skickat en utförlig redogörelse (News Bulletin) om de Tuff-stödda projekten i Indien. Han talar om "generösa bidrag" och syftar på de 265 000 kr som Tuff skickade till de indiska projekten före jul. Han berömmer Finningeskolan i Strängnäs som i december under en Indienvecka jobbade in nästan 48 000 kr för Tuff-projekten. Och inte minst skriver han minnesord över vår bortgångna Tuff-aktivist Margaretha Petersen: "Terrible Loss for Tuff & Dharampur" är hans rubrik på detta avsnitt. Bhikhus hela redogörelse finns på Tuffs hemsida www.tuff.fred.se närmare bestämt i fliken http://abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm
….till De vackra minnesord Margarethas närmaste anhöriga har skrivit och lagt in på www.mpetersen.se
….till Margarethas vänner, som börjat skicka bidrag till det Margaretha Square som för att hedra hennes insatser för Indien nu ska anläggas vid ett elevhem för flickor i Bilpudi. Bidrag kan lämnas på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk talongen med "Margaretha"
….till Tuffs aktiva mötesverksamhet under kommande veckor. Det börjar med diskussionscaféet Filosofika den 14 februari och sedan blir det bland annat offentliga möten om Irak och Afghanistan samt ett seminarium om kampen mot kärnvapen.
….till nättidningen Tidskrift för Folkets Rättigheter, som bland annat nyanserar den ensidiga västliga mediebilden av kriget i Libyen. Se www.tffr.org
….till Svenska Freds, som på tal om Folk och Försvars rikskonferens i Sälen nyligen menar att ökad försvarsbudget är fel väg när de verkliga hoten är icke-militära.
onsdag, januari 25
NÅGRA FUNDERINGAR KRING TUFFs FILOSOFIKA
Av Göran Flodman
När jag gick med i TUFF 1968, var det 40-talisternas årtionde. Mycket bråk runt om i världen och kårhusockupation i Stockholm. På tidningarna var det kulturvänstern som bråkade värst.
TUFF var då nyss bildat och hade turen – eller snarare Åke Sandin – som gjorde att ordet ”U-land” blev infogat i namnet. Tack var det och satsningen på Indien-projekten undgick TUFF det öde som många andra fredsföreningarna hotades av, nämligen problemet att i längden bibehålla medlemmarnas aktiva intresse.
Men för TUFF gick det bra. Medlemsantalet bara ökade. Ibland undrade man väl att så här kan det väl inte fortgå i all oändlighet, särskilt när SIDA började dra in sina bidrag.
Fram emot 80-talet och senare var det många planeringsmöten ofta på en Ålandsfärja, där det pratades om inriktningen på det fortsatta arbetet.
Jag minns att jag i den vevan läste en förteckning över alla ideella föreningar som fanns i Tyresö. Det var många det, men de flesta handlade om sport och idrott och det var inte jag särskilt intresserad av.
Borde det inte, tänkte jag, finnas plats för en förening eller klubb som sysslade med allmänna kulturella frågor?
Men så insåg jag att det fanns ju redan en sådan förening – nämligen TUFF. För självfallet hör frågor som berör fred och internatinella kontakter i allra högsta grad till kultur i en allmän bemärkelse. När sen Åke började med sina radiosändningar blev det ju ännu mer framträdande. Även om Tyresöradion formellt inte är en TUFF-angelägenhet så misstänker jag att många, på samma sätt som jag, ändå ser Åke Sandins radioprat som en del av TUFFs verksamhet och som en närmast unik kulturell insats.
Jag skickade ändå upp små försöksballonger med frågan om man inte skulle kunna profilera TUFF ändå mer som en kulturförening genom att ordna informella möten om saker som kunde intressera medlemmarna, men som låg lite vid sidan om freds- och biståndsfrågorna.
Och en del sådana möten kom också igång under 80-talet, lite inspirerade av alla de omtalde filosofikaféerna i Paris (och ett par i Sverige) som florerade vid tiden. Men det var först senare som vår vän Bengt Citron kläckte ur sig idén att de borde kallas FILOSOFIKA med tanke på allt kaffe som intogs under tiden vid sidan om de djupa filosofiska tankarna. Och så blev det.
Men det var först på 90-talet som det tog fart. Den 8 november 1992 hade vi det första egentliga Filosofikamötet som handlade om ”Myten om Jesus”, dvs den bok av Alvar Ellegård som nyss hade kommit ut.
Det var vår nu bortgångne Olle Källstigen, som var vår expert från den kyrkliga sidan. Det visade sig senare att just religiösa ämnen väckte ett påtagligt intresse bland deltagarna. På en del möten var det så många som kom att lokalen hade svårt att rymma alla.
Under dessa snart 20 år har det sammanlagt varit 123 sammankomster (38 under 1990-talet och 85 under 2000-talet) med allt ifrån ca 5 till 20 deltagare per gång.
Personligen tycker jag att det vore värdefullt om serierna av Filosofika kunde fortsätta även under det nya året och kanske även senare.
En sak kan vara värd att tänka på. Nog ser det väl ut som att år 2012 kan bli mycket händelserikt. Då tänker jag inte bara på Olympiska spelen utan mer på amerikanska presidentvalet och om hur det ska gå för EU, för Syrien, för Iran och den arabiska våren i allmänhet. Och så förstås klimatdebatten, som har kommit lite av sig på senare tid.
Så nog finns det mycket för Filosofika att göra i våra försök att rädda världen. Själv kan jag inte bidra (86 år), men av TUFFs alla medlemmar finns det säkert många som kan göra en insats.
Så detta är något som jag skulle vilja önska TUFF lycka till.
--------------------------------
Göran Flodman
PS: Nästa möte i diskussionscaféet Filosofika äger rum i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 tisdagen den 14 februari kl 19. Ämne: Mayakalendern
När jag gick med i TUFF 1968, var det 40-talisternas årtionde. Mycket bråk runt om i världen och kårhusockupation i Stockholm. På tidningarna var det kulturvänstern som bråkade värst.
TUFF var då nyss bildat och hade turen – eller snarare Åke Sandin – som gjorde att ordet ”U-land” blev infogat i namnet. Tack var det och satsningen på Indien-projekten undgick TUFF det öde som många andra fredsföreningarna hotades av, nämligen problemet att i längden bibehålla medlemmarnas aktiva intresse.
Men för TUFF gick det bra. Medlemsantalet bara ökade. Ibland undrade man väl att så här kan det väl inte fortgå i all oändlighet, särskilt när SIDA började dra in sina bidrag.
Fram emot 80-talet och senare var det många planeringsmöten ofta på en Ålandsfärja, där det pratades om inriktningen på det fortsatta arbetet.
Jag minns att jag i den vevan läste en förteckning över alla ideella föreningar som fanns i Tyresö. Det var många det, men de flesta handlade om sport och idrott och det var inte jag särskilt intresserad av.
Borde det inte, tänkte jag, finnas plats för en förening eller klubb som sysslade med allmänna kulturella frågor?
Men så insåg jag att det fanns ju redan en sådan förening – nämligen TUFF. För självfallet hör frågor som berör fred och internatinella kontakter i allra högsta grad till kultur i en allmän bemärkelse. När sen Åke började med sina radiosändningar blev det ju ännu mer framträdande. Även om Tyresöradion formellt inte är en TUFF-angelägenhet så misstänker jag att många, på samma sätt som jag, ändå ser Åke Sandins radioprat som en del av TUFFs verksamhet och som en närmast unik kulturell insats.
Jag skickade ändå upp små försöksballonger med frågan om man inte skulle kunna profilera TUFF ändå mer som en kulturförening genom att ordna informella möten om saker som kunde intressera medlemmarna, men som låg lite vid sidan om freds- och biståndsfrågorna.
Och en del sådana möten kom också igång under 80-talet, lite inspirerade av alla de omtalde filosofikaféerna i Paris (och ett par i Sverige) som florerade vid tiden. Men det var först senare som vår vän Bengt Citron kläckte ur sig idén att de borde kallas FILOSOFIKA med tanke på allt kaffe som intogs under tiden vid sidan om de djupa filosofiska tankarna. Och så blev det.
Men det var först på 90-talet som det tog fart. Den 8 november 1992 hade vi det första egentliga Filosofikamötet som handlade om ”Myten om Jesus”, dvs den bok av Alvar Ellegård som nyss hade kommit ut.
Det var vår nu bortgångne Olle Källstigen, som var vår expert från den kyrkliga sidan. Det visade sig senare att just religiösa ämnen väckte ett påtagligt intresse bland deltagarna. På en del möten var det så många som kom att lokalen hade svårt att rymma alla.
Under dessa snart 20 år har det sammanlagt varit 123 sammankomster (38 under 1990-talet och 85 under 2000-talet) med allt ifrån ca 5 till 20 deltagare per gång.
Personligen tycker jag att det vore värdefullt om serierna av Filosofika kunde fortsätta även under det nya året och kanske även senare.
En sak kan vara värd att tänka på. Nog ser det väl ut som att år 2012 kan bli mycket händelserikt. Då tänker jag inte bara på Olympiska spelen utan mer på amerikanska presidentvalet och om hur det ska gå för EU, för Syrien, för Iran och den arabiska våren i allmänhet. Och så förstås klimatdebatten, som har kommit lite av sig på senare tid.
Så nog finns det mycket för Filosofika att göra i våra försök att rädda världen. Själv kan jag inte bidra (86 år), men av TUFFs alla medlemmar finns det säkert många som kan göra en insats.
Så detta är något som jag skulle vilja önska TUFF lycka till.
--------------------------------
Göran Flodman
PS: Nästa möte i diskussionscaféet Filosofika äger rum i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 tisdagen den 14 februari kl 19. Ämne: Mayakalendern
söndag, januari 15
Krig förråar även de bästa
Det var länge sen jag tillhörde eliten. Som 20-åring var jag befälselev vid Livkompaniet på Kungliga Västernorrlands regemente. Vi var som det hette i propagandan "gräddan av svensk manlig ungdom", nästan alla nyblivna studenter, jättefint på den tiden.
Vi diskuterade ibland hur vi skulle bete oss om det blev krig. Trots vår ungdom var vi realistiska nog att inse hur otäckt vi skulle hämnas på fiendens dödande av våra kamrater och civila anhöriga. Vi hade inga illusioner om att vi själva skulle undvika att begå övergrepp.
I Sverige, så förskonat från krig, är vi så indoktrinerade av anglosaxiska medier att vi svalt propagandan om att amerikanska soldater, uppfödda på demokrati, bibel och äppelpaj, alltid är renhåriga hjältar. När det ibland uppdagas att de gör hemska övergrepp förklaras det med att det bara är fråga om "ruttna ägg". Att krig förråar även de bästa döljs på det viset.
Nu förfasas opinionen av ett videoklipp som visar några amerikanska soldater som pissar på dödade afghaner. Pissandet anses alltså värre än själva dödandet, soldaters "normala" metod. Afghanerna påpekar luttrat att det inte är första gången sådana skändningar sker.
Redan i Norman Mailers genombrottsbok "De nakna och de döda" finns det scener, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.
Ja, i Stilla havet var det verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermänniskor, inte bara av amerikanska meniga utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Inte undra på att kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.
Ibland ursäktas krigsförbrytelserna med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig? Professor Dower nämner,att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet.
Den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes 1927 av den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74). Denne superhjälte anmälde sig som frivillig i kriget mot japanerna och deltog med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.
Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas
Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som souvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.
Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1306) 15 jan 2012
Vi diskuterade ibland hur vi skulle bete oss om det blev krig. Trots vår ungdom var vi realistiska nog att inse hur otäckt vi skulle hämnas på fiendens dödande av våra kamrater och civila anhöriga. Vi hade inga illusioner om att vi själva skulle undvika att begå övergrepp.
