Åsa Linderborg och Erik Wijk beklagar med rätta (AB 2005-01-25) att det svenska motståndet mot det amerikanska kriget i Irak är svagt. De påpekar, att inte ens fredsrörelsen är på hugget i den frågan. Bland annat påminner de om att Svenska Freds inte stödde jättedemonstrationen den 15 februari 2003 mot det annalkande kriget. Även Kristna Freds får sig en släng av sleven. Fredsrörelsen har ”förvandlats från folklig proteströrelse till en maktens rådgivare”, heter det generaliserande.
Fullt så illa och entydigt är det dock inte. Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) har i många år varit Svenska Freds’ mest aktiva lokalförening. Den deltog mycket aktivt i protesterna och demonstrationerna både före och efter det angloamerikanska anfallet på Irak. Dess Radio Tuff, som i tjugo år gjort skäl för sitt namn, har regelbundet gisslat det amerikanska kriget. Det har inte bara skett med egna uttalanden utan med hjälp av rapportörer från olika delar av landet, ja, till och med från Irak, Indien, USA och Nya Zeeland.
Dessutom har Radio Tuff envetet påmint om resultatet av ett annat anfallskrig, det mot Jugoslavien för fem år sedan. Angriparna utgav sig för att vilja förhindra etnisk rensning. Kriget ledde i stället till just folkfördrivning, fast av Kosovos serber. Men de tillhör det lilla europeiska land som anfölls av världens mest rustade militärallians, Nato. Därför ska de inte ömkas. Men det gör Radio Tuff och fortsätter därför att vara eterns dissidenter.
Därmed fullföljs traditionen från de år denna radio källkritiskt avslöjade alla medieskrönorna om sovjetiska ubåtar i våra vatten. Då fick Radio Tuff skäll inte bara från högerns och mittfårans alla trendnissar utan också från en del Sovjetkritiker till vänster, vilkas verklighetsuppfattning grumlades av deras ideologi. Alla dessa teg sedan, när ubåtsbubblorna sprack på 1990-talet.
-------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 1013) 2005-01-30
söndag, januari 30
söndag, januari 23
ACK BIGGLES, VARFÖR VAR DU SÅ FIKTIV?
Vi var en hel generation pojkar som präglades av att läsa böckerna om Biggles. Han var ett engelskt flygaress, som i alla krig kämpade hjältemodigt och renhårigt, ja nästan humoristiskt. Tyvärr har jag förlorat min barnatro på honom
Men jag gillar fortfarande engelsmän. De är i regel hyggliga människor, i varje fall inte sämre än amerikaner, fransmän, tyskar, ryssar, svenskar med flera. Och deras deckare på TV är överlägsna amerikanska thrillers, deras TV-komedier mycket roligare än amerikanska. Eftersom nästan alla utländska program i vår svenska TV görs i England eller USA finns det nästan ingenting annat att jämföra med. I en mindre fjäskande tid brukade man kalla sånt för kulturimperialism.
Nu blir vi chockerade över bilderna på den grymma och förnedrande brittiska behandlingen av irakiska fångar. De stämmer ju inte alls med floden av heroiska skildringar i film, TV och böcker. Inte minst i England är man omedveten om alla de egna förbrytelserna. Ändå borde alla lätt kunna inse, att England inte lade under sig en fjärdedel av världens folk och landyta enbart med hjälp av människokärlek och ädelmod.
BRITTERNA I KOLONIERNA
Tänk om indier, araber, afrikaner, tyskar eller ryssar skulle börja göra film efter film om alla brittiska brott genom tiderna! En TV-serie kanske om den enormt lukrativa triangelhandeln, vars ena ben var slavhandeln från Afrika till Nordamerika. Eller en annan serie på basis av historikern Mike Davis’ bok Late Victorian Holocaust. Han hävdar, att 60 miljoner människor i kolonierna grymt svalt ihjäl under 1800-talet till följd av kolonialherrarnas härjningar.
Varför får vi aldrig någon medieskildring av de första koncentrationslägren? Spanjorerna var först ute redan på 1890-talets Kuba. England var god tvåa. Under boerkriget kring sekelskiftet 1900 mötte de brittiska erövrarna oväntat motstånd. Deras ÖB Herbert Kitchener, sedermera krigsminister under början av första världskriget, inledde då en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes medan deras invånare släpades iväg till dödsläger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var 22 000 barn.
Churchill var med redan under boerkriget. Sedan blev han vald till 1900-talets mest populäre statsman. Att han rekommenderade gaskrig mot irakier och andra och hade talat om ”den brittiska rasens överlägsenhet” och att ”en starkare och överlägsen ras” enligt honom hade rätt att kuva främmande folk, tycks inte ha legat honom i fatet.
TERRORBOMBNINGARNA
Det har inte varit ont om skildringar av de tyska bombningarna av engelska städer under andra världskriget. De var gräsliga nog, men de brittiska bombmattorna mot civila tyska befolkningscentra var tiofalt värre. När ska vi få en TV-serie byggd på historikern Jörg Friedrichs bok Der Brand? Titeln anspelar på att hundratusentals tyskar kremerades levande i Hamburg, Dresden, Darmstadt, Kassel, Pforzheim med flera städer.
För svenska filmare skulle händelserna i norra Tyskland i slutet av andra världskriget kunna vara av stort dramatiskt intresse – om inte ämnet vore så politiskt inkorrekt. Det var då som Bernadotte-expeditionens vita bussar och lastbilar räddade tiotusentals fångar från tyska koncentrationsläger till Danmark och Sverige. Ett par veckor före krigsslutet rörde sig en svensk lastbilskolonn norrut mot Lübeck med hundratals kvinnor från Ravensbrück ombord. Det gick långsamt, en mil i timmen, för vägarna var fulla av flyktingar och utbrända vrak. Hela tiden anfölls flyktingarna av brittiskt flyg. Den svenska sjuksköterskan Margareta Björcke berättade:
"Man måste nog med egna ögon ha sett hur jaktflygarna träffsäkert prickade flyktingar i hästskrindor för att fatta det fullkomligt hänsynslösa i detta slags krigföring”.
Det var en solig dag och från luften syntes mycket väl de jättestora röda kors och svenska flaggor bilarna var markerade med. Ändå angreps de av brittiskt flyg. Många av de före detta koncentrationslägerfångarna dödades liksom den svenske chauffören Erik Ringman. (Vem känner till honom som gav sitt liv för att rädda fångar?) Bredvid honom satt den unge löjtnanten Gösta Hallquist, som 1995 publicerade sin dagbok om händelserna. Själv blev Hallquist svårt skallskadad, men räddades till livet av en hängiven tysk läkare, doktor Zehrer i Schwerin, en stad som på grund av de ständiga flygattackerna då snarare var ett jättelikt sjukhus.
Den tragiska höjdpunkten på denna brittiska bombterror kom tre dagar efter Hitlers död. Då dödades i en attack av det bragdomsusade Royal Air Force 7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten, en av de största katastroferna i Östersjöns historia. Bara några timmar senare erövrades staden Neustadt av brittiska marktrupper. Ordentligt omskolade tyska historiker påpekar att britterna uppförde sig väl. Av de tyskor de våldtog i Neustadt mördade de bara en enda, en femtonårig flicka.
DE BRITTISKA FÅNGLÄGREN FÖR TYSKAR
Ja, det verkar som om britterna var mindre hårdföra ockupanter och fångvaktare än andra segrare. Men allting är relativt. 2001 publicerades historikern och före detta BBC-medarbetaren Patricia Meehans bok ”A Strange Enemy People. Germans Under the British 1945-50.” Där berättas om tortyr, misshandel, brutala förhörsmetoder och våldtäkter i de många brittiska lägren för tyska fångar, som internerades utan rättegång bara för att de ansågs ”farliga för ockupationen och dess mål”
De tyska fångarna blev utmärglade av hungerransoner och mjukades ytterligare upp genom strålkastare och hög värme i cellerna. En modig brittisk biskop vågade påpeka:
"De blir grymt slagna, sparkade och så misshandlade att märkena syns flera veckor efteråt.”
Men min barndoms idol Biggles var i alla fall en ädel engelsman. Så synd att han var helt fiktiv!
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1012) 2005-01-23
Men jag gillar fortfarande engelsmän. De är i regel hyggliga människor, i varje fall inte sämre än amerikaner, fransmän, tyskar, ryssar, svenskar med flera. Och deras deckare på TV är överlägsna amerikanska thrillers, deras TV-komedier mycket roligare än amerikanska. Eftersom nästan alla utländska program i vår svenska TV görs i England eller USA finns det nästan ingenting annat att jämföra med. I en mindre fjäskande tid brukade man kalla sånt för kulturimperialism.
Nu blir vi chockerade över bilderna på den grymma och förnedrande brittiska behandlingen av irakiska fångar. De stämmer ju inte alls med floden av heroiska skildringar i film, TV och böcker. Inte minst i England är man omedveten om alla de egna förbrytelserna. Ändå borde alla lätt kunna inse, att England inte lade under sig en fjärdedel av världens folk och landyta enbart med hjälp av människokärlek och ädelmod.
BRITTERNA I KOLONIERNA
Tänk om indier, araber, afrikaner, tyskar eller ryssar skulle börja göra film efter film om alla brittiska brott genom tiderna! En TV-serie kanske om den enormt lukrativa triangelhandeln, vars ena ben var slavhandeln från Afrika till Nordamerika. Eller en annan serie på basis av historikern Mike Davis’ bok Late Victorian Holocaust. Han hävdar, att 60 miljoner människor i kolonierna grymt svalt ihjäl under 1800-talet till följd av kolonialherrarnas härjningar.
Varför får vi aldrig någon medieskildring av de första koncentrationslägren? Spanjorerna var först ute redan på 1890-talets Kuba. England var god tvåa. Under boerkriget kring sekelskiftet 1900 mötte de brittiska erövrarna oväntat motstånd. Deras ÖB Herbert Kitchener, sedermera krigsminister under början av första världskriget, inledde då en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes medan deras invånare släpades iväg till dödsläger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var 22 000 barn.
Churchill var med redan under boerkriget. Sedan blev han vald till 1900-talets mest populäre statsman. Att han rekommenderade gaskrig mot irakier och andra och hade talat om ”den brittiska rasens överlägsenhet” och att ”en starkare och överlägsen ras” enligt honom hade rätt att kuva främmande folk, tycks inte ha legat honom i fatet.
TERRORBOMBNINGARNA
Det har inte varit ont om skildringar av de tyska bombningarna av engelska städer under andra världskriget. De var gräsliga nog, men de brittiska bombmattorna mot civila tyska befolkningscentra var tiofalt värre. När ska vi få en TV-serie byggd på historikern Jörg Friedrichs bok Der Brand? Titeln anspelar på att hundratusentals tyskar kremerades levande i Hamburg, Dresden, Darmstadt, Kassel, Pforzheim med flera städer.
För svenska filmare skulle händelserna i norra Tyskland i slutet av andra världskriget kunna vara av stort dramatiskt intresse – om inte ämnet vore så politiskt inkorrekt. Det var då som Bernadotte-expeditionens vita bussar och lastbilar räddade tiotusentals fångar från tyska koncentrationsläger till Danmark och Sverige. Ett par veckor före krigsslutet rörde sig en svensk lastbilskolonn norrut mot Lübeck med hundratals kvinnor från Ravensbrück ombord. Det gick långsamt, en mil i timmen, för vägarna var fulla av flyktingar och utbrända vrak. Hela tiden anfölls flyktingarna av brittiskt flyg. Den svenska sjuksköterskan Margareta Björcke berättade:
"Man måste nog med egna ögon ha sett hur jaktflygarna träffsäkert prickade flyktingar i hästskrindor för att fatta det fullkomligt hänsynslösa i detta slags krigföring”.
Det var en solig dag och från luften syntes mycket väl de jättestora röda kors och svenska flaggor bilarna var markerade med. Ändå angreps de av brittiskt flyg. Många av de före detta koncentrationslägerfångarna dödades liksom den svenske chauffören Erik Ringman. (Vem känner till honom som gav sitt liv för att rädda fångar?) Bredvid honom satt den unge löjtnanten Gösta Hallquist, som 1995 publicerade sin dagbok om händelserna. Själv blev Hallquist svårt skallskadad, men räddades till livet av en hängiven tysk läkare, doktor Zehrer i Schwerin, en stad som på grund av de ständiga flygattackerna då snarare var ett jättelikt sjukhus.
Den tragiska höjdpunkten på denna brittiska bombterror kom tre dagar efter Hitlers död. Då dödades i en attack av det bragdomsusade Royal Air Force 7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten, en av de största katastroferna i Östersjöns historia. Bara några timmar senare erövrades staden Neustadt av brittiska marktrupper. Ordentligt omskolade tyska historiker påpekar att britterna uppförde sig väl. Av de tyskor de våldtog i Neustadt mördade de bara en enda, en femtonårig flicka.
DE BRITTISKA FÅNGLÄGREN FÖR TYSKAR
Ja, det verkar som om britterna var mindre hårdföra ockupanter och fångvaktare än andra segrare. Men allting är relativt. 2001 publicerades historikern och före detta BBC-medarbetaren Patricia Meehans bok ”A Strange Enemy People. Germans Under the British 1945-50.” Där berättas om tortyr, misshandel, brutala förhörsmetoder och våldtäkter i de många brittiska lägren för tyska fångar, som internerades utan rättegång bara för att de ansågs ”farliga för ockupationen och dess mål”
De tyska fångarna blev utmärglade av hungerransoner och mjukades ytterligare upp genom strålkastare och hög värme i cellerna. En modig brittisk biskop vågade påpeka:
"De blir grymt slagna, sparkade och så misshandlade att märkena syns flera veckor efteråt.”
Men min barndoms idol Biggles var i alla fall en ädel engelsman. Så synd att han var helt fiktiv!
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1012) 2005-01-23
söndag, januari 9
BÄTTRE TÄNDA ETT LJUS ÄN....
Det var länge sen jag njöt av julen. December är en förfärlig månad, mörk och stressig. Varje år slår julhandeln nya rekord, men det är nog fler än jag som inte blir lyckligare av nya prylar. Vintern är ju jättetrevlig för barn och turister men jag är ingetdera. Visst, detta är gubbgnäll och jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Dessutom är gnäll tacksamt att framföra. Inte minst är det medialt. Men det finns ett kinesiskt ordspråk som är värt att upprepa:
”Bättre att tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret”
Det är visa ord i denna deppiga tid. Faktum är att vi reagerar mycket bättre och mera solidariskt på några få ord av uppmuntran än av alla dessa pekpinnar. Trots att jag inte är överkänslig och verkligen inte purung, är jag beroende av positiv förstärkning från medmänniskor för att fortsätta med att jobba i Tuff. Det räcker med ett par glada utrop och instämmanden på e-posten för att sätta i gång mig.
FADER JOE, EN KLOK JESUIT
Här i Radio Tuff är vi för all del ofta kritiska. Men ett stående inslag som vi börjar varje sändning med är ”veckans rosor”, som vi utdelar rundhänt. I dagens sändning fick bland andra Al Burke en ros. Han sköter Nordic News Network (NNN) och det senaste han skickade handlade om Joseph Mulligan, en radikal jesuitpräst som av fredspolitiska skäl suttit i amerikanskt fängelse. Fader Joe ger bland annat råd om hur vi skall fortsätta kampen för fred och solidaritet. Han varnar för att man lätt blir för deprimerad och handlingsförlamad om man bara fokuserar på orättvisor och elände. Hans sjätte och sista råd lyder:
”Fundera på framgångar och misslyckanden, fira de förra och lär av de senare”
Det är klokt sagt. I stället för att bara dystert fundera över den stigande medelåldern på de över 400 Tuff-medlemmarna ska jag tänka på gymnasisterna Johanna, Matilda och Nanny, som under ett par år jobbat in över 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Eller på de skolor som ännu genom dagsverken och annat stöder dessa projekt. I stället för att bara bekymra mig för att den frivilligt arbetande föreningen Tuff nu har usel ekonomi, ska jag tänka på de solidariska människor som de senaste två månaderna skänkt över 16 000 kr för att rädda Tuff-lokalen och Radio Tuff. Och i stället för att tänka på den köpgalna konsumismen före jul ska jag berömma den omfattande givmildhet som många svenskar nu visat till förmån för havsvågornas offer i Asien.
INVESTERINGAR OCH KATASTROFHJÄLP
Här har jag en bekännelse att göra. Jag gav inte ett öre till de stora hjälporganisationerna, dit så många andra skickade sammanlagt hundratals miljoner kr. I stället skickade jag återigen 500 kr till Tuffs postgiro, 16 01 37 – 6.
Var det för att vara motvalls eller för att visa vilken fanatisk lokalpatriot jag är? Nej, faktiskt inte. Det var av rationella skäl –inbillar jag mig i varje fall. Det ska jag försöka förklara:
Under de 35 år Tuff har varit engagerad i samarbete med indiska partners har många svenska skolor gjort enastående insatser för att finansiera bra och ekonomiskt snåla projekt. Då och då har medierna utförligt skildrat akuta svältkatastrofer, epidemier, jordbävningar och andra gräsligheter som drabbat människor i tredje världen. Alla mentalt friska blir då starkt påverkade och känner medlidande. Inte minst ungdomar påverkas och de har då undrat om vi inte borde samla in pengar till den akuta nöden i stället för att förbättra förutsättningarna för tiotusentals fattiga indiska barn.
Det jag brukade svara på detta hade faktiskt att göra med skillnaden på vad ekonomerna kallar konsumtion och investeringar. Först påpekade jag att katastrofhjälp var jättebra, i varje fall många gånger bättre än ingen hjälp alls. Å andra sidan: De skolor och böcker vi finansierade i Indien kunde användas av många årgångar indiska elever till viktig undervisning och kunskap. Genom de hundratals brunnarna kunde hundratusentals fattiga bybor i åratal få vatten, faktiskt en bristvara på många ställen i tredje världen. Genom dammar fick tribal-befolkningen uppe i bergiga Dharampur möjligheter till konstbevattning, vilket ökade deras annars blygsamma skördar. Genom vallarna på sluttningarna förhindrades jorden under monsunen att spolas bort och bli obrukbar för odling. Genom metangasverk slapp man i skolor öka skogsskövlingen, eftersom ved inte behövdes. Den stora medicinfabriken Locost i Baroda gav inte bara jobb utan främst billiga mediciner mot sjukdomar som onödigt ofta ökade dödligheten bland de fattiga. Listan kan göras längre. Kort sagt: De Tuff-pengar som satsades på investeringar var på sikt av större betydelse än tillfällig katastrofhjälp.
Tuff har i motsats till de stora organisationerna inga avbränningar i form av löner. Och pengarna hamnar inte i en anonym jättepott utan resultatet av varje bidrag är överskådligt och redovisas noga, inte bara här i Radio Tuff.
PER ANDERS FOGELSTRÖM: ”I STÄLLET FÖR....”
Sedan Annandagen har jag tänkt på Per Anders Fogelström (1917-1998) oftare än vanligt. Han var Svenska Freds’ ordförande 1963-77, Hans många böcker fick massor av läsare. Den som påverkade –och inspirerade-- mig mest var kanske den tunnaste. Den hette ”I stället för atombomb”, som han tillsammans med Roland Morell skrev 1958 som ett konstruktivt inlägg mot de då aktuella planerna på blågula kärnvapen. Där skissade han på ett ”goodwill-försvar”, som ingen stormakt på grund av de politiska kostnaderna skulle våga angripa. Sverige skulle avrusta militärt och bli ”Ambulansen Sverige”, som ryckte ut i världen för att avhjälpa nöd och katastrofer. Synd att vi inte hade ett sådant försvar för ett par veckor sedan utan bara ett militärt, som kostar 40 miljarder kr per år.
Under de senaste två veckorna har snälla svenska skattebetalare i gåvor betalat in ca 500 miljoner kr. Under samma tid har det svenska militära försvaret kostat oss det tredubbla.
Fogelström var en vänlig människa och brukade --bildligt sett-- tända ljus i stället för att förbanna mörkret. Han skrev:
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1010) 2005-01-09
”Bättre att tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret”
Det är visa ord i denna deppiga tid. Faktum är att vi reagerar mycket bättre och mera solidariskt på några få ord av uppmuntran än av alla dessa pekpinnar. Trots att jag inte är överkänslig och verkligen inte purung, är jag beroende av positiv förstärkning från medmänniskor för att fortsätta med att jobba i Tuff. Det räcker med ett par glada utrop och instämmanden på e-posten för att sätta i gång mig.
FADER JOE, EN KLOK JESUIT
Här i Radio Tuff är vi för all del ofta kritiska. Men ett stående inslag som vi börjar varje sändning med är ”veckans rosor”, som vi utdelar rundhänt. I dagens sändning fick bland andra Al Burke en ros. Han sköter Nordic News Network (NNN) och det senaste han skickade handlade om Joseph Mulligan, en radikal jesuitpräst som av fredspolitiska skäl suttit i amerikanskt fängelse. Fader Joe ger bland annat råd om hur vi skall fortsätta kampen för fred och solidaritet. Han varnar för att man lätt blir för deprimerad och handlingsförlamad om man bara fokuserar på orättvisor och elände. Hans sjätte och sista råd lyder:
”Fundera på framgångar och misslyckanden, fira de förra och lär av de senare”
Det är klokt sagt. I stället för att bara dystert fundera över den stigande medelåldern på de över 400 Tuff-medlemmarna ska jag tänka på gymnasisterna Johanna, Matilda och Nanny, som under ett par år jobbat in över 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien. Eller på de skolor som ännu genom dagsverken och annat stöder dessa projekt. I stället för att bara bekymra mig för att den frivilligt arbetande föreningen Tuff nu har usel ekonomi, ska jag tänka på de solidariska människor som de senaste två månaderna skänkt över 16 000 kr för att rädda Tuff-lokalen och Radio Tuff. Och i stället för att tänka på den köpgalna konsumismen före jul ska jag berömma den omfattande givmildhet som många svenskar nu visat till förmån för havsvågornas offer i Asien.
INVESTERINGAR OCH KATASTROFHJÄLP
Här har jag en bekännelse att göra. Jag gav inte ett öre till de stora hjälporganisationerna, dit så många andra skickade sammanlagt hundratals miljoner kr. I stället skickade jag återigen 500 kr till Tuffs postgiro, 16 01 37 – 6.
