I förra veckans Radio Tuff intervjuades journalisten Birgul Özbaris, som nu finns i Sverige. Hemma i Turkiet hotas hon av ett långt fängelsestraff. ”Brottet” är att hon har ”alienerat folket från militären”. Hon har nämligen dristat sig att skriva om värnpliktsvägran. Svenska Freds kampanjar berömvärt för hennes skull
I torsdags utsågs den turkiske författaren Orhan Pamuk till årets mottagare av Nobels litteraturpris. Nyligen har han stått under åtal i Turkiet. ”Brottet” är att han vid en intervju för en schweizisk tidning hade sagt, att 30 000 kurder och en miljon armenier under första världskriget dödades i Turkiet. Det finns någon konstig turkisk lag om att man inte får kränka den turkiska armén eller ”turkiskheten”.
Den 13 december 2005 förekom i franska tidningar ett upprop från historiker och akademiledamöter. Bland undertecknarna fanns den också i Sverige uppmärksammade historieprofessorn Pierre Vidal-Naquet. De ville värna om historievetenskapens frihet. Alltså slog de fast att ämnet historia inte är en religion eller en moralisk instans, inte heller får vara en slav under innetrenderna. Starkt framhöll de att historievetenskapen inte får bli föremål för domstolarna: ”Vi kräver avskaffande av dessa lagar, som är ovärdiga en demokratisk regim”.
Men trots denna vakthållning av fackhistoriker kring demokratiska självklarheter finns ännu i Frankrike och andra EU-länder konstiga lagar, som inskränker yttrandefriheten och rätten att fritt få framlägga sina historiska forskningsresultat. Och flera tycks det bli. I onsdags (11/10) beslöt det franska parlamentets underhus att det nu skall bli straffbart att ”förneka turkarnas folkmord på armenier”. Den kommande lagen, som dock först måste godkännas av överhuset (senaten), är en pinsam motsvarighet – fast med omvända förtecken-- till Turkiets förbud mot att alltför mycket föra armeniernas grymma öde på tal.
Flera folk håller sig med offermyter, alltså berättelser som nästan fått religiös status. De handlar om det egna folkets lidanden, innehåller alltid en kärna av sanning men ofta också stora överdrifter, främst om antalet offer, och en oförsonlig demonisering av gärningsmännen och deras folkgrupp. Ve den som ifrågasätter någon del av myterna! Han anklagas genast för att ”förneka” alla grymheterna. ”Förnekelse” är ju ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att hamna i tortyrkamrarna och på kättarbålen. I dag finns mindre drastiska metoder att straffa avvikare också här i väst.
För sex år sen intervjuade jag Jonas Linderholm, gymnasielärare i Södertälje. Han hade hamnat i blåsväder för en uppsats om assyriernas öde 1915 i Turkiet. Själva säger de att en halv miljon av dem då dödades av turkarna. Linderholm fann, att enligt folkräkningar 1914 fanns det bara 200 000 assyrier i Turkiet. Han menade också att många assyrier hade dött av svält och umbäranden under flykt. Han reducerade mytens halva miljon dödade till en tiondel, om jag minns rätt.
Det skulle han inte ha gjort. Assyriska föreningar i Södertälje och på riksplanet larmade om att han var historieförfalskare –ett ord som med mediernas hjälp fått stor sprängkraft—och att han hade kränkt sina assyriska elever. Därför krävde de hans avgång i lärarbristens Södertälje. Diverse politiker ojade sig trendriktigt men jag vill minnas att han klarade sig.
Häromveckan (4/10) fanns i Dagens Nyheter en pytteliten notis under rubriken ”Förnekare fälld”. Den handlade om att den 77-årige franske professorn Robert Faurisson nu i sitt hemland hade dömts till tre månaders fängelse villkorligt och 70 000 kr i böter för ett uttalande. Det sägs inte vad han hade sagt, bara att uttalandet gjordes i Iran, av alla ställen, och att han hade ”förnekat Förintelsen”, detta lika vanliga som luddiga uttryck. Mullorna i Iran har (här gäller det akta sig för att inte bli anklagad för islamofobi av ”kränkta” troende) knappast utmärkt sig för någon passion för yttrandefriheten, men nu garvar de nog gott och skadeglatt åt det västliga hyckleriet.
Faurisson har gång på gång åtalats i Frankrike trots landets stolta frihetstraditioner, inte för att han varit kriminell i någon rimlig mening eller uppmanat till våld eller hetsat mot medmänniskor utan för att han vågat uttala och publicera avvikande uppfattningar om andra världskriget. Dessutom har han flera gånger misshandlats av politiskt indoktrinerade huliganer utan att de fällts och utan att våra annars så frihetsälskande medier velat visa bilder på hans söndermosade ansikte.
När Dagens Nyheters Maciej Zaremba inledde det framgångsrika drevet mot Ordfront Magasin genom att fördöma Diana Johnstone framkom det att han inte ens hade läst hennes bok ”Dårarnas korståg”, som var ett försök att nyansera den ensidiga mediebilden av krigen i Jugoslavien. Ett liknande öde har drabbat Faurisson, för hur många har bekvämat sig att läsa honom? De allra flesta har fått sin information från Faurissons argaste vedersakare, normalt en vinklad och alltså usel källa.
Därför tror de flesta, att han inte låtsas om nazisternas rasism och många koncentrationsläger. Faurisson vet nog mera om lägren än de allra flesta journalister, ja kanske rentav mera än många av våra historieprofessorer. Hans föregångare och inspirationskälla Paul Rassinier var aktiv i den franska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, hjälpte judar att fly till Schweiz, tillfångatogs och misshandlades av Gestapo och hamnade 1943-1945 i lägren Buchenwald och Dora. Rassinier var socialist och pacifist, men som modig sanningssägare – också efter kriget--gick han mot strömmen och blev varg i veum.
Faurisson hävdar, att massor av judar omkom av svält och sjukdomar i vidriga nazistläger, blev avrättade, skjutna som gisslan och dödade som partisaner i öst eller dödade av allierade terrorbombningar mot tyska civila mål. Men han förföljs och förtalas för att han anser att källorna för studiet av gaskamrarna i till exempel Auschwitz är otillförlitliga. Detta är i väst lika hädiskt som det i öst är att karikera profeten Muhammed.
Antagligen har han väl lika fel som vi alla historielärare hade, när vi i åratal lärde ut att tyskarna gasade ihjäl massor av människor också i Buchenwald, Dachau och andra hemska läger i egentliga Tyskland, att de gjorde tvål på sina dödade offer och liknande skrönor. Men alla vi som spred dessa politiskt korrekta historieförfalskningar till miljoner tonåringar har klarat oss bra. Först när vi berättar om våra misstag tar vi en risk, en märklig följd av ett närmast fundamentalistiskt åsiktsklimat
Ännu sämre än för Faurisson har det gått för den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han av en österrikisk domstol till tre års fängelse –för något han sade om Auschwitz för sjutton år sedan.
Det här är egentligen två typiska fall för Amnesty och andra människorättsorganisationer, som säger sig slå vakt om friheten att yttra sig och rätten att framföra även oönskade åsikter och forskningsresultat. Men det har varit generande tyst om dessa båda (för)dömda, också bland historiker och annars liberala opinionsbildare.
Dock måste jag göra två erkännanden. Vore jag historiker i karriären och beroende av forskningsanslag hade jag kanske fegt hållit tyst, liksom om jag vore journalist i den dominerande svenska mediekoncernen. Att jobba gratis för Radio Tuff sedan 21 år är en förmån, som gör mig så fri och oberoende, att jag inte behöver hålla käften. Inte heller vill jag tillhöra dem som är så rika och giriga att de inte ens vill betala TV-licensen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-15 Och nu ska vi lyssna på Cornelis Vreeswijks "Ballad om censuren"
söndag, oktober 15
lördag, oktober 14
HAMPUS ECKERMANS RAPPORT (2) FRÅN KUBA
Hej alla lyssnare!
Sen min senaste rapport har jag försökt att bättra på min obefintliga spanska. Jag kan nu räkna upp till 12, kan alla klockans slag, samt beställa både öl och mojitos, en trevlig kubansk dryck som Hemmingway sägs ha gillat. Förutom detta kan jag också sälja billiga cigarrer, samt fråga om växelpengar eftersom min pension är så dålig. Detta har jag visserligen inte så stor nytta av nu, men har lagt på minnet inför framtiden.
Häromdagen råkade jag ta in på ett hotell som hade satellit-TV. Ungefär lagom tills läggdags började den amerikanska filmen Heartbreak Ridge som jag sett tidigare. Det är en lagom pampig krigsfilm med Clint Eastwood som macho marinkårssoldat som tränar upp sina soldater inför det farliga uppdraget mot Grenada där onda kubaner har tagit guvernören till fånga. Som semestrande på Kuba är filmen givetvis oemotståndlig att se.
I filmen landar de hjältemodiga amerikanska soldaterna genom att hoppa från helikopter och sedan simma i land. De befriar den tillfångatagna guvernören, räddar de amerikanska studenterna som hålls som gisslan, och skjuter de ondsinta kubanerna som ställt till allt. Som tack får de givetvis medalj. Det enda som stämmer med verkligheten är medaljerna, Grenada-kriget är känt for att aldrig tidigare så många soldater fått så många medaljer för att misslyckas med så mycket.
På riktigt försökte soldaterna landa med fallskärm, men blåste till havs respektive in i taggiga kaktusar. I stället genomförde de en landstigning per båt inför förvånade turister som låg och solade på stranden. Guvernören, som de skulle befria, satt och åt middag när de amerikanska soldaterna började beskjuta hans palats, och han tvingades tillbringa flera timmar gömd under bordet. Kartorna soldaterna fått stämde inte och de fick köpa nya i en turistbutik. Dessutom hade de över 70 kilo packning i närmare 40 graders värme och svimmade med jämna mellanrum.
De förmodat tillfångatagna studenterna blev inte lyckliga när de nakna tvingades springa ut ur duschen efter att en skjutgalen amerikansk soldat sprungit in där, vilt pepprande runt sig.Kubanerna, ett litet fåtal som mest sysslade med att bygga en flygplats, såg förvånat på och öppnade aldrig eld.
Ett krig som däremot var på riktigt, men som det i princip aldrig talas om i svenska medier är inbördeskrigets Angola, 1975. Det var det kriget som i praktiken gjorde slut på det sydafrikanska apartheidväldet och ledde till majoritetsstyrelse i stora delar av Afrika som tidigare varit under vit kontroll. Vad som det aldrig talas om vanligtvis är att det till stora delar är just Kuba vi kan tacka för att det inte längre råder apartheidstyre, eller i alla fall inte ett öppet sådant, i de afrikanska länderna.
När USA gav frikort för Sydafrika att invadera Angola som stod för Zaires lydregim, valde Kuba att skicka 30 000 soldater till Angola som drev ut de sydafrikanska trupperna. Detta var första gången Sydafrika besegrades militärt, och det av svarta trupper. I längden fick detta effekten att motståndet i Namibia tog fart och sen också i Sydafrika, vilket till slut fick Sydafrikas apartheidregim att be om fred.
Om detta må vi också berätta.
Det har är Hampus Eckerman, för Radio TUFF, Tyresö U-lands och FredsFörenings sändningar.
Sen min senaste rapport har jag försökt att bättra på min obefintliga spanska. Jag kan nu räkna upp till 12, kan alla klockans slag, samt beställa både öl och mojitos, en trevlig kubansk dryck som Hemmingway sägs ha gillat. Förutom detta kan jag också sälja billiga cigarrer, samt fråga om växelpengar eftersom min pension är så dålig. Detta har jag visserligen inte så stor nytta av nu, men har lagt på minnet inför framtiden.
Häromdagen råkade jag ta in på ett hotell som hade satellit-TV. Ungefär lagom tills läggdags började den amerikanska filmen Heartbreak Ridge som jag sett tidigare. Det är en lagom pampig krigsfilm med Clint Eastwood som macho marinkårssoldat som tränar upp sina soldater inför det farliga uppdraget mot Grenada där onda kubaner har tagit guvernören till fånga. Som semestrande på Kuba är filmen givetvis oemotståndlig att se.
I filmen landar de hjältemodiga amerikanska soldaterna genom att hoppa från helikopter och sedan simma i land. De befriar den tillfångatagna guvernören, räddar de amerikanska studenterna som hålls som gisslan, och skjuter de ondsinta kubanerna som ställt till allt. Som tack får de givetvis medalj. Det enda som stämmer med verkligheten är medaljerna, Grenada-kriget är känt for att aldrig tidigare så många soldater fått så många medaljer för att misslyckas med så mycket.
På riktigt försökte soldaterna landa med fallskärm, men blåste till havs respektive in i taggiga kaktusar. I stället genomförde de en landstigning per båt inför förvånade turister som låg och solade på stranden. Guvernören, som de skulle befria, satt och åt middag när de amerikanska soldaterna började beskjuta hans palats, och han tvingades tillbringa flera timmar gömd under bordet. Kartorna soldaterna fått stämde inte och de fick köpa nya i en turistbutik. Dessutom hade de över 70 kilo packning i närmare 40 graders värme och svimmade med jämna mellanrum.
De förmodat tillfångatagna studenterna blev inte lyckliga när de nakna tvingades springa ut ur duschen efter att en skjutgalen amerikansk soldat sprungit in där, vilt pepprande runt sig.Kubanerna, ett litet fåtal som mest sysslade med att bygga en flygplats, såg förvånat på och öppnade aldrig eld.
Ett krig som däremot var på riktigt, men som det i princip aldrig talas om i svenska medier är inbördeskrigets Angola, 1975. Det var det kriget som i praktiken gjorde slut på det sydafrikanska apartheidväldet och ledde till majoritetsstyrelse i stora delar av Afrika som tidigare varit under vit kontroll. Vad som det aldrig talas om vanligtvis är att det till stora delar är just Kuba vi kan tacka för att det inte längre råder apartheidstyre, eller i alla fall inte ett öppet sådant, i de afrikanska länderna.
När USA gav frikort för Sydafrika att invadera Angola som stod för Zaires lydregim, valde Kuba att skicka 30 000 soldater till Angola som drev ut de sydafrikanska trupperna. Detta var första gången Sydafrika besegrades militärt, och det av svarta trupper. I längden fick detta effekten att motståndet i Namibia tog fart och sen också i Sydafrika, vilket till slut fick Sydafrikas apartheidregim att be om fred.
Om detta må vi också berätta.
Det har är Hampus Eckerman, för Radio TUFF, Tyresö U-lands och FredsFörenings sändningar.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1102) 06-10-15 till....
....till Stefan Lindgrens Ryska posten som på tal om mordet på journalisten Anna Politkovskaja ger följande information: ”Det ryska samhället är skakat av nyheten om mordet på Politkovskaja, men det är också luttrat av en lång rad beställningsmord på politiker, höga ämbetsinnehavare och journalister. Och årligen inträffar över 30 000 mord i Ryssland, vars mordfrekvens nu bara överträffas av Sydafrika. Den är c:a fyra gånger högre än i USA och fjorton gånger högre än i Sverige. I 90-talets början låg både Ryssland och USA på 20 000-nivån, men sedan dess har antalet mord om året i USA sjunkit till c:a 16000.”
....till Greenpeace, som vid en presskonferens på sitt berömda fartyg Rainbow Warrior i Beiruts hamn varnade för de gifter som de israeliska bombningarna av Libanon i somras hade släppt ut. Halva Libanons befolkning kan riskera hälsoproblem, eftersom åtskilliga industrier bombades liksom drivmedelsdepåer vid kusten för att inte nämna 30 000 hem och 80 broar. 1200 civila dödades
....till New York Times’ Michael Slackman som (6/10) uppger att efter krigets slut i Libanon har ungefär tre människor om dagen dödats eller skadats av de klusterbomber, som Israel valde att fälla de sista dagarna av kriget. Det kommer att ta uppåt ett år att röja alla dessa små dödliga tingestar, som FN-tjänstemän beräknar finns i ett antal av en miljon i ett område med 650 000 människor. Det finns all anledning att stödja Svenska Freds och andra organisationer som vill ha ett förbud mot personminor och klusterbomber, som långt efter krigens upphörande fortsätter att döda oskyldiga människor.
....till världens snällaste, starkaste och fredligaste björn. Det är Bamse som i år fyller 40. Nu ska Bamse också komma på film. Bamses skapare Rune Andréasson fick av Svenska Freds Eldh-Ekblads fredspris.
....till den brittiska medicintidskriften the Lancet, som publicerat en undersökning av the John Hopkins Bloomberg School of Public Heath i Baltimore. Enligt den skall 655 000 irakier ha dött sedan 2003 till följd av invasionen av Irak. Det finns dock skäl tvivla, eftersom överdrifter i fråga om antalet döda är vanliga. En tidigare undersökning, också publicerad i the Lancet, talade om 100 000 döda under det första ockupationsåret. Andra oberoende undersökningar talar om 49 000 dödade.
....till förre chefen för New York Times’ Mellanösternkontor Chris Hedges, som (9/10) skriver om ”Bush’ nukleära apokalyps”. Han varnar för att ett amerikanskt anfall på Iran kan leda till ”en katastrof av bibliska proportioner”. Han berättar om en amerikansk marin uppladdning i farvattnen i Irans närhet. Hedges skräder inte orden: ”Bush-administrationen, som hävdar att vara invigd av en kristen gud för att omskapa världen och särskilt Mellanöstern har betecknat tre stater som ’ondskans axelmakter’. De är Irak, nu ockuperat, Nordkorea som på grund av sina kärnvapen är oberörbart och Iran. De som inte tar denna apokalyptiska retorik på allvar ignorerar den förvridna sjukligheten hos män som Elliott Abrams som hjälpte till med att fixa det katastrofala och olagliga contraskriget i Nicaragua och som nu har hand om Mellanöstern för det Nationella Säkerhetsrådet (National Security Council). Han visste ingenting om Centralamerika. Han vet ingenting om Mellanöstern. Han ser världen genom sina barnsliga glasögon, dubbelslipade med ont och gott, dom och vi, mörkrets och ljusets krafter. Och det är denna egendomliga dunkla mentalitet som nu behärskar de flesta civila planerare, som leder oss mot en kris av episka proportioner”
....till (postumt) Rabindranath Tagore som liksom årets mottagare av Nobels fredspris Mohamad Yunus verkade i Bengalen. Tagore fick nobelpriset i litteratur 1913 och skrev bland annat: ”Denna värld är inte till för demoner och rövare. Detta är en värld för människor. Och dessa människor kommer att segra till slut”
....till det nya Tuff-kalendariet, som innehåller sju arrangemang under lika många veckor
....till Strandskolans (Tyresö) personal och elever som nu på onsdag (18/10) från kl 16.30 har sitt traditionella Öppet hus till förmån för Tuffs projekt i Indien.
....till Eva Zillén från Kvinna till Kvinna som måndag den 23 oktober kommer till Kulturcaféet i Bollmora föreningsgård. Ämne: ”Kvinnor i krig och konflikt –offer och aktörer”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresös Fredrik Sjöquist som i veckan (10/10) skriver om det Öppet hus som Fårdala skola har på FN-dagen den 24 oktober. Det är till förmån för en guatemalansk by som för ett år sen begravdes till följd av den förödande orkanen Stan. Sjöquist intervjuar Häkan Björkman, som i Radio Tuff för två veckor sedan berättade om Guatemala och som nu också hörs på Succékanalen 91,4. Håkan nämner i tidningen att det finns kontakter på plats i Guatemala genom Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff)
....till Sveriges Radios P 1, som trots rykten om kvalitetssänkning ännu vågar
ta upp spännande och seriösa ämnen, vara ”en radio för vuxna”, som Björn Elmbradt uttryckte det. I torsdags (12/10) hördes Martin Rössel i programmet Kulturradion berätta om sin ironiska låt ”Bomb Iraq!” och vilken världsvid spridning den fått genom Internet. Han påpekar hur förljugna de anförda motiven för Irakkriget var och nu ska vi höra en bit från hans låt.
....till Greenpeace, som vid en presskonferens på sitt berömda fartyg Rainbow Warrior i Beiruts hamn varnade för de gifter som de israeliska bombningarna av Libanon i somras hade släppt ut. Halva Libanons befolkning kan riskera hälsoproblem, eftersom åtskilliga industrier bombades liksom drivmedelsdepåer vid kusten för att inte nämna 30 000 hem och 80 broar. 1200 civila dödades
....till New York Times’ Michael Slackman som (6/10) uppger att efter krigets slut i Libanon har ungefär tre människor om dagen dödats eller skadats av de klusterbomber, som Israel valde att fälla de sista dagarna av kriget. Det kommer att ta uppåt ett år att röja alla dessa små dödliga tingestar, som FN-tjänstemän beräknar finns i ett antal av en miljon i ett område med 650 000 människor. Det finns all anledning att stödja Svenska Freds och andra organisationer som vill ha ett förbud mot personminor och klusterbomber, som långt efter krigens upphörande fortsätter att döda oskyldiga människor.