I Sverige, så förskonat från krig, är vi så indoktrinerade av anglosaxiska medier att vi svalt propagandan om att amerikanska soldater, uppfödda på demokrati, bibel och äppelpaj, alltid är renhåriga hjältar. När det ibland uppdagas att de gör hemska övergrepp förklaras det med att det bara är fråga om "ruttna ägg". Att krig förråar även de bästa döljs på det viset.
Nu förfasas opinionen av ett videoklipp som visar några amerikanska soldater som pissar på dödade afghaner. Pissandet anses alltså värre än själva dödandet, soldaters "normala" metod. Afghanerna påpekar luttrat att det inte är första gången sådana skändningar sker.
Redan i Norman Mailers genombrottsbok "De nakna och de döda" finns det scener, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.
Ja, i Stilla havet var det verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermänniskor, inte bara av amerikanska meniga utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Inte undra på att kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.
Ibland ursäktas krigsförbrytelserna med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig? Professor Dower nämner,att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet.
Den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes 1927 av den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74). Denne superhjälte anmälde sig som frivillig i kriget mot japanerna och deltog med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.
Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas
Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som souvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.
Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1306) 15 jan 2012
lördag, januari 14
Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson:
Hej alla lyssnare!
Jag har tagit ledigt från San Francisco och bott i Harvaremåla hela hösten. Vi väntar fortfarande på vintern. Nere på åkern klafsar en skock vita svanar omkring som ett gäng charterturister på villovägar. Men låt mig först berätta för er om konsten att stjäla en julgran:
Gå ut i skogen i god tid och se ut ditt offer. Är du rädd att inte hitta tillbaks till rätt gran, kan du hänga upp några julgransprydnader i den. Sedan går du hem och återvänder inte förrän i skymningen några dagar före jul. Då är du utklädd till en svenska naturskyddsföreningstyp med ryggsäck på ryggen. I den finns en liten såg. Såga av granen längs marken och täck stubben med lite mossa. Lämna granen på ett mer lättillgängligt ställe och gå hem. Återvänd nästa dag i skymningen, utan ryggsäck men gärna med en kikare om halsen och en bok om uggleskådande, ifall du är rädd att möta bonden. När mörkret faller, bär du hem granen.
Resten är idel tindrande barnaögon. Hur enkelt som helst. Nu vill ni förstås veta vem som blir USA:s president nästa år. Det blir Obama, fast helt säker är jag inte. Han skulle samla in en miljard dollar för att köpa TV-reklam, men det verkar gå lite trögt.
Å andra sidan vet jag inte om utgången gör så stor skillnad, särskilt inte för icke-amerikaner.
Kanske inte för oss amerikaner heller. I provvalet i Iowa deltog 120000 personer av en befolkning på 3 miljoner. Mycket lågt räknat har varannan medborgare rösträtt. Det skulle innabära ett valdeltagande på 8%.
Ingen kunde väl ana för 10 år sedan, att USA skulle sitta ner och förhandla med talibanerna, men det är vad som händer nu. I min lokala oberoende borgerliga tidning har de svenska soldaterna i Afghanistan utnämnts till fredsmedlare. Det är förstås välbekant för radio Tuffs lyssnare, att en medlare i en konflikt är neutral och obeväpnad.
I gamla amerikanska gangsterfilmer brukade det finnas en liten fjäskig fjant, som sprang och tjallade för gangsterbossen om vad hans motståndare höll på med eller var hans offer försökte gömma sig. Det var den rollen, som det svenska flygvapnet med sina jas-spaningsplan spelade i Libyenkriget.
God fortsättning på det nya året önskar radio Tuffs man i San Francisco på sabbatsår i Harvaremåla.
--------------------------------------
Bengt Svenssom i Radio Tuff nr 1306 (15-29 jan. 2012)
Jag har tagit ledigt från San Francisco och bott i Harvaremåla hela hösten. Vi väntar fortfarande på vintern. Nere på åkern klafsar en skock vita svanar omkring som ett gäng charterturister på villovägar. Men låt mig först berätta för er om konsten att stjäla en julgran:
Gå ut i skogen i god tid och se ut ditt offer. Är du rädd att inte hitta tillbaks till rätt gran, kan du hänga upp några julgransprydnader i den. Sedan går du hem och återvänder inte förrän i skymningen några dagar före jul. Då är du utklädd till en svenska naturskyddsföreningstyp med ryggsäck på ryggen. I den finns en liten såg. Såga av granen längs marken och täck stubben med lite mossa. Lämna granen på ett mer lättillgängligt ställe och gå hem. Återvänd nästa dag i skymningen, utan ryggsäck men gärna med en kikare om halsen och en bok om uggleskådande, ifall du är rädd att möta bonden. När mörkret faller, bär du hem granen.
Resten är idel tindrande barnaögon. Hur enkelt som helst. Nu vill ni förstås veta vem som blir USA:s president nästa år. Det blir Obama, fast helt säker är jag inte. Han skulle samla in en miljard dollar för att köpa TV-reklam, men det verkar gå lite trögt.
Å andra sidan vet jag inte om utgången gör så stor skillnad, särskilt inte för icke-amerikaner.
Kanske inte för oss amerikaner heller. I provvalet i Iowa deltog 120000 personer av en befolkning på 3 miljoner. Mycket lågt räknat har varannan medborgare rösträtt. Det skulle innabära ett valdeltagande på 8%.
Ingen kunde väl ana för 10 år sedan, att USA skulle sitta ner och förhandla med talibanerna, men det är vad som händer nu. I min lokala oberoende borgerliga tidning har de svenska soldaterna i Afghanistan utnämnts till fredsmedlare. Det är förstås välbekant för radio Tuffs lyssnare, att en medlare i en konflikt är neutral och obeväpnad.
I gamla amerikanska gangsterfilmer brukade det finnas en liten fjäskig fjant, som sprang och tjallade för gangsterbossen om vad hans motståndare höll på med eller var hans offer försökte gömma sig. Det var den rollen, som det svenska flygvapnet med sina jas-spaningsplan spelade i Libyenkriget.
God fortsättning på det nya året önskar radio Tuffs man i San Francisco på sabbatsår i Harvaremåla.
--------------------------------------
Bengt Svenssom i Radio Tuff nr 1306 (15-29 jan. 2012)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1306) 15 jan 2012 till….
….till den brittiske veteranjournalisten Robert Fisk som (13/1) i tidningen The Independent skriver under rubriken "This is not about 'bad apples'. This is the horror of´war". Han menar att de amerikanska soldater som kissar på dödade soldater bara är ett av många exempel på amerikanska och brittiska övergrepp. Hela artikeln finns på http://www.independent.co.uk/opinion/commentators/fisk/robert-fisk-this-is-not-about-bad-apples-this-is-the-horror-of-war-6289046.html
,,,,till Försvarets forskningsinstituts Stefan Olsson, som på radions Studio Ett (12/1) också framhåller att övergrepp och förbrytelser är vanliga i alla stridande arméer.
…till minnet av DN-journalisten Olle Alsén, som nyligen gick bort. Han var en av de första journalisterna som kritiskt granskade den ubåtshysteri som de flesta av hans kollegor ägnade sig åt. När de firade jubileet av någon påstådd sovjetisk ubåtskränkning av svenska vatten hade han som rubrik "Ljugileet". Om Alsén skriver nu en annan känd ubåtsdissident Ingemar Myhrberg: "Han kämpade mot krigshetsare och kärnvapen och korkade militärer och makthavare fast inte elakt utan oftast med sin vänliga humor".
….till den duktiga Kumlaläraren Lisa Norgren Benedictsson, som åtagit sig att vara ordförande vid Tuffs planeringsdag lördag den 21 januari vid Alby Friluftsgård.
….till minnet av Margaretha Petersen, som avled i december. Hennes mångåriga fina insatser i Tuff, inte minst för Tuff-projekten i Indien, har utförligt skildrats i Radio Tuff, på Tuffs hemsida www.tuff.fred.se och i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com . Hon begravs fredag den 27 januari kl 14 i Tyresö kyrka. Om man vill närvara vid minnesstunden efteråt, så ska man anmäla detta till gunnar@moex.se , senast den 23/1. För att hedra hennes minne föreslår hennes många indiska vänner att det vid elevhemmet i Bilpudi inrättas en "Margaretha Square". Det blir en samlingsplats på ca 15 x 15 meter, som skall kakelbeläggas och förses med blomsteruppsättningar, en vacker friluftsaula alltså. Tuff har beslutat att stödja detta projekt, som kostar ca 6000 kr. Vill man bidra till detta och hedra Margarethas minne, sätter man in ett bidrag på Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2 och märker talongen med "Margaretha". Hennes anhöriga underrättas självfallet om olika bidrag.
….till alla schyssta som i år bestämmer sig att bli Tuff-medlemmar och därmed hjälper till att minska det krigiska dödandet i världen och gör livet lättare för världens många fattiga.
….till Tuff-biståndet 2011,som var 265 000 kr till indiska skolprojekt, 5 000kr till krigsdrabbade afghaner och 10 000 kr till gamla fattiga flyktingkvinnor i Belgrad
,,,,till Försvarets forskningsinstituts Stefan Olsson, som på radions Studio Ett (12/1) också framhåller att övergrepp och förbrytelser är vanliga i alla stridande arméer.
…till minnet av DN-journalisten Olle Alsén, som nyligen gick bort. Han var en av de första journalisterna som kritiskt granskade den ubåtshysteri som de flesta av hans kollegor ägnade sig åt. När de firade jubileet av någon påstådd sovjetisk ubåtskränkning av svenska vatten hade han som rubrik "Ljugileet". Om Alsén skriver nu en annan känd ubåtsdissident Ingemar Myhrberg: "Han kämpade mot krigshetsare och kärnvapen och korkade militärer och makthavare fast inte elakt utan oftast med sin vänliga humor".
….till den duktiga Kumlaläraren Lisa Norgren Benedictsson, som åtagit sig att vara ordförande vid Tuffs planeringsdag lördag den 21 januari vid Alby Friluftsgård.
….till minnet av Margaretha Petersen, som avled i december. Hennes mångåriga fina insatser i Tuff, inte minst för Tuff-projekten i Indien, har utförligt skildrats i Radio Tuff, på Tuffs hemsida www.tuff.fred.se och i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com . Hon begravs fredag den 27 januari kl 14 i Tyresö kyrka. Om man vill närvara vid minnesstunden efteråt, så ska man anmäla detta till gunnar@moex.se , senast den 23/1. För att hedra hennes minne föreslår hennes många indiska vänner att det vid elevhemmet i Bilpudi inrättas en "Margaretha Square". Det blir en samlingsplats på ca 15 x 15 meter, som skall kakelbeläggas och förses med blomsteruppsättningar, en vacker friluftsaula alltså. Tuff har beslutat att stödja detta projekt, som kostar ca 6000 kr. Vill man bidra till detta och hedra Margarethas minne, sätter man in ett bidrag på Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2 och märker talongen med "Margaretha". Hennes anhöriga underrättas självfallet om olika bidrag.
….till alla schyssta som i år bestämmer sig att bli Tuff-medlemmar och därmed hjälper till att minska det krigiska dödandet i världen och gör livet lättare för världens många fattiga.
….till Tuff-biståndet 2011,som var 265 000 kr till indiska skolprojekt, 5 000kr till krigsdrabbade afghaner och 10 000 kr till gamla fattiga flyktingkvinnor i Belgrad
lördag, januari 7
Häftiga program www.tyresoradion.se !
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1303:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 4 december kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 18 december, när ett nytt Radio Tuff sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1305:
Veckans rosor delas ut till en indisk partner, Tuffs mangogram, en ny Indienbok, en fredsordförande, ett radioprogram, klarsynta historiker och en DN-recension.
Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl sammanfattar verksamheten 2011 med offentliga möten, bistånd till Indien, Belgrad och Afghanistan, information genom radion och www.tuff.fred.se, ökat medlemsantal osv.
Åke Sandins krönika har rubriken "9 års mördande i Irak. Stöd barnbiblioteken i Bagdad!"
