,,,,till de ca hundra stater som nu skrivit på att inte tillverka eller använda klustervapen, dessa mordredskap, lömska både i krig och efteråt. Bland de länder som vill fortsätta att använda dem märks USA, Ryssland, Kina, Israel och –Finland. Är dessa våra nya ”skurkstater” för att nu använda ett nött invektiv?
....till Kristna Fredsrörelsen, som kritiserar de nya förslagen om svenskt bistånd, till exempel att använda biståndspengar till militära insatser, som enligt OECD är förkastligt: I Kristna fredsrörelsens senaste nyhetsbrev sägs bland annat: ”Militära insatser är ofta extremt dyra och kommer i ett sent skede där det mänskliga lidandet redan är ett faktum. Militära insatser riskerar också att bemötas med mer våld, och insatserna angriper inte heller grundorsakerna till en konflikt. Beslut om militära insatser löper därtill en stor risk att påverkas av mäktiga staters särintressen, snarare än av ett altruistiskt fattigdomsperspektiv.”
....till den fredshelg i Sigtuna som anordnades av muslimska och kristna fredaktivister. Där diskuterades det hur man från olika religioner skulle kunna samarbeta i kampen för fred.
....till Aftonbladet som (2/12) citerar president Bush, som faktiskt ägnar sig åt självkritik: ”Det jag ångrar mest under tiden som president måste vara de felande underrättelseuppgifterna angående Irak.Många satte sitt rykte på spel och sa att massförstörelsevapnen var ett skäl att störta Saddam.”
....till Svenska Dagbladet som (1/12) tog in ett upprop ”STOPPA SMYGANSLUTNINGEN TILL NATO!”, undertecknat av 44 personer, som bland annat tycker: ”Fredlig konfliktlösning och dialog är bättre än militärmakt och väpnad allians” Mera om kampanjen finns på : www.natosmyg.se
....till Dagens Nyheter, som (1/12) publicerar en insändare från Abrar Akbar, som kallar sig ”stolt troende muslim”. Han skriver: ”Olyckligt nog har en stor majoritet av muslimer fastnat helt och hållet i diskussioner kring ritualer och obetydliga ytliga aspekter (....)Att skaka hand eller inte skaka hand, längden på byxor, kjolar, slöjor eller för den delen skägget är patetiska bagateller jämfört med de större problem vi muslimer har att handskas med”
....till Afghanistankännaren Peter Hjukström, som vill att flera ska möta upp tillsammans med honom torsdag den 18 december kl 18 på Mynttorget (vid riksdagshuset), där han tänker tända ljus för oskyldiga offer i Afghanistan. Han påpekar bland annat att: ”det internationella samfundet gång efter gång efter hösten 2001 gravt svikit sina löften om civila, humanitära återuppbyggnadsinsatser i Afghanistan. Uppenbarligen styr bomber och granater i prioritering långt över skolböcker och vaccinationssprutor till de fattiga.”
....till Polens interna säkerhetstjänst, som enligt Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten kommit fram till att beskjutningen härom söndagen av en bilkortege med Polens president Lech Kaczynski och Georgiens Michail Saakasjvili var en georgisk provokation.
...till solidariska människor som i köprushens december som presenter väljer mangogram och boken ICKEVÅLD från Tuff. Ring 08-712 4463 och beställ eller e-posta till ake.sandin@tyresoradion.se Bara härom dagen kom det till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 in 800 kr för mangogram, som ska användas som julklappar. I Indien blir det uppåt 200 mangoträd, dignande av vitaminrika frukter
fredag, december 5
lördag, november 29
NOCH IST POLEN NICHT VERLOREN
Rubriken är en vanlig översättning till tyska av den första raden i den polska nationalsången (Jeszcze Polska nie zginęła), alltså "Än är Polen ej förlorat". I förra veckans krönika förbryllade jag kanske av medierna indoktrinerade lyssnare genom att påpeka att ryssar och tyskar faktiskt var de två europeiska folk som drabbades allra värst av andra världskrigets massdödande. På tredje plats i denna tragiska statistik kommer polackerna.
Förr i världen fanns det skämt om att polackerna inte var värst språkkunniga. En historia handlade om den svenske turisten som går fram till två polska poliser för att få information. Han frågar:
- Talar ni svenska?
Inte oväntat ser konstaplarna bara oförstående ut.
- Do you speak English?
Konstaplarna skakar på huvet.
- Sprechen Sie Deutsch?
Ny huvudskakning.
- Parlez vous francais?
Snutarna ser helt oförstående ut och turisten avlägsnar sig frustrerad och svärande. Då säger den ena polisen till den andra:
- Hörru, kanske borde vi lära oss nåt språk.
- Varför det? Du hörde den där gubben, han kunde fyra språk och vad fan hade han för nytta av det?
Men när jag för sex år sedan gjorde en reportageresa till Tyresös polska vänort Wejherowo (tidigare tyska Neustadt), inte långt från Gdansk (tidigare Danzig) var inte språket något större problem. Jag kunde intervjua flera på engelska och en medlem av minoritetsgruppen kaschuberna på tyska.
För ett år sen intervjuade jag Mika Larsson, tidigare ett känt ansikte i teve. Sedan var hon i flera år kultur- och pressattaché vid svenska ambassaden i Warszawa. Hon lärde mig bland annat att den polska nationalsången faktiskt nämner Sverige, medan vår egen nationalsång inte gör det, bara att vi vill ”leva och dö i Norden”.
Nu har vi ingen anledning att känna stolthet över att polackerna sjunger om oss. Det fanns en tid i Polens historia som kallas ”szwedzki potop”, den svenska syndafloden. Det var när Karl X Gustavs arméer på 1650-talet marscherade kors och tvärs genom Polen. Vill man i detalj följa alla belägringarna, slagen, masslaktandet, våldtäkterna och den enorma förstörelsen av städer och annan egendom kan man läsa Peter Englunds bok ”Den oövervinnlige”. Men den är på 800 sidor, så man kan inte ha den i fickan på tunnelbanan.
I Tyresö planerar nu ett tjugotal människor att till våren åka till Polen. Det tycker jag är bra. Jag är less på fjäsket för västliga länder och det överallt dominerande supermaktsspråket. Skäms över att inte behärska det största europeiska språket, ryska. Tröstar mig med att jag har vänner som talar ryska och att jag någorlunda klarar det näst största europeiska språket, alltså tyskan. Jag försöker att vara internationalist men medger att jag känner en viss stolthet över att tillhöra Europa med alla dess olika nationer. Därför ska jag nu lägga på en gammal låt av Jan Hammarlund, som ”vill leva och älska i Europa”
---------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1213) 2008-11-30
Förr i världen fanns det skämt om att polackerna inte var värst språkkunniga. En historia handlade om den svenske turisten som går fram till två polska poliser för att få information. Han frågar:
- Talar ni svenska?
Inte oväntat ser konstaplarna bara oförstående ut.
- Do you speak English?
Konstaplarna skakar på huvet.
- Sprechen Sie Deutsch?
Ny huvudskakning.
- Parlez vous francais?
Snutarna ser helt oförstående ut och turisten avlägsnar sig frustrerad och svärande. Då säger den ena polisen till den andra:
- Hörru, kanske borde vi lära oss nåt språk.
- Varför det? Du hörde den där gubben, han kunde fyra språk och vad fan hade han för nytta av det?
Men när jag för sex år sedan gjorde en reportageresa till Tyresös polska vänort Wejherowo (tidigare tyska Neustadt), inte långt från Gdansk (tidigare Danzig) var inte språket något större problem. Jag kunde intervjua flera på engelska och en medlem av minoritetsgruppen kaschuberna på tyska.
För ett år sen intervjuade jag Mika Larsson, tidigare ett känt ansikte i teve. Sedan var hon i flera år kultur- och pressattaché vid svenska ambassaden i Warszawa. Hon lärde mig bland annat att den polska nationalsången faktiskt nämner Sverige, medan vår egen nationalsång inte gör det, bara att vi vill ”leva och dö i Norden”.
Nu har vi ingen anledning att känna stolthet över att polackerna sjunger om oss. Det fanns en tid i Polens historia som kallas ”szwedzki potop”, den svenska syndafloden. Det var när Karl X Gustavs arméer på 1650-talet marscherade kors och tvärs genom Polen. Vill man i detalj följa alla belägringarna, slagen, masslaktandet, våldtäkterna och den enorma förstörelsen av städer och annan egendom kan man läsa Peter Englunds bok ”Den oövervinnlige”. Men den är på 800 sidor, så man kan inte ha den i fickan på tunnelbanan.
I Tyresö planerar nu ett tjugotal människor att till våren åka till Polen. Det tycker jag är bra. Jag är less på fjäsket för västliga länder och det överallt dominerande supermaktsspråket. Skäms över att inte behärska det största europeiska språket, ryska. Tröstar mig med att jag har vänner som talar ryska och att jag någorlunda klarar det näst största europeiska språket, alltså tyskan. Jag försöker att vara internationalist men medger att jag känner en viss stolthet över att tillhöra Europa med alla dess olika nationer. Därför ska jag nu lägga på en gammal låt av Jan Hammarlund, som ”vill leva och älska i Europa”
---------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1213) 2008-11-30
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1213) 08-11-30 till....
....till Sveriges Radios program ”Ring P1”, som (27/11) släppte fram Birgit Lindberg från Arvidsjaur. Hon berättade om den ”budkavle för en kärnvapenfri värld” som nu går genom norrländska orter som Haparanda, Luleå, Piteå, Kalix Övertorneå, Pajala, Arvidsjaur, Älvsbyn, Jokkmokk med flera platser. Lika glädjande som detta norrländska initiativ är, lika märkligt är att vi så tyst tycks acceptera förekomsten av vapen som kan utrota allt mänskligt liv.
....till Karneval förlag, som givit ut boken ”Ickevåld!”, skriven av Klaus Engell-Nielsen, Annika Spalde och Pelle Strindlund. Om den säger EU-parlamentarikern Jens Holm: ”Författarna kan konsten att engagera utan pekpinnar. Oumbärlig för den som strävar efter rättvisa, farlig för etablissemanget” En av författarna, Pelle Strindlund, hörs senare i denna veckas Radio Tuff. Boken finns att köpa från Tuff till starkt reducerat pris: 140 kr (ordinarie pris: 239 kr). Beställ genom att ringa eller e-posta till Åke Sandin, tel 08-712 4463; ake.sandin@tyresoradion.se
....till Dagens Nyheter, som (28/11) publicerar en artikel av den brittiske veteranreportern Robert Fisk. Den har rubriken ”Ett land i rädsla”, Fisk berättar om besök på sjukhus i södra Afghanistans största stad Kandahar. Han ger otäcka bilder av oskyldiga offer både för talibanernas självmordsbombare och Natos flygbombningar. Det är flickor som fått ansiktena förstörda av syra från fanatiker och barn utan ben eller händer efter amerikanska flygattacker. Fisk sammanfattar: ”Barack Obama vill sända ytterligare 7000 man till katastrofzonen. Har han den ringaste föreställning om vad som pågår i Afghanistan? I så fall borde han skicka 7000 läkare.”
....till Tuffs indiska partners, som i 36 år varit både muslimer och hinduer. Bland muslimerna kan nämnas grundaren av skolan Sarvodaya Ashram, där det bland annat finns skolbyggnaderna Kumla Wing och Nyboda Wing, uppkallade efter dessa två Tyresöskolor. Han hette Akbar Nagori, en tolerant, närmast sekulär människa, som brukade beklaga sina trosfränders ständiga förstörelse av det märkliga hindutemplet Somnath. De senaste två decennierna har muslimen Quddus Shaikh varit en otroligt hjälpsam och sympatisk människa! Vår främste partner sedan 30 år är Bhikhu Vyas. Han är alltså en Vyas, vilket innebär att han är en brahmin i den hinduiska prästkasten, med en slarvig jämförelse närmast tillhörande högadeln inom hinduismen. Men Bhikhu är radikal gandhian och helt oberörd av religiösa passioner.
....till Tuffs partner de senaste tre decennierna, Bhikhu Vyas, som är ”oerhört chockad över de barbariska dåden i Mumbai (Bombay) Vi lider med de oskyldiga människor som dödades. Men som sociala hjälparbetare känner vi att det här är attacker på alla parter och på utvecklingsarbetet. Fattigdom finns bland människor i alla sektorer av samhället, oavsett kast eller religiös tillhörighet.” Bhikhu menar också att terrorn avleder uppmärksamheten från den viktiga kampen mot svält, okunnighet och sjukdomar, alltså det som han bedriver med hjälp av Tuff. Bhikhus hela brev finns på http://www.tuff.fred.se/
....till kloka och solidariska människor som vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum passade på att lösa sina presentproblem genom att
¤ köpa mangogram, till exempel ”I stället för blommor”. För 300 kr blir det minst
60 nya mangoträd i Indien
¤ vackra fredssmycken
¤ böcker, till exempel den nyutkomna ICKEVÅLD! Johan Romins “Desertören
och Vietnamkriget” är redan slutsåld hos Tuff men ring 712 4463 eller e-
posta till ake.sandin@tyresoradion.se , så beställer vi flera från förlaget
....till Karneval förlag, som givit ut boken ”Ickevåld!”, skriven av Klaus Engell-Nielsen, Annika Spalde och Pelle Strindlund. Om den säger EU-parlamentarikern Jens Holm: ”Författarna kan konsten att engagera utan pekpinnar. Oumbärlig för den som strävar efter rättvisa, farlig för etablissemanget” En av författarna, Pelle Strindlund, hörs senare i denna veckas Radio Tuff. Boken finns att köpa från Tuff till starkt reducerat pris: 140 kr (ordinarie pris: 239 kr). Beställ genom att ringa eller e-posta till Åke Sandin, tel 08-712 4463; ake.sandin@tyresoradion.se
....till Dagens Nyheter, som (28/11) publicerar en artikel av den brittiske veteranreportern Robert Fisk. Den har rubriken ”Ett land i rädsla”, Fisk berättar om besök på sjukhus i södra Afghanistans största stad Kandahar. Han ger otäcka bilder av oskyldiga offer både för talibanernas självmordsbombare och Natos flygbombningar. Det är flickor som fått ansiktena förstörda av syra från fanatiker och barn utan ben eller händer efter amerikanska flygattacker. Fisk sammanfattar: ”Barack Obama vill sända ytterligare 7000 man till katastrofzonen. Har han den ringaste föreställning om vad som pågår i Afghanistan? I så fall borde han skicka 7000 läkare.”
....till Tuffs indiska partners, som i 36 år varit både muslimer och hinduer. Bland muslimerna kan nämnas grundaren av skolan Sarvodaya Ashram, där det bland annat finns skolbyggnaderna Kumla Wing och Nyboda Wing, uppkallade efter dessa två Tyresöskolor. Han hette Akbar Nagori, en tolerant, närmast sekulär människa, som brukade beklaga sina trosfränders ständiga förstörelse av det märkliga hindutemplet Somnath. De senaste två decennierna har muslimen Quddus Shaikh varit en otroligt hjälpsam och sympatisk människa! Vår främste partner sedan 30 år är Bhikhu Vyas. Han är alltså en Vyas, vilket innebär att han är en brahmin i den hinduiska prästkasten, med en slarvig jämförelse närmast tillhörande högadeln inom hinduismen. Men Bhikhu är radikal gandhian och helt oberörd av religiösa passioner.
....till Tuffs partner de senaste tre decennierna, Bhikhu Vyas, som är ”oerhört chockad över de barbariska dåden i Mumbai (Bombay) Vi lider med de oskyldiga människor som dödades. Men som sociala hjälparbetare känner vi att det här är attacker på alla parter och på utvecklingsarbetet. Fattigdom finns bland människor i alla sektorer av samhället, oavsett kast eller religiös tillhörighet.” Bhikhu menar också att terrorn avleder uppmärksamheten från den viktiga kampen mot svält, okunnighet och sjukdomar, alltså det som han bedriver med hjälp av Tuff. Bhikhus hela brev finns på http://www.tuff.fred.se/
....till kloka och solidariska människor som vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum passade på att lösa sina presentproblem genom att
¤ köpa mangogram, till exempel ”I stället för blommor”. För 300 kr blir det minst
60 nya mangoträd i Indien
¤ vackra fredssmycken
¤ böcker, till exempel den nyutkomna ICKEVÅLD! Johan Romins “Desertören
och Vietnamkriget” är redan slutsåld hos Tuff men ring 712 4463 eller e-
posta till ake.sandin@tyresoradion.se , så beställer vi flera från förlaget
TORE PERSSON:Tänk dig att du bor i en liten idyllisk by…
Tänk dig att du bor i en liten idyllisk by på landsbygden. Byn ligger på sluttningen av en kulle och nedanför byn kan man se över en liten dalgång omgiven av en ring av liknande kullar. På ett ställe delar sig kullarna och där går den enda vägen in till byn.
Du kan vandra ner i dalen och arbeta på fälten i dalen och du kan gå eller köra på vägen ut från dalen. Men går du för högt upp på sluttningarna och till exempel mer än bara några få meter längre upp än det högst belägna huset i byn då kan du råka illa ut. Du löper då stor risk att bli misshandlad och slagen; har du otur kan det bli än värre…
Om du råkar tillhöra de i byn som har får gäller det att också se till att de inte springer för högt upp på kullarna. Du kan i så fall lätt bli av med dem, antingen att de stjäls eller dödas. Och har du barn är det bäst att du noga inpräntar i dem var de får gå och var de inte får gå.
Uppe på toppen av de kullar som omger byn ligger några s.k. bosättningar, dvs. främmande människor som självsvåldigt har slagit upp sina bopålar där, utan att de köpt eller hyrt marken. De talar inte ditt språk och kommer inte från ditt land utan från det grannland som sedan mer än fyrtio år ockuperar ditt land. Men de anser sig ha större rätt att bo där än du.
Eftersom de är ockupanter har de sett till att med hjälp av den ockuperande armén – deras armé – beväpna sig väl. De har också inmutat ett stort säkerhetsområde runt sina hus, som de anser sig äga och som inga utomstående – framför allt inga från din by – får beträda. En stor del av byns traditionella betesmarker har därmed i praktiken tagits från dig och de andra byborna.
Eftersom bosättarna tycker att de egentligen har rätt till hela ditt land, inklusive din by, gör de då och då provocerande promenader ner till byn – alltid i grupp. Och alltid är minst en i gruppen beväpnad med en väl synlig automatkarbin av den sort som är vanlig i moderna arméer. Ibland går de bara över fälten eller genom byn, ibland låter de sina hundar bada i byns vattenbrunn eller tömmer de sina blåsor i brunnen. Vid sådana tillfällen är det bäst för byborna att vara helt passiva och inte göra något som kan provocera bosättarna och få dem att ta till fysiskt våld.
Men polisen då och domstolarna, vad gör de? Ja, de har nog antytt att denna stöld av byns marker är olaglig och att bosättarna inte har rätt att bo på kullarna runt byn. Men de har inte gjort något alls för att avhysa dem; de har inte heller hindrat dem från att till exempel bygga vägar upp till deras hus och dra el-ledningar dit. Dessutom, de har sett till att de är väl beväpnade med vapen ur arméns förråd.
Om du skulle vilja ta dig till närmaste lilla stad, som ligger tre, fyra kilometer bort, är det normalt inga problem. Men om du vill besöka närmaste lite större stad, som ligger en och an halv mil bort, blir det värre. För det första kan du inte ta den genaste vägen eftersom den passerar intill några bosättningar och att köra på den vägen med ditt lands registreringskyltar är inte tillrådligt. Att cykla eller promenera är inte att tänka på.
Det finns en annan längre väg, men innan du kommer fram till staden måste du passera en militär vägspärr där ockupationsmaktens soldater kontrollerar vilka som får passera. Kör du bil är det mycket svårt att få tillstånd att passera. Kommer du gående är det lite lättare; i sådana fall får du ta buss eller taxi till ena sidan av vägspärren, sedan passera den och ta en ny buss eller taxi på andra sidan.
Så en resa mellan byn och staden, som i vanliga fall skulle ta högst en halvtimme, kommer istället att i bästa fall ta kanske en timme – om du över huvud taget tillåts passera vägspärren.
Det finns också en stor stad i närheten – en stad där bland annat en av de heligaste platserna för din religion ligger. Den staden ligger inte längre bort än att det skulle ta högst en och en halv timme att ta sig dit från byn – om du inte behövde ta hänsyn till ett antal militära vägspärrar på vägen och om du fick lov att köra på de nya snabba vägar som ockupationsmakten byggt. Men vägspärrarna finns där och de fina vägarna är inte till för dig, därför kommer en sådan resa att ta minst två och en halv timme – om du inte reser under ”rusningstrafik” på väg till jobbet, då det kan ta betydligt längre tid att passera vägspärrarna.
Men innan det är någon mening med att ens planera resan måste du ansöka om tillstånd – och något sådant tillstånd kommer du med största sannolikhet aldrig att få. Det är så svårt att få sådant tillstånd att om du skulle råka tillhöra de lyckliga kommer dina grannar troligen att misstänka dig för att samarbeta med ockupationsmakten – och det vore inte något du skulle önska dig…
Nu lever du naturligtvis inte i under sådana förhållanden – men de ca hundra palestinier som bor i byn Yanoun på den av Israel ockuperade Västbanken gör det. De kan inte röra sig fritt runt byn och måste ständigt vara på sin vakt mot bosättarna. Att åka till Akraba, den närmaste lilla staden, är enkelt, men till Nablus en utmaning och en påfrestning. Att ta sig till Jerusalem är närmast en omöjlighet.