....till världens snällaste, starkaste och fredligaste björn. Det är Bamse som i år fyller 40. Nu ska Bamse också komma på film. Bamses skapare Rune Andréasson fick av Svenska Freds Eldh-Ekblads fredspris.
....till den brittiska medicintidskriften the Lancet, som publicerat en undersökning av the John Hopkins Bloomberg School of Public Heath i Baltimore. Enligt den skall 655 000 irakier ha dött sedan 2003 till följd av invasionen av Irak. Det finns dock skäl tvivla, eftersom överdrifter i fråga om antalet döda är vanliga. En tidigare undersökning, också publicerad i the Lancet, talade om 100 000 döda under det första ockupationsåret. Andra oberoende undersökningar talar om 49 000 dödade.
....till förre chefen för New York Times’ Mellanösternkontor Chris Hedges, som (9/10) skriver om ”Bush’ nukleära apokalyps”. Han varnar för att ett amerikanskt anfall på Iran kan leda till ”en katastrof av bibliska proportioner”. Han berättar om en amerikansk marin uppladdning i farvattnen i Irans närhet. Hedges skräder inte orden: ”Bush-administrationen, som hävdar att vara invigd av en kristen gud för att omskapa världen och särskilt Mellanöstern har betecknat tre stater som ’ondskans axelmakter’. De är Irak, nu ockuperat, Nordkorea som på grund av sina kärnvapen är oberörbart och Iran. De som inte tar denna apokalyptiska retorik på allvar ignorerar den förvridna sjukligheten hos män som Elliott Abrams som hjälpte till med att fixa det katastrofala och olagliga contraskriget i Nicaragua och som nu har hand om Mellanöstern för det Nationella Säkerhetsrådet (National Security Council). Han visste ingenting om Centralamerika. Han vet ingenting om Mellanöstern. Han ser världen genom sina barnsliga glasögon, dubbelslipade med ont och gott, dom och vi, mörkrets och ljusets krafter. Och det är denna egendomliga dunkla mentalitet som nu behärskar de flesta civila planerare, som leder oss mot en kris av episka proportioner”
....till (postumt) Rabindranath Tagore som liksom årets mottagare av Nobels fredspris Mohamad Yunus verkade i Bengalen. Tagore fick nobelpriset i litteratur 1913 och skrev bland annat: ”Denna värld är inte till för demoner och rövare. Detta är en värld för människor. Och dessa människor kommer att segra till slut”
....till det nya Tuff-kalendariet, som innehåller sju arrangemang under lika många veckor
....till Strandskolans (Tyresö) personal och elever som nu på onsdag (18/10) från kl 16.30 har sitt traditionella Öppet hus till förmån för Tuffs projekt i Indien.
....till Eva Zillén från Kvinna till Kvinna som måndag den 23 oktober kommer till Kulturcaféet i Bollmora föreningsgård. Ämne: ”Kvinnor i krig och konflikt –offer och aktörer”
....till lokaltidningen Mitt i Tyresös Fredrik Sjöquist som i veckan (10/10) skriver om det Öppet hus som Fårdala skola har på FN-dagen den 24 oktober. Det är till förmån för en guatemalansk by som för ett år sen begravdes till följd av den förödande orkanen Stan. Sjöquist intervjuar Häkan Björkman, som i Radio Tuff för två veckor sedan berättade om Guatemala och som nu också hörs på Succékanalen 91,4. Håkan nämner i tidningen att det finns kontakter på plats i Guatemala genom Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff)
....till Sveriges Radios P 1, som trots rykten om kvalitetssänkning ännu vågar
ta upp spännande och seriösa ämnen, vara ”en radio för vuxna”, som Björn Elmbradt uttryckte det. I torsdags (12/10) hördes Martin Rössel i programmet Kulturradion berätta om sin ironiska låt ”Bomb Iraq!” och vilken världsvid spridning den fått genom Internet. Han påpekar hur förljugna de anförda motiven för Irakkriget var och nu ska vi höra en bit från hans låt.
söndag, oktober 8
DE SJÄLVGODA SEGRARNAS RÅA RASISM
Hur många är vi som ännu med glädje minns Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare, de som bland annat sjöng "What did you learn in school today, dear little boy of mine?" Vad den lille pojken lärt sig var att USAs segerrika krig var goda, och att han en vacker dag själv skulle få chansen att bli hjälte på ärans fält.
Om förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir vi regelbundet påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar, britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa, aldrig deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad vi från Moskva till Hollywood i ett halvsekel fått lära oss: Att i andra världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de onda rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.
Ingen historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den också varit. Men hur sann är den?
x x x
Den effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner. Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.
Ganska okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla havet. Den förekom på den japanska sidan men minst lika otäckt bland amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermäniskor, inte bara av meniga soldater och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:
Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". Den australiensiske generalen Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar". Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som apor gav upphov till ryktet att den för britterna fatalt snabba framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också massor av exempel på hur media och politiker rasistiskt hånade japanerna för att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.
x x x
Det är inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade 1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen".
Det finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och Roosevelt vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av lårbenet på en dödad japan.
I den ledande amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt, blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle. Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort filmer på temat.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1101) 2006-10-08. (Texten ursprungligen publicerad i PAX nr 6/1995)
PS:
De flesta exemplen i denna krönika är hämtade från den amerikanske historieprofessorn John D. Dowers bok ”War without Mercy” (1986), som handlar om kriget i Stilla havet 1941-1945. Den belyser att rasistiska grymheter förekommer från alla sidor i krig. Vi som är medvetna om detta blev inte förvånade över Abu Ghraib, Guantanamo och andra nutida förbrytelser i antiterrorismens, demokratins, de mänskliga rättigheternas eller andra vackra principers namn. Vi blir heller inte lika lätt hjärntvättade av mediernas vinklingar eller av ensidigheterna i det statligt inrättade sanningsministerium, som fått namnet ”Forum för levande historia”:
Om förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir vi regelbundet påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar, britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa, aldrig deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad vi från Moskva till Hollywood i ett halvsekel fått lära oss: Att i andra världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de onda rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.
Ingen historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den också varit. Men hur sann är den?
x x x
Den effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner. Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.
Ganska okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla havet. Den förekom på den japanska sidan men minst lika otäckt bland amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermäniskor, inte bara av meniga soldater och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:
Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". Den australiensiske generalen Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar". Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som apor gav upphov till ryktet att den för britterna fatalt snabba framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också massor av exempel på hur media och politiker rasistiskt hånade japanerna för att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.
x x x
Det är inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade 1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen".
Det finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och Roosevelt vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av lårbenet på en dödad japan.
I den ledande amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt, blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle. Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort filmer på temat.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1101) 2006-10-08. (Texten ursprungligen publicerad i PAX nr 6/1995)
PS:
De flesta exemplen i denna krönika är hämtade från den amerikanske historieprofessorn John D. Dowers bok ”War without Mercy” (1986), som handlar om kriget i Stilla havet 1941-1945. Den belyser att rasistiska grymheter förekommer från alla sidor i krig. Vi som är medvetna om detta blev inte förvånade över Abu Ghraib, Guantanamo och andra nutida förbrytelser i antiterrorismens, demokratins, de mänskliga rättigheternas eller andra vackra principers namn. Vi blir heller inte lika lätt hjärntvättade av mediernas vinklingar eller av ensidigheterna i det statligt inrättade sanningsministerium, som fått namnet ”Forum för levande historia”:
lördag, oktober 7
BHIKHU VYAS: GANDHI BEHÖVS I DAG!
I förra Radio Tuff fick indiska medier en veckans ros för att de nu har börjat hylla arvet efter ickevåldskämpen Gandhi igen. Vi återgav ett par Gandhicitat: ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen” och ”Jag är muslim, jag är hindu, jag är kristen, jag är jude och det är ni alla”. En bidragande orsak i Indien till det nu uppflammande intresset för Gandhi är en humoristisk film som gjort jättesuccé. Den heter ”Age Badho Munnabhai” (Kom igen Munnabhai). Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas berättar att hans två barnbarn fixat biljetter till filmen och för första gången vågade utmana honom genom att bestämt beordra honom: ”Vad du än har för program i dag får det vänta men inte den här filmen”.
Bhikhu berättar att filmen fått översvallande recensioner, mera positiva än någon annan film om Gandhi. Därmed har intresset för Gandhi ökat enormt, för tidigare var han i Indien ”ett mirakel från det förflutna, avbildad på statyer och sedlar”. Länge har han bara varit ihågkommen på sin födelsedag och sin dödsdag och då mestadels i offentliga institutioner.
Filmen är artistisk och visar övertygande att fredliga och ärliga metoder kan lösa inte bara konflikter utan också klara av de svåraste uppgifter, säger Bhikhu, men undrar hur länge Gandhivågen skall hålla i sig: ”Gandhi var en stor man av sitt århundrade, men han är inte lätt att följa”.
Och Bhikhu tillägger en smula pessimistiskt:
”I stort sett är människor också här besatta av lyx och materialism. De saknar den mänskliga känslan för ett mänskligt samhälle. I denna frustrerande situation attraheras många av traditionell religion, mestadels ritualer, och av så kallade helgon. Då saknar man inte behovet av en förändring i tillvaron. Gandhi å sin sida krävde en förändring av levnadsstandard och livskvalitet. Han uppmanade till ’handling’ och ingenting annat än omedelbar ’handling’, så fort man blir övertygad om problemen”
Den största utmaningen för Indien av i dag är enligt Bhikhu misstron mellan hinduer och muslimer, vilket då och då leder till blodbad på oskyldiga människor. Även om ledarna på ömse håll kanske beundrar Gandhi, har de sina egna politiska och ekonomiska intressen. Därför intalar de sig att Gandhi är omodern och underlåter att följa hans budskap och ickevåldsmetoder.
Bhikhu Vyas slutar sitt brev så här:
“Mitt intryck är att de intellektuella och särskilt de yngre bland dem förtvivlat söker efter ett ändamål i tillvaron –en uppgift och en ny vision. Endast Gandhi erbjuder i dag denna mission och vision. Världen och Indien har inte råd att missa denna möjlighet till ett rättvist och hållbart samhälle”
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ett inslag i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1101) 2006-10-08, sammanställt av Åke Sandin
Bhikhu berättar att filmen fått översvallande recensioner, mera positiva än någon annan film om Gandhi. Därmed har intresset för Gandhi ökat enormt, för tidigare var han i Indien ”ett mirakel från det förflutna, avbildad på statyer och sedlar”. Länge har han bara varit ihågkommen på sin födelsedag och sin dödsdag och då mestadels i offentliga institutioner.
Filmen är artistisk och visar övertygande att fredliga och ärliga metoder kan lösa inte bara konflikter utan också klara av de svåraste uppgifter, säger Bhikhu, men undrar hur länge Gandhivågen skall hålla i sig: ”Gandhi var en stor man av sitt århundrade, men han är inte lätt att följa”.
Och Bhikhu tillägger en smula pessimistiskt:
”I stort sett är människor också här besatta av lyx och materialism. De saknar den mänskliga känslan för ett mänskligt samhälle. I denna frustrerande situation attraheras många av traditionell religion, mestadels ritualer, och av så kallade helgon. Då saknar man inte behovet av en förändring i tillvaron. Gandhi å sin sida krävde en förändring av levnadsstandard och livskvalitet. Han uppmanade till ’handling’ och ingenting annat än omedelbar ’handling’, så fort man blir övertygad om problemen”
Den största utmaningen för Indien av i dag är enligt Bhikhu misstron mellan hinduer och muslimer, vilket då och då leder till blodbad på oskyldiga människor. Även om ledarna på ömse håll kanske beundrar Gandhi, har de sina egna politiska och ekonomiska intressen. Därför intalar de sig att Gandhi är omodern och underlåter att följa hans budskap och ickevåldsmetoder.
Bhikhu Vyas slutar sitt brev så här:
“Mitt intryck är att de intellektuella och särskilt de yngre bland dem förtvivlat söker efter ett ändamål i tillvaron –en uppgift och en ny vision. Endast Gandhi erbjuder i dag denna mission och vision. Världen och Indien har inte råd att missa denna möjlighet till ett rättvist och hållbart samhälle”
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ett inslag i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1101) 2006-10-08, sammanställt av Åke Sandin
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1101) 06-10-08 till....
....till Amnesty och Oxfam, som nu uppger att världens militärkostnader i år kommer att uppgå till astronomiska 7 779 miljarder (7 779 000 000 000) kr. Det innebär att varje dag förslösas på krigsförberedelser 21 312 miljoner kr. Bara en femtondel av detta satsas på världens många fattiga. Nästan hälften (48 %) av militärkostnaderna står USA för. Ironiskt nog är världens fem största vapentillverkare de som permanent finns i FN:s gräddfil, säkerhetsrådet, och lika ironiskt är att det rör sig om de hyllade segermakterna från andra världskriget, alltså USA, Ryssland, England, Frankrike och Kina.
....till förre USA-presidenten Jimmy Carter, mottagare av Nobels fredspris 2002, som i ett tal vid universitetet i Nevada kritiserade Bush-regeringen för att ha bringat ”internationell vanära” över USA: ”Som främjare av civila rättigheter har jag blivit djupt generad över att den amerikanska regeringen har blivit fördömd runtom i världen för att vara en av de värsta som kränker dessa rättigheter”. Och på tal om USA:s krig tillade Carter: “Vi har aldrig förut i det här landet haft en politik för förebyggande (pre-emptive) krig, vilket betyder att vi går i krig mot folk inte därför att de är ett hot mot vårt land utan därför att vår regering tycker att deras ledare inte fogar sig i kraven från Washington”
....till allt flera amerikaner, som i dussintals städer protesterar mot ockupationen av Irak. I slutet av september arresterades 250 fredsaktivister för sina icke-våldsliga demonstrationer. Inte minst kristna grupper har varit aktiva men också en del judiska och muslimska ledare tillhör oppositionen mot Irakkriget. En av aktivisterna, Molly Nolan, sa: ”Vi satsar miljarder dollar i veckan på ockupationen av Irak. De pengarna borde vi ha använt på skola och hälsovård”. Sedan Irak 2003 invaderades har minst 100 000 irakier och över 2 500 amerikaner dödats.
....till Jan Myrdal som i FIB-Kulturfront berättar att han blivit refuserad i Expressen. Det var sedan han blivit angripen där för sina åsikter om konflikten mellan palestinier och israeler. Han tror inte att det kommer att gå lika illa för palestinierna som det gick för Australiens aboriginer utan nämner två mer troliga alternativ:
1) ”Att det går för sionisterna som det efter Algerietkriget gick för den franska befolkningen i de tre då franska departementen; de fördrevs”.
2) ”Att det går för sionisterna som det gick för afrikanderna efter rasistregimens fall i Sydafrika. De gick med på att anpassa sig och integreras i en mångkulturell enhetsstat” Och Myrdal tillägger: ”Det senare alternativet finner jag det lämpligaste, även om jag börjar tvivla på att det är det troligaste”
....till den brittiska tidningen The Guardian (3/10), som har en artikel av Kevin Watkins om det ”andra Indien”, som skyms av euforin över Indiens snabba ekonomiska tillväxt. Watkins uppger att den dryga femtedel av Indiens 1150 miljoner människor som tillhör medelklassen snabbt har ökat sitt välstånd. Men han påminner också om annat: “Det här är landet där 2 800 000 barn årligen dör till följd av undernäring och lätt förhindrade sjukdomar. De utgör nästan en fjärdedel av de barn som dör i världen varje år. Nästan hälften av alla indiska barn är underviktiga för sin ålder, faktiskt en större andel än i Etiopien. Och ungefär 300 miljoner indier överlever på 6-7 kronor om dagen”. Watkins gör också andra internationella jämförelser och skriver: ”Bangladesh är fattigare än Indien och dess ekonomi växer mycket långsammare. Men under det senaste decenniet har barnadödligheten minskat snabbare än i Indien och Bangladesh”. Dessutom är det så i Indien, att flickor löper 50 procent större risk att dö än pojkar före fem års ålder.
....till P:son i H:vi (Gotland), som skriver ”persiflager””, bland andra:
”Ja, det är synd om alla fattiga svenskar, sa den afrikanska kvinnan och började den 7 km långa vandringen efter dricksvatten...””Man kan undra om alla som i år hyllade maktväxlingens princip gör det nästa val också...””Det är också synd om alla svenska kvinnor, sa den afrikanska kvinnan som nu kommit halvvägs på den 7 km långa vandringen efter dricksvatten...”
Se www.persiflage.se
....till Svenska Freds, som arrangerar ett seminarium om EU och Tjetjenien. Det är med anledning av att kriget i Tjetjenien har lett till ”katastrofala resultat, inte minst för oskyldiga civila. Den svåra konflikten i Tjetjenien hämmar också utvecklingen av ett demokratiskt och stabilt Ryssland och försvårar därmed relationen mellan Ryssland och EU. En fredlig lösning av konflikten och ett återuppbyggande av det krigshärjade Tjetjenien är av största vikt både för Ryssland som helhet och för Europa”. Inleder gör bland andra Ebba Sävborg-Romare, Rysslandsexpert och författare, Grigory Shvedov, Memorial, Andreas Gross, Europarådet och Martin Uggla, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Tid: Lördagen den 14 oktober, kl. 10.00-16.00.
Plats: Lambertsalen, Dieselverkstan, Sickla, Nacka.
Antalet platser är begränsat, anmäl er till
paulina.kluge@svenskafreds.se
....till Tuff som i veckan hade två intressanta möten: Diskussionscaféet Filosofika i måndags och i onsdags diskuterades Tuffs projekt i Indien.
....till Strandskolan (Tyresö) som nu laddar upp för sitt traditionella Öppet hus den 18 oktober till förmån för Tuffs indiska projekt.
....till Tyresöradions historieberättare, som slår till på Curres Corner i Bollmora från kl 19 måndag den 9 oktober
....till förre USA-presidenten Jimmy Carter, mottagare av Nobels fredspris 2002, som i ett tal vid universitetet i Nevada kritiserade Bush-regeringen för att ha bringat ”internationell vanära” över USA: ”Som främjare av civila rättigheter har jag blivit djupt generad över att den amerikanska regeringen har blivit fördömd runtom i världen för att vara en av de värsta som kränker dessa rättigheter”. Och på tal om USA:s krig tillade Carter: “Vi har aldrig förut i det här landet haft en politik för förebyggande (pre-emptive) krig, vilket betyder att vi går i krig mot folk inte därför att de är ett hot mot vårt land utan därför att vår regering tycker att deras ledare inte fogar sig i kraven från Washington”
....till allt flera amerikaner, som i dussintals städer protesterar mot ockupationen av Irak. I slutet av september arresterades 250 fredsaktivister för sina icke-våldsliga demonstrationer. Inte minst kristna grupper har varit aktiva men också en del judiska och muslimska ledare tillhör oppositionen mot Irakkriget. En av aktivisterna, Molly Nolan, sa: ”Vi satsar miljarder dollar i veckan på ockupationen av Irak. De pengarna borde vi ha använt på skola och hälsovård”. Sedan Irak 2003 invaderades har minst 100 000 irakier och över 2 500 amerikaner dödats.
....till Jan Myrdal som i FIB-Kulturfront berättar att han blivit refuserad i Expressen. Det var sedan han blivit angripen där för sina åsikter om konflikten mellan palestinier och israeler. Han tror inte att det kommer att gå lika illa för palestinierna som det gick för Australiens aboriginer utan nämner två mer troliga alternativ:
1) ”Att det går för sionisterna som det efter Algerietkriget gick för den franska befolkningen i de tre då franska departementen; de fördrevs”.
2) ”Att det går för sionisterna som det gick för afrikanderna efter rasistregimens fall i Sydafrika. De gick med på att anpassa sig och integreras i en mångkulturell enhetsstat” Och Myrdal tillägger: ”Det senare alternativet finner jag det lämpligaste, även om jag börjar tvivla på att det är det troligaste”
....till den brittiska tidningen The Guardian (3/10), som har en artikel av Kevin Watkins om det ”andra Indien”, som skyms av euforin över Indiens snabba ekonomiska tillväxt. Watkins uppger att den dryga femtedel av Indiens 1150 miljoner människor som tillhör medelklassen snabbt har ökat sitt välstånd. Men han påminner också om annat: “Det här är landet där 2 800 000 barn årligen dör till följd av undernäring och lätt förhindrade sjukdomar. De utgör nästan en fjärdedel av de barn som dör i världen varje år. Nästan hälften av alla indiska barn är underviktiga för sin ålder, faktiskt en större andel än i Etiopien. Och ungefär 300 miljoner indier överlever på 6-7 kronor om dagen”. Watkins gör också andra internationella jämförelser och skriver: ”Bangladesh är fattigare än Indien och dess ekonomi växer mycket långsammare. Men under det senaste decenniet har barnadödligheten minskat snabbare än i Indien och Bangladesh”. Dessutom är det så i Indien, att flickor löper 50 procent större risk att dö än pojkar före fem års ålder.