Var det för att vara motvalls eller för att visa vilken fanatisk lokalpatriot jag är? Nej, faktiskt inte. Det var av rationella skäl –inbillar jag mig i varje fall. Det ska jag försöka förklara:
Under de 35 år Tuff har varit engagerad i samarbete med indiska partners har många svenska skolor gjort enastående insatser för att finansiera bra och ekonomiskt snåla projekt. Då och då har medierna utförligt skildrat akuta svältkatastrofer, epidemier, jordbävningar och andra gräsligheter som drabbat människor i tredje världen. Alla mentalt friska blir då starkt påverkade och känner medlidande. Inte minst ungdomar påverkas och de har då undrat om vi inte borde samla in pengar till den akuta nöden i stället för att förbättra förutsättningarna för tiotusentals fattiga indiska barn.
Det jag brukade svara på detta hade faktiskt att göra med skillnaden på vad ekonomerna kallar konsumtion och investeringar. Först påpekade jag att katastrofhjälp var jättebra, i varje fall många gånger bättre än ingen hjälp alls. Å andra sidan: De skolor och böcker vi finansierade i Indien kunde användas av många årgångar indiska elever till viktig undervisning och kunskap. Genom de hundratals brunnarna kunde hundratusentals fattiga bybor i åratal få vatten, faktiskt en bristvara på många ställen i tredje världen. Genom dammar fick tribal-befolkningen uppe i bergiga Dharampur möjligheter till konstbevattning, vilket ökade deras annars blygsamma skördar. Genom vallarna på sluttningarna förhindrades jorden under monsunen att spolas bort och bli obrukbar för odling. Genom metangasverk slapp man i skolor öka skogsskövlingen, eftersom ved inte behövdes. Den stora medicinfabriken Locost i Baroda gav inte bara jobb utan främst billiga mediciner mot sjukdomar som onödigt ofta ökade dödligheten bland de fattiga. Listan kan göras längre. Kort sagt: De Tuff-pengar som satsades på investeringar var på sikt av större betydelse än tillfällig katastrofhjälp.
Tuff har i motsats till de stora organisationerna inga avbränningar i form av löner. Och pengarna hamnar inte i en anonym jättepott utan resultatet av varje bidrag är överskådligt och redovisas noga, inte bara här i Radio Tuff.
PER ANDERS FOGELSTRÖM: ”I STÄLLET FÖR....”
Sedan Annandagen har jag tänkt på Per Anders Fogelström (1917-1998) oftare än vanligt. Han var Svenska Freds’ ordförande 1963-77, Hans många böcker fick massor av läsare. Den som påverkade –och inspirerade-- mig mest var kanske den tunnaste. Den hette ”I stället för atombomb”, som han tillsammans med Roland Morell skrev 1958 som ett konstruktivt inlägg mot de då aktuella planerna på blågula kärnvapen. Där skissade han på ett ”goodwill-försvar”, som ingen stormakt på grund av de politiska kostnaderna skulle våga angripa. Sverige skulle avrusta militärt och bli ”Ambulansen Sverige”, som ryckte ut i världen för att avhjälpa nöd och katastrofer. Synd att vi inte hade ett sådant försvar för ett par veckor sedan utan bara ett militärt, som kostar 40 miljarder kr per år.
Under de senaste två veckorna har snälla svenska skattebetalare i gåvor betalat in ca 500 miljoner kr. Under samma tid har det svenska militära försvaret kostat oss det tredubbla.
Fogelström var en vänlig människa och brukade --bildligt sett-- tända ljus i stället för att förbanna mörkret. Han skrev:
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1010) 2005-01-09
söndag, januari 2
MORDET PÅ WALLENSTEIN – OCH RESULTATET
Göran Rystad har varit professor i historia vid Lunds universtitet. I höstas kom hans bok ”Politiska mord –det yttersta argumentet. Från Julius Caesar till Martin Luther King”. (Historiska media)
Över ett dussin mord på ledande politiker skildras: Gustav III, Marat, bröderna Kennedy, tsar Alexander II med flera. Jag fäste mig med det för mig mest okända mordet, nämligen på Wallenstein 1634. Hans fullständiga namn var ståtligt: Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein, hertig av Friedland och hertig av Mecklenburg. Friedland var en del av Böhmen (nuvarande Tjeckien) där han växte upp. Mecklenburg i Nordtyskland blev hans byte i hans framgångsrika år som kejsarens överbefälhavare under trettioåriga kriget. Hans krigföring kännetecknades av han lät kriget betala sig självt, det vill säga genom att tvinga de arma människorna, där armén drog fram, att underhålla alla soldater och hästar med förnödenheter.
Wallenstein hade sådana framgångar i slutet av 1620-talet att det oroade Gustav II Adolf och bidrog till att Sverige gav sig in i trettioåriga kriget. Men den böhmiske fältherrens egensinniga och självständiga agerande irriterade också kejsaren i Wien, som avskedade Wallenstein 1630. Då hade redan en svensk armé landstigit invid den senare raketbasen Peenemünde på ön Usedom i norra Tyskland. Året därpå led de kejserliga ett svidande nederlag mot svenskarna vid Breitenfeld. Därför togs Wallenstein till nåder som överbefälhavare igen.
Professor Rystad kallar Wallenstein för ”ödets man”. Det hänger samman med dennes tro på astrologi, vars förutsägelser sägs ha påverkat hans krigföring. Han var fascinerad av Gustav II Adolf och påstås ha blivit tipsad av sin astrolog om att den svenske kungens lycka skulle ta slut i november 1632. Därför skall han ha vågat slaget vid Lützen den 6 november det året. Visserligen dödades som bekant den svenske kungen men drabbningen var snarast en svensk seger.
Det är nu som Wallenstein blir riktigt gåtfull. Han tar kontakt med den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna och andra protestantiska ledare. När hans här är klar för anfall mot sachsarna blir det ingen slakt utan på Wallensteins förslag ingås vapenstillestånd. I Wien och den militanta katolska ligan ökar missnöjet med deras högste krigsherre. Och nu dras nätet åt. Den giktsjuke Wallenstein får visserligen sina officerare att skriva på ”reversen i Pilsen”, där de lovar honom trohet. Men flera av hans generaler är lockade av det rov de kan få dela på om Wallenstein undanröjs. Han inser faran och ber Bernhard av Weimars svenska armé om hjälp. Men det är för sent. Den 25 februari är han i Eger i Böhmen, där först några av hans ännu trogna mördas. Sedan tränger de sammansvurna in i Wallensteins hus med en kapten Deveroux i spetsen och denne lär ha ropat: ”Du din ondskefulle, förrädiske, gamle rebelliske skälm”. Wallenstein klädd i nattskjorta ber om nåd med orden ”Ah kvarter”, det uttryck som vapenlösa soldater använde. Det hjälpte inte. Hans bröst genomborras av en bardisan och hans blod sprutar upp på väggen.
Ska man då behöva beklaga hans ömkliga död, han som var en huvudaktör och kondottiär i det krig som ödelade stora delar av Tyskland och Tjeckien, ett krig som dödade massor av människor och vars följder orsakade mångfalt fleras död i sjukdomar och hunger? Är vi ännu påverkade av vurmen för ”guldkonungen från Norden”, han som av professor Nils Ahnlund kallades för ”Gustav Adolf den store”, borde vi läsa Peter Englunds lysande men otäcka bok ”Ofredsår” om detta krig.
Men nu finns det historiker som menar att Wallensteins sista tid präglades av en insikt om krigets orimlighet. Professor Hellmut Dibald skriver:
”Alltsedan Lützen ansåg Wallenstein militära maktmedel som det sämsta av alla medel. Vad han försökte 1633 är ingenting annat än bevis för detta. Under detta år ställdes för sista gången under hela det trettioåriga kriget politiskt förnuft mot militär logik”
Andra historiker, såsom Heinrich Ritter von Srbik, menar att Wallenstein kommit till insikt om att kriget bara var en destruktiv kraft som slet sönder Tyskland och inbjöd främmande arméer, t ex svenskarnas och fransmännens, att förhärja de tyska staterna. Fred och religiös tolerans var Wallensteins mål i slutet av hans liv, är von Srbiks slutsats.
Hur blev då resultatet av mordet på Wallenstein? Ja, kortsiktigt innebar det stora vinster för hans mördare, som belönades med att få dela på hans stora egendomar. För kejsaren i Wien och den katolska ligan medförde det faktiskt också tillfälliga framgångar i kriget. Men kriget skulle i all sin grymhet och ödeläggelse fortsätta i ytterligare fjorton år. I slutändan, det vill säga i Westfaliska freden 1648, blev det knappast alls något positivt för de kejserliga i Wien.
Och Tysklands vanmakt och splittring skulle fortsätta i ett par sekler till. Men Sverige tilldelades ju landområden i Nordtyskland med viktiga tullinkomster att kamma hem vid olika flodmynningar.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-01-02
A
Över ett dussin mord på ledande politiker skildras: Gustav III, Marat, bröderna Kennedy, tsar Alexander II med flera. Jag fäste mig med det för mig mest okända mordet, nämligen på Wallenstein 1634. Hans fullständiga namn var ståtligt: Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein, hertig av Friedland och hertig av Mecklenburg. Friedland var en del av Böhmen (nuvarande Tjeckien) där han växte upp. Mecklenburg i Nordtyskland blev hans byte i hans framgångsrika år som kejsarens överbefälhavare under trettioåriga kriget. Hans krigföring kännetecknades av han lät kriget betala sig självt, det vill säga genom att tvinga de arma människorna, där armén drog fram, att underhålla alla soldater och hästar med förnödenheter.
Wallenstein hade sådana framgångar i slutet av 1620-talet att det oroade Gustav II Adolf och bidrog till att Sverige gav sig in i trettioåriga kriget. Men den böhmiske fältherrens egensinniga och självständiga agerande irriterade också kejsaren i Wien, som avskedade Wallenstein 1630. Då hade redan en svensk armé landstigit invid den senare raketbasen Peenemünde på ön Usedom i norra Tyskland. Året därpå led de kejserliga ett svidande nederlag mot svenskarna vid Breitenfeld. Därför togs Wallenstein till nåder som överbefälhavare igen.
Professor Rystad kallar Wallenstein för ”ödets man”. Det hänger samman med dennes tro på astrologi, vars förutsägelser sägs ha påverkat hans krigföring. Han var fascinerad av Gustav II Adolf och påstås ha blivit tipsad av sin astrolog om att den svenske kungens lycka skulle ta slut i november 1632. Därför skall han ha vågat slaget vid Lützen den 6 november det året. Visserligen dödades som bekant den svenske kungen men drabbningen var snarast en svensk seger.
Det är nu som Wallenstein blir riktigt gåtfull. Han tar kontakt med den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna och andra protestantiska ledare. När hans här är klar för anfall mot sachsarna blir det ingen slakt utan på Wallensteins förslag ingås vapenstillestånd. I Wien och den militanta katolska ligan ökar missnöjet med deras högste krigsherre. Och nu dras nätet åt. Den giktsjuke Wallenstein får visserligen sina officerare att skriva på ”reversen i Pilsen”, där de lovar honom trohet. Men flera av hans generaler är lockade av det rov de kan få dela på om Wallenstein undanröjs. Han inser faran och ber Bernhard av Weimars svenska armé om hjälp. Men det är för sent. Den 25 februari är han i Eger i Böhmen, där först några av hans ännu trogna mördas. Sedan tränger de sammansvurna in i Wallensteins hus med en kapten Deveroux i spetsen och denne lär ha ropat: ”Du din ondskefulle, förrädiske, gamle rebelliske skälm”. Wallenstein klädd i nattskjorta ber om nåd med orden ”Ah kvarter”, det uttryck som vapenlösa soldater använde. Det hjälpte inte. Hans bröst genomborras av en bardisan och hans blod sprutar upp på väggen.
Ska man då behöva beklaga hans ömkliga död, han som var en huvudaktör och kondottiär i det krig som ödelade stora delar av Tyskland och Tjeckien, ett krig som dödade massor av människor och vars följder orsakade mångfalt fleras död i sjukdomar och hunger? Är vi ännu påverkade av vurmen för ”guldkonungen från Norden”, han som av professor Nils Ahnlund kallades för ”Gustav Adolf den store”, borde vi läsa Peter Englunds lysande men otäcka bok ”Ofredsår” om detta krig.
Men nu finns det historiker som menar att Wallensteins sista tid präglades av en insikt om krigets orimlighet. Professor Hellmut Dibald skriver:
”Alltsedan Lützen ansåg Wallenstein militära maktmedel som det sämsta av alla medel. Vad han försökte 1633 är ingenting annat än bevis för detta. Under detta år ställdes för sista gången under hela det trettioåriga kriget politiskt förnuft mot militär logik”
Andra historiker, såsom Heinrich Ritter von Srbik, menar att Wallenstein kommit till insikt om att kriget bara var en destruktiv kraft som slet sönder Tyskland och inbjöd främmande arméer, t ex svenskarnas och fransmännens, att förhärja de tyska staterna. Fred och religiös tolerans var Wallensteins mål i slutet av hans liv, är von Srbiks slutsats.
Hur blev då resultatet av mordet på Wallenstein? Ja, kortsiktigt innebar det stora vinster för hans mördare, som belönades med att få dela på hans stora egendomar. För kejsaren i Wien och den katolska ligan medförde det faktiskt också tillfälliga framgångar i kriget. Men kriget skulle i all sin grymhet och ödeläggelse fortsätta i ytterligare fjorton år. I slutändan, det vill säga i Westfaliska freden 1648, blev det knappast alls något positivt för de kejserliga i Wien.
Och Tysklands vanmakt och splittring skulle fortsätta i ett par sekler till. Men Sverige tilldelades ju landområden i Nordtyskland med viktiga tullinkomster att kamma hem vid olika flodmynningar.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-01-02
A
KATASTROFEN NU-- OCH DEN PERMANENTA
Det är ett dystert nyår. Jag minns hur mina föräldrar berättade om den sorgliga nyårsaftonen 1935. Då hade italienska fascister bombat sönder den svenska ambulansen i Etiopien, varvid svensk rödakorspersonal hade dödats. Dåtidens Sveriges Radio spelade denna nyårsafton bara sorgemuisk, berättade min mamma. Jag kommer också ihåg följande strof:
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
Så skrev Voltaire. Det var jordbävningen i Lissabon 1755 han syftade på. I sitt satiriska mästerverk Candide låter han huvudpersonen besöka också Lissabon. Där finns jesuiter och inkvisitorer, som låter avrätta människor som yppar tvivel på Bibelns arvsynd. Naturkata-strofer sades vara straffet för förfädernas ogärningar. (Säg det till någon som föds handikappad eller i unga år får cancer!) Voltaire hade civilkuraget att ställa upp för dem som anklagades för kätteri av den tidens trendjesusar.
RELIGIÖSA OCH POLITISKA ”ASGAMAR”
På tredje dagen av den nuvarande tragedin i Asien hördes på Sveriges Radio en man, som med ett lösryckt citat försökte bevisa, att katastrofen finns förutspådd i Bibeln. Ty innan Jesus snart återkommer till jorden skall den hemsökas av hemska olyckor, trodde han sig veta. Han dolde inte sin förväntan.
Dessa eskatologiska larm om världens nära förestående undergång har kommit under tusentals år, men i varje sekel har domedagsvarningarna kommit på skam. De religiösa alarmisterna utnyttjar mångas historielöshet genom att mana oss att göra bot och bättring –bra i och för sig! — och intalar människor att det är just under deras levnad som jorden hemsöks, vilket är nonsens. Tyvärr var det inte bättre förr. Det har alltid förekommit naturkatastrofer, alltifrån det i havet sjunkna Atlantis och förintandet av Pompeji och Herculaneum till dagens enorma massdöd i Asien.
I sundet mellan Sumatra och Java, i närheten av dagens katastrofområde, skedde 1883 ett vulkanutbrott på ön Krakatau. Halva ön sjönk i havet och väldiga vågor rullade fram över alla hav. 36 000 människor omkom. Hade det hänt i dag med en långt större befolkningstäthet skulle siffran ha flerdubblats. San Francisco praktiskt taget utplånades av en jordbävning år 1906. Exemplen kan mångfaldigas: Skopje, Agadir etc.
Det blir tyvärr lite av asgamar över de bokstavstroende som försöker värva proselyter genom att historielöst skrämma. Det finns också de som av politiska skäl börjar likna asgamar.
Missförstå mig inte! Jag har det största medlidande med dem, som förlorat sina anhöriga eller fått svåra fysiska och mentala skador av den mördande havsvågen. Jag förstår om de förbannar gud och hela världen, inklusive politiska makthavare.
Men dessutom finns det människor, som till varje pris behöver syndabockar att spotta på. De tillhör kanske dem som i unga år har skyllt varje sin motgång på morsan. När morsan inte längre finns till hands, kan politiker i allmänhet och regeringen i synnerhet vara ett substitut. Ibland har det de senaste dagarna nästan låtit, som om Göran Persson utlöste katastrofen. Och Laila Freivalds har töntat sig, har vi fått höra. Först tyckte kritikerna att hon inte skulle vara så bekväm utan åka till katastrofområdet för att leda hjälpen till nödställda svenskar. När hon väl var i Thailand undrade så hånfulla förståsigpåare på vad hon kunde göra för nytta där. Många besservissrar, typ baksäteschaufförer utan körkort, har efterklokt kommit med kritik och lämnat sina hemmagjorda recept på hur myndigheterna skulle ha agerat redan på Annandagens morgon, när ingen ens kunde mardrömma om katastrofens omfattning.
Men krisberedskapen var inte bra, det är alldeles klart. De 40 000 miljoner kronor vi snällt betalar till det militära försvaret varje år för att vi skall skyddas till livet tycks här ha varit förgäves. Men i det militära tränas man att döda människor, inte att rädda liv.
DEN ASIATISKA JORDBÄVNINGEN 2001
Inte många minns i dag den asiatiska jordbävningen år 2001. då cirka 25 000 människor omkom. Alla minns desto bättre den 11 september samma år, då cirka 3000 människor dödades i USA. De 25 000 medmänniskorna som dog i jordbävningen det året var fattiga indier. Där fanns inga västliga turister, så det blev inte så medialt uppmärksammat. Det skedde i den ökenartade provinsen Kutch i delstaten Gujarat. Att vi i Tuff känner till den här tragedin så väl beror på att våra omfattande projekt sedan 33 år har förverkligats just i Gujarat. I jordbävningsområdet hade vi bara bidragit med ett par brunnar. När jordbävningen plötsligt skakade marken befann sig skolan Rajansars barn och lärare ute på skolgården för att fira nationaldagen. När skolhuset rasade ihop klarade de sig alla. Men åtskilliga av barnens föräldrar dödades där hemma i sina hyddor.
På kort tid lyckades vi i Tuff att med hjälp av många solidariska människor och Kumla skolas dagsverke att bidra med 100 000 kr. Det räckte till att återuppbygga den indiska skolan och också till hjälpsändningar som våra indiska partners anordnade.
DEN PERMANENTA KATASTROFEN
Under jul läste jag FN-organet Unicefs rapport om barnadödligheten. Där sägs att en miljard barn lever i fattigdom. Och det är en våldsamt förödande fattigdom: Under 2003 dog 10,5 miljoner (10 500 000) barn före fem års ålder, mestadels av sjukdomar som kunnat förhindras. Det blir ungefär 29 000 döda barn per dag, på en vecka cirka 200 000 döda barn. Här har vi den permanenta katastrofen, så grå och vanlig att den inte är tillräckligt spektakulär för våra journalister. Den är också alltför pinsam för oss i de rika länderna, som skulle kunna väsentligt minska den. Om 50 år har människor glömt de hundratals svenskar som nu tragiskt har omkommit. Men tänk om man då funderar på varför vi inte gjorde mer för att förhindra tio miljoners barns död varje år. Kommer våra barnbarn då kanske att spotta på våra gravar?
”INDIERNA KÄNNER INTE SMÄRTA...?”
Jag tycker att det är naturligt att våra medier koncentrerar sina rapporter på alla drabbade svenskar. Men vi får inte glömma de minst 100 000 asiater som dödats och de miljontals som förlorat sina hem och försörjningsmöjligheter. En bok som för 40 år sen påverkade mig var Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Där finns ett avsnitt från Indien:
”Nere på Lodi Road står en sopare med ett barnlik i famnen. Späd kropp svept i prasslande rött silkespapper. Två gula ballonger. Soparen håller liket tätt tryckt mot bröstet och gråter.
På kvällen säger en västerländska, en experthustru:
”Indierna känner inte smärta vid döden som vi. Deras livsfilosofi är så helt annorlunda”
Myrdals kommentar:
”Först en våg av äckel .Hon står där med sina smilgropar och det tjänar ingenting till att tala med henne. Hur många var det som frös ihjäl här i staden under förra vintern? Koleran tog fem tusen bara på dessa bakgårdar i höstas. Fast det kallades inte kolera i statistiken. Hur många dränktes i översvämningarna? Hon ler så vänligt och talar nu själ och indisk filosofi och dockteater.”
EN DROPPE I HAVET, MEN.....
Den enorma uppmärksamheten i media gör nu att snälla människor blir väldigt generösa. Det är jättebra, men får jag ändå påminna om oss i Tuff, som i 38 år har bekämpat den ”permanenta katastrofen” genom att bland annat ha skickat cirka 20 miljoner till utmärkta projekt i Indien. En lokalförenings insatser är förstås bara en droppe i havet Men skulle det i alla europeiska kommuner ha funnits en förening typ Tuff skulle eländet med till exempel den chockerande barnadödligheten ha blivit betydligt mindre
Tuff behöver stöd för att kunna fortsätta med Radio Tuff och för att kunna behålla Tuff-lokalen. Det känns kanske futtigt att påpeka detta just dessa dagar men nu tänker jag alltså på kampen mot den permanenta katastrofen
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1009) 2005-01-02
Postgiro till Tuff 16 01 37 -6. Tuffs insamlingskonto: 79 36 36 - 2
Vad gjorde dessa barn för brott förutan namn
som krossades till blods uti sin moders famn?
Bröt Lissabon väl mer, som himlen skonlöst grusar,
än London och Paris, där nöjets virvel brusar?
När Lissabon förgörs, man dansar i Paris.