Alla palestinier på Västbanken är varje dag utsatta för dessa hinder – vägspärrar, separata vägar etc. Men de som bor intill någon av de många bosättningarna har extra begränsad rörelsefrihet.
tore persson (Radio Tuff nr1213)
______________________________________________________________________________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (eappi). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (tore.persson@folkbildning.net) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: ”Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel” (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman. För mer information se: www.skr.org/verksamhet/foljeslagarprogrammet.4.c791f4103209a06ec80002972.html
Tidigare nummer av detta nyhetsbrev kan hämtas på www.folkbildning.net/~tore.persson
Du kan vandra ner i dalen och arbeta på fälten i dalen och du kan gå eller köra på vägen ut från dalen. Men går du för högt upp på sluttningarna och till exempel mer än bara några få meter längre upp än det högst belägna huset i byn då kan du råka illa ut. Du löper då stor risk att bli misshandlad och slagen; har du otur kan det bli än värre…
Om du råkar tillhöra de i byn som har får gäller det att också se till att de inte springer för högt upp på kullarna. Du kan i så fall lätt bli av med dem, antingen att de stjäls eller dödas. Och har du barn är det bäst att du noga inpräntar i dem var de får gå och var de inte får gå.
Uppe på toppen av de kullar som omger byn ligger några s.k. bosättningar, dvs. främmande människor som självsvåldigt har slagit upp sina bopålar där, utan att de köpt eller hyrt marken. De talar inte ditt språk och kommer inte från ditt land utan från det grannland som sedan mer än fyrtio år ockuperar ditt land. Men de anser sig ha större rätt att bo där än du.
Eftersom de är ockupanter har de sett till att med hjälp av den ockuperande armén – deras armé – beväpna sig väl. De har också inmutat ett stort säkerhetsområde runt sina hus, som de anser sig äga och som inga utomstående – framför allt inga från din by – får beträda. En stor del av byns traditionella betesmarker har därmed i praktiken tagits från dig och de andra byborna.
Eftersom bosättarna tycker att de egentligen har rätt till hela ditt land, inklusive din by, gör de då och då provocerande promenader ner till byn – alltid i grupp. Och alltid är minst en i gruppen beväpnad med en väl synlig automatkarbin av den sort som är vanlig i moderna arméer. Ibland går de bara över fälten eller genom byn, ibland låter de sina hundar bada i byns vattenbrunn eller tömmer de sina blåsor i brunnen. Vid sådana tillfällen är det bäst för byborna att vara helt passiva och inte göra något som kan provocera bosättarna och få dem att ta till fysiskt våld.
Men polisen då och domstolarna, vad gör de? Ja, de har nog antytt att denna stöld av byns marker är olaglig och att bosättarna inte har rätt att bo på kullarna runt byn. Men de har inte gjort något alls för att avhysa dem; de har inte heller hindrat dem från att till exempel bygga vägar upp till deras hus och dra el-ledningar dit. Dessutom, de har sett till att de är väl beväpnade med vapen ur arméns förråd.
Om du skulle vilja ta dig till närmaste lilla stad, som ligger tre, fyra kilometer bort, är det normalt inga problem. Men om du vill besöka närmaste lite större stad, som ligger en och an halv mil bort, blir det värre. För det första kan du inte ta den genaste vägen eftersom den passerar intill några bosättningar och att köra på den vägen med ditt lands registreringskyltar är inte tillrådligt. Att cykla eller promenera är inte att tänka på.
Det finns en annan längre väg, men innan du kommer fram till staden måste du passera en militär vägspärr där ockupationsmaktens soldater kontrollerar vilka som får passera. Kör du bil är det mycket svårt att få tillstånd att passera. Kommer du gående är det lite lättare; i sådana fall får du ta buss eller taxi till ena sidan av vägspärren, sedan passera den och ta en ny buss eller taxi på andra sidan.
Så en resa mellan byn och staden, som i vanliga fall skulle ta högst en halvtimme, kommer istället att i bästa fall ta kanske en timme – om du över huvud taget tillåts passera vägspärren.
Det finns också en stor stad i närheten – en stad där bland annat en av de heligaste platserna för din religion ligger. Den staden ligger inte längre bort än att det skulle ta högst en och en halv timme att ta sig dit från byn – om du inte behövde ta hänsyn till ett antal militära vägspärrar på vägen och om du fick lov att köra på de nya snabba vägar som ockupationsmakten byggt. Men vägspärrarna finns där och de fina vägarna är inte till för dig, därför kommer en sådan resa att ta minst två och en halv timme – om du inte reser under ”rusningstrafik” på väg till jobbet, då det kan ta betydligt längre tid att passera vägspärrarna.
Men innan det är någon mening med att ens planera resan måste du ansöka om tillstånd – och något sådant tillstånd kommer du med största sannolikhet aldrig att få. Det är så svårt att få sådant tillstånd att om du skulle råka tillhöra de lyckliga kommer dina grannar troligen att misstänka dig för att samarbeta med ockupationsmakten – och det vore inte något du skulle önska dig…
Nu lever du naturligtvis inte i under sådana förhållanden – men de ca hundra palestinier som bor i byn Yanoun på den av Israel ockuperade Västbanken gör det. De kan inte röra sig fritt runt byn och måste ständigt vara på sin vakt mot bosättarna. Att åka till Akraba, den närmaste lilla staden, är enkelt, men till Nablus en utmaning och en påfrestning. Att ta sig till Jerusalem är närmast en omöjlighet.
Alla palestinier på Västbanken är varje dag utsatta för dessa hinder – vägspärrar, separata vägar etc. Men de som bor intill någon av de många bosättningarna har extra begränsad rörelsefrihet.
tore persson (Radio Tuff nr1213)
______________________________________________________________________________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (eappi). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (tore.persson@folkbildning.net) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: ”Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel” (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman. För mer information se: www.skr.org/verksamhet/foljeslagarprogrammet.4.c791f4103209a06ec80002972.html
Tidigare nummer av detta nyhetsbrev kan hämtas på www.folkbildning.net/~tore.persson
fredag, november 28
Bhikhu Vyas:LOUD THOUGHTS ABOUT BOMBAY BLASTS
(Bhikhu Vyas har tillsammans med sina medarbetare varit Tyresö Ulands- och FredsFörenings (Tuff) främsta partner i Indien. På ett utomordentligt sätt har de använt de många miljoner kronor som Tuff skickat. För de fattigaste av de fattiga har det blivit många skolor, bibliotek, datasalar, skollaboratorier, hundratals brunnar, massor av små dammar, 90 000 mangoträd med mera. Här kommenterar Bhikhu terrordåden i Bombay (Mumbai) 26-28 november 2008):
We are terribly shocked are as if non-plus for the barbaric attacks in Mumbai - significantly the financial capital of India. This is the worst and unprecedented act of terrorism, after independence. We also suffer for the innocent people, who lost their lives. But as social activists we feel that, what ever the motives, in real terms, this is an attack against poor of all communities and the development process. Poverty affects all sections of the society, irrespective of cast and creed. The real issues facing the society are shortage of food as well as drinking water, ill - health, mal - nutrition, illiteracy and deprivation in all aspects of day - to - day life. These burning issues take the back seat and the non - issues come to the surface. We have no role and no power in this drama, which make us all the more miserable. The only saving grace is that, in spite of series of such incidents, the poor and middle class, though not above communal passion are not jumping into rioting as before and there is no noise of war with neighbors. This is the measure of wisdom and conviction that violence and war never solve problems. It seems that the society is not going to be divided on communal lines. Here the terrorists and the elements backing them are failing in their hidden agenda. They are repeating the attacks, perhaps with a hope that one day they will succeed, in dividing the society on communal lines, with all its disastrous consequences. We have to see to it that they do not succeed and the ' Development March ' is not halted. Finally communal forces are not going to make head way, as both the communities are tired of rioting. They want to live in peace & security. Of course, the sane element will have to make their presence felt
It seems, there is nothing like governance in this vast country. We cannot expect better performance from ordinary police as the custodians of law and order; knowing fully well from day - to - day experiences [also from the beauracracy and the political leaders] their level of morality. Unfortunately, the politicians do not miss an opportunity to play politics out of anything and everything, not sparing such humanitarian and sensitive issues. In my opinion, politicians of all parties are to be blamed for this state of affairs. They either are concerned for the political advantage [votes - finally leading them to power] or still more interested in discrediting rest of the parties. Eventually, this leads to political corruption, at all levels. What we vitness is the failure of the system. Our political system has to be cleansed from corruption and unethical means. The terror attack is an off shoot of this situation. It requires political will for communal harmony & against hate.
BHIKHU VYAS
[Highly upset and not in good frame of mind, at the moment]
We are terribly shocked are as if non-plus for the barbaric attacks in Mumbai - significantly the financial capital of India. This is the worst and unprecedented act of terrorism, after independence. We also suffer for the innocent people, who lost their lives. But as social activists we feel that, what ever the motives, in real terms, this is an attack against poor of all communities and the development process. Poverty affects all sections of the society, irrespective of cast and creed. The real issues facing the society are shortage of food as well as drinking water, ill - health, mal - nutrition, illiteracy and deprivation in all aspects of day - to - day life. These burning issues take the back seat and the non - issues come to the surface. We have no role and no power in this drama, which make us all the more miserable. The only saving grace is that, in spite of series of such incidents, the poor and middle class, though not above communal passion are not jumping into rioting as before and there is no noise of war with neighbors. This is the measure of wisdom and conviction that violence and war never solve problems. It seems that the society is not going to be divided on communal lines. Here the terrorists and the elements backing them are failing in their hidden agenda. They are repeating the attacks, perhaps with a hope that one day they will succeed, in dividing the society on communal lines, with all its disastrous consequences. We have to see to it that they do not succeed and the ' Development March ' is not halted. Finally communal forces are not going to make head way, as both the communities are tired of rioting. They want to live in peace & security. Of course, the sane element will have to make their presence felt
It seems, there is nothing like governance in this vast country. We cannot expect better performance from ordinary police as the custodians of law and order; knowing fully well from day - to - day experiences [also from the beauracracy and the political leaders] their level of morality. Unfortunately, the politicians do not miss an opportunity to play politics out of anything and everything, not sparing such humanitarian and sensitive issues. In my opinion, politicians of all parties are to be blamed for this state of affairs. They either are concerned for the political advantage [votes - finally leading them to power] or still more interested in discrediting rest of the parties. Eventually, this leads to political corruption, at all levels. What we vitness is the failure of the system. Our political system has to be cleansed from corruption and unethical means. The terror attack is an off shoot of this situation. It requires political will for communal harmony & against hate.
BHIKHU VYAS
[Highly upset and not in good frame of mind, at the moment]
tisdag, november 25
FÖR MÅNGA FEGT ”ANONYMA” PÅ NÄTET
Hundratals gånger har min blogg spammats av en anonym tjatgubbe, som är helt fixerad vid 11 september, som om nya rön rörande tragedierna i USA 2001 skulle kunna göra världen bättre. Det räcker med att många i likhet med mig konstaterar att 11 september gav USA en förevändning att anfalla Afghanistan och Irak, alltså folkrättsvidriga aggressioner av den typ som i Nürnbergrättegångarna 1945-46 ledde till att ledande tyskar hängdes. Som frispråkiga israeliska politiker påpekat gynnade denna utveckling deras land, men det bevisar ingalunda att Israel låg bakom 11 september.
Härom veckan hade min krönika rubriken ”OANSTÄNDIGT – OCH VERKLIGT OANSTÄNDIGT (Se nedan). ”Anonym” kommenterade inte krönikan utan svamlade som vanligt om 11 september, ”False Flag” etc. Nu senast var min krönikas rubrik ”ALLAS LIKA VÄRDE”- STÄMMER DET? ”Anonym” kommenterar inte i sin ”kommentar” utan kommer som vanligt om sitt tjat om 11 september och med länkar till sina husgudar.
Jag är urless på att massor av gånger ha blivit påhoppad av en okänd fegis, som inte ens vågar sätta ut sitt namn. När han ett otal gånger förebrår mig för att inte vilja diskutera, bluffar han hejdlöst. Jag har till och med flera gånger erbjudit honom att under en halvtimme på Tyresöradion tillsammans med mig diskutera dessa hans hjärtefrågor. Men då måste han ju komma ut ur skumrasket och åtminstone uppge sitt namn.
Den här bloggen har ca 600 texter från Radio Tuff, som i över 23 år verkligen har varit en tuff kanal. ”Anonym” ondgör sig över att det inte kommer värst många kommentarer på texterna. Men faktum är att radioprogrammen på bara ett och ett halvt år har kommenterats 380 gånger men av människor som är schyssta nog att sätta ut sina namn. Alla dessa omdömen finns på www.tyresoradion.se under fliken ”Sagt om 91,4”.
Det här är en förklaring till att jag inte längre publicerar ”Anonyms” så kallade kommentarer
Åke Sandin,
ständigt villig att diskutera, dock inte med namnlösa skumraskfigurer
Härom veckan hade min krönika rubriken ”OANSTÄNDIGT – OCH VERKLIGT OANSTÄNDIGT (Se nedan). ”Anonym” kommenterade inte krönikan utan svamlade som vanligt om 11 september, ”False Flag” etc. Nu senast var min krönikas rubrik ”ALLAS LIKA VÄRDE”- STÄMMER DET? ”Anonym” kommenterar inte i sin ”kommentar” utan kommer som vanligt om sitt tjat om 11 september och med länkar till sina husgudar.
Jag är urless på att massor av gånger ha blivit påhoppad av en okänd fegis, som inte ens vågar sätta ut sitt namn. När han ett otal gånger förebrår mig för att inte vilja diskutera, bluffar han hejdlöst. Jag har till och med flera gånger erbjudit honom att under en halvtimme på Tyresöradion tillsammans med mig diskutera dessa hans hjärtefrågor. Men då måste han ju komma ut ur skumrasket och åtminstone uppge sitt namn.
Den här bloggen har ca 600 texter från Radio Tuff, som i över 23 år verkligen har varit en tuff kanal. ”Anonym” ondgör sig över att det inte kommer värst många kommentarer på texterna. Men faktum är att radioprogrammen på bara ett och ett halvt år har kommenterats 380 gånger men av människor som är schyssta nog att sätta ut sina namn. Alla dessa omdömen finns på www.tyresoradion.se under fliken ”Sagt om 91,4”.
Det här är en förklaring till att jag inte längre publicerar ”Anonyms” så kallade kommentarer
Åke Sandin,
ständigt villig att diskutera, dock inte med namnlösa skumraskfigurer
söndag, november 23
”ALLAS LIKA VÄRDA” – STÄMMER DET?
Aktivister för mänskliga rättigheter omhuldas av våra etablissemang. Ofta betonas som ett mantra att vi alla har lika stort människovärde. Det är jättebra. Retoriken är vacker men kanske förledande.
Ta till exempel de svindlande lönerna och bonusarna för storföretagens chefer. Här handlar det om miljoner per månad. I dagarna har det väckt ett visst uppseende att Postverkets chef har 900 000 kr i månadslön. Det blir 10,8 miljoner kr per år.
I det närmast fascistiska politikerföraktets tid gnälls det över att våra demokratiskt förtroendevalda ministrar, riksdagsledamöter och kommunalpolitiker har alldeles för mycket betalt. Jämfört med näringslivets toppar eller till och med våra generaldirektörer och kommunala topptjänstemän är politikernas löner relativt blygsamma, även om Reinfeldts lön är tio gånger större än Sandins ynka pension.
Anser verkligen superklassens miljardärer att de har tusen gånger större människovärde än alla de arbetare och tjänstemän som genom produktivt arbete bidragit till deras rikedomar? Har girighet förmågan att radera bort all känsla för skam och rättvisa?
I Sverige har ett av regeringspartierna ett kristet namn. Skojade Jesus när han påstod att det var svårare för en rik människa att komma till himlen än för en kamel att ta sig genom ett nålsöga?
Jämför man å andra sidan svenska ”fattigpensionärer” med de tusentals miljoner medmänniskor i världen som inte ens har två dollar om dagen att leva på är det inte ett dugg synd om oss svenska gubbar – i varje fall inte i ekonomiskt hänseende.
Det sägs att i döden är vi i alla fall helt jämlika. Det hänsyftade Cornelis på, när han sjöng: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”. Men eftermälena kan vara mycket olika. Det gäller inte minst i krig, om vilka segrarnas version är den helt dominerande. En etnisk grupps i sanning svåra lidanden i andra världskriget skildras nästan dagligen i svenska och västliga medier. Men hur ofta hör vi talas om de två europeiska folk, som drabbades allra värst av det krig som förintade så där en 40 miljoner människor och vållade minst lika mångas indirekta död? Det var faktiskt allra värst för ryssarna. Näst värst var det för tyskarna.
Men ryssar och tyskar tycks vara ”ovärdiga offer” för att nu använda ett uttryck av Noam Chomsky. Ändå dristar jag mig till att hävda, att de flera tiotals miljoner ryssar och tyskar som förintades hade samma människovärde som andra krigsoffer och därför också bör ihågkommas.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1212) 2008-11-23
Ta till exempel de svindlande lönerna och bonusarna för storföretagens chefer. Här handlar det om miljoner per månad. I dagarna har det väckt ett visst uppseende att Postverkets chef har 900 000 kr i månadslön. Det blir 10,8 miljoner kr per år.
I det närmast fascistiska politikerföraktets tid gnälls det över att våra demokratiskt förtroendevalda ministrar, riksdagsledamöter och kommunalpolitiker har alldeles för mycket betalt. Jämfört med näringslivets toppar eller till och med våra generaldirektörer och kommunala topptjänstemän är politikernas löner relativt blygsamma, även om Reinfeldts lön är tio gånger större än Sandins ynka pension.
Anser verkligen superklassens miljardärer att de har tusen gånger större människovärde än alla de arbetare och tjänstemän som genom produktivt arbete bidragit till deras rikedomar? Har girighet förmågan att radera bort all känsla för skam och rättvisa?
I Sverige har ett av regeringspartierna ett kristet namn. Skojade Jesus när han påstod att det var svårare för en rik människa att komma till himlen än för en kamel att ta sig genom ett nålsöga?
Jämför man å andra sidan svenska ”fattigpensionärer” med de tusentals miljoner medmänniskor i världen som inte ens har två dollar om dagen att leva på är det inte ett dugg synd om oss svenska gubbar – i varje fall inte i ekonomiskt hänseende.
Det sägs att i döden är vi i alla fall helt jämlika. Det hänsyftade Cornelis på, när han sjöng: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”. Men eftermälena kan vara mycket olika. Det gäller inte minst i krig, om vilka segrarnas version är den helt dominerande. En etnisk grupps i sanning svåra lidanden i andra världskriget skildras nästan dagligen i svenska och västliga medier. Men hur ofta hör vi talas om de två europeiska folk, som drabbades allra värst av det krig som förintade så där en 40 miljoner människor och vållade minst lika mångas indirekta död? Det var faktiskt allra värst för ryssarna. Näst värst var det för tyskarna.
Men ryssar och tyskar tycks vara ”ovärdiga offer” för att nu använda ett uttryck av Noam Chomsky. Ändå dristar jag mig till att hävda, att de flera tiotals miljoner ryssar och tyskar som förintades hade samma människovärde som andra krigsoffer och därför också bör ihågkommas.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1212) 2008-11-23
lördag, november 22
Hampus Eckerman: Mer krig i Somalia och Irak
De senaste dagarna har det stått i tidningarna om ett amerikanskt trupptillbakadragande 2011. Det är precis lika felaktigt som när tidningarna skrev om det för två månader sedan. Tvärtom tillåter avtalet, enligt artikel 6, USA att fortsätta ha militärbaser i Irak. Artikel nio ger också amerikanska soldater att beväpnade åka runt och patrullera i militärfordon. Inget sägs om att dessa ska dras tillbaka.
Det irakiska folket tycks dock, till skillnad från svenska tidningar, ha insett detta. På den plats där statyn av Saddam Hussein vältes av inflygna exil-irakier under ett stort medieuppbåd restes istället en staty över George Bush, iklädd svart kostym och en portfölj med texten “säkerhetsavtal”. Självklart vältes den också, i det här fallet genom att bombarderas av skor, stövlar och vattenflaskor. I det irakiska parlamentet uppstod direkt slagsmål gällande avtalet. Knappast det sätt ett enande om ett trupptillbakadragande skulle mötts av.
* * *
Enligt Washington Post beräknas Irak-kriget kosta kring 25 000 miljarder kronor. Ofattbara summor. Dock inte lika ofattbara som finanskrisens utgifter, där har närmare 35 000 miljarder svenska kronor. Tillsammans talar vi alltså om 60 000 miljarder kronor och då har jag ändå inte räknat ut vad Europeiska länder spenderat på både krig och kris.
60 000 miljarder kronor, en ofattbar summa. Vad skulle den kunna användas till? Jo, exempelvis till att i 50 år framåt femdubbla lönen för 80% av världens befolkning samtidigt som all svält utrotades under samma tidsperiod. Nu kanske jag är korkad, men jag tycker det vore ett bättre sätt använda pengarna än att bomba sönder fattiga länder och hålla uppe bonusavtalen för de som kört ekonomin i botten. Samtidigt ska vi veta att plånboken fortfarande är öppen. De amerikanska bankerna har fortfarande underskott på nära 10 000 miljarder kronor och Irak-kriget lär knappast ta slut ens med Obama. Han har ju tvärtemot lovat att anställa ännu fler personer till den amerikanska armén och dessutom trappa upp kriget i Afghanistan. Världssvälten lär fortsätta ett tag till.
* * *
Pirateriet i Somalia har länge varit vanligt. Först uppkom det som en inofficiell beskattning av de utländska fiskebåtar som olagligt tömde Somalias vatten på fisk för att på så viss svälta ut befolkningen där för att vi skulle få billigare fiskpinnar. Snart insåg piraterna att de kunde tjäna mer pengar genom att attackera även andra fartyg och så tog Long John Silvers verksamhet fart. Få tycks dock grubbla över varför det växt till sig så kraftigt just nu. Orsaken är självklart den amerikanskt stödda etiopiska invasionen.