....till P:son i H:vi (Gotland), som skriver ”persiflager””, bland andra:
”Ja, det är synd om alla fattiga svenskar, sa den afrikanska kvinnan och började den 7 km långa vandringen efter dricksvatten...””Man kan undra om alla som i år hyllade maktväxlingens princip gör det nästa val också...””Det är också synd om alla svenska kvinnor, sa den afrikanska kvinnan som nu kommit halvvägs på den 7 km långa vandringen efter dricksvatten...”
Se www.persiflage.se
....till Svenska Freds, som arrangerar ett seminarium om EU och Tjetjenien. Det är med anledning av att kriget i Tjetjenien har lett till ”katastrofala resultat, inte minst för oskyldiga civila. Den svåra konflikten i Tjetjenien hämmar också utvecklingen av ett demokratiskt och stabilt Ryssland och försvårar därmed relationen mellan Ryssland och EU. En fredlig lösning av konflikten och ett återuppbyggande av det krigshärjade Tjetjenien är av största vikt både för Ryssland som helhet och för Europa”. Inleder gör bland andra Ebba Sävborg-Romare, Rysslandsexpert och författare, Grigory Shvedov, Memorial, Andreas Gross, Europarådet och Martin Uggla, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Tid: Lördagen den 14 oktober, kl. 10.00-16.00.
Plats: Lambertsalen, Dieselverkstan, Sickla, Nacka.
Antalet platser är begränsat, anmäl er till
paulina.kluge@svenskafreds.se
....till Tuff som i veckan hade två intressanta möten: Diskussionscaféet Filosofika i måndags och i onsdags diskuterades Tuffs projekt i Indien.
....till Strandskolan (Tyresö) som nu laddar upp för sitt traditionella Öppet hus den 18 oktober till förmån för Tuffs indiska projekt.
....till Tyresöradions historieberättare, som slår till på Curres Corner i Bollmora från kl 19 måndag den 9 oktober
söndag, oktober 1
RADIO TUFF nr 1100. ”TIN Ä EN SPARKAR....”
Inte många vet vad verbet ”rabbe” betyder, men för en del ångermanlänningar är det välkänt. Det betyder att man bromsar genom att sätta ner foten när man åker kälke eller spark. I en av sina dikter på ångermanländska skrev Birger Norman dessa filosofiska rader:
Tin ä en sparkar
i utförsbacke
på blåhalka
löne inte å rabbe
Nej, tiden kan vi inte stoppa. Klockan går och går, fast den ju aldrig kommer fram till dörren. I dag sänds Radio Tuff nr 1100 i oavbruten följd sedan 1985. Inte heller kan vi reprisera tiden, snabbspola tillbaka, hur gärna vi ibland skulle vilja det. Men det finns 1100 timmar Radio Tuff på kassett och minidiskar. Alltid något.
Jag har sedan 1995 också gjort 2300 radioprogram på Succékanalen 91,4, även det på frivilligbasis, men det är trots allt Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff som ligger mitt hjärta närmast.
I dagens Radio Tuff har vi delat ut många rosor. Från Indien har Bhikhu Vyas rapporterat om den ojämna fördelningen av den ekonomiska tillväxten, från Kuba har Hampus Eckerman skickat ett resebrev. Ulf Smedberg har berättat om sitt besök i Belgrad och Håkan Björkman intervjuats om Guatemala. Seppo Isotalo har kommenterat Henrik Arnstads bok om Christian Günther och Anna Östberg ställt krav på svensk vapenexport.
Radio Tuff fortsätter sina sändningar på 91,4 MHz söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19. Hörs också på webben: www.tyresoradion.se
Hur länge ska vi då fortsätta? Standardsvaren är: ”Så länge skutan kan gå...” Och så länge solidariska lyssnare stöder Radio Tuff genom insättningar på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6
----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-01
Tin ä en sparkar
i utförsbacke
på blåhalka
löne inte å rabbe
Nej, tiden kan vi inte stoppa. Klockan går och går, fast den ju aldrig kommer fram till dörren. I dag sänds Radio Tuff nr 1100 i oavbruten följd sedan 1985. Inte heller kan vi reprisera tiden, snabbspola tillbaka, hur gärna vi ibland skulle vilja det. Men det finns 1100 timmar Radio Tuff på kassett och minidiskar. Alltid något.
Jag har sedan 1995 också gjort 2300 radioprogram på Succékanalen 91,4, även det på frivilligbasis, men det är trots allt Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff som ligger mitt hjärta närmast.
I dagens Radio Tuff har vi delat ut många rosor. Från Indien har Bhikhu Vyas rapporterat om den ojämna fördelningen av den ekonomiska tillväxten, från Kuba har Hampus Eckerman skickat ett resebrev. Ulf Smedberg har berättat om sitt besök i Belgrad och Håkan Björkman intervjuats om Guatemala. Seppo Isotalo har kommenterat Henrik Arnstads bok om Christian Günther och Anna Östberg ställt krav på svensk vapenexport.
Radio Tuff fortsätter sina sändningar på 91,4 MHz söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19. Hörs också på webben: www.tyresoradion.se
Hur länge ska vi då fortsätta? Standardsvaren är: ”Så länge skutan kan gå...” Och så länge solidariska lyssnare stöder Radio Tuff genom insättningar på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6
----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-01
BHIKHU OCH ÅKE OM TUFF OCH INDIEN
Den 4 oktober har Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) en diskussion under rubriken ”Bör vi bistå indier?” Det har Tuff gjort i 35 år med alldeles utmärkta projekt främst för tiotusentals indiska barn. En del svenskar har lagt märke till att Indiens ekonomi gjort stora framsteg under de senaste åren och att Indien på regeringsnivå nu betackar sig för utländsk hjälp. Därför undrar de, om det är rimligt att Tuff fortsätter sitt bistånd.
Först några synpunkter från Åke Sandin:
Framför allt är det två omständigheter som gör Tuff-projekten bra, ja, jag vågar säga unikt bra.
Det ena är att vartenda insamlat eller injobbat öre går till Indien. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Tuff har två plusgirokonton med vattentäta skott emellan sig. Det ena är Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 det andra Tuffs föreningskonto pg 16 01 37 -6. För Tuffs omfattande verksamhet rör vi inte insamlingskontot utan får förlita oss bland annat på gåvor från solidariska människor för att klara av hyreskostnaden för Tuff-lokalen, sändningsavgifterna för Radio Tuff, porto, telefon papper m m. Vi jobbar alltså lite gammalmodigt i dagens marknadsekonomiska stormvåg, hyllar genom frivilligt arbete ännu de gamla folkrörelsetraditionerna. Snälla människor ger tack och lov massor av pengar till de stora biståndsorganisationerna men en ofta märkligt stor andel försvinner i form av administration och feta årslöner till cheferna.
Det andra är att projekten i Indien sköts på samma sätt av våra gandhianska partners, främst Bhikhu och Kokila Vyas. Varje tusenlapp i Indien gör därmed minst tio gånger så stor nytta som hemma i Sverige. Projekten är dessutom inriktade på de fattigaste av de fattiga, till exempel de senaste årens satsningar på den tidigare så försummade stambefolkningen (tribals) i Dharampur.
Andra fördelar med projekten är att de är överskådliga, så man vet hur pengarna används. Inga Tuff-pengar hamnar i anonyma jättepotter med dålig koll på vad det blir av dem. Informationen om projekten är också omfattande, inte bara genom Radio Tuff utan genom svenskars besök i projektområdet och indiska partners besök i Sverige. Jag vet inte om det är 500 gånger eller 1000 gånger tuff-aktivister har varit i skolor och föreningar och informerat om behoven och resultaten av dagsverken eller Öppet hus för Indien.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Bhikhu om fördelningen av Indiens tillväxt.
En fråga som ställts till Tuff är om inte Indien med sin snabba ekonomiska tillväxt nu själva klarar av att ta hand om sina många hundratals miljoner fattiga. På det svarar Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas bland annat så här:
Den indiska tillväxten har främst gynnat 1) överklassen i affärslivet och teknologin, 2) den övre medelklassen, 3) den organiserade sektorns white collar tjänstemän, 4) politikerna och 5) byråkraterna
Men de ekonomiska framstegen har knappast påverkat livet för den lägre medelklassen och de fattiga, som fortfarande ständigt får kämpa för sin existens. De fattiga många hundra miljonerna består främst av följande grupper:
1) oorganiserade arbetare, 2) jordlösa lantarbetare, 3) småbönder, 4) säsongarbetare, 5) skogsområdenas människor, 6) bergsbor, 7) många kustbor, 8) sluminvånarna i städerna
I vissa avseenden har de rentav fått det sämre genom en galopperande inflation, som ökat levnadskostnaderna för de fattiga. Det är börsmäklare och finansmän som bestämmer prisnivån och gör tillvaron för de fattiga miljonerna allt sämre. Det finns faktiskt ett drag av sanning i talesättet: ”De fattiga blir fattigare och de rika blir rikare”
Jag är ledsen att behöva konstatera att de nyrika är okänsliga för de fattigas förhållanden. Många av de fattiga är inte sedda av samhället. Visst finns det statliga planer för att förbättra de fattigas situation men den politiska viljan saknas för att genomföra förbättringar. Visst finns det ärliga statliga tjänstemän men administrationen är toppstyrd och präglas för mycket av korruption och paragrafrytteri. Dessa välbetalda byråkrater är ofta så hjärtlösa mot de fattiga, att de inte har någon rätt att vägra Indien att ta emot utländsk hjälp –för att uttrycka det milt.
Det finns ett känt yttrande av en tidigare indisk premiärminister, den 1991 mördade Rajiv Gandhi: ”Av 100 rupier som sänts från huvudstaden Delhi kommer bara 15 rupier fram till de fattiga”
Bara människor som har en slags religiös bakgrund sysslar med välgörenhet men mest för deras egna trosfränder eller sekter och i stigande omfattning i form av tempel eller statyer, så de fattiga blir inte värst ihågkomna av de religiösa heller. Många tror också att fattigdomen är en skapelse av Gud, ett slags straff för deras uppförande i så kallade tidigare liv. En del är så extrema, att de avfärdar insatser för de fattiga med att detta är att motverka Guds plan.
Det är sant att våra projekt för de fattigaste av de fattiga, stambefolkningen (tribals) i bergiga Dharampurs 200 små byar i stigande omfattning har fått stöd av folk i Bombay, men den stabila finansiella grunden för projekten är liksom sedan 1980 Tuffs insatser.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1100) 2006-10-01
Först några synpunkter från Åke Sandin:
Framför allt är det två omständigheter som gör Tuff-projekten bra, ja, jag vågar säga unikt bra.
Det ena är att vartenda insamlat eller injobbat öre går till Indien. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Tuff har två plusgirokonton med vattentäta skott emellan sig. Det ena är Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 det andra Tuffs föreningskonto pg 16 01 37 -6. För Tuffs omfattande verksamhet rör vi inte insamlingskontot utan får förlita oss bland annat på gåvor från solidariska människor för att klara av hyreskostnaden för Tuff-lokalen, sändningsavgifterna för Radio Tuff, porto, telefon papper m m. Vi jobbar alltså lite gammalmodigt i dagens marknadsekonomiska stormvåg, hyllar genom frivilligt arbete ännu de gamla folkrörelsetraditionerna. Snälla människor ger tack och lov massor av pengar till de stora biståndsorganisationerna men en ofta märkligt stor andel försvinner i form av administration och feta årslöner till cheferna.
Det andra är att projekten i Indien sköts på samma sätt av våra gandhianska partners, främst Bhikhu och Kokila Vyas. Varje tusenlapp i Indien gör därmed minst tio gånger så stor nytta som hemma i Sverige. Projekten är dessutom inriktade på de fattigaste av de fattiga, till exempel de senaste årens satsningar på den tidigare så försummade stambefolkningen (tribals) i Dharampur.
Andra fördelar med projekten är att de är överskådliga, så man vet hur pengarna används. Inga Tuff-pengar hamnar i anonyma jättepotter med dålig koll på vad det blir av dem. Informationen om projekten är också omfattande, inte bara genom Radio Tuff utan genom svenskars besök i projektområdet och indiska partners besök i Sverige. Jag vet inte om det är 500 gånger eller 1000 gånger tuff-aktivister har varit i skolor och föreningar och informerat om behoven och resultaten av dagsverken eller Öppet hus för Indien.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Bhikhu om fördelningen av Indiens tillväxt.
En fråga som ställts till Tuff är om inte Indien med sin snabba ekonomiska tillväxt nu själva klarar av att ta hand om sina många hundratals miljoner fattiga. På det svarar Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas bland annat så här:
Den indiska tillväxten har främst gynnat 1) överklassen i affärslivet och teknologin, 2) den övre medelklassen, 3) den organiserade sektorns white collar tjänstemän, 4) politikerna och 5) byråkraterna
Men de ekonomiska framstegen har knappast påverkat livet för den lägre medelklassen och de fattiga, som fortfarande ständigt får kämpa för sin existens. De fattiga många hundra miljonerna består främst av följande grupper:
1) oorganiserade arbetare, 2) jordlösa lantarbetare, 3) småbönder, 4) säsongarbetare, 5) skogsområdenas människor, 6) bergsbor, 7) många kustbor, 8) sluminvånarna i städerna
I vissa avseenden har de rentav fått det sämre genom en galopperande inflation, som ökat levnadskostnaderna för de fattiga. Det är börsmäklare och finansmän som bestämmer prisnivån och gör tillvaron för de fattiga miljonerna allt sämre. Det finns faktiskt ett drag av sanning i talesättet: ”De fattiga blir fattigare och de rika blir rikare”
Jag är ledsen att behöva konstatera att de nyrika är okänsliga för de fattigas förhållanden. Många av de fattiga är inte sedda av samhället. Visst finns det statliga planer för att förbättra de fattigas situation men den politiska viljan saknas för att genomföra förbättringar. Visst finns det ärliga statliga tjänstemän men administrationen är toppstyrd och präglas för mycket av korruption och paragrafrytteri. Dessa välbetalda byråkrater är ofta så hjärtlösa mot de fattiga, att de inte har någon rätt att vägra Indien att ta emot utländsk hjälp –för att uttrycka det milt.
Det finns ett känt yttrande av en tidigare indisk premiärminister, den 1991 mördade Rajiv Gandhi: ”Av 100 rupier som sänts från huvudstaden Delhi kommer bara 15 rupier fram till de fattiga”
Bara människor som har en slags religiös bakgrund sysslar med välgörenhet men mest för deras egna trosfränder eller sekter och i stigande omfattning i form av tempel eller statyer, så de fattiga blir inte värst ihågkomna av de religiösa heller. Många tror också att fattigdomen är en skapelse av Gud, ett slags straff för deras uppförande i så kallade tidigare liv. En del är så extrema, att de avfärdar insatser för de fattiga med att detta är att motverka Guds plan.
Det är sant att våra projekt för de fattigaste av de fattiga, stambefolkningen (tribals) i bergiga Dharampurs 200 små byar i stigande omfattning har fått stöd av folk i Bombay, men den stabila finansiella grunden för projekten är liksom sedan 1980 Tuffs insatser.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1100) 2006-10-01
lördag, september 30
HAMPUS ECKERMAN RAPPORTERAR FRÅN KUBA
HAMPUS ECKERMAN RAPPORTERAR FRÅN KUBA
Hej alla lyssnare på Radio Tuff nr 1100 den 1 okt 2006Sen ungefär en vecka befinner jag mig på Kuba och efter att ha spenderat några dagar i Havanna reser jag nu runt på ön. I ärlighetens namn har jag spenderat ungefär lika mycket tid under vattnet samt i planerandet av vad jag ska göra under vattnet, som jag har spenderat på land. Kuba har fantastiska dykvatten med otroliga siktförhållanden och ett makalöst undervattensliv. Bara under det första dyket kunde jag se en stingrocka, humrar, trumpetfisk, skorpionfisk och mycket mer. Och då talar vi inte ens om korallerna!
Kuba har dessutom bland de bästa instruktörerna i världen, med mångårig erfarenhet. Nar man dyker på Kuba gör man det ofta endast själv med instruktören, vilket gör att man känner sig väl omhändertagen. Nar jag i Sverige tog certifikat gjorde jag det med en grupp på åtta personer med samma instruktör. Pa Kuba hade jag kunnat göra det ensam med instruktören för samma pris.
Att lista ut hur man ska betala på Kuba kan ibland vara lurigare. Kuba har i praktiken två valutor, tack och lov är detta en mindre an förut, då även den amerikanska dollarn fanns. Numera har Castro dock sagt stopp for dollarn, efter USA:s hårdnande politik mot Kuba. De valutor som idag finns ar pesos och Konvertibel Pesos, som även kallas för dollars. Aven om det finns en växelkurs mellan dessa (ca. 25 pesos för en konvertibel pesos) kan de egentligen inte jämföras. En konvertibel pesos, det som turister ofta använder sig av, kan man använda för att köpa saker som annars inte finns tillgängliga, som matolja, tvål, läsk och annat. Pesos kan man använda för de vanligaste sakerna man behöver, som t.ex mat. Eftersom dessa saker inte finns tillgängliga för vanliga kubaner, p.g.a sanktionerna, försöker de hela tiden komma över dessa från turister. Detta kan ske via vanliga medel som att man hyr ut rum eller ordnar guidade turer och kurser, men lika vanligt ar att man försöker lura till sig pengar på gatan genom fejkade växelkurser eller försäljning av dåliga cigarrer.
Överallt finns statyer av den kubanska revolutionens olika hjältar, inte minst Jose Marti och Che Guevara. Även gatorna har ofta namn efter hjältarna vilket kan vara mer förvirrande än man kan tro. Orsaken är nämligen att gatorna bytt namn hyfsat nyligen. Ortsborna själva använder därför gärna de gamla namnen, trots att alla gatuskyltar och kartor använder de nya. Bered dig därför på förvirring om du frågar om vägen.
Aven på kyrkogårdarna finns monument över revolutionshjältarna. Havannas kyrkogård är utan tvivel den vackraste kyrkogård jag någonsin sett. Överallt finns mausoleer, kryptor och statyer. Varje grupp i det kubanska samhället tycks ha fått ett eget monument uppkallat efter sig. Det finns monument över flottans kaptener och precis bredvid över flottans maskinister. Aven basebollspelarna har fått ett eget monument! Störst av alla är naturligtvis revolutionens monument, en vacker skapelse med fullt av blommor dit fullt av folk ständigt går.
Annars går livet sin gilla gång, just nu försöker jag läsa slut på den bok om Kubas relationer till Afrika som jag köpte innan resans avgång. Nästa vecka hoppas jag kunna ge en sammanfattning av denna.
------------------------------------------------------------------------------
Det här är Hampus Eckerman som rapporterar från Kuba för Radio Tuff, Tyresö U-lands- och FredsFörenings sändningar.
Hej alla lyssnare på Radio Tuff nr 1100 den 1 okt 2006Sen ungefär en vecka befinner jag mig på Kuba och efter att ha spenderat några dagar i Havanna reser jag nu runt på ön. I ärlighetens namn har jag spenderat ungefär lika mycket tid under vattnet samt i planerandet av vad jag ska göra under vattnet, som jag har spenderat på land. Kuba har fantastiska dykvatten med otroliga siktförhållanden och ett makalöst undervattensliv. Bara under det första dyket kunde jag se en stingrocka, humrar, trumpetfisk, skorpionfisk och mycket mer. Och då talar vi inte ens om korallerna!
Kuba har dessutom bland de bästa instruktörerna i världen, med mångårig erfarenhet. Nar man dyker på Kuba gör man det ofta endast själv med instruktören, vilket gör att man känner sig väl omhändertagen. Nar jag i Sverige tog certifikat gjorde jag det med en grupp på åtta personer med samma instruktör. Pa Kuba hade jag kunnat göra det ensam med instruktören för samma pris.
Att lista ut hur man ska betala på Kuba kan ibland vara lurigare. Kuba har i praktiken två valutor, tack och lov är detta en mindre an förut, då även den amerikanska dollarn fanns. Numera har Castro dock sagt stopp for dollarn, efter USA:s hårdnande politik mot Kuba. De valutor som idag finns ar pesos och Konvertibel Pesos, som även kallas för dollars. Aven om det finns en växelkurs mellan dessa (ca. 25 pesos för en konvertibel pesos) kan de egentligen inte jämföras. En konvertibel pesos, det som turister ofta använder sig av, kan man använda för att köpa saker som annars inte finns tillgängliga, som matolja, tvål, läsk och annat. Pesos kan man använda för de vanligaste sakerna man behöver, som t.ex mat. Eftersom dessa saker inte finns tillgängliga för vanliga kubaner, p.g.a sanktionerna, försöker de hela tiden komma över dessa från turister. Detta kan ske via vanliga medel som att man hyr ut rum eller ordnar guidade turer och kurser, men lika vanligt ar att man försöker lura till sig pengar på gatan genom fejkade växelkurser eller försäljning av dåliga cigarrer.