Så skrev Voltaire. Det var jordbävningen i Lissabon 1755 han syftade på. I sitt satiriska mästerverk Candide låter han huvudpersonen besöka också Lissabon. Där finns jesuiter och inkvisitorer, som låter avrätta människor som yppar tvivel på Bibelns arvsynd. Naturkata-strofer sades vara straffet för förfädernas ogärningar. (Säg det till någon som föds handikappad eller i unga år får cancer!) Voltaire hade civilkuraget att ställa upp för dem som anklagades för kätteri av den tidens trendjesusar.
RELIGIÖSA OCH POLITISKA ”ASGAMAR”
På tredje dagen av den nuvarande tragedin i Asien hördes på Sveriges Radio en man, som med ett lösryckt citat försökte bevisa, att katastrofen finns förutspådd i Bibeln. Ty innan Jesus snart återkommer till jorden skall den hemsökas av hemska olyckor, trodde han sig veta. Han dolde inte sin förväntan.
Dessa eskatologiska larm om världens nära förestående undergång har kommit under tusentals år, men i varje sekel har domedagsvarningarna kommit på skam. De religiösa alarmisterna utnyttjar mångas historielöshet genom att mana oss att göra bot och bättring –bra i och för sig! — och intalar människor att det är just under deras levnad som jorden hemsöks, vilket är nonsens. Tyvärr var det inte bättre förr. Det har alltid förekommit naturkatastrofer, alltifrån det i havet sjunkna Atlantis och förintandet av Pompeji och Herculaneum till dagens enorma massdöd i Asien.
I sundet mellan Sumatra och Java, i närheten av dagens katastrofområde, skedde 1883 ett vulkanutbrott på ön Krakatau. Halva ön sjönk i havet och väldiga vågor rullade fram över alla hav. 36 000 människor omkom. Hade det hänt i dag med en långt större befolkningstäthet skulle siffran ha flerdubblats. San Francisco praktiskt taget utplånades av en jordbävning år 1906. Exemplen kan mångfaldigas: Skopje, Agadir etc.
Det blir tyvärr lite av asgamar över de bokstavstroende som försöker värva proselyter genom att historielöst skrämma. Det finns också de som av politiska skäl börjar likna asgamar.
Missförstå mig inte! Jag har det största medlidande med dem, som förlorat sina anhöriga eller fått svåra fysiska och mentala skador av den mördande havsvågen. Jag förstår om de förbannar gud och hela världen, inklusive politiska makthavare.
Men dessutom finns det människor, som till varje pris behöver syndabockar att spotta på. De tillhör kanske dem som i unga år har skyllt varje sin motgång på morsan. När morsan inte längre finns till hands, kan politiker i allmänhet och regeringen i synnerhet vara ett substitut. Ibland har det de senaste dagarna nästan låtit, som om Göran Persson utlöste katastrofen. Och Laila Freivalds har töntat sig, har vi fått höra. Först tyckte kritikerna att hon inte skulle vara så bekväm utan åka till katastrofområdet för att leda hjälpen till nödställda svenskar. När hon väl var i Thailand undrade så hånfulla förståsigpåare på vad hon kunde göra för nytta där. Många besservissrar, typ baksäteschaufförer utan körkort, har efterklokt kommit med kritik och lämnat sina hemmagjorda recept på hur myndigheterna skulle ha agerat redan på Annandagens morgon, när ingen ens kunde mardrömma om katastrofens omfattning.
Men krisberedskapen var inte bra, det är alldeles klart. De 40 000 miljoner kronor vi snällt betalar till det militära försvaret varje år för att vi skall skyddas till livet tycks här ha varit förgäves. Men i det militära tränas man att döda människor, inte att rädda liv.
DEN ASIATISKA JORDBÄVNINGEN 2001
Inte många minns i dag den asiatiska jordbävningen år 2001. då cirka 25 000 människor omkom. Alla minns desto bättre den 11 september samma år, då cirka 3000 människor dödades i USA. De 25 000 medmänniskorna som dog i jordbävningen det året var fattiga indier. Där fanns inga västliga turister, så det blev inte så medialt uppmärksammat. Det skedde i den ökenartade provinsen Kutch i delstaten Gujarat. Att vi i Tuff känner till den här tragedin så väl beror på att våra omfattande projekt sedan 33 år har förverkligats just i Gujarat. I jordbävningsområdet hade vi bara bidragit med ett par brunnar. När jordbävningen plötsligt skakade marken befann sig skolan Rajansars barn och lärare ute på skolgården för att fira nationaldagen. När skolhuset rasade ihop klarade de sig alla. Men åtskilliga av barnens föräldrar dödades där hemma i sina hyddor.
På kort tid lyckades vi i Tuff att med hjälp av många solidariska människor och Kumla skolas dagsverke att bidra med 100 000 kr. Det räckte till att återuppbygga den indiska skolan och också till hjälpsändningar som våra indiska partners anordnade.
DEN PERMANENTA KATASTROFEN
Under jul läste jag FN-organet Unicefs rapport om barnadödligheten. Där sägs att en miljard barn lever i fattigdom. Och det är en våldsamt förödande fattigdom: Under 2003 dog 10,5 miljoner (10 500 000) barn före fem års ålder, mestadels av sjukdomar som kunnat förhindras. Det blir ungefär 29 000 döda barn per dag, på en vecka cirka 200 000 döda barn. Här har vi den permanenta katastrofen, så grå och vanlig att den inte är tillräckligt spektakulär för våra journalister. Den är också alltför pinsam för oss i de rika länderna, som skulle kunna väsentligt minska den. Om 50 år har människor glömt de hundratals svenskar som nu tragiskt har omkommit. Men tänk om man då funderar på varför vi inte gjorde mer för att förhindra tio miljoners barns död varje år. Kommer våra barnbarn då kanske att spotta på våra gravar?
”INDIERNA KÄNNER INTE SMÄRTA...?”
Jag tycker att det är naturligt att våra medier koncentrerar sina rapporter på alla drabbade svenskar. Men vi får inte glömma de minst 100 000 asiater som dödats och de miljontals som förlorat sina hem och försörjningsmöjligheter. En bok som för 40 år sen påverkade mig var Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Där finns ett avsnitt från Indien:
”Nere på Lodi Road står en sopare med ett barnlik i famnen. Späd kropp svept i prasslande rött silkespapper. Två gula ballonger. Soparen håller liket tätt tryckt mot bröstet och gråter.
På kvällen säger en västerländska, en experthustru:
”Indierna känner inte smärta vid döden som vi. Deras livsfilosofi är så helt annorlunda”
Myrdals kommentar:
”Först en våg av äckel .Hon står där med sina smilgropar och det tjänar ingenting till att tala med henne. Hur många var det som frös ihjäl här i staden under förra vintern? Koleran tog fem tusen bara på dessa bakgårdar i höstas. Fast det kallades inte kolera i statistiken. Hur många dränktes i översvämningarna? Hon ler så vänligt och talar nu själ och indisk filosofi och dockteater.”
EN DROPPE I HAVET, MEN.....
Den enorma uppmärksamheten i media gör nu att snälla människor blir väldigt generösa. Det är jättebra, men får jag ändå påminna om oss i Tuff, som i 38 år har bekämpat den ”permanenta katastrofen” genom att bland annat ha skickat cirka 20 miljoner till utmärkta projekt i Indien. En lokalförenings insatser är förstås bara en droppe i havet Men skulle det i alla europeiska kommuner ha funnits en förening typ Tuff skulle eländet med till exempel den chockerande barnadödligheten ha blivit betydligt mindre
Tuff behöver stöd för att kunna fortsätta med Radio Tuff och för att kunna behålla Tuff-lokalen. Det känns kanske futtigt att påpeka detta just dessa dagar men nu tänker jag alltså på kampen mot den permanenta katastrofen
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1009) 2005-01-02
Postgiro till Tuff 16 01 37 -6. Tuffs insamlingskonto: 79 36 36 - 2
söndag, december 19
”SVENSKAR I KRIG 1914-1945”
När jag ser kritiska skildringar av dagens barnsoldater tänker jag på min egen norrländska barndom. Med en viss överdrift har det sagts att vi där uppe föddes med skidor på fötterna och gevär på axeln. I varje fall var vi småkillar i slutet av andra världskriget landstormspojkar: trettonåringar i flera nummer för stora ”grötrockar”, vi sköt med karbin modell 1884 och krälade omkring i snön och låg i militärtält. Vi tyckte det var spännande och kul att leka krig.
Vi såg också de många vita lastbilarna som passerade förbi på väg till Finland, som ju drabbades av kriget, Lokala idoler för oss blev de som anmälde sig för frivillig krigstjänst på finsk sida. ”Finlands sak är vår”, hette det på de många affischerna. Man måste erinra sig stämningsläget på den tiden för att inte bli alltför historielös.
Nu har det kommit en bok med titeln ”Svenskar i krig 1914-1945” (Historiska media). Författare är Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg. De skildrar många krigsskådeplatser där svenskar varit i farten, inte bara i första och andra världskrigen utan också i Etiopien, Iran och Spanien.
Några förefaller ha varit praktiskt taget legosoldater genom att förekomma i olika krig. Harald Hjalmarsson, far till förre högerledaren Jarl Hjalmarsson, var först med om att organisera det persiska gendarmeriet för att bekämpa banditer. Sedan deltog han som överste på den vita sidan i finska inbördeskriget 1918. Han begick självmord något år senare. Kanske sköt han sig med samma pistol som han använde när han dödade fyra tillfångatagna rödgardister. Här och var skymtar det fram att även de ”goda” på olika håll begick förbrytelsen att avrätta krigsfångar.
Boken låter så många svenska frivilliga passera revy i så många krig och på olika sidor, att den blir lite rapsodisk. Men författarna har utfört grundliga källforskningar, bland annat med intervjuer av de överlevande, och presenterar en omfattande notapparat. Dessutom finns kartor och massor av intressanta foton. På ett av dessa ser man den märklige Anton Nilsson under början av 1920-talet stolt posera i Röda arméns flygaruniform. Han hade 1908 varit med om attentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea och faktiskt dömts till döden, men han benådades och blev 101 år gammal. Efter nio år på Långholmen lärde han sig att flyga på Ljungbyhed för att sedan följa sin politiska tro genom att ställa upp för Röda armén under de turbulenta åren efter ryska revolutionen. På 1930-talet blev han antistalinist och anslöt sig till det socialistiska partiet under en annan märklig man, Nils Flyg. Under många år hade Anton Nilsson en stuga här i Tyresö. Bland andra Anna Höglin kände honom och har berättat om honom på Tyresöradion. Per Anders Fogelström tog honom och Amaltheasabotaget som utgångspunkt för sin läsvärda bok ”Café Utposten”.
Den illustration jag sett allra oftast är bokens foto på Gilbert Hamilton. Han fanns på de tobakspaket jag sålde som ungt affärsbiträde en gång i världen och det tobaksmärket lär vara det mest sålda fortfarande, ”Greve Gilbert Hamiltons blandning”. Nu får jag i Gyllenhaals och Westbergs bok lära mig ursprunget till denna blandning: Hamilton kämpade på tysk sida under första världskriget och blev sen av Hitler utnämnd till tysk generalmajor i reserven. Han fick under första världskriget paket med olika tobakssorter hemifrån Sverige och gjorde en blandning av dem, som sedan blev Tobaksmonopolets försäljningssuccé.
Ett intressant avsnitt i ”Svenskar i krig” handlar om inbördeskriget i Spanien 1936-39, där ungefär 500 svenskar deltog på regeringssidan, men faktiskt några också på Francosidan. Ett annat kapitel av stort intresse skildrar de svenskar som var frivilliga i tyska Waffen-SS under andra världskriget. Med tanke på vilken uppmärksamhet dessa SS-frivilliga fått i svenska medier blir man överraskad av att de bara var cirka 180 stycken och de sattes in på östfronten, där krigsförbrytelser var legio från båda sidor. Hela 9000 svenskar däremot slogs mot Hitler, låt vara att över 10 000 svenskar var Finlandsfrivilliga. I tyskockuperade länder räknades de SS-frivilliga i tusental och tiotusental: 6 000 norrmän och lika många danskar, 25 000 holländare, 24 000 fransmän och många tusen från andra länder. Waffen-SS verkar ha varit en multikulturell främlingslegion.
Här och var i boken skymtar krigets fasor fram. Flera svenskar deserterar, desillusionerade av krigets verklighet. Under första världskriget skrev en svensk frivillig på den fransk-brittiska sidan på västfronten med anledning av svenska tidningars glorifierande krigsreportage:
”Äro människorna alldeles galna? Ja de veta ju ej vad kriget är, det moderna kriget, ty om det de visste, skulle de, naturligtvis under förutsättning att de ha sunt förnuft, be till Gud att bli förskonade från detta elände.”
Och brevet fortsätter med hans misstro mot att kriget förädlar. Visst finns det handlingar i det som är osjälviska och heroiska, medger han, men
”det drunknar alldeles, försvinner i, översköljes av all den bottenlösa bestialiska råhet som kriget sådant jag sett det framkallar”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1007) 2004-12-19
PS: Den ene av bokens författare, Lennart Westberg, har flera gånger intervjuats på Tyresöradion
söndag, december 12
FORNA JUGOSLAVIEN:JOHN PILGER OCH DIANA JOHNSTONE
Det är faktiskt snart sex år sedan Nato anföll Jugoslavien och utsatte Kosovo och Serbien för 78 dygns intensiva flygbombningar. I New Statesman i onsdags (2004-12-08) påminns man om denna ”humanitära intervention” av John Pilger, ständig blåslampa i de bredaste av självgoda häckar:
”Upprättad på grunden av en massiv lögn är Kosovo i dag en våldsam, kriminaliserad, FN-administrerad ’fri marknad’ för knark och prostitution Över 200 000 serber, romer, bosnier, kroater, turkar och judar har etniskt rensats av kosovoalbanska UCK med Natotrupper vid sin sida. UCK:s ligor har enligt FN bränt, plundrat och förstört 85 ortodoxa kyrkor och kloster.”
Svenska kännare av Jugoslavien, såsom Karin Wegestål och Jan Hagberg, påstår att vandaliserade serbiska helgedomar är långt flera än de 85 Pilger uppger. Många var kulturskatter från medeltiden. Senast i mars i år förstördes i Kosovo över 30 serbiska helgedomar, serbiska civila trakasserades och många valde att fly för sina liv. Pilger erinrar också om den västliga krigspropagandans lögner:
“Våren 1999 innehöll medierna en serie av bedrägliga rättfärdiganden [av Natoanfallet]. Det började med att USA:s försvarsminister William Cohen, som hävdade att omkring 100 000 albanska män i soldatåldern saknades och att de kunde ha mördats. Och USA-ambassadören David Scheffer förklarade att så många som 225 000 albanska män i åldern 14 till 59 kunde ha blivit dödade”
Det var sådana uppgifter, som inspirerade Natomakterna att kalla president Milosevic för en veritabel krigsförbrytare, som måste straffas. Ironiskt nog meddelades detta några veckor efter det att Nato anfallit hans land och var i full färd med att bomba sönder dess infrastruktur, huvudsakligen civil, vilket krävde många civila serbiska offer. Den brottsdomstol som inrättades i Haag, där nu Milosevic sitter sedan länge, var efter kriget ivrig att hitta bevis för det påstådda massmördandet. Men efter ett års grävande i förmenta massgravar var domstolen tvungen att konstatera att 2 788 döda hade hittats. Denna siffra omfattar dödade på båda sidor, alltså också serber och romer som dödats av albaner eller bombningar. John Pilgers omdöme:
”Liksom Iraks påstådda massförstörelsevapen var de uppgifter som brittiska och amerikanska regeringar använde påhittade och snällt återgivna av journalisterna – precis som serbiska ”våldtäktsläger” och Clintons och Blairs försäkringar att Nato aldrig avsiktligt bombade civila.”
De här fantasisiffrorna på påstådda serbiska massmord försökte inte bara rättfärdiga att världens mest rustade militärallians oprovocerat och utan stöd i folkrätten angrep ett litet europeiskt land. De gav också fart åt det sedan ständiga talet om serbiska folkmord. Sådant väcker starka känslor, som sitter kvar i bakhuvena längre än dementierna. Detta bekräftas av de våldsamma reaktionerna förra hösten mot att Ordfront Magasin släppte fram Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg” (Hägglunds förlag 2004). Mittfåriga medier, typ Expressen och Dagens Nyheter, brännmärkte då tilltaget genom att bland annat beskylla Ordfront för ”att förneka folkmord”. Det blir en närmast fundamentalistisk upprördhet över att någon vågar gå motströms i den väldiga mediefloden. Inte heller västliga dissidenter har det lätt.
Diana Johnstones bok har som undertitel ”Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. Hon är medveten om att den är något av en partsinlaga men förklarar:
”Den oundvikliga selektiviteten kan klandras som en ’serbvänlig’ partiskhet. Eftersom den dominerande huvudströmmens partiskhet har varit högljutt antiserbisk, är detta oundvikligt i en ansträngning att återvinna en rimlig balans”
Hennes bok är så full av synpunkter, fakta och en omfattande notapparat, att den är svår att sammanfatta. Sympatisk är hennes medvetenhet om krigets fasor, att grymheter och brott begås från alla sidor och framförallt hennes resonerande stil trots alla avslöjanden om den västliga indoktrineringen. Ett par exempel:
När bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo dödades många civila muslimer. Den första och mest kända händelsen är den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992. Johnstone konstaterar att det inte är klart fastslaget vilka som var förövarna. Och hon ställer den rimliga men provokativa frågan: Vilka gynnades av grymheterna (romarnas cui bono)? Hon rapporterar om att brittiska och franska sprängämnesexperter slagit fast att explosionerna inte var av serbiskt ursprung. Och vid varje tillfälle var ett storpolitiskt avgörande på gång och varje gång påverkade de grymma händelserna i Sarajevo utfallet genom att gynna muslimerna och missgynna serberna. Men samtidigt –och det hedrar Johnstone—medger hon att serber av dumhet eller genom att sikta fel kan ha varit gärningsmännen.
Det andra exemplet gäller vad som hände i byn Racak i Kosovo den 15 januari 1999, drygt två månader före Natoanfallet. Det skulle bli ett viktigt argument för hökarna i Nato. Bevisligen dödades där av serbisk polis 45 kosovoalbaner. Det fick ett enormt genomslag i västliga medier, som talade om att barn, kvinnor och män på nära håll hade avrättats och deras kroppar omänskligt stympats. Rättsmedicinska experter från Serbien och Vitryssland bekräftade inte dessa påståenden och ignorerades därför av väst. Så kunde man inte göra med den finländska rättsläkarexpertis som också besökte Racak. Men deras utlåtande hemligstämplades under ett par år.
Johnstone påpekar, att i trakten av Racak hade flera serbiska poliser och andra serber blivit mördade av albanska UCK och alltså antog serberna på goda grunder att Racak var ett tillhåll för motståndsmän –eller ”terrorister” som det skulle ha hetat om offren hade varit amerikaner. På grundval av den finländska rättsexpertisens utlåtande slår Johnstone fast, att offren i byn Racak inte blivit skjutna på nära håll utan snarare som i strid. Bland offren var alla män med undantag av en pojke och en kvinna. Flera av dem var faktiskt ”omänskligt ” stympade. Men det berodde på att liken nattetid hade bitits av djur.
Även här kommer Diana Johnstone med en slags reservation:
”De fysiska bevisen stämmer med ett skoningslöst anfall av ilsken serbisk polis mot män som de ansåg –rätt eller fel-- som terrorister som hade mördat deras kollegor”
En gång i världen läste jag historia på universitetsnivå. Det var länge sen men jag minns att det talades med förakt om hovhistoriker, de som trängdes kring köttgrytorna och smickrade de trendriktiga och mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. ”Dårarnas korståg” är en nödvändig bok i den bästa revisionistiska traditionen. Må mediernas hovlakejer förfasa sig !
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1006) 2004-12-12
PS: Diana Johnstone intervjuades i Radio Tuff 2004-09-26
”Upprättad på grunden av en massiv lögn är Kosovo i dag en våldsam, kriminaliserad, FN-administrerad ’fri marknad’ för knark och prostitution Över 200 000 serber, romer, bosnier, kroater, turkar och judar har etniskt rensats av kosovoalbanska UCK med Natotrupper vid sin sida. UCK:s ligor har enligt FN bränt, plundrat och förstört 85 ortodoxa kyrkor och kloster.”
Svenska kännare av Jugoslavien, såsom Karin Wegestål och Jan Hagberg, påstår att vandaliserade serbiska helgedomar är långt flera än de 85 Pilger uppger. Många var kulturskatter från medeltiden. Senast i mars i år förstördes i Kosovo över 30 serbiska helgedomar, serbiska civila trakasserades och många valde att fly för sina liv. Pilger erinrar också om den västliga krigspropagandans lögner:
“Våren 1999 innehöll medierna en serie av bedrägliga rättfärdiganden [av Natoanfallet]. Det började med att USA:s försvarsminister William Cohen, som hävdade att omkring 100 000 albanska män i soldatåldern saknades och att de kunde ha mördats. Och USA-ambassadören David Scheffer förklarade att så många som 225 000 albanska män i åldern 14 till 59 kunde ha blivit dödade”
Det var sådana uppgifter, som inspirerade Natomakterna att kalla president Milosevic för en veritabel krigsförbrytare, som måste straffas. Ironiskt nog meddelades detta några veckor efter det att Nato anfallit hans land och var i full färd med att bomba sönder dess infrastruktur, huvudsakligen civil, vilket krävde många civila serbiska offer. Den brottsdomstol som inrättades i Haag, där nu Milosevic sitter sedan länge, var efter kriget ivrig att hitta bevis för det påstådda massmördandet. Men efter ett års grävande i förmenta massgravar var domstolen tvungen att konstatera att 2 788 döda hade hittats. Denna siffra omfattar dödade på båda sidor, alltså också serber och romer som dödats av albaner eller bombningar. John Pilgers omdöme:
”Liksom Iraks påstådda massförstörelsevapen var de uppgifter som brittiska och amerikanska regeringar använde påhittade och snällt återgivna av journalisterna – precis som serbiska ”våldtäktsläger” och Clintons och Blairs försäkringar att Nato aldrig avsiktligt bombade civila.”