Under islamiska domstolarna upphörde i princip allt pirateri i Somalia. Rövarbanden och tjuvarna fängslades och straffades hårt. Under vad FN kallade för Somalias “gyllene tidsålder” kunde affärerna öppnas, handeln ta fart och folk röra sig obehindrat. Sedan kom invasionen. Kriget har gjort att piraterna kunnat dra nytta av det rådande kaoset och laglösheten för att börja med sina attacker, nu i än större skada. Inte nog med det, den amerikanskt och etiopiskt tillsatta regeringen har själva händerna i syltburken. En fängslad pirat, Farah Ismail Eid, förklarade själv att nära 30% av värdet för kapningarna hamnade i fickorna hos myndighetsföreträdare.
Att nu skicka in mer militär i Somalia är som att sätta plåster på mässlingen. Pirateriet tog fart som en reaktion på det kaos som uppstod när kriget spred sig över landet. Det enda sättet att få slut på det är att fred åter får råda. Kravet bör alltså ligga på de etiopiska truppernas tillbakadragande så att Somalia återigen kan ta kontroll över sitt område och därmed stoppa piraternas verksamhet.
---------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1212) 2008-11-23
(Se också Hampus’ blogg www.motbilder.se )
Det irakiska folket tycks dock, till skillnad från svenska tidningar, ha insett detta. På den plats där statyn av Saddam Hussein vältes av inflygna exil-irakier under ett stort medieuppbåd restes istället en staty över George Bush, iklädd svart kostym och en portfölj med texten “säkerhetsavtal”. Självklart vältes den också, i det här fallet genom att bombarderas av skor, stövlar och vattenflaskor. I det irakiska parlamentet uppstod direkt slagsmål gällande avtalet. Knappast det sätt ett enande om ett trupptillbakadragande skulle mötts av.
* * *
Enligt Washington Post beräknas Irak-kriget kosta kring 25 000 miljarder kronor. Ofattbara summor. Dock inte lika ofattbara som finanskrisens utgifter, där har närmare 35 000 miljarder svenska kronor. Tillsammans talar vi alltså om 60 000 miljarder kronor och då har jag ändå inte räknat ut vad Europeiska länder spenderat på både krig och kris.
60 000 miljarder kronor, en ofattbar summa. Vad skulle den kunna användas till? Jo, exempelvis till att i 50 år framåt femdubbla lönen för 80% av världens befolkning samtidigt som all svält utrotades under samma tidsperiod. Nu kanske jag är korkad, men jag tycker det vore ett bättre sätt använda pengarna än att bomba sönder fattiga länder och hålla uppe bonusavtalen för de som kört ekonomin i botten. Samtidigt ska vi veta att plånboken fortfarande är öppen. De amerikanska bankerna har fortfarande underskott på nära 10 000 miljarder kronor och Irak-kriget lär knappast ta slut ens med Obama. Han har ju tvärtemot lovat att anställa ännu fler personer till den amerikanska armén och dessutom trappa upp kriget i Afghanistan. Världssvälten lär fortsätta ett tag till.
* * *
Pirateriet i Somalia har länge varit vanligt. Först uppkom det som en inofficiell beskattning av de utländska fiskebåtar som olagligt tömde Somalias vatten på fisk för att på så viss svälta ut befolkningen där för att vi skulle få billigare fiskpinnar. Snart insåg piraterna att de kunde tjäna mer pengar genom att attackera även andra fartyg och så tog Long John Silvers verksamhet fart. Få tycks dock grubbla över varför det växt till sig så kraftigt just nu. Orsaken är självklart den amerikanskt stödda etiopiska invasionen.
Under islamiska domstolarna upphörde i princip allt pirateri i Somalia. Rövarbanden och tjuvarna fängslades och straffades hårt. Under vad FN kallade för Somalias “gyllene tidsålder” kunde affärerna öppnas, handeln ta fart och folk röra sig obehindrat. Sedan kom invasionen. Kriget har gjort att piraterna kunnat dra nytta av det rådande kaoset och laglösheten för att börja med sina attacker, nu i än större skada. Inte nog med det, den amerikanskt och etiopiskt tillsatta regeringen har själva händerna i syltburken. En fängslad pirat, Farah Ismail Eid, förklarade själv att nära 30% av värdet för kapningarna hamnade i fickorna hos myndighetsföreträdare.
Att nu skicka in mer militär i Somalia är som att sätta plåster på mässlingen. Pirateriet tog fart som en reaktion på det kaos som uppstod när kriget spred sig över landet. Det enda sättet att få slut på det är att fred åter får råda. Kravet bör alltså ligga på de etiopiska truppernas tillbakadragande så att Somalia återigen kan ta kontroll över sitt område och därmed stoppa piraternas verksamhet.
---------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1212) 2008-11-23
(Se också Hampus’ blogg www.motbilder.se )
DÖD, KÄRLEK, HAT: ORD SOM PRÄGLAR RELATIONER
Kära lyssnare,
Veckorna rusar iväg och snart är vi inne i advent. Advent – tiden som skall präglas av medmänsklighet, värme och kärlek i väntan på ankomsten, Jesu ankomst.
Men vad präglas vår tid av? Ja, inte av värme och kärlek, snarare av hat, omänsklighet och död. Nog har vi alla hört talas om vigselritualens hoppfulla ord: ”…tills döden skiljer er åt.” Vid dessa ord tänker åtminstone jag på ett långt samliv, präglat av värme, kärlek och omtanke. Men våra politiker härnere i Malmötrakten tycks inte ha hört vare sig ritualens ord eller andra positiva formuleringar.
Malmöborna upprördes för drygt en vecka sedan av tidningsrubriken ”91-åring för frisk för att bo med frun.” Gamlingens hustru kom in på ett vårdboende i Vellinge söder om Malmö. Och det var ju positivt. Men den gamle mannen fick inte flytta med. Nämnden som behandlade ärendet ansåg honom vara för frisk för att kunna bo på vårdboendet. Att han är hjärtsjuk, lider av gikt och har problem med njurar och lungor var inte tillräckligt vårdkrävande. Alltså tog politikerna sig före att helt strunta i löftet som de gamla hade avgivIt för så där 65 år sedan. Med endast kort tid kvar i livet skilde man dessa båda människor åt.
Men se, det blev ett helsikes liv. Så mycket protester hade nog inte politikerna räknat med. Vad hände? Jo, nämnden som hade fattat detta korkade beslut backade och nu får äntligen det gamla paret bo ihop igen. Men var det nödvändigt att utsätta gamla människor för så mycket oro och lidande? Nej, när pengar är viktigare än gamla människors sista gemensamma tid i livet, då har vi i kapitalismens namn helt tappat besinningen.
Att krig föder hat vet vi. Och att Malmö drabbades av detta hat fick vi en påminnelse om under den gångna veckan. Den 18 november var det ett märkligt 65-årsjubileum härnere i Lund. Ett engelskt bombplan hade 65 år tidigare fällt ett femtiotal fosforbomber över staden. Tack och lov skadades ingen människa, men en handelsträdgård förstördes och ett företag fick sina fönster demolerade. Flyglasten fälldes ”av misstag”. Varför det hände, kunde piloten aldrig berätta, eftersom han och hans besättning störtade i Östersjön och omkom. Hade besättningen, fullt av hat, fällt dessa bomber i tron att de flög över Tyskland?
Tack vare att planet bärgades, kunde man konstatera att det var ett engelskt plan. Hade man inte konstaterat detta, hade förmodligen tyskarna fått skulden även för det. Då hade det minsann inte bara blivit en liten minneshögtid. Nej, då hade det funnits gigantiska monument och hållits tårdrypande och gripande minnesceremonier. Som vanligt: vinnaren blir förlåten, förloraren drabbas av ett evighetslångt hat.
Vad finns det mera att rapportera om? Jo, i Tyskland bedrivs det handel med faderskap. Ja, ni hörde rätt! Där säljer man faderskap! Efter spruckna förhållanden, där kvinnan väntar barn, betalar illegala immigranter upp till femtiotusen euro till kvinnor som falskeligen uppger dem som sina väntade barns fäder. En blivande far får inte utvisas och blir lyckliggjord med ett permanent uppehållstillstånd. De egentliga tyska papporna blir bedragna på sitt faderskap och för årslånga processer för att få detta erkänt. Allt för den snöda vinningens skull. Och även där förvandlas kärlek till hat.
Livet är inte lätt, men det har onekligen sina fascinerande sidor hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, nr 1212.
Veckorna rusar iväg och snart är vi inne i advent. Advent – tiden som skall präglas av medmänsklighet, värme och kärlek i väntan på ankomsten, Jesu ankomst.
Men vad präglas vår tid av? Ja, inte av värme och kärlek, snarare av hat, omänsklighet och död. Nog har vi alla hört talas om vigselritualens hoppfulla ord: ”…tills döden skiljer er åt.” Vid dessa ord tänker åtminstone jag på ett långt samliv, präglat av värme, kärlek och omtanke. Men våra politiker härnere i Malmötrakten tycks inte ha hört vare sig ritualens ord eller andra positiva formuleringar.
Malmöborna upprördes för drygt en vecka sedan av tidningsrubriken ”91-åring för frisk för att bo med frun.” Gamlingens hustru kom in på ett vårdboende i Vellinge söder om Malmö. Och det var ju positivt. Men den gamle mannen fick inte flytta med. Nämnden som behandlade ärendet ansåg honom vara för frisk för att kunna bo på vårdboendet. Att han är hjärtsjuk, lider av gikt och har problem med njurar och lungor var inte tillräckligt vårdkrävande. Alltså tog politikerna sig före att helt strunta i löftet som de gamla hade avgivIt för så där 65 år sedan. Med endast kort tid kvar i livet skilde man dessa båda människor åt.
Men se, det blev ett helsikes liv. Så mycket protester hade nog inte politikerna räknat med. Vad hände? Jo, nämnden som hade fattat detta korkade beslut backade och nu får äntligen det gamla paret bo ihop igen. Men var det nödvändigt att utsätta gamla människor för så mycket oro och lidande? Nej, när pengar är viktigare än gamla människors sista gemensamma tid i livet, då har vi i kapitalismens namn helt tappat besinningen.
Att krig föder hat vet vi. Och att Malmö drabbades av detta hat fick vi en påminnelse om under den gångna veckan. Den 18 november var det ett märkligt 65-årsjubileum härnere i Lund. Ett engelskt bombplan hade 65 år tidigare fällt ett femtiotal fosforbomber över staden. Tack och lov skadades ingen människa, men en handelsträdgård förstördes och ett företag fick sina fönster demolerade. Flyglasten fälldes ”av misstag”. Varför det hände, kunde piloten aldrig berätta, eftersom han och hans besättning störtade i Östersjön och omkom. Hade besättningen, fullt av hat, fällt dessa bomber i tron att de flög över Tyskland?
Tack vare att planet bärgades, kunde man konstatera att det var ett engelskt plan. Hade man inte konstaterat detta, hade förmodligen tyskarna fått skulden även för det. Då hade det minsann inte bara blivit en liten minneshögtid. Nej, då hade det funnits gigantiska monument och hållits tårdrypande och gripande minnesceremonier. Som vanligt: vinnaren blir förlåten, förloraren drabbas av ett evighetslångt hat.
Vad finns det mera att rapportera om? Jo, i Tyskland bedrivs det handel med faderskap. Ja, ni hörde rätt! Där säljer man faderskap! Efter spruckna förhållanden, där kvinnan väntar barn, betalar illegala immigranter upp till femtiotusen euro till kvinnor som falskeligen uppger dem som sina väntade barns fäder. En blivande far får inte utvisas och blir lyckliggjord med ett permanent uppehållstillstånd. De egentliga tyska papporna blir bedragna på sitt faderskap och för årslånga processer för att få detta erkänt. Allt för den snöda vinningens skull. Och även där förvandlas kärlek till hat.
Livet är inte lätt, men det har onekligen sina fascinerande sidor hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, nr 1212.
Tore Persson: Byn som hade kunnat vara en idyll....
(Av utrymmesskäl lästes inte hela Tores rapport upp i Radio Tuff)
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (eappi). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
En liten palestinsk by – Yanoun – med tusenåriga olivträd, bräkande får och galande tuppar i
ett kulligt landskap med utsikt över Jordandalen. Det låter nästan som en idyll…
Yanoun är en liten by på den s.k. Västbanken, dvs. den västra sidan av Jordandalen, i det palestinska område som ockuperades av Israel under sexdagarskriget 1967 och som Israel fortfarande ockuperar. Namnet ”Yanoun” är, enligt byledaren Rashid, ett kanaanitiskt namn, dvs. mer än tre tusen år gammalt, som betyder just ”stillsamhet” eller ”rofylldhet”.
På grund av ockupationen drabbas palestinierna på Västbanken av ett antal restriktioner och hinder för normalt vardagligt liv. Det gäller inte minst resor och andra transporter som ofta blir extremt krångliga och långsamma, på grund av:
– Ett stort antal militära vägspärrar och kontrollstationer som måste passeras, ofta efter att
resenärerna och deras eventuella bagage kontrollerats.
– Påtvingade omvägar dels genom de många större och mindre bosättningar som israeler byggt på Västbanken, dels genom att ett antal vägar är reserverade för enbart dessa israeliska bosättare och förbjudna för palestinier.
Två grupper av palestinier är extremt drabbade av ockupationen: de som lever intill den mur som Israel håller på att bygga för att förhindra palestinier att ta sig in i Israel eller in i israeliska större bosättningar samt de som lever intill bosättningarna. Bara en mindre del av muren byggs längs den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Palestina, den s.k. Gröna linjen, som utgjorde gränsen före sexdagarskriget. Större delen av muren slingrar sig inne på palestinskt område, vilket medför att ett antal bosättningar hamnar på den ”israeliska” sidan. Det är detta, dvs. att muren byggs på ockuperat område och inte längs gränsen, som är anledningen till att den olagligförklarats av Internationella domstolen i Haag.
På grund av murens dragning har inte bara ett antal bosättningar utan även stora områden av palestinsk mark hamnat på fel sida om muren, dvs. på andra sidan av muren i förhållande till markens ägare i palestinska byar. Varje morgon får ett stort antal bönder köa för att passera hårt bevakade portar i muren för att kunna komma åt och jobba på de åkrar som hamnat på den ”israeliska” sidan. Och de som tillåts passera portarna är enbart de som fått tillstånd av armén och de måste passa de tider som gäller och komma ihåg att regelbundet förnya sina tillstånd. De palestinier som bor intill de religiöst och nationellt motiverade bosättningar får dessutom finna sig i att ofta bli trakasserade och även misshandlade av bosättare som ser hela Västbanken som en del av det ”förlovade land” som de enligt Bibeln anser sig ha rätt till (det finns även andra bosättningar, befolkade av israeler som bor där av ekonomiska skäl eftersom de där får hus eller lägenheter till kostnader som de bara skulle kunna drömma om inne i Israel).
På Västbanken, där landet börjar slutta ner mot Jordandalen, ligger Yanoun, med ca hundra invånare.Det är en gammal by känd för sina olivträd, varav de äldsta lär vara två tusen år gamla, och för sin olivolja, som lär vara den bästa i Palestina – i alla fall om man frågar dem i Yanoun… Det kunde ha varit en idyll – om det inte hade varit för ett antal mindre utposteringar från en större bosättning, Itamar, på vägen mot Nablus.
Huvuddelen av Yanoun, Övre Yanoun, ligger på sluttningen av en kulle och på toppen skymtar några av debyggnader som uppförts av israeliska bosättare. Strax bakom de översta husen i byn går den osynliga gräns man intebör kliva över om man inte vill riskera att råka illa ut.
Dessa utposteringar ligger på kullarna runt Yanoun och är anledningen till att byn nästan helt
övergavs 2002. Byns inånare hade då trakasserats under flera år och efter att fem bosättare i Itamar dödats av en palestinier attackerades Yanoun av bosättare som misshandlade de män de fick tag på, dödade och lemlästade får, förorenade brunnen, brände en generator etc. Efter detta flyttade alla byns invånare utom två till närmast större samhälle, vilket uppmärksammades i medier. Snart kom israeliska och andra fredsgrupper för att etablera en internationell närvaro i byn och på så sätt försöka förhindra att bosättarna skulle kunna ta över hela byn samt utgöra ett slags skydd så att Yanouns invånare skulle våga återvända.
En del av Yanouns invånare återvände också, men de har hela tiden tvingas att anpassa sig till bosättarna på kullarna runt byn; man kan inte komma för nära dem och stora delar av byns traditionella marker har därmed i praktiken blivit oanvändbara. Bosättare, alltid beväpnade, gör då och då provocerande ”visiter” i eller i närheten av byn, vilket innebär att man aldrig helt kan slappna av. Det är dock uppenbart att den internationella närvaron spelar en mycket stor roll för att förhindra allvarligare våld från bosättarnas sida.
Sedan 2004 svarar det ekumeniska s.k. Följeslagarprogrammet (1), EAPPI, för en permanent närvaro i byn och från mitten av november till början av februari är jag en av de fyra som för programmets räkning ska försöka göra livet lite lättare för invånarna i den lilla byn Yanoun, som hade kunnat vara en idyll…
Tore Persson
_________________________________________________________________________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (eappi). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (tore.persson@folkbildning.net) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
1. Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet ”Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel” (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem.
Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
För mer information se:
www.skr.org/verksamhet/foljeslagarprogrammet.4.c791f4103209a06ec80002972.html
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (eappi). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
En liten palestinsk by – Yanoun – med tusenåriga olivträd, bräkande får och galande tuppar i
ett kulligt landskap med utsikt över Jordandalen. Det låter nästan som en idyll…
Yanoun är en liten by på den s.k. Västbanken, dvs. den västra sidan av Jordandalen, i det palestinska område som ockuperades av Israel under sexdagarskriget 1967 och som Israel fortfarande ockuperar. Namnet ”Yanoun” är, enligt byledaren Rashid, ett kanaanitiskt namn, dvs. mer än tre tusen år gammalt, som betyder just ”stillsamhet” eller ”rofylldhet”.
På grund av ockupationen drabbas palestinierna på Västbanken av ett antal restriktioner och hinder för normalt vardagligt liv. Det gäller inte minst resor och andra transporter som ofta blir extremt krångliga och långsamma, på grund av:
– Ett stort antal militära vägspärrar och kontrollstationer som måste passeras, ofta efter att
resenärerna och deras eventuella bagage kontrollerats.
– Påtvingade omvägar dels genom de många större och mindre bosättningar som israeler byggt på Västbanken, dels genom att ett antal vägar är reserverade för enbart dessa israeliska bosättare och förbjudna för palestinier.
Två grupper av palestinier är extremt drabbade av ockupationen: de som lever intill den mur som Israel håller på att bygga för att förhindra palestinier att ta sig in i Israel eller in i israeliska större bosättningar samt de som lever intill bosättningarna. Bara en mindre del av muren byggs längs den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Palestina, den s.k. Gröna linjen, som utgjorde gränsen före sexdagarskriget. Större delen av muren slingrar sig inne på palestinskt område, vilket medför att ett antal bosättningar hamnar på den ”israeliska” sidan. Det är detta, dvs. att muren byggs på ockuperat område och inte längs gränsen, som är anledningen till att den olagligförklarats av Internationella domstolen i Haag.
På grund av murens dragning har inte bara ett antal bosättningar utan även stora områden av palestinsk mark hamnat på fel sida om muren, dvs. på andra sidan av muren i förhållande till markens ägare i palestinska byar. Varje morgon får ett stort antal bönder köa för att passera hårt bevakade portar i muren för att kunna komma åt och jobba på de åkrar som hamnat på den ”israeliska” sidan. Och de som tillåts passera portarna är enbart de som fått tillstånd av armén och de måste passa de tider som gäller och komma ihåg att regelbundet förnya sina tillstånd. De palestinier som bor intill de religiöst och nationellt motiverade bosättningar får dessutom finna sig i att ofta bli trakasserade och även misshandlade av bosättare som ser hela Västbanken som en del av det ”förlovade land” som de enligt Bibeln anser sig ha rätt till (det finns även andra bosättningar, befolkade av israeler som bor där av ekonomiska skäl eftersom de där får hus eller lägenheter till kostnader som de bara skulle kunna drömma om inne i Israel).
På Västbanken, där landet börjar slutta ner mot Jordandalen, ligger Yanoun, med ca hundra invånare.Det är en gammal by känd för sina olivträd, varav de äldsta lär vara två tusen år gamla, och för sin olivolja, som lär vara den bästa i Palestina – i alla fall om man frågar dem i Yanoun… Det kunde ha varit en idyll – om det inte hade varit för ett antal mindre utposteringar från en större bosättning, Itamar, på vägen mot Nablus.
Huvuddelen av Yanoun, Övre Yanoun, ligger på sluttningen av en kulle och på toppen skymtar några av debyggnader som uppförts av israeliska bosättare. Strax bakom de översta husen i byn går den osynliga gräns man intebör kliva över om man inte vill riskera att råka illa ut.
Dessa utposteringar ligger på kullarna runt Yanoun och är anledningen till att byn nästan helt
övergavs 2002. Byns inånare hade då trakasserats under flera år och efter att fem bosättare i Itamar dödats av en palestinier attackerades Yanoun av bosättare som misshandlade de män de fick tag på, dödade och lemlästade får, förorenade brunnen, brände en generator etc. Efter detta flyttade alla byns invånare utom två till närmast större samhälle, vilket uppmärksammades i medier. Snart kom israeliska och andra fredsgrupper för att etablera en internationell närvaro i byn och på så sätt försöka förhindra att bosättarna skulle kunna ta över hela byn samt utgöra ett slags skydd så att Yanouns invånare skulle våga återvända.
En del av Yanouns invånare återvände också, men de har hela tiden tvingas att anpassa sig till bosättarna på kullarna runt byn; man kan inte komma för nära dem och stora delar av byns traditionella marker har därmed i praktiken blivit oanvändbara. Bosättare, alltid beväpnade, gör då och då provocerande ”visiter” i eller i närheten av byn, vilket innebär att man aldrig helt kan slappna av. Det är dock uppenbart att den internationella närvaron spelar en mycket stor roll för att förhindra allvarligare våld från bosättarnas sida.