Hampus Eckerman om ökat våld i Afghanistan, valfusk i Tjetjenien, pånyttfödda terrorister och tidigare hackers.
På Succékanalen 91,4 hörs följande program. Också på www.tyresoradion.se :
25/12- 15/1
Christer Dicke är en äkta Bollmorakille, som växte upp på Myggdalsvägen och bor nu på Granängsringen. Han berättar om damhandboll, korpfotboll och sitt mångåriga jobb som brevbärare men också om storebror Peter, känd från Tyresöradion, sin mamma på Sikvägen och mormor i Åsele.
Seta Shukri växte upp i Bagdad och är nu optiker och bor på Lupingränd i Tyresö med elektrikern Johan Norin, uppvuxen i Trångsund. Det blir snack om den kristna armeniska minoriteten i Bagdad, om jul, släkt och olika religioner.
Kaj Berglund bor på Söder men har delat programledarens öde att operera sitt hjärta på Thoraxkliniken. Han basar över tre lastbilar så det blir snack om trafik men också om hans släkts turnerande med tivoli, om förfalskade målningar m m.
Radions kulturredaktion med Terje "Biffen" Engh, Peter "Galento" Dicke och Anders "Korvetten" Gullberg slår till igen med rysliga historier, dikter och allmänt glam tillsammans med programledaren Åke "Bananen" Sandin.
1/1-22/1:
Taimi Björklund är ordförande i den aktiva Finska föreningen i Tyresö, Ari Rantala och Pirjo Silventoinen är med i styrelsen. De berättar om föreningens verksamhet och minns hur det var att för många år sedan flytta till Sverige.
I en repris från 1998 berättar Pirkko Olsson om tiden som krigsbarn i Tumba. Hennes hemort var Kemi norra Finland medan hennes make Arne växte upp i ångermanländska Husum och jobbade på Ericssons med växlar och annan teknik. PRO nämns och Moa Martinsson citeras.
Anita Mattsson, nytt oppositionsråd (s): Barn- och ungdomsfrågor, de gamlas situation, fackföreningarnas försämrade villkor, bedriva politik i motvind, vikten av en levande närradio, att hinna med barn och familj och fritiden i närheten av Drevviken.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändning nr 1305 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.
8/1-29/1:
Börje Eriksson utbildade sig på kvällstid till ingenjör, bor på Gudöterrassen som ganska nyinflyttad i Tyresö, talar initierat om mobiler och annan ny teknik men också om sina engagemang i ABF och PRO, dessutom om sina resor till Sydafrika och Indien och sin beundran för Gandhi, Mandela och Palme.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) sammanfattar kommunfullmäktiges möte från i november då man bl.a. diskuterade VA-taxan, hyresrätter och politikermedverkan. Carema-diskussionen har summets i ett annat program.
Åke Mattsson på Vårlöksvägen i Trollbäcken tillhör den släkt som så framgångsrikt drivit företaget Annas Pepparkakor i Tyresö. Han har hela sitt vuxna liv producerat dessa kakor, som är omtyckta också utomlands. Han berättar om ägoförhållanden, bageriteknik och om Anna och Emma som redan 1929 bakade dessa pepparkakor.
Öringebon Natalie Jogedal har jobbat som modell och mannekäng och och arbetar nu på Telia. Hon berättar om ny teknik såsom slitstarka fiberkablar men också om barn och sin mormor och sitt nyvunna intresse för tennis.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1305:
Veckans rosor delas ut till en indisk partner, Tuffs mangogram, en ny Indienbok, en fredsordförande, ett radioprogram, klarsynta historiker och en DN-recension.
Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl sammanfattar verksamheten 2011 med offentliga möten, bistånd till Indien, Belgrad och Afghanistan, information genom radion och www.tuff.fred.se, ökat medlemsantal osv.
Åke Sandins krönika har rubriken "9 års mördande i Irak. Stöd barnbiblioteken i Bagdad!"
Hampus Eckerman om ökat våld i Afghanistan, valfusk i Tjetjenien, pånyttfödda terrorister och tidigare hackers.
På Succékanalen 91,4 hörs följande program. Också på www.tyresoradion.se :
25/12- 15/1
Christer Dicke är en äkta Bollmorakille, som växte upp på Myggdalsvägen och bor nu på Granängsringen. Han berättar om damhandboll, korpfotboll och sitt mångåriga jobb som brevbärare men också om storebror Peter, känd från Tyresöradion, sin mamma på Sikvägen och mormor i Åsele.
Seta Shukri växte upp i Bagdad och är nu optiker och bor på Lupingränd i Tyresö med elektrikern Johan Norin, uppvuxen i Trångsund. Det blir snack om den kristna armeniska minoriteten i Bagdad, om jul, släkt och olika religioner.
Kaj Berglund bor på Söder men har delat programledarens öde att operera sitt hjärta på Thoraxkliniken. Han basar över tre lastbilar så det blir snack om trafik men också om hans släkts turnerande med tivoli, om förfalskade målningar m m.
Radions kulturredaktion med Terje "Biffen" Engh, Peter "Galento" Dicke och Anders "Korvetten" Gullberg slår till igen med rysliga historier, dikter och allmänt glam tillsammans med programledaren Åke "Bananen" Sandin.
1/1-22/1:
Taimi Björklund är ordförande i den aktiva Finska föreningen i Tyresö, Ari Rantala och Pirjo Silventoinen är med i styrelsen. De berättar om föreningens verksamhet och minns hur det var att för många år sedan flytta till Sverige.
I en repris från 1998 berättar Pirkko Olsson om tiden som krigsbarn i Tumba. Hennes hemort var Kemi norra Finland medan hennes make Arne växte upp i ångermanländska Husum och jobbade på Ericssons med växlar och annan teknik. PRO nämns och Moa Martinsson citeras.
Anita Mattsson, nytt oppositionsråd (s): Barn- och ungdomsfrågor, de gamlas situation, fackföreningarnas försämrade villkor, bedriva politik i motvind, vikten av en levande närradio, att hinna med barn och familj och fritiden i närheten av Drevviken.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändning nr 1305 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.
8/1-29/1:
Börje Eriksson utbildade sig på kvällstid till ingenjör, bor på Gudöterrassen som ganska nyinflyttad i Tyresö, talar initierat om mobiler och annan ny teknik men också om sina engagemang i ABF och PRO, dessutom om sina resor till Sydafrika och Indien och sin beundran för Gandhi, Mandela och Palme.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) sammanfattar kommunfullmäktiges möte från i november då man bl.a. diskuterade VA-taxan, hyresrätter och politikermedverkan. Carema-diskussionen har summets i ett annat program.
Åke Mattsson på Vårlöksvägen i Trollbäcken tillhör den släkt som så framgångsrikt drivit företaget Annas Pepparkakor i Tyresö. Han har hela sitt vuxna liv producerat dessa kakor, som är omtyckta också utomlands. Han berättar om ägoförhållanden, bageriteknik och om Anna och Emma som redan 1929 bakade dessa pepparkakor.
Öringebon Natalie Jogedal har jobbat som modell och mannekäng och och arbetar nu på Telia. Hon berättar om ny teknik såsom slitstarka fiberkablar men också om barn och sin mormor och sitt nyvunna intresse för tennis.
söndag, januari 1
9 års mördande i Irak. Stöd barnbiblioteken i Bagdad!
På 80-talet hade Saddam västmakternas stöd. Då var Iraks motståndare Iran i ett långvarigt och mycket blodigt krig. Men i början av 1991 anfölls Irak av USA och dess allierade. Det var för att befria Kuwait från den irakiska ockupationen året innan. I "Operation Ökenstorm" lyckades de västliga trupperna på kort tid befria Kuwait, efter det att ca 100 000 irakiska killar hade dödats, medan bara ett hundratal amerikaner strök med, faktiskt ofta av "friendly fire", det vill säga genom missriktad eldgivning från de egna.
I sitt beslut att krigiskt ingripa påverkades den amerikanska opinionen och dess politiker av en smart reklamkupp. En tonårig kuwaitisk flicka Nayirah vittnade tårögt och hjärtskärande inför kongresspolitiker och TV-kameror om att hon som sjukvårdsbiträde på ett kuwaitiskt sjukhus hade sett hur den irakiska soldatesken rövat bort kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet. Efter att slaktandet av irakier upphört avslöjades att flickan aldrig varit i Kuwait under den aktuella tiden utan var dotter till Kuwaits ambassadör i Washington.
Så infördes under många år västliga sanktioner mot Irak. De drabbade mycket mindre diktatorn Saddam än den irakiska civilbefolkningen. Uppåt en halv miljon barn lär ha dött på grund av brist på mediciner mm.
I mars 2003 var det dags för nästa angrepp på Irak. Det motiverades främst med påståendet att Iraks massförstörelsevapen utgjorde ett dödligt hot bland annat mot England. Visserligen hade vapeninspektören Hans Blix funnit att Irak saknade dessa vapen, men han ignorerades av amerikanerna, ja han avhånades rentav av sin partivän Per Ahlmark. Men efteråt fann man inga massförstörelsevapen i Irak. Blix hade haft rätt.
Redan den 1 maj 2003 kunde George W Bush framför en banderoll med orden "Uppdraget slutfört" stolt proklamera segern. Men det var bara början på ett blodbad som till och från varat i hela nio år. Barack Obama hyllar nu vid det amerikanska tillbakadragandet den miljon amerikaner som tjänstgjort i Irak och de 4500 av dem som dödats. Men man glömmer att ungefär 100 000 civila irakier också dödats och att ett par miljoner tvingats fly utom och inom landet. Och bilderna på hur amerikanska fångvaktare misshandlade irakier i fängelset Abu Ghraib för nog tankarna till Saddams fängelsehålor.
Det här nioåriga militära äventyret i Irak har kostat amerikanska skattebetalare så där en 6000 miljarder kronor. Tänk om en större del av dessa pengar använts till fredliga insatser! I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) har vi tidigare stött Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén med pengar. De finansierar i ännu oroliga Bagdad två mycket besökta barnbibliotek, som blivit en fristad med läsning, teater och annan bra verksamhet för barn från olika religioner. Så använd, liksom många nu börjat göra, Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och märk talongen med "Bagdad",
hoppas Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1305) på nyåret 2012
I sitt beslut att krigiskt ingripa påverkades den amerikanska opinionen och dess politiker av en smart reklamkupp. En tonårig kuwaitisk flicka Nayirah vittnade tårögt och hjärtskärande inför kongresspolitiker och TV-kameror om att hon som sjukvårdsbiträde på ett kuwaitiskt sjukhus hade sett hur den irakiska soldatesken rövat bort kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet. Efter att slaktandet av irakier upphört avslöjades att flickan aldrig varit i Kuwait under den aktuella tiden utan var dotter till Kuwaits ambassadör i Washington.
Så infördes under många år västliga sanktioner mot Irak. De drabbade mycket mindre diktatorn Saddam än den irakiska civilbefolkningen. Uppåt en halv miljon barn lär ha dött på grund av brist på mediciner mm.
I mars 2003 var det dags för nästa angrepp på Irak. Det motiverades främst med påståendet att Iraks massförstörelsevapen utgjorde ett dödligt hot bland annat mot England. Visserligen hade vapeninspektören Hans Blix funnit att Irak saknade dessa vapen, men han ignorerades av amerikanerna, ja han avhånades rentav av sin partivän Per Ahlmark. Men efteråt fann man inga massförstörelsevapen i Irak. Blix hade haft rätt.
Redan den 1 maj 2003 kunde George W Bush framför en banderoll med orden "Uppdraget slutfört" stolt proklamera segern. Men det var bara början på ett blodbad som till och från varat i hela nio år. Barack Obama hyllar nu vid det amerikanska tillbakadragandet den miljon amerikaner som tjänstgjort i Irak och de 4500 av dem som dödats. Men man glömmer att ungefär 100 000 civila irakier också dödats och att ett par miljoner tvingats fly utom och inom landet. Och bilderna på hur amerikanska fångvaktare misshandlade irakier i fängelset Abu Ghraib för nog tankarna till Saddams fängelsehålor.