Överallt finns statyer av den kubanska revolutionens olika hjältar, inte minst Jose Marti och Che Guevara. Även gatorna har ofta namn efter hjältarna vilket kan vara mer förvirrande än man kan tro. Orsaken är nämligen att gatorna bytt namn hyfsat nyligen. Ortsborna själva använder därför gärna de gamla namnen, trots att alla gatuskyltar och kartor använder de nya. Bered dig därför på förvirring om du frågar om vägen.
Aven på kyrkogårdarna finns monument över revolutionshjältarna. Havannas kyrkogård är utan tvivel den vackraste kyrkogård jag någonsin sett. Överallt finns mausoleer, kryptor och statyer. Varje grupp i det kubanska samhället tycks ha fått ett eget monument uppkallat efter sig. Det finns monument över flottans kaptener och precis bredvid över flottans maskinister. Aven basebollspelarna har fått ett eget monument! Störst av alla är naturligtvis revolutionens monument, en vacker skapelse med fullt av blommor dit fullt av folk ständigt går.
Annars går livet sin gilla gång, just nu försöker jag läsa slut på den bok om Kubas relationer till Afrika som jag köpte innan resans avgång. Nästa vecka hoppas jag kunna ge en sammanfattning av denna.
------------------------------------------------------------------------------
Det här är Hampus Eckerman som rapporterar från Kuba för Radio Tuff, Tyresö U-lands- och FredsFörenings sändningar.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1100) 06-10-01 till....
....till Håkan Björkman i Fårdala (Tyresö), som har en dotter i Fårdala skola och nu har intresserat skolan för att göra ett Öppet hus till förmån för en by i Guatemala, som drabbades av den fruktansvärda orkanen ”Stan” för ett år sedan. Inte bara byn utan också 700 människor begravdes i ett väldigt jordskred. Fårdala skola gör sitt Öppet hus på FN-dagen den 24 oktober. Senare i Radio Tuff berättar Håkan mera om detta och från den 8 oktober hörs han under en halvtimme på Succékanalen 91,4.
....till Håkans bror Pontus Björkman som bor i Guatemala och som skriver att det 36 år långa inbördeskriget slutade 1996 och att det sedan dess åtminstone formellt varit fred i landet. Men Pontus tillägger: ”De mörkermän som kriget skapade reproduceras i fredstid. Sociala aktivister, politiker och jurister mördas på dagtid. Den sociala rensningen sker nattetid. Meddelanden med spritpenna lämnas på döda ungdomars kroppar: ’mobiltjuv’, ’död åt hundkräken’. Och detta sker i ett land där livet är heligt; nittiofem procent av guatemalanerna vill inte tillåta abort enligt en opinionsundersökning förra året.Och även den vapenkultur som kriget skapade reproduceras i fredstid,till vapenindustrins fromma glädje. Den årliga importen av vapen hartredubblats sedan 1998. Åttio registrerade företag är inriktade påvapenhandel. Av de uppskattningsvis två miljoner vapen som finns ilandet ägs 99 procent av män. Kan det må hända ha något med könsrolleratt göra, och möjligtvis även något med kvinnlig och manlig intelligens?En salvadoransk undersökning fann att när en person försöker försvarasig med vapen vid ett överfall ökar risken för att denne ska bli skadadeller dödad 46 gånger i jämförelse med den vapenlösa.”
....till den afghanska kvinnan Safia Amajan, som i måndags sköts ihjäl i staden Kandahar, ett starkt fäste för talibanerna. Två män på motorcykel öppnade eld mot henne och hon dog ögonblickligen. Hon arbetade för kvinnors och flickors utbildning och välfärd och trots många hot och mord valde hon att modigt stanna kvar. Fem år efter ”befrielsen” är afghanska kvinnors situation mycket svår. 85 procent av dem är analfabeter, de utestängs från det mesta utanför hemmet, hälften av dem uppger att de blir misshandlade, självmordsfrekvensen bland dem är hög och ännu blir över hälften av flickorna bortgifta före 15 års ålder. De flesta av de 300 skolor som bränts ner i år har varit flickskolor.
(Källor: Kim Sengupta i The Independent 26/9 samt Unicef
....till den brittiska journalisten John Pilger som i Aftonbladet (27/9) jämför lögnerna under Ronald Reagans ”hemliga krig” mot Centralamerika med ljugandet de senaste åren. Han skriver bland annat: ”Byt bara ut Sovjetunionen och kommunismen mot al-Qaida så är det precis samma sak som sägs i dag. Och alltihop var en fantasi. Sovjetunionen hade inga baser i eller avsikter mot Centralamerika; tvärtom avvisade ryssarna obevekligt alla önskemål om hjälp. De löjeväckande bilder av "missilförvaringsutrymmen" som amerikanska regeringsföreträdare presenterade inför FN var föregångare till de lögner som Colin Powell uttalade i sin ökända föredragning om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen i säkerhetsrådet 2003. Medan Powells lögner banade väg för invasionen av Irak och minst 100 000 människors våldsamma död, tjänade Reagans lögner till att dölja hans angrepp på Nicaragua, El Salvador och Guatemala. När hans två ämbetsperioder var till ända hade 300 000 människor dött”
.....till krönikören Nima Daryamadj som (AB 29/9) skriver om Deutsche Oper i Berlin, som i rädsla för muslimsk vrede nu tvekar att sätta upp Mozartoperan ’Idomeneo’ från 1781, där de avhuggna huvudena på Buddha, Jesus, Poseidon och Muhammed visas upp: ”Ingen kommer att uppröras eller kräva ursäkt för att Poseidon halshuggs i Idomeneo. Att tro på de grekiska gudarna är ju löjligt och förlegat – så långt har vi kommit. Samma hängivenhet för profeter som vi visserligen vet existerade, men vars helighet är baserad på samma lösa antaganden som Poseidons upphöjdhet, det går däremot an. Jag är så trött på dessa krav på ”hänsyn för religiösa känslor”. Varför ska de sekulära böja sig? Varför all denna respekt för religion när vi vet hur mycket elände det ställt till med? Varför ska de som tror på förstånd och logik backa för dem som tror på sagor? Ja, sagor: män som klyver hav, kvinnor som blir gravida utan att ha knullat och annat trams. Skrönor som skulle bli utskrattade om någon yppade dem i dag respekteras bara för att de har över tusen år på nacken. I bästa fall är dessa ”underverk” andliga metaforer som missförståtts – och då är jag snäll. Vilken tur att kapitalismen, kommunismen och andra ismer introducerades som politiska idéer. Om Lenin hade sagt att Gud i en uppenbarelse gav honom budskapet att ’egendomen i ett samhälle bör vara gemensamt ägd’, då hade man inte kunnat kritisera Stalin eller Maos lilla röda utan att kommunisterna förnärmat skulle ropa: Hänsyn till våra religiösa känslor!’ ”
....till den kloke radiokrönikören Björn Elmbrandt, som (AB 26/9) på tal om nedläggningar av vissa program på P 1 skriver under rubriken ”Ge oss en radio för vuxna!”. Han berättar om arga lyssnarreaktioner som menar att Sveriges Radio håller på att förvandlas från ”ett företag i allmänhetens tjänst, till en av flera kommersiella kanaler i neurotisk jakt på unga lyssnare.”
....till Stefan Lindgren i ”Ryska Posten” för att han är mån om att vara saklig. Tidigare återgav vi hans påstående om att det ryska militäranslaget bara är dubbelt så stort som det svenska. Nu har han rättat det till fem gånger så stort.
....till Tuffs samtalscafé Filosofika som i morgon, måndag 2 okt kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80, diskuterar ämnet: ”Fungerar religionerna som placebo?”
....till Tuffs Indiengrupp på onsdag inbjuder till en diskussion under rubriken ”Bör vi bistå indier?” 2 okt kl 19, Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. I dagens sändning finns om en stund inslag om detta ämne både från vår indiske partner Bhikhu Vyas och Radio Tuffs Åke Sandin
....till de Tuffaktivister som i går (lördag) stod vid bokbord i Tyresö centrum. Försäljningen gav över 1 300 kr. Inte dåligt!
....till solidariska människor, som använder Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6 inte bara till medlemskap (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem) utan också till gåvor. Under de senaste sex veckorna har i gåvor 1 700 kr skickats in. Heders och stort tack
lördag, september 23
RELIGIONER OCH KRIGISKA MASSMORD
Det står mycket fint i religiösa texter. För 2500 år sen kom den kinesiske filosofen och religionsstiftaren Konfucius (Kon-fu-tse) med den här uppmaningen:
”Vad du själv icke vill tillfogas skall du ej tillfoga andra”.
Liknande bud finns i judendomen.
”Det som är skadligt för dig själv, gör det inte mot din medmänniska”
Ett mera aktivt råd ger kristendomens ”gyllene regel”:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Ännu längre går den kinesiska taoismens grundare Laotse:
”Återgälda en oförrätt med en välgärning”
Och allra längst på den vägen är Jesus i sin Bergspredikan, när han till och med uppmanar oss att vända andra kinden till, när vi blir slagna på den ena. Men det finns textkritiska religionshistoriker, som menar att Jesus inte alls förespråkade passivitet och uppgivenhet utan aktivt icke-våldsmotstånd mot orättvisor och övervåld.
Det är alltså inget fel på religioners idéprogram. Kruxet är att det också står så mycket annat i religiösa texter och heliga böcker. Gamla testamentet hyllas av såväl judar som kristna och muslimer. Ett budord där lyder som bekant, att vi icke skall dräpa. Men tyvärr kan man också hitta passusar som gör det till en gudi behaglig gärning att krigiskt massmörda människor, åtminstone dem som inte är rättrogna eller inte tillhör de av gud utvalda. Koranen ger inte heller på alla ställen uttryck för broderskärlek, i varje fall inte mot ”de otrogna”. Att buddhister och hinduer flinkt dödar varandra på Sri Lanka stämmer inte alls med deras religiösa övertygelser.
Humanisten Erasmus av Rotterdam levde för ett halvt årtusende sedan, under en tid mycket mer präglad av religion än dagens Europa. Han skrev bland annat:
”Varje sida i Nya Testamentet talar nästan uteslutande om fred och endräkt, och dock är hela tillvaron hos största delen av kristenheten mer än något annat uppfylld av krigets uppgifter. Det vore bättre att genast bortlägga det kristna namnet eller också ge beviset för Kristi lära genom dess enda kännetecken: broderkärlek”
Och på 1700-talet konstaterade upplysningsmannen Voltaire:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars besynnerligaste egendomlighet ligger däri, att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”.
I dag finns inflytelserika högerkristna i USA som varmt stöder supermaktens militaristiska
utrikespolitik. Lika förvirrande är sunni- och shiamuslimers slaktande av varandra i Irak. Och visst är det konstigt att Gandhis hinduistiska hemland Indien hurrar över sina kärnvapen. Vi religiöst obegåvade har lätt att hitta liknande exempel på troendes stöd för krigiska massmord.
Men kanske är det så att religioner av de makthungriga och giriga bara används som förevändning för att lura och hetsa folk att med mindre samvetsförebråelser döda sin nästa. Juan Bosch var president i Dominikanska republiken, innan han 1962 störtades av militären. I sin bok ”Pentagonismen” (1969) skrev han:
”För att få män att gå i döden och få män att döda krävs, att man ger dem en moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet att rättfärdiga sig”
Kanske är det också så att många anhängare av olika religioner faktiskt tar avstånd från krigiska mord, hur rättfärdiga de än framställs. Men det hörs i så fall inte värst mycket. De måste vråla högre och mera samfällt över religionsgränserna, ja så högt att det till och med vidarebefordras av medierna, som helst gillar att rapportera om blodiga uppgörelser, medan de låter hälsan tiga still.
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1099) 2006-09-24
”Vad du själv icke vill tillfogas skall du ej tillfoga andra”.
Liknande bud finns i judendomen.
”Det som är skadligt för dig själv, gör det inte mot din medmänniska”
Ett mera aktivt råd ger kristendomens ”gyllene regel”:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Ännu längre går den kinesiska taoismens grundare Laotse:
”Återgälda en oförrätt med en välgärning”
Och allra längst på den vägen är Jesus i sin Bergspredikan, när han till och med uppmanar oss att vända andra kinden till, när vi blir slagna på den ena. Men det finns textkritiska religionshistoriker, som menar att Jesus inte alls förespråkade passivitet och uppgivenhet utan aktivt icke-våldsmotstånd mot orättvisor och övervåld.
Det är alltså inget fel på religioners idéprogram. Kruxet är att det också står så mycket annat i religiösa texter och heliga böcker. Gamla testamentet hyllas av såväl judar som kristna och muslimer. Ett budord där lyder som bekant, att vi icke skall dräpa. Men tyvärr kan man också hitta passusar som gör det till en gudi behaglig gärning att krigiskt massmörda människor, åtminstone dem som inte är rättrogna eller inte tillhör de av gud utvalda. Koranen ger inte heller på alla ställen uttryck för broderskärlek, i varje fall inte mot ”de otrogna”. Att buddhister och hinduer flinkt dödar varandra på Sri Lanka stämmer inte alls med deras religiösa övertygelser.
Humanisten Erasmus av Rotterdam levde för ett halvt årtusende sedan, under en tid mycket mer präglad av religion än dagens Europa. Han skrev bland annat:
”Varje sida i Nya Testamentet talar nästan uteslutande om fred och endräkt, och dock är hela tillvaron hos största delen av kristenheten mer än något annat uppfylld av krigets uppgifter. Det vore bättre att genast bortlägga det kristna namnet eller också ge beviset för Kristi lära genom dess enda kännetecken: broderkärlek”
Och på 1700-talet konstaterade upplysningsmannen Voltaire:
”Kriget är ett djävulskt företag, vars besynnerligaste egendomlighet ligger däri, att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa”.
I dag finns inflytelserika högerkristna i USA som varmt stöder supermaktens militaristiska
utrikespolitik. Lika förvirrande är sunni- och shiamuslimers slaktande av varandra i Irak. Och visst är det konstigt att Gandhis hinduistiska hemland Indien hurrar över sina kärnvapen. Vi religiöst obegåvade har lätt att hitta liknande exempel på troendes stöd för krigiska massmord.
Men kanske är det så att religioner av de makthungriga och giriga bara används som förevändning för att lura och hetsa folk att med mindre samvetsförebråelser döda sin nästa. Juan Bosch var president i Dominikanska republiken, innan han 1962 störtades av militären. I sin bok ”Pentagonismen” (1969) skrev han:
”För att få män att gå i döden och få män att döda krävs, att man ger dem en moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet att rättfärdiga sig”
Kanske är det också så att många anhängare av olika religioner faktiskt tar avstånd från krigiska mord, hur rättfärdiga de än framställs. Men det hörs i så fall inte värst mycket. De måste vråla högre och mera samfällt över religionsgränserna, ja så högt att det till och med vidarebefordras av medierna, som helst gillar att rapportera om blodiga uppgörelser, medan de låter hälsan tiga still.
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1099) 2006-09-24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1099) 06-09-24 till....
....till de forna sovjetrepublikerna Kazakstan, Kirgisien Tadsjikistan, Uzbekistan och Turkmenistan, som nu skrivit under ett fördrag, som förbjuder tillverkning, köp eller utplacering av kärnvapen. Det ironiska är att kärnvapenmakten USA, som vill utnyttja centralasiatiskt område, invänder mot beslutet
(Källa: http://us.oneworld.net/article/view/139251/1/4536 )
....till tio mottagare av Nobels fredspris, som uppmanar USA att dra sig tillbaka militärt, att sprida sin rikedom och erbjuda hjälp till de fattiga länderna. En av dem är Dalai Lama, som också vädjade om större religiös tolerans. Iranskan Shirin Ebadi, som fick fredspriset 2003, menade: “När någon hävdar att han har en vision från Gud att starta krig i Irak, är det ett slags terrorism”
....till den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, också han mottagare av Nobels fredspris. I en artikel i den brittiska tidningen The Independent (13/9) påpekar han att omkring tusen människor om dagen dödas av handeldvapen. Majoriteten av offren är oskyldiga barn, kvinnor och män. Eftersom dödsoffren mestadels finns i tredje världen, dit vapnen säljs av giriga västerländska vapentillverkare, kallar han det för ”den nya slavhandeln”. Det här är big business, menar han, därför att de rika ländernas satsning på dödliga vapen bara under 18 dagar motsvarar vad som under ett år satsas på att bekämpa HIV/Aids
....till den amerikanske mångmiljardären, mediemogulen och filantropen Ted Turner, inte för att han grundade CNN, den här gången inte heller för att han lovat FN en miljard dollar eller hade den goda smaken att vara gift några år med Jane Fonda utan vad han enligt David Trotta i Reuters (20/9) nu säger om anfallet på Irak 2003: ”USA:s invasion av Irak var bland de mest korkade företeelserna genom tiderna”. Turner tycker att det är ett skämt av Bush att hota Iran för deras anrikning av uran och påpekar: ”Vi har ju 28 000 kärnvapen, Varför kan de inte ha 10. Vi säger ingenting om att Israel har omkring 100 – eller Indiens, Pakistans och Rysslands. Ingen borde ha kärnvapen. De är inte användbara för någon frisk person” Turner vill också ha flera kvinnor i ledande ställningar i världen, för då skulle den bli vänligare och intelligentare styrd, menar han, samtidigt som han prisar Förenta Nationerna.
....till Richard Waddington i nyhetsbyrån Reuters (13/9) som skriver om att landminorna ännu kräver massor av oskyldiga offer, trots att minröjningen på sistone slagit nya rekord. Enligt the International Campaign to Ban Landmines (ICBL), som fick Nobels fredspris 1997, dödades 7328 människor förra året, inte minst många barn, av landminor, som ligger kvar långt efter att krigen upphört. Till de stater som inte skrivit på förbudet mot landminor hör stora vapenexportörer som USA, Ryssland och Kina.
....till indiska medier som nu på nytt börjat lyfta fram arvet efter Gandhi och inte bara påminner om att det nu är 100 år sedan han startade sin första ickevåldskampanj i Sydafrika. Enligt Justin Huggler i The Independent (16/9) var Gandhi länge nästan bortglömd, men nu finns hans bild på tidningarnas förstasidor, det görs sånger om honom och indiska ”Bollywoods” mest populära film i år handlar bland annat om Gandhi. Många bilar är nu prydda med dekaler med gandhianska citat, till exempel ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen” På tal om religiösa konflikter citerar man Gandhi: "Jag är muslim, jag är hindu, jag är kristen, jag är jude och det är ni alla”
....till Jan Öberg och hans transnationella stiftelse för fred och framtidsforskning (TFF), som ofta använder klarspråk. Nu (22/9) påminner TFF om Natos ”antiserbiska och proalbanska bombningar 1999” och kallar dem för ”en gåva till militant nationalistiska kosovo-albanska eliter för att skapa ett etniskt rent och självständigt Kosovo.” Kosovos självständighet kommer snart att tvingas fram, påpekar TFF, men detta ”kränker internationell lag, ändrar gränser med våld och ignorerar resolution nr 1244 från FN:s säkerhetsråd”
....till den kvinnliga turkiska journalisten Birgul Özbaris, som vågat skildra värnpliktsvägran. Enligt turkisk lag är det rentav straffbart att beröra detta ämne. Redan har sju åtal väckts mot henne, bland annat för att ha ”alienerat folket från militären”, ett ”brott” som kan ge 21 års fängelse. Birgul har tagit sin tillflykt till Sverige.
....till Svenska Freds, som i sin kampanj ”Påtryckare för fred” delar ut ros och ris och nu tar upp fallet Birgul. Det finns vykort med ett risknippe på att skicka till turkiska ambassaden i Stockholm och med en ros på att skicka till Birgul Özbaris. (Senare i dagens Radio Tuff berättar Rolf Lindahl mera om detta)
....till IrakSolidaritet, som i samarbete med ABF visar en dokumentärfilm om Irak. Den skildrar doktor Intisar Ariabi i den utbombade staden Al Qaim. Onsdag den 27 september kl 18.30 i ABF Stockholm
....till den ständigt aktiva Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff), som måndag den 2 okt inbjuder till ett nytt diskussionscafé Filosofika. Ämne: ”Fungerar religion som placebo?” Tuff-lokalen, Myggdalsv 80 kl 19
Nästa Tuff-möte har ämnet ”Bör vi bistå indier?”, en fråga som tuff-aktivister ibland får, eftersom Tuff i 35 år år har finansierat massor av utomordentliga projekt för fattiga indiska barn. Tuff-lokalen, Myggdalsv 80, onsdag 4 okt kl 19
Tuff har bokbord i Tyresö centrum lördag den 30 september kl 11-14
....till alla som använder Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 genom att bli medlem (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem) och eller genom gåvor till Tuff och Radio Tuff, där allt arbete sker oavlönat men som har kostnader i form av lokalhyra, sändningsavgifter, papper, telefon, porto m m
(Källa: http://us.oneworld.net/article/view/139251/1/4536 )
....till tio mottagare av Nobels fredspris, som uppmanar USA att dra sig tillbaka militärt, att sprida sin rikedom och erbjuda hjälp till de fattiga länderna. En av dem är Dalai Lama, som också vädjade om större religiös tolerans. Iranskan Shirin Ebadi, som fick fredspriset 2003, menade: “När någon hävdar att han har en vision från Gud att starta krig i Irak, är det ett slags terrorism”
....till den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, också han mottagare av Nobels fredspris. I en artikel i den brittiska tidningen The Independent (13/9) påpekar han att omkring tusen människor om dagen dödas av handeldvapen. Majoriteten av offren är oskyldiga barn, kvinnor och män. Eftersom dödsoffren mestadels finns i tredje världen, dit vapnen säljs av giriga västerländska vapentillverkare, kallar han det för ”den nya slavhandeln”. Det här är big business, menar han, därför att de rika ländernas satsning på dödliga vapen bara under 18 dagar motsvarar vad som under ett år satsas på att bekämpa HIV/Aids
....till den amerikanske mångmiljardären, mediemogulen och filantropen Ted Turner, inte för att han grundade CNN, den här gången inte heller för att han lovat FN en miljard dollar eller hade den goda smaken att vara gift några år med Jane Fonda utan vad han enligt David Trotta i Reuters (20/9) nu säger om anfallet på Irak 2003: ”USA:s invasion av Irak var bland de mest korkade företeelserna genom tiderna”. Turner tycker att det är ett skämt av Bush att hota Iran för deras anrikning av uran och påpekar: ”Vi har ju 28 000 kärnvapen, Varför kan de inte ha 10. Vi säger ingenting om att Israel har omkring 100 – eller Indiens, Pakistans och Rysslands. Ingen borde ha kärnvapen. De är inte användbara för någon frisk person” Turner vill också ha flera kvinnor i ledande ställningar i världen, för då skulle den bli vänligare och intelligentare styrd, menar han, samtidigt som han prisar Förenta Nationerna.