De här fantasisiffrorna på påstådda serbiska massmord försökte inte bara rättfärdiga att världens mest rustade militärallians oprovocerat och utan stöd i folkrätten angrep ett litet europeiskt land. De gav också fart åt det sedan ständiga talet om serbiska folkmord. Sådant väcker starka känslor, som sitter kvar i bakhuvena längre än dementierna. Detta bekräftas av de våldsamma reaktionerna förra hösten mot att Ordfront Magasin släppte fram Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg” (Hägglunds förlag 2004). Mittfåriga medier, typ Expressen och Dagens Nyheter, brännmärkte då tilltaget genom att bland annat beskylla Ordfront för ”att förneka folkmord”. Det blir en närmast fundamentalistisk upprördhet över att någon vågar gå motströms i den väldiga mediefloden. Inte heller västliga dissidenter har det lätt.
Diana Johnstones bok har som undertitel ”Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. Hon är medveten om att den är något av en partsinlaga men förklarar:
”Den oundvikliga selektiviteten kan klandras som en ’serbvänlig’ partiskhet. Eftersom den dominerande huvudströmmens partiskhet har varit högljutt antiserbisk, är detta oundvikligt i en ansträngning att återvinna en rimlig balans”
Hennes bok är så full av synpunkter, fakta och en omfattande notapparat, att den är svår att sammanfatta. Sympatisk är hennes medvetenhet om krigets fasor, att grymheter och brott begås från alla sidor och framförallt hennes resonerande stil trots alla avslöjanden om den västliga indoktrineringen. Ett par exempel:
När bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo dödades många civila muslimer. Den första och mest kända händelsen är den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992. Johnstone konstaterar att det inte är klart fastslaget vilka som var förövarna. Och hon ställer den rimliga men provokativa frågan: Vilka gynnades av grymheterna (romarnas cui bono)? Hon rapporterar om att brittiska och franska sprängämnesexperter slagit fast att explosionerna inte var av serbiskt ursprung. Och vid varje tillfälle var ett storpolitiskt avgörande på gång och varje gång påverkade de grymma händelserna i Sarajevo utfallet genom att gynna muslimerna och missgynna serberna. Men samtidigt –och det hedrar Johnstone—medger hon att serber av dumhet eller genom att sikta fel kan ha varit gärningsmännen.
Det andra exemplet gäller vad som hände i byn Racak i Kosovo den 15 januari 1999, drygt två månader före Natoanfallet. Det skulle bli ett viktigt argument för hökarna i Nato. Bevisligen dödades där av serbisk polis 45 kosovoalbaner. Det fick ett enormt genomslag i västliga medier, som talade om att barn, kvinnor och män på nära håll hade avrättats och deras kroppar omänskligt stympats. Rättsmedicinska experter från Serbien och Vitryssland bekräftade inte dessa påståenden och ignorerades därför av väst. Så kunde man inte göra med den finländska rättsläkarexpertis som också besökte Racak. Men deras utlåtande hemligstämplades under ett par år.
Johnstone påpekar, att i trakten av Racak hade flera serbiska poliser och andra serber blivit mördade av albanska UCK och alltså antog serberna på goda grunder att Racak var ett tillhåll för motståndsmän –eller ”terrorister” som det skulle ha hetat om offren hade varit amerikaner. På grundval av den finländska rättsexpertisens utlåtande slår Johnstone fast, att offren i byn Racak inte blivit skjutna på nära håll utan snarare som i strid. Bland offren var alla män med undantag av en pojke och en kvinna. Flera av dem var faktiskt ”omänskligt ” stympade. Men det berodde på att liken nattetid hade bitits av djur.
Även här kommer Diana Johnstone med en slags reservation:
”De fysiska bevisen stämmer med ett skoningslöst anfall av ilsken serbisk polis mot män som de ansåg –rätt eller fel-- som terrorister som hade mördat deras kollegor”
En gång i världen läste jag historia på universitetsnivå. Det var länge sen men jag minns att det talades med förakt om hovhistoriker, de som trängdes kring köttgrytorna och smickrade de trendriktiga och mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. ”Dårarnas korståg” är en nödvändig bok i den bästa revisionistiska traditionen. Må mediernas hovlakejer förfasa sig !
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1006) 2004-12-12
PS: Diana Johnstone intervjuades i Radio Tuff 2004-09-26
söndag, december 5
KRIGETS ELÄNDE OCH PACIFISTEN ANDERS KEMPE
Några gånger har jag föreslagit att varje land skulle ägna lika mycket uppmärksamhet åt de egna krigsförbrytelserna som de förmenta hjältedåden. Tanken är att detta skulle göra länder mindre benägna att gå ut i krig.
Vi svenskar, som haft turen att leva i fred i 190 år måste gå ganska långt bakåt i tiden. Då förhärjade våra arméer regelbundet Centraleuropa. Exempelvis dog/dödades under trettioåriga kriget (1618-48) över hälften av Pommerns invånare och överallt syntes i provinsen övergivna ödebyar.
Hans J C von Grimmelhausen upplevde trettioåriga kriget. I sin bok ”Den äventyrlige Simplicissimus” skriver han bland annat:
”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet, hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.... Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan i bakugnen och tände eld efter honom”
Ronny Ambjörnsson är professor i idéhistoria och har i höst kommit ut med boken ”Fantasin till makten” (Ordfront). Ett av kapitlen har underrubriken ”Om en svensk pacifist under de stora krigens tid”. Det inleds med scener från Lothringen 1632, då svensk-tyska trupper från ena hållet och franska från det andra trängde in i hertigdömet. Det är gravören Jacques Callots etsningar ”Les misères de la guerre” (Krigets elände) som återges i början:
”Över elden hänger husfadern upp och ned, i den stora sängen våldtas hustrun och i bildens högra hörn makas några fångars ben in i elden”
Men vem var då Ambjörnssons svenske pacifist i denna brutalt krigiska tid? Hans namn var åtminstone för mig obekant men han hette Anders Kempe (1622-1689). Han började som artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant. Under Karl X Gustafs krig 1657 blev han skadad men undgick tursamt att bli dödad, något som han tolkade som ett ingripande från ovan.
Vid 38 års ålder tog Kempe enligt egen uppgift avsked från det militära. Eller möjligen blev han avskedad, för han hade inlåtit sig i diskussioner med ”de andelöst andlige”, som han vanvördigt kallade prästerskapet. Han anklagades därför för kätteri och blev förhörd inte bara av prosten i Brunflo utan också av domkapitlet i Härnösand. Till sist flyr han landet, uppehåller sig i Norge men också i Hamburg och Amsterdam. Han livnär sig som ”läkare” eller vad vi i dag skulle kalla kvacksalveri, inte minst för att han hade en stark tro på grankottars(!) hälsobringande verkan. Han ägnar sig också åt tidens modevetenskap, alkemi.
Nu kastar han i flera skrifter masken och uttrycker sig så kritiskt mot prästernas girighet, att han bara tillfälligt vågar återvända till Sverige. Han översätter också den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter, vars annorlunda tankar starkt påverkat honom.
Så farliga ansågs Kempes irrläror vara att de 1671 bidrog till dödsdomen mot nittonårige djäknen Johannes Olai Rahm i Gävle. Hans hädelser ansågs ”horrilble”, bland annat för att han läst Anders Kempes i Holland utgivna ”Perscibillum bellicum” (Krigsperspektiv), en översättning till svenska av Paul Felgenhauers pacifistiska skrift. Den unge Johannes Rahm dömdes inte bara till halshuggning ”uthan och i båhle brännas”. Det bestämdes också att Kempes böcker och översättningar skulle eftersökas och offentligt brännas.
”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”,
skriver Ambjörnsson.
Kempes lärofader Felgenhauer upplevde hur arméer i olika kristna riktningars namn massmördade, torterade, våldtog och brände. Det blev därför naturligt för de båda att från en kristet radikalpacifistisk ståndpunkt ta avstånd från allt krigiskt våld utan undantag. Det var en ovanlig, ja kättersk tanke. Andra lutheraner fördömde visserligen krig, till exempel i syfte att utbreda sin religion, men de godtog det för att försvara sin religion, sina ägodelar och sitt land. Ambjörnsson menar att de flesta kristna hade en uppgiven inställning till kriget, grundad i deras tro på arvsynden. Kriget betraktades som ett straff för människornas medfödda ”ondska”.
Den inställningen är bara alltför vanlig också i dag. Termen ”ondska” har de senaste åren blivit alltmer använt i utrikespolitiska sammanhang. Det är ingalunda bara kristna politiker som missbrukar ordet ”ondska”. Muslimer gör det också, ja till och med hinduer, som inte vill döda djur, accepterar till och med kärnvapen i ”världens största demokrati”, Indien.
Så här i adventstid funderar jag på religioner och kan inte undgå att tycka att de är konstiga. I varje fall motsägelsefulla. Eller är det bara religionernas anhängare som är konstiga?
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1005) 2004-12-05
Vi svenskar, som haft turen att leva i fred i 190 år måste gå ganska långt bakåt i tiden. Då förhärjade våra arméer regelbundet Centraleuropa. Exempelvis dog/dödades under trettioåriga kriget (1618-48) över hälften av Pommerns invånare och överallt syntes i provinsen övergivna ödebyar.
Hans J C von Grimmelhausen upplevde trettioåriga kriget. I sin bok ”Den äventyrlige Simplicissimus” skriver han bland annat:
”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet, hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.... Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan i bakugnen och tände eld efter honom”
Ronny Ambjörnsson är professor i idéhistoria och har i höst kommit ut med boken ”Fantasin till makten” (Ordfront). Ett av kapitlen har underrubriken ”Om en svensk pacifist under de stora krigens tid”. Det inleds med scener från Lothringen 1632, då svensk-tyska trupper från ena hållet och franska från det andra trängde in i hertigdömet. Det är gravören Jacques Callots etsningar ”Les misères de la guerre” (Krigets elände) som återges i början:
”Över elden hänger husfadern upp och ned, i den stora sängen våldtas hustrun och i bildens högra hörn makas några fångars ben in i elden”
Men vem var då Ambjörnssons svenske pacifist i denna brutalt krigiska tid? Hans namn var åtminstone för mig obekant men han hette Anders Kempe (1622-1689). Han började som artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant. Under Karl X Gustafs krig 1657 blev han skadad men undgick tursamt att bli dödad, något som han tolkade som ett ingripande från ovan.
Vid 38 års ålder tog Kempe enligt egen uppgift avsked från det militära. Eller möjligen blev han avskedad, för han hade inlåtit sig i diskussioner med ”de andelöst andlige”, som han vanvördigt kallade prästerskapet. Han anklagades därför för kätteri och blev förhörd inte bara av prosten i Brunflo utan också av domkapitlet i Härnösand. Till sist flyr han landet, uppehåller sig i Norge men också i Hamburg och Amsterdam. Han livnär sig som ”läkare” eller vad vi i dag skulle kalla kvacksalveri, inte minst för att han hade en stark tro på grankottars(!) hälsobringande verkan. Han ägnar sig också åt tidens modevetenskap, alkemi.
Nu kastar han i flera skrifter masken och uttrycker sig så kritiskt mot prästernas girighet, att han bara tillfälligt vågar återvända till Sverige. Han översätter också den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter, vars annorlunda tankar starkt påverkat honom.
Så farliga ansågs Kempes irrläror vara att de 1671 bidrog till dödsdomen mot nittonårige djäknen Johannes Olai Rahm i Gävle. Hans hädelser ansågs ”horrilble”, bland annat för att han läst Anders Kempes i Holland utgivna ”Perscibillum bellicum” (Krigsperspektiv), en översättning till svenska av Paul Felgenhauers pacifistiska skrift. Den unge Johannes Rahm dömdes inte bara till halshuggning ”uthan och i båhle brännas”. Det bestämdes också att Kempes böcker och översättningar skulle eftersökas och offentligt brännas.
”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”,
skriver Ambjörnsson.
Kempes lärofader Felgenhauer upplevde hur arméer i olika kristna riktningars namn massmördade, torterade, våldtog och brände. Det blev därför naturligt för de båda att från en kristet radikalpacifistisk ståndpunkt ta avstånd från allt krigiskt våld utan undantag. Det var en ovanlig, ja kättersk tanke. Andra lutheraner fördömde visserligen krig, till exempel i syfte att utbreda sin religion, men de godtog det för att försvara sin religion, sina ägodelar och sitt land. Ambjörnsson menar att de flesta kristna hade en uppgiven inställning till kriget, grundad i deras tro på arvsynden. Kriget betraktades som ett straff för människornas medfödda ”ondska”.
Den inställningen är bara alltför vanlig också i dag. Termen ”ondska” har de senaste åren blivit alltmer använt i utrikespolitiska sammanhang. Det är ingalunda bara kristna politiker som missbrukar ordet ”ondska”. Muslimer gör det också, ja till och med hinduer, som inte vill döda djur, accepterar till och med kärnvapen i ”världens största demokrati”, Indien.
Så här i adventstid funderar jag på religioner och kan inte undgå att tycka att de är konstiga. I varje fall motsägelsefulla. Eller är det bara religionernas anhängare som är konstiga?
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1005) 2004-12-05
söndag, november 7
INDIEN, AFGHANISTAN OCH "BLOWBACK"
Som ung man företog författaren Sven Lindqvist en resa genom efterkrigseuropa. Det han såg av ruinstäder och andra av krigets tragiska följder bidrog till att han blev vapenvägrare. På 1960-talet omvärderade han delvis sin syn på vapen. Då skrev han en bok baserad på en resa i Asien. Han var chockad över fattigdomen bland Indiens många miljoner och deras accepterande av sin förfärliga situation. Som positiv kontrast mot vad han uppfattade som indisk apati och gandhianskt icke-våld berättade han nu om sina intryck från Afghanistan. Där gick männen med högburna huvuden, nästan alla med ett gevär på axeln. De var stolt beredda att slåss för sin mänskliga värdighet i motsats till de förnöjsamma indierna, tyckte Lindqvist
I dag finns det ännu många miljoner fattiga i Indien. Men sedan 1960-talet har hundratals miljoner indier fått ett mycket bättre liv och ekonomin går framåt med stormsteg. Afghanistan, där de många vapnen flitigt använts det senaste kvartsseklet, har blivit ett ännu värre fattighus.
Det är långtifrån bara afghanernas egen skjutgalenskap som ödelagt landet. Julaftonen 1979 invaderades Afghanistan av Röda armén. Det påstods på 1980-talet att Sovjetunionen höll på att bomba landet "tillbaka till stenåldern". Några veckor efter den 11 september 2001 började en annan supermakt bomba afghanerna. I en intervju i dagens Radio Tuff påstår Stefan Lindgren, ordförande i föreningen Afghanistan-Solidaritet, att det är belagt att denna attack redan hade beslutats före den 11 september.
I mitten av 1980-talet under en stor demonstration med parollen "Sovjet ut ur Afghanistan" höll jag på Norra Bantorget ett tal, som fördömde Sovjets inblandning. Visserligen blev jag av många exilafghaner hyllad för talet, trots att det hade en klart pacifistisk slagsida. Men efteråt har jag undrat om jag gjorde det så bra. Berodde möjligen afghanernas förtjusning över mig på att jag hade en halsduk på mig som var grön och vit, de muslimska färgerna? De förstod nog inte att det var min Hammarby-halsduk. Och stod inte de afghanska kommunisterna, som Sovjet ville hjälpa, för utveckling och framsteg, typ skolundervisning även för flickor?
Nu har jag dessutom just läst en bok av den amerikanske professorn Chalmers Johnson. Dess titel är "BLOWBACK. The Costs and Consequences of American Empire". Blowback [blåsa tillbaka] var ett uttryck som användes av de stackars killarna i västfrontens skyttegravar under första världskriget. De dödades i miljoner, inte bara av artillerigranater, kulspruteeld och bajonetter utan också av gas. Ibland ändrade vinden riktning och deras egen gas drabbade dem själva, alltså "blowback".
Chalmers Johnsons bok kom ut redan 1999 men rönte ringa uppmärksamhet. Den varnade för att USA:s utrikespolitik och arroganta och bryska åtgärder runt om i världen kunde "blåsa tillbaka" på självaste Amerika, så skonat för krig på egen mark. När det nu hände den 11 september, blev boken högaktuell och trycktes i den ena upplagan efter den andra.
I de senaste upplagorna har professor Johnson ett förord som tar upp också Afghanistan. Han återger en intervju som den franska tidningen Nouvel Observateur 1998 gjorde med president Carters rådgivare Zbigniew Brzezinski. Han utfrågas om CIA-chefen Robert Gates' uppgifter verkligen stämmer, att USA redan före Sovjets invasion av Afghanistan började stödja oppositionen mot den sovjetvänliga regimen i Kabul. Javisst, redan ett halvår före Sovjets invasion av Afghanistan meddelade jag president Carter att vårt hemliga stöd till den afghanska oppositionen skulle lura Sovjet att ingripa och skapa dess eget Vietnam, svarade Brzezinski med stolthet.
Välbekant är det numera att USA via Pakistans säkerhetstjänst mycket aktivt stödde de antivästliga muslimska fundamentalisterna i afghanernas kamp mot Sovjet. Ja, självaste Usama bin Laden var på 80-talet amerikanernas skyddsling och allierade i Afghanistan. Johnson skriver inte utan en viss torr ironi om hur Clinton 1998 lät bomba bin Ladens tillhåll i Afghanistan med kryssningsmissiler som repressalier för angrepp på amerikanska ambassader i Afrika: "För en gångs skull visste CIA var målen fanns, för de hade ju upprättat dem"
Efter Sovjets snöpliga återtåg från Afghanistan var det inte många som brydde sig om det förödda landet. Det blev inbördeskrig, som talibanerna gick segrande ur. Nu är landet ockuperat igen och framtiden verkar oviss. Ett par miljoner afghaner har grymt dödats de senaste 25 åren, ännu flera har drivits på flykt.
Afghanistan är ett land som i många år bekräftat Henrik Tikkanens ord att "krig löser inga problem – och alltså fortsätter de". Eller som Bengt Citron på Tuffs hemsida http://come.to/tuff har uttryckt det med en travesti på ett känt påstående:
"Våld göder våld"
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1001) 2004-11-07
I dag finns det ännu många miljoner fattiga i Indien. Men sedan 1960-talet har hundratals miljoner indier fått ett mycket bättre liv och ekonomin går framåt med stormsteg. Afghanistan, där de många vapnen flitigt använts det senaste kvartsseklet, har blivit ett ännu värre fattighus.
Det är långtifrån bara afghanernas egen skjutgalenskap som ödelagt landet. Julaftonen 1979 invaderades Afghanistan av Röda armén. Det påstods på 1980-talet att Sovjetunionen höll på att bomba landet "tillbaka till stenåldern". Några veckor efter den 11 september 2001 började en annan supermakt bomba afghanerna. I en intervju i dagens Radio Tuff påstår Stefan Lindgren, ordförande i föreningen Afghanistan-Solidaritet, att det är belagt att denna attack redan hade beslutats före den 11 september.
I mitten av 1980-talet under en stor demonstration med parollen "Sovjet ut ur Afghanistan" höll jag på Norra Bantorget ett tal, som fördömde Sovjets inblandning. Visserligen blev jag av många exilafghaner hyllad för talet, trots att det hade en klart pacifistisk slagsida. Men efteråt har jag undrat om jag gjorde det så bra. Berodde möjligen afghanernas förtjusning över mig på att jag hade en halsduk på mig som var grön och vit, de muslimska färgerna? De förstod nog inte att det var min Hammarby-halsduk. Och stod inte de afghanska kommunisterna, som Sovjet ville hjälpa, för utveckling och framsteg, typ skolundervisning även för flickor?
Nu har jag dessutom just läst en bok av den amerikanske professorn Chalmers Johnson. Dess titel är "BLOWBACK. The Costs and Consequences of American Empire". Blowback [blåsa tillbaka] var ett uttryck som användes av de stackars killarna i västfrontens skyttegravar under första världskriget. De dödades i miljoner, inte bara av artillerigranater, kulspruteeld och bajonetter utan också av gas. Ibland ändrade vinden riktning och deras egen gas drabbade dem själva, alltså "blowback".
Chalmers Johnsons bok kom ut redan 1999 men rönte ringa uppmärksamhet. Den varnade för att USA:s utrikespolitik och arroganta och bryska åtgärder runt om i världen kunde "blåsa tillbaka" på självaste Amerika, så skonat för krig på egen mark. När det nu hände den 11 september, blev boken högaktuell och trycktes i den ena upplagan efter den andra.
I de senaste upplagorna har professor Johnson ett förord som tar upp också Afghanistan. Han återger en intervju som den franska tidningen Nouvel Observateur 1998 gjorde med president Carters rådgivare Zbigniew Brzezinski. Han utfrågas om CIA-chefen Robert Gates' uppgifter verkligen stämmer, att USA redan före Sovjets invasion av Afghanistan började stödja oppositionen mot den sovjetvänliga regimen i Kabul. Javisst, redan ett halvår före Sovjets invasion av Afghanistan meddelade jag president Carter att vårt hemliga stöd till den afghanska oppositionen skulle lura Sovjet att ingripa och skapa dess eget Vietnam, svarade Brzezinski med stolthet.
Välbekant är det numera att USA via Pakistans säkerhetstjänst mycket aktivt stödde de antivästliga muslimska fundamentalisterna i afghanernas kamp mot Sovjet. Ja, självaste Usama bin Laden var på 80-talet amerikanernas skyddsling och allierade i Afghanistan. Johnson skriver inte utan en viss torr ironi om hur Clinton 1998 lät bomba bin Ladens tillhåll i Afghanistan med kryssningsmissiler som repressalier för angrepp på amerikanska ambassader i Afrika: "För en gångs skull visste CIA var målen fanns, för de hade ju upprättat dem"
Efter Sovjets snöpliga återtåg från Afghanistan var det inte många som brydde sig om det förödda landet. Det blev inbördeskrig, som talibanerna gick segrande ur. Nu är landet ockuperat igen och framtiden verkar oviss. Ett par miljoner afghaner har grymt dödats de senaste 25 åren, ännu flera har drivits på flykt.
Afghanistan är ett land som i många år bekräftat Henrik Tikkanens ord att "krig löser inga problem – och alltså fortsätter de". Eller som Bengt Citron på Tuffs hemsida http://come.to/tuff har uttryckt det med en travesti på ett känt påstående:
"Våld göder våld"
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1001) 2004-11-07
söndag, oktober 31
SELEKTIV UPPMÄRKSAMHET OM FÖRINTELSER
I en mellanstadieklass här i Tyresö ställde jag frågan vilka det var som dödade uppåt 100000 civila japaner i Hiroshima. Två elever viftade ivrigt med händerna. Den ene svarade:
-- Det var Hitler, va?
Den andre protesterade:
-- Nej det var väl Saddam Hussein.