Det här nioåriga militära äventyret i Irak har kostat amerikanska skattebetalare så där en 6000 miljarder kronor. Tänk om en större del av dessa pengar använts till fredliga insatser! I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) har vi tidigare stött Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén med pengar. De finansierar i ännu oroliga Bagdad två mycket besökta barnbibliotek, som blivit en fristad med läsning, teater och annan bra verksamhet för barn från olika religioner. Så använd, liksom många nu börjat göra, Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 och märk talongen med "Bagdad",
hoppas Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1305) på nyåret 2012
lördag, december 31
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1305) 1/1 2012 till....
….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu tackar för 265 000 kr som Tuff före jul skickade till projekten i Indien. Han uppger att det blev nästan två miljoner indiska rupier eller närmare bestämt 1 955 609 rs Pengarna använts till att driva två skolor bland fattiga indiska byar. Det är inte dåligt, särskilt med tanke på att Tuff inte har några offentliga bidrag. Och varenda insamlad krona går oavkortat till ändamålet, eftersom ingen i Tuff eller Radio Tuff är avlönad.
….till de många kloka och solidariska människor, vilka som julklappar använde Tuffs mangogram. Bara under december kom till Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 in 4750 kr för mangogram. Nu blir det alltså ännu flera mangoträd bland ”de fattigaste av de fattiga” i indiska byar, förutom de 108 500 mangoträd som redan planterats.
…till Samuel Strandbergs nya Indienbok med titeln ”Moguler, Maharajor och Feringis”. Hans första av många läsvärda böcker om Indien ”Luvarsal -- Indisk by i utveckling” kom redan 1971 och inspirerade många i Tuff att göra insatser. Det var också Strandberg som tipsade Tuff om vårt första Indienprojekt för drygt 40 år sedan. Det var skolan Sarvodaya Ashram ute på landsbygden i delstaten Gujarat. Där uppfördes i början av 70-talet för Tuff-pengar bland annat tre skolbyggnader, ett bibliotek, ett elevhem m m.
….till Svenska Svenska Freds’ ordförande Anna Ek som tackar medlemmarna för de framgångar man haft i fredsarbetet under det gångna året. Hon framhåller kampanjen mot vapenexport till diktaturer och de många namnunderskrifterna i ämnet. Också arbetet mot klustervapen nämns som lyckat. Dessutom har Svenska Freds fått över 500 nya medlemmar.
….till Sveriges Radios Studio Ett som (27/12) lät Anja Sahlberg intervjua Salima Tiemcani. Hon är en mycket modig algerisk journalist som vågade sätta sig upp mot de terrorister som på 90-talet mördade en journalist nästan varje vecka. Salima fortsätter trots mordhot att brännmärka den organisation som kallas al-Qaida i islamiska Maghreb.
….till de historiker som hävdar att politiker inte ska uttala sig i historiska frågor såsom franska parlamentet nyligen gjorde genom att göra det straffbart att ”förneka” att Turkiets behandling 1915 av armenier var ”folkmord”. Turkiet svarade genom att kalla Frankrikes härjningar i Nordafrika för ”folkmord”
….till Dagens Nyheters Erik Helmerson, som (27/12) recenserar Simon Sebag Montefiores bok ”Jerusalem” och bland annat skriver. ”Judar, assyrier, babylonier, perser, romare, muslimer, korsfarare, osmaner och britter är bara några av dem som hävdat Jerusalem som sitt och -bildligt och ibland bokstavligt -dansat på tidigare härskares gulnade ben”
….till de många kloka och solidariska människor, vilka som julklappar använde Tuffs mangogram. Bara under december kom till Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 in 4750 kr för mangogram. Nu blir det alltså ännu flera mangoträd bland ”de fattigaste av de fattiga” i indiska byar, förutom de 108 500 mangoträd som redan planterats.
…till Samuel Strandbergs nya Indienbok med titeln ”Moguler, Maharajor och Feringis”. Hans första av många läsvärda böcker om Indien ”Luvarsal -- Indisk by i utveckling” kom redan 1971 och inspirerade många i Tuff att göra insatser. Det var också Strandberg som tipsade Tuff om vårt första Indienprojekt för drygt 40 år sedan. Det var skolan Sarvodaya Ashram ute på landsbygden i delstaten Gujarat. Där uppfördes i början av 70-talet för Tuff-pengar bland annat tre skolbyggnader, ett bibliotek, ett elevhem m m.
….till Svenska Svenska Freds’ ordförande Anna Ek som tackar medlemmarna för de framgångar man haft i fredsarbetet under det gångna året. Hon framhåller kampanjen mot vapenexport till diktaturer och de många namnunderskrifterna i ämnet. Också arbetet mot klustervapen nämns som lyckat. Dessutom har Svenska Freds fått över 500 nya medlemmar.
….till Sveriges Radios Studio Ett som (27/12) lät Anja Sahlberg intervjua Salima Tiemcani. Hon är en mycket modig algerisk journalist som vågade sätta sig upp mot de terrorister som på 90-talet mördade en journalist nästan varje vecka. Salima fortsätter trots mordhot att brännmärka den organisation som kallas al-Qaida i islamiska Maghreb.
….till de historiker som hävdar att politiker inte ska uttala sig i historiska frågor såsom franska parlamentet nyligen gjorde genom att göra det straffbart att ”förneka” att Turkiets behandling 1915 av armenier var ”folkmord”. Turkiet svarade genom att kalla Frankrikes härjningar i Nordafrika för ”folkmord”
….till Dagens Nyheters Erik Helmerson, som (27/12) recenserar Simon Sebag Montefiores bok ”Jerusalem” och bland annat skriver. ”Judar, assyrier, babylonier, perser, romare, muslimer, korsfarare, osmaner och britter är bara några av dem som hävdat Jerusalem som sitt och -bildligt och ibland bokstavligt -dansat på tidigare härskares gulnade ben”
tisdag, december 27
Religiösa massmord under julmånaden!?
Roligt att så många till jul köpte mangogram av Tuff som julgåvor. Faktum är att det nu finns 108 500 mangoträd i fattiga indiska byar. Kul också att flera beställde kopior av sina intervjuer på www.tyresoradion.se för att använda som julklappar.
Annars är december inte min favoritmånad. Mörk, eländig och dominerad av julhysteri, kommersialism och konsumism, ja grunkfrälsthetens gyllene tid. Försöker dra mig undan och lägga in sill som min mamma gjorde och laga hennes chokladkarameller i stället för att trängas i köpcentra.
Som religiöst obegåvad har jag ändå försökt påminna om varför jul egentligen firas, vilket lätt glöms bort i ståhejet. Alltså intervjuade jag prästen Siv Källstigen och diakonen Karin Perjus, en halvtimme som hörs fyra gånger per dygn i tre veckor på Tyresöradion 91,4 MHz och när som helst på www.tyresoradion.se . Dessutom hörs nu på samma kanaler under två veckor Radio Tuff nr 1304, där ett av inslagen är med den kristne debattören och fredsaktivisten Bernt Jonsson. Han berättar initierat om läget på Västbanken och om den under julen så aktuella staden Betlehem.
Men nyhetsnarkoman som jag är undgår jag inte händelser uti världen som gör mig förundrad och deprimerad: Under den välsignade julmånaden har många oskyldiga dödats, ja alltför ofta i religionens namn. Det började med att ett förarlöst amerikanskt bombplan, en så kallad drönare, dödade ett tjogtal oskyldiga pakistaner, felaktigt misstänkta för terrorism. Och i den afghanska huvudstaden Kabul sprängde självmordsbombare i religiös fanatism andra oskyldiga.
Två dagar före julafton detonerade flera bomber i Bagdad och dödade ca 60 människor. Och på självaste juldagen angreps kristna kyrkor i Nigeria med många dödsoffer som följd. Känner mig mer än vanligt religiöst obegåvad, när jag för mitt liv inte kan begripa, vad för slags religion det är som tillåter att oskyldiga dödas, ja gärningsmännen prisar till och med sin gud efter sitt massmördande.
Och har den mångomtalade ”arabiska våren” redan höstlikt vissnat? Cecila Uddén, berömvärd mellanöstern-korrespondent, rapporterade i december på Sveriges Radio att i det egyptiska valet hade muslimska brödraskapet segrat med minst ca 40 procent av rösterna. Det partiet är ändå relativt moderat jämfört med valets tvåa, salafisterna. Uddén gjorde en belysande intervju med två salafistkvinnor och de ansåg det faktiskt rätt att otrogna kvinnor stenades. Dagens Nyheters Peter Wolodarski snedtände på inslaget, för på radions hemsida fanns en bild av Uddén tillsammans med de två religiöst ansiktsmaskerade kvinnorna. Han tyckte att hon skulle ha tagit avstånd. Men om man vill inge förtroende och få ärliga svar måste man kanske visa sig vänlig. Mig veterligt har Wolodarski aldrig reagerat när Uddén fryntligt umgåtts med israeliska bosättare för att få dem att frispråkigt avslöja sin tro på att deras gud minsann givit dem rätt till ockuperad mark.
Snart är det ett nytt år. Kanske bör vi på nyårsdagen minnas Esaias Tegnér, som inte bara var skald utan också biskop. Andra strofen i hans dikt ”Nyåret 1816” lyder
Försvunna år var det du? Farväl!
För en stund sen var du vår kung
Nu är det förbi: på din arma själ
har du mycket, din räkning blir tung.
Däruppe, däruppe en domare sitter
Försvara dig, bleknade, om du gitter!
--------------
Åke Sandin
Annars är december inte min favoritmånad. Mörk, eländig och dominerad av julhysteri, kommersialism och konsumism, ja grunkfrälsthetens gyllene tid. Försöker dra mig undan och lägga in sill som min mamma gjorde och laga hennes chokladkarameller i stället för att trängas i köpcentra.
Som religiöst obegåvad har jag ändå försökt påminna om varför jul egentligen firas, vilket lätt glöms bort i ståhejet. Alltså intervjuade jag prästen Siv Källstigen och diakonen Karin Perjus, en halvtimme som hörs fyra gånger per dygn i tre veckor på Tyresöradion 91,4 MHz och när som helst på www.tyresoradion.se . Dessutom hörs nu på samma kanaler under två veckor Radio Tuff nr 1304, där ett av inslagen är med den kristne debattören och fredsaktivisten Bernt Jonsson. Han berättar initierat om läget på Västbanken och om den under julen så aktuella staden Betlehem.
Men nyhetsnarkoman som jag är undgår jag inte händelser uti världen som gör mig förundrad och deprimerad: Under den välsignade julmånaden har många oskyldiga dödats, ja alltför ofta i religionens namn. Det började med att ett förarlöst amerikanskt bombplan, en så kallad drönare, dödade ett tjogtal oskyldiga pakistaner, felaktigt misstänkta för terrorism. Och i den afghanska huvudstaden Kabul sprängde självmordsbombare i religiös fanatism andra oskyldiga.
Två dagar före julafton detonerade flera bomber i Bagdad och dödade ca 60 människor. Och på självaste juldagen angreps kristna kyrkor i Nigeria med många dödsoffer som följd. Känner mig mer än vanligt religiöst obegåvad, när jag för mitt liv inte kan begripa, vad för slags religion det är som tillåter att oskyldiga dödas, ja gärningsmännen prisar till och med sin gud efter sitt massmördande.