....till Richard Waddington i nyhetsbyrån Reuters (13/9) som skriver om att landminorna ännu kräver massor av oskyldiga offer, trots att minröjningen på sistone slagit nya rekord. Enligt the International Campaign to Ban Landmines (ICBL), som fick Nobels fredspris 1997, dödades 7328 människor förra året, inte minst många barn, av landminor, som ligger kvar långt efter att krigen upphört. Till de stater som inte skrivit på förbudet mot landminor hör stora vapenexportörer som USA, Ryssland och Kina.
....till indiska medier som nu på nytt börjat lyfta fram arvet efter Gandhi och inte bara påminner om att det nu är 100 år sedan han startade sin första ickevåldskampanj i Sydafrika. Enligt Justin Huggler i The Independent (16/9) var Gandhi länge nästan bortglömd, men nu finns hans bild på tidningarnas förstasidor, det görs sånger om honom och indiska ”Bollywoods” mest populära film i år handlar bland annat om Gandhi. Många bilar är nu prydda med dekaler med gandhianska citat, till exempel ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen” På tal om religiösa konflikter citerar man Gandhi: "Jag är muslim, jag är hindu, jag är kristen, jag är jude och det är ni alla”
....till Jan Öberg och hans transnationella stiftelse för fred och framtidsforskning (TFF), som ofta använder klarspråk. Nu (22/9) påminner TFF om Natos ”antiserbiska och proalbanska bombningar 1999” och kallar dem för ”en gåva till militant nationalistiska kosovo-albanska eliter för att skapa ett etniskt rent och självständigt Kosovo.” Kosovos självständighet kommer snart att tvingas fram, påpekar TFF, men detta ”kränker internationell lag, ändrar gränser med våld och ignorerar resolution nr 1244 från FN:s säkerhetsråd”
....till den kvinnliga turkiska journalisten Birgul Özbaris, som vågat skildra värnpliktsvägran. Enligt turkisk lag är det rentav straffbart att beröra detta ämne. Redan har sju åtal väckts mot henne, bland annat för att ha ”alienerat folket från militären”, ett ”brott” som kan ge 21 års fängelse. Birgul har tagit sin tillflykt till Sverige.
....till Svenska Freds, som i sin kampanj ”Påtryckare för fred” delar ut ros och ris och nu tar upp fallet Birgul. Det finns vykort med ett risknippe på att skicka till turkiska ambassaden i Stockholm och med en ros på att skicka till Birgul Özbaris. (Senare i dagens Radio Tuff berättar Rolf Lindahl mera om detta)
....till IrakSolidaritet, som i samarbete med ABF visar en dokumentärfilm om Irak. Den skildrar doktor Intisar Ariabi i den utbombade staden Al Qaim. Onsdag den 27 september kl 18.30 i ABF Stockholm
....till den ständigt aktiva Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff), som måndag den 2 okt inbjuder till ett nytt diskussionscafé Filosofika. Ämne: ”Fungerar religion som placebo?” Tuff-lokalen, Myggdalsv 80 kl 19
Nästa Tuff-möte har ämnet ”Bör vi bistå indier?”, en fråga som tuff-aktivister ibland får, eftersom Tuff i 35 år år har finansierat massor av utomordentliga projekt för fattiga indiska barn. Tuff-lokalen, Myggdalsv 80, onsdag 4 okt kl 19
Tuff har bokbord i Tyresö centrum lördag den 30 september kl 11-14
....till alla som använder Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 genom att bli medlem (200 kr för enskild, 80 kr för familjemedlem) och eller genom gåvor till Tuff och Radio Tuff, där allt arbete sker oavlönat men som har kostnader i form av lokalhyra, sändningsavgifter, papper, telefon, porto m m
söndag, september 17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1098) 06-09-17 till....
....till alla dem som i dag utnyttjar sin demokratiska rättighet och går och röstar. Tänk på att två Bollmorabor är dubbelt så många som en djursholmare
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som i senaste numret har information om den ryska militärbudgeten. Den uppgår nästa år till 11,2 miljarder dollar. Det är faktiskt bara dubbelt så mycket som den svenska försvarsbudgeten. Ändå har de ryska militärutgifterna efter de drastiska nedskärningarna på 90-talet ökat med i genomsnitt 20 procent per år. Ändå är USA:s militärbudget 27 gånger större, ja, till och med större än alla andra länders försvarsbudgetar sammantagna.
....till en resultatvärdering av fem års ”krig mot terrorismen”, som Kjell A Johansson utför på Dagens Nyheters insändarsida (11/9). Han skriver bland annat: ”Ett Afghanistan med tusentals gravar, miljoner på flykt, krigsherrar vid makten och en exploderande heroinexport. För närvarande intensifieras striderna i landet. Ett sönderslaget Irak, som hotas av inbördeskrig. Minst 100 000 civila, kanske det dubbla, har dödats”. Johansson påpekar också urholkningen i väst av folkrätt och demokrati.
....till den välrenommerade Oxford Research Group, som studerat olika åtgärder för att göra världen säkrare. Rapporten är kritisk till ”kriget mot terrorismen”, som bara ökat risken för nya terrordåd och skymmer mycket allvarligare globala hot, såsom klimatförändringar, konkurrens om naturresurser, marginalisering av världens majoritet och den nya globala kapprustningen.
....till ett 30-tal amerikanska biografer som den 11 september arrangerade visningar av Richard Attenboroughs storfilm "Gandhi" runtom i USA. I New York visades filmen tvärs över gatan mitt emot platsen där de raserade tvillingtornen stod fram till den 11 september 2001
....till Jan Viklund som den 11 september påminde om Gandhis ord: "Ickevåld är den största kraften till människans förfogande Det är mäktigare än det största förstörelsevapen frambringat av människohand." Måtte han ha rätt! Viklund återger också ett annat tänkvärt Gandhicitat: "Ickevåld är inte den feges sköld. Det är de modigas vapen”
....till belgaren Jean Bricmont, som på tal om 11 september påminner om den kristne amerikanske pacifisten A J Muste, som i sin bok ”Revolutionära pacifister” (utgiven av Svenska Freds) bland annat skrev: ”Problemet efter ett krig ligger hos den segrande parten. Han föreställer sig att han just bevisat att krig och våld lönar sig. Vem ska nu ge honom en läxa?” Jean Bricmont påpekar att efter andra världskriget har USA varit inne på en väg av upprepade militära interventioner och politisk destabilisering av andra länder.
....till den brittiska tidningen The Independents Patrick Cockburn, som (8/9) rapporterar från Gaza, där den israeliska belägringen och den västliga bojkotten nu gör att de 1, 3 miljonerna tätt sammanpackade människorna är på gränsen att svälta ihjäl. Två tredjedelar av människorna är arbetslösa, en tredjedel bor i flyktingläger Till och med de små fiskebåtarna är förbjudna att lämna stranden. Sedan den israeliske soldaten Gilad Shalit kidnappades den 26 juni har Gaza varit under attack. Israeliska stridsflygplan har gjort 250 raider över Gaza och bland annat bombat de två kraftstationerna och ett par ministerier. 120 hus och anläggningar har förstörts och 160 skadats. Över 260 palestinier har dödats, därav 64 barn och 26 kvinnor. En israelisk soldat har dödats och 26 sårats. 1200 palestinier har sårats, varav 60 har blivit amputerade.
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som uppger att israeliska styrkor under augusti dödade 76 palestinier, därav 19 barn
....till riksdagsmannen Lars Ångström, som fortsätter att ifrågasätta den officiella versionen om Estonias tragiska förlisning 1994. I en debattartikel i DN (12/9) hävdar han att regeringen mörklägger sanningen. Ångström vill veta vad som hände vid vraket de närmaste dygnen efter katastrofen, vilket tycks vara mörkat i utredningarna. Han undrar om det också under olycksnatten liksom veckorna innan fanns militärmateriel ombord. JK har redan beslutat att utreda om svensk militär dykt ner till Estonia dagarna efter förlisningen. Senare i dagens Radio Tuff hörs Knut Carlqvist kommentera Ångströms artikel.
....till Tyresös vackraste yttervägg, som finns på Sjöhagsvägen 4 B i Trollbäcken. Den är prydd med ett vitt, meterstort fredsmärke, omgivet av ett hjärta. Peter Kroos har skapat det. Man kan bara hoppas att flera nu börjar försköna sina ytterväggar eller balkonger på samma sätt.
....till Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) styrelse, som träffas nu på torsdag den 21 sept kl 18.30 i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som i senaste numret har information om den ryska militärbudgeten. Den uppgår nästa år till 11,2 miljarder dollar. Det är faktiskt bara dubbelt så mycket som den svenska försvarsbudgeten. Ändå har de ryska militärutgifterna efter de drastiska nedskärningarna på 90-talet ökat med i genomsnitt 20 procent per år. Ändå är USA:s militärbudget 27 gånger större, ja, till och med större än alla andra länders försvarsbudgetar sammantagna.
....till en resultatvärdering av fem års ”krig mot terrorismen”, som Kjell A Johansson utför på Dagens Nyheters insändarsida (11/9). Han skriver bland annat: ”Ett Afghanistan med tusentals gravar, miljoner på flykt, krigsherrar vid makten och en exploderande heroinexport. För närvarande intensifieras striderna i landet. Ett sönderslaget Irak, som hotas av inbördeskrig. Minst 100 000 civila, kanske det dubbla, har dödats”. Johansson påpekar också urholkningen i väst av folkrätt och demokrati.
....till den välrenommerade Oxford Research Group, som studerat olika åtgärder för att göra världen säkrare. Rapporten är kritisk till ”kriget mot terrorismen”, som bara ökat risken för nya terrordåd och skymmer mycket allvarligare globala hot, såsom klimatförändringar, konkurrens om naturresurser, marginalisering av världens majoritet och den nya globala kapprustningen.
....till ett 30-tal amerikanska biografer som den 11 september arrangerade visningar av Richard Attenboroughs storfilm "Gandhi" runtom i USA. I New York visades filmen tvärs över gatan mitt emot platsen där de raserade tvillingtornen stod fram till den 11 september 2001
....till Jan Viklund som den 11 september påminde om Gandhis ord: "Ickevåld är den största kraften till människans förfogande Det är mäktigare än det största förstörelsevapen frambringat av människohand." Måtte han ha rätt! Viklund återger också ett annat tänkvärt Gandhicitat: "Ickevåld är inte den feges sköld. Det är de modigas vapen”
....till belgaren Jean Bricmont, som på tal om 11 september påminner om den kristne amerikanske pacifisten A J Muste, som i sin bok ”Revolutionära pacifister” (utgiven av Svenska Freds) bland annat skrev: ”Problemet efter ett krig ligger hos den segrande parten. Han föreställer sig att han just bevisat att krig och våld lönar sig. Vem ska nu ge honom en läxa?” Jean Bricmont påpekar att efter andra världskriget har USA varit inne på en väg av upprepade militära interventioner och politisk destabilisering av andra länder.
....till den brittiska tidningen The Independents Patrick Cockburn, som (8/9) rapporterar från Gaza, där den israeliska belägringen och den västliga bojkotten nu gör att de 1, 3 miljonerna tätt sammanpackade människorna är på gränsen att svälta ihjäl. Två tredjedelar av människorna är arbetslösa, en tredjedel bor i flyktingläger Till och med de små fiskebåtarna är förbjudna att lämna stranden. Sedan den israeliske soldaten Gilad Shalit kidnappades den 26 juni har Gaza varit under attack. Israeliska stridsflygplan har gjort 250 raider över Gaza och bland annat bombat de två kraftstationerna och ett par ministerier. 120 hus och anläggningar har förstörts och 160 skadats. Över 260 palestinier har dödats, därav 64 barn och 26 kvinnor. En israelisk soldat har dödats och 26 sårats. 1200 palestinier har sårats, varav 60 har blivit amputerade.
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som uppger att israeliska styrkor under augusti dödade 76 palestinier, därav 19 barn
....till riksdagsmannen Lars Ångström, som fortsätter att ifrågasätta den officiella versionen om Estonias tragiska förlisning 1994. I en debattartikel i DN (12/9) hävdar han att regeringen mörklägger sanningen. Ångström vill veta vad som hände vid vraket de närmaste dygnen efter katastrofen, vilket tycks vara mörkat i utredningarna. Han undrar om det också under olycksnatten liksom veckorna innan fanns militärmateriel ombord. JK har redan beslutat att utreda om svensk militär dykt ner till Estonia dagarna efter förlisningen. Senare i dagens Radio Tuff hörs Knut Carlqvist kommentera Ångströms artikel.
....till Tyresös vackraste yttervägg, som finns på Sjöhagsvägen 4 B i Trollbäcken. Den är prydd med ett vitt, meterstort fredsmärke, omgivet av ett hjärta. Peter Kroos har skapat det. Man kan bara hoppas att flera nu börjar försköna sina ytterväggar eller balkonger på samma sätt.
....till Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) styrelse, som träffas nu på torsdag den 21 sept kl 18.30 i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80
lördag, september 16
FINLAND FINNS DJUPT I MITT HJÄRTA
I veckan intervjuade jag sju Tyresöbor av finländsk härkomst. De berättade om den Kulturdag de ska anordna den 14 oktober i Tyresö centrum.
Jag känner mig besynnerligt hemma bland finländare, kanske för att jag växte upp vid Höga kusten och Österbotten låg bara på andra sidan Bottenviken. Som liten pojke bodde jag invid gamla E 13 (nuvarande E 4) och såg karavaner av vita lastbilar på väg med förnödenheter till krigsdrabbade finländare. Barn från Finland anlände med namnlappar runt halsen och inkvarterades hos nästan varannan familj i trakten. Min tillfällige lillebror hette Helge och var från Kemi i norra Finland. Slagordet var ”Finlands sak är vår” och för sina insatser för broderfolket fick mina föräldrar medalj och ett snidat askfat med en träbjörn på. På det står inristat ”Syväri 1943”. Det var en händig soldat vid floden Svir (på finska: Syväri), där fronten länge låg stilla, som hade tillverkat det.
Efter kriget var förbindelserna över Bottenviken täta. Som femtonåring var jag förälskad i Märta, som kommit över från Österbotten. För mig var hon en mogen kvinna, för hon var hela sexton år. Mina finska vänner brukar uppskatta när jag berättar om hur brutalt hon avvisade mina tafatta försök till kroppskontakt. Det får dem på mycket gott humör, men själv har jag ännu ett ärr i min själ.
De sju finländarna i Tyresö avslutade intervjun med att sjunga Karjalan kunnailla, visan om det vackra Karelen. Under en reportageresa i Borgåtrakten hörde jag den spelas på fiol av Pertti Sipiläinen. Hans ögon tårades, för han var en av de hundratusentals karelare som fick lämna sin hembygd, när den i krigsslutet övertogs av ryssarna.
En annan karelare som jag intervjuat för radion är Antti Parkkali. Han fick på gamla dar plötsligt diabetes. Läkaren frågade honom, om han på sistone hade varit med om något traumatiskt eller deprimerande. Då berättade Antti att han hade varit tillbaka till Karelen och uppsökt sitt barndomshem vid Ladogas strand. Allt var förfallet och det enda han hittade av fädernegården var den nu rostiga ugnen till bastun. Läkaren menade, att hans sjukdom kunde bero på denna upplevelse.
Om förlorarnas lidanden har historieprofessorn Heikki Ylikangas skrivit i boken ”Vägen till Tammerfors” (Tie Tampereelle 1993), som handlar om inbördeskriget i Finland 1918. Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
"Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
(I min blogg www.vedebesegrade.blogspot.com finns mera i ämnet)
Min pappa (född 1901) kunde flera av Runebergs dikter i ”Fänrik Ståls sägner” utantill och det kan jag också. Annars är det förstås Väinö Linna jag gärna tänker på bland finländska författare. Inte bara ”Okänd soldat” utan också trilogin från tiden kring första världskriget, inte minst hans skildring av inbördeskriget.
Men allra mest uppskattar jag Henrik Tikkanen. Hans aforismer pryder en och annan väggyta i min lägenhet, till exempel:
”Krig löser inga problem och alltså fortsätter de”.
”Ingen människas åsikt är värd andra människors liv”
”Kapitalismens ledande tanke är att alla ska få tillhöra det fåtal som har
det bra”
Tikkanen hade varit med i kriget och visste vad det handlade om:
”Jag har sett mina kamrater med förvånad min försöka samla ihop sina krälande tarmar innan de dog. Jag har hört dem skrika i dygn bakom taggtrådshindret i väntan på döden, som inte råttorna hade tålamod att vänta på. De tog för sig köttiga bitar ur ansiktet, näsan och läpparna, men skriket fanns kvar i våra öron långt efter det de dött. Det finns ännu där. För fosterlandet”
Skulle jag rangordna de bästa böcker jag läst skulle Tikkanens tillsamman med Kurt Vonneguts ”Slakthus 5” om Dresdens förintelse komma på tio-i-topp. Tikkanens ”30-åriga kriget” är ett litet mästerverk på bara 158 sidor. Meningarna är korta och oftast underfundiga. Första sidan har texten:
”Militarismens mening är att skapa ordning. Utan ordning går det inte att föra krig. Ordern är krigets budord. Den är odiskutabel. En order måste åtlydas. Därför är lydnad den främsta dygden i krig. Och trots att den förekommer i så rikligt mått kan den stundom nå extrema höjder och skapa militära helgon.
Ett sådant helgon var Viktor Käppärä, soldaten som aldrig tvivlade på eller ifrågasatte den order han hade fått. Han var ett finskt helgon, i Finland är jordmånen bra för militära helgon liksom Italien är ett bra ställe för religiösa helgon. Det beror på att italienarna är skrala soldater och litar mera på gud än på generaler, medan det är tvärtom i Finland. Det har också framhållits att de italienska generalerna är sämre än de finska och att den evangeliske guden därför ger dem sitt stöd.
Guds roll i kriget är ännu inte helt utredd, men trots den bästa ordning försummar ingen befälhavare att uppmana sina soldater att förlita sig på honom i nödens stund.”
Medan Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk” blev första världskrigets tragikomiska hjälte blev Henrik Tikkanens ståndaktige Viktor Käppärä andra världskrigets. Käppärä återuppstod i Tikkanens nästa bok ”Efter hjältedöden”, vars blott 136 sidor inleds så här:
”I krig kan det hända att det enda som blir kvar av en människa är en grop i marken. Egentligen gör man gropar för att placera det som finns kvar av människan i dem. Sen börjar man behandla gropen som om den skulle vara människan och man lägger blommor på den mycket oftare än man hämtade till människan när hon var vid liv. Det är en obegriplig men vacker sed.
Men hur man skall förhålla sig till en grop som är det enda som finns kvar av en människa och där det inte finns kvar ett spår av människan som blivit pulvriserad samtidigt som gropen kom till är inte lätt att säga.
Dessa gropar är förvisso hjältegropar.
Kunde man tänka sig att flytta gropen till en begravningsplats och placera den i vigd jord och sedan visa den vördnad i vanlig ordning. Frågan är på väg att aktualiseras inför nästa krig som uppenbarligen blir ett groprikt krig. En enda grop kan vara allt som finns kvar av en hel stads befolkning. En sån grop kan man inte ignorera.”