Dessa elever hade ännu inte läst om andra världskriget, men de hade i alla fall den rätta känslan för det medialt gångbara.
En polsk hemspråkslärare klagade i Radio Tuff över svenska elevers okunnighet i historia. I en klass hade flera trott att andra världskriget började med att tyskarna anföll Israel, en stat som ännu inte existerade 1939.
För några år sen höll jag en dag föreläsningar om Indien vid Mitthögskolan i Härnösand. Det var en trevlig och allmänbildad grupp samhällsvetare och blivande lärare. De kände till nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, som växte upp i Brittiska Indien och som därför har forskat om svältens orsaker. Jag frågade därför vad de visste om händelserna 1943 i Amartya Sens hemprovins Bengalen.
Ingen av dessa duktiga studenter kände till att miljoner bengaler svalt ihjäl 1943. Det var på några månader en dödlighet större än i Auschwitz under fyra år. Men bengalerna är inte representerade i Hollywood och andra västliga medier. Inte heller har de haft råd med dyra amerikanska advokater som har kunnat driva deras sak. Dessutom bar britterna huvudansvaret och dem skuldbelägger vi inte gärna.
Jag kan själv inte sätta mig på värst höga hästar, för jag minns inte om jag någonsin under många år som historielärare nämnde hungerdöden i Bengalen – kanske för att den är så relativt nedtystad. Av samma orsak berättade jag inte heller om den största etniska rensningen i Europas historia. Det var de cirka femton miljoner tyskar som kring slutet av andra världskriget fördrevs från områden där deras förfäder bott i århundraden. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
Rensningen hade tillsammans med Stalin beslutats av två så beundrade statsmän som Winston Churchill och Harry S Truman. Sedan länge sitter Milosevic i sin cell i Haag, anklagad för bland annat etnisk rensning, som han utan bevis påstås ha beordrat. I varje fall var denna rensning obetydlig jämfört med den som Truman, Churchill och Stalin fixade till. Dessutom är det ju i slutändan serberna som etniskt rensats, inte bara från kroatiska Krajina utan också alltmera från Kosovo. Är det en halv eller en miljon fördrivna som nu dväljs i fattighuset Serbien?
Liksom andra historielärare berättade jag däremot mycket om nazisternas förbrytelser och judarnas i sanning grymma öde. Som antimilitarist och med hjärtat till vänster bredde jag kanske rentav på lite extra. Det fanns –och finns-- också massor av studiematerial att tillgå i ämnet, som dessutom skildras i en aldrig sinande flod av filmer, böcker, tidningsartiklar, radio- och TV-program.
Om det är några av andra världskrigets många förbrytelser våra skolungdomar lär sig mycket om är det nazisternas. De många miljonerna offer för krigets andra förbrytelser är långt mindre uppmärksammade. Därför förefaller den enkät som gjordes 1997 om skolungdomars attityder närmast ha varit ett försök att ytterligare lägga bränsle på elden, alldeles bortsett från att den vantolkades alarmistiskt av medierna. Det erkänns nu –sju år för sent—av Dagens Nyheters ledarsida (2004-10-27), där Johannes Åman skriver att enkäten övertolkades. Han sätter också "Förintelsen" inom citationstecken.
Om vi verkligen tror på alla människors lika värde bör vi inte fortsätta att glömma alla andra fasansfulla förintelser under andra världskriget och de följande krigen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1000) 2004-10-31
-- Det var Hitler, va?
Den andre protesterade:
-- Nej det var väl Saddam Hussein.
Dessa elever hade ännu inte läst om andra världskriget, men de hade i alla fall den rätta känslan för det medialt gångbara.
En polsk hemspråkslärare klagade i Radio Tuff över svenska elevers okunnighet i historia. I en klass hade flera trott att andra världskriget började med att tyskarna anföll Israel, en stat som ännu inte existerade 1939.
För några år sen höll jag en dag föreläsningar om Indien vid Mitthögskolan i Härnösand. Det var en trevlig och allmänbildad grupp samhällsvetare och blivande lärare. De kände till nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, som växte upp i Brittiska Indien och som därför har forskat om svältens orsaker. Jag frågade därför vad de visste om händelserna 1943 i Amartya Sens hemprovins Bengalen.
Ingen av dessa duktiga studenter kände till att miljoner bengaler svalt ihjäl 1943. Det var på några månader en dödlighet större än i Auschwitz under fyra år. Men bengalerna är inte representerade i Hollywood och andra västliga medier. Inte heller har de haft råd med dyra amerikanska advokater som har kunnat driva deras sak. Dessutom bar britterna huvudansvaret och dem skuldbelägger vi inte gärna.
Jag kan själv inte sätta mig på värst höga hästar, för jag minns inte om jag någonsin under många år som historielärare nämnde hungerdöden i Bengalen – kanske för att den är så relativt nedtystad. Av samma orsak berättade jag inte heller om den största etniska rensningen i Europas historia. Det var de cirka femton miljoner tyskar som kring slutet av andra världskriget fördrevs från områden där deras förfäder bott i århundraden. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
Rensningen hade tillsammans med Stalin beslutats av två så beundrade statsmän som Winston Churchill och Harry S Truman. Sedan länge sitter Milosevic i sin cell i Haag, anklagad för bland annat etnisk rensning, som han utan bevis påstås ha beordrat. I varje fall var denna rensning obetydlig jämfört med den som Truman, Churchill och Stalin fixade till. Dessutom är det ju i slutändan serberna som etniskt rensats, inte bara från kroatiska Krajina utan också alltmera från Kosovo. Är det en halv eller en miljon fördrivna som nu dväljs i fattighuset Serbien?
Liksom andra historielärare berättade jag däremot mycket om nazisternas förbrytelser och judarnas i sanning grymma öde. Som antimilitarist och med hjärtat till vänster bredde jag kanske rentav på lite extra. Det fanns –och finns-- också massor av studiematerial att tillgå i ämnet, som dessutom skildras i en aldrig sinande flod av filmer, böcker, tidningsartiklar, radio- och TV-program.
Om det är några av andra världskrigets många förbrytelser våra skolungdomar lär sig mycket om är det nazisternas. De många miljonerna offer för krigets andra förbrytelser är långt mindre uppmärksammade. Därför förefaller den enkät som gjordes 1997 om skolungdomars attityder närmast ha varit ett försök att ytterligare lägga bränsle på elden, alldeles bortsett från att den vantolkades alarmistiskt av medierna. Det erkänns nu –sju år för sent—av Dagens Nyheters ledarsida (2004-10-27), där Johannes Åman skriver att enkäten övertolkades. Han sätter också "Förintelsen" inom citationstecken.
Om vi verkligen tror på alla människors lika värde bör vi inte fortsätta att glömma alla andra fasansfulla förintelser under andra världskriget och de följande krigen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1000) 2004-10-31
söndag, oktober 17
SJÄLVGODA ERKÄNNER INTE SINA BROTT
En av de fånigaste frågor jag vet är: "Kan du förlåta mig?" Det är en kvasireligiös begäran. Skall jag som en annan Gud Fader –om han eller hon nu finns ?— utfärda någon slags absolution? Det vore bättre om vederbörande i stället sa, att ett misstag eller fel hade begåtts och att det ångrades. Själv försöker jag följa denna princip och vid min ålder kan jag tyvärr se tillbaka på ganska många handlingar och uttalanden, som jag måste erkänna var fel.
Rasismens grundpelare är kollektivskulden: Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel, och alltså är alla eskimåer skitstövlar och skall behandlas därefter. Det är förstås en helt stollig generalisering. Om några moderater, socialdemokrater, folkpartister eller andra politiskt engagerade uppför sig illa någonstans i Sverige, skall då verkligen partiledarna, som inte är medskyldiga, gå ut med ursäkter. Då kommer det att bli en väldig massa ursäkter. Om den lokala partiföreningen har underblåst de klandervärda handlingarna, skall den självfallet göra självkritik och medge att den gjorde fel. Hur var det alltså med Vänsterpartiets lokalföreningar i Norrbotten? Deltog de i mobbningen av de från Sovjet hemvändande "kirunasvenskarna"? Jag är ganska bergis på att partiledningen i Stockholm inte gjorde det.
Inte skall väl dagens moderater behöva be om ursäkt för att deras föregångare länge fördröjde det demokratiska genombrottet genom att intensivt motarbeta den allmänna och lika rösträtten. Eller att de ibland har visat stor tolerans mot diverse högerdiktaturer. Skall palestinierna kräva en ursäkt av Lars Lejonborg för att en del folkpartister fungerar som ockupationsmaktens språkrör? Skall Maud Olofsson behöva be om ursäkt för att tidningen Nord-Sverige (Bondeförbundet) var rejält främlingsfientlig i min barndoms Ångermanland? Skall socialdemokrater be om ursäkt för att de samarbetar med det nu så kritiserade Vänsterpartiet, trots att det var socialdemokratin som en gång bland arbetarmassorna tog striden för demokratin mot stalinisterna?
Hur är det då med våra medier, som så beskäftigt vill tvinga av politikerna ursäkter? Minns du ännu 1980-talet, då Reagan stämplade Sovjetunionen som "Ondskans imperium"? Och minns du att detta onda imperium enligt svenska medier varje sommar skickade sina ubåtar att fara omkring överallt i svenska vatten, ja ända in på Stockholms ström fantastiskt nog? Senare visade sig ubåtsindikationerna bland annat bestå av pruttande sillar. Hur har medierna i efterhand behandlat sina hundratals falska ubåtslarm? Har de berättat att de var påverkade av mönsterlandet i väst och deras högerpresident? Har de erkänt att alla ubåtsskrönorna höjde tidningsupplagorna? Inte alls. Varför gör inte Uppdrag granskning ett program om detta med den tidens framgångsrika men ack så lögnaktiga stjärnreportrar?
Jag menar inte att medierna skall larva sig och be om ursäkt utan att de ordentligt skall skildra hur det kom sig att de skapade denna paranoida ubåtshysteri, som kostade svenska skattebetalare många miljarder i anslag till marinen.
Går man utrikes är medvetenheten om det egna landets oursäktliga förbrytelser mycket olika Tyskarna, som förvandlats från nationalsocialister till nationalmasochister, har i sex decennier rullat sig i stoftet och ständigt bett om ursäkt. Och inte nog med det, utan de har också fått betala hundratals eller tusentals miljarder kronor till efterlevande, till deras organisationer och till staten Israel. Det är alltså skattepengar från arbetande människor, vilkas överväldigande flertal inte ens var födda, när Hitler tog makten 1933. Snacka om kollektivskuld eller religionens inhumana bud om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.
De verkliga supermakterna har däremot i sin självgodhet klarat sig. Nyligen kom på svenska historikern Mike Davis' bok "Svält och kolonialism" med den betecknande originaltiteln "Late Victorian Holocaust". Den handlar om hur kolonialmakterna var medskyldiga till att så där en 60 miljoner människor grymt svalt ihjäl under 1800-talet. England var den klart största kolonialmakten med ett imperium som omfattade en fjärdedel av världen. Aldrig har vi hört britterna be om ursäkt för att de uppnådde denna position med hjälp av ständiga anfallskrig. Inte heller för att de i 1900-talets början var pionjärer för seklets alltför många koncentrationsläger. I Sydafrika dog 22 000 boerbarn i brittiska dödsläger. Churchill utsågs till seklets mest populäre statsman. Att han i sin ungdom talade om "den brittiska rasens överlägsenhet" har inte legat honom till last, kanske för att rasismen på den tiden var ett typiskt inslag i de flesta länders nationalistiska retorik.
Det är häpnadsväckande att Vietnamkriget nu inför presidentvalet i USA betraktas som positivt och ärofullt. Det är inget fel att man minneshåller de 58 000 amerikanska killar som dödades. Det var synd om dem, för de lurades iväg över halva jordklotet för att döda och dödas. Men har man helt förträngt att ett par miljoner vietnameser dödades och att Agent Orange och andra gifter spreds över Indokinas fattiga byar?
Sedan andra världskriget har USA vid många tillfällen gått ut i anfallskrig lite varstans i världen. Anfallen både på Jugoslavien 1999 och Irak 2003 var till exempel folkrättsvidriga. Hitlers utrikesminister Joachim vin Ribbentrop hängdes i Nürnberg 1946 för "brott mot freden". Det ansågs då vara den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom man klokt menade att den ledde till alla andra förbrytelser. Men i vår svartvita värld återfinns nästan alltid de utpekade krigsförbrytarna bland angloamerikanernas motståndare.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 998) 2004-10-17
Nu ska vi höra Ulla Sjöblom sjunga Lars Forssells "Jag står här på ett torg".. Det är en gammal låt som i decennier har påverkat mitt hjärta. Den spelas för att hedra alla amerikanska, irakiska, tyska, serbiska, ryska, vietnamesiska, palestinska, israeliska och andra mödrar, som fått sina söner –och alltför ofta döttrar—dödade i onödiga krig
Rasismens grundpelare är kollektivskulden: Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel, och alltså är alla eskimåer skitstövlar och skall behandlas därefter. Det är förstås en helt stollig generalisering. Om några moderater, socialdemokrater, folkpartister eller andra politiskt engagerade uppför sig illa någonstans i Sverige, skall då verkligen partiledarna, som inte är medskyldiga, gå ut med ursäkter. Då kommer det att bli en väldig massa ursäkter. Om den lokala partiföreningen har underblåst de klandervärda handlingarna, skall den självfallet göra självkritik och medge att den gjorde fel. Hur var det alltså med Vänsterpartiets lokalföreningar i Norrbotten? Deltog de i mobbningen av de från Sovjet hemvändande "kirunasvenskarna"? Jag är ganska bergis på att partiledningen i Stockholm inte gjorde det.
Inte skall väl dagens moderater behöva be om ursäkt för att deras föregångare länge fördröjde det demokratiska genombrottet genom att intensivt motarbeta den allmänna och lika rösträtten. Eller att de ibland har visat stor tolerans mot diverse högerdiktaturer. Skall palestinierna kräva en ursäkt av Lars Lejonborg för att en del folkpartister fungerar som ockupationsmaktens språkrör? Skall Maud Olofsson behöva be om ursäkt för att tidningen Nord-Sverige (Bondeförbundet) var rejält främlingsfientlig i min barndoms Ångermanland? Skall socialdemokrater be om ursäkt för att de samarbetar med det nu så kritiserade Vänsterpartiet, trots att det var socialdemokratin som en gång bland arbetarmassorna tog striden för demokratin mot stalinisterna?
Hur är det då med våra medier, som så beskäftigt vill tvinga av politikerna ursäkter? Minns du ännu 1980-talet, då Reagan stämplade Sovjetunionen som "Ondskans imperium"? Och minns du att detta onda imperium enligt svenska medier varje sommar skickade sina ubåtar att fara omkring överallt i svenska vatten, ja ända in på Stockholms ström fantastiskt nog? Senare visade sig ubåtsindikationerna bland annat bestå av pruttande sillar. Hur har medierna i efterhand behandlat sina hundratals falska ubåtslarm? Har de berättat att de var påverkade av mönsterlandet i väst och deras högerpresident? Har de erkänt att alla ubåtsskrönorna höjde tidningsupplagorna? Inte alls. Varför gör inte Uppdrag granskning ett program om detta med den tidens framgångsrika men ack så lögnaktiga stjärnreportrar?
Jag menar inte att medierna skall larva sig och be om ursäkt utan att de ordentligt skall skildra hur det kom sig att de skapade denna paranoida ubåtshysteri, som kostade svenska skattebetalare många miljarder i anslag till marinen.
Går man utrikes är medvetenheten om det egna landets oursäktliga förbrytelser mycket olika Tyskarna, som förvandlats från nationalsocialister till nationalmasochister, har i sex decennier rullat sig i stoftet och ständigt bett om ursäkt. Och inte nog med det, utan de har också fått betala hundratals eller tusentals miljarder kronor till efterlevande, till deras organisationer och till staten Israel. Det är alltså skattepengar från arbetande människor, vilkas överväldigande flertal inte ens var födda, när Hitler tog makten 1933. Snacka om kollektivskuld eller religionens inhumana bud om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.
De verkliga supermakterna har däremot i sin självgodhet klarat sig. Nyligen kom på svenska historikern Mike Davis' bok "Svält och kolonialism" med den betecknande originaltiteln "Late Victorian Holocaust". Den handlar om hur kolonialmakterna var medskyldiga till att så där en 60 miljoner människor grymt svalt ihjäl under 1800-talet. England var den klart största kolonialmakten med ett imperium som omfattade en fjärdedel av världen. Aldrig har vi hört britterna be om ursäkt för att de uppnådde denna position med hjälp av ständiga anfallskrig. Inte heller för att de i 1900-talets början var pionjärer för seklets alltför många koncentrationsläger. I Sydafrika dog 22 000 boerbarn i brittiska dödsläger. Churchill utsågs till seklets mest populäre statsman. Att han i sin ungdom talade om "den brittiska rasens överlägsenhet" har inte legat honom till last, kanske för att rasismen på den tiden var ett typiskt inslag i de flesta länders nationalistiska retorik.
Det är häpnadsväckande att Vietnamkriget nu inför presidentvalet i USA betraktas som positivt och ärofullt. Det är inget fel att man minneshåller de 58 000 amerikanska killar som dödades. Det var synd om dem, för de lurades iväg över halva jordklotet för att döda och dödas. Men har man helt förträngt att ett par miljoner vietnameser dödades och att Agent Orange och andra gifter spreds över Indokinas fattiga byar?
Sedan andra världskriget har USA vid många tillfällen gått ut i anfallskrig lite varstans i världen. Anfallen både på Jugoslavien 1999 och Irak 2003 var till exempel folkrättsvidriga. Hitlers utrikesminister Joachim vin Ribbentrop hängdes i Nürnberg 1946 för "brott mot freden". Det ansågs då vara den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom man klokt menade att den ledde till alla andra förbrytelser. Men i vår svartvita värld återfinns nästan alltid de utpekade krigsförbrytarna bland angloamerikanernas motståndare.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 998) 2004-10-17
Nu ska vi höra Ulla Sjöblom sjunga Lars Forssells "Jag står här på ett torg".. Det är en gammal låt som i decennier har påverkat mitt hjärta. Den spelas för att hedra alla amerikanska, irakiska, tyska, serbiska, ryska, vietnamesiska, palestinska, israeliska och andra mödrar, som fått sina söner –och alltför ofta döttrar—dödade i onödiga krig
söndag, oktober 10
Hallå där CIA, FSB, Mossad, al-Qaida och alla ambassaderna!
Hallå där CIA, FSB, Mossad, al-Qaida och alla ambassaderna!
JAG TAR VÄLDIGT GÄRNA EMOT PRESENTER
Det är klart att jag blev avundsjuk när jag hörde på TV, hur en Tyresöbo på sin 40-årsdag fick lådvis med flaskor från östtyska ambassaden för att klara vätskebalansen. Han bor i Hanviken och heter Lars Werner. Honom känner jag sen gammalt och har intervjuat honom ofta. Nuförtiden är han en mysgubbe med stort intresse för det lokala, som han avslöjar en förbluffande stor kunskap om. Men när han säger "jag tillhör ju nu ett feministiskt parti" kan han inte riktigt dölja ironin. Och jag vet hur jag ska få honom att surna till. Det räcker med ett enda ord. Ja, det börjar på Schy...
Nu undrar jag förstås hur många flaskor och andra gåvor politiker från andra partier får. För att inte tala om företagschefer, inte bara dom på Systembolaget. Och hur är det med våra stjärnreportrar? Men vi ska kanske oskuldsfullt utgå från att dessa aldrig tar emot gåvor. Sådant skildras inte av medierna. Det finns även bland journalister en kåranda och man kackar inte gärna i eget bo.
VILL DE VARA SÅ KORKADE ATT....
Faktum är att jag själv är villig att acceptera gåvor från alla möjliga håll. Kom igen bara, CIA, Mossad, FSB (f d KGB), Säpo, al-Qaida och alla ambassaderna och jag lovar att skicka de hjärtligaste tackkort.
Det där är inte ironi. Är de där penningstinna organisationerna så korkade att de mot förmodan vill vara generösa mot mig så finns det ingen anledning att vägra. Det skulle bara skärpa min kritik av dem. Fast jag funderar på hur bin Ladin & Co skulle göra med de där flaskorna. De har ju motvilja mot vissa hälsodrycker. Men kanske kunde de skicka några backar med Mecca-Cola, muslimernas svar på Coca Cola.
DDR FÖR 35 ÅR SEN
Jag blev förstås aldrig inbjuden till DDR:s ambassad men på 60-talet gjorde jag faktiskt en bjudresa till DDR. Det var till Östersjöveckan, am Meer des Friedens som det kallades. Olika yrkesgrupper från alla länder runt Östersjön var inbjudna på symposier till olika semesterorter längs östtyska östersjökusten. En fin idé egentligen –om det inte hade varit för de ensidiga propagandainslagen. Jag tror att flertalet deltagare blev mer avskräckta än förförda. Några exempel
Den stackars finländska trion som i kvällens mörker klädde av sig nakna för att bada vid den fina sandstranden och plötsligt till sin förskräckelse befann sig som på en upplyst scen. Kustvakterna hade hört dem och riktade in sina strålkastare mot dem. DDR var kusligt välbevakat.
Tolkanläggningen som "bröt samman", när Tyresöbon Sofie Wenander (s) höll tal och var alltför politiskt frispråkig och dessutom berättade om den svenska sexualundervisningen.
Det jättepådrag som sattes i gång därför att en törstig svensk deltagare försvann något dygn för att uppsöka Rostocks ölstugor. När han återfanns ville man skicka hem honom till Sverige. Bråkiga svenskar hotade då med att sticka hem allihop.
Krigsleksakerna i förskolorna där vid "Fredens hav" och det löjliga marscherandet på det där preussiska eller ryska sättet.
Alla propagandaplakaten längs vägarna med devota hyllningar av Röda arméns "befrielse" av östra Tyskland. Vad den innebar av terror mot civilbefolkningen har jag lärt mig mycket om sen dess, inte minst genom intervjuer med tyskfödda Tyresökvinnor.
Fördömandena i retoriken av allt i väst trots att många TV-antenner var vända mot Västtyskland. De konstiga förklaringarna att Berlinmuren tillkom för att hindra "västliga spioner och sabotörer" att ta sig in i DDR.