Och har den mångomtalade ”arabiska våren” redan höstlikt vissnat? Cecila Uddén, berömvärd mellanöstern-korrespondent, rapporterade i december på Sveriges Radio att i det egyptiska valet hade muslimska brödraskapet segrat med minst ca 40 procent av rösterna. Det partiet är ändå relativt moderat jämfört med valets tvåa, salafisterna. Uddén gjorde en belysande intervju med två salafistkvinnor och de ansåg det faktiskt rätt att otrogna kvinnor stenades. Dagens Nyheters Peter Wolodarski snedtände på inslaget, för på radions hemsida fanns en bild av Uddén tillsammans med de två religiöst ansiktsmaskerade kvinnorna. Han tyckte att hon skulle ha tagit avstånd. Men om man vill inge förtroende och få ärliga svar måste man kanske visa sig vänlig. Mig veterligt har Wolodarski aldrig reagerat när Uddén fryntligt umgåtts med israeliska bosättare för att få dem att frispråkigt avslöja sin tro på att deras gud minsann givit dem rätt till ockuperad mark.
Snart är det ett nytt år. Kanske bör vi på nyårsdagen minnas Esaias Tegnér, som inte bara var skald utan också biskop. Andra strofen i hans dikt ”Nyåret 1816” lyder
Försvunna år var det du? Farväl!
För en stund sen var du vår kung
Nu är det förbi: på din arma själ
har du mycket, din räkning blir tung.
Däruppe, däruppe en domare sitter
Försvara dig, bleknade, om du gitter!
--------------
Åke Sandin
söndag, december 18
Nu Tuff-bistånd, då ett "indiskt Holocaust"
Det är nu 40 år sedan Tuff började att samarbeta med Indien. Då byggdes två stora skolhus Kumla och Nyboda Wings, uppkallade efter Tyresöskolor som gjort dagsverken för ändamålet. Vid skolan Sarvoday Ashram uppfördes också Tuff Library and Reading Hall med 5000 böcker på det inhemska språket gujarati.
Sedan dess har Tuff finansierat hundratals andra projekt: Tjogtals skolbyggnader men också elevhem, skoltoaletter, skollaboratorier, ett par hundra brunnar, många dammar och terasseringar, 100 000 mangoträd med mera. På 90-talet kunde våra duktiga partners anställa unga lärarinnor som i 50 stora skoltält varje år gav undervisning och dagliga mellanmål till ca 3000 barn, vilkas föräldrar var säsongarbetare från fjärran byar. De bodde med sina familjer i eländiga läger och högg sockerrör för mycket låg lön. Då hade Tuff också Sida-bidrag och kunde skicka uppåt en och en halv miljon kronor varje år. De senaste åren har Tuff utan offentliga bidrag kunnat skicka ca 300 000 kr per år. De har främst använts för driften av två skolor i det tidigare så försummade Dharampur.
Bortsett från Goa, Taj Mahal och andra turistmål är okunnigheten i Sverige stor om Indien. Många tror att den nya framgångsrika "tigerekonomin" har fixat till välstånd bland de 1100 miljonerna indier. Och visst har det gynnat en ökande medelklass, men hundratals miljoner lever ännu i elände och djup fattigdom.
Ännu större är okunnigheten om Indiens koloniala historia. För ett år sedan skrev jag för Radio Tuff krönikan "Churchills gloria falnar". Där hette det bland annat:
”Nyligen utkom en bok av den kvinnliga indiska toppfysikern Madhusree Mukerjee. Den har titeln Churchill’s Secret War. Hon skriver om den i väst nedtystade svälten i Brittiska Indien 1943, då ca tre miljoner människor dog och Calcuttas gator var fulla av lik och svältande stackars människor. Hon har funnit, att Churchill vägrade att skicka matleveranser till de svältande bengalerna. Och inte nog med det, så menar hon att han genom sin avsky för Nehru och andra i den indiska frihetsrörelsen, till exempel Gandhi, som han stämplade som ’en halvnaken apa’, starkt bidrog till det otäcka blodbad som Indien drabbades av efter frigörelsen 1947.”
För några dagar sedan (8/12 2011) skrev den australiensiske akademikern dr Gideon Polya en artikel om hur britter och australiensare hade tystat ner (white-washed) att svältdöden i brittiska Indien medvetet hade framkallats genom att livsmedel från Australien inte fick skickas till de hungrande områdena i Indien. Han uppger att 6-7 miljoner indier därför dog och kallar det "Indian Holocaust".
Ja, det var många folk som drabbades av holocaust (förintelse) under andra världskriget. Men man kan för all del med rätta betvivla dödstalen som ofta är starkt överdrivna. Var det verkligen 6-7 miljoner döda indier som britterna var skuld till? Eller var det som jag förut gissat ca tre miljoner? Att svälttragedin i Indien är så nedtystad beror nog på att det inte är god ton att skuldbelägga britterna trots deras väldiga kolonialinnehav, som omfattade en fjärdedel av världen.
Dessutom är bengaler och andra indier inte alls inflytelserika i västerländska medier. Men som den amerikanska folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas har påpekat:
"Inget folk kan ta monopol på lidandet under andra världskriget"
------------------------------------
18/12 2011. Åke Sandin i Radio Tuff nr 1304.
Sedan dess har Tuff finansierat hundratals andra projekt: Tjogtals skolbyggnader men också elevhem, skoltoaletter, skollaboratorier, ett par hundra brunnar, många dammar och terasseringar, 100 000 mangoträd med mera. På 90-talet kunde våra duktiga partners anställa unga lärarinnor som i 50 stora skoltält varje år gav undervisning och dagliga mellanmål till ca 3000 barn, vilkas föräldrar var säsongarbetare från fjärran byar. De bodde med sina familjer i eländiga läger och högg sockerrör för mycket låg lön. Då hade Tuff också Sida-bidrag och kunde skicka uppåt en och en halv miljon kronor varje år. De senaste åren har Tuff utan offentliga bidrag kunnat skicka ca 300 000 kr per år. De har främst använts för driften av två skolor i det tidigare så försummade Dharampur.
Bortsett från Goa, Taj Mahal och andra turistmål är okunnigheten i Sverige stor om Indien. Många tror att den nya framgångsrika "tigerekonomin" har fixat till välstånd bland de 1100 miljonerna indier. Och visst har det gynnat en ökande medelklass, men hundratals miljoner lever ännu i elände och djup fattigdom.
Ännu större är okunnigheten om Indiens koloniala historia. För ett år sedan skrev jag för Radio Tuff krönikan "Churchills gloria falnar". Där hette det bland annat:
”Nyligen utkom en bok av den kvinnliga indiska toppfysikern Madhusree Mukerjee. Den har titeln Churchill’s Secret War. Hon skriver om den i väst nedtystade svälten i Brittiska Indien 1943, då ca tre miljoner människor dog och Calcuttas gator var fulla av lik och svältande stackars människor. Hon har funnit, att Churchill vägrade att skicka matleveranser till de svältande bengalerna. Och inte nog med det, så menar hon att han genom sin avsky för Nehru och andra i den indiska frihetsrörelsen, till exempel Gandhi, som han stämplade som ’en halvnaken apa’, starkt bidrog till det otäcka blodbad som Indien drabbades av efter frigörelsen 1947.”
För några dagar sedan (8/12 2011) skrev den australiensiske akademikern dr Gideon Polya en artikel om hur britter och australiensare hade tystat ner (white-washed) att svältdöden i brittiska Indien medvetet hade framkallats genom att livsmedel från Australien inte fick skickas till de hungrande områdena i Indien. Han uppger att 6-7 miljoner indier därför dog och kallar det "Indian Holocaust".
Ja, det var många folk som drabbades av holocaust (förintelse) under andra världskriget. Men man kan för all del med rätta betvivla dödstalen som ofta är starkt överdrivna. Var det verkligen 6-7 miljoner döda indier som britterna var skuld till? Eller var det som jag förut gissat ca tre miljoner? Att svälttragedin i Indien är så nedtystad beror nog på att det inte är god ton att skuldbelägga britterna trots deras väldiga kolonialinnehav, som omfattade en fjärdedel av världen.
Dessutom är bengaler och andra indier inte alls inflytelserika i västerländska medier. Men som den amerikanska folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas har påpekat:
"Inget folk kan ta monopol på lidandet under andra världskriget"
------------------------------------
18/12 2011. Åke Sandin i Radio Tuff nr 1304.
lördag, december 17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1304) 18/12 -11 till....
....till Finningeskolan i Strängnäs, som vid sin Indienvecka jobbade in 47 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Nytt fint rekord! Det innebär att Tuff till sina indiska partners nu kan skicka minst 260 000 kr.
....till de tuff-aktivister som söndag den 4 december fanns vid bokbord i Tyresö centrum och bland annat sålde solidariska julklappar, till exempel mangogram, så att det i fattiga indiska byar blir ännu flera mangoträd än de 100 000 som redan har planterats.
....till läsvärda böcker, bland annat boken "Tysk, men inte nazist", skriven av vår bortgångne Tuff-kamrat Robert Stieger om hans upplevelser i krig och fångenskap. Den finns att köpa för extrapris från Tuff. Bollmoraförfattaren Josefin Roos hörs på Tyresöradion 91,4 (www.tyresoradion.se) fram till nyår berätta om sin nyutkomna bok "Kura skymning", som finns att köpa i Tyresö bokhandel i centrum.Sedan har Lennart Westbergs och Lars Gyllenhaals bok "Svenskar i krig 1914-1945" kommit ut som pocket. Den dementerar det ofta hörda påståendet att det var så många svenskar som slogs på tysk sida under andra världskriget och slår hål på myten om att "det bara var en handfull som stred på allierades sida". Det var tvärtom: Endast 200 svenskar tjänstgjorde i Waffen-SS och Wehrmacht, medan det var över 1000 svenskar som ställde upp som soldater för de allierade och 8000 som sjömän i de allierades krigskonvojer. Så har Ylva Herholz kommit ut med boken "Tysklands bleka barn. Krigsungar kommer till Sverige". Den är välkommen, eftersom tyskars elände under och efter kriget inte brukar uppmärksammas.
....till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), som genom sin medlemsökning 2011 nu är över 400 betalande medlemmar. Det har inneburit att Tuff i år har kunnat skicka nära 37 000 kr till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, vars tidning Pax ingår i medlemsavgiften.
....till Sveriges Television, som den 6 och 7 december visade Charles Fergusons Oscarsbelönade dokumentär "Inside Job". Den avslöjar för oss vanliga människor på ett kusligt sätt hur jakten på miljardvinster för finansmän och bankirer ledde till att banken Lehman Brothers och försäkringsbolaget AIG gick omkull 2008, vilket ju orsakade det årets omfattande ekonomiska kris. Några få som var insatta i finansmarknadens möjligheter tjänade enorma belopp, medan vi vanliga skattebetalare i slutändan fick betala kalaset. I höst har vi ju dessutom hört mycket om att "riskkapitalister" tjänat storkovan inom svenska äldrevården och låtit vinsterna hamna i skatteparadis.
....till programmet "Världens händelser" som SvT sände den 7 december. Det handlade om "Operation Iraks frihet", som västmakterna kallade sitt anfall på Irak 2003. Hans Blix, som var chef för FN:s vapeninspektörer i Irak, ignorerades av USA när han påstod att Saddam Hussein inte förfogade över massförintelsevapen. Dessa vapen spelade en avgörande roll för att motivera aggressionen. I propagandan deltog Per Ahlmark, som i tidningen Washington Post gick till hårt angrepp på sin partikamrat, förre folkpartistiske utrikesministern Hans Blix. Denne beskrivs av Ahlmark som "en lättlurad inkompetent tönt""med en "meritlista bestående av totalt misslyckande".Och i en skämtteckning som illustrerar artikeln syns Blix ha lämnat ryggraden hemma. Ändå var det ju Blix som hade ryggrad att gå emot den amerikanska propagandan och som i slutändan fick rätt. Saddam hade inga massförstörelsevapen.
....till de solidariska människor som skänker pengar för att de två Sverige-finansierade barnbiblioteken i Bagdad ska överleva,så viktiga för barn i en stad som sedan anfallet 2003 inte varit värst fredlig. Pengar kan sättas in på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. Märk talongen med Bagdad. Observera att Tuff inte har någon avlönad så varje krona skickas oavkortat till ändamålet.