Hoppas att ni nu förstår varför broderfolket finländarna finns djupt i mitt hjärta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1098) 2006-09-17
Jag känner mig besynnerligt hemma bland finländare, kanske för att jag växte upp vid Höga kusten och Österbotten låg bara på andra sidan Bottenviken. Som liten pojke bodde jag invid gamla E 13 (nuvarande E 4) och såg karavaner av vita lastbilar på väg med förnödenheter till krigsdrabbade finländare. Barn från Finland anlände med namnlappar runt halsen och inkvarterades hos nästan varannan familj i trakten. Min tillfällige lillebror hette Helge och var från Kemi i norra Finland. Slagordet var ”Finlands sak är vår” och för sina insatser för broderfolket fick mina föräldrar medalj och ett snidat askfat med en träbjörn på. På det står inristat ”Syväri 1943”. Det var en händig soldat vid floden Svir (på finska: Syväri), där fronten länge låg stilla, som hade tillverkat det.
Efter kriget var förbindelserna över Bottenviken täta. Som femtonåring var jag förälskad i Märta, som kommit över från Österbotten. För mig var hon en mogen kvinna, för hon var hela sexton år. Mina finska vänner brukar uppskatta när jag berättar om hur brutalt hon avvisade mina tafatta försök till kroppskontakt. Det får dem på mycket gott humör, men själv har jag ännu ett ärr i min själ.
De sju finländarna i Tyresö avslutade intervjun med att sjunga Karjalan kunnailla, visan om det vackra Karelen. Under en reportageresa i Borgåtrakten hörde jag den spelas på fiol av Pertti Sipiläinen. Hans ögon tårades, för han var en av de hundratusentals karelare som fick lämna sin hembygd, när den i krigsslutet övertogs av ryssarna.
En annan karelare som jag intervjuat för radion är Antti Parkkali. Han fick på gamla dar plötsligt diabetes. Läkaren frågade honom, om han på sistone hade varit med om något traumatiskt eller deprimerande. Då berättade Antti att han hade varit tillbaka till Karelen och uppsökt sitt barndomshem vid Ladogas strand. Allt var förfallet och det enda han hittade av fädernegården var den nu rostiga ugnen till bastun. Läkaren menade, att hans sjukdom kunde bero på denna upplevelse.
Om förlorarnas lidanden har historieprofessorn Heikki Ylikangas skrivit i boken ”Vägen till Tammerfors” (Tie Tampereelle 1993), som handlar om inbördeskriget i Finland 1918. Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:
"Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."
(I min blogg www.vedebesegrade.blogspot.com finns mera i ämnet)
Min pappa (född 1901) kunde flera av Runebergs dikter i ”Fänrik Ståls sägner” utantill och det kan jag också. Annars är det förstås Väinö Linna jag gärna tänker på bland finländska författare. Inte bara ”Okänd soldat” utan också trilogin från tiden kring första världskriget, inte minst hans skildring av inbördeskriget.
Men allra mest uppskattar jag Henrik Tikkanen. Hans aforismer pryder en och annan väggyta i min lägenhet, till exempel:
”Krig löser inga problem och alltså fortsätter de”.
”Ingen människas åsikt är värd andra människors liv”
”Kapitalismens ledande tanke är att alla ska få tillhöra det fåtal som har
det bra”
Tikkanen hade varit med i kriget och visste vad det handlade om:
”Jag har sett mina kamrater med förvånad min försöka samla ihop sina krälande tarmar innan de dog. Jag har hört dem skrika i dygn bakom taggtrådshindret i väntan på döden, som inte råttorna hade tålamod att vänta på. De tog för sig köttiga bitar ur ansiktet, näsan och läpparna, men skriket fanns kvar i våra öron långt efter det de dött. Det finns ännu där. För fosterlandet”
Skulle jag rangordna de bästa böcker jag läst skulle Tikkanens tillsamman med Kurt Vonneguts ”Slakthus 5” om Dresdens förintelse komma på tio-i-topp. Tikkanens ”30-åriga kriget” är ett litet mästerverk på bara 158 sidor. Meningarna är korta och oftast underfundiga. Första sidan har texten:
”Militarismens mening är att skapa ordning. Utan ordning går det inte att föra krig. Ordern är krigets budord. Den är odiskutabel. En order måste åtlydas. Därför är lydnad den främsta dygden i krig. Och trots att den förekommer i så rikligt mått kan den stundom nå extrema höjder och skapa militära helgon.
Ett sådant helgon var Viktor Käppärä, soldaten som aldrig tvivlade på eller ifrågasatte den order han hade fått. Han var ett finskt helgon, i Finland är jordmånen bra för militära helgon liksom Italien är ett bra ställe för religiösa helgon. Det beror på att italienarna är skrala soldater och litar mera på gud än på generaler, medan det är tvärtom i Finland. Det har också framhållits att de italienska generalerna är sämre än de finska och att den evangeliske guden därför ger dem sitt stöd.
Guds roll i kriget är ännu inte helt utredd, men trots den bästa ordning försummar ingen befälhavare att uppmana sina soldater att förlita sig på honom i nödens stund.”
Medan Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk” blev första världskrigets tragikomiska hjälte blev Henrik Tikkanens ståndaktige Viktor Käppärä andra världskrigets. Käppärä återuppstod i Tikkanens nästa bok ”Efter hjältedöden”, vars blott 136 sidor inleds så här:
”I krig kan det hända att det enda som blir kvar av en människa är en grop i marken. Egentligen gör man gropar för att placera det som finns kvar av människan i dem. Sen börjar man behandla gropen som om den skulle vara människan och man lägger blommor på den mycket oftare än man hämtade till människan när hon var vid liv. Det är en obegriplig men vacker sed.
Men hur man skall förhålla sig till en grop som är det enda som finns kvar av en människa och där det inte finns kvar ett spår av människan som blivit pulvriserad samtidigt som gropen kom till är inte lätt att säga.
Dessa gropar är förvisso hjältegropar.
Kunde man tänka sig att flytta gropen till en begravningsplats och placera den i vigd jord och sedan visa den vördnad i vanlig ordning. Frågan är på väg att aktualiseras inför nästa krig som uppenbarligen blir ett groprikt krig. En enda grop kan vara allt som finns kvar av en hel stads befolkning. En sån grop kan man inte ignorera.”
Hoppas att ni nu förstår varför broderfolket finländarna finns djupt i mitt hjärta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1098) 2006-09-17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1098) 06-09-17 till....
....till alla dem som i dag utnyttjar sin demokratiska rättighet och går och röstar. Tänk på att två Bollmorabor är dubbelt så många som en djursholmare
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som i senaste numret har information om den ryska militärbudgeten. Den uppgår nästa år till 11,2 miljarder dollar. Det är faktiskt bara dubbelt så mycket som den svenska försvarsbudgeten. Ändå har de ryska militärutgifterna efter de drastiska nedskärningarna på 90-talet ökat med i genomsnitt 20 procent per år. Ändå är USA:s militärbudget 27 gånger större, ja, till och med större än alla andra länders försvarsbudgetar sammantagna.
....till en resultatvärdering av fem års ”krig mot terrorismen”, som Kjell A Johansson utför på Dagens Nyheters insändarsida (11/9). Han skriver bland annat: ”Ett Afghanistan med tusentals gravar, miljoner på flykt, krigsherrar vid makten och en exploderande heroinexport. För närvarande intensifieras striderna i landet. Ett sönderslaget Irak, som hotas av inbördeskrig. Minst 100 000 civila, kanske det dubbla, har dödats”. Johansson påpekar också urholkningen i väst av folkrätt och demokrati.
....till den välrenommerade Oxford Research Group, som studerat olika åtgärder för att göra världen säkrare. Rapporten är kritisk till ”kriget mot terrorismen”, som bara ökat risken för nya terrordåd och skymmer mycket allvarligare globala hot, såsom klimatförändringar, konkurrens om naturresurser, marginalisering av världens majoritet och den nya globala kapprustningen.
....till ett 30-tal amerikanska biografer som den 11 september arrangerade visningar av Richard Attenboroughs storfilm "Gandhi" runtom i USA. I New York visades filmen tvärs över gatan mitt emot platsen där de raserade tvillingtornen stod fram till den 11 september 2001
....till Jan Viklund som den 11 september påminde om Gandhis ord: "Ickevåld är den största kraften till människans förfogande Det är mäktigare än det största förstörelsevapen frambringat av människohand." Måtte han ha rätt! Viklund återger också ett annat tänkvärt Gandhicitat: "Ickevåld är inte den feges sköld. Det är de modigas vapen”
....till belgaren Jean Bricmont, som på tal om 11 september påminner om den kristne amerikanske pacifisten A J Muste, som i sin bok ”Revolutionära pacifister” (utgiven av Svenska Freds) bland annat skrev: ”Problemet efter ett krig ligger hos den segrande parten. Han föreställer sig att han just bevisat att krig och våld lönar sig. Vem ska nu ge honom en läxa?” Jean Bricmont påpekar att efter andra världskriget har USA varit inne på en väg av upprepade militära interventioner och politisk destabilisering av andra länder.
....till den brittiska tidningen The Independents Patrick Cockburn, som (8/9) rapporterar från Gaza, där den israeliska belägringen och den västliga bojkotten nu gör att de 1, 3 miljonerna tätt sammanpackade människorna är på gränsen att svälta ihjäl. Två tredjedelar av människorna är arbetslösa, en tredjedel bor i flyktingläger Till och med de små fiskebåtarna är förbjudna att lämna stranden. Sedan den israeliske soldaten Gilad Shalit kidnappades den 26 juni har Gaza varit under attack. Israeliska stridsflygplan har gjort 250 raider över Gaza och bland annat bombat de två kraftstationerna och ett par ministerier. 120 hus och anläggningar har förstörts och 160 skadats. Över 260 palestinier har dödats, därav 64 barn och 26 kvinnor. En israelisk soldat har dödats och 26 sårats. 1200 palestinier har sårats, varav 60 har blivit amputerade.
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som uppger att israeliska styrkor under augusti dödade 76 palestinier, därav 19 barn
....till riksdagsmannen Lars Ångström, som fortsätter att ifrågasätta den officiella versionen om Estonias tragiska förlisning 1994. I en debattartikel i DN (12/9) hävdar han att regeringen mörklägger sanningen. Ångström vill veta vad som hände vid vraket de närmaste dygnen efter katastrofen, vilket tycks vara mörkat i utredningarna. Han undrar om det också under olycksnatten liksom veckorna innan fanns militärmateriel ombord. JK har redan beslutat att utreda om svensk militär dykt ner till Estonia dagarna efter förlisningen. Senare i dagens Radio Tuff hörs Knut Carlqvist kommentera Ångströms artikel.
....till Tyresös vackraste yttervägg, som finns på Sjöhagsvägen 4 B i Trollbäcken. Den är prydd med ett vitt, meterstort fredsmärke, omgivet av ett hjärta. Peter Kroos har skapat det. Man kan bara hoppas att flera nu börjar försköna sina ytterväggar eller balkonger på samma sätt.
....till Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) styrelse, som träffas nu på torsdag den 21 sept kl 18.30 i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som i senaste numret har information om den ryska militärbudgeten. Den uppgår nästa år till 11,2 miljarder dollar. Det är faktiskt bara dubbelt så mycket som den svenska försvarsbudgeten. Ändå har de ryska militärutgifterna efter de drastiska nedskärningarna på 90-talet ökat med i genomsnitt 20 procent per år. Ändå är USA:s militärbudget 27 gånger större, ja, till och med större än alla andra länders försvarsbudgetar sammantagna.
....till en resultatvärdering av fem års ”krig mot terrorismen”, som Kjell A Johansson utför på Dagens Nyheters insändarsida (11/9). Han skriver bland annat: ”Ett Afghanistan med tusentals gravar, miljoner på flykt, krigsherrar vid makten och en exploderande heroinexport. För närvarande intensifieras striderna i landet. Ett sönderslaget Irak, som hotas av inbördeskrig. Minst 100 000 civila, kanske det dubbla, har dödats”. Johansson påpekar också urholkningen i väst av folkrätt och demokrati.
....till den välrenommerade Oxford Research Group, som studerat olika åtgärder för att göra världen säkrare. Rapporten är kritisk till ”kriget mot terrorismen”, som bara ökat risken för nya terrordåd och skymmer mycket allvarligare globala hot, såsom klimatförändringar, konkurrens om naturresurser, marginalisering av världens majoritet och den nya globala kapprustningen.
....till ett 30-tal amerikanska biografer som den 11 september arrangerade visningar av Richard Attenboroughs storfilm "Gandhi" runtom i USA. I New York visades filmen tvärs över gatan mitt emot platsen där de raserade tvillingtornen stod fram till den 11 september 2001
....till Jan Viklund som den 11 september påminde om Gandhis ord: "Ickevåld är den största kraften till människans förfogande Det är mäktigare än det största förstörelsevapen frambringat av människohand." Måtte han ha rätt! Viklund återger också ett annat tänkvärt Gandhicitat: "Ickevåld är inte den feges sköld. Det är de modigas vapen”
....till belgaren Jean Bricmont, som på tal om 11 september påminner om den kristne amerikanske pacifisten A J Muste, som i sin bok ”Revolutionära pacifister” (utgiven av Svenska Freds) bland annat skrev: ”Problemet efter ett krig ligger hos den segrande parten. Han föreställer sig att han just bevisat att krig och våld lönar sig. Vem ska nu ge honom en läxa?” Jean Bricmont påpekar att efter andra världskriget har USA varit inne på en väg av upprepade militära interventioner och politisk destabilisering av andra länder.
....till den brittiska tidningen The Independents Patrick Cockburn, som (8/9) rapporterar från Gaza, där den israeliska belägringen och den västliga bojkotten nu gör att de 1, 3 miljonerna tätt sammanpackade människorna är på gränsen att svälta ihjäl. Två tredjedelar av människorna är arbetslösa, en tredjedel bor i flyktingläger Till och med de små fiskebåtarna är förbjudna att lämna stranden. Sedan den israeliske soldaten Gilad Shalit kidnappades den 26 juni har Gaza varit under attack. Israeliska stridsflygplan har gjort 250 raider över Gaza och bland annat bombat de två kraftstationerna och ett par ministerier. 120 hus och anläggningar har förstörts och 160 skadats. Över 260 palestinier har dödats, därav 64 barn och 26 kvinnor. En israelisk soldat har dödats och 26 sårats. 1200 palestinier har sårats, varav 60 har blivit amputerade.
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som uppger att israeliska styrkor under augusti dödade 76 palestinier, därav 19 barn
....till riksdagsmannen Lars Ångström, som fortsätter att ifrågasätta den officiella versionen om Estonias tragiska förlisning 1994. I en debattartikel i DN (12/9) hävdar han att regeringen mörklägger sanningen. Ångström vill veta vad som hände vid vraket de närmaste dygnen efter katastrofen, vilket tycks vara mörkat i utredningarna. Han undrar om det också under olycksnatten liksom veckorna innan fanns militärmateriel ombord. JK har redan beslutat att utreda om svensk militär dykt ner till Estonia dagarna efter förlisningen. Senare i dagens Radio Tuff hörs Knut Carlqvist kommentera Ångströms artikel.
....till Tyresös vackraste yttervägg, som finns på Sjöhagsvägen 4 B i Trollbäcken. Den är prydd med ett vitt, meterstort fredsmärke, omgivet av ett hjärta. Peter Kroos har skapat det. Man kan bara hoppas att flera nu börjar försköna sina ytterväggar eller balkonger på samma sätt.
....till Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) styrelse, som träffas nu på torsdag den 21 sept kl 18.30 i Tuff-lokalen, Myggdalsv 80
söndag, september 10
VAL, FOLKRÄTT OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Som vi sportfånar säger: På söndag är det SM, DM och KM i politik, alltså val till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Av denna demokratiska tävlan blir partiernas anhängare inspirerade och jobbar intensivt under några veckor.
Vi som sliter frivilligt för internationell solidaritet och mot krig har inte den förmånen. Dessa frågor lär man inte kunna vinna något val på och de berörs knappast i valrörelsen. Men i fredags hände det, inte oväntat i det bästa av alla medier, radion. Då utfrågades partiledarna i Sveriges Radio. De fick bland annat frågan om Irakkriget. Lars Ohly ansåg att det var ett klockrent folkrättsbrott att utan FN:s godkännande starta ett anfallskrig. Lars Leijonborg höll inte riktigt med om det utan framhöll vakthållningen kring mänskliga rättigheter. Andra borgerliga påpekade att mänskliga rättigheter gäller själva människorna, medan folkrätten avser relationer mellan stater. Ja man förebrådde folkrättens anhängare för att de ibland åberopade den till försvar av otäcka skurkstater.
Ohly undrade också vad Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund tyckte om det irakiska motståndet mot ockupationen. Han ansåg att folkrätten tillät att man bekämpade ockupanter. Han blev då avspisad med att han tycktes gilla massmord på civila, trots att han också påpekade att dödande av civila var ett folkrättsbrott.
Folkrätten stadgar faktiskt att det är ett brott att utan grönt ljus från FN:s säkerhetsråd starta anfallskrig. Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 är ett exempel på detta brott, anfallet på Irak 2003 ett annat. Men det är de anfallna och besegrade staternas ledare som ställs inför rätta. Saddam Hussein hotas av dödsstraff, Milosevic dog i sin cell i Haag.
Att värna om och utbreda mänskliga rättigheter är oerhört viktigt. Men många tycks glömma att den särklassigt viktigaste mänskliga rättigheten är att få leva, att inte dödas i aldrig så ”rättfärdiga krig”.
Nyligen gick den nu 87-årige amerikanen Benjamin Ferenccz ut i medierna. Han var en de jurister som efter andra världskriget dömde tyska officerare för krigsförbrytelser. Han påminner nu om att det var anfallskrig som bedömdes som den allvarligaste förbrytelsen i Nürnbergrättegångarna och att stadgarna för FN föreskriver att ingen stat får starta anfallskrig utan FN:s godkännande. Hans slutsats blir att inte bara Saddam Hussein skall dömas som krigsförbrytare, bland annat för anfallet på Kuwait. George W Bush bör i konsekvensens namn också ställas inför en internationell krigsförbrytardomstol, menar han
Ferenccz följer de tankegångar som vägledde honom och de andra domarna efter andra världskriget. Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop dinglade i galgen, dömd för ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Motiveringen för att detta ansågs vara det värsta brottet är värd att betänka. Att starta ett krig, hävdade man, ledde till alla andra förbrytelser som följde i krigets spår.
Tyvärr stämmer detta också i fallet Irak. När borgerliga partiledare upprört talar om dödandet av civila tänker de på dem som blir oskyldiga offer för självmordsbombare i det upptrappade våldet mellan sunni och shia. Dessa civila hade antagligen inte dödats om inte kriget och ockupationen upphävt spärrarna mot att massmörda.
De flesta civila irakier som dödats har dock fallit offer för den överlägsna supermaktens krigsmaskin. Några uppskattningar är att 30 000 civila irakier dödats av västliga bomber och granatattacker, alltså tio gånger elfte september. Andra nämner ett flerfalt högre dödstal.
När vi bedömer krig och våld är vi av mångårig indoktrinering behäftade med en blind fläck. Vi accepterar utan större upprördhet att miljoner civila blivit dödade av västliga bomber, inte bara tyskar, japaner och vietnameser utan också många andra.
Det finns skäl att på nytt påminna om vad nobelpristagaren Albert Szent- Györgyi under Vietnamkriget skrev i sin bok The Crazy Ape:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (2006-09-10)
Vi som sliter frivilligt för internationell solidaritet och mot krig har inte den förmånen. Dessa frågor lär man inte kunna vinna något val på och de berörs knappast i valrörelsen. Men i fredags hände det, inte oväntat i det bästa av alla medier, radion. Då utfrågades partiledarna i Sveriges Radio. De fick bland annat frågan om Irakkriget. Lars Ohly ansåg att det var ett klockrent folkrättsbrott att utan FN:s godkännande starta ett anfallskrig. Lars Leijonborg höll inte riktigt med om det utan framhöll vakthållningen kring mänskliga rättigheter. Andra borgerliga påpekade att mänskliga rättigheter gäller själva människorna, medan folkrätten avser relationer mellan stater. Ja man förebrådde folkrättens anhängare för att de ibland åberopade den till försvar av otäcka skurkstater.
Ohly undrade också vad Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund tyckte om det irakiska motståndet mot ockupationen. Han ansåg att folkrätten tillät att man bekämpade ockupanter. Han blev då avspisad med att han tycktes gilla massmord på civila, trots att han också påpekade att dödande av civila var ett folkrättsbrott.
Folkrätten stadgar faktiskt att det är ett brott att utan grönt ljus från FN:s säkerhetsråd starta anfallskrig. Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 är ett exempel på detta brott, anfallet på Irak 2003 ett annat. Men det är de anfallna och besegrade staternas ledare som ställs inför rätta. Saddam Hussein hotas av dödsstraff, Milosevic dog i sin cell i Haag.
Att värna om och utbreda mänskliga rättigheter är oerhört viktigt. Men många tycks glömma att den särklassigt viktigaste mänskliga rättigheten är att få leva, att inte dödas i aldrig så ”rättfärdiga krig”.