DISSIDENTER ÄR SVÅRMUTADE
Nej, hade man i DDR väntat sig en "socialism med mänskligt ansikte" i stil med Dubceks strävanden i Tjeckoslovakien blev man besviken. Därför har jag aldrig gjort rätt för vistelsen vid badorten Graal Müritz. Tvärtom skrev jag kritiskt om den, till exempel om de rigorösa och tidsödande gränskontrollerna. Vid ett tillfälle såg vakterna Aftonbladet ligga i min bil. De snodde tidningen trots mina protester om att knappast några östtyskar kunde läsa svenska och att tidningen på förstasidan hade en positiv artikel om Ho Chi Minh
Oberoende och oavlönade fredsaktivister är liksom andra dissidenter så svårmutade att de blir otacksamma. Jag hoppas nu alltså att CIA och de andra inte förstår det utan sätter i gång och sponsrar Radio Tuff. Får jag flaskor är det väl tveksamt om jag skänker dem vidare. Men rubler eller dollar vidarebefordras direkt till kampanjen "Radio Tuff till tusen" som nu bedrivs inför Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober. Kanske borde vi skicka Tuffs postgironummer, 160137-6 , också till alla ambassaderna.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 997) 2004-10-10
JAG TAR VÄLDIGT GÄRNA EMOT PRESENTER
Det är klart att jag blev avundsjuk när jag hörde på TV, hur en Tyresöbo på sin 40-årsdag fick lådvis med flaskor från östtyska ambassaden för att klara vätskebalansen. Han bor i Hanviken och heter Lars Werner. Honom känner jag sen gammalt och har intervjuat honom ofta. Nuförtiden är han en mysgubbe med stort intresse för det lokala, som han avslöjar en förbluffande stor kunskap om. Men när han säger "jag tillhör ju nu ett feministiskt parti" kan han inte riktigt dölja ironin. Och jag vet hur jag ska få honom att surna till. Det räcker med ett enda ord. Ja, det börjar på Schy...
Nu undrar jag förstås hur många flaskor och andra gåvor politiker från andra partier får. För att inte tala om företagschefer, inte bara dom på Systembolaget. Och hur är det med våra stjärnreportrar? Men vi ska kanske oskuldsfullt utgå från att dessa aldrig tar emot gåvor. Sådant skildras inte av medierna. Det finns även bland journalister en kåranda och man kackar inte gärna i eget bo.
VILL DE VARA SÅ KORKADE ATT....
Faktum är att jag själv är villig att acceptera gåvor från alla möjliga håll. Kom igen bara, CIA, Mossad, FSB (f d KGB), Säpo, al-Qaida och alla ambassaderna och jag lovar att skicka de hjärtligaste tackkort.
Det där är inte ironi. Är de där penningstinna organisationerna så korkade att de mot förmodan vill vara generösa mot mig så finns det ingen anledning att vägra. Det skulle bara skärpa min kritik av dem. Fast jag funderar på hur bin Ladin & Co skulle göra med de där flaskorna. De har ju motvilja mot vissa hälsodrycker. Men kanske kunde de skicka några backar med Mecca-Cola, muslimernas svar på Coca Cola.
DDR FÖR 35 ÅR SEN
Jag blev förstås aldrig inbjuden till DDR:s ambassad men på 60-talet gjorde jag faktiskt en bjudresa till DDR. Det var till Östersjöveckan, am Meer des Friedens som det kallades. Olika yrkesgrupper från alla länder runt Östersjön var inbjudna på symposier till olika semesterorter längs östtyska östersjökusten. En fin idé egentligen –om det inte hade varit för de ensidiga propagandainslagen. Jag tror att flertalet deltagare blev mer avskräckta än förförda. Några exempel
Den stackars finländska trion som i kvällens mörker klädde av sig nakna för att bada vid den fina sandstranden och plötsligt till sin förskräckelse befann sig som på en upplyst scen. Kustvakterna hade hört dem och riktade in sina strålkastare mot dem. DDR var kusligt välbevakat.
Tolkanläggningen som "bröt samman", när Tyresöbon Sofie Wenander (s) höll tal och var alltför politiskt frispråkig och dessutom berättade om den svenska sexualundervisningen.
Det jättepådrag som sattes i gång därför att en törstig svensk deltagare försvann något dygn för att uppsöka Rostocks ölstugor. När han återfanns ville man skicka hem honom till Sverige. Bråkiga svenskar hotade då med att sticka hem allihop.
Krigsleksakerna i förskolorna där vid "Fredens hav" och det löjliga marscherandet på det där preussiska eller ryska sättet.
Alla propagandaplakaten längs vägarna med devota hyllningar av Röda arméns "befrielse" av östra Tyskland. Vad den innebar av terror mot civilbefolkningen har jag lärt mig mycket om sen dess, inte minst genom intervjuer med tyskfödda Tyresökvinnor.
Fördömandena i retoriken av allt i väst trots att många TV-antenner var vända mot Västtyskland. De konstiga förklaringarna att Berlinmuren tillkom för att hindra "västliga spioner och sabotörer" att ta sig in i DDR.
DISSIDENTER ÄR SVÅRMUTADE
Nej, hade man i DDR väntat sig en "socialism med mänskligt ansikte" i stil med Dubceks strävanden i Tjeckoslovakien blev man besviken. Därför har jag aldrig gjort rätt för vistelsen vid badorten Graal Müritz. Tvärtom skrev jag kritiskt om den, till exempel om de rigorösa och tidsödande gränskontrollerna. Vid ett tillfälle såg vakterna Aftonbladet ligga i min bil. De snodde tidningen trots mina protester om att knappast några östtyskar kunde läsa svenska och att tidningen på förstasidan hade en positiv artikel om Ho Chi Minh
Oberoende och oavlönade fredsaktivister är liksom andra dissidenter så svårmutade att de blir otacksamma. Jag hoppas nu alltså att CIA och de andra inte förstår det utan sätter i gång och sponsrar Radio Tuff. Får jag flaskor är det väl tveksamt om jag skänker dem vidare. Men rubler eller dollar vidarebefordras direkt till kampanjen "Radio Tuff till tusen" som nu bedrivs inför Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober. Kanske borde vi skicka Tuffs postgironummer, 160137-6 , också till alla ambassaderna.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 997) 2004-10-10
söndag, oktober 3
REDIGERA, VINKLA, LJUGA OCH UNDANHÅLLA
REDIGERA, VINKLA, LJUGA OCH UNDANHÅLLA
Vid mina radiointervjuer händer det att folk frågar mig:
-- Du klipper och redigerar väl sen, va?
-- Nä, min vördnad för yttrandefriheten är så stor att jag sänder rubbet
Då hycklar jag, fast inte helt. Radiointervjuerna är så många (hittills över sex tusen), att jag inte har tid att lägga ner alltför mycket jobb på tidsödande redigering. Dessutom skulle jag egenmäktigt kunna klippa bort det som jag inte gillar eller –om jag vill sätta dit intervjuoffret—bara ta med komprometterande uttalanden, som lösryckta ur sitt sammanhang blir ännu mera förödande.
Ibland hör jag folk stolt berätta att de har intervjuats en timme för TV. När det sedan sänds blir de ofta besvikna. Inslaget är då nedbantat till någon ynka minut:
-- Jaså var det bara det de tog upp och jag som tyckte att jag sa så väsentliga saker, brukar kommentaren vara
Samma besvikna reaktioner kommer ofta från folk som intervjuats för någon tidning.
ATT SLÄPPA FRAM FOLK KAN HA SINA SIDOR
Att låta människor framträda utan redigering, alltså ocensurerat, kan ha sina sidor för en programledare. När jag gjort vänliga intervjuer med snälla Jehovas vittnen eller trevliga och uppsökande mormoner har en del ifrågasatt mitt omdöme. När jag i somras intervjuade den charmerande pingstpastorn Anna Lund, undrade lyssnare om jag blivit frälst. Motsatta reaktioner har kommit när jag gång på gång släppt fram fritänkaren Göran Flodman. När jag intervjuat moderata kommunalråd har en del påpekat att jag låtit som en högergubbe. Och när jag då och då låtit kamrat Werner i Hanviken komma till tals har känsliga borgare tyckt att jag varit kommunistmedlöpare.
Men varför inte lita på att lyssnarna utan journalistiska pekpinnar kan bedöma den oredigerade intervjun?
AHMED RAMI I RADIO TUFF
Det påstås, att förr i världen blev potentater så förgrymmade över obekväma nyheter att de lät halshugga budbäraren. Ja, som budbärare får man än i dag utstå ett och annat. 1992 var medierna ett par veckor fulla av alarmistiska uppgifter om att en "antisionistisk och nynazistisk" världskongress skulle äga rum i Sverige. Ahmed Rami sades vara organisatören. Jag ringde då i tur och ordning Jackie Jakubowski, Henric Bachner och Stephan Bruchfeld, framstående medlemmar av Svenska kommittén mot antisemitism, och bad om en intervju. De hade inte tid, uppgav de, och jag förstår dem: Så som stora medier då åt ur deras händer, varför skulle de ödsla tid på en föreningssändning? Men så upptäckte jag att Ahmed Rami på kvällarna var fransklärare i Forellskolan, där radiostudion ligger. Alltså intervjuade jag honom och det framgick redan då att den där "världskongressen" var en bluff.
Rami och jag hade åtminstone det gemensamt att vi båda hade varit politiska fångar, han dömd ett år för "hets mot folkgrupp" och jag en månad för "grovt militärt lydnadsbrott", alltså vapenvägran. Fast Rami har kallat mig "aningslös prosionist" och "hjärntvättad Israelvän"
På min fråga om någon av Israels grannstater var demokratiska for Rami ut i de mest osvenska fördömanden. Men inte av israeler utan av muslimer och muslimska regimer. Dessa var "falska", "underutvecklade", "totalitära", "fascistiska", "ruttna", "dekadenta" och "totalt korrumperade". Ja, de hade gjort "hyckleriet till en ny religion". Hade han sagt detta om israeler, hade jag väl som ansvarig utgivare fått skaka galler en gång till. Men hos våra mest trendiga antirasister är toleransen beundransvärd beträffande negativa generaliseringar om araber, ryssar, tyskar, serber -- och om blondiner förstås.
EXPRESSENS LÖGNER
Fem år senare blev mina intervjuer med Rami en helsida i Expressen. I rubriken kallades jag "Ahmed Ramis hantlangare". Där fanns ett stort foto av mig framför en tavla av en bedjande muslim. Det var verkligen väl valt med tanke på att man ville koppla ihop mig med programledaren för Radio Islam. Och säkert trodde läsarna att jag hade denna fromma muslimska tavla hängande där hemma. I Tuff trodde vi att det var ett gement fotomontage, tills vi upptäckte att fotot ironiskt nog satt på väggen i Mariebergshuset, där Expressen har sina lokaler. Det hade tagits flera år tidigare, då Eva Hernbäck för Dagens Nyheter gjorde en helt schysst intervju med mig.
Jag anklagades för historieförfalskning, men det var Expressen själv som slog vakt om gamla propagandalögner från andra världskriget. Tidningens stjärnreporter Ingvar Hedlund utnämnde mig till ordförande i Tuff. Det hade jag inte varit på 25 år och var inte ens med i Tuffs månghövdade styrelse. Men upphetsad av sina egna lögner stämplade Expressen på självaste ledarsidan Tuff som "antisemit- och krigsförening".
GRANSKA OCKSÅ "UPPDRAG GRANSKNING"!
Nu behöver man inte ljuga för att skandalisera människor eller förtala föreningar, vilkas politik man vill klämma åt. Det räcker med att undanhålla sanning genom att återge enstaka citat, som lösryckta ur sitt sammanhang funkar som verbala torpeder.
Skulle jag ta ut några enstaka meningar ur mina många intervjuer skulle jag falskeligen kunna vanhedra åtskilliga. TV-programmet "Uppdrag granskning" fick före valet 2002 enorm uppmärksamhet när valarbetare intervjuades med dold kamera. Många fritidspolitiker portades ur sina partier. Men som vi i Radio Tuff faktiskt hade civilkurage att påpeka gick det inte alltid schysst till, alldeles bortsett från den dolda kameran.
Då handlade det främst om moderater. I veckan var det vänsterpolitiker som grillades för sina tidigare förbindelser med kommunistregimer i öst. Flera av dessa vpk-veteraner beslogs med osanningar eller åtminstone glömska. Några töntade till det riktigt ordentligt. Säkert hade dessa före detta vänsterpolitiker intervjuats i timmar och därför undrar jag i vilket sammanhang alla dessa komprometterande svar kom.
Om man i timmar intervjuade några av våra främsta journalister och sedan plockade ut allt som talade emot dem, skulle man säkert kunna göra ett lika spektakulärt program.
Och programledaren Janne Josefsson, vilken bokstavsvänster tillhörde han under 1970-talet?
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 996) 2004-10-03
Vid mina radiointervjuer händer det att folk frågar mig:
-- Du klipper och redigerar väl sen, va?
-- Nä, min vördnad för yttrandefriheten är så stor att jag sänder rubbet
Då hycklar jag, fast inte helt. Radiointervjuerna är så många (hittills över sex tusen), att jag inte har tid att lägga ner alltför mycket jobb på tidsödande redigering. Dessutom skulle jag egenmäktigt kunna klippa bort det som jag inte gillar eller –om jag vill sätta dit intervjuoffret—bara ta med komprometterande uttalanden, som lösryckta ur sitt sammanhang blir ännu mera förödande.
Ibland hör jag folk stolt berätta att de har intervjuats en timme för TV. När det sedan sänds blir de ofta besvikna. Inslaget är då nedbantat till någon ynka minut:
-- Jaså var det bara det de tog upp och jag som tyckte att jag sa så väsentliga saker, brukar kommentaren vara
Samma besvikna reaktioner kommer ofta från folk som intervjuats för någon tidning.
ATT SLÄPPA FRAM FOLK KAN HA SINA SIDOR
Att låta människor framträda utan redigering, alltså ocensurerat, kan ha sina sidor för en programledare. När jag gjort vänliga intervjuer med snälla Jehovas vittnen eller trevliga och uppsökande mormoner har en del ifrågasatt mitt omdöme. När jag i somras intervjuade den charmerande pingstpastorn Anna Lund, undrade lyssnare om jag blivit frälst. Motsatta reaktioner har kommit när jag gång på gång släppt fram fritänkaren Göran Flodman. När jag intervjuat moderata kommunalråd har en del påpekat att jag låtit som en högergubbe. Och när jag då och då låtit kamrat Werner i Hanviken komma till tals har känsliga borgare tyckt att jag varit kommunistmedlöpare.
Men varför inte lita på att lyssnarna utan journalistiska pekpinnar kan bedöma den oredigerade intervjun?
AHMED RAMI I RADIO TUFF
Det påstås, att förr i världen blev potentater så förgrymmade över obekväma nyheter att de lät halshugga budbäraren. Ja, som budbärare får man än i dag utstå ett och annat. 1992 var medierna ett par veckor fulla av alarmistiska uppgifter om att en "antisionistisk och nynazistisk" världskongress skulle äga rum i Sverige. Ahmed Rami sades vara organisatören. Jag ringde då i tur och ordning Jackie Jakubowski, Henric Bachner och Stephan Bruchfeld, framstående medlemmar av Svenska kommittén mot antisemitism, och bad om en intervju. De hade inte tid, uppgav de, och jag förstår dem: Så som stora medier då åt ur deras händer, varför skulle de ödsla tid på en föreningssändning? Men så upptäckte jag att Ahmed Rami på kvällarna var fransklärare i Forellskolan, där radiostudion ligger. Alltså intervjuade jag honom och det framgick redan då att den där "världskongressen" var en bluff.
Rami och jag hade åtminstone det gemensamt att vi båda hade varit politiska fångar, han dömd ett år för "hets mot folkgrupp" och jag en månad för "grovt militärt lydnadsbrott", alltså vapenvägran. Fast Rami har kallat mig "aningslös prosionist" och "hjärntvättad Israelvän"
På min fråga om någon av Israels grannstater var demokratiska for Rami ut i de mest osvenska fördömanden. Men inte av israeler utan av muslimer och muslimska regimer. Dessa var "falska", "underutvecklade", "totalitära", "fascistiska", "ruttna", "dekadenta" och "totalt korrumperade". Ja, de hade gjort "hyckleriet till en ny religion". Hade han sagt detta om israeler, hade jag väl som ansvarig utgivare fått skaka galler en gång till. Men hos våra mest trendiga antirasister är toleransen beundransvärd beträffande negativa generaliseringar om araber, ryssar, tyskar, serber -- och om blondiner förstås.
EXPRESSENS LÖGNER
Fem år senare blev mina intervjuer med Rami en helsida i Expressen. I rubriken kallades jag "Ahmed Ramis hantlangare". Där fanns ett stort foto av mig framför en tavla av en bedjande muslim. Det var verkligen väl valt med tanke på att man ville koppla ihop mig med programledaren för Radio Islam. Och säkert trodde läsarna att jag hade denna fromma muslimska tavla hängande där hemma. I Tuff trodde vi att det var ett gement fotomontage, tills vi upptäckte att fotot ironiskt nog satt på väggen i Mariebergshuset, där Expressen har sina lokaler. Det hade tagits flera år tidigare, då Eva Hernbäck för Dagens Nyheter gjorde en helt schysst intervju med mig.
Jag anklagades för historieförfalskning, men det var Expressen själv som slog vakt om gamla propagandalögner från andra världskriget. Tidningens stjärnreporter Ingvar Hedlund utnämnde mig till ordförande i Tuff. Det hade jag inte varit på 25 år och var inte ens med i Tuffs månghövdade styrelse. Men upphetsad av sina egna lögner stämplade Expressen på självaste ledarsidan Tuff som "antisemit- och krigsförening".
GRANSKA OCKSÅ "UPPDRAG GRANSKNING"!
Nu behöver man inte ljuga för att skandalisera människor eller förtala föreningar, vilkas politik man vill klämma åt. Det räcker med att undanhålla sanning genom att återge enstaka citat, som lösryckta ur sitt sammanhang funkar som verbala torpeder.
Skulle jag ta ut några enstaka meningar ur mina många intervjuer skulle jag falskeligen kunna vanhedra åtskilliga. TV-programmet "Uppdrag granskning" fick före valet 2002 enorm uppmärksamhet när valarbetare intervjuades med dold kamera. Många fritidspolitiker portades ur sina partier. Men som vi i Radio Tuff faktiskt hade civilkurage att påpeka gick det inte alltid schysst till, alldeles bortsett från den dolda kameran.
Då handlade det främst om moderater. I veckan var det vänsterpolitiker som grillades för sina tidigare förbindelser med kommunistregimer i öst. Flera av dessa vpk-veteraner beslogs med osanningar eller åtminstone glömska. Några töntade till det riktigt ordentligt. Säkert hade dessa före detta vänsterpolitiker intervjuats i timmar och därför undrar jag i vilket sammanhang alla dessa komprometterande svar kom.
Om man i timmar intervjuade några av våra främsta journalister och sedan plockade ut allt som talade emot dem, skulle man säkert kunna göra ett lika spektakulärt program.
Och programledaren Janne Josefsson, vilken bokstavsvänster tillhörde han under 1970-talet?
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 996) 2004-10-03
söndag, september 12
VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED EGENTLIGEN?
VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED EGENTLIGEN?
Den här krönikan kommer att bli personlig, ja kära lyssnare kanske rentav egotrippad, så det kanske är lika bra att gå och koka kaffe eller kolla TV-programmen.
Ibland känner jag mig som en gammal idiot -- eller åtminstone "radiot". I decennier har jag jobbat i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). På tjugonde året gör jag Radio Tuff och på tionde året Succékanalen 91,4, ett radioprogram som snälla människor anser gör skäl för sitt namn. Det innebär att den 31 oktober i år sänds Radio Tuff nummer 1000. Det har hörts varenda vecka utan undantag sedan augusti 1985. Det betyder också att över 1900 program har hörts på Succékanalen 91,4.
Många människor tror att jag är en välavlönad radiogubbe. När jag förklarar att jag är oavlönad blir de förvånade, ja de ser tvivlande ut. Det är då jag förstår att jag kan framstå som en slags idiot, åtminstone i ekonomiskt avseende. Men nästan 13 000 kr får jag ut från min pension varje månad. Det räcker ju till boende, god mat, ja tyvärr också till vin och cigaretter. Min bil är en av de minsta på parkeringen men den är jättebra, dessutom bensinsnål och miljövänlig.
Jag har aldrig förstått, varför så många människor i min ålder, som har sitt på det torra, blir så snåla och gnäller så förbannat över sin ekonomi. Bekymret för oss är ju krämpor, försämrad syn och en alltmer annalkande död. Men kanske vill många berika sina efterkommande genom feta arv. Själv litar jag på att mina tre duktiga barn klarar sig galant utan ett jättearv.
Det är faktiskt en förmån att få jobba frivilligt och oavlönat. Man behöver inte kröka rygg eller krusa chefer eller riskera löneavdrag. Jag är på radion mycket mer oberoende än välbetalda journalister som måste ta hänsyn till sina chefers –och kanske ägarnas?—åsikter och intressen. Både Tuff och Tyresö närradioförening är i bästa mening liberala och ger mig och mina medarbetare fria tyglar.
Två saker plågar mig dock. Gör Radio Tuff någon nytta? Bidrar programmet till att flera engagerar sig för fred och internationell solidaritet? Det andra som jag deppar till över nästan varje dag är att jag nog inte kommer mig för att skriva ytterligare en bok trots allt material jag samlat på mig. Den skulle handla om förlorarnas lidanden i krig och segrarnas demonisering av förlorarna. Ingenting har varit så krigsframkallande som segrarnas ensidiga bild av krigen, som därför framstått som bra och rättfärdiga.
Två så olika människor som Åsne Liedén och Bertolt Brecht kan då vara till tröst.
Åsne är Tuff-medlem sedan starten för 37 år sen. Hon var på 1960-talet medförfattare av boken "Fredspolitik – Civilmotstånd", en svensk klassiker om icke-våldsmotstånd. Nu hörs hon och fyra andra politiskt aktiva kvinnor på Succékanalen 91,4. Det handlar om religion, tro, "ondska", tröst och andra existentiella frågor. På tal om icke-religiös tröst säger Åsne:
"Vi lever vidare genom våra barn och barnbarn men också genom alla vi har mött. Var vi än är så påverkar vi. Vi påverkar hela tiden vår omgivning"
En av Bertolt Brechts dikter heter "Zu kommenden Generationen", översatt av Erwin Leiser som "Till kommande släkten". Den brukade jag läsa för mina avgångsklasser. Slutet av dikten lyder:
"Ni som skall dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om våra svagheter
även på den dystra tid
ni undkommit
(............)