....till de tuff-aktivister som söndag den 4 december fanns vid bokbord i Tyresö centrum och bland annat sålde solidariska julklappar, till exempel mangogram, så att det i fattiga indiska byar blir ännu flera mangoträd än de 100 000 som redan har planterats.
....till läsvärda böcker, bland annat boken "Tysk, men inte nazist", skriven av vår bortgångne Tuff-kamrat Robert Stieger om hans upplevelser i krig och fångenskap. Den finns att köpa för extrapris från Tuff. Bollmoraförfattaren Josefin Roos hörs på Tyresöradion 91,4 (www.tyresoradion.se) fram till nyår berätta om sin nyutkomna bok "Kura skymning", som finns att köpa i Tyresö bokhandel i centrum.Sedan har Lennart Westbergs och Lars Gyllenhaals bok "Svenskar i krig 1914-1945" kommit ut som pocket. Den dementerar det ofta hörda påståendet att det var så många svenskar som slogs på tysk sida under andra världskriget och slår hål på myten om att "det bara var en handfull som stred på allierades sida". Det var tvärtom: Endast 200 svenskar tjänstgjorde i Waffen-SS och Wehrmacht, medan det var över 1000 svenskar som ställde upp som soldater för de allierade och 8000 som sjömän i de allierades krigskonvojer. Så har Ylva Herholz kommit ut med boken "Tysklands bleka barn. Krigsungar kommer till Sverige". Den är välkommen, eftersom tyskars elände under och efter kriget inte brukar uppmärksammas.
....till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), som genom sin medlemsökning 2011 nu är över 400 betalande medlemmar. Det har inneburit att Tuff i år har kunnat skicka nära 37 000 kr till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, vars tidning Pax ingår i medlemsavgiften.
....till Sveriges Television, som den 6 och 7 december visade Charles Fergusons Oscarsbelönade dokumentär "Inside Job". Den avslöjar för oss vanliga människor på ett kusligt sätt hur jakten på miljardvinster för finansmän och bankirer ledde till att banken Lehman Brothers och försäkringsbolaget AIG gick omkull 2008, vilket ju orsakade det årets omfattande ekonomiska kris. Några få som var insatta i finansmarknadens möjligheter tjänade enorma belopp, medan vi vanliga skattebetalare i slutändan fick betala kalaset. I höst har vi ju dessutom hört mycket om att "riskkapitalister" tjänat storkovan inom svenska äldrevården och låtit vinsterna hamna i skatteparadis.
....till programmet "Världens händelser" som SvT sände den 7 december. Det handlade om "Operation Iraks frihet", som västmakterna kallade sitt anfall på Irak 2003. Hans Blix, som var chef för FN:s vapeninspektörer i Irak, ignorerades av USA när han påstod att Saddam Hussein inte förfogade över massförintelsevapen. Dessa vapen spelade en avgörande roll för att motivera aggressionen. I propagandan deltog Per Ahlmark, som i tidningen Washington Post gick till hårt angrepp på sin partikamrat, förre folkpartistiske utrikesministern Hans Blix. Denne beskrivs av Ahlmark som "en lättlurad inkompetent tönt""med en "meritlista bestående av totalt misslyckande".Och i en skämtteckning som illustrerar artikeln syns Blix ha lämnat ryggraden hemma. Ändå var det ju Blix som hade ryggrad att gå emot den amerikanska propagandan och som i slutändan fick rätt. Saddam hade inga massförstörelsevapen.
....till de solidariska människor som skänker pengar för att de två Sverige-finansierade barnbiblioteken i Bagdad ska överleva,så viktiga för barn i en stad som sedan anfallet 2003 inte varit värst fredlig. Pengar kan sättas in på Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36-2. Märk talongen med Bagdad. Observera att Tuff inte har någon avlönad så varje krona skickas oavkortat till ändamålet.
måndag, december 12
www.tyresoradion.se tar inte jullov!!
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1303:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 4 december kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 18 december, när ett nytt Radio Tuff sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1303:
Veckans rosor delas ut till en fredsförening, en Strängnässkola, ett bistånd till Belgrad, en svensk-irakisk förening, en fredstidning, norska politiker, nya uppgifter om Libyenkriget, en TV-chef, en amerikansk Balkankännare, och en omfattande blogg.
Minnesord över Tuff-aktivisten Margaretha Petersen, som gick bort den 24 november.
Krönikan handlar om julen och om "Solidariska och vettiga julklappar från Tuff, såsom mangogram, pacifistisk bok och gåvor till barnbibliotek i Belgrad.
Bengt Svensson med ett kort ironiskt inlägg om vår biståndsminister och de 50000 dödade i Libyenkriget.
Läraren Kari Sundell vid Finningeskolan i Strängnäs berättar om skolans Indienvecka och Öppet hus för Tuff-projekten i Indien.
Hampus Eckerman rapporterar om bomblarm i tysk stad, libysk baksmälla, amerikansk pizzasås och jättedyr utbildning av afghanska poliser.
------------------------------------------------------
På Succékanalen 91,4 hörs följande program. Också på www.tyresoradion.se :
27/11-18/12:
Eila Andersson är en välkänd och omtyckt profil i Tyresö Centrum. Hon berättar om sin finska hembygd, om eposet Kalevala och om förekomsten av helgon. Hon berättar om de pilgrimsvandringar till Santiago de Composteta, som hon gjort flera gånger. Hon sysslar med måleri och peppar för filmerna på Bio Forellen.
Karin och Tomas Andreasson bor på Sisshammar vid Kalvfjärden. Tomas har varit guide i Klövbergsgrottorna och redaktör för Tyresö debattforum på nätet. Karin har varit dansös men är nu sjukgymnast. De berättar om två av sina tre döttrar som lider av hörselsvårigheter.
En halvtimme om vård och hjälp till funktionshindrade och gamla: Bitte Isacsson och Lena Sandin Kroos är personliga assistenter till hemmaboende handikappade. Christa Hauser jobbade under 27 år på Björkbackens äldreboende, där Lenas mamma Sofie bodde innan hon kom till Caremas Krusmyntan.
(Repris från 2001) Ebbe Björkman släpps lös om de märkliga 1600-talsskalderna Lars Wivallius och Lasse Lucidors märkliga äventyr och eskapader
4/12-25/12:
Prästen Siv Källstigen och diakonen Karin Perjus diskuterar julens budskap om att "Gud blev människa", julfirandet med gemenskap men också för många större ensamhet, köprushen och alla arrangemang med anledning av advent och jul
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) sammanfattar nu kommunfullmäktiges novembermöte med många inslag från debatterna, inte minst om äldrevården
Christina och Ann fortsätter att kommentera debatten i fullmäktige och citerar olika ledamöters åsikter om Caremas äldreomsorg m m. Många av våra förtroendevalda hörs.
Historieberättarna Terje Engh, Peter Dicke och Anders Gullberg, alias Biffen, Galento och Korvetten släpps lösa med Åke Sandin som programledare med artistnamnet Bananen. Lyssnare uppmanas att tippa hur många kilo Terje och Dicke bantar ned tillsammans tills nyår
11/12-1/1:
Bergsingenjören Örjan Wiberg bor i Vänersborg men som Indienkännare besöker han ibland Tyresö som har mångårigt samarbete med Indien, där han för länge sedan adopterade två barn. Han intervjuas också om den svenska gruvindustrin.
Josefin Roos växte upp i Lunds akademiska miljö men bor och trivs sedan flera år i Bollmora. 2006 kom hennes debutbok "Heliotrop" och i år hennes kritikerrosade bok "Kura skymning", som hon intervjuas om
Anita Lilburn och Widad Zaki är aktiva i Svensk-Irakiska Solidatitetskommittén, som bland annat driver två barnbibliotek i oroliga Bagdad, delvis med stöd från Tyresö. Diskussion om sanktioner, utarmat uran, korruption men också om irakisk kvinnorörelse.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändningarna 1303-04 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.
18/12- 8/1:
Terje Engh intervjuar sina grannar Ulla och Jan Henriksson på Axel Wennergrens väg om god grannsämja, olika aktiviteter i bostadsområdet men också om damfotboll, Thailand och äldre människors situation
Gymnasieläraren Anna Walberg-Nyström om den hotade medielinjen, om undervisning i livsfrågor, om elevproblem och sociala frågor men också om sin bakgrund som TV-journalist och socionom.
Kenth Eriksson växte upp i Enånger och bor nu på Fornuddsområdet i Tyresö. Han är civilingenjör i kemi och basar nu för en färgindustris kontakter i Östeuropa. Sin kommande 50-årskris motverkar han med maraton och skidåkning.
Ebbe Björkman kåserar om proteser, sin specialitet som tandläkare, men berättar framför allt om skalden Carl Snoilsky (1841-1903), dennes liv och diktning, "Svarta svanor" och andra dikter läses.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1303:
Veckans rosor delas ut till en fredsförening, en Strängnässkola, ett bistånd till Belgrad, en svensk-irakisk förening, en fredstidning, norska politiker, nya uppgifter om Libyenkriget, en TV-chef, en amerikansk Balkankännare, och en omfattande blogg.
Minnesord över Tuff-aktivisten Margaretha Petersen, som gick bort den 24 november.
Krönikan handlar om julen och om "Solidariska och vettiga julklappar från Tuff, såsom mangogram, pacifistisk bok och gåvor till barnbibliotek i Belgrad.
Bengt Svensson med ett kort ironiskt inlägg om vår biståndsminister och de 50000 dödade i Libyenkriget.
Läraren Kari Sundell vid Finningeskolan i Strängnäs berättar om skolans Indienvecka och Öppet hus för Tuff-projekten i Indien.
Hampus Eckerman rapporterar om bomblarm i tysk stad, libysk baksmälla, amerikansk pizzasås och jättedyr utbildning av afghanska poliser.
------------------------------------------------------
På Succékanalen 91,4 hörs följande program. Också på www.tyresoradion.se :
27/11-18/12:
Eila Andersson är en välkänd och omtyckt profil i Tyresö Centrum. Hon berättar om sin finska hembygd, om eposet Kalevala och om förekomsten av helgon. Hon berättar om de pilgrimsvandringar till Santiago de Composteta, som hon gjort flera gånger. Hon sysslar med måleri och peppar för filmerna på Bio Forellen.
Karin och Tomas Andreasson bor på Sisshammar vid Kalvfjärden. Tomas har varit guide i Klövbergsgrottorna och redaktör för Tyresö debattforum på nätet. Karin har varit dansös men är nu sjukgymnast. De berättar om två av sina tre döttrar som lider av hörselsvårigheter.
En halvtimme om vård och hjälp till funktionshindrade och gamla: Bitte Isacsson och Lena Sandin Kroos är personliga assistenter till hemmaboende handikappade. Christa Hauser jobbade under 27 år på Björkbackens äldreboende, där Lenas mamma Sofie bodde innan hon kom till Caremas Krusmyntan.
(Repris från 2001) Ebbe Björkman släpps lös om de märkliga 1600-talsskalderna Lars Wivallius och Lasse Lucidors märkliga äventyr och eskapader
4/12-25/12:
Prästen Siv Källstigen och diakonen Karin Perjus diskuterar julens budskap om att "Gud blev människa", julfirandet med gemenskap men också för många större ensamhet, köprushen och alla arrangemang med anledning av advent och jul
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) sammanfattar nu kommunfullmäktiges novembermöte med många inslag från debatterna, inte minst om äldrevården
Christina och Ann fortsätter att kommentera debatten i fullmäktige och citerar olika ledamöters åsikter om Caremas äldreomsorg m m. Många av våra förtroendevalda hörs.
Historieberättarna Terje Engh, Peter Dicke och Anders Gullberg, alias Biffen, Galento och Korvetten släpps lösa med Åke Sandin som programledare med artistnamnet Bananen. Lyssnare uppmanas att tippa hur många kilo Terje och Dicke bantar ned tillsammans tills nyår
11/12-1/1:
Bergsingenjören Örjan Wiberg bor i Vänersborg men som Indienkännare besöker han ibland Tyresö som har mångårigt samarbete med Indien, där han för länge sedan adopterade två barn. Han intervjuas också om den svenska gruvindustrin.