Sedan 2004 svarar det ekumeniska s.k. Följeslagarprogrammet (1), EAPPI, för en permanent närvaro i byn och från mitten av november till början av februari är jag en av de fyra som för programmets räkning ska försöka göra livet lite lättare för invånarna i den lilla byn Yanoun, som hade kunnat vara en idyll…
Tore Persson
_________________________________________________________________________________
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (eappi). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (tore.persson@folkbildning.net) och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd: Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).
1. Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet ”Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel” (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem.
Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
För mer information se:
www.skr.org/verksamhet/foljeslagarprogrammet.4.c791f4103209a06ec80002972.html
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1212) 08-11-23 till....
....till tidningen Mitt i Tyresös John Jenkins som på kultursidan (18/11) skriver om Johan Romins bok ”Desertören och Vietnamkriget”. Han påpekar också att det var Tuffs insatser som gjorde att så många unga amerikanska krigsvägrare hamnade i Tyresö. Boken –bra julklapp!! - finns att köpa av Tuff.
....till Svenska Dagbladet, som (17/11) låter Carl-Johan Gardell positivt recensera Johan Romins bok om desertören Terry Whitmore. Gardell skriver bland annat: ”Enligt Whitmore, och ett antal andra vittnen, betydde en’search and destroy’-order att en hel by skulle utplånas. Människor och djur skulle dödas. När allt liv var utsläckt skulle byn brännas ner. ”Vet du, det där hände varenda dag i Vietnam”, säger en amerikansk krigsveteran till Romin. ’Sen, när vi hade dödat dom, då räknade vi dom som VC (vietcong)’.”
....till Finningeskolan i Strängnäs, som vid sin ”Indiendag” samlade in 42 600 kr till de utmärkta projekten i indiska Dharampurs små fattiga byar. Senare i denna veckas Radio Tuff hör vi läraren Kari Sundell berätta om solidaritetsarbetet vid skolan.
....till den svenska regeringen som nu beslutat att förbjuda de lömska klustervapnen, alltså också den svensktillverkade Bombkapsel 90. Svenska Freds ordförande Anna Ek berömmer regeringen men framhåller att beslutet borde ha kommit långt tidigare.
....till journalisten Tore Persson, som kommer att rapportera till Radio Tuff från Israel/Palestina. Redan på 70-talet gjorde han åt Tuff en jättefin utställning om Indien. Dess namn var ”Det gäller dig också....”
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som nu från Tuff erhållit 7000 kr. De ska användas till mediciner men också till julklappar åt fattiga gamla.
....till Eva på Björkbacken i Tyresö, som löst sina julklappsproblem på ett både smart och solidariskt sätt. Hon har av Tuff köpt mangogram till sina släktingar. Tack vare Eva blir det nu flera hundra nya mangoträd bland Tuff-projekten i Indien. En annan fin present från Tuff är det smycke av silver som föreställer fredssymbolen i ett hjärta.
....till Lennart och Åsne Liedén, som (18/11) på ett mycket intresseväckande sätt inledde en diskussion om ”katastrofkapitalismen” i Tuffs samtalscafé Filosofika. Tuff-lokalen var knökfull av människor.
....till de tuff-aktivister som nu på lördag (29 nov) finns vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum. Där kan man köpa mangogram och fredssmycken, hämta tuff-information med mera.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som ger stor plats åt radion med programtablåer och tre foton. Den uppmanar läsarna att ansluta sig till ”Tyresöradions vänner”
....till Svenska Dagbladet, som (17/11) låter Carl-Johan Gardell positivt recensera Johan Romins bok om desertören Terry Whitmore. Gardell skriver bland annat: ”Enligt Whitmore, och ett antal andra vittnen, betydde en’search and destroy’-order att en hel by skulle utplånas. Människor och djur skulle dödas. När allt liv var utsläckt skulle byn brännas ner. ”Vet du, det där hände varenda dag i Vietnam”, säger en amerikansk krigsveteran till Romin. ’Sen, när vi hade dödat dom, då räknade vi dom som VC (vietcong)’.”
....till Finningeskolan i Strängnäs, som vid sin ”Indiendag” samlade in 42 600 kr till de utmärkta projekten i indiska Dharampurs små fattiga byar. Senare i denna veckas Radio Tuff hör vi läraren Kari Sundell berätta om solidaritetsarbetet vid skolan.
....till den svenska regeringen som nu beslutat att förbjuda de lömska klustervapnen, alltså också den svensktillverkade Bombkapsel 90. Svenska Freds ordförande Anna Ek berömmer regeringen men framhåller att beslutet borde ha kommit långt tidigare.
....till journalisten Tore Persson, som kommer att rapportera till Radio Tuff från Israel/Palestina. Redan på 70-talet gjorde han åt Tuff en jättefin utställning om Indien. Dess namn var ”Det gäller dig också....”
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som nu från Tuff erhållit 7000 kr. De ska användas till mediciner men också till julklappar åt fattiga gamla.
....till Eva på Björkbacken i Tyresö, som löst sina julklappsproblem på ett både smart och solidariskt sätt. Hon har av Tuff köpt mangogram till sina släktingar. Tack vare Eva blir det nu flera hundra nya mangoträd bland Tuff-projekten i Indien. En annan fin present från Tuff är det smycke av silver som föreställer fredssymbolen i ett hjärta.
....till Lennart och Åsne Liedén, som (18/11) på ett mycket intresseväckande sätt inledde en diskussion om ”katastrofkapitalismen” i Tuffs samtalscafé Filosofika. Tuff-lokalen var knökfull av människor.
....till de tuff-aktivister som nu på lördag (29 nov) finns vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum. Där kan man köpa mangogram och fredssmycken, hämta tuff-information med mera.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som ger stor plats åt radion med programtablåer och tre foton. Den uppmanar läsarna att ansluta sig till ”Tyresöradions vänner”
söndag, november 16
”OANSTÄNDIGT” OCH VERKLIGT OANSTÄNDIGT
”OANSTÄNDIGT” OCH VERKLIGT OANSTÄNDIGT
Den trefaldigt oscarsbelönade amerikanske skådespelaren Jack Nicholson –han i Gökboet ni minns-- påpekade i början av 1990-talet:
”Om man i film kysser en kvinnas bröstvårta ingriper censuren. Sticker man en kniv i hennes bröst blir filmen barntillåten”
Vid Tuffs konstituerande möte en februarikväll 1967 bågnade nästan Bollmora bibliotek, så mycket folk kom. En av grundarna var dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson och han var då i mediernas rampljus, ett verkligt dragplåster. Julen dessförinnan hade han väckt en upprörd folkstorm, inte bara för att han i TV hade strippat ner till näst sista kortkalsingen utan också för att han i samma program i oskyldiga ordalag hade berättat om hur ett litet barn kommer till. Verkligt oanständiga saker, såsom krig, rasism och världssvält , som han också berättade om, var det förstås ingen som upprördes över.
Under Radio Tuffs första år hade vi ett par skickliga imitatörer, mina båda jobbarkompisar Rolf Söderling och Björn Nelehag. De tolkade finansdoktor Sträng, överdoktorerna Bildt och Carlsson, långbänksdoktor Fälldin, hästdoktor Gernandt, hockeydoktor Stoltz, torrdoktor Bedrup med flera. Dessa lärda herrar fick läsa våra fräckaste limerickar och våra mest vågade historier.
1995 tillkom Succékanalen 91,4 med sina tolv program dygnet runt, fyra nya varje vecka. Då blev Radio Tuff en rent seriös kanal med antimilitarism och internationell solidaritet i programmet. Historier och limerickar blev däremot ett ständigt återkommande inslag på den nya kanalen, som nu har sänts på frivilligbasis i över tretton år.
Då och få kommer ampra anmärkningar om att dessa radions ”snusketörer” lider av gubbsjuka. Roland ”Kådisbellan” Schütt var fram till sin död 2005 (vid 92 års ålder) ankaret bland historieberättarna. Han besvarade beskyllningen för gubbsjuka så här:
”Jag gubbsjuk? Ja, då har jag tamefan varit det i 80 år, för jag minns mycket tydligt att jag började bli det i tolvårsåldern!”
Ja, så är det ju. Vi har begåvats med en sexualdrift. En del religiösa personer, som tror att en allsmäktig gud har skapat oss och givit oss denna drift, är de som vanligen förebrår oss för våra fräckisar. Redan Nils Ferlin skrev:
”...jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mig somliga rader....”
Religiöst obegåvad som jag råkar vara vågar jag ändå tro på att olika religioners gudar är vidsynta nog att överse med våra skämt. Den värsta synden i alla religioner är väl att ta livet av medmänniskor, tyvärr en vanlig sysselsättning lite varstans i världen som alltför ofta bedrivs just i guds namn. Detta är verkligt oanständigt och extremt oanständigt är uttrycket ”heligt krig”, den värsta hädelsen mot all religiös tro.
Roland Schütt var inte bara verbalt begåvad utan också artistisk. Han gjorde bland annat en tavla åt TUFF. På den finns det brutna geväret och fredssymbolen i ett hjärta. Texten lyder: MAKE LOVE – NOT WAR.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1211) 2008-11-16
Den trefaldigt oscarsbelönade amerikanske skådespelaren Jack Nicholson –han i Gökboet ni minns-- påpekade i början av 1990-talet:
”Om man i film kysser en kvinnas bröstvårta ingriper censuren. Sticker man en kniv i hennes bröst blir filmen barntillåten”
Vid Tuffs konstituerande möte en februarikväll 1967 bågnade nästan Bollmora bibliotek, så mycket folk kom. En av grundarna var dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson och han var då i mediernas rampljus, ett verkligt dragplåster. Julen dessförinnan hade han väckt en upprörd folkstorm, inte bara för att han i TV hade strippat ner till näst sista kortkalsingen utan också för att han i samma program i oskyldiga ordalag hade berättat om hur ett litet barn kommer till. Verkligt oanständiga saker, såsom krig, rasism och världssvält , som han också berättade om, var det förstås ingen som upprördes över.
Under Radio Tuffs första år hade vi ett par skickliga imitatörer, mina båda jobbarkompisar Rolf Söderling och Björn Nelehag. De tolkade finansdoktor Sträng, överdoktorerna Bildt och Carlsson, långbänksdoktor Fälldin, hästdoktor Gernandt, hockeydoktor Stoltz, torrdoktor Bedrup med flera. Dessa lärda herrar fick läsa våra fräckaste limerickar och våra mest vågade historier.
1995 tillkom Succékanalen 91,4 med sina tolv program dygnet runt, fyra nya varje vecka. Då blev Radio Tuff en rent seriös kanal med antimilitarism och internationell solidaritet i programmet. Historier och limerickar blev däremot ett ständigt återkommande inslag på den nya kanalen, som nu har sänts på frivilligbasis i över tretton år.
Då och få kommer ampra anmärkningar om att dessa radions ”snusketörer” lider av gubbsjuka. Roland ”Kådisbellan” Schütt var fram till sin död 2005 (vid 92 års ålder) ankaret bland historieberättarna. Han besvarade beskyllningen för gubbsjuka så här:
”Jag gubbsjuk? Ja, då har jag tamefan varit det i 80 år, för jag minns mycket tydligt att jag började bli det i tolvårsåldern!”
Ja, så är det ju. Vi har begåvats med en sexualdrift. En del religiösa personer, som tror att en allsmäktig gud har skapat oss och givit oss denna drift, är de som vanligen förebrår oss för våra fräckisar. Redan Nils Ferlin skrev:
”...jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mig somliga rader....”
Religiöst obegåvad som jag råkar vara vågar jag ändå tro på att olika religioners gudar är vidsynta nog att överse med våra skämt. Den värsta synden i alla religioner är väl att ta livet av medmänniskor, tyvärr en vanlig sysselsättning lite varstans i världen som alltför ofta bedrivs just i guds namn. Detta är verkligt oanständigt och extremt oanständigt är uttrycket ”heligt krig”, den värsta hädelsen mot all religiös tro.
Roland Schütt var inte bara verbalt begåvad utan också artistisk. Han gjorde bland annat en tavla åt TUFF. På den finns det brutna geväret och fredssymbolen i ett hjärta. Texten lyder: MAKE LOVE – NOT WAR.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1211) 2008-11-16
Hampus E: SKAKANDE OM HANDSKAKNINGAR
Att skaka hand är en fin sed, det har vi den svenska monarkins stöd. Vem minns inte hur den svenske Konungen ryckte in till försvar av för den så hedersamme Sultanen av Brunei? Och visst är det utmärkta och genomtänkta argument Konungen nvänder sig av:”Han har ju en kolossal närhet till folket. Till exempel på hans födelsedag i juni, så tar han emot 40 000 människor i sitt palats. Han hälsar på och handskakar 20 000 två dagar i följd och bjuder på en stor buffé.?
Nog måste det vara viktigare än alla dessa rapporter om hur han skulle vara envåldshärskare, hur kvinnor diskrimineras, spöstraff används och censur utövas. Handslag är a och o i svensk kultur, som Sultanen av Brunei är en bärare av, och gör att sultanen nu kan bo i ett fint palats med marmorgolv och veteranbilar. 40 000 handskakningar bör självklart belönas.
Vid mitt besök i Brunei passade jag på att plocka upp en liten tidskrift utgiven av den bruneiska staten. Där varnar Sultanen mot förledande läror. Det är uppenbart att han syftar på handskakningarna för på framsidan finns en bild där han tydligt och omsorgsfullt skakar hand med en kvinna i huvudduk, som för att säga att detta är det korrekta sättet att hälsa.
* * *
En annan person som är emot samma förledande läror är ekonomen Carl Hamilton. I SVT gjorde han tydligt hur viktig handskakningens betydelse är när två muslimska kvinnor valde att istället hälsa på traditionellt sätt, med stora leenden och handen på hjärtat. Det skulle de inte gjort. Hamilton förklarade att dessa läror inte är acceptabla i Sverige och att kvinnorna minsann inte kunde förvänta sig några marmorpalats och miljarder i inkomst om de höll på så där.
Nej, domen var hård. De som inte skakar hand, thailändare, bokstavstroende muslimer och förkylda, ska alla spärras in i jordhålor, alternativt skickas till Iran. I ett försök att förhindra den hotande utvisningen grabbade Hamilton tag i en av kvinnornas händer, som för att ge henne syndernas förlåtelse för det avskyvärda underlåtandet att ta i hand.
Frågan är vad man skulle säga i Iran när de plötsligt får besök av 10 000 förkylda svenskar, 2 oförstående muslimska kvinnor och några förvirrade thailändare. Kanske skulle man se på det hela med tacksamhet. Plötsligt skulle de förkylda svenskarna vara skäl att i FN ta upp det faktum att USA lagstiftat mot att sälja vacciner till Iran, bland annat mot fågelinfluensan.
Apropå förkylningar så funderar jag varje år vid den här tiden på om jag ska bli muslim. Huvudduken känns så förståndig i vårt svenska klimat och värmer både huvud och kinder i det kyliga värdet. Tanken på att fem gånger om dagen be med häcken riktad mot USA är naturligtvis inte heller en nackdel.
Tyvärr skulle jag också tvingas bli en kvinnlig muslim och riktigt så långt är jag inte beredd att gå. Visserligen är könsbyten tillåtna i Islam enligt ett uttalande från Irans tidigare ledare Ayatollah Khomeini, men jag tror jag väljer en vanlig luva som alternativ.
* * *
En som snart kommer tvingas att flytta till Iran är Dagens Nyheters etikettexpert Magdalena Ribbing. På en fråga svarar hon att det är en självklarhet att respektera andras seder och inte tvinga någon att ta i hand om de inte vill det. De råa, obildade sällarna på DN:s ledarsidor vet dock bot och konstaterar att etikett är något man håller på med i jordhålor. Det går inte att hysa förtroende för någon som inte skakar hand konstaterar ledarsidan förnumstigt. Teheran nästa för Ribbing.
Nej, här tycks det bara finnas en utväg för DN. De bör självklart anställa Sultanen av Brunei som etikettsexpert. Sultanen har inte bara tydligt visat hur viktigt handskakningar är, faktum är att hans styres hela heder vilar på ddet så fundamentala handslaget. Nu när han återigen missat att få Nobels fredspris för att inte ha attackerat sina grannländer, något andra pristagare varit betydligt sämre på, kan en bra position på DN i alla fall vara ett tröstpris.
------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1211) 2008-11-16
Nog måste det vara viktigare än alla dessa rapporter om hur han skulle vara envåldshärskare, hur kvinnor diskrimineras, spöstraff används och censur utövas. Handslag är a och o i svensk kultur, som Sultanen av Brunei är en bärare av, och gör att sultanen nu kan bo i ett fint palats med marmorgolv och veteranbilar. 40 000 handskakningar bör självklart belönas.
Vid mitt besök i Brunei passade jag på att plocka upp en liten tidskrift utgiven av den bruneiska staten. Där varnar Sultanen mot förledande läror. Det är uppenbart att han syftar på handskakningarna för på framsidan finns en bild där han tydligt och omsorgsfullt skakar hand med en kvinna i huvudduk, som för att säga att detta är det korrekta sättet att hälsa.
* * *
En annan person som är emot samma förledande läror är ekonomen Carl Hamilton. I SVT gjorde han tydligt hur viktig handskakningens betydelse är när två muslimska kvinnor valde att istället hälsa på traditionellt sätt, med stora leenden och handen på hjärtat. Det skulle de inte gjort. Hamilton förklarade att dessa läror inte är acceptabla i Sverige och att kvinnorna minsann inte kunde förvänta sig några marmorpalats och miljarder i inkomst om de höll på så där.
Nej, domen var hård. De som inte skakar hand, thailändare, bokstavstroende muslimer och förkylda, ska alla spärras in i jordhålor, alternativt skickas till Iran. I ett försök att förhindra den hotande utvisningen grabbade Hamilton tag i en av kvinnornas händer, som för att ge henne syndernas förlåtelse för det avskyvärda underlåtandet att ta i hand.
Frågan är vad man skulle säga i Iran när de plötsligt får besök av 10 000 förkylda svenskar, 2 oförstående muslimska kvinnor och några förvirrade thailändare. Kanske skulle man se på det hela med tacksamhet. Plötsligt skulle de förkylda svenskarna vara skäl att i FN ta upp det faktum att USA lagstiftat mot att sälja vacciner till Iran, bland annat mot fågelinfluensan.
Apropå förkylningar så funderar jag varje år vid den här tiden på om jag ska bli muslim. Huvudduken känns så förståndig i vårt svenska klimat och värmer både huvud och kinder i det kyliga värdet. Tanken på att fem gånger om dagen be med häcken riktad mot USA är naturligtvis inte heller en nackdel.
Tyvärr skulle jag också tvingas bli en kvinnlig muslim och riktigt så långt är jag inte beredd att gå. Visserligen är könsbyten tillåtna i Islam enligt ett uttalande från Irans tidigare ledare Ayatollah Khomeini, men jag tror jag väljer en vanlig luva som alternativ.
* * *
En som snart kommer tvingas att flytta till Iran är Dagens Nyheters etikettexpert Magdalena Ribbing. På en fråga svarar hon att det är en självklarhet att respektera andras seder och inte tvinga någon att ta i hand om de inte vill det. De råa, obildade sällarna på DN:s ledarsidor vet dock bot och konstaterar att etikett är något man håller på med i jordhålor. Det går inte att hysa förtroende för någon som inte skakar hand konstaterar ledarsidan förnumstigt. Teheran nästa för Ribbing.
Nej, här tycks det bara finnas en utväg för DN. De bör självklart anställa Sultanen av Brunei som etikettsexpert. Sultanen har inte bara tydligt visat hur viktigt handskakningar är, faktum är att hans styres hela heder vilar på ddet så fundamentala handslaget. Nu när han återigen missat att få Nobels fredspris för att inte ha attackerat sina grannländer, något andra pristagare varit betydligt sämre på, kan en bra position på DN i alla fall vara ett tröstpris.
------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1211) 2008-11-16
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1211) 08-11-16 till....
....till Stefan Lindgrens Ryska Posten, som påpekar att OSSE-observatörerna dragit slutsatsen, att den georgiska versionen av femdagarskriget härom månaden är ohållbar. Kriget inleddes genom ihållande georgisk beskjutning av civila mål i Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ryska Posten påminner också om ett ryskt ordspråk, som kan vara till tröst för många under finanskris och lågkonjunktur: ”Håll inte taget om hundra rubel, men håll taget om hundra vänner!”
....till alla dem som tisdag den 11 september på olika platser i Europa uppmärksammade 90-årsminnet av första världskrigets slut. De hedrade de ca 20 miljoner unga män, gräddan av Europas ungdom, som dog. Kanske borde någon ha påpekat att de inte bara dog utan också massdödade.
....till Svenska Dagbladet, som (31/10) i den inflammerade diskussionen om SvT:s Halal-TV låter Dilsa Demirbag-Sten skriva: ”Det finns många möjligheter för public service att inom ramen för god journalistik lyfta fram mångfalden som präglar den muslimska delen av befolkningen utan att reducera denna grupp till djupt troende, beslöjade, homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet.”
....till fredsforskaren Jan Öberg och amerikansk-svensken Al Burke, som tagit initiativet till ett folkligt upprop med rubriken ”Stoppa smyganslutningen till Nato!” De skriver bland annat: ”Sverige har dragits allt djupare in i NATO som domineras av USA och som, i enlighet med supermaktens doktrin, hävdar rätten till första bruk av kärnvapen. Denna fördjupning har skett tvärtemot folkopinionen. Enligt SOM-institutets senaste mätning 2007 var 44 procent emot och bara 19 procent för NATO-medlemskap; och med några små variationer, så har det sett ut sedan SOM 1994 började studera frågan.”