Men ni när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende"
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 993) 2004-09-12
Den här krönikan kommer att bli personlig, ja kära lyssnare kanske rentav egotrippad, så det kanske är lika bra att gå och koka kaffe eller kolla TV-programmen.
Ibland känner jag mig som en gammal idiot -- eller åtminstone "radiot". I decennier har jag jobbat i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). På tjugonde året gör jag Radio Tuff och på tionde året Succékanalen 91,4, ett radioprogram som snälla människor anser gör skäl för sitt namn. Det innebär att den 31 oktober i år sänds Radio Tuff nummer 1000. Det har hörts varenda vecka utan undantag sedan augusti 1985. Det betyder också att över 1900 program har hörts på Succékanalen 91,4.
Många människor tror att jag är en välavlönad radiogubbe. När jag förklarar att jag är oavlönad blir de förvånade, ja de ser tvivlande ut. Det är då jag förstår att jag kan framstå som en slags idiot, åtminstone i ekonomiskt avseende. Men nästan 13 000 kr får jag ut från min pension varje månad. Det räcker ju till boende, god mat, ja tyvärr också till vin och cigaretter. Min bil är en av de minsta på parkeringen men den är jättebra, dessutom bensinsnål och miljövänlig.
Jag har aldrig förstått, varför så många människor i min ålder, som har sitt på det torra, blir så snåla och gnäller så förbannat över sin ekonomi. Bekymret för oss är ju krämpor, försämrad syn och en alltmer annalkande död. Men kanske vill många berika sina efterkommande genom feta arv. Själv litar jag på att mina tre duktiga barn klarar sig galant utan ett jättearv.
Det är faktiskt en förmån att få jobba frivilligt och oavlönat. Man behöver inte kröka rygg eller krusa chefer eller riskera löneavdrag. Jag är på radion mycket mer oberoende än välbetalda journalister som måste ta hänsyn till sina chefers –och kanske ägarnas?—åsikter och intressen. Både Tuff och Tyresö närradioförening är i bästa mening liberala och ger mig och mina medarbetare fria tyglar.
Två saker plågar mig dock. Gör Radio Tuff någon nytta? Bidrar programmet till att flera engagerar sig för fred och internationell solidaritet? Det andra som jag deppar till över nästan varje dag är att jag nog inte kommer mig för att skriva ytterligare en bok trots allt material jag samlat på mig. Den skulle handla om förlorarnas lidanden i krig och segrarnas demonisering av förlorarna. Ingenting har varit så krigsframkallande som segrarnas ensidiga bild av krigen, som därför framstått som bra och rättfärdiga.
Två så olika människor som Åsne Liedén och Bertolt Brecht kan då vara till tröst.
Åsne är Tuff-medlem sedan starten för 37 år sen. Hon var på 1960-talet medförfattare av boken "Fredspolitik – Civilmotstånd", en svensk klassiker om icke-våldsmotstånd. Nu hörs hon och fyra andra politiskt aktiva kvinnor på Succékanalen 91,4. Det handlar om religion, tro, "ondska", tröst och andra existentiella frågor. På tal om icke-religiös tröst säger Åsne:
"Vi lever vidare genom våra barn och barnbarn men också genom alla vi har mött. Var vi än är så påverkar vi. Vi påverkar hela tiden vår omgivning"
En av Bertolt Brechts dikter heter "Zu kommenden Generationen", översatt av Erwin Leiser som "Till kommande släkten". Den brukade jag läsa för mina avgångsklasser. Slutet av dikten lyder:
"Ni som skall dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om våra svagheter
även på den dystra tid
ni undkommit
(............)
Men ni när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende"
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 993) 2004-09-12
söndag, september 5
SE UPP FÖR FEJKADE PROVOKATIONER!
SE UPP FÖR FEJKADE PROVOKATIONER!
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Hampus Eckerman berätta om att uppmärksammade illdåd som betecknats som "antisemitiska" i själva verket var fejkade.
Det finns ett gammalt, mycket tänkvärt talesätt: "De som sörjer mest demonstrativt är de som gläder sig mest".
Detta konstaterande är ofta tillämpligt på politik och opinionsbildning. Nu har vi alla upprörts av det vidriga gisslandramat i sydryska Beslan med hundratals barn som offer. I juni 1996, veckan före valet i Ryssland, exploderade bomber i Moskvas tunnelbana och några stackars resenärer slets i stycken. Boris Jeltsin gjorde ett stort nummer av detta i valkampanjens slutspurt genom att antyda att det var kommunisterna som låg bakom. Att polisen anhöll två tjetjenier för dåden var inte intressant i sammanhanget.
Kanske var det bara knäppskallar som varit i farten. Men romarnas gamla fråga "cui bono?" --vem gagnas av det?-- är också intressant att ställa. I det här fallet var det Jeltsin, som tack vare dåden kanske fick en eller annan procent mer av rösterna på valdagen några dagar senare.
VÄSTTYSK "NY-NAZISM" ORGANISERAD AV ÖSTTYSKA STASI
Sedan de östtyska arkiven för DDRs hemliga polis, Stasi, har öppnats har mycket kommit i dagen, inte bara hur Stasi hjälpte svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt arbetade för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.
Det visar sig nu att Stasi låg bakom många "nynazistiska" eller "antisemitiska" aktiviteter i Västtyskland. I samband med den över hela världen enormt uppmärksammade rättegången i Jerusalem 1961 mot den tyske SS-officeren Adolf Eichmann, som sedan avrättades, intensifierade Stasi sina provokationer genom att i Västtyskland sprida antisemitiska flygblad och måla antisemitiska eller nazistiska symboler på väggarna. Detta var godbitar för media och över hela världen varnades för den västtyska nynazismen.
Stasi fejkade flygblad, som påstods vara utgivna av Tyska Rikspartiet, ett litet parti på högerkanten. I flygbladen vädjades om donationer till förmån för Eichmann. Partiets försäkringar om att de aldrig hade gjort detta avfärdades i media som uppenbara lögner. Flygbladen med partiets namn på existerade ju.
Andra av Stasi förfärdigade publikationer uppmanade till att stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern. De var undertecknade av "Kamrater i Waffen-SS".
JUDAR HOTADES I FEJKADE BREV
Den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn har i sin bok Die Deutschland-Akte [Tysklandsakterna]:skildrat det här och skriver:
"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
Stasi gick så långt att de skickade antisemitiska hotelsebrev till judar och judiska organisationer i Västtyskland och författade protestbrev, som skickades till vättyska politiker från "hotade judar".
Stasi hade framgång. Sammantaget resulterade deras verksamhet i en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland.
Den gamla frågan från romartiden –cui bono?- om vilka som gagnas av olika händelser, vad som verkligen sker i det som synes ske, är viktig att ställa, särskilt i dag när mediernas makt är större än någonsin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 992) 2004-09-05
Nyss hörde vi här i Radio Tuff Hampus Eckerman berätta om att uppmärksammade illdåd som betecknats som "antisemitiska" i själva verket var fejkade.
Det finns ett gammalt, mycket tänkvärt talesätt: "De som sörjer mest demonstrativt är de som gläder sig mest".
Detta konstaterande är ofta tillämpligt på politik och opinionsbildning. Nu har vi alla upprörts av det vidriga gisslandramat i sydryska Beslan med hundratals barn som offer. I juni 1996, veckan före valet i Ryssland, exploderade bomber i Moskvas tunnelbana och några stackars resenärer slets i stycken. Boris Jeltsin gjorde ett stort nummer av detta i valkampanjens slutspurt genom att antyda att det var kommunisterna som låg bakom. Att polisen anhöll två tjetjenier för dåden var inte intressant i sammanhanget.
Kanske var det bara knäppskallar som varit i farten. Men romarnas gamla fråga "cui bono?" --vem gagnas av det?-- är också intressant att ställa. I det här fallet var det Jeltsin, som tack vare dåden kanske fick en eller annan procent mer av rösterna på valdagen några dagar senare.
VÄSTTYSK "NY-NAZISM" ORGANISERAD AV ÖSTTYSKA STASI
Sedan de östtyska arkiven för DDRs hemliga polis, Stasi, har öppnats har mycket kommit i dagen, inte bara hur Stasi hjälpte svenska Bofors att smuggla krigsmateriel utan också hur de skickligt arbetade för att kompromettera Västtyskland. De ville visa världen att Tyska demokratiska republiken, DDR, var den verkligt demokratiska och friska halvan i motsats till den västra, som de ville brännmärka som nazistisk, revanschistisk och antisemitisk och som var "unbelehrbar", det vill säga ingenting lärt av historien.
Det visar sig nu att Stasi låg bakom många "nynazistiska" eller "antisemitiska" aktiviteter i Västtyskland. I samband med den över hela världen enormt uppmärksammade rättegången i Jerusalem 1961 mot den tyske SS-officeren Adolf Eichmann, som sedan avrättades, intensifierade Stasi sina provokationer genom att i Västtyskland sprida antisemitiska flygblad och måla antisemitiska eller nazistiska symboler på väggarna. Detta var godbitar för media och över hela världen varnades för den västtyska nynazismen.
Stasi fejkade flygblad, som påstods vara utgivna av Tyska Rikspartiet, ett litet parti på högerkanten. I flygbladen vädjades om donationer till förmån för Eichmann. Partiets försäkringar om att de aldrig hade gjort detta avfärdades i media som uppenbara lögner. Flygbladen med partiets namn på existerade ju.
Andra av Stasi förfärdigade publikationer uppmanade till att stoppa den internationella judendomens smutskastning av den tyska hedern. De var undertecknade av "Kamrater i Waffen-SS".
JUDAR HOTADES I FEJKADE BREV
Den tysk-judiska forskaren Michael Wolfsohn har i sin bok Die Deutschland-Akte [Tysklandsakterna]:skildrat det här och skriver:
"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter"
Stasi gick så långt att de skickade antisemitiska hotelsebrev till judar och judiska organisationer i Västtyskland och författade protestbrev, som skickades till vättyska politiker från "hotade judar".
Stasi hade framgång. Sammantaget resulterade deras verksamhet i en världsvid och upprörd uppståndelse över "nynazismen och antisemitismen" i Västtyskland.
Den gamla frågan från romartiden –cui bono?- om vilka som gagnas av olika händelser, vad som verkligen sker i det som synes ske, är viktig att ställa, särskilt i dag när mediernas makt är större än någonsin.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 992) 2004-09-05
söndag, juli 18
Ordervägrande militärer räddade världen?
Ordervägrande militärer räddade världen?
Sovjetunionen 1983
I Radio Tuff den 28 september 2003 (nr 943) berättade jag om en rysk antihjälte, överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Han var chef för en sovjetisk alarmstation några mil söder om Moskva. Natten till den 26 september 1983 började varningssignalerna att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen.
Petrov var nu skyldig att sätta igång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer. Det visade sig sedan vara ett datorfel. När han kunde pusta ut drack han en liter vodka och sov i 28 timmar. I dag bor han bortglömd några mil från Moskva. Hans fru är död och hans pension har förlorat mycket i värde.
Pristina 1999
I Geoffrey Regans bok " Great Military Blunders" (London 2000) finns ett avsnitt med rubriken "Pristina –Starting World War Three". Det handlar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999. Natos överbefälhavare, den fyrstjärniga amerikanske generalen Wesley Clarke, hade fått nys om att en rysk fallskärmsbrigad från Bosnien hade tagit sig in i Kosovo och besatt flygplatsen i Pristina. Han beordrade då den brittiske generalen Michael Jackson att köra bort ryssarna från flygplatsen. Men Jackson vägrade med orden:
-- I'm not going to be responsible for starting World War Three. (Jag tänker inte bli ansvarig
för att ha startat tredje världskriget.)
I stället bollade han över den heta potatisen till Natos politiker, som visade bättre omdöme än den amerikanska överbefälhavaren.
Det sägs att krigare måste vara modiga. Ett långt viktigare mod är att våga att vägra lyda krigiska order.
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
Själv håller jag på antihjältarna –ordervägrarna
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 985) 2004-07-18
Sovjetunionen 1983
I Radio Tuff den 28 september 2003 (nr 943) berättade jag om en rysk antihjälte, överstelöjtnanten Stanislav Petrov. Han var chef för en sovjetisk alarmstation några mil söder om Moskva. Natten till den 26 september 1983 började varningssignalerna att blinka. De indikerade att från USA avsköts kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen.
Petrov var nu skyldig att sätta igång ett angrepp med kärnvapen mot amerikanska städer. Tack och lov underlät han att göra sin plikt som officer. Det visade sig sedan vara ett datorfel. När han kunde pusta ut drack han en liter vodka och sov i 28 timmar. I dag bor han bortglömd några mil från Moskva. Hans fru är död och hans pension har förlorat mycket i värde.
Pristina 1999
I Geoffrey Regans bok " Great Military Blunders" (London 2000) finns ett avsnitt med rubriken "Pristina –Starting World War Three". Det handlar om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999. Natos överbefälhavare, den fyrstjärniga amerikanske generalen Wesley Clarke, hade fått nys om att en rysk fallskärmsbrigad från Bosnien hade tagit sig in i Kosovo och besatt flygplatsen i Pristina. Han beordrade då den brittiske generalen Michael Jackson att köra bort ryssarna från flygplatsen. Men Jackson vägrade med orden:
-- I'm not going to be responsible for starting World War Three. (Jag tänker inte bli ansvarig
för att ha startat tredje världskriget.)
I stället bollade han över den heta potatisen till Natos politiker, som visade bättre omdöme än den amerikanska överbefälhavaren.
Det sägs att krigare måste vara modiga. Ett långt viktigare mod är att våga att vägra lyda krigiska order.
Det finns hjältar som man i nationalistisk yra hedrar med statyer. Det är kungar och fältherrar som anfört massmord på utlänningar. Även i vår antirasistiska tid hyllas de -- åtminstone bland segrarmakter.
Själv håller jag på antihjältarna –ordervägrarna
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 985) 2004-07-18
söndag, juli 11
Krig förråar – även de bästa
Krig förråar – även de bästa
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":
-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.
-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exporteras dessa barn till Australien
-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".
De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:
-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.
Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".
Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.
-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.
KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.
Och hon tillägger:
-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.
LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.
Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.
"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)
BEHANDLINGEN AV NORSKA "TYSKEUNGAR"
Häromdagen föreslog den norska regeringen att "tyskbarnen" skulle kompenseras för den pennalism de utsattes för efter kriget. De föddes under och strax efter kriget av norska mödrar och med tyska soldater som fäder I DN (2004-07-03) intervjuas den kända EU-politikern Marit Paulsen (fp), själv dotter till en "tysketös", vilket hon skildrat i sin bok om "Liten Ida":
-- Norges beteende mot dessa barn är så groteskt att det faktiskt inte riktigt går att fatta att det är ett grannland, ett civiliserat land det handlar om, 50-60 år tillbaka i tiden.
-- Till exempel hade de en läkarkommission som fastslog att dessa barn hade dåliga gener, så att de kom att bli en femtekolonn i det norska samhället och att de var för evigt farliga, för att det var genetiskt. Så de hade på fullt allvar ett förslag om att exporteras dessa barn till Australien
-- Jag tycker att Norge har betett sig så jävligt, och jag fattar inte att det kan ha gått 60 år innan man över huvud taget reagerar
-----------------------------------------------------------------------------------
Redan i mars 2001 uppmärksammade vi i Radio Tuff dessa barns grymma öde i följande krönika:
I den ansedda tyska tidningen Der Spiegel finns i nr 8/2001 en artikel med rubriken "Gang durch die Hölle". Det betyder ungefär "att gå genom helvetet".
De som hade ett helvete för 45-55 år sen var norska barn som hade oturen att som fäder ha tyska ockupationssoldater under andra världskriget. Av sådana barn fanns det minst 12 000.
NU BERÄTTAR DE
I Spiegel-artikeln berättas om Paul Hansen, som föddes den 7 april 1944. Hans mamma Asta övergav honom och han hamnade på barnhem. Pappan var tysk flygare. Efter kriget hamnade han som treårig tyskeunge på olika hem, först ett för mentalsjuka, sedan på specialskola, sedan på ett för vanartiga och till sist igen på ett hem för mentalsjuka.
Nu säger Paul Hansen:
-- Först berövade man mig på min barndom, sedan förlorade jag min ungdom.
Harriet von Nickels föddes 1942. Fosterföräldrarna försökte "prygla ut den tyske fadern ur henne". Så här säger hon i dag:
-- Jag var en utstött. Minnena förföljer mig som en skugga.
Och hon berättar om hur berusade norska fiskare med en rostig spik ritsade in hakkors på hennes barnapanna, medan andra passivt tittade på.
UTNYTTJADE AV PEDOFILER
Karl-Otto Zinken föddes 1941 i närheten av Bergen. Efter kriget kom han som nioåring i en skola för mentalt efterblivna barn. Anledningen var som det står i dokumenten: "Fadern tysk".
Av lärarna misshandlades och pinades Karl-Otto, av två läkare blev han sexuellt missbrukad.
-- Vi barn var soporna som tyskarna hade lämnat efter sig och de norska myndigheterna
blundade och såg genom fingrarna med allt.
KRITISK ADVOKAT
Advokaten Randi Hagen Spydevold har nu tagit sig an dessa forna tyskeungars sak:
-- Bara det att deras grymma upplevelser nu blir bekanta är deras främsta mål och på ett
sätt ett slags gottgörelse.
Och hon tillägger:
-- Allt vad vi har lärt oss i skolan är ju hur tappra vi var i motståndet mot nazisterna, men hur
vi behandlade våra egna barn har vi inte fått veta.
LSD-EXPERIMENT?
Norska historiker har rentav börjat spåra upp den otäcka informationen, att tio av dessa "skammens barn" senare utsattes för militära experiment med LSD.
Bakom den här behandlingen av oskyldiga barn låg uppfattningen att deras mammor måste ha varit mentalsjuka eller psykopatiska, eftersom de inlåtit sig på förbindelser med tyskar. De var "defekta kvinnor", vilkas barn därför måste vara mindervärdiga. Det finns rent nazistiska formuleringar om denna "oönskade tyska arvsmassa", som till exempel den norske läkaren Johan Riis, som 1945 i ett officiellt utlåtande skrev:
-- Ingen får tro att dessa arvsmässigt mindervärdiga barn genom god uppfostran kan bli
värdefulla medborgare. Då skulle man lika gärna kunna hoppas att råttorna nere i källaren
skulle kunna utvecklas till nyttiga grisar.
"VI HISTORIKER HAR SVIKIT"
Den norske historikern Kåre Olsen sammanfattar:
-- Ingen vet hur många barn som försvann i olika hem och hur de sedan haft det, eftersom
ingen har brytt sig om det. Vi var alltför mycket intresserade av vår egen hjältemodiga
historia. Vi har svikit.
KRIG FÖRRÅAR ÄVEN DE BÄSTA
Det är bara att än en gång konstatera att krig förråar även de bästa. Tidigare har det framkommit att norrmän och danskar efter kriget tvingade tyska krigsfångar att röja minor praktiskt taget med fötterna. Många hundra tyskar dödades på kuppen.
I dansk Historisk Tidskrift 1999 avslöjade överläkaren Kirsten Lylloff, att 1945 dog 13 492 tyska båtflyktingar i Danmark. Av dessa var omkring 7000 barn. Danska läkare vägrade nämligen att ge behandling, när tyska mödrar kom med sina svårt sjuka småbarn
------------------------------------------------------------------
(Sänt i Radio Tuff första gången 11/3 & 13/3 2001)
söndag, juli 4
"Projekten för de fattiga är mina tempel"
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
Det där står på Tuff-tröjorna och är en sant internationell vers. Vi fick den för länge sen från våra indiska partners. De hade översatt den till engelska från en gammal kinesisk fabel om "mannen som kunde försätta berg". Ingen människa kan dock flytta berg – inte ensam.
Den påstår att många små människor på många små orter kan göra väldigt mycket för världen. Därmed är den en lovsång till demokrati och folkrörelsearbete – inte minst på lokal nivå. Det behövs i vår tid.
FOLKRÖRELSERNAS KRIS
I dystra stunder fruktar jag att folkrörelserna blir en historisk parentes, unika för1900-talet. När politiker i mina intervjuer utfrågas om det vikande intresset för att engagera sig i politiska partier och ungdomsförbund svarar de nästan alla ungefär så här: "Ja, men utomparlamentariska organisationer frodas desto mera".
Jaså, gör de? Till och med frikyrkorna, som alltid haft så många aktiva, hängivna och offervilliga människor i sina led drabbas av minskande medlemstal. Och hur är det med Svenska Freds, som aldrig tidigare fått en sån uppmärksamhet i medierna som under de senaste åren? För femton år sen fanns det uppåt hundra lokalföreningar. I dag finns det en handfull kvar.
Ser i fredstidningen Pax att Tuff kallas Svenska Freds' näst största lokalförening. Den största är förstås Stockholms Fredsförening. Men någon egen aktivitet från det hållet har inte synts till de senaste åren. Tuff däremot är fortsatt aktivt med ständiga möten och bokbord och sedan nitton år med en egen radio.
EKONOMISKT BEROENDE
Ibland undrar jag om Tuff är för gammalmodigt och otrendigt. Det är inte alls inne längre att jobba frivilligt och oavlönat, säkert en av förklaringarna till folkrörelsernas kris. Nu dominerar marknadsekonomins girighet tämligen outmanad. Se bara på de tjocka högar av reklammaklatur som dråsar ner i brevlådan varje vecka. Även tidningarna är fulla av lockande reklamerbjudanden, så faktum är att det tryckta ordet nu till minst hälften utgörs av köpuppmaningar. Jag vet inte om vi blir lyckligare av detta eller vad Johan Gutenberg skulle ha tyckt, han som på 1400-talet uppfann tryckerikonsten.
Tuff har trots sina omfattande u-landsprojekt och sin mångåriga radioverksamhet aldrig haft någon avlönad. På Svenska Freds centralt finns nu åtta mer eller mindre avlönade. Det är mycket bra, för inget är mera värt att betala för än fredsarbete. Ändå kan det leda till en motsättning mellan centralt och lokalt -- till förfång för det senare.