Josefin Roos växte upp i Lunds akademiska miljö men bor och trivs sedan flera år i Bollmora. 2006 kom hennes debutbok "Heliotrop" och i år hennes kritikerrosade bok "Kura skymning", som hon intervjuas om
Anita Lilburn och Widad Zaki är aktiva i Svensk-Irakiska Solidatitetskommittén, som bland annat driver två barnbibliotek i oroliga Bagdad, delvis med stöd från Tyresö. Diskussion om sanktioner, utarmat uran, korruption men också om irakisk kvinnorörelse.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändningarna 1303-04 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.
18/12- 8/1:
Terje Engh intervjuar sina grannar Ulla och Jan Henriksson på Axel Wennergrens väg om god grannsämja, olika aktiviteter i bostadsområdet men också om damfotboll, Thailand och äldre människors situation
Gymnasieläraren Anna Walberg-Nyström om den hotade medielinjen, om undervisning i livsfrågor, om elevproblem och sociala frågor men också om sin bakgrund som TV-journalist och socionom.
Kenth Eriksson växte upp i Enånger och bor nu på Fornuddsområdet i Tyresö. Han är civilingenjör i kemi och basar nu för en färgindustris kontakter i Östeuropa. Sin kommande 50-årskris motverkar han med maraton och skidåkning.
Ebbe Björkman kåserar om proteser, sin specialitet som tandläkare, men berättar framför allt om skalden Carl Snoilsky (1841-1903), dennes liv och diktning, "Svarta svanor" och andra dikter läses.
söndag, december 4
Solidariska och vettiga julklappar från Tuff.
Redan på 60-talet var jag med om att arrangera alternativa jular med parollen "Ulandsstöd i stället för julöverflöd!" Missförstå mig nu inte, jag unnar verkligen att medmänniskor har det bra under julen, träffar vänner och släktingar och äter god mat. Tycker det också är bra att barnen får julklappar, så att de stortrivs. Julklappar till vuxna är en konstig sed. Men hellre en blomma medan man lever än aldrig så vackra blomuppsättningar på kistan, när man emigrerat vertikalt.
Jo, jag vet: För en del människor blir ensamheten ännu värre under julen och självmorden lär tyvärr öka efteråt. Så vi kanske bör utsträcka vår medmänsklighet till andra än våra närmaste.
100 000 MANGOTRÄD I FATTIGA INDISKA BYAR
I många år har Tuff sålt den "perfekta presenten". Det är mangogram som finns i tre varianter: 1) För att gratulera...." 2) I stället för blommor", 3) Till minne av.... Tack vare mangogrammen finns nu 100 000 mangoträd i indiska Dharampurs fattiga byar och flera planteras. Nu finns för den här årstiden ett speciellt mangogram med färggranna teckningar av indiska barn och med önskan om en god jul och ett gott nytt år. För 100 kr blir det 20 mangoträd, för 500 kr 100 träd.
Texten på dessa mangogram lyder: "I Dharampur, ett av de fattigaste områdena i indiska Gujarat, kommer små plantor att raskt växa upp till vackra träd. Träd som ger mangofrukter rika på A-vitamin, som skyddar mot nattblindhet. Träd som hjälper till att skänka skugga, glädje och välstånd åt folket"
Mangogram kan beställas av mig på telefon 712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se .
TYSK - MEN INTE NAZIST
Robert Stieger var en av mina käraste vänner och en väldigt värdefull Tuff-aktivist. Hans krigserfarenheter hade gjort honom till pacifist. Strax före sin död 2004 kom hans bok "Drei gestohlene Jahre" (Tre stulna år) ut på tyska. Nu har den översatts till svenska av Marianne Stieger, välkänd i Radio Tuff. Den har titeln "Tysk--men inte nazist".
Boken skildrar hur Robert som 17-åring i en socialistisk familj tvingades ut till det förbannade andra världskriget. Han berättar också om sin krigsfångenskap hos amerikanerna i Italien, något som verkligen inte var något semesterparadis. Boken är ett fynd för alla som vill förstå något om krigets bedrövligheter och hur man trots allt kan komma tillbaka till ett civilt liv
Den finns att köpa för extrapriset 150 kr från Tuff genom att man till exempel kontaktar mig, på e-post ake.sandin@tyresoradion.se .
BELGRADS FATTIGA FLYKTINGGUMMOR
Minns du Ganna, 91-åriga ukrainskan som hotades av utvisning i höstas. Vilken folkstorm det blev! Men samtidigt lanserade jag en liten tiggarkampanj för fattiga gamla flyktingkvinnor i Belgrad och den inbringade fatiskt 3500 kr. Heders! Alltså kunde jag i går till Tuffs partner i Belgrad skicka 5000 kr utöver de 5000 från Tuff som skickades i oktober. För dessa gamla damer blir alltså julen lite ljusare.
BARNBIBLIOTEKEN I OROLIGA BAGDAD BEHÖVER HJÄLP
Nyligen intervjuade jag Anita Lilburn och Widad Zaki, två mycket hörvärda kvinnor som hörs på 91.4 MHz och www.tyresoradion.se från den 11 december. De är båda aktiva i Svensk-Irakiska SolidaritetsKommittén. Bland annat berättade de om de två barnbibliotek som de finansierar i Iraks huvudstad Bagdad. Dessa bibliotek har blivit ett kärt tillhåll för många Bagdadbarn med läsning av Pippi Långstrump med mera.
Faktum är att Tuff 2009 stödde verksamheten med 20 000 kr, delvis insamlade bland solidariska människor. Nu behövs det pengar igen, så att denna berömvärda insats för krigsdrabbade irakiska barn kan fortsätta. Som den oförbätterliga tiggare jag är satsar jag gärna 200 kr ur min pension på 10 000 kr som en botteninsats för dessa barnbibliotek. Andra som vill göra likadant kan sätta in bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2. Märk talongen med "Bagdad"!
VARTENDA ÖRE FRÅN TUFF GÅR TILL ÄNDAMÅLET!
Lägg märke till att Tuff i motsats till andra biståndsorganisationer inte har någon avlönad, så att varenda insamlat öre går oavkortat till ändamålet.
----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Freds-Förenings Radio Tuff nr 1303
Jo, jag vet: För en del människor blir ensamheten ännu värre under julen och självmorden lär tyvärr öka efteråt. Så vi kanske bör utsträcka vår medmänsklighet till andra än våra närmaste.
100 000 MANGOTRÄD I FATTIGA INDISKA BYAR
I många år har Tuff sålt den "perfekta presenten". Det är mangogram som finns i tre varianter: 1) För att gratulera...." 2) I stället för blommor", 3) Till minne av.... Tack vare mangogrammen finns nu 100 000 mangoträd i indiska Dharampurs fattiga byar och flera planteras. Nu finns för den här årstiden ett speciellt mangogram med färggranna teckningar av indiska barn och med önskan om en god jul och ett gott nytt år. För 100 kr blir det 20 mangoträd, för 500 kr 100 träd.
Texten på dessa mangogram lyder: "I Dharampur, ett av de fattigaste områdena i indiska Gujarat, kommer små plantor att raskt växa upp till vackra träd. Träd som ger mangofrukter rika på A-vitamin, som skyddar mot nattblindhet. Träd som hjälper till att skänka skugga, glädje och välstånd åt folket"
Mangogram kan beställas av mig på telefon 712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se .
TYSK - MEN INTE NAZIST
Robert Stieger var en av mina käraste vänner och en väldigt värdefull Tuff-aktivist. Hans krigserfarenheter hade gjort honom till pacifist. Strax före sin död 2004 kom hans bok "Drei gestohlene Jahre" (Tre stulna år) ut på tyska. Nu har den översatts till svenska av Marianne Stieger, välkänd i Radio Tuff. Den har titeln "Tysk--men inte nazist".
Boken skildrar hur Robert som 17-åring i en socialistisk familj tvingades ut till det förbannade andra världskriget. Han berättar också om sin krigsfångenskap hos amerikanerna i Italien, något som verkligen inte var något semesterparadis. Boken är ett fynd för alla som vill förstå något om krigets bedrövligheter och hur man trots allt kan komma tillbaka till ett civilt liv
Den finns att köpa för extrapriset 150 kr från Tuff genom att man till exempel kontaktar mig, på e-post ake.sandin@tyresoradion.se .
BELGRADS FATTIGA FLYKTINGGUMMOR
Minns du Ganna, 91-åriga ukrainskan som hotades av utvisning i höstas. Vilken folkstorm det blev! Men samtidigt lanserade jag en liten tiggarkampanj för fattiga gamla flyktingkvinnor i Belgrad och den inbringade fatiskt 3500 kr. Heders! Alltså kunde jag i går till Tuffs partner i Belgrad skicka 5000 kr utöver de 5000 från Tuff som skickades i oktober. För dessa gamla damer blir alltså julen lite ljusare.
BARNBIBLIOTEKEN I OROLIGA BAGDAD BEHÖVER HJÄLP
Nyligen intervjuade jag Anita Lilburn och Widad Zaki, två mycket hörvärda kvinnor som hörs på 91.4 MHz och www.tyresoradion.se från den 11 december. De är båda aktiva i Svensk-Irakiska SolidaritetsKommittén. Bland annat berättade de om de två barnbibliotek som de finansierar i Iraks huvudstad Bagdad. Dessa bibliotek har blivit ett kärt tillhåll för många Bagdadbarn med läsning av Pippi Långstrump med mera.
Faktum är att Tuff 2009 stödde verksamheten med 20 000 kr, delvis insamlade bland solidariska människor. Nu behövs det pengar igen, så att denna berömvärda insats för krigsdrabbade irakiska barn kan fortsätta. Som den oförbätterliga tiggare jag är satsar jag gärna 200 kr ur min pension på 10 000 kr som en botteninsats för dessa barnbibliotek. Andra som vill göra likadant kan sätta in bidrag på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2. Märk talongen med "Bagdad"!
VARTENDA ÖRE FRÅN TUFF GÅR TILL ÄNDAMÅLET!
Lägg märke till att Tuff i motsats till andra biståndsorganisationer inte har någon avlönad, så att varenda insamlat öre går oavkortat till ändamålet.
----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Freds-Förenings Radio Tuff nr 1303
lördag, december 3
Minnesord: Margaretha Petersen (1937-2011)
Den 24 november 2011 förlorade Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) en av sina bästa krafter. Margaretha Petersen gick ur tiden.
Hennes sista tid var inte lätt. Bensår med svåra smärtor gjorde att hon tvangs att amputera sina båda ben. Men det hjälpte inte. Smärtorna var fortfarande oerhört starka och läkarna på Huddinge sjukhus kunde inte rädda henne.
Margaretha var Tuffs ordförande 1990 och vice ordförande i över två decennier. Ingen har som hon och hennes Gunnar engagerat sig för Tuffs många projekt i Indien. Hon besökte ofta och länge dessa skolor, brunnar, dammar och andra fina projekt som Tuff finansierat. Flera av hennes indiska vänner har redan reagerat med sorg och saknad.
Det petersenska hemmet på Lummergången i Tyresö fick med rätta hedersnamnet Tyresös indiska ambassad. Otaliga indiska partners har bott där och åtnjutit Margarethas och Gunnars stora gästfrihet.
Redan 1997, när Tuff fyllde 30 år, belönades Margaretha och Gunnar med "Åkes pris" för "berömvärt lokalt solidaritets- och fredsarbete". Och 2007 fyllde Margaretha 70 och Gunnar 75. Deras många vänner samlade då in pengar, som resulterade i "Petersen's Reading Room" vid en av de många skolor i Indien som Tuff finansierat.
Nu när Margaretha inte längre finns bland oss, har Tuff drabbats av en stor förlust. För oss efterlevande återstår nu att hedra hennes minne med att frivilligt och hårt arbeta vidare för den förening TUFF, som Margaretha i så många år gav en stor del av sin fritid.