Nyligen gick den nu 87-årige amerikanen Benjamin Ferenccz ut i medierna. Han var en de jurister som efter andra världskriget dömde tyska officerare för krigsförbrytelser. Han påminner nu om att det var anfallskrig som bedömdes som den allvarligaste förbrytelsen i Nürnbergrättegångarna och att stadgarna för FN föreskriver att ingen stat får starta anfallskrig utan FN:s godkännande. Hans slutsats blir att inte bara Saddam Hussein skall dömas som krigsförbrytare, bland annat för anfallet på Kuwait. George W Bush bör i konsekvensens namn också ställas inför en internationell krigsförbrytardomstol, menar han
Ferenccz följer de tankegångar som vägledde honom och de andra domarna efter andra världskriget. Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop dinglade i galgen, dömd för ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig. Motiveringen för att detta ansågs vara det värsta brottet är värd att betänka. Att starta ett krig, hävdade man, ledde till alla andra förbrytelser som följde i krigets spår.
Tyvärr stämmer detta också i fallet Irak. När borgerliga partiledare upprört talar om dödandet av civila tänker de på dem som blir oskyldiga offer för självmordsbombare i det upptrappade våldet mellan sunni och shia. Dessa civila hade antagligen inte dödats om inte kriget och ockupationen upphävt spärrarna mot att massmörda.
De flesta civila irakier som dödats har dock fallit offer för den överlägsna supermaktens krigsmaskin. Några uppskattningar är att 30 000 civila irakier dödats av västliga bomber och granatattacker, alltså tio gånger elfte september. Andra nämner ett flerfalt högre dödstal.
När vi bedömer krig och våld är vi av mångårig indoktrinering behäftade med en blind fläck. Vi accepterar utan större upprördhet att miljoner civila blivit dödade av västliga bomber, inte bara tyskar, japaner och vietnameser utan också många andra.
Det finns skäl att på nytt påminna om vad nobelpristagaren Albert Szent- Györgyi under Vietnamkriget skrev i sin bok The Crazy Ape:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (2006-09-10)
”JAG TYCKER SYND OM FOLKPARTISTER OCKSÅ”
Monica Schelin (M) intervjuar Radio Tuffs programledare Åke Sandin (Å)
M: Vad tycker du om valkampanjerna och skandalerna?
Å: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”. Så sa en av fyra kloka och politiska Tyresökvinnor från olika partier, när jag intervjuade dem förra året. Vi pratade om då aktuella ”affärer”. En riksdagskvinna (Karin Pilsäter, fp) hade haft en ynka bråkdel av en promille alkohol bakom ratten, en ungdomsförbundare (Anna Sjödin, SSU) hade inte bara varit full av temperament på krogen och ett par riksdagskvinnor (Maria Carlshamre fp och Gunilla Carlsson, m) hade fifflat lite med bokföringen. Detta hade skildrats stort av medierna. Hade det inte handlat om politiker skulle det inte ens ha blivit undanskymda smånotiser.
M: Vad tycker du om att folkpartisters olagliga dataintrång?
Å: Jag vet inte hur mycket det kan ha skadat socialdemokraterna. Förtroendet för politiker har det definitivt skadat och det är väl det värsta. Jag tycker synd om alla dessa från olika partier, också folkpartisterna, som jobbar och jobbar och nu med den förbannade kollektivskuldens orättvisa tillämpning får klä skott för några få omdömeslösas dumheter.
M: Hur tycker du Leijonborg har klarat sig de senaste dagarna?
Å: När jag såg honom svettig och plågad på TV i tisdags tyckte jag synd om honom, var rädd att han skulle tuppa av. Men jag minns också när han bolmade av indignation över en socialdemokrat som snackat skit om Reinfeldt på nätet. Han borde ha tagit det lite lugnare den gången hade jag rått honom till om jag mot all förmodan hade varit hans PR-gubbe. Och hade jag lika oförmodat varit Göran Perssons rådgivare skulle jag ha bett honom att nu i veckan också uttrycka sin aktning för alla folkpartister som jobbar och sliter utan minsta tanke på att spionera. Jag tror att väljarna uppskattar lite sportslighet mera än moralistiska fördömanden.
M: Du har några gånger i dina krönikor behandlat tsunamins efterspel. Varför så ihärdig?
Å: Jo, här har vi verkligen ett drev och det har fantastiskt nog pågått oavbrutet i tjugo månader. Redan några dagar efter katastrofen talade jag om religiösa och politiska asgamar, som ville utnyttja att två promille av den kvarts miljon människor som tragiskt dödades var svenska turister. Hade det varit så att Göran Persson hade skickat iväg 20 000 svenskar till turistparadisen och en enda av dem dött på grund av hans försummelser, då hade jag begripit lite av upprördheten och det ständiga tjatet om annandag jul 2004. Det har varit alltför många efterkloka besservissrar i den här kritiken
M: Men Laila Freivalds tvangs ju att avgå som utrikesminister
Å: Ja, hetsen mot henne var olustig. När hon inte genast gav sig iväg till Thailand skälldes hon för likgiltighet. När hon väl var där undrade kritikerna hånfullt vad hon kunde göra för nytta där. När krisen med de danska Muhammedteckningarna sedan kom, satt hon i en annan rävsax. Hennes UD-tjänstemän kontaktade datahotellet där Sverigedemokraternas hemsida med Muhammedteckningarna fanns och berättade om de upprörda känslorna i den muslimska världen. Hade hon inte tillåtit detta och svenska ambassader eller turister därför kanske råkat illa ut hade hon kommit i ett ännu värre läge. Nu fick hon silkessnöret, och kanske tyckte Persson att Jan Eliasson var ett bättre dragplåster i valkampanjen.
M: Men Lars Danielsson fick sitta kvar tills helt nyligen?
Å: Jag har aldrig fattat att några telefonsamtal eller uteblivna samtal annandag jul 2004 skulle ha kunnat spela någon särskilt stor roll i ansträngningarna att få hem svenskarna från Thailand. Själv minns jag inte vilka telefonsamtal jag ringde i går. Särskilt osmaklig var en folkpartists påhitt att Danielsson skulle ha gosat med en älskarinna på annandagen.
M: Vad minns du av liknande ”affärer” under senaste valkampanjen 2002?
Å: Den stora grejen då var ju ”Uppdrag gransknings” frågor med dold kamera till ett antal, som frivilligt jobbade i partiernas valstugor. TV-killarna låtsades vara väljare och många valarbetare försökte därför hålla med dem så långt som möjligt i förhoppning om att få deras röster. Jag kollade bara ett fall, moderaten här i Tyresö, som råkade väldigt illa ut. I TV hörde man honom säga att ”dom där har mord i blodet” eller nåt liknande. Alla TV-tittare trodde att han menade muslimer i allmänhet eller svenska invandrare, för frågan till honom var bortklippt. Det visade sig att killarna med den dolda kameran och mikrofonen hade snackat om dem som mördade 3000 människor den 11 september 2001. Guvet, om Radio Tuff inte var det enda av medier, som i den allmänna indignationen den gången vågade gå motvinds.
M: Är det inte jobbigt att vara revisionist, att i alla lägen kolla om allmänt vedertagna så kallade sanningar verkligen stämmer?
Å: Det är i alla fall nödvändigt. Men man blir ju kallad för ett och annat otrevligt när kritikernas sakargument tryter.
-------------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1097
M: Vad tycker du om valkampanjerna och skandalerna?
Å: ”Det vandrar inga gudar på denna jord”. Så sa en av fyra kloka och politiska Tyresökvinnor från olika partier, när jag intervjuade dem förra året. Vi pratade om då aktuella ”affärer”. En riksdagskvinna (Karin Pilsäter, fp) hade haft en ynka bråkdel av en promille alkohol bakom ratten, en ungdomsförbundare (Anna Sjödin, SSU) hade inte bara varit full av temperament på krogen och ett par riksdagskvinnor (Maria Carlshamre fp och Gunilla Carlsson, m) hade fifflat lite med bokföringen. Detta hade skildrats stort av medierna. Hade det inte handlat om politiker skulle det inte ens ha blivit undanskymda smånotiser.
M: Vad tycker du om att folkpartisters olagliga dataintrång?
Å: Jag vet inte hur mycket det kan ha skadat socialdemokraterna. Förtroendet för politiker har det definitivt skadat och det är väl det värsta. Jag tycker synd om alla dessa från olika partier, också folkpartisterna, som jobbar och jobbar och nu med den förbannade kollektivskuldens orättvisa tillämpning får klä skott för några få omdömeslösas dumheter.
M: Hur tycker du Leijonborg har klarat sig de senaste dagarna?
Å: När jag såg honom svettig och plågad på TV i tisdags tyckte jag synd om honom, var rädd att han skulle tuppa av. Men jag minns också när han bolmade av indignation över en socialdemokrat som snackat skit om Reinfeldt på nätet. Han borde ha tagit det lite lugnare den gången hade jag rått honom till om jag mot all förmodan hade varit hans PR-gubbe. Och hade jag lika oförmodat varit Göran Perssons rådgivare skulle jag ha bett honom att nu i veckan också uttrycka sin aktning för alla folkpartister som jobbar och sliter utan minsta tanke på att spionera. Jag tror att väljarna uppskattar lite sportslighet mera än moralistiska fördömanden.
M: Du har några gånger i dina krönikor behandlat tsunamins efterspel. Varför så ihärdig?
Å: Jo, här har vi verkligen ett drev och det har fantastiskt nog pågått oavbrutet i tjugo månader. Redan några dagar efter katastrofen talade jag om religiösa och politiska asgamar, som ville utnyttja att två promille av den kvarts miljon människor som tragiskt dödades var svenska turister. Hade det varit så att Göran Persson hade skickat iväg 20 000 svenskar till turistparadisen och en enda av dem dött på grund av hans försummelser, då hade jag begripit lite av upprördheten och det ständiga tjatet om annandag jul 2004. Det har varit alltför många efterkloka besservissrar i den här kritiken
M: Men Laila Freivalds tvangs ju att avgå som utrikesminister
Å: Ja, hetsen mot henne var olustig. När hon inte genast gav sig iväg till Thailand skälldes hon för likgiltighet. När hon väl var där undrade kritikerna hånfullt vad hon kunde göra för nytta där. När krisen med de danska Muhammedteckningarna sedan kom, satt hon i en annan rävsax. Hennes UD-tjänstemän kontaktade datahotellet där Sverigedemokraternas hemsida med Muhammedteckningarna fanns och berättade om de upprörda känslorna i den muslimska världen. Hade hon inte tillåtit detta och svenska ambassader eller turister därför kanske råkat illa ut hade hon kommit i ett ännu värre läge. Nu fick hon silkessnöret, och kanske tyckte Persson att Jan Eliasson var ett bättre dragplåster i valkampanjen.
M: Men Lars Danielsson fick sitta kvar tills helt nyligen?
Å: Jag har aldrig fattat att några telefonsamtal eller uteblivna samtal annandag jul 2004 skulle ha kunnat spela någon särskilt stor roll i ansträngningarna att få hem svenskarna från Thailand. Själv minns jag inte vilka telefonsamtal jag ringde i går. Särskilt osmaklig var en folkpartists påhitt att Danielsson skulle ha gosat med en älskarinna på annandagen.
M: Vad minns du av liknande ”affärer” under senaste valkampanjen 2002?
Å: Den stora grejen då var ju ”Uppdrag gransknings” frågor med dold kamera till ett antal, som frivilligt jobbade i partiernas valstugor. TV-killarna låtsades vara väljare och många valarbetare försökte därför hålla med dem så långt som möjligt i förhoppning om att få deras röster. Jag kollade bara ett fall, moderaten här i Tyresö, som råkade väldigt illa ut. I TV hörde man honom säga att ”dom där har mord i blodet” eller nåt liknande. Alla TV-tittare trodde att han menade muslimer i allmänhet eller svenska invandrare, för frågan till honom var bortklippt. Det visade sig att killarna med den dolda kameran och mikrofonen hade snackat om dem som mördade 3000 människor den 11 september 2001. Guvet, om Radio Tuff inte var det enda av medier, som i den allmänna indignationen den gången vågade gå motvinds.
M: Är det inte jobbigt att vara revisionist, att i alla lägen kolla om allmänt vedertagna så kallade sanningar verkligen stämmer?
Å: Det är i alla fall nödvändigt. Men man blir ju kallad för ett och annat otrevligt när kritikernas sakargument tryter.
-------------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1097
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1097) 06-09-10 till...
....till Jan Viklund i Gandhi TODAY som påminner om ett annat 11 september än 11/9 2003 då Anna Lindh dog, 11/9 2001 då ca 3000 amerikaner dödades, 11/9 1973 då Salvador Allende i Chile mördades och 11/9 1944 då angloamerikanska terrorbombningar dödade ca 12 000 civila tyskar i Darmstadt. Viklund påminner i stället om ett mycket viktigt 100-årsjubileum: Den 11 september 1906 startade Gandhi sin första icke-våldskampanj i Johannesburg, Sydafrika. Det behövs många sådana kampanjer i dagens värld
....till minnet av Fulchand Purwar, som avled i Indien den 29 augusti 2006. Han utnyttjade sina konstnärliga talanger i sitt arbete för gatubarnen i mångmiljonstaden Ahmedabad. Hans arbete stöddes under många år av Tuff. I Ahmedabad byggdes bland annat ett hus för gatubarnen och eftersom det finansierades av Tuff har det namnet Sweden Shanti Bhavan (ungefär: ”Svenska Fredshuset”). Fulchand var Tuffs gäst under en dryg vecka i augusti 1986 och framträdde då i flera skolor, bland annat i Miklagårds förskola (Täby), som sedan dess bidragit med pengar till arbetet bland Ahmedabads gatubarn
....till Strandskolan i Tyresö, som nu planerar ett nytt Öppet Hus för att jobba in pengar till Tuff-projekten i indiska Dharampur. Det skall äga rum onsdag den 18 oktober. Under förra årets Öppet Hus fick skolan in över 23 000 kr
....till lokaltidningarna Tyresö Nyheter (s) och Vi i Tyresö (m), som båda ger spaltutrymme åt Tyresöradion och också nämner Radio Tuff.
....till den amerikanske ex-presidenten Al Gore, som nu tar skarpt avstånd från anfallet på Irak 2003 och som bland annat säger: ”Det hade ingenting med elfte september att göra, det var helt fel att gå in”. Gore är också aktuell i en ny film om klimathotet. Den heter ”En obekväm sanning” och Gore varnar: ”Katastrofen vi står inför nu är den farligaste vi någonsin stått inför, men den innebär också den största möjligheten”
....till den amerikanska senaten, som i går fastslog att Saddam Hussein och al Quaida inte samarbetade. Den insikten kom tyvärr 3½ år för sent, eftersom det påstådda samarbetet var en av förevändningarna för anfallet på Irak
....till den israeliska tidningen Haaretz, som utnyttjat yttrandefriheten genom att ofta också kritisera Israels politik, faktiskt mera frispråkigt än vad de flesta amerikanska och europeiska medier vågar göra. I Haaretz den 4/9 skriver Gideon Levy om att Gaza har ”återockuperats” och befinner sig i det värsta tillståndet någonsin. På sistone har Israels armé ”löpt amok i Gaza –det finns inget annat ord att beskriva det med— och urskillningslöst dödat, förstört, bombat från luften och med granater” Levy skriver också: ”I stora delar av Gaza finns ingen el. Israel bombade det enda elverket i Gaza och mer än halva eltillgången är borta. Det finns knappast vatten, eftersom det inte finns elektricitet och att förse hemmen med vatten är nästan omöjligt. Gaza är smutsigare och mer stinkande än någonsin” Levy konstaterar också: ”Under de senaste två månaderna har Israel dödat 224 palestinier, varav 62 barn och 25 kvinnor.”
....till gotländske P:son i H:vi, som skriver persiflager. Den senaste är aktuell,
präglas av en demokratisk inställning men är inte särskilt elak: ”Hylla
valets vinnare, men glöm inte att förlorarna är lika viktiga för
demokratin...”
....till den modiga pakistanska tjejen Mukhtar Mai, om vilken Dan Isaacs i BBS News (7/9) skriver om. För fyra år sedan utsattes hon för en gruppvåldtäkt, sannolikt på order från de ledande gubbarna i en grannby. I stället för att på traditionellt sätt acceptera skammen och förödmjukelsen gick hon till domstol och fick flera av gärningsmännen dömda. Det har dock med framgång överklagats, vilket väckt bestörtning bland människorättsaktivister och feminister. För de pengar Mukhtar Mai fick i skadestånd har hon grundat en skola i sin hemby, så att andra flickor ska få elementär utbildning. Själv är hon analfabet men andra har hjälpt henne till en egen blogg på Internet. Där berättar hon om övergrepp mot kvinnor, ett våld som ofta leder till döden.
....till Granängsringens Mångkulturdag i går. Bland annat bjöds på mycket god –och gratis—ärtsoppa. Tuff-aktivister var där vid ett bokbord, typiskt nog bara kvinnor
....till minnet av Fulchand Purwar, som avled i Indien den 29 augusti 2006. Han utnyttjade sina konstnärliga talanger i sitt arbete för gatubarnen i mångmiljonstaden Ahmedabad. Hans arbete stöddes under många år av Tuff. I Ahmedabad byggdes bland annat ett hus för gatubarnen och eftersom det finansierades av Tuff har det namnet Sweden Shanti Bhavan (ungefär: ”Svenska Fredshuset”). Fulchand var Tuffs gäst under en dryg vecka i augusti 1986 och framträdde då i flera skolor, bland annat i Miklagårds förskola (Täby), som sedan dess bidragit med pengar till arbetet bland Ahmedabads gatubarn
....till Strandskolan i Tyresö, som nu planerar ett nytt Öppet Hus för att jobba in pengar till Tuff-projekten i indiska Dharampur. Det skall äga rum onsdag den 18 oktober. Under förra årets Öppet Hus fick skolan in över 23 000 kr
....till lokaltidningarna Tyresö Nyheter (s) och Vi i Tyresö (m), som båda ger spaltutrymme åt Tyresöradion och också nämner Radio Tuff.
....till den amerikanske ex-presidenten Al Gore, som nu tar skarpt avstånd från anfallet på Irak 2003 och som bland annat säger: ”Det hade ingenting med elfte september att göra, det var helt fel att gå in”. Gore är också aktuell i en ny film om klimathotet. Den heter ”En obekväm sanning” och Gore varnar: ”Katastrofen vi står inför nu är den farligaste vi någonsin stått inför, men den innebär också den största möjligheten”
....till den amerikanska senaten, som i går fastslog att Saddam Hussein och al Quaida inte samarbetade. Den insikten kom tyvärr 3½ år för sent, eftersom det påstådda samarbetet var en av förevändningarna för anfallet på Irak
....till den israeliska tidningen Haaretz, som utnyttjat yttrandefriheten genom att ofta också kritisera Israels politik, faktiskt mera frispråkigt än vad de flesta amerikanska och europeiska medier vågar göra. I Haaretz den 4/9 skriver Gideon Levy om att Gaza har ”återockuperats” och befinner sig i det värsta tillståndet någonsin. På sistone har Israels armé ”löpt amok i Gaza –det finns inget annat ord att beskriva det med— och urskillningslöst dödat, förstört, bombat från luften och med granater” Levy skriver också: ”I stora delar av Gaza finns ingen el. Israel bombade det enda elverket i Gaza och mer än halva eltillgången är borta. Det finns knappast vatten, eftersom det inte finns elektricitet och att förse hemmen med vatten är nästan omöjligt. Gaza är smutsigare och mer stinkande än någonsin” Levy konstaterar också: ”Under de senaste två månaderna har Israel dödat 224 palestinier, varav 62 barn och 25 kvinnor.”
....till gotländske P:son i H:vi, som skriver persiflager. Den senaste är aktuell,
präglas av en demokratisk inställning men är inte särskilt elak: ”Hylla
valets vinnare, men glöm inte att förlorarna är lika viktiga för
demokratin...”
....till den modiga pakistanska tjejen Mukhtar Mai, om vilken Dan Isaacs i BBS News (7/9) skriver om. För fyra år sedan utsattes hon för en gruppvåldtäkt, sannolikt på order från de ledande gubbarna i en grannby. I stället för att på traditionellt sätt acceptera skammen och förödmjukelsen gick hon till domstol och fick flera av gärningsmännen dömda. Det har dock med framgång överklagats, vilket väckt bestörtning bland människorättsaktivister och feminister. För de pengar Mukhtar Mai fick i skadestånd har hon grundat en skola i sin hemby, så att andra flickor ska få elementär utbildning. Själv är hon analfabet men andra har hjälpt henne till en egen blogg på Internet. Där berättar hon om övergrepp mot kvinnor, ett våld som ofta leder till döden.