En betydande del av de pengar som Svenska Freds lever på är UD-bidrag, statliga projektbidrag och liknande. Det är välförtjänt men kan locka till en alltför stor ambition att vara oförargligt "mittfåriga". Det gäller att visa anslagsbeviljande organ att man är rumsren och omfattar de för tillfället mest hyllade västerländska idealen. Ett sådant är "mänskliga rättigheter", förvisso mycket viktiga. Men när de användes för att för första gången i Svenska Freds' 121-åriga historia utesluta en medlem blir jag orolig. Han hade kritiserat muslimskt förtryck, som han upplevt i sitt forna hemland Iran. Det är självfallet en grundläggande mänsklig rättighet att också få kritisera religioner och deras utövare.
BHIKHU TAR AVSTÅND FRÅN TEMPELBYGGEN
Från Tuffs partner i Indien, Bhikhu, kom det häromdagen ett e-brev. På frågan hur han orkade jobba i så många år frivilligt med de omfattande Tuff-projekten svarade han
"Arbetet är min gudstjänst, om jag får använda den terminologi som används av de religiösa, till vilka jag inte hör. Skolorna, brunnarna, mangoträden, dammarna och de andra projekten är mina tempel"
Bhikhu är en Vyas, alltså brahmin tillhörande den högsta prästkasten. Ändå tar han avstånd från de tempel, som i de fattiga byarna nu byggs av hindunationalisterna. Dessa skickade armband till Valod, huvudort för Tuff-projekten, där både muslimer, hinduer och tribals fint jobbar ihop. Det var för att håna Valods hinduer som frökenaktiga för att de inte deltog i förföljelserna år 2002 av muslimer.
Både Bhikhu och jag tycker att tempel i utfattiga Dharampur är en eländig felprioritering. Det vore festligt om någon i Svenska Freds' centralstyrelse nu beskyllde oss för att "förvägra hinduerna att utöva sin religion". Ännu intressantare vore, om någon trendputte föreslog att vi borde uteslutas.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 983) 2004-07-04
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
Det där står på Tuff-tröjorna och är en sant internationell vers. Vi fick den för länge sen från våra indiska partners. De hade översatt den till engelska från en gammal kinesisk fabel om "mannen som kunde försätta berg". Ingen människa kan dock flytta berg – inte ensam.
Den påstår att många små människor på många små orter kan göra väldigt mycket för världen. Därmed är den en lovsång till demokrati och folkrörelsearbete – inte minst på lokal nivå. Det behövs i vår tid.
FOLKRÖRELSERNAS KRIS
I dystra stunder fruktar jag att folkrörelserna blir en historisk parentes, unika för1900-talet. När politiker i mina intervjuer utfrågas om det vikande intresset för att engagera sig i politiska partier och ungdomsförbund svarar de nästan alla ungefär så här: "Ja, men utomparlamentariska organisationer frodas desto mera".
Jaså, gör de? Till och med frikyrkorna, som alltid haft så många aktiva, hängivna och offervilliga människor i sina led drabbas av minskande medlemstal. Och hur är det med Svenska Freds, som aldrig tidigare fått en sån uppmärksamhet i medierna som under de senaste åren? För femton år sen fanns det uppåt hundra lokalföreningar. I dag finns det en handfull kvar.
Ser i fredstidningen Pax att Tuff kallas Svenska Freds' näst största lokalförening. Den största är förstås Stockholms Fredsförening. Men någon egen aktivitet från det hållet har inte synts till de senaste åren. Tuff däremot är fortsatt aktivt med ständiga möten och bokbord och sedan nitton år med en egen radio.
EKONOMISKT BEROENDE
Ibland undrar jag om Tuff är för gammalmodigt och otrendigt. Det är inte alls inne längre att jobba frivilligt och oavlönat, säkert en av förklaringarna till folkrörelsernas kris. Nu dominerar marknadsekonomins girighet tämligen outmanad. Se bara på de tjocka högar av reklammaklatur som dråsar ner i brevlådan varje vecka. Även tidningarna är fulla av lockande reklamerbjudanden, så faktum är att det tryckta ordet nu till minst hälften utgörs av köpuppmaningar. Jag vet inte om vi blir lyckligare av detta eller vad Johan Gutenberg skulle ha tyckt, han som på 1400-talet uppfann tryckerikonsten.
Tuff har trots sina omfattande u-landsprojekt och sin mångåriga radioverksamhet aldrig haft någon avlönad. På Svenska Freds centralt finns nu åtta mer eller mindre avlönade. Det är mycket bra, för inget är mera värt att betala för än fredsarbete. Ändå kan det leda till en motsättning mellan centralt och lokalt -- till förfång för det senare.
En betydande del av de pengar som Svenska Freds lever på är UD-bidrag, statliga projektbidrag och liknande. Det är välförtjänt men kan locka till en alltför stor ambition att vara oförargligt "mittfåriga". Det gäller att visa anslagsbeviljande organ att man är rumsren och omfattar de för tillfället mest hyllade västerländska idealen. Ett sådant är "mänskliga rättigheter", förvisso mycket viktiga. Men när de användes för att för första gången i Svenska Freds' 121-åriga historia utesluta en medlem blir jag orolig. Han hade kritiserat muslimskt förtryck, som han upplevt i sitt forna hemland Iran. Det är självfallet en grundläggande mänsklig rättighet att också få kritisera religioner och deras utövare.
BHIKHU TAR AVSTÅND FRÅN TEMPELBYGGEN
Från Tuffs partner i Indien, Bhikhu, kom det häromdagen ett e-brev. På frågan hur han orkade jobba i så många år frivilligt med de omfattande Tuff-projekten svarade han
"Arbetet är min gudstjänst, om jag får använda den terminologi som används av de religiösa, till vilka jag inte hör. Skolorna, brunnarna, mangoträden, dammarna och de andra projekten är mina tempel"
Bhikhu är en Vyas, alltså brahmin tillhörande den högsta prästkasten. Ändå tar han avstånd från de tempel, som i de fattiga byarna nu byggs av hindunationalisterna. Dessa skickade armband till Valod, huvudort för Tuff-projekten, där både muslimer, hinduer och tribals fint jobbar ihop. Det var för att håna Valods hinduer som frökenaktiga för att de inte deltog i förföljelserna år 2002 av muslimer.
Både Bhikhu och jag tycker att tempel i utfattiga Dharampur är en eländig felprioritering. Det vore festligt om någon i Svenska Freds' centralstyrelse nu beskyllde oss för att "förvägra hinduerna att utöva sin religion". Ännu intressantare vore, om någon trendputte föreslog att vi borde uteslutas.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 983) 2004-07-04
söndag, juni 27
Resultatvärdering av krig – och av radion
Har varit på Åland några dagar. Ska man göra radio är det ett bra landskap. Ålänningarna talar alla svenska, ja de verkar vara mycket svenskare än rikssvenskarna.
Fast jag är avundsjuk på dem. Inte för att de tjänar grova pengar på vårt behov av billig alkohol. Nej, som vi strax kommer att få höra i intervjun med Robert Jansson finns i Mariehamn Ålands fredsinstitut med flera heltidsanställda. Men så har också Åland varit demilitariserat sedan Krimkriget på 1850-talet. En avväpnad ögrupp i den Östersjö som av DDR kallades för "Fredens hav".
Ja, och så har de två dagliga tidningar. Det är beundransvärt med tanke på att det bara finns 26000 människor på de många öarna. Tyresö, som ändå har 41 000 invånare, har en tidning som bara kommer ut en gång i veckan och som till större delen består av annonser.
"MED EN GALNINGS ENVETENHET"
Men i Tyresö finns i alla fall ännu en intensiv radioverksamhet. Succékanalen 91,4 hörs rentav dygnet runt. Det här programmet, Radio Tuff, hörs i två gånger i veckan. Så här vid midsommar undrar till och med en urbota radiot som jag, vilken nytta sommarsändningar gör. Ändå fortsätter jag med en galnings envetenhet. Ja, jag blev lite knäckt förra veckan, när ett strömavbrott satte stopp för Radio Tuff nr 981. Det är därför som det i dag sänds två timmar Radio Tuff, både nr 981 och 982.
I en intervju nyligen förklarade jag att de enda gånger jag är säker på att ha gjort nytta är när jag diskar. Då ser jag resultatet: Glasen skiner så rena i diskstället.
RESULTATVÄRDERA OCKSÅ KRIGEN!
När krig bedöms i efterhand är det ofta segrarnas propagandabild som gör resultat-värderingen till ett självgott skämt. Krigens resultat borde granskas oftare och mera kritiskt. Jag gjorde ett försök i boken "GODA KRIGARE –och andra militaristiska myter", där ett av kapitlen har rubriken "Resultatvärdera också krigen!"
Nu ser jag i DN (2004-06-25), att historikern Peter Englund, numera både professor och akademiledamot, kritiskt resultatvärderar USA:s senaste krig:
"Drygt ett år har gått sedan Bagdad föll och det står nu klart att anfallet på Irak var ett strategiskt misstag av en magnitud världen inte sett maken till på den här sidan Vietnam. Ett krig som troddes göra USA tryggare har nu i stället gjort landet otryggare. Ett krig som sades försvaga al-Qaida och terrorismen har tvärtom gjort dem starkare. Ett krig som troligtvis syftade till att säkra USA:s position i Mellanöstern har tvärtom gjort denna position mer ifrågasatt, samtidigt som det ställt landet mer isolerat än på länge. Och ett krig som var tänkt att demonstrera USA:s styrka har tvärtom visat på denna styrkas uppenbara begränsningar. Det kommer vara lika svårt att avsluta det här äventyret som det var lätt att inleda det"
När man värderar krig måste man jämföra resultaten med de officiella och tjusiga motiveringar som framfördes för att starta dem. Därför behövs ett litet tillägg: Anfallet mot Irak skedde för att undanröja landets massförstörelsevapen, som uppgavs vara ett hot mot västvärlden. De har ännu inte hittats.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 982) 2004-06-27
Fast jag är avundsjuk på dem. Inte för att de tjänar grova pengar på vårt behov av billig alkohol. Nej, som vi strax kommer att få höra i intervjun med Robert Jansson finns i Mariehamn Ålands fredsinstitut med flera heltidsanställda. Men så har också Åland varit demilitariserat sedan Krimkriget på 1850-talet. En avväpnad ögrupp i den Östersjö som av DDR kallades för "Fredens hav".
Ja, och så har de två dagliga tidningar. Det är beundransvärt med tanke på att det bara finns 26000 människor på de många öarna. Tyresö, som ändå har 41 000 invånare, har en tidning som bara kommer ut en gång i veckan och som till större delen består av annonser.
"MED EN GALNINGS ENVETENHET"
Men i Tyresö finns i alla fall ännu en intensiv radioverksamhet. Succékanalen 91,4 hörs rentav dygnet runt. Det här programmet, Radio Tuff, hörs i två gånger i veckan. Så här vid midsommar undrar till och med en urbota radiot som jag, vilken nytta sommarsändningar gör. Ändå fortsätter jag med en galnings envetenhet. Ja, jag blev lite knäckt förra veckan, när ett strömavbrott satte stopp för Radio Tuff nr 981. Det är därför som det i dag sänds två timmar Radio Tuff, både nr 981 och 982.
I en intervju nyligen förklarade jag att de enda gånger jag är säker på att ha gjort nytta är när jag diskar. Då ser jag resultatet: Glasen skiner så rena i diskstället.
RESULTATVÄRDERA OCKSÅ KRIGEN!
När krig bedöms i efterhand är det ofta segrarnas propagandabild som gör resultat-värderingen till ett självgott skämt. Krigens resultat borde granskas oftare och mera kritiskt. Jag gjorde ett försök i boken "GODA KRIGARE –och andra militaristiska myter", där ett av kapitlen har rubriken "Resultatvärdera också krigen!"
Nu ser jag i DN (2004-06-25), att historikern Peter Englund, numera både professor och akademiledamot, kritiskt resultatvärderar USA:s senaste krig:
"Drygt ett år har gått sedan Bagdad föll och det står nu klart att anfallet på Irak var ett strategiskt misstag av en magnitud världen inte sett maken till på den här sidan Vietnam. Ett krig som troddes göra USA tryggare har nu i stället gjort landet otryggare. Ett krig som sades försvaga al-Qaida och terrorismen har tvärtom gjort dem starkare. Ett krig som troligtvis syftade till att säkra USA:s position i Mellanöstern har tvärtom gjort denna position mer ifrågasatt, samtidigt som det ställt landet mer isolerat än på länge. Och ett krig som var tänkt att demonstrera USA:s styrka har tvärtom visat på denna styrkas uppenbara begränsningar. Det kommer vara lika svårt att avsluta det här äventyret som det var lätt att inleda det"
När man värderar krig måste man jämföra resultaten med de officiella och tjusiga motiveringar som framfördes för att starta dem. Därför behövs ett litet tillägg: Anfallet mot Irak skedde för att undanröja landets massförstörelsevapen, som uppgavs vara ett hot mot västvärlden. De har ännu inte hittats.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 982) 2004-06-27
söndag, juni 20
Svenskheten och blågult flaggviftande
Oj, så många svenska flaggor som vajat i Tyresö centrum! Redan i början av månaden fanns där hundratals små som girlander mellan butikerna, plus några stora schabrak. Och fortfarande är centrum ganska blågult och vid självaste Träffpunkten, vid scenen ni vet, finns ett marknadsstånd, som säljer svenska flaggor och dekaler och blågula mössor och prylar med "Sweden" på, för även våra nationalister använder det gamla imperialistiska världsspråket. Blågult och engelska säljer uppenbarligen jättebra.
FLAGGSKÄNDNINGAR
För drygt 35 år sen bjöd Tuff in "Provies" till ett möte. Provies var radikala ungdomar, som gjorde olika happenings, som väckte medial uppmärksamhet. De bjöd poliser på pepparkakor för att dessa skulle bli snällare. När riksdagen skulle debattera engångsförpackningar hällde de ut säckvis med engångsburkar och engångsglas på riksdagens trappa, så att ledamöterna fick vada in mellan plåten och glaset.
Som namnet provie antyder var de "för livet". De var miljömedvetna internationalister och de var icke-våldsliga med Make love – not War som en paroll. Alltså fick de hos den duktige och ständigt vänlige Lennart Ivarsson i Svenska Freds kontor på Jungfrugatan ett slags högkvarter.
I Tyresö skulle de ställa det lokala etablissemanget mot väggen. Men de anlände redan på morgonen efter att ha vandrat två mil från en demonstration vid amerikanska ambassaden. När jag gick till jobbet denna morgon slaggade ett dussin lagom vältvättade provies på golvet i min lägenhet. När de sovit ut drog de i väg till Bollmora centrum. Där skrev de "runda ord" på asfalten, halade svenska flaggor och snöt sig i dem.
På mötet under kvällen var det inte lätt för samhällets stöttepelare i form av kyrkoherden, polisen och två ledande kommunpolitiker att klara sig mot debattglada provies.
En slags flaggskändning utfördes av konstnären Bertil Englert, som då bodde i östra Tyresö. Hans målning "Internationalen" (1972) är en provokativ mix av 36 flaggor, där den amerikanska försetts med hammare och skära, arabiska flaggor med Davidsstjärnan och liknande.
TRENDENS PENDEL SVÄNGER HIT OCH DIT
För några år sedan blev jag uppringd av en lärare vid gymnasiet i Tyresö. Hon var lite förundrad över att killarna på byggprogrammet hade blivit av med sin svenska flagga. Det handlade inte om någon skändning utan det var en ängslig skolledning som fått stora skälvan. En lokalblaska hade skrivit om att det fanns "främlingsfientliga" elever på skolan. Jag intervjuade byggkillarna, som inte alls var främlingsfientliga men lite sura över att studierektorn snott den svenska flagga de hade haft uppsatt på brädstapeln.
En turkfödd kille sa:
-- Jag har kompisar som har den turkiska flaggan ovanför sängen. Skulle en svenne hänga upp svenska flaggan i sitt sovrum skulle väl Säpo dundra in och göra husrannsakan.
Men nu är det högsäsong igen för svenska flaggor. De hängde i centrum också över valet. Det handlade ju om EU, men någon EU-flagga såg jag inte. Eller som Johan Croneman skriver på DN-Kultur (2004-06-17) under rubriken "Nu gäller det att tänka svenskt":
"Det var inte länge sen det var jaktsäsong på allt som var svenskt. Precis allting var typiskt svenskt och det var typiskt värdelöst. Typiskt att sitta tyst på bussen och vara full utomlands. Typiskt också att vi inte kunde ha roligt, och svensk sprit och svensk mat var grå och trist och smaklös. Vi åt bara kokt potatis och stoppade i oss mängder med fet gris, och ingen ville vara i Sverige på somrarna. Vilka tråkiga svartvita filmer vi gjorde! Den svenska modellen var också torr och lagom sossig och det var verkligen det som var det mest värdelösa som fanns, det tyckte alla utom sossarna.
Nu älskar alla –utom kanske sossarna—den svenska modellen: Gamla kommunister, unga kommunister, högerspöken, liberaler, kristna, bondepartister. Det är ju det de alltid har sagt: Vi måste försvara den svenska modellen"
Jo, jag är svag för den sortens ironiska överdrifter. Och vad tycker jag då själv? Nja, jag har svårt för innetrender, särskilt politiska. Fast jag lägger märke till dem: För ett par veckor sen satt Gunnar Petersen och jag i gymnasiets cafeteria och försökte utan framgång intressera tonåringarna för Tuffs utomordentliga projekt i Indien. Struntar man i Europa, så är förstås Indien ännu mera likgiltigt.
Och flaggor då? Jo, Bertil Englerts tavla "Internationalen" hänger på hedersplatsen i mitt vardagsrum. Men på jobbet hade jag tillsammans med några landsmän från norr det ångermanländska standaret i personalrummet. Skånska, finländska och andra kollegor var tillräckligt kloka att inte börja svamla om främlingsfientlighet.
Och som gammal sportfåne är jag så här under fotbolls-EM ganska blågul
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 981) 2004-06-20
FLAGGSKÄNDNINGAR
För drygt 35 år sen bjöd Tuff in "Provies" till ett möte. Provies var radikala ungdomar, som gjorde olika happenings, som väckte medial uppmärksamhet. De bjöd poliser på pepparkakor för att dessa skulle bli snällare. När riksdagen skulle debattera engångsförpackningar hällde de ut säckvis med engångsburkar och engångsglas på riksdagens trappa, så att ledamöterna fick vada in mellan plåten och glaset.
Som namnet provie antyder var de "för livet". De var miljömedvetna internationalister och de var icke-våldsliga med Make love – not War som en paroll. Alltså fick de hos den duktige och ständigt vänlige Lennart Ivarsson i Svenska Freds kontor på Jungfrugatan ett slags högkvarter.
I Tyresö skulle de ställa det lokala etablissemanget mot väggen. Men de anlände redan på morgonen efter att ha vandrat två mil från en demonstration vid amerikanska ambassaden. När jag gick till jobbet denna morgon slaggade ett dussin lagom vältvättade provies på golvet i min lägenhet. När de sovit ut drog de i väg till Bollmora centrum. Där skrev de "runda ord" på asfalten, halade svenska flaggor och snöt sig i dem.
På mötet under kvällen var det inte lätt för samhällets stöttepelare i form av kyrkoherden, polisen och två ledande kommunpolitiker att klara sig mot debattglada provies.
En slags flaggskändning utfördes av konstnären Bertil Englert, som då bodde i östra Tyresö. Hans målning "Internationalen" (1972) är en provokativ mix av 36 flaggor, där den amerikanska försetts med hammare och skära, arabiska flaggor med Davidsstjärnan och liknande.
TRENDENS PENDEL SVÄNGER HIT OCH DIT
För några år sedan blev jag uppringd av en lärare vid gymnasiet i Tyresö. Hon var lite förundrad över att killarna på byggprogrammet hade blivit av med sin svenska flagga. Det handlade inte om någon skändning utan det var en ängslig skolledning som fått stora skälvan. En lokalblaska hade skrivit om att det fanns "främlingsfientliga" elever på skolan. Jag intervjuade byggkillarna, som inte alls var främlingsfientliga men lite sura över att studierektorn snott den svenska flagga de hade haft uppsatt på brädstapeln.
En turkfödd kille sa:
-- Jag har kompisar som har den turkiska flaggan ovanför sängen. Skulle en svenne hänga upp svenska flaggan i sitt sovrum skulle väl Säpo dundra in och göra husrannsakan.
Men nu är det högsäsong igen för svenska flaggor. De hängde i centrum också över valet. Det handlade ju om EU, men någon EU-flagga såg jag inte. Eller som Johan Croneman skriver på DN-Kultur (2004-06-17) under rubriken "Nu gäller det att tänka svenskt":
"Det var inte länge sen det var jaktsäsong på allt som var svenskt. Precis allting var typiskt svenskt och det var typiskt värdelöst. Typiskt att sitta tyst på bussen och vara full utomlands. Typiskt också att vi inte kunde ha roligt, och svensk sprit och svensk mat var grå och trist och smaklös. Vi åt bara kokt potatis och stoppade i oss mängder med fet gris, och ingen ville vara i Sverige på somrarna. Vilka tråkiga svartvita filmer vi gjorde! Den svenska modellen var också torr och lagom sossig och det var verkligen det som var det mest värdelösa som fanns, det tyckte alla utom sossarna.
Nu älskar alla –utom kanske sossarna—den svenska modellen: Gamla kommunister, unga kommunister, högerspöken, liberaler, kristna, bondepartister. Det är ju det de alltid har sagt: Vi måste försvara den svenska modellen"
Jo, jag är svag för den sortens ironiska överdrifter. Och vad tycker jag då själv? Nja, jag har svårt för innetrender, särskilt politiska. Fast jag lägger märke till dem: För ett par veckor sen satt Gunnar Petersen och jag i gymnasiets cafeteria och försökte utan framgång intressera tonåringarna för Tuffs utomordentliga projekt i Indien. Struntar man i Europa, så är förstås Indien ännu mera likgiltigt.
Och flaggor då? Jo, Bertil Englerts tavla "Internationalen" hänger på hedersplatsen i mitt vardagsrum. Men på jobbet hade jag tillsammans med några landsmän från norr det ångermanländska standaret i personalrummet. Skånska, finländska och andra kollegor var tillräckligt kloka att inte börja svamla om främlingsfientlighet.
Och som gammal sportfåne är jag så här under fotbolls-EM ganska blågul
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 981) 2004-06-20
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)