Åke Sandin
-------------------------------------------------------
"Bort går de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld" (Ur Heidenstams "Gustaf Frödings jordafärd")
Hennes sista tid var inte lätt. Bensår med svåra smärtor gjorde att hon tvangs att amputera sina båda ben. Men det hjälpte inte. Smärtorna var fortfarande oerhört starka och läkarna på Huddinge sjukhus kunde inte rädda henne.
Margaretha var Tuffs ordförande 1990 och vice ordförande i över två decennier. Ingen har som hon och hennes Gunnar engagerat sig för Tuffs många projekt i Indien. Hon besökte ofta och länge dessa skolor, brunnar, dammar och andra fina projekt som Tuff finansierat. Flera av hennes indiska vänner har redan reagerat med sorg och saknad.
Det petersenska hemmet på Lummergången i Tyresö fick med rätta hedersnamnet Tyresös indiska ambassad. Otaliga indiska partners har bott där och åtnjutit Margarethas och Gunnars stora gästfrihet.
Redan 1997, när Tuff fyllde 30 år, belönades Margaretha och Gunnar med "Åkes pris" för "berömvärt lokalt solidaritets- och fredsarbete". Och 2007 fyllde Margaretha 70 och Gunnar 75. Deras många vänner samlade då in pengar, som resulterade i "Petersen's Reading Room" vid en av de många skolor i Indien som Tuff finansierat.
Nu när Margaretha inte längre finns bland oss, har Tuff drabbats av en stor förlust. För oss efterlevande återstår nu att hedra hennes minne med att frivilligt och hårt arbeta vidare för den förening TUFF, som Margaretha i så många år gav en stor del av sin fritid.
Åke Sandin
-------------------------------------------------------
"Bort går de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld" (Ur Heidenstams "Gustaf Frödings jordafärd")
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1303) 4/12 2011 till....
....till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), som lyckades med sin strävan att i år uppnå många nya medlemmar. Det innebär att föreningen för första gången på många år har över 400 betalande medlemmar. För en förening utan offentliga bidrag och ingen avlönad är medlemmarna av yttersta vikt och en inspiration för styrelsen och andra ktiva i föreningen.
…...till Finningeskolan i Strängnäs, som ägnat en vecka åt Indien. Den kulminerade den 3 december i ett Öppet hus, varvid inkomsterna går
till uffs många projekt i Indien. Skolan följer därmed en berömvärd tradition allt ifrån 1980-talet. Senare i detta Radio Tuff hörs läraren Kari Sundell berätta om skolans Indienvecka.
....till Tuffs samarbete med Belgrad, där Lina Vuskovic hjälper gamla krigsdrabbade flyktingkvinnor. Efter en liten insamling har nu Tuff kunnat skicka ytterligare 5000 kr. Användningen får vi reda på om några veckor men vi kan gissa på att gamla fattiga kvinnors jul nu får en guldkant.
....till Svensk-Irakiska SolidaritetsKommittén, vars företrädare Anita Lilburn och Widad Zaki hörs på Succékanalen 91,4 Tyresöradion en halvtimme från den 11 december. De driver berömvärt två barnbibliotek i det så oroliga Bagdad. 2009 satsade Tuff 20 000 kr på dessa bibliotek. Nu har de ont om pengar igen, så det är kanske dags med en ny insamling och en ny insats.
....till fredstidningen Pax, som över hela sin förstasida har en bild från Västbanken med den ökända muren och inne i tidningen en läsvärd och viktig artikel om att icke-våld faktiskt gav resultat också i detta turbulenta område. Pax ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till norska politiker, som nu kritiserar Sverige för att ha röstat på USA:s urvattnade förslag om att förbjuda bara de klustervapen som tillverkades före 1980 -- vad det nu är för slags förbud? Dessa vapen är ju särskilt djävulska, då de sprider massor av små explosiva tingestar, som efter krigets upphörande fortsätter att döda.
....till uppgifterna som först efter kriget i Libyen kommit om att också den segrande rebellarmén begick övergrepp, summariska avrättningar och andra krigsförbrytelser. Alltför länge lämnade våra medier en märkligt ensidig bild av konflikten och accepterade till och med hycklandet om att Natoflygets insats var att "skydda civila"
....till SvT-chefen Eva Hamilton, som ingalunda gör någon pudel när en talesperson från Haagdomstolen nu kritiserar visningen i augusti av den norska dokumentären "Staden som offrades". Hamilton finner brevet anmärkningsvärt, eftersom det inte är domstolars roll att påverka journalistiken. Hon påpekar att domstolen inte visar på några faktafel i brevet och säger: "Den norska dokumentären Staden som offrades som vi sände tidigare i höstas bidrar ytterligare till att problematisera det folkmord som ägde rum i Srebrenica. Att det handlar om ett folkmord nämns uttryckligen i filmen." Hon får stöd av David Peterson, en av USA:s främsta Balkanexperter, som skriver: "Ingen som beundrar och i praktiken hyllar mediernas frihet och personligt samvete kan tolka domstolens begäran som något annat än att hota SvT och varna andra medier att följa SvT:s exempel i framtiden". Radio Tuff ansåg att ”Staden som offrades, den okända historien om massakern i Srebrenica, var sevärd och annorlunda för den sätter in Srebrenica i sammanhang med det otäcka inbördeskriget i forna Jugoslavien. Men den väcker harm hos dem, som indelar krigförande i onda och goda."
....till bloggen www.tuffsandin.blogspot.com som nu har över 1000 fredstexter, de flesta från Radio Tuff. Det är en händelse som ser ut som en tanke att texterna nr 1001 och 1002 handlar om Margaretha Petersen med anledning av hennes bortgång den 24 november
…...till Finningeskolan i Strängnäs, som ägnat en vecka åt Indien. Den kulminerade den 3 december i ett Öppet hus, varvid inkomsterna går
till uffs många projekt i Indien. Skolan följer därmed en berömvärd tradition allt ifrån 1980-talet. Senare i detta Radio Tuff hörs läraren Kari Sundell berätta om skolans Indienvecka.
....till Tuffs samarbete med Belgrad, där Lina Vuskovic hjälper gamla krigsdrabbade flyktingkvinnor. Efter en liten insamling har nu Tuff kunnat skicka ytterligare 5000 kr. Användningen får vi reda på om några veckor men vi kan gissa på att gamla fattiga kvinnors jul nu får en guldkant.
....till Svensk-Irakiska SolidaritetsKommittén, vars företrädare Anita Lilburn och Widad Zaki hörs på Succékanalen 91,4 Tyresöradion en halvtimme från den 11 december. De driver berömvärt två barnbibliotek i det så oroliga Bagdad. 2009 satsade Tuff 20 000 kr på dessa bibliotek. Nu har de ont om pengar igen, så det är kanske dags med en ny insamling och en ny insats.
....till fredstidningen Pax, som över hela sin förstasida har en bild från Västbanken med den ökända muren och inne i tidningen en läsvärd och viktig artikel om att icke-våld faktiskt gav resultat också i detta turbulenta område. Pax ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till norska politiker, som nu kritiserar Sverige för att ha röstat på USA:s urvattnade förslag om att förbjuda bara de klustervapen som tillverkades före 1980 -- vad det nu är för slags förbud? Dessa vapen är ju särskilt djävulska, då de sprider massor av små explosiva tingestar, som efter krigets upphörande fortsätter att döda.
....till uppgifterna som först efter kriget i Libyen kommit om att också den segrande rebellarmén begick övergrepp, summariska avrättningar och andra krigsförbrytelser. Alltför länge lämnade våra medier en märkligt ensidig bild av konflikten och accepterade till och med hycklandet om att Natoflygets insats var att "skydda civila"
....till SvT-chefen Eva Hamilton, som ingalunda gör någon pudel när en talesperson från Haagdomstolen nu kritiserar visningen i augusti av den norska dokumentären "Staden som offrades". Hamilton finner brevet anmärkningsvärt, eftersom det inte är domstolars roll att påverka journalistiken. Hon påpekar att domstolen inte visar på några faktafel i brevet och säger: "Den norska dokumentären Staden som offrades som vi sände tidigare i höstas bidrar ytterligare till att problematisera det folkmord som ägde rum i Srebrenica. Att det handlar om ett folkmord nämns uttryckligen i filmen." Hon får stöd av David Peterson, en av USA:s främsta Balkanexperter, som skriver: "Ingen som beundrar och i praktiken hyllar mediernas frihet och personligt samvete kan tolka domstolens begäran som något annat än att hota SvT och varna andra medier att följa SvT:s exempel i framtiden". Radio Tuff ansåg att ”Staden som offrades, den okända historien om massakern i Srebrenica, var sevärd och annorlunda för den sätter in Srebrenica i sammanhang med det otäcka inbördeskriget i forna Jugoslavien. Men den väcker harm hos dem, som indelar krigförande i onda och goda."
....till bloggen www.tuffsandin.blogspot.com som nu har över 1000 fredstexter, de flesta från Radio Tuff. Det är en händelse som ser ut som en tanke att texterna nr 1001 och 1002 handlar om Margaretha Petersen med anledning av hennes bortgång den 24 november
fredag, december 2
Bengt Svensson: "Väl värt att 50 000 dödades"?
Sveriges biståndsminister, Gunilla Carlsson, intervjuades i början av november i DN efter ett besök i Libyen efter inbördeskriget. Hon ger långa och undanglidande svar på enkla frågor. Här är en:
"När den internationella militära insatsen mot Libyen inleddes hade mellan 1000 och 2000 människor dödats. Nu är dödssiffran efter inbördeskriget och bombningar 50 000 personer. Var det värt det?"
Efter en del slirande om "revolution" (när blev moderaterna ett revolutionärt parti?) kommer det: "Därför tycker jag absolut att det varit värt det." 50000 dödade människor alltså. Och en svensk biståndsminister.
Men biståndsminister Carlsson bekymrar sig faktiskt över att krigets segrare beslutat deportera alla invandrare från fattiga afrikanska länder. Å andra sidan måste ju Sverigedemokraterna vara desto gladare över att deras partiprogram har börjat genomföras, om än i Afrika, så det jämnar väl ut sig.
"Dödssiffran efter inbördeskriget och bombningar 50 000 personer", säger intervjuaren, men var för snäll för att nämna att bombningarna stod Nato för. Ni vet den där militäralliansen som fortfarande håller på att försvara oss mot en sovjetisk invasion.
------------------------------------------------
Med glada hälsningar från Bengt Svensson, San Francisco, på tillfälligt besök i ett mörknande Sverige. (Sänds på www.tyresoradion.se i Radio Tuff nr 1303 från den 4 dec)
"När den internationella militära insatsen mot Libyen inleddes hade mellan 1000 och 2000 människor dödats. Nu är dödssiffran efter inbördeskriget och bombningar 50 000 personer. Var det värt det?"
Efter en del slirande om "revolution" (när blev moderaterna ett revolutionärt parti?) kommer det: "Därför tycker jag absolut att det varit värt det." 50000 dödade människor alltså. Och en svensk biståndsminister.
Men biståndsminister Carlsson bekymrar sig faktiskt över att krigets segrare beslutat deportera alla invandrare från fattiga afrikanska länder. Å andra sidan måste ju Sverigedemokraterna vara desto gladare över att deras partiprogram har börjat genomföras, om än i Afrika, så det jämnar väl ut sig.
"Dödssiffran efter inbördeskriget och bombningar 50 000 personer", säger intervjuaren, men var för snäll för att nämna att bombningarna stod Nato för. Ni vet den där militäralliansen som fortfarande håller på att försvara oss mot en sovjetisk invasion.
------------------------------------------------
Med glada hälsningar från Bengt Svensson, San Francisco, på tillfälligt besök i ett mörknande Sverige. (Sänds på www.tyresoradion.se i Radio Tuff nr 1303 från den 4 dec)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)