....till Fredsrörelsen på Orust, som fortsätter att vara glädjande aktiv, nu den 26 november med ett möte i ämnet ”EN FREDSKULTUR FÖR HELA VÄRLDEN - är den möjlig?” Det är den senaste bekräftelsen på att valet för några år sedan av Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” till Orust-aktivisterna Erni och Ola Friholt var synnerligen välförtjänt.
....till Tuff-styrelsen med Sylvia Ljungdahl i spetsen, som träffades i onsdags (12/11) och bland annat beslöt att på nytt bidra med 5000 kr till nödlidande och krigsdrabbade i Afghanistan. Senare i denna veckas Radio Tuff berättar Ulla Carina Sellergren om hur väl pengarna använts i det land, ”dit Gud bara kommer för att gråta” för att citera en boktitel.
....till kommande Tuff-arrangemang: Redan tisdag den 18 november kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, är det dags för nästa träff i diskussionscaféet Filosofika. Lennart och Åsne Liedén inleder i det aktuella ämnet ”katastrofkapitalismens genombrott” med utgångspunkt från Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”. Och lördag den 29 november finns Tuff-aktivister i Tyresö centrum, då man bland annat kan köpa mangogram, faktiskt en jättefin julklapp.
....till de många solidariska människor som i gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 hittills i år bidragit med över 11 000 kr. De behövs, eftersom föreningen är helt utan offentliga bidrag. Visserligen sker allt arbete i Tuff och Radio Tuff oavlönat men hyra för Tuff-lokalen kostar liksom sändningsavgifter för Radio Tuff med mera.
....till alla dem som tisdag den 11 september på olika platser i Europa uppmärksammade 90-årsminnet av första världskrigets slut. De hedrade de ca 20 miljoner unga män, gräddan av Europas ungdom, som dog. Kanske borde någon ha påpekat att de inte bara dog utan också massdödade.
....till Svenska Dagbladet, som (31/10) i den inflammerade diskussionen om SvT:s Halal-TV låter Dilsa Demirbag-Sten skriva: ”Det finns många möjligheter för public service att inom ramen för god journalistik lyfta fram mångfalden som präglar den muslimska delen av befolkningen utan att reducera denna grupp till djupt troende, beslöjade, homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet.”
....till fredsforskaren Jan Öberg och amerikansk-svensken Al Burke, som tagit initiativet till ett folkligt upprop med rubriken ”Stoppa smyganslutningen till Nato!” De skriver bland annat: ”Sverige har dragits allt djupare in i NATO som domineras av USA och som, i enlighet med supermaktens doktrin, hävdar rätten till första bruk av kärnvapen. Denna fördjupning har skett tvärtemot folkopinionen. Enligt SOM-institutets senaste mätning 2007 var 44 procent emot och bara 19 procent för NATO-medlemskap; och med några små variationer, så har det sett ut sedan SOM 1994 började studera frågan.”
....till Fredsrörelsen på Orust, som fortsätter att vara glädjande aktiv, nu den 26 november med ett möte i ämnet ”EN FREDSKULTUR FÖR HELA VÄRLDEN - är den möjlig?” Det är den senaste bekräftelsen på att valet för några år sedan av Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” till Orust-aktivisterna Erni och Ola Friholt var synnerligen välförtjänt.
....till Tuff-styrelsen med Sylvia Ljungdahl i spetsen, som träffades i onsdags (12/11) och bland annat beslöt att på nytt bidra med 5000 kr till nödlidande och krigsdrabbade i Afghanistan. Senare i denna veckas Radio Tuff berättar Ulla Carina Sellergren om hur väl pengarna använts i det land, ”dit Gud bara kommer för att gråta” för att citera en boktitel.
....till kommande Tuff-arrangemang: Redan tisdag den 18 november kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, är det dags för nästa träff i diskussionscaféet Filosofika. Lennart och Åsne Liedén inleder i det aktuella ämnet ”katastrofkapitalismens genombrott” med utgångspunkt från Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen”. Och lördag den 29 november finns Tuff-aktivister i Tyresö centrum, då man bland annat kan köpa mangogram, faktiskt en jättefin julklapp.
....till de många solidariska människor som i gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 hittills i år bidragit med över 11 000 kr. De behövs, eftersom föreningen är helt utan offentliga bidrag. Visserligen sker allt arbete i Tuff och Radio Tuff oavlönat men hyra för Tuff-lokalen kostar liksom sändningsavgifter för Radio Tuff med mera.
fredag, november 14
ANONYM OCH ARGUMENTSLÖS FEGIS
Det är väl minst hundra gånger jag låtit ”Anonym” här på bloggen publicera sina tjatiga texter som kommentarer till mina krönikor. Fast egentligen är de inte kommentarer, för han diskuterar aldrig mina texter. I stället ger han med manisk tjatighet länkar till amerikanska texter om 11 september och liknande. När jag inte dansar efter hans pipa skäller och gnäller han med ampra spottloskor utan att någonsin bli torr i mun.
Några av de invektiv han överhopat mig med är att jag är ”fegare än feg”, ”helt enkelt är för gammal - orkar inte söka”, fångad av ”medias hjärntvätt” är en ”okunnig förbannad pacifist” etc etc... Senast skrev han: ”Kom ut ur din källare! Våga diskutera!”
Det här är lite komiskt –eller snarare tragikomiskt, för kanske är det fråga om en mentalt fixerad person utan minsta självkritik. När han nu för femtioelfte gången förebrår mig för att inte vilja diskutera låtsas han inte om att jag flera gånger har erbjudit honom att höras en halvtimme på Succékanalen 91,4 –Tyresöradion i en diskussion med mig. Det skulle höras 75 gånger på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se . Och han som tycker att jag är fegare än feg vågar inte ens nämna sitt namn.
Han som på sitt vanliga självgoda sätt uppmanar mig att komma upp ur min källare, under vilken sten i det anonyma skumrasket på nätet krälar han omkring?
Jag medger att jag väl är ungefär lika feg som de flesta. Men jag har medvetet valt att gå i fängelse för mina pacifistiska åsikters skull. Hotelsebrev har jag fått, till exempel när jag tog hand amerikanska Vietnamkrigsvägrare, har blivit uthängd på en helsida i Expressen (ovanligt lögnaktig till och med för den blaskan) för att jag vågade påpeka flera alltför politiskt korrekta historieförfalskningar och så vidare. Listan skulle kunna bli ganska lång.
Snälla ”Anonym” (vilket underligt sätt att tilltala en människa), hör av dig med ditt namn så ska det banne mig bli diskussion av lovar
Åke Sandin ( ake.sandin@tyresoradion.se )
Några av de invektiv han överhopat mig med är att jag är ”fegare än feg”, ”helt enkelt är för gammal - orkar inte söka”, fångad av ”medias hjärntvätt” är en ”okunnig förbannad pacifist” etc etc... Senast skrev han: ”Kom ut ur din källare! Våga diskutera!”
Det här är lite komiskt –eller snarare tragikomiskt, för kanske är det fråga om en mentalt fixerad person utan minsta självkritik. När han nu för femtioelfte gången förebrår mig för att inte vilja diskutera låtsas han inte om att jag flera gånger har erbjudit honom att höras en halvtimme på Succékanalen 91,4 –Tyresöradion i en diskussion med mig. Det skulle höras 75 gånger på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se . Och han som tycker att jag är fegare än feg vågar inte ens nämna sitt namn.
Han som på sitt vanliga självgoda sätt uppmanar mig att komma upp ur min källare, under vilken sten i det anonyma skumrasket på nätet krälar han omkring?
Jag medger att jag väl är ungefär lika feg som de flesta. Men jag har medvetet valt att gå i fängelse för mina pacifistiska åsikters skull. Hotelsebrev har jag fått, till exempel när jag tog hand amerikanska Vietnamkrigsvägrare, har blivit uthängd på en helsida i Expressen (ovanligt lögnaktig till och med för den blaskan) för att jag vågade påpeka flera alltför politiskt korrekta historieförfalskningar och så vidare. Listan skulle kunna bli ganska lång.
Snälla ”Anonym” (vilket underligt sätt att tilltala en människa), hör av dig med ditt namn så ska det banne mig bli diskussion av lovar
Åke Sandin ( ake.sandin@tyresoradion.se )
söndag, november 9
Anonyma – en av två miljoner våldtagna tyska kvinnor
Kära lyssnare!
Återigen får ni lyssna på en av mina hemska krigs- eller efterkrigsskildringar. Men temat ”våldtagna kvinnor” tycks alltid vara aktuellt. Så var det för 60 år sedan i efterkrigstidens Tyskland, så var det på 90-talet på Balkan och så är det i dagens alla afrikanska krigshärdar.
För 14 dagar sedan hade en redan omtalad tysk film premiär: ”Anonyma”, filmen som handlar om de våldtagna tyska kvinnorna i Berlin efter sovjetmaktens inmarsch i staden 1945. Filmen bygger på boken ”Anonyma – eine Frau in Berlin”. Författarinnan, som ville förbli anonym, skildrar i boken de våldsamma övergreppen på tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede och månaderna därefter. För att klara sig så lindrigt undan som möjligt, inledde Anonyma ett förhållande med först en och senare ytterligare en rysk officer. Detta räddade henne ifrån att om och om igen bli våldtagen av grupper av soldater. Anonyma skrev boken för att hennes man, när han återvände från fronten, skulle förstå hennes handlande. Hon misstog sig. Mannen äcklas av hennes beteende, ställer sig fullständigt oförstående inför hennes förklaringar och lämnar henne.
Filmen har väckt ett enormt uppseende i Tyskland och ett otroligt engagemang. Skådespelerskan Nina Hoss gestaltar Anonyma med insikt och ödmjukhet. Äntligen har två miljoner kvinnor, som genomgått detta helvete, fått en röst. Ja, ni hörde rätt. Två miljoner är det som statistiskt har räknats fram utifrån sjukhusprotokoll. Förmodligen var de ännu fler. Dessa kvinnor överlevde inte alltid. Många mördades direkt, andra smittades med könssjukdomar, och tvåhundratusen kvinnor födde barn efter våldtäkterna. Hur många som tog livet av sig, när de upptäckte att blivit gravida efter en våldtäkt, därom kan vi bara spekulera. Mer än två miljoner kvinnor genomgick helvetet då: Hur många har gjort det under de sextiotre år som gått sedan dess?
Men tänk er tvåhundratusen barn, som växte upp i efterkrigstidens fattiga Tyskland, barn som var oönskade och blev övergivna av sina mödrar, barn som aldrig lärde känna sin far, barn som blev hatade, barn som det kastades glåpord efter senare i livet, barn vilkas mödrar senare ofta blev övergivna av sina från krigsfångenskap hemvändande män, därför att dessa inte stod ut med anblicken av barn avlade av fienden. Alla dessa barn är idag 62-63 år gamla. I hela sitt liv har de burit bördan av att vara tillkomna i hat och efter våldsamma övergrepp.
Men livet är märkligt. Trots allt har många av dessa barn blivit önskebarn, så konstigt det kan låta. Under bombangreppen och under den våldsamma flykten österifrån förlorade tusentals tyska mödrar sina barn. Det finns skildringar om mödrar som under flykten i dagar drog barnvagnen med det döda barnet i, för att de helt enkelt inte kunde skiljas från barnet. Var skulle de begrava det utmed flyktvägen? Var skulle de hitta en plats, där de senare kunde besöka barnet? Bland dessa kvinnor fanns det tusentals som välkomnade ett litet övergivet knyte, antingen det hade avlats i en kärleksrelation eller vid en våldtäkt.
Men inte bara dessa kvinnor tog hand om ”våldtäktsbarnen”. Hur konstigt det än kan låta, så finns det otaliga berättelser om kvinnor, som när de väl fått barnet de hade tvingats på, älskade detta barn med all den kärlek de var mäktiga. Många av dessa kvinnor hade förlorat sina män vid fronten, sina barn vid bombangrepp och sina hem vid flykten. Nu hade de återigen något att leva för.
Gå och se filmen när den kommer och tänk på alla dessa mödrar och barn! Och tänk på alla kvinnor som än i dag våldtas världen över. Fred, fred och återigen fred är det enda som kan rädda dessa kvinnor!
Det är därför vi i TUFF aktivt arbetar för fred i världen.
Tag väl hand om er hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1210)
Återigen får ni lyssna på en av mina hemska krigs- eller efterkrigsskildringar. Men temat ”våldtagna kvinnor” tycks alltid vara aktuellt. Så var det för 60 år sedan i efterkrigstidens Tyskland, så var det på 90-talet på Balkan och så är det i dagens alla afrikanska krigshärdar.
För 14 dagar sedan hade en redan omtalad tysk film premiär: ”Anonyma”, filmen som handlar om de våldtagna tyska kvinnorna i Berlin efter sovjetmaktens inmarsch i staden 1945. Filmen bygger på boken ”Anonyma – eine Frau in Berlin”. Författarinnan, som ville förbli anonym, skildrar i boken de våldsamma övergreppen på tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede och månaderna därefter. För att klara sig så lindrigt undan som möjligt, inledde Anonyma ett förhållande med först en och senare ytterligare en rysk officer. Detta räddade henne ifrån att om och om igen bli våldtagen av grupper av soldater. Anonyma skrev boken för att hennes man, när han återvände från fronten, skulle förstå hennes handlande. Hon misstog sig. Mannen äcklas av hennes beteende, ställer sig fullständigt oförstående inför hennes förklaringar och lämnar henne.
Filmen har väckt ett enormt uppseende i Tyskland och ett otroligt engagemang. Skådespelerskan Nina Hoss gestaltar Anonyma med insikt och ödmjukhet. Äntligen har två miljoner kvinnor, som genomgått detta helvete, fått en röst. Ja, ni hörde rätt. Två miljoner är det som statistiskt har räknats fram utifrån sjukhusprotokoll. Förmodligen var de ännu fler. Dessa kvinnor överlevde inte alltid. Många mördades direkt, andra smittades med könssjukdomar, och tvåhundratusen kvinnor födde barn efter våldtäkterna. Hur många som tog livet av sig, när de upptäckte att blivit gravida efter en våldtäkt, därom kan vi bara spekulera. Mer än två miljoner kvinnor genomgick helvetet då: Hur många har gjort det under de sextiotre år som gått sedan dess?
Men tänk er tvåhundratusen barn, som växte upp i efterkrigstidens fattiga Tyskland, barn som var oönskade och blev övergivna av sina mödrar, barn som aldrig lärde känna sin far, barn som blev hatade, barn som det kastades glåpord efter senare i livet, barn vilkas mödrar senare ofta blev övergivna av sina från krigsfångenskap hemvändande män, därför att dessa inte stod ut med anblicken av barn avlade av fienden. Alla dessa barn är idag 62-63 år gamla. I hela sitt liv har de burit bördan av att vara tillkomna i hat och efter våldsamma övergrepp.
Men livet är märkligt. Trots allt har många av dessa barn blivit önskebarn, så konstigt det kan låta. Under bombangreppen och under den våldsamma flykten österifrån förlorade tusentals tyska mödrar sina barn. Det finns skildringar om mödrar som under flykten i dagar drog barnvagnen med det döda barnet i, för att de helt enkelt inte kunde skiljas från barnet. Var skulle de begrava det utmed flyktvägen? Var skulle de hitta en plats, där de senare kunde besöka barnet? Bland dessa kvinnor fanns det tusentals som välkomnade ett litet övergivet knyte, antingen det hade avlats i en kärleksrelation eller vid en våldtäkt.
Men inte bara dessa kvinnor tog hand om ”våldtäktsbarnen”. Hur konstigt det än kan låta, så finns det otaliga berättelser om kvinnor, som när de väl fått barnet de hade tvingats på, älskade detta barn med all den kärlek de var mäktiga. Många av dessa kvinnor hade förlorat sina män vid fronten, sina barn vid bombangrepp och sina hem vid flykten. Nu hade de återigen något att leva för.
Gå och se filmen när den kommer och tänk på alla dessa mödrar och barn! Och tänk på alla kvinnor som än i dag våldtas världen över. Fred, fred och återigen fred är det enda som kan rädda dessa kvinnor!
Det är därför vi i TUFF aktivt arbetar för fred i världen.
Tag väl hand om er hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (Radio Tuff nr 1210)
OCKSÅ VÄSTLIGA SEGRARE BEGICK ÖVERGREPP
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Marianne Stalbohm-Stieger berätta om hur miljontals tyska kvinnor och flickor våldtogs av sovjetiska soldater i slutet av andra världskriget. Det har också skildrats av den brittiske historikern Anthony Beevor i boken ”Berlin. Slutstriden 1945”
Tyskarna uppmärksammar berömvärt sina egna krigsförbrytelser men förtiger vanligen sina egna lidanden. Segrarna, i vilkas tross våra medier trivs, öser varje vecka på om förlorarnas förbrytelser, båda verkliga och påhittade. Deras egna övergrepp tystas ner och allmänheten bibringas uppfattningen att andra världskriget trots de 40-50 miljonerna dödade –ca hälften var civila-- var ett hjältemodigt och rättfärdigt krig mellan de riktigt goda och de läskigt onda. Det är en inställning som befrämjar nya krig och just andra världskrigets segrare har ju de senaste decennierna härjat nästan som fascisters likar lite varstans i världen.
Medan vi får reda på en del om sovjetiska grymheter, hör det inte till god ton att påpeka västliga förbrytelser. Men de förekom i ganska stor utsträckning under och strax efter andra världskriget, trots att Hollywood och andra medier undviker att skildra dem.
Cambrigehistorikern Richard Drayton citerade i The Guardian (2005-05-10) Time Magazine från september 1945. Den hade rubriken “Också vi är en armé av väldtäktsmän”. Han skriver att i Storbritannien och USA håller man entusiastiskt fast vid en viss beskrivning av andra världskriget, medan ”mindre smickrande minnen undertrycks”.
Drayton exemplifierar med att nämna ett bokmanus, som den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade klart för utgivning 2001. Men efter den 11 september blev stämningarna i USA så patriotiska, att förläggaren vägrade att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de ca 14 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade rentav fransmän över att de amerikanska befriarna kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort. Härom året kom Lillys bok dock också ut på engelska med titeln: ”Taken by Force: Rape and American GIS in Europe During WWII”.
1945 utförde västliga ockupationssoldater i Stuttgart ca 6000 våldtäkter. Amerikanerna undersökte uppgifterna och fann att de var sanna. Men de pekade ut fransmännen som gärningsmän. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av fransmän.
Under de många hundra radiointervjuer jag gjort med Tyresöbor födda i 60-70 olika länder har det då och då berättats om krigens våldtäkter. Min granne Eva Onegård har skildrat sitt hemska öde som femtonåring i Hiterpommern. Sunhild Dietrich-Larsson i Trollbäcken var länge aktiv miljöpartist med säte i landstinget. Hon beskrev hur hon som liten flicka i sin hemstad Wittenberg upplevde bombterrorns nätter. Hon fick en livslång hörselskada, men hennes mamma våldtogs upprepade gånger av sovjetiska soldater. Pappan ville att familjen skulle begå självmord, men övertalades att fly till väst. Men Sunhild berättade att de kvinnor som där ”välkomnades” av amerikanerna sedan inte kunde gå upprätt på flera dagar.
Britterna tycks ha varit mindre förtryckande än andra segrare. Men 2001 kom den brittiska historikern Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Där ger hon många otäcka exempel på att inte bara tortyr, misshandel, avrättningar och grymma förhörsmetoder förekom i brittiska läger mot tyska fångar utan också våldtäkter. Tre dagar efter Hitlers död sänkte det brittiska flygvapnet de tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck på redden utanför Neustadt, nära Lübeck, och dödade 7000 evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme. Neustadt intogs några timmar senare av brittiska trupper. Tysken Wilhelm Lange, som jag intervjuade 1995, har skrivit en bok om dessa tragedier. På tal om britternas uppförande är han trendriktigt positiv. Bara en femtonårig flicka i Neustadt mördades av dem efter en våldtäkt, skriver han. Hur många andra som våldtogs uppger han försiktigtvis inte.
Att mörda sina offer efter fullbordad våldtäkt tycks tyvärr vara vanligt i krig, då känslan för människovärdet har avtrubbats intill barbari. Sven Öste (1925-1996) på Dagens Nyheter var en av svensk utrikesjournalistiks främsta namn – dessutom Tyresöbo. Innan han dog hann jag intervjua honom. Han hade då skrivit om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam. Det var sådana som just mördade sina våldtäktsoffer. Jag tillätt mig som vanligt att tvivla och undrade om det inte bara var kaxigt fyllesnack i Saigons barer. Då blev Öste intensiv och berättade att han och andra journalister varit i en by, dit flyktingar kom från en grannby, som just intagits av amerikanska trupper. Vietnameserna berättade om att många kvinnor blivit våldtagna. När journalisterna undrade om de kunde få intervjua en av dessa kvinnor, såg vietnameserna bara förlägna ut. Det visade sig att ingen av de våldtagna undkommit levande.
Visst var krigen förr i världen ohyggliga, men moderna krig tycks inte minst drabba kvinnor, barn och andra civila. Den östtyske teologen Norbert Buske, vilken som pojke i sin hemstad Demmin såg segrarnas härjningar och våldtäkter, vilka ledde till att många kvinnor i sin förtvivlan dränkte sig, ibland tillsammans med sina barn, sammanfattar:
"Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som nämner krigsoffer från den ena sidan men förtiger den andra sidans offer, den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände."
---------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1210) 08-11-09
Tyskarna uppmärksammar berömvärt sina egna krigsförbrytelser men förtiger vanligen sina egna lidanden. Segrarna, i vilkas tross våra medier trivs, öser varje vecka på om förlorarnas förbrytelser, båda verkliga och påhittade. Deras egna övergrepp tystas ner och allmänheten bibringas uppfattningen att andra världskriget trots de 40-50 miljonerna dödade –ca hälften var civila-- var ett hjältemodigt och rättfärdigt krig mellan de riktigt goda och de läskigt onda. Det är en inställning som befrämjar nya krig och just andra världskrigets segrare har ju de senaste decennierna härjat nästan som fascisters likar lite varstans i världen.