....till Granängsringens Mångkulturdag i går. Bland annat bjöds på mycket god –och gratis—ärtsoppa. Tuff-aktivister var där vid ett bokbord, typiskt nog bara kvinnor
söndag, september 3
FOTBOLLEN, VALET och DET ”OPROPORTIONERLIGA”
Studsande boll är jag svag för. Nu på gamla dar haltar jag med en viss värdighet. Tolv års harvande på fotbollsplaner i Ångermanland och i Stockholms södra förorter har retroaktivt drabbat mitt ena knä, men det är fotbollen värd.
Efter att ha bott söder om Söder i ett halvsekel, är Bajen förstås ”vackrast och bäst” med en –som jag inbillar mig - mera folklig framtoning än andra lag. Sköna lirare med schyssta anhängare.
De allra flesta Bajenanhängare gillar rent spel och läcker fotboll. Men ett litet men aggressivt fåtal av dem uppförde sig nyligen som överförfriskade idioter och sabbade derbyt mot Djurgården. Dessutom får nu Hammarby poängavdrag och böter på 200 000 kr. I idrott gäller utan pardon den egendomliga kollektivskulden.
Annars är dagens elitidrott allt svårare att uppskatta. I fotboll är så många miljoner kr per spelare inblandade, att det handlar om en samling mångmiljonärer som likt forna tiders cirkusartister turnerar från klubb till klubb och inhöstar feta övergångssummor. Dansen kring stinna guldkalvar gör att några i andra idrotter åker fast för doping.
”Det var bättre förr”, har vi gubbar för all del sagt i alla tider. Men det var bara ett par decennier sedan ett stort antal duktiga idrottsmän och tjejer sprang stafett i Fredsloppet, från Haparanda till Göteborg, om jag minns rätt. Och för ett kvartssekel sen var Skandinaviens klart bästa tennistjej Tuff-medlem och skänkte ibland sina prispengar till fredsrörelsen eller till Tuffs projekt i Indien. Men segerpremierna på den tiden var blygsamma jämfört med dagens extremt marknadsekonomiska.
X X X
I går (2/9) ordnade Tuff loppmarknad på ängen nedanför Tyresö Centrum. Ett dussintal aktivister körde och bar loppisprylar och sålde dem med stor framgång. Nästan 9000 kr blev resultatet, mycket välkommet för en frivilligt arbetande förening som har kostnader för lokalhyra, Radio Tuffs sändningsavgifter, telefon, papper och annat.
Inne i centrumet stod olika partiers fritidspolitiker vid sina bord. För dem har jag stor beundran. De är demokratins grundbultar. Politikerföraktet är i bästa fall historielöst, i värsta fall rent fascistiskt.
Som programledare också för Succékanalen 91,4 har jag haft en närmast schizofren tid på sistone. På förmiddagen skall Vänsterpartiet hjälpas till en halvtimme på radion, på eftermiddagen skall jag serva moderaterna, nästa dag socialdemokraterna och så vidare. Men visst är det bra att man få höra rösterna på några av de kandidater som ställer upp i valet.
I dagens Radio Tuff hörs en intervju med två fritidspolitiker. De berättar om den systematiska vandaliseringen av partiernas valplakat. Ingen vet vilka som vill sabba en demokratisk valkampanj, kanske samma slags idioter som grusade Hammarbys medaljdrömmar eller som förstör busskurer eller klottrar ner våra väggar. Vandalerna har säkert ingen aning om hur det är att vara frivilligt arbetande fritidspolitiker och tvingas ut varannan kväll efter jobbet för att laga sönderslagna plakatställningar och fixa nya plakat. Kanske är det ”fascister” som är i farten, men ordet fascism har blivit komplicerat genom att de som kallas sig antifascister (AFA) ofta uppför sig på ett sätt som vi oftast förknippar med just ”fascism”.
I förra valet röstade Tyresöbor i villaområdena ganska mangrant, cirka 90 procent, varav en klar majoritet på de blå partierna. I Bollmoras hyreshus röstade bara ungefär 60 procent, de allra flesta på de röd-gröna partierna. Ännu mycket mindre var valdeltagandet bland utomlandsfödda. Det där är lite konstigt: De flesta av dem som mest skulle behöva politiska åtgärder utnyttjar inte sina demokratiska rättigheter.
Häromåret var jag i Umeå. Där intervjuade jag Kamir Zendegani, politisk flykting från Iran. Han berättade, att när han när han för första gången stod i en svensk vallokal, föll han i gråt. Så rörd blev han av att äntligen få deltaga i ett demokratiskt val. Ska man försöka förklara varför så få invandrare tar chansen att rösta kan man lätt bli stämplad som främlingsfientlig.
X X X
Som vanligt spelar utrikes- och biståndspolitik en undanskymd roll i valrörelsen. Men medan tuff-aktivister sålde bullar och loppisprylar utanför Tyresö centrum, höll utrikesminister Jan Eliasson tal där inne.
Det var massor av broar, vägar, hamnar, elverk och annan infrastruktur som Israel i sitt ”försvarskrig” i Libanon förstörde -- förutom dödandet av ett tusental civila. Strax före vapenvilan bombades också Libanons största mejeri sönder och klusterbomber fälldes lite varstans. Men våra västliga bedömare har uppfunnit ett nytt uttryck för att skyla över brutaliteten. Den var ”oproportionerlig” har vi fått höra till leda.
Ja, vi får väl revidera våra tidigare fördömanden av krigsförbrytelser. Amerikanerna i Vietnam, fransmännen i Algeriet, ryssarna i Tjeckoslovakien och Ungern uppförde sig oproportionerligt. Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot var väldigt oproportionerliga.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1096) 2006-09-03
Efter att ha bott söder om Söder i ett halvsekel, är Bajen förstås ”vackrast och bäst” med en –som jag inbillar mig - mera folklig framtoning än andra lag. Sköna lirare med schyssta anhängare.
De allra flesta Bajenanhängare gillar rent spel och läcker fotboll. Men ett litet men aggressivt fåtal av dem uppförde sig nyligen som överförfriskade idioter och sabbade derbyt mot Djurgården. Dessutom får nu Hammarby poängavdrag och böter på 200 000 kr. I idrott gäller utan pardon den egendomliga kollektivskulden.
Annars är dagens elitidrott allt svårare att uppskatta. I fotboll är så många miljoner kr per spelare inblandade, att det handlar om en samling mångmiljonärer som likt forna tiders cirkusartister turnerar från klubb till klubb och inhöstar feta övergångssummor. Dansen kring stinna guldkalvar gör att några i andra idrotter åker fast för doping.
”Det var bättre förr”, har vi gubbar för all del sagt i alla tider. Men det var bara ett par decennier sedan ett stort antal duktiga idrottsmän och tjejer sprang stafett i Fredsloppet, från Haparanda till Göteborg, om jag minns rätt. Och för ett kvartssekel sen var Skandinaviens klart bästa tennistjej Tuff-medlem och skänkte ibland sina prispengar till fredsrörelsen eller till Tuffs projekt i Indien. Men segerpremierna på den tiden var blygsamma jämfört med dagens extremt marknadsekonomiska.
X X X
I går (2/9) ordnade Tuff loppmarknad på ängen nedanför Tyresö Centrum. Ett dussintal aktivister körde och bar loppisprylar och sålde dem med stor framgång. Nästan 9000 kr blev resultatet, mycket välkommet för en frivilligt arbetande förening som har kostnader för lokalhyra, Radio Tuffs sändningsavgifter, telefon, papper och annat.
Inne i centrumet stod olika partiers fritidspolitiker vid sina bord. För dem har jag stor beundran. De är demokratins grundbultar. Politikerföraktet är i bästa fall historielöst, i värsta fall rent fascistiskt.
Som programledare också för Succékanalen 91,4 har jag haft en närmast schizofren tid på sistone. På förmiddagen skall Vänsterpartiet hjälpas till en halvtimme på radion, på eftermiddagen skall jag serva moderaterna, nästa dag socialdemokraterna och så vidare. Men visst är det bra att man få höra rösterna på några av de kandidater som ställer upp i valet.
I dagens Radio Tuff hörs en intervju med två fritidspolitiker. De berättar om den systematiska vandaliseringen av partiernas valplakat. Ingen vet vilka som vill sabba en demokratisk valkampanj, kanske samma slags idioter som grusade Hammarbys medaljdrömmar eller som förstör busskurer eller klottrar ner våra väggar. Vandalerna har säkert ingen aning om hur det är att vara frivilligt arbetande fritidspolitiker och tvingas ut varannan kväll efter jobbet för att laga sönderslagna plakatställningar och fixa nya plakat. Kanske är det ”fascister” som är i farten, men ordet fascism har blivit komplicerat genom att de som kallas sig antifascister (AFA) ofta uppför sig på ett sätt som vi oftast förknippar med just ”fascism”.
I förra valet röstade Tyresöbor i villaområdena ganska mangrant, cirka 90 procent, varav en klar majoritet på de blå partierna. I Bollmoras hyreshus röstade bara ungefär 60 procent, de allra flesta på de röd-gröna partierna. Ännu mycket mindre var valdeltagandet bland utomlandsfödda. Det där är lite konstigt: De flesta av dem som mest skulle behöva politiska åtgärder utnyttjar inte sina demokratiska rättigheter.
Häromåret var jag i Umeå. Där intervjuade jag Kamir Zendegani, politisk flykting från Iran. Han berättade, att när han när han för första gången stod i en svensk vallokal, föll han i gråt. Så rörd blev han av att äntligen få deltaga i ett demokratiskt val. Ska man försöka förklara varför så få invandrare tar chansen att rösta kan man lätt bli stämplad som främlingsfientlig.
X X X
Som vanligt spelar utrikes- och biståndspolitik en undanskymd roll i valrörelsen. Men medan tuff-aktivister sålde bullar och loppisprylar utanför Tyresö centrum, höll utrikesminister Jan Eliasson tal där inne.
Det var massor av broar, vägar, hamnar, elverk och annan infrastruktur som Israel i sitt ”försvarskrig” i Libanon förstörde -- förutom dödandet av ett tusental civila. Strax före vapenvilan bombades också Libanons största mejeri sönder och klusterbomber fälldes lite varstans. Men våra västliga bedömare har uppfunnit ett nytt uttryck för att skyla över brutaliteten. Den var ”oproportionerlig” har vi fått höra till leda.
Ja, vi får väl revidera våra tidigare fördömanden av krigsförbrytelser. Amerikanerna i Vietnam, fransmännen i Algeriet, ryssarna i Tjeckoslovakien och Ungern uppförde sig oproportionerligt. Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot var väldigt oproportionerliga.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1096) 2006-09-03
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1096) 06-09-03 till....
....till krönikan ”Den blågula fanan” (TyresöFöretagaren nr 5/2006) av Peter Hellsten, som bland annat skriver om högergruppers ”okunniga dravel” om invandrare och bidrag. Han påminner om att Tyresö kommun har en budget på 1½ miljard kronor per år och ger följande upplysningar: ”Som i de flesta av Sveriges 280 kommuner går 80-85 procent av dessa pengar direkt till vård, skola och omsorg, Räknar vi sedan in kultur. och fritidsfrågorna samt administrationen (som givetvis främst servar skolan och vården) är i stort sett pengarna slut. Försörjnningsstödet (tidigare kallat socialhjälp) kostade Tyresö år 2005 knappt 14 miljoner, dvs 0,9 procent”
....till amerikansk-svensken Al Burke, som kommenterar påståendet i förra veckans Radio Tuff om att islam är en fredens religion: ”Det som är mest angeläget för livslevande människor, i synnerhet alla som drabbas av olika sorters med religion motiverade obehagligheter, är hur de heliga texterna tillämpas i praktiken. Vad som egentligen står i böckerna-- om man nu kan komma överens om detta-- har knappast någon större betydelse om man i ’guds’ namn blir dödad, terroriserad, förtryckt m.m. Mig veterligen står det t.ex. ingenting i den kristna bibeln om inkvisitionen, korståg, förbudet mot kondomer o.s.v. Men sådana illdåd betraktas mycket riktigt som kristna-- därför att folk, inte minst vördade ledare, som kallat sig för kristna begått dessa dumheter.”
....till gymnasisten Anton Klepke, som grundat ”Pacifistisk Solidaritet” och som nu också instiftat ett fredspris att delas ut på FN:s Internationella fredsdag den 21 september. Det ska tillfalla någon under 18 år ”som gjort något bra för freden eller för den internationella och/eller nationella solidariteten.” Han vill ha tips om kandidater före den 10 september
....till den nu 87-årige Benjamin Ferenccz, som var en de jurister som efter andra världskriget dömde tyska officerare för krigsförbrytelser. Han påminner nu om att det var anfallskrig som bedömdes som den allvarligaste förbrytelsen i Nürnbergrättegångarna och att stadgarna för FN föreskriver att inget land får starta krig utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. Hans slutsats blir att inte bara Saddam Hussein skall dömas som krigsförbrytare utan också George W Bush. Han påpekar: ”Varje krig leder till brott mot mänskligheten, förstörelse bortom militär nödvändighet, våldtäkter och plundringar, som alltid händer i krig. Så mitt personliga svar efter att i 60 år ha arbetat med dessa problem och hatat att se alla dessa unga människor av olika nationaliteter bli dödade är att man måste sluta att använda krig som ett medel att lösa konflikter”
....till Hanvikenbon Rune Jansson som kommenterar uppgiften i förra veckans Radio Tuff om att 20 000 barn dör varje dag bland annat av hunger: ”Det kan väl ha samband med att några miljoner av Europas och USA:s invånare är fullt sysselsatta med att äta ihjäl sig”
....till den amerikanske professorn Noam Chomsky, som på frågan om den moraliska rättfärdigheten för Israels anfall på Libanon säger: “Vi vet mycket väl att enligt västliga normer finns det inget moraliskt eller legalt rättfärdigande för kriget. Det finns tillräckliga bevis på att Israel regelbundet har kidnappat libaneser och satt dem i fängelse i Israel, också i hemliga fängelser som det beryktade Läger 1391, som avslöjades av en slump och snabbt blev bortglömt (och i USA aldrig ens omtalat av etablerade medier). Ingen föreslog att Libanon, eller någon annan, hade rätt att invadera och förstöra mycket av Israel som vedergällning. Som denna långa och otäcka meritlista visar är att kidnappning av civila –ett långt värre brott än tillfångatagandet av soldater—anses vara obetydligt av USA, Storbritannien och andra västliga stater”
....till de organisationer som står bakom manifestationer ”till mänsklighetens försvar –mot USA:s krigspolitik”. Sergels torg måndag den 11 september kl 17-21. En av deltagarna är ARK, Aktionsgruppen mot Radioaktiv Krigföring, som bland annat varnar för det utarmade uran som har använts i krigen mot Irak och forna Jugoslavien. Vi ”radioaktiva” i Tuff stöder kampen mot radioaktiv krigföring
....till två solidariska människor, en på Strandvägen i Tyresö och en annan i Vänersborg, som i veckan satt in 1000 kr var på Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2. I Indien gör dessa pengar minst tio gånger större nytta än här hemma. Och ända från Skåne har vi fått beställning på ett mangogram. Där vill Eva hedra minnet av en bortgången vän genom mangogrammet ”Till minne av....”
....till Pettersson i Hellvi på Gotland som skickat oss en liten bok med aforismer -- eller ”persiflager” som han kallar dem. En som har särskild aktualitet nu i valrörelsen lyder: ”Politik är konsten att få ändliga resurser att räcka till oändliga krav...”
....till de tolv tuff-aktivister som i går lördag skötte loppisen vid Tyresö centrum. Resultat: 8 924 kr, ”all time high”, som finansvalparna säger. Det behövs, trots att allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, eftersom lokalhyra, Radio Tuffs sändningsavgifter, papper, telefon och annat kostar pengar.
....till diskussionskaféet Filosofika, som med Göran Flodman som samtalsledare börjar igen på måndag (4/9) kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80. Frågorna som skall diskuteras är om historien tog slut i och med kommunismens sammanbrott i Europa och om ideologierna också nu spelat ut sin roll. Alla välkomna!
....till Granängsringens ”Mångkulturdag” på lördag (9/9) kl 11-22, där också Tuff finns med. På Succékanalen 91,4 intervjuas från och med den 3 september hyresrättsföreningens ordförande Susan Lundin om evenemanget.
....till amerikansk-svensken Al Burke, som kommenterar påståendet i förra veckans Radio Tuff om att islam är en fredens religion: ”Det som är mest angeläget för livslevande människor, i synnerhet alla som drabbas av olika sorters med religion motiverade obehagligheter, är hur de heliga texterna tillämpas i praktiken. Vad som egentligen står i böckerna-- om man nu kan komma överens om detta-- har knappast någon större betydelse om man i ’guds’ namn blir dödad, terroriserad, förtryckt m.m. Mig veterligen står det t.ex. ingenting i den kristna bibeln om inkvisitionen, korståg, förbudet mot kondomer o.s.v. Men sådana illdåd betraktas mycket riktigt som kristna-- därför att folk, inte minst vördade ledare, som kallat sig för kristna begått dessa dumheter.”
....till gymnasisten Anton Klepke, som grundat ”Pacifistisk Solidaritet” och som nu också instiftat ett fredspris att delas ut på FN:s Internationella fredsdag den 21 september. Det ska tillfalla någon under 18 år ”som gjort något bra för freden eller för den internationella och/eller nationella solidariteten.” Han vill ha tips om kandidater före den 10 september
....till den nu 87-årige Benjamin Ferenccz, som var en de jurister som efter andra världskriget dömde tyska officerare för krigsförbrytelser. Han påminner nu om att det var anfallskrig som bedömdes som den allvarligaste förbrytelsen i Nürnbergrättegångarna och att stadgarna för FN föreskriver att inget land får starta krig utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. Hans slutsats blir att inte bara Saddam Hussein skall dömas som krigsförbrytare utan också George W Bush. Han påpekar: ”Varje krig leder till brott mot mänskligheten, förstörelse bortom militär nödvändighet, våldtäkter och plundringar, som alltid händer i krig. Så mitt personliga svar efter att i 60 år ha arbetat med dessa problem och hatat att se alla dessa unga människor av olika nationaliteter bli dödade är att man måste sluta att använda krig som ett medel att lösa konflikter”
....till Hanvikenbon Rune Jansson som kommenterar uppgiften i förra veckans Radio Tuff om att 20 000 barn dör varje dag bland annat av hunger: ”Det kan väl ha samband med att några miljoner av Europas och USA:s invånare är fullt sysselsatta med att äta ihjäl sig”
....till den amerikanske professorn Noam Chomsky, som på frågan om den moraliska rättfärdigheten för Israels anfall på Libanon säger: “Vi vet mycket väl att enligt västliga normer finns det inget moraliskt eller legalt rättfärdigande för kriget. Det finns tillräckliga bevis på att Israel regelbundet har kidnappat libaneser och satt dem i fängelse i Israel, också i hemliga fängelser som det beryktade Läger 1391, som avslöjades av en slump och snabbt blev bortglömt (och i USA aldrig ens omtalat av etablerade medier). Ingen föreslog att Libanon, eller någon annan, hade rätt att invadera och förstöra mycket av Israel som vedergällning. Som denna långa och otäcka meritlista visar är att kidnappning av civila –ett långt värre brott än tillfångatagandet av soldater—anses vara obetydligt av USA, Storbritannien och andra västliga stater”
....till de organisationer som står bakom manifestationer ”till mänsklighetens försvar –mot USA:s krigspolitik”. Sergels torg måndag den 11 september kl 17-21. En av deltagarna är ARK, Aktionsgruppen mot Radioaktiv Krigföring, som bland annat varnar för det utarmade uran som har använts i krigen mot Irak och forna Jugoslavien. Vi ”radioaktiva” i Tuff stöder kampen mot radioaktiv krigföring
....till två solidariska människor, en på Strandvägen i Tyresö och en annan i Vänersborg, som i veckan satt in 1000 kr var på Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2. I Indien gör dessa pengar minst tio gånger större nytta än här hemma. Och ända från Skåne har vi fått beställning på ett mangogram. Där vill Eva hedra minnet av en bortgången vän genom mangogrammet ”Till minne av....”
....till Pettersson i Hellvi på Gotland som skickat oss en liten bok med aforismer -- eller ”persiflager” som han kallar dem. En som har särskild aktualitet nu i valrörelsen lyder: ”Politik är konsten att få ändliga resurser att räcka till oändliga krav...”
....till de tolv tuff-aktivister som i går lördag skötte loppisen vid Tyresö centrum. Resultat: 8 924 kr, ”all time high”, som finansvalparna säger. Det behövs, trots att allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat, eftersom lokalhyra, Radio Tuffs sändningsavgifter, papper, telefon och annat kostar pengar.
....till diskussionskaféet Filosofika, som med Göran Flodman som samtalsledare börjar igen på måndag (4/9) kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80. Frågorna som skall diskuteras är om historien tog slut i och med kommunismens sammanbrott i Europa och om ideologierna också nu spelat ut sin roll. Alla välkomna!
....till Granängsringens ”Mångkulturdag” på lördag (9/9) kl 11-22, där också Tuff finns med. På Succékanalen 91,4 intervjuas från och med den 3 september hyresrättsföreningens ordförande Susan Lundin om evenemanget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)