Medan vi får reda på en del om sovjetiska grymheter, hör det inte till god ton att påpeka västliga förbrytelser. Men de förekom i ganska stor utsträckning under och strax efter andra världskriget, trots att Hollywood och andra medier undviker att skildra dem.
Cambrigehistorikern Richard Drayton citerade i The Guardian (2005-05-10) Time Magazine från september 1945. Den hade rubriken “Också vi är en armé av väldtäktsmän”. Han skriver att i Storbritannien och USA håller man entusiastiskt fast vid en viss beskrivning av andra världskriget, medan ”mindre smickrande minnen undertrycks”.
Drayton exemplifierar med att nämna ett bokmanus, som den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade klart för utgivning 2001. Men efter den 11 september blev stämningarna i USA så patriotiska, att förläggaren vägrade att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de ca 14 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade rentav fransmän över att de amerikanska befriarna kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort. Härom året kom Lillys bok dock också ut på engelska med titeln: ”Taken by Force: Rape and American GIS in Europe During WWII”.
1945 utförde västliga ockupationssoldater i Stuttgart ca 6000 våldtäkter. Amerikanerna undersökte uppgifterna och fann att de var sanna. Men de pekade ut fransmännen som gärningsmän. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av fransmän.
Under de många hundra radiointervjuer jag gjort med Tyresöbor födda i 60-70 olika länder har det då och då berättats om krigens våldtäkter. Min granne Eva Onegård har skildrat sitt hemska öde som femtonåring i Hiterpommern. Sunhild Dietrich-Larsson i Trollbäcken var länge aktiv miljöpartist med säte i landstinget. Hon beskrev hur hon som liten flicka i sin hemstad Wittenberg upplevde bombterrorns nätter. Hon fick en livslång hörselskada, men hennes mamma våldtogs upprepade gånger av sovjetiska soldater. Pappan ville att familjen skulle begå självmord, men övertalades att fly till väst. Men Sunhild berättade att de kvinnor som där ”välkomnades” av amerikanerna sedan inte kunde gå upprätt på flera dagar.
Britterna tycks ha varit mindre förtryckande än andra segrare. Men 2001 kom den brittiska historikern Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Där ger hon många otäcka exempel på att inte bara tortyr, misshandel, avrättningar och grymma förhörsmetoder förekom i brittiska läger mot tyska fångar utan också våldtäkter. Tre dagar efter Hitlers död sänkte det brittiska flygvapnet de tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck på redden utanför Neustadt, nära Lübeck, och dödade 7000 evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme. Neustadt intogs några timmar senare av brittiska trupper. Tysken Wilhelm Lange, som jag intervjuade 1995, har skrivit en bok om dessa tragedier. På tal om britternas uppförande är han trendriktigt positiv. Bara en femtonårig flicka i Neustadt mördades av dem efter en våldtäkt, skriver han. Hur många andra som våldtogs uppger han försiktigtvis inte.
Att mörda sina offer efter fullbordad våldtäkt tycks tyvärr vara vanligt i krig, då känslan för människovärdet har avtrubbats intill barbari. Sven Öste (1925-1996) på Dagens Nyheter var en av svensk utrikesjournalistiks främsta namn – dessutom Tyresöbo. Innan han dog hann jag intervjua honom. Han hade då skrivit om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam. Det var sådana som just mördade sina våldtäktsoffer. Jag tillätt mig som vanligt att tvivla och undrade om det inte bara var kaxigt fyllesnack i Saigons barer. Då blev Öste intensiv och berättade att han och andra journalister varit i en by, dit flyktingar kom från en grannby, som just intagits av amerikanska trupper. Vietnameserna berättade om att många kvinnor blivit våldtagna. När journalisterna undrade om de kunde få intervjua en av dessa kvinnor, såg vietnameserna bara förlägna ut. Det visade sig att ingen av de våldtagna undkommit levande.
Visst var krigen förr i världen ohyggliga, men moderna krig tycks inte minst drabba kvinnor, barn och andra civila. Den östtyske teologen Norbert Buske, vilken som pojke i sin hemstad Demmin såg segrarnas härjningar och våldtäkter, vilka ledde till att många kvinnor i sin förtvivlan dränkte sig, ibland tillsammans med sina barn, sammanfattar:
"Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som nämner krigsoffer från den ena sidan men förtiger den andra sidans offer, den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände."
---------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1210) 08-11-09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1210) 08-11-09 till....
....till Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, som e-postar: ”Ser man på presidentkandidaternas konkreta uttalanden om krig, fred och ekonomi under valkampanjen, verkar skillnaden mellan dem vara rätt liten. Deras stil och den atmosfär som skapats omkring dem är däremot väldigt annorlunda. Folk verkar ha enorma förväntningar på Obama, inte minst i Europa, och jag tror att de är alldeles för högt uppskruvade” En krönika från Bengt om hur han röstade läser vi upp senare i denna veckas Radio Tuff.
....till den tyska TV-kanalen ZDF, som (5/11) lät förre utrikesministern Dietrich Genscher och författaren Jürgen Todenhöfer diskutera Afghanistan. De fick frågan om vad man skulle göra med talibanerna och Genscher svarade: "Vi måste samtala med våra motståndare, inte skjuta på dem." Och Todenhöfer tillade: "Stäng in Karzai och talibanernas ledare och låt dem samtala utan vittnen, tills dess de kommer fram till en fredlig lösning av Afghanistans problem." (Uppgiftslämnare: Marianne Stalbohm-Stieger, som senare i Radio Tuff berättar om tyska våldtäktsoffer)
....till förre finländske presidenten och nyblivne nobelpristagaren Martti Ahtisaari, som (25/10) till Sveriges Radios Tomas Ramberg om Afghanistan säger: ”Jag tror att i Afghanistan löses inte problemet genom fler trupper. Kanske måste vi någon gång erkänna att vi måste tala med talibanerna, de moderata krafter som alltid finns i olika länder. Det samma gäller Hamas i Mellanöstern.” Ahtisaari uppger att han skäms över att så lite politisk vilja finns hos EU och USA att lösa konflikten i Mellanöstern. Han säger bland annat: ”Det är närmast politisk vilja som fattas. Om den politiska viljan finns, kan vi lösa vad som helst. Det är helt klart att vi behöver en stat för Palestina.Vi måste hitta en lösning som garanterar fred också för israeler, att de kan vara trygga i sitt land. Om folk skulle sitta ner och förhandla skulle vi mycket snabbt kunna komma fram till en plan som ger garantier till vad jag just hänvisade till.”
....till 90-årsminnet av den 11 november 1918, då slaktandet i första världskriget äntligen upphörde. Trots det enorma massdödandet och segrarnas vackra ambitioner att göra slut på alla krig och trygga världen för demokratin blev det inte alls så. I stället för demokrati drabbades många länder av fascism, nazism och kommunism. Och det krig som skulle göra slut på alla krig sådde fröet till det ännu värre andra världskriget. Våld göder våld.
....till den 23-åriga egyptiskan Sabina Soliman, som vid en radiointervju, som sänds i sin helhet på Tyresöradion om några veckor, berättade om hur hon blev kallad hora för att hon inte använde slöja men modigt förklarade: ”Jag är inte ansvarig inför fördomsfulla män utan inför min Gud. Religion är inte yttre åthävor utan en inre övertygelse, som ska bidra till att man visar medmänsklighet och ärlighet”
....till eleverna och lärarna vid Finningeskolan i Strängnäs, som lördag den 15 november har en Indiendag för de många Tuff-projekten bland Dharampurs många små fattiga byar i Indien. Tuffs partner Bhikhu Vyas har redan tackat och gratulerat Finninge och berättat lite om vad som redan åstadkommits: Förutom 90 000 mangoträd, hundratals brunnar och små dammar också sex låg- och mellanstadieskolor, två högstadier, en buss för böcker och undervisningsmateriel för åtta andra skolor, ett skolhem för 58 gymnasieflickor med mera.
....till bergingenjören Örjan Wiberg i Vänersborg, som länge generöst och solidariskt stött de indiska projekten och som nyligen besökte dem, prisar våra indiska partners: ”Som vanligt var Kokilaben och Bhikhubhai underbart gästfria och vi fick se de stora utbyggnaderna av girls hostel och ’gymnasie’skolan som snart utexaminerar de första flickorna som kanske får en chans att fortsätta till universitet”
....till DN-Kultur, som (31/10) införde en debattartikel av journalisten och författaren Bror Perjus –för övrigt Tyresöbo. Rubrikerna är ”Hur skapar vi globalt välstånd? Stoppa superklassens spekulationer!” Perjus skriver bland annat: ”De gigantiska räddningspaketen försvagar demokratierna i Europa och USA genom kraftigt ökade statsskulder som tränger undan angelägna välfärdsreformer. USA:s statsskuld beräknas växa till den historiska rekordnivån 12.000 miljarder dollar. Diktaturen i Kina, med världens största valutareserv, kan däremot efter börsraset billigt köpa in sig i de globala koncernerna.” I samma ämne har Perjus flera gånger under hösten hörts på Tyresöradion.
....till samtalscaféet Filosofika, som tisdag den 18 november har en ny träff kl 19 i Tuff-lokalen. Ämnet liknar det som Perjus skriver om: Naomi Kleins omdebatterade bok ”Chockdoktrinen”. Inledare är Lennart och Åsne Liedén. Alla välkomna!
....till den tyska TV-kanalen ZDF, som (5/11) lät förre utrikesministern Dietrich Genscher och författaren Jürgen Todenhöfer diskutera Afghanistan. De fick frågan om vad man skulle göra med talibanerna och Genscher svarade: "Vi måste samtala med våra motståndare, inte skjuta på dem." Och Todenhöfer tillade: "Stäng in Karzai och talibanernas ledare och låt dem samtala utan vittnen, tills dess de kommer fram till en fredlig lösning av Afghanistans problem." (Uppgiftslämnare: Marianne Stalbohm-Stieger, som senare i Radio Tuff berättar om tyska våldtäktsoffer)
....till förre finländske presidenten och nyblivne nobelpristagaren Martti Ahtisaari, som (25/10) till Sveriges Radios Tomas Ramberg om Afghanistan säger: ”Jag tror att i Afghanistan löses inte problemet genom fler trupper. Kanske måste vi någon gång erkänna att vi måste tala med talibanerna, de moderata krafter som alltid finns i olika länder. Det samma gäller Hamas i Mellanöstern.” Ahtisaari uppger att han skäms över att så lite politisk vilja finns hos EU och USA att lösa konflikten i Mellanöstern. Han säger bland annat: ”Det är närmast politisk vilja som fattas. Om den politiska viljan finns, kan vi lösa vad som helst. Det är helt klart att vi behöver en stat för Palestina.Vi måste hitta en lösning som garanterar fred också för israeler, att de kan vara trygga i sitt land. Om folk skulle sitta ner och förhandla skulle vi mycket snabbt kunna komma fram till en plan som ger garantier till vad jag just hänvisade till.”
....till 90-årsminnet av den 11 november 1918, då slaktandet i första världskriget äntligen upphörde. Trots det enorma massdödandet och segrarnas vackra ambitioner att göra slut på alla krig och trygga världen för demokratin blev det inte alls så. I stället för demokrati drabbades många länder av fascism, nazism och kommunism. Och det krig som skulle göra slut på alla krig sådde fröet till det ännu värre andra världskriget. Våld göder våld.
....till den 23-åriga egyptiskan Sabina Soliman, som vid en radiointervju, som sänds i sin helhet på Tyresöradion om några veckor, berättade om hur hon blev kallad hora för att hon inte använde slöja men modigt förklarade: ”Jag är inte ansvarig inför fördomsfulla män utan inför min Gud. Religion är inte yttre åthävor utan en inre övertygelse, som ska bidra till att man visar medmänsklighet och ärlighet”
....till eleverna och lärarna vid Finningeskolan i Strängnäs, som lördag den 15 november har en Indiendag för de många Tuff-projekten bland Dharampurs många små fattiga byar i Indien. Tuffs partner Bhikhu Vyas har redan tackat och gratulerat Finninge och berättat lite om vad som redan åstadkommits: Förutom 90 000 mangoträd, hundratals brunnar och små dammar också sex låg- och mellanstadieskolor, två högstadier, en buss för böcker och undervisningsmateriel för åtta andra skolor, ett skolhem för 58 gymnasieflickor med mera.
....till bergingenjören Örjan Wiberg i Vänersborg, som länge generöst och solidariskt stött de indiska projekten och som nyligen besökte dem, prisar våra indiska partners: ”Som vanligt var Kokilaben och Bhikhubhai underbart gästfria och vi fick se de stora utbyggnaderna av girls hostel och ’gymnasie’skolan som snart utexaminerar de första flickorna som kanske får en chans att fortsätta till universitet”
....till DN-Kultur, som (31/10) införde en debattartikel av journalisten och författaren Bror Perjus –för övrigt Tyresöbo. Rubrikerna är ”Hur skapar vi globalt välstånd? Stoppa superklassens spekulationer!” Perjus skriver bland annat: ”De gigantiska räddningspaketen försvagar demokratierna i Europa och USA genom kraftigt ökade statsskulder som tränger undan angelägna välfärdsreformer. USA:s statsskuld beräknas växa till den historiska rekordnivån 12.000 miljarder dollar. Diktaturen i Kina, med världens största valutareserv, kan däremot efter börsraset billigt köpa in sig i de globala koncernerna.” I samma ämne har Perjus flera gånger under hösten hörts på Tyresöradion.
....till samtalscaféet Filosofika, som tisdag den 18 november har en ny träff kl 19 i Tuff-lokalen. Ämnet liknar det som Perjus skriver om: Naomi Kleins omdebatterade bok ”Chockdoktrinen”. Inledare är Lennart och Åsne Liedén. Alla välkomna!
tisdag, oktober 28
BOGART, GREENSPAN OCH HETSEN MOT OBAMA
Hej alla lyssnare!
I dessa yttersta tider rekommenderar jag den gamla filmen Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. En mycket romantisk historia, som utspelas i den franskkoloniala utposten Casablanca i Marocko under andra världskriget. En kväll kommer den ytligt sett korrupte, men innerst inne ädle, polischefen, Renault, som vanligt in på Ricks kafe, men denna gång följd av några naziofficerare. Till gästernas bestörtning utbrister han med sin sexiga franska accent:
I am shocked, Shocked to find that gambling is going on in here!
I dag utbrast förre amerikanske riksbankschefen, Alan Greenspan, att han var Shocked! över att kreditsystemet hade kollapsat. Nu väntar vi bara på en annan berömd replik från Casablanca:
Round up the usual suspects!
Annars är det en vag känsla av oro, som förföljer mig denna höst. Frågan är hur det amerikanska imperiet kommer att ta de kommande krigsnederlagen, samtidigt som dess ekonomiska ställning är i dalande. Nu håller amerikanerna på att försöka få igenom ett avtal med Irak, som tillåter dem en snygg reträtt om några år. Bara för några månader sedan talade politikerna om att kriga vidare på obestämd tid tills segern var vunnen.
Pakistan står på randen till inbördeskrig och ekonomisk kollaps. För USA är Bushs presidenttid ett historiskt misslyckande. Men republikanerna verkar vilja ha mer av samma medicin och likaså en stor del av väljarna.
Politikernas retoriska blandning av nationalism, sabelskrammel, religion och hot mot verkliga eller förmenta fiender känns inte särskilt konstruktivt. Ibland får man ett intryck av att till och med skatteskalorna är av Gud givna.Men här gäller uppochnedvända världen. Det är USA som är hotat, främst av en orakad gubbe i en grotta någonstans i Centralasien. Därför är det förräderi att ifrågasätta en enda militär operation någonstans i världen. På politiska kampanjmöten har folk skrikit "förrädare" och "döda honom", när Barack Obamas namn har nämnts. På de stora, väletablerade medierna påstås det inte att Obama är muslim, men det går bra att hävda att han umgås med terrorister och är "muslim born", alltså född muslim.
Enligt lokala republikanska nätsidor är han dessutom 43,5% arab. Ungefär som om moderaterna skulle hävda att Mona Sahlin är 43,5% bleking och umgås med folk från Harvaremåla.Låt oss hoppas att USA kan ta sig ur sitt nuvarande hål utan att ställa till med fler katastrofer.
--------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1209) 2008-11-02.
I dessa yttersta tider rekommenderar jag den gamla filmen Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. En mycket romantisk historia, som utspelas i den franskkoloniala utposten Casablanca i Marocko under andra världskriget. En kväll kommer den ytligt sett korrupte, men innerst inne ädle, polischefen, Renault, som vanligt in på Ricks kafe, men denna gång följd av några naziofficerare. Till gästernas bestörtning utbrister han med sin sexiga franska accent:
I am shocked, Shocked to find that gambling is going on in here!
I dag utbrast förre amerikanske riksbankschefen, Alan Greenspan, att han var Shocked! över att kreditsystemet hade kollapsat. Nu väntar vi bara på en annan berömd replik från Casablanca:
Round up the usual suspects!
Annars är det en vag känsla av oro, som förföljer mig denna höst. Frågan är hur det amerikanska imperiet kommer att ta de kommande krigsnederlagen, samtidigt som dess ekonomiska ställning är i dalande. Nu håller amerikanerna på att försöka få igenom ett avtal med Irak, som tillåter dem en snygg reträtt om några år. Bara för några månader sedan talade politikerna om att kriga vidare på obestämd tid tills segern var vunnen.
Pakistan står på randen till inbördeskrig och ekonomisk kollaps. För USA är Bushs presidenttid ett historiskt misslyckande. Men republikanerna verkar vilja ha mer av samma medicin och likaså en stor del av väljarna.
Politikernas retoriska blandning av nationalism, sabelskrammel, religion och hot mot verkliga eller förmenta fiender känns inte särskilt konstruktivt. Ibland får man ett intryck av att till och med skatteskalorna är av Gud givna.Men här gäller uppochnedvända världen. Det är USA som är hotat, främst av en orakad gubbe i en grotta någonstans i Centralasien. Därför är det förräderi att ifrågasätta en enda militär operation någonstans i världen. På politiska kampanjmöten har folk skrikit "förrädare" och "döda honom", när Barack Obamas namn har nämnts. På de stora, väletablerade medierna påstås det inte att Obama är muslim, men det går bra att hävda att han umgås med terrorister och är "muslim born", alltså född muslim.
Enligt lokala republikanska nätsidor är han dessutom 43,5% arab. Ungefär som om moderaterna skulle hävda att Mona Sahlin är 43,5% bleking och umgås med folk från Harvaremåla.Låt oss hoppas att USA kan ta sig ur sitt nuvarande hål utan att ställa till med fler katastrofer.
--------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1209) 2008-11-02.
lördag, oktober 25
ALBERT CAMUS OM VÅLD, KRIG OCH SAMVARO
De två senaste krönikorna i Radio Tuff har handlat om Nobels fredspris. Den här veckan vill jag påminna om en nobelpristagare i litteratur. Det är en av de yngsta, fransmannen Albert Camus, som fick priset 1957, redan vid 44 års ålder.
Albert Camus växte upp i Algeriet, då en franska koloni. Redan som ettåring förlorade han sin far, ett av de miljontals offren för första världskrigets masslakt. Kanske var det därför han sedan bland annat skrev:
”Över vidden av fem kontinenter skall under de kommande åren en ändlös kamp föras mellan våld och vänlig övertalning, en kamp där det förra garanterat har tusen gånger större chanser till framgång än det senare. Men jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en fegis. Och alltså kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: Att ord är mäktigare än vapen”
Och han påpekade att de som framhärdar att krigiska massmord inte längre borde vara legitima håller sig med en sundare utopi än andra.
Camus växte upp under fattiga förhållanden. Men en lärare lade märke till hans begåvning och hjälpte honom till stipendier för högre studier, bland annat i filosofi. Till denna lärare, Louis Germaine, skrev han när han fick Nobelpriset:
”Utan er vänliga hand som ni sträckte till det lilla fattiga barn jag var, utan er undervisning och ert exempel skulle ingenting av allt detta ha hänt”
Han anslöt sig i unga år till vänstern och arbetade för att Algeriets araber skulle uppnå jämlikhet med de franska kolonisatörerna. Det tvingade honom att redan 1940 flytta till Frankrike. Där medverkade han under den tyska ockupationen i den underjordiska tidningen Combat och uppmärksammades av den franska intelligentsians främste, Jean-Paul Sartre. Men trots sin ungdoms kommunism accepterade han inte Sartres beundran för Sovjetunionen. Det ledde till en schism mellan de två. Och att Camus inte var någon våldsromantiker framgår av hans kommentar till diskussionen om franska revolutionen:
”Författaren av ett nytt förord till Saint-Just talar om män under en tidigare period, som har betänkligheter mot våld, och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte’. Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka, överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Albert Camus omkom vid en trafikolycka 1960 bara 47 år gammal. Han skrev också rader som nu ett halvsekel senare har ännu större aktualitet:
”Vi älskar via telefon, vi arbetar inte med material utan med maskiner, och vi dödar och dödas genom ombud. Vi vinner i renlighet men förlorar i förståelse”.
Vi som ännu framhärdar att i den gamla folkrörelsedemokratins bästa traditioner samla människor i offentliga möten vet hur svårt det är att nu få folk att slita sig från datorer och TV-apparater. Internet i all ära men de direkta kontakterna ansikte mot ansikte är en överlägsen umgängesform, tycker
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1208) 08-10-26.
Albert Camus växte upp i Algeriet, då en franska koloni. Redan som ettåring förlorade han sin far, ett av de miljontals offren för första världskrigets masslakt. Kanske var det därför han sedan bland annat skrev:
”Över vidden av fem kontinenter skall under de kommande åren en ändlös kamp föras mellan våld och vänlig övertalning, en kamp där det förra garanterat har tusen gånger större chanser till framgång än det senare. Men jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en fegis. Och alltså kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: Att ord är mäktigare än vapen”
Och han påpekade att de som framhärdar att krigiska massmord inte längre borde vara legitima håller sig med en sundare utopi än andra.
Camus växte upp under fattiga förhållanden. Men en lärare lade märke till hans begåvning och hjälpte honom till stipendier för högre studier, bland annat i filosofi. Till denna lärare, Louis Germaine, skrev han när han fick Nobelpriset:
”Utan er vänliga hand som ni sträckte till det lilla fattiga barn jag var, utan er undervisning och ert exempel skulle ingenting av allt detta ha hänt”
Han anslöt sig i unga år till vänstern och arbetade för att Algeriets araber skulle uppnå jämlikhet med de franska kolonisatörerna. Det tvingade honom att redan 1940 flytta till Frankrike. Där medverkade han under den tyska ockupationen i den underjordiska tidningen Combat och uppmärksammades av den franska intelligentsians främste, Jean-Paul Sartre. Men trots sin ungdoms kommunism accepterade han inte Sartres beundran för Sovjetunionen. Det ledde till en schism mellan de två. Och att Camus inte var någon våldsromantiker framgår av hans kommentar till diskussionen om franska revolutionen:
”Författaren av ett nytt förord till Saint-Just talar om män under en tidigare period, som har betänkligheter mot våld, och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte’. Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka, överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Albert Camus omkom vid en trafikolycka 1960 bara 47 år gammal. Han skrev också rader som nu ett halvsekel senare har ännu större aktualitet:
”Vi älskar via telefon, vi arbetar inte med material utan med maskiner, och vi dödar och dödas genom ombud. Vi vinner i renlighet men förlorar i förståelse”.
Vi som ännu framhärdar att i den gamla folkrörelsedemokratins bästa traditioner samla människor i offentliga möten vet hur svårt det är att nu få folk att slita sig från datorer och TV-apparater. Internet i all ära men de direkta kontakterna ansikte mot ansikte är en överlägsen umgängesform, tycker
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1208) 08-10-26.
fredag, oktober 24
ROSOR från RADIO TUFF (nr1208) 08-10-26 till....
....till journalisten, författaren och Tyresöbon Bror Perjus, som i tisdags (21/8) i Tuff-lokalen på ett mycket intressant och kunnigt sätt inledde ett möte om spekulationsekonomin och krigsindustrins makt. Han hörs senare i dagens Radio Tuff
....till Jan Öberg i TFF, Lund, som på FN-dagen i fredags (24/10) erinrade om vad han kallar ”de absurda prioriteringarna”: FN:s budget utgör bara en femtedels procent --ynka 2 promille!-- av de ca 10 000 miljarder kronor, som världens länder slösar på militära rustningar
....till tidningen Broderskap och av två skäl. Dels fyller den faktiskt 80 i år, dels har den på citatavdelningen på ledarsidan då och då med citat från Radio Tuff. Vi tackar!
....till Tuffs styrelse, som vid sitt senaste möte anslog 5000 kr för utbildning av ”barfotabarnmorskor i Guatemala och 7000 kr till fattiga gamla i Belgrad
....till Tuffs partner i Indien Bhikhu Vyas, som tackar för de 300 000 kr som nu anlänt från Tuff för att bland annat finansiera driften av två skolor för de fattigaste av de fattiga i bergiga och tidigare så försummade Dharampur. ”Not 3 but 5 cheers” [inte tre utan fem hurrarop], utbrister Bhikhu, som också ber oss hälsa Strandskolan som vid sitt senaste Öppet hus jobbade in 32 995 kr till Indienprojekten, enligt Bhikhu ett ”underbart resultat”.
....till Maria Ström-Nilsson, som nu e-postar från Basel efter hemkomsten från Indien: ”Vi som har sett många andra skolor är otroligt imponerade (ännu mer) av vad Tuff, Bhikhu och Kokila åstadkommit. Jag personligen blev väldigt förtjust i både Bhikhu och Kokila.”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som nästan har en helsida om Tyresöradion, också med foton på fyra av de intervjuade.
....till Ann Sandin-Lindgren, som sköter den ena av radions hemsidor, den med adressen http://www.tyresoradion.se/ , där man också kan lyssna på webben. Nu har hon i fliken ”Arkiv” lagt in 35 program från Succékanalen 91,4 (aug-okt) plus nio av sommarens Radio Tuff
....till Tyresö Närradioförenings Anders Linder, Christina Melzén, Ann Sandin-Lindgren m fl som ordnade en så trevlig radioträff i torsdags (23/10) i Kulturcaféet. Tänk så bra och roligt det vore om flera än vi i Tuff ville utnyttja radion, ”eterns stencileringsmaskin”. Vi instämmer i vad tidningen Tyresömagasinets redaktör Helena Thorén säger: ”Jag hoppas att det blir fler föreningar än TUFF som tar chansen att höras i Tyresöradion”
....till de kloka solidariska människor, som redan har beställt Tuffs mangogram ”I stället för blommor” för att använda som julklappar. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar, för 500 kr planteras 100 träd.
....till Jan Öberg i TFF, Lund, som på FN-dagen i fredags (24/10) erinrade om vad han kallar ”de absurda prioriteringarna”: FN:s budget utgör bara en femtedels procent --ynka 2 promille!-- av de ca 10 000 miljarder kronor, som världens länder slösar på militära rustningar
....till tidningen Broderskap och av två skäl. Dels fyller den faktiskt 80 i år, dels har den på citatavdelningen på ledarsidan då och då med citat från Radio Tuff. Vi tackar!
....till Tuffs styrelse, som vid sitt senaste möte anslog 5000 kr för utbildning av ”barfotabarnmorskor i Guatemala och 7000 kr till fattiga gamla i Belgrad
....till Tuffs partner i Indien Bhikhu Vyas, som tackar för de 300 000 kr som nu anlänt från Tuff för att bland annat finansiera driften av två skolor för de fattigaste av de fattiga i bergiga och tidigare så försummade Dharampur. ”Not 3 but 5 cheers” [inte tre utan fem hurrarop], utbrister Bhikhu, som också ber oss hälsa Strandskolan som vid sitt senaste Öppet hus jobbade in 32 995 kr till Indienprojekten, enligt Bhikhu ett ”underbart resultat”.
....till Maria Ström-Nilsson, som nu e-postar från Basel efter hemkomsten från Indien: ”Vi som har sett många andra skolor är otroligt imponerade (ännu mer) av vad Tuff, Bhikhu och Kokila åstadkommit. Jag personligen blev väldigt förtjust i både Bhikhu och Kokila.”
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som nästan har en helsida om Tyresöradion, också med foton på fyra av de intervjuade.
....till Ann Sandin-Lindgren, som sköter den ena av radions hemsidor, den med adressen http://www.tyresoradion.se/ , där man också kan lyssna på webben. Nu har hon i fliken ”Arkiv” lagt in 35 program från Succékanalen 91,4 (aug-okt) plus nio av sommarens Radio Tuff
....till Tyresö Närradioförenings Anders Linder, Christina Melzén, Ann Sandin-Lindgren m fl som ordnade en så trevlig radioträff i torsdags (23/10) i Kulturcaféet. Tänk så bra och roligt det vore om flera än vi i Tuff ville utnyttja radion, ”eterns stencileringsmaskin”. Vi instämmer i vad tidningen Tyresömagasinets redaktör Helena Thorén säger: ”Jag hoppas att det blir fler föreningar än TUFF som tar chansen att höras i Tyresöradion”
....till de kloka solidariska människor, som redan har beställt Tuffs mangogram ”I stället för blommor” för att använda som julklappar. För 200 kr blir det minst 40 mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar, för 500 kr planteras 100 träd.
LYCKLIGA BARN BLIR FREDLIGA VUXNA
Lyckliga barn blir fredliga vuxna. Javisst är det så. Men hur får vi lyckliga barn i dagens stressiga tillvaro? En sak som jag är övertygad om, är lekens betydelse för barns utveckling till fredliga och ansvarstagande vuxna. Barn idag leker alldeles för lite, eller rättare sagt, de leker alldeles för lite utomhus. Just vistelsen utomhus främjar fantasin och kreativiteten, hälsan och välbefinnandet. Idrott i all ära, men det är oftast alldeles för organiserat.
Malmö, som sedan början av 1900-talet bär epitetet ”parkernas stad” på grund av de vackra parkerna Kungsparken, Pildammsparken och numera den nya havsnära Scaniaparken borde egentligen inte bära detta namn Arealen park per invånare ligger en bra bit under genomsnittet för Sverige. Men detta har kommunen för barnens del till stor del kompenserat genom att anlägga vackra, fantasifulla lekplatser. Det finns ett tjugotal temalekplatser i Malmö.
Inte en lekplats utan en hel temalekpark öppnades med buller och bång för några veckor sedan i Bunkeflo, stadsdelen några kilometer söder om Limhamn. Afrikaparken är det stolta namnet. Och ”pappa” till denna temalekpark är ekologen Mats Wirén på Malmös Stadsplaneringskontor. Bunkeflo har haft mycket stök och oro bland sina tonåringar, mycket beroende på att det saknades vettig sysselsättning för de lite äldre barnen.
Vid ett tillfälle gick Mats Wirén förbi ett risigt och bortglömt område nära en skola i Bunkeflo. Då lade han märke till att det risiga hagtornsbuskaget, som hade blivit ett tillhåll för traktens ungar, liknade den afrikanska savannen. Och vips kom tanken på en Afrikapark.
Från idé till färdig lekpark tog det fem år och kostade ungefär en och halv miljon kronor. I början betraktades Mats Wiréns idé med skepsis, men allteftersom han utvecklade sina tankar backades han upp av kommunen. Och nu står den parken där, med sina naturtrogna afrikanska djur, tillverkade av glasfiber i Singapore och fyllda med cement i Staffanstorp. Här har ungarna från småbarn upp till tonåringar fått ett jätteområde att leka och ströva i, att få utlopp för sin äventyrs- och leklust i. Att klappa elefanten, att klättra i termitstacken och att rida på noshörningen framkallar enorma glädjeyttringar. Det bästa med en sådan temalekpark är att även vuxna dras till denna annorlunda plats. Sist jag var där med mina barnbarn lade jag märke till hur många äldre som rörde sig i området. Alla gick förtjusta omkring och kommenterade detta lilla stycke Afrika mitt i Bunkeflo. Vuxna och barn möttes på ett naturligt sätt.
Och nu kommer jag till min käpphäst. Att skapa sådana lekparker för en summa som närmast är försumbar i de stora sammanhangen, är verkligen att satsa på barnen, det som politiker så gärna framhäver att de vill göra. Det går inte att bara peka på alla träd och säga: ”Lek!” Man måste skapa förutsättningarna för lek. Och där brister det i Tyresö i allra högsta grad. Skicka ner några av era politiker och jag lovar att guida dem på alla härliga platser! Eller ta upp Mats Wirén till Tyresö och låta honom leta reda på en vildvuxen plats som med lite fantasi kan förvandlas till ett äventyrsland. En sådan satsning är framsynt. En utgift idag sparar miljonbelopp i framtida utgifter. Har våra ungar vettig sysselsättning, ja, då går energin till lek och äventyr och inte till bus och förstörelse.
Förresten - Mats Wirén kallas för grodmannen på grund av sitt stora intresse för grodor. Har ni några nya spännande grodor i Tyresö? Ut och leta upp dem hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1208) 2008-10-26
Malmö, som sedan början av 1900-talet bär epitetet ”parkernas stad” på grund av de vackra parkerna Kungsparken, Pildammsparken och numera den nya havsnära Scaniaparken borde egentligen inte bära detta namn Arealen park per invånare ligger en bra bit under genomsnittet för Sverige. Men detta har kommunen för barnens del till stor del kompenserat genom att anlägga vackra, fantasifulla lekplatser. Det finns ett tjugotal temalekplatser i Malmö.
Inte en lekplats utan en hel temalekpark öppnades med buller och bång för några veckor sedan i Bunkeflo, stadsdelen några kilometer söder om Limhamn. Afrikaparken är det stolta namnet. Och ”pappa” till denna temalekpark är ekologen Mats Wirén på Malmös Stadsplaneringskontor. Bunkeflo har haft mycket stök och oro bland sina tonåringar, mycket beroende på att det saknades vettig sysselsättning för de lite äldre barnen.
Vid ett tillfälle gick Mats Wirén förbi ett risigt och bortglömt område nära en skola i Bunkeflo. Då lade han märke till att det risiga hagtornsbuskaget, som hade blivit ett tillhåll för traktens ungar, liknade den afrikanska savannen. Och vips kom tanken på en Afrikapark.
Från idé till färdig lekpark tog det fem år och kostade ungefär en och halv miljon kronor. I början betraktades Mats Wiréns idé med skepsis, men allteftersom han utvecklade sina tankar backades han upp av kommunen. Och nu står den parken där, med sina naturtrogna afrikanska djur, tillverkade av glasfiber i Singapore och fyllda med cement i Staffanstorp. Här har ungarna från småbarn upp till tonåringar fått ett jätteområde att leka och ströva i, att få utlopp för sin äventyrs- och leklust i. Att klappa elefanten, att klättra i termitstacken och att rida på noshörningen framkallar enorma glädjeyttringar. Det bästa med en sådan temalekpark är att även vuxna dras till denna annorlunda plats. Sist jag var där med mina barnbarn lade jag märke till hur många äldre som rörde sig i området. Alla gick förtjusta omkring och kommenterade detta lilla stycke Afrika mitt i Bunkeflo. Vuxna och barn möttes på ett naturligt sätt.
Och nu kommer jag till min käpphäst. Att skapa sådana lekparker för en summa som närmast är försumbar i de stora sammanhangen, är verkligen att satsa på barnen, det som politiker så gärna framhäver att de vill göra. Det går inte att bara peka på alla träd och säga: ”Lek!” Man måste skapa förutsättningarna för lek. Och där brister det i Tyresö i allra högsta grad. Skicka ner några av era politiker och jag lovar att guida dem på alla härliga platser! Eller ta upp Mats Wirén till Tyresö och låta honom leta reda på en vildvuxen plats som med lite fantasi kan förvandlas till ett äventyrsland. En sådan satsning är framsynt. En utgift idag sparar miljonbelopp i framtida utgifter. Har våra ungar vettig sysselsättning, ja, då går energin till lek och äventyr och inte till bus och förstörelse.
Förresten - Mats Wirén kallas för grodmannen på grund av sitt stora intresse för grodor. Har ni några nya spännande grodor i Tyresö? Ut och leta upp dem hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1208) 2008-10-26
TUFF INSPIRERADE GRUPP I BASEL
(TUFF=Tyresö Ulands- och FredsFörening)
I somras (2008) kontaktades Tuff av Maria Ström-Nilsson. Hon bor i Basel och har som barnmorska varit biståndsarbetare i Zimbabwe, där hon bland annat kände familjen Mugabe, innan Mugabe blev alltförr självsvåldig. Om det har hon berättat både på Succékanalen 91,4 och i Radio Tuff. Klicka på ”Arkiv” i www.tyresöradion.se , så hörs intervjuerna.
En av hennes vänner i Schweiz, Nikki Borer, har en bakgrund i Indien. Hon, Maria och några till funderade på att göra en insats för fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur, där Tuff i många år har finansierat skolor, hundratals brunnar, dammar, 90 000 mangoträd med mera.
De både kvinnorna i Basel upptäckte då Tuffs hemsida www.tuff.fred.se , kontaktade Tuff, som förmedlade kontakten till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila.
Här kommer på engelska deras rapport efter sitt besök i Indien:
A visit to the Dharampur area, 4 – 6 October 2008
We are a group of friends living and working in Switzerland, who became interested earlier this year in the tribal areas around Dharampur. In February three of us, my Irish friend Esther, my 18-year-old son Benedict and myself, visited a tribal school near Dharampur, and decided that we would like to find out more about this interesting area and its needs. By coincidence one of our group – Maria Ström-Nilsson – is actually Swedish, and when we “found” TUFF on the internet, Maria immediately got in touch with Åke Sandin in Stockholm. Maria was able to meet with Åke twice on visits to Stockholm, and to discuss with him the work that TUFF has supported in this area. Åke also put us in touch with Bhikhu and Kokila Vyas, and after much emailing, Maria and I visited the Dharampur area again in early October, and spent two days with Bhikhu and Kokila.
Bhikhu was a wonderful host, taking us around the area in a jeep for two days and showing us the work that he and Kokila have been doing with the help of TUFF and other donors over the past 22 years. We were able to see a check dam, view some soil-bunding projects, visit some mango plantations and, most importantly, spend time at three of the seven schools that have been built for the tribal children by Bhikhu and Kokila. These schools are hugely impressive – not only for their commitment to the children, the dedication of the teachers, and the obvious well-being of the children, but also for their philosophy, which quite clearly permeates every aspect of the schools. Education at these schools is much more than just the three “R”s (reading, writing and arithmetic) although these basic skills are certainly not neglected. But the intention is to educate children in the widest possible sense – to be ethical and productive members of their own society. Even the appearance of the schools, the little aesthetic details which show themselves in the organization of the tree-shaded gardens and the tribal decorations painted on the walls, are part of the philosophy of teaching the children to appreciate harmonious surroundings and a pride in their heritage and their own accomplishments.
We were lucky to be in the area just after the monsoon; the landscape was green and lush, and the reddish-brown earth of the school-yards a very restful change from the grey concrete we had seen everywhere else. We were always expected, entertained, fed, and looked after so well that we were almost overwhelmed by the hospitality. In return, we pestered Bhikhu with a huge number of questions that he answered courteously and with enormous patience. I think when we left that he was quite exhausted! We hope he has recovered since.
While visiting the girls’ hostel near Dharampur, we were also lucky enough to meet with Bhavna Shah, Hiten Shah and Mitesh Kumar – all of whom contribute so much time and work to these projects. In Mumbai we visited Bhavna again, as we had still more questions for her, and she generously gave us more of her time (and a delicious lunch!). And always we asked ourselves: if the situation were reversed, and we in Europe were the hosts and they the unexpected visitors from India, would we be as generous with our hospitality to complete strangers? I wonder …
We would like to thank everyone who took the time and trouble to take us around and talk to us, but most particularly Bhikhu, Kokila and Bhavna. And we sincerely congratulate TUFF on the work they have supported over so many years in this beautiful but disadvantaged area of India. The results are inspirational.
Nikki Borer and Maria Ström-Nilsson
Basel, Switzerland
I somras (2008) kontaktades Tuff av Maria Ström-Nilsson. Hon bor i Basel och har som barnmorska varit biståndsarbetare i Zimbabwe, där hon bland annat kände familjen Mugabe, innan Mugabe blev alltförr självsvåldig. Om det har hon berättat både på Succékanalen 91,4 och i Radio Tuff. Klicka på ”Arkiv” i www.tyresöradion.se , så hörs intervjuerna.
En av hennes vänner i Schweiz, Nikki Borer, har en bakgrund i Indien. Hon, Maria och några till funderade på att göra en insats för fattiga tribals (stambefolkningen) i Dharampur, där Tuff i många år har finansierat skolor, hundratals brunnar, dammar, 90 000 mangoträd med mera.
De både kvinnorna i Basel upptäckte då Tuffs hemsida www.tuff.fred.se , kontaktade Tuff, som förmedlade kontakten till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila.
Här kommer på engelska deras rapport efter sitt besök i Indien:
A visit to the Dharampur area, 4 – 6 October 2008
We are a group of friends living and working in Switzerland, who became interested earlier this year in the tribal areas around Dharampur. In February three of us, my Irish friend Esther, my 18-year-old son Benedict and myself, visited a tribal school near Dharampur, and decided that we would like to find out more about this interesting area and its needs. By coincidence one of our group – Maria Ström-Nilsson – is actually Swedish, and when we “found” TUFF on the internet, Maria immediately got in touch with Åke Sandin in Stockholm. Maria was able to meet with Åke twice on visits to Stockholm, and to discuss with him the work that TUFF has supported in this area. Åke also put us in touch with Bhikhu and Kokila Vyas, and after much emailing, Maria and I visited the Dharampur area again in early October, and spent two days with Bhikhu and Kokila.
Bhikhu was a wonderful host, taking us around the area in a jeep for two days and showing us the work that he and Kokila have been doing with the help of TUFF and other donors over the past 22 years. We were able to see a check dam, view some soil-bunding projects, visit some mango plantations and, most importantly, spend time at three of the seven schools that have been built for the tribal children by Bhikhu and Kokila. These schools are hugely impressive – not only for their commitment to the children, the dedication of the teachers, and the obvious well-being of the children, but also for their philosophy, which quite clearly permeates every aspect of the schools. Education at these schools is much more than just the three “R”s (reading, writing and arithmetic) although these basic skills are certainly not neglected. But the intention is to educate children in the widest possible sense – to be ethical and productive members of their own society. Even the appearance of the schools, the little aesthetic details which show themselves in the organization of the tree-shaded gardens and the tribal decorations painted on the walls, are part of the philosophy of teaching the children to appreciate harmonious surroundings and a pride in their heritage and their own accomplishments.
We were lucky to be in the area just after the monsoon; the landscape was green and lush, and the reddish-brown earth of the school-yards a very restful change from the grey concrete we had seen everywhere else. We were always expected, entertained, fed, and looked after so well that we were almost overwhelmed by the hospitality. In return, we pestered Bhikhu with a huge number of questions that he answered courteously and with enormous patience. I think when we left that he was quite exhausted! We hope he has recovered since.
While visiting the girls’ hostel near Dharampur, we were also lucky enough to meet with Bhavna Shah, Hiten Shah and Mitesh Kumar – all of whom contribute so much time and work to these projects. In Mumbai we visited Bhavna again, as we had still more questions for her, and she generously gave us more of her time (and a delicious lunch!). And always we asked ourselves: if the situation were reversed, and we in Europe were the hosts and they the unexpected visitors from India, would we be as generous with our hospitality to complete strangers? I wonder …
We would like to thank everyone who took the time and trouble to take us around and talk to us, but most particularly Bhikhu, Kokila and Bhavna. And we sincerely congratulate TUFF on the work they have supported over so many years in this beautiful but disadvantaged area of India. The results are inspirational.
Nikki Borer and Maria Ström-Nilsson
Basel, Switzerland
lördag, oktober 18
AHTISAARI vs KALLE ANKA. MÄNNISKORÄTT DÅ OCH NU
Finlands förre president Martti Ahtisaari var en gång i USA. Där besökte han Disneyland. Det som då hände har finska vänner berättat, så det är ”absolut sant”, ett uttryck som Tyresöradions historieberättare använder, när vi ljuger som värst.
Ahtisaari mötte där en annan kändis, Kalle Anka, som kollade in den finländske statsmannens ansikte och förvånat utbrast:
--Hörru, vem fan har ritat dig?
Nej, i motsats till ledande finländska politiker av i dag har Ahtisaari inte varit någon kvinnornas Mister Suomi, aldrig varit påtänkt för något skönhetspris. Men nu har han fått Nobels fredspris. I SvT:s Rapport den 10 oktober meddelades att stor glädje hade uttryckts från två håll: Carl Bildt och Svenska Freds.
Bildt kände sig nog lite besvärad av den sammankopplingen. Och Svenska Freds? Dess anrika Eldh-Ekblads fredspris har allt oftare utdelats till kändisar, inte alltid med några antimilitaristiska insatser eller oavlönat fredsjobb på meritlistan. Det har kanske det goda med sig att organisationen blir mer accepterad i den breda mittfåran och av medierna. Måhända underlättar det framgångar vid bidragsansökningar.
Som norrlänning och alltså närmast kvartsfinne kände jag reflexmässigt en viss lycka över Ahtisaaris Nobelpris. Men så läste jag Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Han skräder inte orden utan tycker att årets pris är lika misslyckat som fjolårets till Al Gore. Han kallar Ahtisaari för ”västs fredsfixare”, vars insatser inte på långa vägar stämmer med Alfred Nobels intentioner. På Balkan accepterade han Natos folkrättsvidriga anfallskrig och bidrog –låt vara fredligt-- till Kosovos avsöndring från Serbien.
Låt oss göra tankeexperimentet att Irak i hemlighet hade haft kärnvapen eller att Iran har dem. Om någon modig forskare då skulle avslöja det och därför kidnappades från utlandet av irakiska eller iranska agenter och sedan fick dväljas 18 år i fängelse, nog skulle väl Nobelkommittén förläna honom priset? Men israelen Mordechai Vanunu, som genomlidit detta öde, är det inte politiskt korrekt att belöna. Han är en av den norske fredsaktivisten Fredrik Heffermehls priskandidater, och denne har just skrivit den insiktsfulla och kritiska boken ”Nobels vilje” om priset och pristagarna.
Är det inte lite konstigt att etablerade figurer som tjänat miljoner på sina ibland förhoppningsvis goda insatser för en mindre krigisk värld skall belönas med ytterligare miljoner av sina kompisar i det norska Nobeletablissemanget?
Det finns ett pris som i jämförelse med Nobelpriset är generande blygsamt. Det är Tuffs pris på ca 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Sedan 1995 har det delats ut till människor i Svenska Freds och andra lokala fredsgrupper, som utan ett öre i ersättning jobbat hängivet för fred. Det har vartannat år gått till fredsaktivister från Luleå i norr till Värnamo, Orust och Kvänum i söder. Några gånger har Tuff-aktivister belönats, 1997 Gunnar och Margaretha Petersen. Lika sorgsen som jag är över Edmundo Arróspides alltför tidiga död 2004, lika tacksam är jag för att han 2003 hann få priset tillsammans med Hampus Eckerman, båda för sina jättefina insatser i Radio Tuff. Och förra året gick priset till Sylvia Ljungdahl för hennes beundransvärda frivilliga jobb som ordförande både i Tyresö Kvinno- och Tjejjour och i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Faktiskt har jag själv blivit belönad av etablissemanget. Det var för länge sen, när jag som ung sergeant vägrade att föra befäl en andra repmånad i det Sverige som på den tiden planerade att skaffa kärnvapen, snacka om förintelse!. Då fick jag gratis kost och logi under en solig sommarmånad på fångvårdsanstalten Bogesund, ja rentav 3 kronor om dan för mitt jobb att bära massaved i skogen.
Det fanns kanske människorättsaktivister redan då. I dag är mänskliga rättigheter väldigt i ropet. Hur är det nu med den självklara mänskliga rättigheten att vägra att på order uppifrån massmörda utlänningar, denna orgie i rasism som krig är? Varje dag skildrar våra medier märkligt nog bara en enda sida av andra världskrigets mångfacetterade rasism. Segrarnas brott tystas ner. Historikernas och mediernas musa Clio är deras lilla frilla, som smart skor sig på trendriktigheten och därmed bidrar till nya krigiska massmord.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1207) 2008-10-19
Ahtisaari mötte där en annan kändis, Kalle Anka, som kollade in den finländske statsmannens ansikte och förvånat utbrast:
--Hörru, vem fan har ritat dig?
Nej, i motsats till ledande finländska politiker av i dag har Ahtisaari inte varit någon kvinnornas Mister Suomi, aldrig varit påtänkt för något skönhetspris. Men nu har han fått Nobels fredspris. I SvT:s Rapport den 10 oktober meddelades att stor glädje hade uttryckts från två håll: Carl Bildt och Svenska Freds.
Bildt kände sig nog lite besvärad av den sammankopplingen. Och Svenska Freds? Dess anrika Eldh-Ekblads fredspris har allt oftare utdelats till kändisar, inte alltid med några antimilitaristiska insatser eller oavlönat fredsjobb på meritlistan. Det har kanske det goda med sig att organisationen blir mer accepterad i den breda mittfåran och av medierna. Måhända underlättar det framgångar vid bidragsansökningar.
Som norrlänning och alltså närmast kvartsfinne kände jag reflexmässigt en viss lycka över Ahtisaaris Nobelpris. Men så läste jag Jan Öberg i Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF). Han skräder inte orden utan tycker att årets pris är lika misslyckat som fjolårets till Al Gore. Han kallar Ahtisaari för ”västs fredsfixare”, vars insatser inte på långa vägar stämmer med Alfred Nobels intentioner. På Balkan accepterade han Natos folkrättsvidriga anfallskrig och bidrog –låt vara fredligt-- till Kosovos avsöndring från Serbien.
Låt oss göra tankeexperimentet att Irak i hemlighet hade haft kärnvapen eller att Iran har dem. Om någon modig forskare då skulle avslöja det och därför kidnappades från utlandet av irakiska eller iranska agenter och sedan fick dväljas 18 år i fängelse, nog skulle väl Nobelkommittén förläna honom priset? Men israelen Mordechai Vanunu, som genomlidit detta öde, är det inte politiskt korrekt att belöna. Han är en av den norske fredsaktivisten Fredrik Heffermehls priskandidater, och denne har just skrivit den insiktsfulla och kritiska boken ”Nobels vilje” om priset och pristagarna.
Är det inte lite konstigt att etablerade figurer som tjänat miljoner på sina ibland förhoppningsvis goda insatser för en mindre krigisk värld skall belönas med ytterligare miljoner av sina kompisar i det norska Nobeletablissemanget?
Det finns ett pris som i jämförelse med Nobelpriset är generande blygsamt. Det är Tuffs pris på ca 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Sedan 1995 har det delats ut till människor i Svenska Freds och andra lokala fredsgrupper, som utan ett öre i ersättning jobbat hängivet för fred. Det har vartannat år gått till fredsaktivister från Luleå i norr till Värnamo, Orust och Kvänum i söder. Några gånger har Tuff-aktivister belönats, 1997 Gunnar och Margaretha Petersen. Lika sorgsen som jag är över Edmundo Arróspides alltför tidiga död 2004, lika tacksam är jag för att han 2003 hann få priset tillsammans med Hampus Eckerman, båda för sina jättefina insatser i Radio Tuff. Och förra året gick priset till Sylvia Ljungdahl för hennes beundransvärda frivilliga jobb som ordförande både i Tyresö Kvinno- och Tjejjour och i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF).
Faktiskt har jag själv blivit belönad av etablissemanget. Det var för länge sen, när jag som ung sergeant vägrade att föra befäl en andra repmånad i det Sverige som på den tiden planerade att skaffa kärnvapen, snacka om förintelse!. Då fick jag gratis kost och logi under en solig sommarmånad på fångvårdsanstalten Bogesund, ja rentav 3 kronor om dan för mitt jobb att bära massaved i skogen.
Det fanns kanske människorättsaktivister redan då. I dag är mänskliga rättigheter väldigt i ropet. Hur är det nu med den självklara mänskliga rättigheten att vägra att på order uppifrån massmörda utlänningar, denna orgie i rasism som krig är? Varje dag skildrar våra medier märkligt nog bara en enda sida av andra världskrigets mångfacetterade rasism. Segrarnas brott tystas ner. Historikernas och mediernas musa Clio är deras lilla frilla, som smart skor sig på trendriktigheten och därmed bidrar till nya krigiska massmord.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1207) 2008-10-19
KOMPLICERAT AMERIKANSKT VAL
Hej alla lyssnare!
Denna måndag är det Kolumbusdagen i USA och tre veckor till valet. Som vanligt har vi fått en massa valinformation. En katalog på 144 sidor från delstaten Kalifornien och en katalog på 272 sidor från "City and County of San Francisco".
Delstatskatalogen presenterar 12 delstatliga folkomröstningar. Den första avgör om man ska bygga en höghastighetsjärnväg mellan San Francisco och Los Angeles, en sträcka ungefär som Stockholm till Malmö. Nu går det ett tåg om dagen i vardera riktningen, och det tar runt 12 timmar. Den åttonde folkomröstningen handlar om att ta bort rätten till samkönade äktenskap.Den lokala valkatalogen på 272 sidor presenterar bland annat 22 lokala folkomröstningar från A till V. Många av dem är rätt snåriga att sätta sig in i.
Enligt Proposition M, tex, skulle fastighetsägare kunna bli skadeståndsskyldiga, om de hotar sina hyresgäster med våld eller trakasserar dem för att bli av med dem, stänger av el och vatten, etc. Sedan följer 5 sidor med argument för ja eller nej till detta förslag. Enligt nej-sidan är proposition M inget annat än en garanti om fullsysselsättning för giriga advokater. Dessutom sägs den strida mot grundlagen.
Proposition R är däremot enkel att förstå. Dess förespråkare vill byta namn på stadens stora reningsverk från "the Oceanside Water Pollution Control Plant" till "the George W Bush Sewage Plant", ungefär "Avloppsverket George Bush". Ja-sidan menar att ingen president haft en sådan dramatisk inverkan på landet på så kort tid. Dessutom hoppas de att det ska dra turister dit och till djurparken, som ligger bredvid.
Nejsidan menar att det vore respektlöst mot alla offren för Irak-kriget och alla hederliga, duktiga människor som arbetar på reningsverket att uppkalla det efter GW Bush.Prop R är ett medborgarinitiativ. För att få upp det till folkomröstningen krävdes att förespråkarna samlade in minst 7168 underskrifter, vilket är 5% av antalet medborgare som röstade i det senaste borgmästarvalet.
Proposition A vill spendera 887,4 miljoner dollar på att jordbävningssäkra stadens Allmänna Sjukhus (General Hospital) före år 2013, då det måste stängas, om inget görs. Detta är ett initiativ från stadsfullmäktige.Vad som inte presenteras i dessa redan så tjocka broschyrer är alla personvalen, från president och neråt.Här kan man alltså nästan tala om direktdemokrati.
Men: Valsedeln består av 12 A4-sidor. Inte undra på att valdeltagandet är lågt. Den börjar med de sex alternativen i presidentvalet: Libertarianer, Republikaner, Gröna, "American Independent", "Peace and Freedom" och Demokrater. Förutom ca 40 kandidater till diverse personval ska man alltså rösta ja eller nej i 34 folkomröstningar.
-----------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1207) i San Francisco.
Denna måndag är det Kolumbusdagen i USA och tre veckor till valet. Som vanligt har vi fått en massa valinformation. En katalog på 144 sidor från delstaten Kalifornien och en katalog på 272 sidor från "City and County of San Francisco".
Delstatskatalogen presenterar 12 delstatliga folkomröstningar. Den första avgör om man ska bygga en höghastighetsjärnväg mellan San Francisco och Los Angeles, en sträcka ungefär som Stockholm till Malmö. Nu går det ett tåg om dagen i vardera riktningen, och det tar runt 12 timmar. Den åttonde folkomröstningen handlar om att ta bort rätten till samkönade äktenskap.Den lokala valkatalogen på 272 sidor presenterar bland annat 22 lokala folkomröstningar från A till V. Många av dem är rätt snåriga att sätta sig in i.
Enligt Proposition M, tex, skulle fastighetsägare kunna bli skadeståndsskyldiga, om de hotar sina hyresgäster med våld eller trakasserar dem för att bli av med dem, stänger av el och vatten, etc. Sedan följer 5 sidor med argument för ja eller nej till detta förslag. Enligt nej-sidan är proposition M inget annat än en garanti om fullsysselsättning för giriga advokater. Dessutom sägs den strida mot grundlagen.
Proposition R är däremot enkel att förstå. Dess förespråkare vill byta namn på stadens stora reningsverk från "the Oceanside Water Pollution Control Plant" till "the George W Bush Sewage Plant", ungefär "Avloppsverket George Bush". Ja-sidan menar att ingen president haft en sådan dramatisk inverkan på landet på så kort tid. Dessutom hoppas de att det ska dra turister dit och till djurparken, som ligger bredvid.
Nejsidan menar att det vore respektlöst mot alla offren för Irak-kriget och alla hederliga, duktiga människor som arbetar på reningsverket att uppkalla det efter GW Bush.Prop R är ett medborgarinitiativ. För att få upp det till folkomröstningen krävdes att förespråkarna samlade in minst 7168 underskrifter, vilket är 5% av antalet medborgare som röstade i det senaste borgmästarvalet.
Proposition A vill spendera 887,4 miljoner dollar på att jordbävningssäkra stadens Allmänna Sjukhus (General Hospital) före år 2013, då det måste stängas, om inget görs. Detta är ett initiativ från stadsfullmäktige.Vad som inte presenteras i dessa redan så tjocka broschyrer är alla personvalen, från president och neråt.Här kan man alltså nästan tala om direktdemokrati.
Men: Valsedeln består av 12 A4-sidor. Inte undra på att valdeltagandet är lågt. Den börjar med de sex alternativen i presidentvalet: Libertarianer, Republikaner, Gröna, "American Independent", "Peace and Freedom" och Demokrater. Förutom ca 40 kandidater till diverse personval ska man alltså rösta ja eller nej i 34 folkomröstningar.
-----------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1207) i San Francisco.
fredag, oktober 17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1207) 08-10-19 till....
....till den stora tyska tidningen Süddeutshe Zeitung som (13/10) skriver: ”Turbokapitalismen är död. Nu får staten betala begravnings-kostnaderna”
....till Venezuelas kontroversielle president Hugo Chaves, som när Bush föreslog många tusen miljarder kr statliga pengar för att kontrollera eller delvis ta över krisande privatbanker, undrade om USA hade blivit socialistiskt. Chaves hälsning till Vita huset: ”Lycka till kamrat Bush!”
....till minnet av Martin Luther King jr, som bland annat konstaterade: "En nation som satsar mer på militären än på den sociala välfärden, närmar sig sin själsliga död”
....till FN:s förre vapeninspektör svensken Hans Blix, som i Al Jazeera (14 okt), sa att en amerikansk attack på Iran skulle bli en kolossal tragedi för hela regionen. Han påminner om att förevändningen för anfallet på Irak 2003 var de felaktiga påståendena om att Irak hade massförstörelsevapen och är rädd att samma sak ska hända med Iran.
....till Världshälsoorganisationen (WHO), som enligt en notis i DN 15/10) nu rapporterar om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn utan medicinsk hjälp. WHO påpekar också att de hälsomässiga klyftorna i världen ökar. Skillnaden i medellivslängd mellan det rikaste landet och det fattigaste är 40 år
....till Amnesty Internationals ledande kvinna i England Kate Allen, som på tal om Israel/Palestina bland annat säger: ”Den chockerande sanningen är att israeliska soldater dödar civila i Gaza vecka ut och vecka in utan att bli straffade”. Och hon tillägger: ”Amnesty fördömer i starka ordalag allt dödande och andra attacker på israeliska civila av väpnade palestinska grupper. Emellertid blir palestinier som begår sådana brott ställda inför rätta och får hårda straff, medan israeliska soldater skyldiga till olagligt dödande av obeväpnade palestinska civila nästan alltid förblir ostraffade”
....till en notis i Dagens Nyheter (16/10) med rubriken ”Indien har flest hungrande i världen”. Enligt bland annat tyska ”Welthungerhilfe” (Världshungerhjälpen) har antalet hungrande ökat från 848 till 923 miljoner, alltså nästan en miljard svältande. Inger Schäuble i den tyska organisationen mot världshungern påpekar med hänvisning till finanskrisen: ”Till skillnad från bankerna har de hungrande ingen skuld i sin misär”
....till personal och elever vid Strandskolan i Tyresö, som vid sitt Öppet hus den 9 oktober för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr på ett par tre timmar. Senare i dagens Radio Tuff hörs Mia Tranehed, lärare vid skolan, berätta om arbetet och sina intryck av de många projekten.
....till veckans väldigt intressanta Tuff-möte. Redan på tisdag 21 oktober inleder redaktören och författaren Bror Perjus ett möte om dem som tjänar på krig och om krigens tilltagande privatisering. Välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 kl 19 på tisdag!
....till den gamla parollen ”Tyresöradion måste leva!”, som är högaktuell i veckan, fast i medieskuggans Tyresö är den väl alltid aktuell. På torsdag den 23 oktober kl 19 inbjuder närradioföreningen till en mysig träff i Kulturcaféet vid Nyboda skola. De besökande bjuds på drycker, ost och annat tilltugg. Anders Linder, ordförande i närradioföreningen, medverkar liksom programledaren Åke Sandin, som de senaste åren gång på gång betonat att det är de många lyssnarkontakterna som gör att han nu på 24:e året fortsätter att göra frivillig radio. (Se fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ )
....till Venezuelas kontroversielle president Hugo Chaves, som när Bush föreslog många tusen miljarder kr statliga pengar för att kontrollera eller delvis ta över krisande privatbanker, undrade om USA hade blivit socialistiskt. Chaves hälsning till Vita huset: ”Lycka till kamrat Bush!”
....till minnet av Martin Luther King jr, som bland annat konstaterade: "En nation som satsar mer på militären än på den sociala välfärden, närmar sig sin själsliga död”
....till FN:s förre vapeninspektör svensken Hans Blix, som i Al Jazeera (14 okt), sa att en amerikansk attack på Iran skulle bli en kolossal tragedi för hela regionen. Han påminner om att förevändningen för anfallet på Irak 2003 var de felaktiga påståendena om att Irak hade massförstörelsevapen och är rädd att samma sak ska hända med Iran.
....till Världshälsoorganisationen (WHO), som enligt en notis i DN 15/10) nu rapporterar om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn utan medicinsk hjälp. WHO påpekar också att de hälsomässiga klyftorna i världen ökar. Skillnaden i medellivslängd mellan det rikaste landet och det fattigaste är 40 år
....till Amnesty Internationals ledande kvinna i England Kate Allen, som på tal om Israel/Palestina bland annat säger: ”Den chockerande sanningen är att israeliska soldater dödar civila i Gaza vecka ut och vecka in utan att bli straffade”. Och hon tillägger: ”Amnesty fördömer i starka ordalag allt dödande och andra attacker på israeliska civila av väpnade palestinska grupper. Emellertid blir palestinier som begår sådana brott ställda inför rätta och får hårda straff, medan israeliska soldater skyldiga till olagligt dödande av obeväpnade palestinska civila nästan alltid förblir ostraffade”
....till en notis i Dagens Nyheter (16/10) med rubriken ”Indien har flest hungrande i världen”. Enligt bland annat tyska ”Welthungerhilfe” (Världshungerhjälpen) har antalet hungrande ökat från 848 till 923 miljoner, alltså nästan en miljard svältande. Inger Schäuble i den tyska organisationen mot världshungern påpekar med hänvisning till finanskrisen: ”Till skillnad från bankerna har de hungrande ingen skuld i sin misär”
....till personal och elever vid Strandskolan i Tyresö, som vid sitt Öppet hus den 9 oktober för Tuffs indiska projekt jobbade in över 30 000 kr på ett par tre timmar. Senare i dagens Radio Tuff hörs Mia Tranehed, lärare vid skolan, berätta om arbetet och sina intryck av de många projekten.
....till veckans väldigt intressanta Tuff-möte. Redan på tisdag 21 oktober inleder redaktören och författaren Bror Perjus ett möte om dem som tjänar på krig och om krigens tilltagande privatisering. Välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 kl 19 på tisdag!
....till den gamla parollen ”Tyresöradion måste leva!”, som är högaktuell i veckan, fast i medieskuggans Tyresö är den väl alltid aktuell. På torsdag den 23 oktober kl 19 inbjuder närradioföreningen till en mysig träff i Kulturcaféet vid Nyboda skola. De besökande bjuds på drycker, ost och annat tilltugg. Anders Linder, ordförande i närradioföreningen, medverkar liksom programledaren Åke Sandin, som de senaste åren gång på gång betonat att det är de många lyssnarkontakterna som gör att han nu på 24:e året fortsätter att göra frivillig radio. (Se fliken ”Sagt om 91,4” på http://www.tyresoradion.se/ )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)